Page 1

Ingen hör och ingen ser

Ingen hör och ingen ser ARTO HÄMÄLÄINEN


Ingen hör och ingen ser ARTO HÄMÄLÄINEN


Ingen hör och ingen ser Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Arto Hämäläinen © Omslag: Annika Krispinsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-88769-11-4


TACK FÖR STÖDET

För att jag skulle våga börja skriva på min debutroman, krävdes det en del funderande från min sida och några kärleksfulla klappar på axeln av mina nära och kära. Därför vill jag sända ett stort tack till Kerstin, Raija, Tommy, Nettan och Mats för att ni fick mig att tro på mina bokdrömmar. Det var tack vare era uppmuntrande ord som jag fick modet att påbörja och slutföra boken. Sedan är jag evigt tacksam och glad över att du Ingvar, tog dig tid att läsa och korrigera mitt manus. Ett stort tack till dig Annika för hjälpen med omslaget, du var verkligen en räddare i nöden. Slutligen vill jag tacka dig min älskade dotter Elin, för dina ärliga och ibland svidande synpunkter om handlingen i boken. De mesta som du anmärkte på, köpte jag utan diskussion. Stort tack till er alla. Arto


KAPITEL 1 Micael Karlberg tittade på klockan, i blänket av det skarpa solljuset kunde han svagt avläsa 16:32 på skärmen. Han pustade otåligt och drog lätt i kragen på sin mörka uniformsskjorta, som hade börjat klibba obehagligt mycket på ryggen. Eftermiddagssolen och anspänningen hade fått svetten att tränga fram innanför skjortan. Han stod på vakt på Kriebsensgatan utanför Forexbanken i Eskilstuna. Kriebsensgatan är en tvärgata till Kungsgatan, som sedan sjuttiotalet har tjänat som gågata genom stadens stadskärna. Den varma fredagseftermiddagen hade åter fått folk att söka sig till stadens centrala delar, efter veckans frånvaro. Micael Karlberg stod något bredbent med händerna korsade bakom ryggen. Hans mörka uniform och kroppshållning utstrålade tillräckligt mycket pondus och makt för att förbipasserande skulle hålla sig på behörigt avstånd från värdetransportbilen som han bevakade. Strax bakom honom höll hans två kollegor på att lasta in väskor från Forexbanken i en bepansrad bil. Det lilla Forexkontoret lyste upp den något gråtrista väggen, med en senapsgul inramning. Kontoret var inklämt mellan en parkeringsuppfart som ledde ned under marken och en butikskedja i slutet av en återvändsgränd. Mitt emot hade stadens populära spanska 7


restaurang redan hunnit välkomna en handfull sommarlediga gäster till sin uteservering. – Vi börjar bli klara, vi drar snart! ropade en av väktarna lågmält, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Mikael Karlberg kastade en hastig blick på klockan igen, utan att vilja ansluta till de andra. Plötsligt avbröts den avslappnade fredagsstämningen kring Kungsgatan av en kraftig explosion en bit utanför stadskärnan. Ljudvågorna trummade fram mellan husväggarna och hängde kvar tillräckligt länge för att få människorna att stanna upp. Ljudet av explosionen avbröt varje rörelse och varje tanke under några spända sekunder. Nyfikna och oroliga människor strömmade ut från butikerna och vände sig mot explosionsriktningen. Explosionen var alldeles för kraftig och alldeles för nära för att det skulle finnas en naturlig förklaring till den. Någon måste ha sprängt en bomb i syfte att döda och skapa kaos. När den omedelbara chocken hade lagt sig, växte folkmullret till en kittel av oroliga spekulationer om vad som hade hänt. Mobiltelefonerna for upp i händerna på folk som en naturlag. Mindre grupperingar uppstod, där någon verkade veta något som de andra inte visste. Terrorister, var den starkaste gissningen bland de som trodde sig veta något. Stadens invånare med rötter i Mellanöstern började känna obehag när pratet om terrorattacker kom upp. Många av dem drog sig avsides med förhoppningen att det inte skulle vara en utlänning som hade sprängt bomben. Ljudet av utryckningsfordon började höras, vilket hade en lugnande effekt på folks oro. Kort efter att ljudet av sirenerna hade försvunnit mot detonationsplatsen, kom nästa explosion från samma riktning. Denna gång något mindre, men betydligt närmare centrum. Det var startskottet för den panik som uppstod bland folk. Kungsgatan tömdes i snabb takt på människor som rusade mot tryggheten.

8


De tre väktarna hade redan efter första explosionen samlats för att diskutera hur de skulle göra. De hade tydliga instruktioner om hur de skulle agera i en krissituation. Men var detta en krissituation? En explosion långt utom synhåll från dem gjorde att frågan inte var helt självklar. Det fanns ingen direkt koppling eller hotbild mot värdetransporten. Jonas Andersson, fyrtiotre år gammal och därmed den äldsta av väktarna, knappade fram chefens nummer. Innan signalen hade nått mottagaren hördes den andra explosionen, följd av ett kraftigt motorljud från parkeringsuppfarten i närheten. En stadsjeep svängde med hög fart fram mot dem och stannade hastigt intill värdetransportbilen. Nu gick allting väldigt fort och rutinmässigt för de tre väktarna. De hade alla uppfattat faran i samma ögonblick som den hade uppstått. De insåg genast att de inte skulle hinna att skydda pengarna, utan fick istället fokusera på att skydda sig själva. Två svartmaskerade män kom rusande ut från stadsjeepen och riktade sina vapen mot väktarna, som utan uppmaning sträckte upp sina armar. Endast den yngsta av dem hann ta sig in i bakdelen av bilen, där väskorna med pengarna låg. Micael Karlberg och hans äldre kollega hade blivit stående på gatan utanför de halvöppna dörrarna. Jonas Andersson stod med armarna i luften och höll sin mobiltelefon i handen. En av rånarna såg att mobilen var påslagen och svingade sin automatkarbin mot hans bröstkorg. Slaget fick honom att falla handlöst ned till marken. Micael Karlberg ställde sig mellan rånaren och Jonas i ett desperat försök att skydda sin kollega, men fick själv ett hårt slag från den ursinniga rånaren. Rånaren stampade sönder mobiltelefonen, innan han fortsatte att misshandla de försvarslösa väktarna. Den yngsta av väktarna som hade sökt skydd i den bepansrade bilen, slets hårdhänt ned till marken av en bredaxlad rånare. Han kunde förskräckt se på när den andra rånaren slog slag efter slag med gevärskolven mot hans kollegor. 9


En tredje man med ansiktet dolt av rånarhuva och klädd i svart overall skyndade sig ut från förarplatsen. Chauffören hade uppenbara svårigheter att gå när han tog sig fram till sin våldsamma kollega. Han greppade tag i den vilt slående mannens arm och fräste: – Lägg av! Misshandeln upphörde och chauffören återvände till förarplatsen. Våldsverkaren vände istället sin uppmärksamhet mot den vettskrämda ynglingen, som låg på asfalten med händerna knäppta bakom nacken. Ynglingen hörde hur hans två kollegor jämrade sig av smärta på marken. Skräcken för att själv bli misshandlad fick honom att blunda hårt och trycka pannan mot asfalten. Det kom inga fler slag, våldsverkaren riktade sitt vapen mot ynglingen och fräste: – Rör du dig, så dör du! Den skräckslagna ynglingen gjorde allt för att visa hur ovillig han var till att ens försöka göra motstånd. Under tiden kastades väskorna med kontanter i snabb takt in i den framkörda stadsjeepen. Plötsligt skramlade våldsverkarens vapen till och två korta salvor från automatkarbinen brann av. Hylsorna föll klingande ned framför väktarna som låg orörliga på marken. En förbipasserande äldre kvinna hade kommit för nära värdetransporten, utan att ha insett vad som pågick. Chockad och skrikande sprang hon från platsen. Micael Karlberg grinade illa av smärta, han kände sig illamående efter slagen med automatkarbinen. Bredvid honom låg Jonas Andersson som hade lyckats freda sig mot slag i ansiktet, men istället hade fått ett hårt slag mot bröstkorgen. Efter att ha fallit ned till marken, hade han fått ett hårt slag med gevärskolven i bakre delen av sin högra axel. En förlamande smärta hade tvingat honom att ligga stilla på marken. Trots smärtan kände han sig mer ilsken än rädd. Det var första gången under hans många år som väktare som han hade blivit utsatt för ett rån. 10


Skuldkänslor tyngde hans sinne, över att han inte hade lyckats förhindra rånet. Jonas Andersson kunde följa rånarnas sysslor medan han låg på marken. Han försökte hitta detaljer på rånarna som polisen kunde ha nytta av. – Ner med ansiktet! vrålade rånaren med automatkarbinen och stampade hotfullt med fötterna när han gick fram till honom. Jonas låg kvar med huvudet vridet mot rånaren. Adrenalinet pumpade i hans kropp, vilket gav honom kraft till motstånd. – Min nacke är paj, jag kan inte vrida på huvudet, sa han . Rånaren pressade sitt vapen mot Jonas skuldra och skrek. – Vrid på huvudet, sa jag! – Jag kan för fan inte! – Det skiter jag i ditt svin, vrid på skallen annars sätter jag en kula i den! Jonas kunde uppfatta en nyans av makt och upphetsning i rånarens röst, vilket fick honom att tro att rånaren skulle göra allvar av sitt hot. En röst hördes en bit bort. – Vi drar. Let’s go! Rånaren lyfte bort sitt vapen och backade en bit ifrån Jonas. För en kort sekund trodde Jonas att han skulle klara sig. Fortfarande liggande med kinden mot marken såg han den andra rånaren kliva in i stadsjeepen. Den aggressiva vakten stod kvar intill dem, han svepte gevärspipan långsamt mellan de tre väktarna. Rånaren gjorde ett plötsligt utfall mot Jonas, som kände en intensiv smärta stråla genom kroppen. Han skrek till när han träffades av rånarens militärkänga som tog i revbenen. Hans kropp vred sig i fosterställning och lungorna kippade efter luft i hostande kväljningar. Han försökte skrika ut den brännande smärtan, men kroppen vägrade att lyda. Han förmådde inte att fylla lungorna med syre efter att ha tömt sig helt. Känslan av att kvävas tvingade fram panikångesten, det började svartna för hans ögon. Någonstans i sitt undermedvetna 11


kunde han uppfatta en bil som rivstartade, innan omvärlden släcktes ut. Jonas började uppfatta mänskliga röster och okända ljud omkring sig. Små glimtar av ljus trängde sig igenom näthinnan, han hade svårt sortera alla intryck. – Jonas? Jonas hör du mig? kunde han uppfatta svagt. Jonas öppnade ögonen och försökte förstå vad som pågick. Han såg en svart skugga framför sig, han uppfattade rörelser, ljud, beröring. Rösten hördes igen. – Jonas hör du mig? Han kände igen rösten. Det var hans yngre kollega Peter som pratade. – Ta det lugnt Jonas, ambulansen är här nu. Ligg still bara, du kommer att klara dig. Andningen blev mer och mer ansträngd. Marken framför hans ansikte började blinka i ett skarpt ljussken. – Ambulansen är här nu Jonas, kunde han höra i fjärran innan allting svartnade igen.

12


KAPITEL 2 Stadshusets fullmäktigesal var fylld till sista plats av journalister och fotografer. Kamerornas knattrande ökade när kommissarie Nilsson anlände punktligt, på pricken klockan 11:00. Med bestämda steg gick han fram till podiet och satte sig mellan kommunstyrelsens ordförande Billy Hansson och överläkare Östholm. De tre herrarna såg allvarliga och samlade ut då de gjorde sig redo för presskonferensen. Lokalpressens reporter satt närmast podiet, men försvann i vimlet av det nationella, och även till viss del internationella, massmedieuppbådet som var på plats. – God förmiddag, mina damer och herrar och välkomna till presskonferensen, angående gårdagens sprängattentat och rånet mot värdetransporten. Det skedde alltså fredagen den 28 juni 2013 klockan 16:37 samt 16:54 i utkanten av Eskilstuna centrum, inledde Billy Hansson i skenet av kamerablixtarna och fortsatte: – Kommunen och polismyndigheten ser givetvis mycket allvarligt på det inträffade. Denna fruktansvärda kriminella handling som har drabbat vår fina stad är nu högsta prioritet. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att få tag på de skyldiga.

13


Efter ett brutalt och till synes ett välplanerat rån av en värdetransport i centrala Eskilstuna, lyckas ligan fly med 12 miljoner kronor. Polisens teori är till en början att det måste röra sig om en internationell liga som av någon anledning har slagit till i Eskilstuna. Rånet uppmärksammades av en ljusskygg figur, som med en likasinnad tar upp jakten på pengarna. Jocke och Jampa lyckas lägga beslag på hela rånbytet och flyr norrut med siktet inställt på Norge. Jagade av polisen för andra brott som de har begått under flykten, hamnar de istället uppe i fjällvärlden i norra dalarna. Där stöter de ihop med några vandrare och en våldsam kamp på liv och död utspelar sig och pengarna byter ägare än en gång. Denna gång har bröderna Malmberg blandat sig in i jakten. INGEN HÖR OCH INGEN SER är stundtals en våldsam roman, utan att för den delen försköna våldet på något sätt. Pengarna är den utlösande faktorn för våldet. Jakten på pengarna drivs av drömmen om ett bättre liv för de inblandade. Romanen handlar också om längtan, lojalitet och kärlek, och vägen dit, är att komma åt de 12 miljonerna från rånet i Eskilstuna. Författaren har fyllt karaktärernas ryggsäckar med deras tidigare liv och vill visa hur tungt det kan vara att bära dem. I romanen möter de goda de onda. Såväl bergfasta principer som omtanke om människoliv läggs åt sidan i jakten på miljonerna. ISBN 978-91-88769-11-4

www.vistoforlag.se

9 789188 769114

Profile for Smakprov Media AB

9789188769114  

9789188769114  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded