9789175370248

Av Manne Fagerlind har utgivits Berg har inga rรถtter

Fagerlind Mina drรถmmars land inl.indd 2

2013-10-31 12:53

MINA DRร MMARS LAND Manne Fagerlind

Fagerlind Mina drรถmmars land inl.indd 3

2013-10-31 12:53

www.damm.se Copyright © 2014 Manne Fagerlind Svensk utgåva © 2014 Damm Förlag, Forma Books AB Omslagsfoto Staden: Chad Ehlers/Getty Images Mannen: Jake Curtis/Getty Images Molnbilden: Jayne Szekely/Arcangel Images Omslagsformgivning Maria Sundberg/Art by Sundberg Sättning Forma Books AB Typsnitt Perpetua Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7537-024-8

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 4

2013-10-31 12:53

Prolog: Icon Medialabs nedgång och fall Pappersflygplanet såg välbalanserat ut. Det märktes att Martin hade lagt ner sin själ i vikningen, och nu stod han på tå så att hans hand var i jämnhöjd med det lilla vädringsfönstret. Hans stora blå ögon lyste och den varma sommarvinden strök fram håret över hans ansikte. ”Hur långt tror ni det kan flyga?” frågade han. ”Till Kulturhuset?”

Henrik tittade ner på Sergels torg, drygt sjuttio meter nedanför dem. Det retade honom att han inte hade någon begåvad gissning. Tidigare hade de haft en maildiskussion om huruvida ett mynt släppt här uppifrån skulle döda den som fick det i huvudet. Någon var förstås duktig på aerodynamik och visade med exakta beräkningar att offret visserligen skulle få ett fult sår i skulten, men att myntet inte skulle tränga igenom skallbenet. Henrik hade dock inte pluggat något sådant, så vad visste han om ett pappersplans flygegenskaper? ”Äh”, sa han till sist, ”i bästa fall landar det i fontänen.” ”Vi får väl se.”

Med en distinkt knyck skickade Martin ut planet genom fönstret. De följde det andlöst med blicken. Först dalade det 5

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 5

2013-10-31 12:53

manne fagerlind oroväckande snabbt, men sedan hände något. Det verkade fångas av en uppåtvind, för plötsligt steg det brant, högre och högre, tills det var åtminstone tio meter ovanför dem.

Nu var det redan halvvägs över Plattan och ännu visade det inga tecken på att börja sjunka. ”Satan!” sa Martin. ”Fort, vi måste hitta en kikare!”

Han och webbdesignern Andreas rusade ut ur mötesrummet, och Henrik stod ensam kvar med blicken stint riktad mot planet. Snart hörde han deras steg genom sorlet och den stötiga technomusiken, och så kom de infarande med en riktig fågelkikare. Gud visste varför det fanns en sådan på kontoret. ”Var är det någonstans?” frågade Martin med andan i halsen. ”Där till höger, ovanför Kulturhuset”, sa Henrik.

Planet glimmade brandgult i kvällssolen, det såg nästan ut som om det hade fattat eld. Än var det synligt med blotta ögat, men snart skulle kikaren behövas. Som om det hade haft en pilot girade det och fortsatte rakt över Drottninggatan, som var full av människor i ljusa sommarkläder. Ibland verkade det dala, men så steg det igen och fortsatte sävligt sin färd, förbi hus efter hus. ”Undrar var det landar. Vid Riksdagen?” sa Martin. ”Jag tror det kommer längre än så.”

Det kanske det gjorde, men det var svårt att se, till och med i kikaren. Andreas svor på att han sett det sväva vidare över Riksdagshusets tak och sedan fortsätta bort över Gamla stan, men Henrik och Martin kunde inte urskilja det längre och undrade om han hade inbillat sig. Till sist gav de alla upp, gick ut i köket och drog fram varsin ölflaska ur kylen. ”Tänk att det kom ända till Gamla stan!” sa Martin.

6

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 6

2013-10-31 12:53

mina drmmars land ”Eller ännu längre”, sa Andreas. ”Va?” ”Vi såg det ju aldrig störta, så det kanske är i luften än.

Det verkade ju kunna flyga hur långt som helst.”

Icon Medialab. Namnet var lite långt, så oftast sa man bara Icon.

Högst upp i den finaste av Hötorgsskraporna, de tre översta våningarna närmast Sergels torg i Stockholms city, och högst upp på börsklipparnas lista över spännande internetföretag. En raket som skjutit upp som ur en underjordisk silo och nu var på väg ut ur jordens gravitationsfält, med bränsle bryggt på trycksvärta och sprittande rastlöst riskkapital, och på den red Johan Staël von Holstein, en rödbrusig lärjunge till Jan Stenbeck som inte kunde öppna munnen utan att det blev en rubrik, älskad av alla tidningar för sitt högljudda storhetsvansinne.

Plötsligt var Icon överallt. Unga webbdesigners och programmerare surrade som getingar kring alla de stora företag som behövde en hemsida nu genast, på direkten, innan de blev frånsprungna av vaknare konkurrenter. Icon fick upp hemsidor med fräck grafik och multimedia åt företag efter företag. Ryktet gick om vad de gjorde åt Svenska Spel, tydligen jobbade halva personalen med den nya sajten och det sades bli något som saknade motstycke. Ändå var Icon inte det mest spännande. Investerarna var febriga av upphetsning över alla nya företag som slogs om deras pengar. Det fanns inga gränser för vad man kunde göra på internet, på vad som gick att åstadkomma i Den nya ekonomin. Tekniken upphävde ekonomins naturlagar, väckte nya drömmar hos påhittiga personer som ville slåss mot 7

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 7

2013-10-31 12:53

manne fagerlind näringslivets jättar och utmana alla gamla sanningar. Idéerna kom inte från Icon, men det var dit de vände sig när de ville förverkliga dem, vare sig de rörde klädbutiker på nätet, samordning av lastbilstransporter eller nya sätt att handla med metaller på spotmarknader. Samhället var på väg att smidas om, och internetkonsulterna var elden i ässjan.

Henrik hade tidigare mest känt förakt för Icon och var på vippen att säga upp sig när de köpte upp det företag där han själv jobbade. Men en kliande nyfikenhet fick honom att stanna kvar, och nu tyckte han att han hade gjort rätt, trots att Icon ibland var precis så dåligt som han trott. Det fanns självutnämnda webbexperter som aldrig verkade ha något uppdrag och knappast skulle ha klarat av det heller. De drev omkring i sina hippa, sjaviga kläder och tittade nedlåtande på honom och de andra utvecklarna, precis som hans slacker till storebror. Irriterande var bara förnamnet.

Webbmupparna var dock en minoritet. De flesta på företaget var lika skickliga och passionerade som han själv, men inom områden som han knappt visste fanns. Han hade aldrig anat hur mycket det fanns att lära sig om typsnitt, färglära och användbarhet. Art directors gav sidorna ett japanskt träsnitts avskalade elegans eller gjorde dem lika läckert inbjudande som glansiga magasin. Sedan fick de liv under klientprogrammerarnas händer: med JavaScript och Shockwave fick de webbläsaren att göra nästan vad som helst.

Där fanns hypervassa serverutvecklare också, bland dem några av de hårdaste C-kodare han mött, och dessutom experter på alla möjliga områden – webbstatistik, video, utvecklingsprocesser … Han hade aldrig sett en sådan blandning av människor och kunskaper.

I sina brandtal hade Johan Staël von Holstein ett ord för 8

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 8

2013-10-31 12:53

mina drmmars land det: Kuben. Han räknade med sex kärnkompetenser, och tillsammans var de något mer än summan av delarna, precis som en kub inte bara var sex rektanglar. Det var förstås inte riktig geometri, men något i resonemanget kändes ändå korrekt.

Bland internetföretagen lyste inget starkare än e-handelssajten letsbuyit.com, där konsumenter skulle gå ihop och förhandla om pris med leverantörerna. Henrik hade hört Johan Staël berätta i alla medier varför Letsbuyit var unikt och att företaget skulle bli världens största e-handelsföretag. Investerarna hade kommit sättande och rasslat med sina penningpungar, dreglande över den nya aktien som säkert snart skulle börsnoteras.

Nu satt han själv där, hade handplockats dit eftersom det var kris, och stirrade på koden som scrollades fram på skärmen. Illamåendet steg upp i halsen, han svalde om och om igen för att kämpa ner det. Det hade varit så bråttom att komma ut på marknaden, inte funnits tid att göra något ordentligt. Som andra programmerare brukade Henrik prata om spagettikod – programkod som var lika rörig som en hög spagetti. Men det här var sönderkokt spagettikod, och den simmade i en unken minestrone av nödlösningar, panikfixar och ren klantighet. Det skulle aldrig gå att göra något vettigt om koden såg ut så här.

Letsbuyits kontor var stort men ändå började både golvutrymmet och syret ta slut, för hela tiden strömmade det in horder av nya människor. De med några års erfarenhet fick fina titlar och en kärve optioner; de som var helt nyutexade fick inget särskilt men verkade ändå stolta, smickrade av att få vara med, likt tonåringar som bjudits in till en lyxyacht.

Nu stod ett gäng kostymprydda män i köket och tjafsade med 9

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 9

2013-10-31 12:53

manne fagerlind desperation i rösten om de där förbannade julgranarna. Letsbuyits stora dragplåster var att de erbjöd Sveriges bästa pris på kungsgranar, riktigt granna och täta Disneygranar. Det skulle vara rätt olyckligt om kunderna inte hann få dem till jul. De ringde runt till alla granodlingar i Sverige och Danmark och anlitade ständigt nya speditionsfirmor som fraktade träden kors och tvärs över hela Norden.

Under veckorna som följde blev julgranskrisen bara värre.

Samtidigt jobbade Henrik elva timmar om dagen med att inympa någon form av struktur i den eländiga koden, men så fort det började se bättre ut kom någon sättande och berättade att man måste ändra hur sajten funkade, eller också var det dags att rulla ut den i något nytt land där lagkraven eller betalningarna såg annorlunda ut så att en hel massa saker måste rivas upp. Det fanns ingen möjlighet att få ordning på det, ingen chans att göra Letsbuyit lönsamt.

Fast det måste ju finnas en tanke, det var något här som han inte förstod. Johan Staël skulle inte ha startat företaget om det var dödfött från början. Hur kunde det ha gått så fel, och visste han ens att det hade gjort det? En gång sprang Henrik på honom på Icons kontor och försökte samla mod till att fråga. Johan märkte att han hade något på hjärtat: han stannade upp och tittade lite frågande på honom, men hans tålamod tog slut innan Henrik lyckats klämma fram det, så han log bara ursäktande och skyndade vidare.

Funderingarna satt i kroppen som en värk. Borde han göra något, och i så fall vad? Han bar på sina tankar som på en skamlig hemlighet, för de flesta runt omkring var så positiva och såg bara möjligheterna. Kanske hade han fel.

Men en fredag hängde han med till Icon-kontoret och drack så många öl att han började prata om saken med Claes, 10

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 10

2013-10-31 12:53

mina drmmars land en civilekonom som jobbade som managementkonsult. Claes log maliciöst. ”Bekymra dig inte om det där. Letsbuyit öser ut pengar, men en hel del av dem rinner i alla fall över i Icon.” ”Men de kan ju gå i konkurs snart!” ”Ja, det tror jag de gör. Jävla klåpare är vad de är.” ”Men alla som köpt aktier efter att ha lyssnat på Johan då?” ”Aktien är en sak och företaget en annan. Om folk tror att den är värd så mycket så är den det också. I alla fall just nu.”

Claes tog en klunk öl och svalde den sakta, som om han sköljde munnen med den. De tystnade båda och tittade ut genom fönstret, lät blickarna glida över utsikten från artonde våningen. Staden glödde som en falnad brasa i skymningsljuset. ”Johan är ingen bedragare”, sa Claes. ”Han tror på idén men lovar ingenting. Det kan man aldrig göra med aktier.”

Redan dagen efter ringde Henrik till sin chef, fastän det var lördag, och krävde att få byta uppdrag omedelbart. ”Och inte till något annat sabla dotcom-företag”, sa han. ”Ge mig något riktigt den här gången.” ”IT-bubblan” – frasen yttrades allt oftare, vanligen med ett sarkastiskt leende. Och nog liknade Icon en bubbla. Ett tunt regnbågsskimrande membran, vikt om sig självt till en fulländad form: inte en kub utan ett klot. Till synes så ömtålig men starkare än man kunde ana; den skulle inte spricka bara för att man petade på den.

Och inuti den bubblan hade Henrik hittat sin egen, en vrå där han fick syssla med riktiga saker och inte med att förverkliga en investerares våta expansionsdrömmar. Han satt som programmerare på Appeal Virtual Machines och gjorde 11

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 11

2013-10-31 12:53

manne fagerlind faktiskt nytta, kanske mer än någonsin förr, det han utvecklade kunde förbättra livet för alla människor som använde Java, direkt eller indirekt.

Det gick som en darrning genom hela Icon när klädsajten boo.com gick i konkurs. Henrik kände först en vildsint skadeglädje över att ett av de där bluffbolagen äntligen gick åt helvete. Där fick de, alla näriga pundhuvuden som hade trott att de skulle bli rika utan ansträngning! Sedan blev han varse att många omkring honom oroade sig. Vad skulle hända med Icon om alla dotcom-företagen började kollapsa, om optimismen försvann, om ingen vågade satsa på något längre?

Till råga på allt fick han höra att Icon haft flera konsulter hos boo.com i London. ”Hur hårt drabbar det oss då?” frågade han sin chef. ”Inte alls faktiskt.” ”Men vi får väl inte betalt för den här månaden?” ”Jo, för vi har krävt betalt i förskott. Vi räknade kallt med att de skulle konka snart.”

Henrik visste inte vad han skulle säga. Alltihop kändes olustigt, men kanske var det så här det måste vara, kanske måste man vara just så cynisk för att klara sig i affärsvärlden. Då bestämde han sig för att strunta i allt som hade med pengar och kunder att göra. Vad spelade det honom för roll, så länge han fick arbeta med det han ville, så länge han fick göra fantastisk mjukvara och lösa nya, svåra problem. Det var ju det han alltid hade drömt om. Han gick tillbaks till sitt uppdrag och lät sig uppslukas av det.

Men där utanför hade Expressen och journalisten Peter Kadhammar bestämt sig för att spräcka bubblan. Först måste de bara vässa sina nålar.

12

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 12

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Expressens första artikel sköt mest in sig på Johan Staël von Holstein, men de anställda fick sig också en rejäl släng av sleven. Det antyddes att de hade låga löner i utbyte mot optioner, och att de bara var intresserade av aktiekursen och av att köpa likadana armbandsur som Johan Staël. Fick man tro Expressen var ingen på Icon seriös över huvud taget, och man nämnde förtjust att den tekniske chefen på Tysklandskontoret hade orangefärgat hår. Sedan berättade man exakt vad den senaste konferensen hade kostat och hur stor koncernens förlust var. Därmed var bilden av Icon komplett: ett bolag styrt av en mallig överklassprätt, som lurade giriga snorungar att arbeta ihjäl sig med falska löften om rikedom och slösade bort investerarnas pengar på fester. Allt var till synes taffligt skrivet, men antagligen var det meningen. Det skulle låta som en muttrande konversation i ett fikarum, trycka på precis rätt knappar för att väcka avundsjukan ute i folkdjupet.

Samma dag sågs Henrik och Martin på ett kafé. Henrik hade precis läst artikeln och var så upprörd att han hade hjärtklappning. ”Inte kan läsarna tro att det är så här?” sa han.

Martin ryckte på axlarna och såg trött ut. ”Om de vill så kommer de att tro det.” ”Men det finns ju inga hårda fakta alls i artikeln!” ”Jo. De där siffrorna, och de ser inte bra ut.” ”Vadå, att vi går med förlust beror ju bara på att vi expanderar.” ”Visst, svenska Icon går med vinst. Det vet Expressen, och det vet vi som jobbar här. Men tror du de kommer att berätta det?”

Henrik fnös och drack ur sin espresso i ett drag. När han ställde ner koppen märkte han att hans händer darrade.

13

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 13

2013-10-31 12:53

manne fagerlind ”Tror du de kommer att skriva mer om Icon?” frågade han. ”Det lär de göra. Tyvärr.”

Martin hade rätt. Redan dagen efter kom nästa artikel, och sedan följde de upp med flera till, men det blev bara fler nyanser av svart i målarfärgen. Först efter den sista artikeln, som hette ”Mannen som kan förvandla prat till rent guld”, kom en dementi från Icons informationschef. Henrik tyckte den var blek och kort, men snart förstod han varför. Det fanns inte så värst många faktafel i artiklarna. Det förödande var hur Expressen valt ut fakta och ställt samman dem, och hur lömskt man formulerade sina antydningar. Sådant gick inte att bemöta.

Det var inte alls som en bubbla som brustit, mer som en pyspunka på ett cykeldäck. De fortsatte framåt, men med ens började det kännas obekvämt: greppet om vägbanan blev gradvis sämre och vägens alla ojämnheter kändes i hela kroppen. Misstänksamheten hos tidigare nöjda kunder, rentav skam över att de anlitade Icon. Hur lätt andra företag plötsligt kunde skylla alla problem på Icon, även när det var de själva som hade klantat sig.

Säljarna, som hittills mest hade behövt ta emot beställningar, fick nu ge sig ut på stan och jaga uppdrag, och de jobbade i motvind. Ibland blev de avvisade direkt, ibland möttes de av artiga leenden men flackande blickar, även när de tilltänkta kunderna egentligen gillade erbjudandet de fått.

Flera som ändå anlitade Icon gjorde det på villkor att det hölls hemligt. Varumärket var skjutet i sank och tog in mer vatten för varje dag som gick. Henrik ville inte bry sig om sådant, men till och med han kunde känna det nu.

14

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 14

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Allt fler konsulter blev sittande ”på bänken”, utan uppdrag. De pillade håglöst med internprojekt eller surfade, i bästa fall om något som hade med jobbet att göra. Koncernen Icon Medialab hade visserligen bara gjort vinst ett enda kvartal, men tidigare hade det varit ett växande företag, frustande av liv, en ung och kaxig uppstickare med framtiden för sig. Nu smög det längs väggarna som en spinkig, strykrädd tonårskille.

Snart nog började Icon sparka folk. Många odugliga slackers försvann, även de som varit anställda i evigheter, så Henrik tyckte inte bara att det var dåligt. Men ibland verkade det vara klädstilen som avgjorde: Han retade sig på att flera duktiga kodare med basebollkepsar fick gå medan lika många välklädda medelmåttor blev kvar. Cheferna verkade inte ha koll på vem som kunde något.

I alla tidningar pratades det om krisen i Icon, det sades att det bara var en tidsfråga innan företaget skulle gå i konkurs.

Skadeglädjen var tydlig i varenda rad – säkert hade tidningarna redan skrivit en dödsruna.

Våg efter våg av avskedanden slog in över Stockholmskontoret, och hela tiden jagade säljarna desperat vidare efter uppdragen som skulle rädda företaget. Men aldrig var det nog, aldrig fanns det uppdrag så att det räckte åt alla duktiga konsulter som fanns kvar, för kunderna trodde sig veta att Icon bara var en bluff.

Efter några månader var det som ett helt annat företag, med massor av tomma skrivbord som liknade luckor i en tandrad. Sommarsolen som sken in såg på något sätt grumlig ut – hade man sparat in på fönsterputsningen? – och folk promenerade runt utan brådska och utan att prata med varandra. Nu liknade Icon faktiskt Expressens bild: bara 15

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 15

2013-10-31 12:53

manne fagerlind nödtorftigt uppbyggda kulisser, där skådespelarna vandrade omkring i väntan på ett manus.

Henrik förstod vad han borde göra: det enda raka vore att fly fältet, men han kunde inte riktigt förmå sig till det.

Det kändes så fegt, och det var så orättvist att alla svenska tidningsläsare trodde att Icon bara var en aktiebluff, trots allt det coola som de hade gjort, trots alla duktiga människor som hade kämpat så hårt under flera år. Han reste sig från skrivbordsstolen och började gå runt mellan kontorets tre våningar, letade rastlöst efter någonting som kunde muntra upp honom, men sorgsenheten blev bara värre och värre, spred sig som ett nervgift i hela kroppen.

Han gick bort till fönstret, lutade pannan mot glaset och såg bort mot Gamla stan och Söder. Tidigare hade utsikten alltid känts inspirerande, som om man såg ut över världen med fältherreblick, men nu tyckte han bara att allting låg för långt ifrån honom.

Henrik satt på artonde våningen när beskedet kom. Det plingade till i allas mailklienter samtidigt. Han undrade om det var det han misstänkte – det hade skickats så lite mail de senaste dagarna – men han orkade inte kolla. Snart nog kom projektledaren Annelie springande uppför trappan och ropade ut att svenska Icon Medialab hade försatts i konkurs. ”Jaha, det var väl på tiden ändå”, sa han och vände blicken mot skärmen.

Annelie stirrade på honom. ”Men vad är det med dig!?” sa hon. ”Bryr du dig inte? Folk nere på plan sexton sitter och storgråter.”

Han ryckte på axlarna, visste inte riktigt vad han förväntades säga.

16

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 16

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Det tog bara tio minuter innan han fick det första jobberbjudandet, från Appeal Virtual Machines. Han tackade ja direkt. Så länge han inte skrivit på kunde han ju alltid backa ur om något bättre dök upp. En stund senare ringde hans storebror och mamma för att beklaga. Han tyckte att de båda lät lite besvikna över att han redan hade fixat något nytt.

Senare samma dag kallade koncernens VD till ett informationsmöte. Henrik gick dit fastän han egentligen inte var så intresserad längre. Han hade aldrig sett VD:n förut men tyckte illa om honom från första stund. En kort kostymprydd amerikan med grått hår, ömt vårdad solbränna och omsorgsfullt modulerad röst. Alla dessa oljade fraser, insmickrande försäkringar om att de var så ledsna över att behöva lägga ner, att de hade väntat extra länge just för att det var Stockholm, Stockholm där allting en gång hade börjat, hela företagets hjärta och själ … Han stod där och spelade bedrövad fastän han så uppenbart var en av vinnarna i pyramidspelet, en av dem som hade sålt sina aktier i tid och dessutom hade en fin fallskärm med vadderade axelband. Snart kände Henrik att han inte stod ut längre, trots att han bara lyssnade med ett halvt öra. Han trängde sig ut ur folksamlingen och sprang nästan till receptionen och sedan vidare till hissarna.

Han gick utan att veta vart, rörde sig sakta i riktning mot Hötorget. Ansiktet hettade och han var yr men samtidigt var allt han såg så overkligt tydligt, som i en underlig feberdröm. Vimlet av människor trängde sig på, han tyckte att de alla stirrade på honom och kände att han nästan fick panik.

Syntes det att han var från Icon? Hur många visste att de hade gått i konkurs? Knappast någon väl, inte än, inte förrän Expressen trumpetade ut det i morgon. Men varför stirrade de då? En svärm av ettriga ögon av olika former som kisade, 17

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 17

2013-10-31 12:53

manne fagerlind blängde och synade honom skeptiskt, alla olika men alla riktade mot honom. Ansiktenas former, färger och anletsdrag kom emot honom som en trögflytande våg, men så stelnade den, destillerades till ansikten, vart och ett unikt. Alla dessa ansikten …

Med ens fick han en idé. Han försjönk i den och insåg att den verkligen var bra. Upphetsad satte han sig på Konserthustrappan, blundade och tänkte intensivt. Han blev sittande orörlig på trappsteget och började bryta ner sin idé, omvandla den till algoritmer som en dator kunde hantera. Jo, det borde kunna fungera. Hans hjärta började slå snabbare. Han tog upp mobilen och ringde till Appeal och sa att han fortfarande var intresserad, men att han ville vara ledig en dag i veckan och jobba med ett annat projekt. Absolut inget som konkurrerade med deras produkt, utan en helt annan grej.

Efter lite hummande gick de med på det.

Sakta vandrade han tillbaka till Icons kontor för att samla ihop sina saker. Hela tiden tänkte han på sin idé, och han blev bara mer och mer engagerad. Det här skulle kunna bli hur stort som helst.

18

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 18

2013-10-31 12:53

Mina drรถmmars land

Fagerlind Mina drรถmmars land inl.indd 19

2013-10-31 12:53

Fagerlind Mina drรถmmars land inl.indd 20

2013-10-31 12:53

1 När Joseph slog upp ögonen var spindeln det första han såg.

Den satt blickstilla på en sten, bara en meter från hans vänstra arm, och verkade gona sig i eftermiddagssolen. Kroppen var lång och ovanligt kraftig, liksom benen. De såg köttiga ut. Men tänk om den bet honom, den kunde ju vara dödligt giftig …

Han tittade sig omkring och fick syn på en torr gren till höger. Oändligt sakta sträckte han ut handen och lyfte grenen från marken, drog tillbaks den och siktade noga.

Så drämde han till. Rappet träffade mitt på spindeln. Den sprattlade men verkade delvis förlamad och kom knappt ur fläcken. Han fick in ytterligare två bra träffar och väntade tills den inte rörde sig alls innan han plockade upp den och stoppade den i munnen. Just som han krossade den mellan tänderna kom han på att han kanske borde ha delat den med Moses. Men det var ju ändå så lite mat, det spelade egentligen ingen roll. Han svalde.

Fortfarande så obarmhärtigt hett, inte svalare än hemma fast de kommit så långt norrut. Han försökte sova lite till, men så slogs han av en fasansfull tanke. Om spindeln var giftig kanske det var farligt att äta den. Kanske skulle han 21

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 21

2013-10-31 12:53

manne fagerlind plötsligt bara dö där han låg! Han såg på Moses som sov fridfullt längre in i skuggan och tänkte hur det skulle vara för honom, han skulle vakna och där skulle Joseph ligga död!

Han började kallsvettas och låg på helspänn och kände efter, försökte upptäcka något tecken på att han hade blivit förgiftad. Efter en stund lugnade han sig. Ingenting, bara den vanliga mattheten. Han var inte ens hungrig längre. Hungern hade varit nästan outhärdlig först, ständigt karvat i inälvorna, en blossande feber som flimrade i blodet, men så hade den gett med sig. Nu hade den ersatts av ett ständigt magknip och illamående, och så svältens matthet som tyngde kroppen som en järnväst.

Moses sov fortfarande tungt. Han såg mer död än levande ut, med narig och fläckig hy och underliga orangeröda munsår. Joseph undrade hur han själv såg ut. Det var nog tur att han inte visste.

Solen började sjunka, och äntligen blev det svalare. Snart skulle de kunna fortsätta. Nu först vaknade Moses till liv och log mot honom med spruckna läppar.

De delade på det sista vattnet i plastflaskan. Det var grumligt, men de hoppades att det inte skulle göra dem sjuka.

Hittills hade det ju gått bra. De måste ändå dricka, annars skulle de inte orka gå många meter. Ikväll skulle de åtminstone kunna fylla på vatten, för nedanför dem rann en bred flod. Joseph tänkte att det kanske var Nilen.

De började ta sig nerför bergssidan. Långsamt som gamla skröpliga gubbar – de orkade ingenting annat. Hela tiden spanade de efter något att äta, men där växte bara tistlar och gult gräs, och de enda djuren var små grå fåglar. Om de bara haft ett nät att fånga dem i! Josephs ben ville hela tiden 22

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 22

2013-10-31 12:53

mina drmmars land vika sig och han undrade om de skulle bära honom ända till floden. Men hela tiden kom den närmare, och vattnet såg så lockande ut att han fick nya krafter. Till sist var de framme, satte sig på huk och fyllde sina flaskor. Vattnet var brunt men härligt svalt när det rann ner i halsen, och det smakade gott.

Antagligen bara sand, ingenting man blev sjuk av. Joseph drack tills det började klucka i magen och kände sig för en stund nästan mätt.

När de gick vidare vek de av till vänster, för det borde vara norrut, där kusten låg. Hur långt kunde det vara? Joseph blundade och såg framför sig Afrikakartan i klassrummet, där syster Agnes hade pekat och berättat om alla länder. Egypten: gult och brunt, öken och berg, men så grönare längre upp längs Nilen, närmare havet. Det verkade hoppfullt, men där var de inte än. Kunde nog vara hundratals mil kvar. Fast egentligen spelade det ingen roll – det var bara att fortsätta tills de var framme.

Plötsligt fick de syn på en get. Den stod på ett klippblock och tittade ner på dem, så nära att de kunde se ögonens smala pupiller. De stannade häpna upp, men så började Moses smyga fram mot den med sammanbitet ansiktsuttryck. Geten tittade föraktfullt på honom, och när han hade någon meter kvar vände den sig värdigt om, hoppade ner och var borta. ”Fan också!” sa Moses. ”Vi skulle haft en bössa.” ”Vi har ju inte ens en kniv att slakta den med.” ”Skit samma, jag skulle ha ätit den med skinn och allt.

Hornen med.”

Men nu fanns det lite hopp ändå. Det där var inget vilt djur, det var de ganska säkra på. Någonstans i närheten fanns det människor. Och snart fick de syn på huset. Det låg bara några meter från floden, litet och vitkalkat och omgivet av 23

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 23

2013-10-31 12:53

manne fagerlind små grönsaksland. Några tomater lyste röda mot väggen, och framför den tittade små auberginer fram bland en matta av dammiga blad. Deras brunlila skal glimmade i kvällsljuset. ”Tror du vi kan plocka utan att de märker nåt?” viskade Moses. ”Nej. Och dessutom vill jag inte stjäla.” ”Men var inte så jävla präktig! Svälter du hellre?”

Joseph svarade inte, tänkte bara på mamma och hur hon hade pratat om tjuvar, och på vad syster Agnes och de andra lärarinnorna hade berättat om helvetet. Tänk om det fanns, och tänk om han i så fall skulle hamna där för en sketen aubergines skull. ”Vi kan väl be om lite mat i stället?” sa han.

Moses fnös men sa inget mer, och de gick fram och knackade på dörren. En gammal kvinna med heltäckande kläder och slöja öppnade, stirrade på dem med öppen mun. De gned sig på magarna och pekade in i sina munnar, men hon såg bara livrädd ut och drog snabbt igen dörren. ”Jaha, det där gick ju bra”, sa Moses. ”Vi väntar här en stund. Kanske får vi nåt ändå.”

De slog sig ner under ett olivträd och drack lite mer vatten. ”De verkar vara muslimer”, sa Moses. ”Ja, de flesta är det i Egypten. 94,6 procent.” ”Säker på att det inte är 94,5?”

Moses lutade sig tillbaka och gapskrattade. ”Du är ju helt sanslös!” sa han. ”Hur kommer du ihåg sånt där?” ”Jag vet inte. Det bara sätter sig, särskilt siffror.” ”Jo, jag har märkt det.”

Nu öppnades dörren, och en mager gubbe kom ut. Han 24

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 24

2013-10-31 12:53

mina drmmars land hade läderartad hy och glest, vitt skägg och bar ett litet tygknyte i händerna. De bugade sig för honom, försökte visa hur tacksamma de var, men han såg bara butter ut. Deras händer darrade när de öppnade knytet och tittade vad som fanns i.

Bröd, tomater, en kritvit mjuk ost som luktade fränt, några svarta små oliver. Inte så mycket men mer än de fått på över en vecka. De började äta, glupskt men försiktigt för att inte spilla, de ville inte missa en enda smula. Gubben backade bort från dem och försvann in i huset.

De låg kvar under trädet medan skymningen föll. Efter en stund öppnades dörren och gubben kom ut igen, men nu hade han ett gevär. Moses flämtade till och började resa sig upp, men Joseph tog tag i hans arm. ”Sätt dig ner”, sa han. ”Men vad fan är det här? Tänker han skjuta oss?” ”Nej. Han vaktar förstås.” ”Vaktar?” ”Ja. Sina getter, sina grönsaksland. Sin fru.”

Gubben blängde på dem, backade några steg och satte sig med ryggen mot husväggen. Sakta lägrade sig mörkret i trädgården, men skymningsljuset dröjde sig kvar oväntat länge och glimmade i den gamle mannens ögon. Till och med när natten fallit kunde de ana hans silhuett, med bössan som ett grovt kolstreck mot den vita väggen.

En fågel började tjattra och väckte dem båda. Det grydde nu, och i det grå ljuset såg de att gubben fortfarande satt där och tittade på dem. Hade han varit vaken hela tiden?

Han satt kvar i samma ställning medan de hämtade vatten i floden, men sedan reste han sig mödosamt, såg strängt på dem och pekade bort längs floden. Dags att ge sig av. När de 25

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 25

2013-10-31 12:53

manne fagerlind gick förbi huset såg Moses längtansfullt på de stora, mogna tomaterna. ”Undrar när vi får äta nästa gång”, sa han.

Men när de kommit en bit bort hörde de att kvinnan ropade på dem. Hon kom gående med ytterligare ett matknyte till dem. De fick tårar i ögonen och bugade sig djupt, önskade att de kunnat hennes språk så de kunnat tacka henne ordentligt. Sedan åt de igen, lika glupskt som förra gången.

Hela tiden stod kvinnan där och såg på dem med ett småleende i mungipan. De gav tillbaks tygduken, bugade en sista gång och fortsatte bort längs floden.

Hungern var tillbaka igen. Den lilla mat de fått hade gett den hopp, och nu for den runt i deras magar som en uppretad vildkatt. De tänkte hela tiden på mat, drömde om maten där hemma på nätterna. Inte om sådant de oftast åt, kokt ris och mannagrynspudding som klibbade fast vid plåttallrikarna, utan om sådant som deras mammor lagat till dem när det var fest. Ångande kycklinggryta med chili och tomat, nygräddat majsbröd, bakad sötpotatis som smälte i munnen … De vaknade med doften ännu i näsborrarna och blev retliga. Ingen av dem pratade om mat, men snart kunde de inte tänka på något annat. Fötterna trampade på av sig själva, men huvudet märkte det knappt. Det enda som fanns var längtan efter mat.

Växtligheten blev frodigare längsmed flodstranden, men inget som växte verkade gå att äta, och fortfarande såg de bara fåglar, aldrig några djur som var lätta att fånga. I flera dagar försökte de jaga dem med stenar men lyckades aldrig träffa dem. Ingenting att äta någonstans, ingenting att äta på flera dagar. Men sedan vände turen. Utmed flodstranden dök det upp en sorts kaktus med ovala, gulbruna frukter, 26

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 26

2013-10-31 12:53

mina drmmars land hur många som helst. Fruktköttet var syrligt och gott, och de åt och åt. ”Vi kommer att klara oss!” sa Moses. ”Fan alltså, jag trodde det var ute med oss.” ”Jag med.”

Först fick de diarré av frukterna, men den gav snart med sig. De höll sig stilla i ett par dagar och åt upp sig, och när de bröt upp igen var de mycket starkare. Nu hade de något att äta under sin vandring, för det växte sådana där kaktusar överallt. Ändå började Joseph bli orolig. Han ville inte säga något till Moses, lika lite som han pratat om rädslan för att de skulle svälta ihjäl, men han undrade om de skulle orka.

Kunde de verkligen gå hela vägen till Medelhavet? ”Hördu, vakna! Vakna nu för helvete!”

Joseph blinkade mot morgonljuset. Bakom Moses röst hörde han ett nytt ljud, ett som han först inte kände igen, som en dov, pulserande skrapning.

Motorbuller!

Han satte sig upp och såg var det kom ifrån: en bogserbåt var på väg nerför floden, dragandes två stora pråmar fullastade med sten. Moses var redan på språng, klängde nerför den branta sluttningen och kryssade mellan de taggiga snåren. Det tog Joseph någon sekund att förstå varför, men då började han också springa. Nu hade de en chans, kanske sin enda chans. Han såg hur Moses kom fram till flodstranden, som var hög just här, tog sats och hoppade rätt ut i luften.

Han försvann ur sikte, men en dämpad duns hördes ända bort till Joseph – han hade lyckats ta sig ombord. Joseph sprang, snubblade, tumlade nerför backen. Han blev andfådd och svetten rann ner i ögonen. Ett tag trodde han att 27

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 27

2013-10-31 12:53

manne fagerlind han inte skulle hinna fram i tid, men tio meter från stranden gick en våg av lättnad igenom honom när han insåg att han skulle klara det ändå. Då fastnade han med foten i en rot och föll huvudstupa. Han försökte ta sig upp snabbt och springa vidare, men skosnöret hade trasslat in sig och han var tvungen att pilla med fingrarna för att komma loss. Moses började ropa på honom, Joseph hörde ångesten i hans röst, och hela tiden gled pråmen vidare, sakta men ändå alldeles för snabbt. Äntligen var han lös och sprang vidare. Båten hade nästan passerat, bara några meter av den återstod, men han skulle hinna fram ändå. Allt som behövdes var ett sista språng. Men när han kom fram till stranden tvärstannade han. Det var över två meter ner till pråmen, kanske tre, och där fanns inget som kunde dämpa fallet, bara sten. ”Hoppa nu då!” skrek Moses.

Pråmen gled vidare. Han såg stenarnas skrovliga brottytor och vassa kanter, och det isade i lemmarna när han tänkte sig hur det skulle kännas att slå i dem. Det gick inte, han vågade bara inte. Moses skrek så att rösten brast: ”Hoppa nu, din jävla idiot!”

På styva ben backade han tillbaka, tvingade sig att ta sats och springa framåt, fastän han inte trodde att han skulle våga hoppa. Men han gjorde det ändå. Stenarna kom rusande emot honom, och så smällde de in i hans bröstkorg och sida och skrapade som rivjärn mot hans underarmar. Han tappade luften, skrapsåren brände och han kände hur blodet började rinna från dem. Moses skrattade lättad. ”Vad du skrämde mig, din fegis”, sa han. ”Jag trodde inte du skulle våga.” ”Håll käften!” fräste Joseph när han återfått talförmågan. ”Du ska fan inte kalla mig feg!”

28

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 28

2013-10-31 12:53

mina drmmars land ”Nähä, vad ska jag kalla dig då?” ”Jag är bara smartare än du. Du fattar väl inte ens hur farligt det här var!”

De hade inget att äta igen, men det fick gå. Kanske skulle färden inte vara så många dagar. Hungern kom tillbaka men lämnade dem snart igen, började väl så smått ge upp hoppet om dem. Vatten kunde de i alla fall förse sig med, det var bara att sträcka sig över relingen och fylla på flaskorna.

Annars höll de sig mest under en presenning som var utspänd mitt inne på pråmen, både för att gömma sig och för att få skydd från solen. De förstod inte varför man skulle frakta all denna sten nerför floden, det borde väl finnas sten överallt.

Kanske tyckte folk att den var vacker – den hade en varm gul färg med lite inslag av vitt.

Bristen på mat var mindre plågsam när de inte behövde röra på sig. De låg och dåsade och såg landskapet flyta förbi.

På stränderna växte mer och mer gräs, här och var betade kor och getter, och snart dök planteringar och bilvägar upp nära floden. Bakom dem stod glesa led av palmer, och ljust rödbruna berg tornade upp sig vid horisonten. När mörkret föll försvann allt utom några glimmande ljus, ibland ensamma, ibland i klungor, och alla stjärnor som gnistrade ovanför dem. Bergens silhuetter syntes tydligt, som om en jätte tuggat i sig stjärnhimlens nederkant. Allt som hördes var det malande motorbullret. Bara en gång trängde en mänsklig röst igenom, det var en kvinna som ropade något. Tre gånger ropade hon samma sak, men sedan hördes hon inte mer.

På morgonen hade de ont överallt. Moses sa att han förstod varför man inte fyllde madrasser med sten. De garvade och rörde på sig tills den värsta värken släppte. Det fanns 29

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 29

2013-10-31 12:53

manne fagerlind fler hus utmed stränderna nu, och på ett ställe var det fullt av badande barn. För sent kom de på att de kanske borde ha gömt sig. Men antagligen spelade det ingen roll, hur skulle barnen kunna skvallra? I stället satt de lugnt kvar när barnen hoppade upp och ner och viftade med händerna, log bara mot dem och vinkade tillbaka. Landskapet förändrades under dagen, blev grönare och vackrare, och bergen sjönk sakta ihop. De såg uppodlade fält och bilvägar, små städer och en byggarbetsplats där arbetarna svärmade omkring med lysande röda bygghjälmar på huvudet. Överallt var det människor, de var tvungna att hålla sig under presenningen hela tiden.

På natten var det oftast inte ens mörkt längre, lite överallt fanns det hus och strålkastare med brandgult sken som fick allt de lyste upp att likna ett gulnat fotografi. Däremot var kylan lika obarmhärtig som den varit på deras vandring. De kröp ihop tätt intill varandra under presenningen. Moses somnade nästan direkt, men Joseph låg vaken en lång stund och kände hans andetag mot sin nacke.

De vaknade av att båten hade stannat. Den låg förtöjd vid en kaj och när de kikade ut såg de höga betongbyggnader på båda sidor av floden. Ett underligt brus hördes, som av rinnande vatten men tunnare och mer metalliskt. Efter en stund förstod de att det var ljudet av en storstad, av alla bilar som for över stadens gator. ”Vi måste vara framme i Kairo”, sa Joseph. ”Men ska vi inte hoppa av då?” sa Moses. ”Jag vet inte. Den kanske ska längre, Kairo ligger inte vid havet.” ”Tror du all den här stenen ska ända till Europa?” ”Ingen aning. Men de har ju inte börjat lasta av i alla fall.”

30

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 30

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Till sist bestämde de sig för att stanna under presenningen. De såg ut en flyktväg att följa om de blev upptäckta. Mellan två av byggnaderna skymtade de ett lågt staket som de nog ganska lätt skulle kunna klättra över. Antagligen skulle besättningen ändå inte jaga dem. Snart kom två män gående med bruna papperspåsar och tog plats framme i förarhytten.

Med en tung harkling satte dieselmotorn igång, och snart kröp båten vidare längs kanalen, och därefter ut på floden igen. De log mot varandra, tog fram sina vattenflaskor och skålade.

I kvällningen tätnade bebyggelsen igen, och snart såg de dussintals höga lyftkranar sticka upp som en flock av uppstagade giraffskelett. De var på väg in i en hamn. ”Nu ska vi av”, sa Joseph. ”Säker?” sa Moses. ”Nej. Bara nästan.”

Pråmen saktade in och gled allt närmare en kaj. Snart gick den långsammare än gångtempo och närmade sig en stor brygga. De kröp ut och tog sig fram till relingen, ställde sig på den och hoppade upp på kajen. Sedan småsprang de på stela ben mot en grind lite längre bort. Det verkade vara en stor stad de hamnat i, för i luften hängde det där bruset igen, precis som förra gången de lagt till. Antagligen var de i Alexandria.

De behövde i alla fall inte svälta här.

Alexandria var en välmående stad: i myllret av människor och bilar fanns det gott om välsydda kostymer och skinande blanka tyska lyxbilar, och det var tillräckligt många som slängde fullt ätlig mat. Bakom turisthotellen nära stränderna kunde de nästan alltid hitta något i soptunnorna. Första 31

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 31

2013-10-31 12:53

manne fagerlind gången de hävde sig över soptunnekanten höll de på att kräkas av stanken, men sedan lärde de sig att helt enkelt hålla andan medan de rotade. Grönsakerna kändes säkrast, särskilt överblivna pommes frites, men det hände att de vågade sig på grillad kyckling också. Det gällde bara att sno åt sig den innan värmen hade hunnit göra den oätlig. All mat tog smak av soporna de legat bland, hur de än försökte gick det inte att skölja bort. Men efter ett tag lärde de sig att känna skillnaden på det kött som börjat ruttna och det som bara hade tagit smak av soptunnan. För säkerhets skull tog de bort skinnet, det var där det borde finnas mest bakterier. Men sopsmaken slapp de inte och det var omöjligt att vänja sig vid den, de blev tvungna att hålla andan även när de åt.

Oftast sov de i en park som hette Montaza. Den var stor som en hel stad och låg högt, med utsikt över havet. Havet – de kunde inte riktigt sluta stirra på det, så stort och så tomt, så ofattbart mycket vatten. Det var hisnande att de skulle fara över det.

Varje morgon väcktes de av de klagande böneutropen, som krokade fast i dem och ryckte upp dem ur drömmarna, påminde dem om att de var i Egypten nu och inte i Uganda.

I skymningen satt de tysta och blickade ut över de vidsträckta vattenfälten och tänkte på vad som låg på andra sidan.

Europa. Ett nytt liv som väntade på dem, bara de kunde ta sig dit. Men det var just det som var kruxet: de visste inte hur de skulle komma vidare. Båda hade trott att det måste gå på något sätt, om de tog sig ända upp till Medelhavet skulle det ordna sig med överfärden. På dagarna drev de omkring i hamnområdet och frågade överallt om de kunde få följa med till Europa, sa att de kunde hjälpa till på båten, kanske diska eller städa eller lasta av när de kom fram, men hela tiden 32

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 32

2013-10-31 12:53

mina drmmars land blev de ivägkörda, och mer än en gång skrek folk att de inte ville veta av några jävla negerungar. De förstod att det inte blev lättare för att de var svarta. ”Jaha, och hur hade du tänkt att vi skulle komma vidare?” frågade Moses efter några dagar. ”Visst, skyll på mig bara!” fräste Joseph. ”Hur skulle det vara om du tänkte nån gång?”

Dagarna gick utan att något förändrades. De rörde sig mellan hamnen, hotellens bakgårdar och Montaza-parken – programmet var alltid detsamma. Egentligen skulle man betala inträde till parken, men de hade hittat en palm som lutade sig mot muren så att man kunde klättra in. Sedan kröp de in under en buske och kikade ut på de flanerande besökarna ända tills parken stängde och mörkret föll. Moses somnade oftast snabbt medan Joseph varje natt låg vaken och tänkte och lyssnade på stadens brus. Just innan han somnade kom det för honom att det var livets flod som brusade, och att Moses och han var halvdränkta råttor som hade spolats upp på flodstranden.

Moses klagade inte längre. Han blev bara tystare och tystare, verkade helt försjunken i dystra funderingar, och det plågade Joseph att se honom sådan. Moses som alltid varit så glad och sprallig, som alltid kunde liva upp honom när han var ledsen, han fick inte vara så här uppgiven! Men en morgon vägrade han bara att hänga med Joseph till hamnen. ”Vad tjänar det till?” frågade han med matt röst. ”Kom igen nu! Vad ska vi annars göra?” ”Vi kan lika gärna ligga kvar här i parken.” ”Men vi kan ju inte stanna i Egypten. Vi skulle ju åka till Europa.”

33

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 33

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Joseph tjatade en lång stund, lirkade och skällde om vartannat, men förgäves. Det var med tungt hjärta han gick iväg, ensam. Men nu fick han en ny idé: kanske borde han pröva med fiskarna. Fiskebåtarna la visserligen inte till i Europa, men kanske kunde han och Moses bli avsläppta nära Kreta och ta sig den sista biten själva. Uppmuntrad tog han sig ner till fiskehamnen.

De flesta han frågade förstod inte ens engelska, andra skakade bara på huvudet och bad honom dra åt helvete, men efter några timmar hittade han en fiskare som verkade intresserad. Han stod kvar vid kajen och lyssnade medan Joseph förklarade sin plan, granskade honom hela tiden med en skarp, kisande blick, som om han försökte bedöma om Joseph bara snackade skit. ”Okej”, sa han. ”Jag kan göra det.” ”Suveränt!” ”Femhundra euro vill jag ha, men då tar jag er ända till grekiskt vatten. Sedan är det inte så långt till Kreta.”

Femhundra euro. Det var en förmögenhet, men på något vis skulle de klara det. Men skulle de kunna ta sig ända till Kreta? ”Hur långt är det?” frågade han.

Fiskaren svepte med handen i luften, som om han viftade bort en geting. ”Inte långt alls.”

Joseph tänkte att han måste kolla det först. Fast å andra sidan, hur skulle han veta var fiskaren släppte av dem? De fick väl bara lita på vad han sa, och be till Gud att de skulle orka ta sig den sista biten, om nu Gud fanns. Det kunde inte skada i alla fall. Moses ögon vaknade till liv när han fick höra om fiskaren. De glittrade som de brukade igen och fick 34

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 34

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Joseph att börja tro på sin plan igen, just när han själv hade börjat tvivla. ”Så vad behöver vi?” frågade Moses. ”En uppblåsbar gummiflotte tror jag, och en kompass.

Och mat så att vi orkar paddla.” ”Ja, gärna lite mat den här gången. Svält har jag fått nog av.” ”Vi måste skrapa ihop en massa pengar, men det kan gå.

Vi får gå ner i hamnen och se om vi kan få jobb nånstans ändå, eller kanske som diskare på hotellen.” ”Hm.” Moses blev tyst, men plötsligt var han full av liv, nu kände Joseph igen honom. Han såg ömsom drömmande, ömsom beslutsam ut, trummade med händerna mot sina knän och muttrade ibland något ohörbart för sig själv. De blev sittande och tittade ut över parken, på alla palmer och välskötta blomrabatter och på människorna som strömmade till nu när den svala kvällsbrisen drog in från havet. Ingen av dem sa mer än några enstaka ord innan de gick undan och letade upp en plats att sova på.

På natten vaknade Joseph till och upptäckte att Moses var borta. Han blev kall av skräck och ropade halvhögt på honom, orolig för att dra till sig nattvakternas uppmärksamhet, men ingen svarade. Moses syntes inte till någonstans.

Resten av natten satt han och spejade ut i mörkret, tankarna rusade och magen blev en värkande knut av ångest. Vart hade han tagit vägen? Tänk om han inte skulle komma tillbaka!

Först i gryningen dök Moses upp. ”Var har du varit?” viskade Joseph. ”Gjort några ärenden bara.”

35

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 35

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Han la sig ner i gräset. ”Jaha? Du kan inte förklara närmare än så?” ”Jag har fixat en uppblåsbar gummibåt åt oss. Den ligger hyfsat bra gömd nere vid stranden.” ”Har du stulit en!?”

Moses suckade, öppnade ögonen och vred munnen till en irriterad grimas. Sedan log han ett änglalikt leende. ”Nej då, du behöver inte vara orolig. Det var bara nån som ville ge mig en båt! Vilken tur va?”

Han blundade igen och la armen över ögonen. ”Men pengarna då?” sa Joseph. ”Vi måste ju fortfarande få tag i pengar.” ”Det löser vi”, mumlade Moses. ”Några nätter till bara, så har nog folk gett mig dem också.”

Fiskstanken nere i lastrummet var bedövande: fastän de andades genom munnen kändes det som om de höll på att kvävas, och bara rädslan för att bli upptäckta avhöll dem från att rusa upp på däck. De hade kommit dit med flotten i skydd av mörkret, och ända sedan gryningen hade de hållit sig gömda där nere. Nu var de äntligen på väg ut till havs. Motorn dunkade och kom väggen de lutade sig mot att vibrera, och båten hävde sig i sjögången tills de båda blev sjösjuka. ”Jag måste spy”, sa Moses ynkligt. ”Ser du en hink nånstans?”

Just då öppnade fiskaren luckan och sa att de kunde komma upp. Moses skyndade sig uppför stegen och drog girigt in havsluften, men sedan fick han ändå lov att luta sig över relingen. Han kräktes våldsamt och stod kvar en lång stund och hulkade med händerna i ett krampaktigt grepp om kanten. Vågorna började bli höga nu. Ännu kunde de se staden 36

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 36

2013-10-31 12:53

mina drmmars land som en frans av ljus sten vid horisonten bakom båten, men när de sjönk ner i en vågdal försvann den helt. De blev ängsliga och kurade ihop sig mitt inne på däck, för ingen av dem hade varit ute på havet eller ens sett det innan de kom till Alexandria. Efter ytterligare en stund var staden helt borta.

Både himlen och havet var mörkgrå och omslöt dem på alla sidor, vinden slet och drog i dem, och den salta luften kändes levande. Det var som om de var inne i ett vidunders mage, omslutna av skälvande hinnor, på väg att lösas upp av den frätande magsaften.

Vinden tjöt allt högre, båtens stag skallrade och moln av skum slets loss från vågtopparna. De tänkte att det måste vara en storm de var inne i och undrade om fiskaren hade läget under kontroll. Först verkade han bara sammanbiten men sedan tyckte de att även han började se rädd ut. Hela tiden kastade han snabba blickar upp mot himlen, som skiftade i gråviolett och svart. Efter ett par timmar vände han sig mot dem. ”Nu är vi framme vid grekiskt vatten. Dags att kliva av.” ”Men är det inte för farligt?” frågade Joseph. ”Det blir bättre väder snart. Och vinden blåser er åt rätt håll, mot Kreta.”

Joseph och Moses såg på varandra utan att säga något, som för att fråga om den andre skulle våga. Moses ansikte var först öppet och ängsligt, men sedan hårdnade det, blev som en knuten näve av beslutsamhet, och Joseph kände också att de måste försöka. Han ville inte äta sopor mer, de måste våga ta chansen.

Gummibåten var en stadig variant, och de hade fått med sig en gammal hink att ösa med, men när de klivit i den förstod de vilken fruktansvärd kraft det var i vinden och 37

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 37

2013-10-31 12:53

manne fagerlind vågorna. De var helt utlämnade åt dem och båten kastades som ett torrt löv mellan vågtopparna. Fiskaren hade i alla fall haft rätt om vindriktningen: kompassen visade att de drev mot nordväst, åt Kreta till. Efter ett tag märkte de att han haft rätt om vädret också. Blåsten hade avtagit, inte mycket, men det var tydligt att den höll på att mojna. Nu var det som om vinden och vågorna samarbetade för att driva dem framåt, föste dem åt rätt håll i en lugn och stadig rytm. De såg på varandra och Moses log triumferande: nu kände de båda att det skulle gå vägen. Men så kom det en våg som var högre än alla andra, och den träffade dem i helt fel vinkel. Båten ställde sig på högkant. De skrek högt, och Joseph grep tag om båtens kant och blundade. När han öppnade ögonen såg han att Moses låg i vattnet några meter bort och kämpade vilt för att ta sig tillbaks. Joseph slet fram den lilla plastpaddeln och försökte styra båten åt hans håll. Ytterligare en våg drev sig in mellan dem och Moses försvann ur sikte.

När båten kom upp ur vågdalen fick Joseph syn på honom.

Han kämpade fortfarande men skräcken lyste ur hans ögon. ”Moses!” skrek han. ”Fortsätt simma! Jag kommer!”

Joseph paddlade allt han orkade. Moses ropade någonting och vispade vilt med armarna, verkade ha glömt hur man simmade. Luften var full av yrande skum och saltet brände i Josephs ögon, axlarna värkte av ansträngningen men han kämpade ursinnigt vidare. Men vågorna drev honom bort, åt fel håll. Från nästa vågtopp såg han bara en skymt av Moses, och sedan var han borta. Joseph skrek allt han orkade men rösten drunknade i den dånande vinden. Han ropade Moses namn om och om igen, ända tills han helt tappade rösten, ställde sig upp i båten för att se om han syntes till, men allt han såg var vågor och drivande moln.

38

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 38

2013-10-31 12:53

2 Folk sa ofta till Henrik Bergström att han var lyckosam, eller ibland att lyckan hade lett mot honom. Enligt honom var varje människa sin egen lyckas smed, och han hade smitt sin lycka bra, hade gjort sig förtjänt av sin framgång. Vid Icon Medialabs konkurs hade han varit nere på botten, men nu var hans företag Anthroscope världsledande i sin bransch och han ägde själv sjuttio procent av aktierna. Det var skicklighet och inte tur som tagit honom och hans företag dit.

När Henrik nu klev ut genom ytterdörren var det redan oväntat varmt, nästan hett, trots att klockan bara var tio över åtta. Bakom huset låg vattnet spegelblankt, hade en nästan oljig lyster, och han såg en ensam segelbåt som stävade ut mot skärgården. Han unnade sig att stå kvar några sekunder i solen, blundade och kände det gassande solskenet mot huden och dofterna av syren och klippt gräs från trädgården. När han till sist öppnade bildörren var han en aning svettig och satte igång AC:n så fort han slagit på tändningen. Lädersätet knakade lätt och formade sig efter hans kropp, precis lagom följsamt, som en kamratlig arm om axeln. Han vred om nyckeln och njöt av motorns lågfrekventa spinnande, mer en känsla än ett ljud. Grindarna öppnades automatiskt och slöt sig genast bakom honom.

39

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 39

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Bilen följde smidigt landsvägens alla vindlingar, och efter en stund kom äntligen svalkan. Han justerade temperaturen tills den var perfekt, njöt av den som av ett glas väl kylt vitt vin. Så kom han ut på Elfviksvägen. Ett lätt tryck på gaspedalen, sedan var han uppe i fart, och villaområdena rann förbi på ömse sidor om bilen. Som vanligt körde han alldeles för fort, precis så att han inte riskerade körkortet. Vägarna var ju ändå nästan tomma – varför skulle han följa reglerna bara för sakens egen skull? Vid dagis och skolor höll han sig i skinnet, det var ju det viktiga.

Men halvvägs över Lidingöbron tätnade trafiken plötsligt och farten sjönk, som om bilarna snärjts in i ett nät av gummiband. Längre fram, vid avfarten från bron, stod trafiken nästan stilla: vägen hade slammat igen som en överlastad server. Fan också, inte bilkö, inte idag! Mötet han skulle till var ju så viktigt, han hade till och med satt på sig kostym och slips för att göra juristerna glada.

Han började kryssa mellan körfälten, vann några meter varje gång, däremellan kom han knappt framåt alls. Men så öppnade sig vägen, han fick en lucka på femtio meter och accelererade för att hinna före alla som skulle vilja fylla igen den. När en liten Toyota började svänga ut från högra körfältet tryckte han bara gasen i botten. Bilen sköt iväg som ett spjut, och den andra föraren drog förskräckt in nosen.

Han log brett av triumf och kände ett slags faderlig stolthet över vad hans bil kunde prestera, av kraften i motorn som låg under hans kontroll, noll till hundra på 3,4 sekunder.

Men omedelbart efteråt skämdes han när han insåg att han betett sig som en riktig buffel. Han var ju inte sådan, inte egentligen, han hade bara så bråttom till mötet. Den andra föraren kunde omöjligt vara på väg till något lika viktigt.

40

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 40

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Han önskade att han åtminstone kunnat be om ursäkt. Han borde ha haft ett headset så han kunde prata med den andra föraren, som nu bara såg aktern på en vräkig Porsche och svor över svinet som körde den.

Ja, tänk om man hade det, tänk om det fanns ett kommunikationssystem …

Han förstod att det inte var någon bra affärsidé. Folk skulle inte betala för att kunna be varandra om ursäkt. De skulle säkert ändå bara skälla ut varandra, det bilrelaterade våldet skulle öka exponentiellt. Men hur skulle det kunna fungera? Han började designa systemet, bara på kul. Bilarna kunde inte sända på samma radiofrekvens. Det behövdes en central nod dit bilarna rapporterade sina positioner, och i svaret en lista på andra bilar runt omkring och vilken frekvens man skulle använda. Inte mycket data, skulle funka även om det var taskig bandbredd. Hur skulle man välja bil att prata med – bilnummer kanske? Nej, inte användarvänligt, då skulle man bara kunna prata med bilen framför. Det fick vara de andra bilarnas positioner. Med info från bilregistret skulle man kunna visa deras färg och form också, rita upp ett snyggt gränssnitt på en pekskärm …

När han kom till Stadion kastade han en blick på klocktornet. Redan kvart i nio – helvete! Det här skulle bli tajt. Men nu var han äntligen inne på Östermalm. Enkelriktat överallt, han fick köra i spiralmönster bara för att komma i närheten, och sedan vidtog det vanliga kretsandet för att hitta parkering. Tre minuter i nio började han bli desperat. Han önskade att han ställt sig framför det där garaget – vad spelade en p-bot för roll egentligen? Men ja, där körde en bil ut och lämnade en precis tillräckligt stor lucka! Vant saxade han sig in i den, hoppade ut på trottoaren och sprang den sista biten.

41

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 41

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Utanför porten stod lagvrängarna och väntade, gjorde förebrående gester när de fick syn på honom. Han sneglade på klockan och log retsamt mot dem. ”Äsch, det är ju tjugo sekunder kvar”, sa han. ”Var inte det ganska bra optimerat?”

Lotta hade gjort Henrik sällskap vid frukosten, till och med följt honom till ytterdörren och vinkat av honom med en kyss, som en riktig hemmafru. Sedan blev hon stående och väntade precis innanför tröskeln. Av någon anledning startade han inte bilen direkt, men till sist hörde hon motorn mullra igång och därefter avlägsna sig. Tystnaden sänkte sig hastigt inne i huset.

Dags att börja arbeta.

Hon klev ut ur hallen. Vardagsrummets vidd av ekparkett öppnade sig som en glänta framför henne, och solljuset flödade in från panoramafönstret i andra änden, glödde i det stora glaskonstverkets virvlar i olika nyanser av rött och kom de smalbenta fåtöljernas svarta läder att glänsa så att hon med ens såg dem på ett helt nytt sätt – de liknade betande djur på en savann. Dröjande gick hon fram till fönstret och blev stående där, som förhäxad av utsikten. Gräsmattan sluttade ner mot stranden, som flankerades av två prydliga rader av pilar. På andra sidan fjärden höjde sig Nackalandet med sina schatteringar av grönt – alarnas lite mörkare nere vid stranden, björkarnas smaragdtoner längre upp, och där berghällarna tog sats upp mot himlen de sobra barrträden som klängde sig fast vid branterna. Så otroligt vackert. Just nu önskade hon att inte bryggan och motorbåten fanns där: de störde symmetrin.

Till sist slet hon sig och gick ner till sitt arbetsrum i käl42

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 42

2013-10-31 12:53

mina drmmars land laren. Det var utan konkurrens husets fulaste rum, bara en liten skrubb med ett knappt tilltaget fönster och avloppsrör och vattenledningar slingrande som feta boaormar längs väggarna. Henrik kunde inte förstå varför hon prompt skulle sitta där och inte i ett fint rum högre upp och med vackrare utsikt. Men det var tvunget, det visste hon. Och hon visste dessutom varför, även om hon inte ville säga det. Därnere kände hon sig mer som en kämpande entreprenör, precis som klasskompisarna från Beckmans, medan all den smakfulla lyxen däruppe skulle viska förföriskt om att hon inte behövde anstränga sig, att hon lugnt kunde luta sig tillbaka och njuta av Henriks framgångar. Bara sluta, som så många rikemansfruar, ägna resten av livet åt shopping och familjeliv.

När hon slog sig ner vid arbetsbordet infann sig alltid en känsla av ro, och sedan kom arbetslusten. Ibland fanns det ett motstånd förstås, men om hon jobbade på brukade inspirationen rinna till. Idag tog det tio minuter innan hon var igång, men sedan började det flyta lättare och arbetet med den nya blusen rörde sig sakta framåt. Ändå var något fel.

En vag olust, en känsla av att det trots allt inte riktigt dög.

Glädjen fanns inte där, och även om det gick framåt kände hon sig frånvarande. Efter en timme tog hon paus och reste sig från stolen. Var det här bra? Hon kunde inte bedöma det, inte nu när hon var mitt uppe i det, skulle behöva någon dags distans till arbetet. Kanske dags att släppa det ett tag, vänta ett par dagar innan hon fortsatte.

Hon lyfte blicken och lät den vandra längs väggarna, som var kala sånär som på några tidningsklipp om henne själv.

Det största var en artikel om hennes slututställning på Beckmans, där det stod något uppskattande om hennes lilla kollektion och hon dessutom fick vara med på bild. Bredvid den 43

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 43

2013-10-31 12:53

manne fagerlind satt en urklippt vimmelbild, där hon stod bredvid Lovisa Burfitt på någon premiär, och bildtexten pratade om ”de kända kläddesignrarna Lovisa Burfitt och Charlotta Bergström”.

Känd kläddesigner. Det var det hon var, det som hennes vänner beundrade henne för, som hennes familj var stolta över. Det var en oerhört tuff bransch där bara några få lyckades, men hon var en av dem. Hennes kläder såldes inte bara på NK och i de bästa butikerna på Biblioteksgatan utan också i New York och London.

Men egentligen var det inte så. Hennes kläder hade visserligen hängt i de där butikerna, men när de inte sålde gallrades de snabbt bort. Ibland hade hon stannat till utanför skyltfönstren där på Biblioteksgatan, smygkikat in på kunderna och försökt tvinga dem att köpa hennes kläder med ren tankekraft. En enda gång hade hon sett en kund stanna till framför hennes plagg, men i slutänden hade hon valt något annat i stället. Hennes vänner visste inte hur dåligt det gick, för det märktes ju inte alls. Per timme tjänade hon mindre än hon gjort i kassan på McDonald’s, men det spelade ingen roll eftersom Henrik drog in så mycket.

Lusten att ge upp kom med ens över henne, starkare än någonsin förut. Varför fortsatte hon egentligen, när hon aldrig kom någonvart? Fem år sedan hon gick ut Beckmans, och eftersom hon börjat sent var hon redan trettiotre år gammal.

Hon undrade hur länge man skulle fortsätta kämpa. När var det mer hedersamt att bara ge upp?

Hon såg det framför sig igen, såg hur det kunde vara om hon bestämde sig för det, hur hon sköt en barnvagn längs strandpromenaden eller ammade i en fåtölj i trädgårdens syrenberså. Ett barn, sedan ett till ganska snabbt – det var bra om de var nära varandra i ålder … Hon visste precis 44

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 44

2013-10-31 12:53

mina drmmars land vilket rum de skulle ha. Det var jättestort och flankerades av två mindre; de kunde dela rum först och sedan ha det som gemensamt lekrum när de ville få eget. Barn. Ägna några år åt att bara vara mamma, och sedan göra något litet utanför familjen. Starta en klädbutik till exempel, inte för att tjäna pengar utan för att hjälpa folk att hitta bra saker. Vore inte det bättre än att designa plagg som ingen ville köpa?

Hon behövde bara säga till så skulle det hända. Henrik hade frågat försynt för ett halvår sedan men gjort en snabb reträtt när hon sa nej, inte nämnt ett ord om det sedan dess.

Nu låg det i hennes händer, och med ens fick hon en sådan pirrande lust att bara bestämma sig, nu på en gång, ringa till honom och säga att hon tagit sitt sista p-piller: nu försöker vi få barn! Känslan var berusande men höll bara i sig en kort stund. Sedan genomskådade hon sig själv och insåg att längtan föddes ur lusten att ge upp. Det var för tidigt. Hon måste verkligen försöka på allvar först; hon fick inte svika sin dröm, inte nu när hon var så nära att uppfylla den.

Hon ställde sig vid ritbordet och började skissa på papper.

Bra att ha en tydligare bild av vad hon ville göra sedan när hon jobbade vid datorn. Och nu, äntligen, fanns glädjen där.

Hon njöt av att se bilden växa fram, streck för streck, av pennans ihåliga raspande mot papperet och till och med av de svarta tuschfläckarna på fingrarna. Det var datorn som hade ställt till det, som så ofta förr. Självfallet var CAD-programmet egentligen ett bättre verktyg, men ibland ställde det sig emellan henne och arbetet. De tredimensionella modellerna med alla sina färger och möjligheter blev bara som en bild av en bild. Teckningen var däremot något verkligt i sig.

När hon ritat klart blusen satte hon sig vid datorn och kollade mailen. I inboxen låg ett meddelande från hennes agent: 45

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 45

2013-10-31 12:53

manne fagerlind ett italienskt modehus hade visat intresse för hennes kläder.

Hon log för sig själv, och det pirrade i kroppen igen, men nu av helt andra skäl. Äntligen en glad nyhet! Och hon som nyss hade varit på vippen att slänga bort sin karriär. Rätt vad det var kunde det ju smälla till: en enda artikel i rätt tidning, vid rätt tillfälle, sedan kunde hela världen upptäcka hennes kläder. Hon måste försöka lite till.

Advokatbyråns lokaler var perfekta för ändamålet. Tungt, mörkt ädelträ överallt, knarrande gammal parkett och jugendmöbler längs väggarna. I mötesrummet stod ett långt mahognybord omgivet av stoppade stolar med höga ryggar. De amerikanska advokaterna hade låtit hur självsäkra som helst på förhand, men nu kastade de skygga blickar på all den anrika lyxen och var med ens ganska fåordiga. Det skadade förstås inte att byrån själv var grundad 1870, vilket hans jurister upplyste om på sin Oxford-engelska under kallpratet i receptionen. Som så många amerikaner verkade de ha en vördnad för allt med lite historia; eftersom de kom direkt från Silicon Valley var väl allt som var äldre än trettio år antikt i deras ögon. Henrik blev full i skratt. Det här var ju teater, kulisser, precis som han själv bara var utklädd i sin skräddarsydda svarta kostym. Otroligt att de inte verkade förstå det.

Mötet tog sin början. Googles advokater lutade sig tillbaka i stolarna och försökte se nonchalant avslappnade ut, utan att lyckas. En av dem gjorde en slapp gest mot Henrik, som för att säga: ”jaha, hade du något på hjärtat, grabben?” Henrik ilsknade till men lade band på sig. Det gällde att följa den uppgjorda planen, då skulle det här säkert gå bra. ”Jaha, mina herrar, det var ju bra att ni till sist hittade en lucka i era kalendrar”, sa han kyligt. ”Som vi ser det är saken 46

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 46

2013-10-31 12:53

mina drmmars land tämligen enkel. Det har framkommit att ni har använt våra algoritmer till er nya storsatsning Google People View, och uppenbarligen hade ni glömt att betala för dem först.”

Båda amerikanerna gjorde exakt samma min, en elegant snörpning på munnen parad med en kritisk, kisande blick.

Fick de kanske lära sig den på Law School? ”Vi bestrider förstås det påståendet”, sa den ene av dem. ”Era algoritmer är så triviala att det bara är en slump att vår kod liknar er.” ”Om de är så triviala, hur kommer det sig då att vår produkt är överlägsen all annan mjukvara för ansiktsigenkänning?

Vi är marknadsledande, och det vet ni. Dessutom skyddas våra innovationer av tjugosju patent. Era åsikter om deras originalitet är alltså irrelevanta.”

Den yngre av advokaterna brusade upp: ”Men även om ni hade rätt, hur skulle ni kunna vinna mot oss? Ett litet källarföretag från ett land vid världens ände, hur skulle ni kunna slåss mot Google?” ”Det får vi väl se i rätten, om ni inte tar ert förnuft till fånga.” ”Vi skulle krossa er, fattar ni inte det!? Vi skulle dra ut på processen tills ni inte hade en cent kvar!” ”Säkert, men vill ni verkligen det?”

De tittade oförstående på honom. ”Vad tycker ni är Googles viktigaste tillgång?”

Ingen av dem svarade, antagligen var båda livrädda för att säga något ointelligent. ”Er viktigaste tillgång är inte era serverhallar eller ens er sökteknologi, utan folks förtroende. Det är därför er slogan är Don’t be evil. Men det är knappast en god gärning att stjäla andras idéer. Ni måste inte vara goda, men ni måste framstå 47

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 47

2013-10-31 12:53

manne fagerlind som det. Folk anförtror ju er sina liv när de skickar mail med Gmail och lägger upp sina affärsidéer i Google Documents.

De kommer inte att fortsätta med det om de tror att ni ska stjäla de idéerna.”

Han harklade sig och tog en klunk vatten för att låta det nyss sagda sjunka in, sedan fortsatte han: ”Vi vill ha några ynka miljoner om året för att ni ska få använda vår teknologi. Fundera på hur mycket ni riskerar om ni sätter Googles rykte på spel, och hitta sedan en lösning tillsammans med mina jurister. Adjö, mina herrar.”

Han reste sig utan att ens se på amerikanerna, nickade bara kort åt sina egna advokater och lämnade kontoret utan att säga något mer. Det kändes som ett vågspel, provocerande arrogant, men juristerna hade sagt att han skulle göra just så – gå medan han fortfarande hade initiativet – och han hoppades att det skulle fungera. Väl ute på gatan kände han att han inte för sitt liv orkade parkera om bilen, han fick ont i magen bara han tänkte på pärsen för en stund sedan. Bättre att promenera till Anthroscopes kontor på Drottninggatan.

På vägen dit blev han med ens så glad över att vara svensk.

Han hade tillbringat en månad i en amerikansk stad innan han slutade på sitt gamla jobb och hade längtat hem hela tiden.

Bara det här att kunna promenera – i den staden kunde man nästan inte ta sig fram till fots, var tvungen att beställa en taxi även om man bara skulle förflytta sig fyra kvarter.

Och så hur det var i arbetslivet: alla pratkvarnar som inte kunde någonting utom att orera med bräkig röst, som de där advokaterna nyss, och alla som bara satt i sina cubicles tolv timmar om dagen utan att få så värst mycket gjort. Här i Sverige gjorde man mycket mer på åtta, så framgångarna var välförtjänta. Ericsson, Skype, Spotify, alla de där spel48

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 48

2013-10-31 12:53

mina drmmars land företagen … Han log för sig själv. Nio miljoner amerikaner hade aldrig kunnat åstadkomma så mycket.

Han njöt av värmen trots att han svettades under kostymens mörka yllehölje, men ännu mer av hur vackert, rent och välordnat Stockholm var. Glömt var halvåret av snålblåst, hällande regn och isiga trottoarer – nu var det sommar, och vackert väder dessutom. Ännu gladare blev han när han äntligen kom fram till deras kontor, som var insmuget i en gammal råvind. Han stannade upp i vestibulen och beundrade det nya, vackra golvet av egyptisk marmor, med ådror i en varm gul färg och en så blankpolerad yta att man kunde spegla sig i det. Det skulle göra bra intryck på besökare.

Men det som verkligen fyllde honom med lycka var att se de femton utvecklarna som satt inne i själva kontoret, intensivt upptagna med sitt arbete, i full färd med att skapa nya storverk. De var så olika sinsemellan, verkligen alla sorters människor – från Simon med sina tweedkostymer och sin passion för årgångssherry till Alexander, som alltid lufsade omkring i samma luvtröja och bälgade i sig hinkvis med Jolt Cola – men alla tillhörde de eliten av programmerare i Sverige, och därmed också världseliten. Det gjorde honom så stolt. Han försökte smyga sig in, men Alexander upptäckte honom och plirade mot honom över sin hylla med Star Wars-prylar. ”Men vad är det här?” sa han högt. ”Kostym? Slips?” ”Äh, det här är ju bara en teaterkostym. Du vet, man måste låtsas lite när man har amerikaner på besök.” ”Försök inte. Erkänn, du har gått över till Kraftens mörka sida!” ”Aldrig, jag är fortfarande en god jedi. Jag svär!”

Nu tittade alla programmerarna roat på honom, undrade väl hur han skulle bevisa sitt påstående. Han fick ett infall 49

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 49

2013-10-31 12:53

manne fagerlind och följde det, slet av sig slipsen och gick fram till dokumentförstöraren. Han fick pilla lite för att få ner det sladdriga sidenet i springan, men till sist gick det. Elmotorn ven ilsket och plasttråget nere på golvet fylldes av skimrande, djupröda tygstrimlor. Allihop började gapskratta, men högst av alla Alexander, som snart tog sig för magen och torkade tårar ur ögonen. ”Okej, du har övertygat mig”, sa han. ”Skönt att du fortfarande är en av oss.”

Lotta reste sig och gick fram till sin mood board. Flott ord på en anslagstavla med några foton på, men kläddesigners brukade ha en sådan. Just därför hade det känts viktigt för henne när hon satte upp den. Svartvita bilder av allvarliga, vackra människor på en sandstrand, säd som växte på en stenig åker, ett storslaget fjällandskap. Tanken var att de skulle inspirera henne i designarbetet, frammana en stämning som även skulle genomsyra hennes kläder. Nu tyckte hon bara att de liknade reklam för lättmargarin. Hon suckade och gick upp till köket för att göra sig en latte.

När hon bryggt den kupade hon händerna kring koppen, som för att värma dem, blundade och njöt av dofterna av halvbränt kaffe och len mjölk. Det släta porslinet kändes som hud under hennes fingrar. När hon var yngre drack de alltid te, hon, hennes syster och deras kompisar: den knubbiga, blommiga kannan med kantstött pip åkte fram varje kväll i radhusets kök. Numera var det alltid kaffe; sakta och omärkligt hade hennes vanor ändrats, utan att hon riktigt kunde säga varför.

Hon gick ut för att hämta posten. Det var en underbar försommardag: de nyutspruckna eklöven lyste gulgröna i solskenet, fåglarna kvittrade högt och klart, och doften från 50

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 50

2013-10-31 12:53

mina drmmars land syrenbuskarna längs trädgårdsgången var så stark att hon nästan blev yr. Hon log, men det var som om hon bara försökte övertyga sig om att hon var på gott humör. Allt det ljuvliga rörde sig ändå bara på ytan; det nådde inte in i hennes innersta. Gångens grus knastrade under sandalernas sulor. Egentligen var det ett trivsamt ljud, men det blev ödsligt när det överröstade allt annat.

Kanske hade hon ändå varit lyckligare om hon tagit anställning någonstans, i stället för att sitta ensam i sin källare. Men det var inte det hon hade drömt om, inte det hon hade hoppat av universitetet för att satsa på. Hon ville göra något storslaget och unikt, något hon kunde vara stolt över och som ingen annan kunde ha gjort i hennes ställe … Nu undrade hon varför det var så viktigt, varför hon inte nöjde sig med mindre. Var hon helt enkelt för ärelysten? Hon hade inget svar, kände bara så starkt att hon måste göra det hon gjorde, att hon inte skulle bli lycklig om hon ritade kalsonger åt Björn Borg. Dessutom hade det tåget säkert gått: det var väl yngre designers som fick sådana jobb.

Hennes tankar avbröts tvärt när hon fick syn på det benvita kuvertet i brevlådan. Hjärtat slog ett extra slag av glädje, för hon anade vad det var. Det såg ut att vara ett kort inuti, och handstilen var så välbekant – vårdad men ändå personlig, med sirliga svängar överallt. Hon behärskade impulsen att slita upp kuvertet, för hon ville spara det. I stället gick hon in, hämtade en brevkniv från Henriks arbetsrum och öppnade det med varsamma snitt.

Ja, det var inbjudningen till Ebbas bröllop! Hon log igen, men den här gången kom det från hjärtat. Hon strök med fingertoppen över det stilfulla, grovfibriga papperet, och kom att tänka på det första inbjudningskortet som Ebba sänt 51

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 51

2013-10-31 12:53

manne fagerlind till henne – de mödosamt nedplitade bokstäverna, skuggan av ett bortsuddat, spegelvänt S. Redan på uppropet i ettan hade hon hamnat bredvid Ebba, och efter skolan tiggde de om att få fortsätta leka, besatta av varandra på nyträffade barns vis. Mot alla odds hade de hållit ihop sedan dess, aldrig tappat bort varandra bland killar och intressen. Det var en gåva att ha en sådan vän, nästan som en syster, men inte invävd i familjens historia och förpliktelser. Livet hade varit så mycket tråkigare om hon inte hade fått dela allt med Ebba – alla tårar och skratt och nattslånga diskussioner, alla killar som de blivit ihop med eller inte, gjort slut med och blivit dumpade av. De hade upptäckt världen tillsammans, rest till London, Grekland, Asien och USA, och när hon nu tänkte tillbaka på det blev hon rörd.

Hon visste vad etiketten föreskrev. Man skulle vänta några dagar för att inte verka för angelägen och därefter skicka ett stramt kort där det stod att de skulle komma ”med glädje”.

Men hon hade ingen lust att vänta, och Ebba skulle aldrig tycka att hon var påflugen. Hon ringde direkt, berättade att hon fått inbjudan och att de förstås ville komma. ”Det ante mig faktiskt”, sa Ebba. ”Vi måste ses snart, det är så länge sedan.” ”Ja. Det blir lättare när jag är klar med AT:n.” ”Jag önskar att du gjorde den i Stockholm.” ”Mm, men då hade jag behövt bättre betyg.”

När de till sist lade på hade de ändå hittat en tid att fika på. Nu kunde Lotta äntligen vara så tacksam som hon borde, glädjas åt vilken tur hon hade haft i livet. Morgonens dystra funderingar kändes plötsligt så barnsliga – egentligen hade hon ju allt hon kunde önska sig.

52

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 52

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Så fort Henrik kom innanför dörren kände han att Lotta inte var hemma. Luften var stilla och död och det var så tyst, surret från kylen hördes ända ut i hallen. Ändå ropade han på henne, men han fick inget svar. Var kunde hon vara någonstans? Det var inte likt henne att ge sig av utan att berätta om sina planer. Han ringde henne, men då började bara hennes iPhone surra som en humla mot en av kökets ekbänkar. Nu blev han riktigt orolig. Hon som älskade sin nya mobil så mycket, som hela tiden skulle fingra på den, inte skulle hon gå iväg utan att ta den med sig?

Tänk om hon hade blivit kidnappad! Tanken träffade honom som ett yxhugg, och han insåg genast att det var fullt tänkbart. Det var inte ens särskilt osannolikt. Alla hans pengar – det stod ofta i tidningarna hur mycket han var god för, och så ett avsides beläget hus på Lidingö där hans fru satt och jobbade hela dagarna, ensam. Kanske låg hon bunden i en baklucka nu, med munnen igentejpad, livrädd och förtvivlad. Han kunde se det framför sig, hur maskerade män hade trängt in i huset med k-pistar, tvingat ner henne på golvet och bundit henne, skrikit på bruten engelska och slagit henne för att skrämma henne till underkastelse … Hur länge måste man vänta innan man ringde polisen?

Just då klev Lotta in genom dörren. ”Åh, där är du ju!” sa han.

Hon log roat mot honom, måste ha sett hur lättad han var. ”Ja, vad trodde du?” ”Jag blev bara orolig när jag inte visste var du var.” ”Äsch, oroa dig inte så mycket. Jag var bara ute i trädgården.” ”Jag vet, jag är fånig ibland.” ”Vänta så ska du få se nåt.”

53

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 53

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Hon gick ut i köket och hämtade ett elegant kort som hon räckte till honom. Ebbas bröllop – ja det var ju väntat.

Han läste snabbt igenom det. Sjunde september på familjens gods nere i Skåne. Klädsel: högtidsdräkt. Han undertryckte en suck. ”Jaha, tror du den här kostymen duger på bröllopet?” frågade han. ”Nej, din obildbare barbar, hur många gånger ska jag behöva säga det? Det där betyder att du ska ha frack på dig.” ”Varför skriver de inte det då? Bara för att lura medelklasskillar som mig?” ”Förmodligen.” ”Vad skulle hända om jag kom i jeans och fleecetröja?

Skulle vi bli ivägkörda?”

Lotta suckade tungt men log. ”Nej, det skulle vi nog inte. Men du skulle skämma ut oss och störa min bästa väninnas bröllop. Det vill du väl ändå inte?”

Hon spände blicken i honom, och han fnös. Klart att han inte ville det. Men tanken på att klämma ner sin programmerarrondör i en frack kändes otroligt deprimerande. Det blev aldrig av att han tränade och det hade börjat synas. Det var inte ansträngningen han skyggade för, men att ägna timmar åt att svettas på ett gym – nej, han hade bara inte tid. Han visste precis hur löjlig han skulle se ut i den där fracken. I sina vanliga kläder kunde han vara sig själv, men nu var han tvungen att klä ut sig till en av alla dessa malliga sprättar som var födda med en hel silverservis i munnen. Inte sticka ut.

Så fruktansvärt irriterande!

Han startade sin bärbara dator och började surfa lite på festdräkter och klädkoder. Och då, i Wikipedias artikel, hit54

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 54

2013-10-31 12:53

mina drmmars land tade han något som bättrade på hans humör. ”Det är även möjligt att bära hembygdsdräkt i festvariant”, stod det. Folkdräkt alltså! Som alla adelsmännen skulle titta på honom – tanken fick honom att fnissa högt.

Det var bara just i semestertider som Mikael Bergström ville byta liv med sin lillebror, men då önskade han desto hetare att han hade en del av hans pengar. Ett par hundra tusen bara, det skulle räcka tills Emma inte längre ville semestra med sin farsa. Redan på försommaren började den gnaga i honom, oron över att hon skulle ha det tråkigt under deras sommarveckor.

För Emmas mamma och hennes nya kärlek var charterresan en årlig rutin, för Henrik skulle en sådan inte ens nagga tillgångarna i kanten, men för Mikael vore det ekonomiskt självmord. Ibland hade han inte ens råd att åka till Kolmården.

Henrik hade erbjudit honom att låna hans sommarstuga, men det kändes inte lockande. Huset låg ensamt på en karg klippö i skärgården och hade inte en enda långgrund strand.

Men i år hade han flyt – den här sommaren hade han fått låna ett Roslagstorp av sin gamla kompis Fred. Det hade inte rinnande vatten och avlopp men i alla fall el, det var det viktigaste. Helt nära fanns det en grund och skyddad havsvik med en stenig strandremsa, och som grädde på moset kände Emma en jämnårig tjej i närheten. Dessutom hade högsommarvärmen just behagat infinna sig och himlen var knallblå som i en glansig broschyr. Allt tydde på att det skulle bli en toppenvecka, och under vandringen från busshållplatsen tackade han både sin lyckliga stjärna och Fred.

Emma gnällde över utedasset men verkade annars jätteglad och gick in för att packa upp sina saker. Det var bra att de kommit just så här dags, då hela den mosstoviga gräsmat55

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 55

2013-10-31 12:53

manne fagerlind tan badade i sol. När solen sjönk skulle den skuggas av granbjässarna strax utanför tomtgränsen och förmodligen skulle stugan bli en rödmålad borg belägrad av myggsvärmar, men Emmas första intryck blev i alla fall gott. Mikael suckade lyckligt och klev ut i solgasset.

Just i det ögonblicket kom något farande uppifrån och landade framför honom med en lätt duns. Han hoppade till och tog instinktivt ett steg bakåt innan han såg vad det var. En liten skogsduva! Först fattade han inte varför den bara låg där och sprattlade, men sedan fick han syn på såret. Alldeles vid den högra vingroten fanns ett djupt jack, vingen såg nästan ut att ha lossnat från sitt fäste. Fågeln försökte röra på den men allt som hände var att små blodskvättar trängde fram genom de blågrå fjädrarna och spred sig över grässtråna. Den måste ha blivit slagen av en rovfågel, kanske en duvhök, men på något sätt lyckats undkomma.

Han förstod att han borde avliva den. Den var ändå dödsdömd utan två fungerande vingar, och antagligen skulle den lida mycket innan den dog. Men hur skulle han göra? Han tittade sig omkring och fick syn på en gammal spade som stod lutad mot förstubron. Dröjande tog han upp den och lyfte den med båda händer. Han hade aldrig dödat ett djur förut, men det borde väl räcka med ett hårt slag mot huvudet. Duvans ena pepparkornsöga stirrade oavvänt på honom, han tyckte den såg skräckslagen ut, men så mindes han att fåglars ögon alltid brukade vara öppna. Han fick en klump i halsen och blev osäker på om han skulle göra det ändå. Skulle det skvätta blod när huvudet krossades? Tänk om han blev alldeles nersölad och Emma märkte det, eller ännu värre, tänk om hon kom ut just när han gjorde det? Illa nog om hon bara såg duvan i det här skicket, hon var så väldigt känslig 56

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 56

2013-10-31 12:53

mina drmmars land för sådant. Han måste få den ur vägen direkt. Han försökte lirka in spadens blad under den stackars fågeln, men den började flaxa i full panik och lyckades på något sätt lyfta ett par decimeter från marken. Den vred sig ett varv i luften, studsade över gräsmattan och landade i en hallonbuske. Mikael var snabbt framme och tittade till den. Den var nästan helt gömd i det höga gräset, osynlig om man bara inte tittade in i busken. Tur att inte hallonen var mogna än.

Nu måste han få bort blodet. Det hade redan börjat koagulera, sega svartnande strängar klängde sig fast vid gräset. Han fyllde en plåtspann i den igengrodda vattentunnan och slog ut den över gräsmattan med en kraftfull, svepande rörelse. Lite försvann men långt ifrån allt. Han skyndade sig att göra om proceduren, men först efter den tredje gången kände han sig säker på att Emma inte skulle se något. Just då kom hon ut och tittade intresserat på bäckarna som nu slingrade sig ner mot landsvägen. ”Vad gör du pappa?” frågade hon. ”Vattnar bara. Det var lite torrt här.”

Till sist blev det en fin eftermiddag ändå. De badade och vattnet var riktigt varmt, i alla fall enligt den svenska definitionen: fötterna domnade inte omedelbart när man klev i. Men till sist blånade Emmas läppar ändå och Mikael fick locka upp henne med muffins och saft. Så fort de kom hem kikade han ner i hallonsnåret. Duvan låg kvar och tittade tillbaka – skulle han trots allt behöva slå ihjäl den? Han tände grillen tidigt, i andra änden av trädgården. Taktiskt gjort: dels var det långt ifrån hallonbusken, dels ville han inte vänta tills myggen tog över luftrummet. När de till sist kom sökte de skydd inne i stugan, Emma med sitt Nintendo DS och han själv med en bok om ekobrottslighet.

57

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 57

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Så fort Emma somnat smög han ut för att titta till duvan.

Nu syntes den inte till, varken inne i busken eller någonstans i närheten. Han undrade om en räv hade tagit den eller om den bara hade flyttat sig själv. Hur som helst var han lättad över att slippa ta hand om den. Väl inne i stugan igen blev han rastlös och fick diffusa skuldkänslor. Han borde jobba med något, en hel veckas semester var egentligen mer än han kunde unna sig. Fast just nu var det ändå stiltje på reportagefronten och han hade inget vettigt att ta tag i. Fick väl duga att ta sig igenom böckerna han hade med sig – det kunde trots allt ses som research. Han tog en av dem och kröp ihop vid läslampan.

Efter någon timme vaknade Emma och skrek. Mardrömmar igen, det hände var och varannan natt. Han lade sig i hennes säng och tröstade och höll om henne. När hon till sist somnat ville han inte resa sig. Han låg kvar, kände värmen från den lilla flickkroppen och lyssnade på hennes snusningar.

Sommarnattsljuset blev allt svagare utanför rullgardinen, och akvarellerna på rummets väggar tonade sakta bort och försvann i dunklet.

Utanför Sturegallerian stod en gammal gumma med huckle och svart klänning på knä mitt i solgasset. Framför filten hon hade under sig stod en solkig, tillknycklad McDonald’s-mugg med några kronor i. Som vanligt när folk tiggde blev Lotta illa berörd och villrådig. Borde hon ge pengar, eller skulle de bara gå till en maffia, som det sades? Hon hade instinktivt stuckit ner handen i handväskan, men plötsligt steg en våg av motvilja upp ur mellangärdet. Nej, det kändes inte rätt att ge pengar, då skulle hon ju bara stödja att tiggeriet fortsatte, man skulle bara uppmuntra den där maffian att 58

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 58

2013-10-31 12:53

mina drmmars land frakta hit folk. Hon drog upp handen igen och tog ett steg runt tiggerskan; det verkade oartigt att stryka förbi alltför nära henne. Sedan skyndade hon mot kaféet där hon skulle träffa Ebba. Varje steg förde henne längre bort från tiggerskan, men hennes vånda klängde fast som en lätt men envis klåda, och när hon kom in på kaféet tilltog hennes missmod.

Någonting med den svala, kontrollerade miljön bekom henne illa: blänkande marmor, krom och glas, prydliga rader med hutlöst dyra bakverk, två unga bildsköna expediter med små hättor som fick dem att likna forna tiders husor. En av dem lutade sig med kontrollerad artighet fram mot den krumma damen framme vid disken och talade till henne med en diktion som hämtad ur en fyrtiotalsfilm. Nej, det här gick inte.

Hon vände på klacken och skyndade ut. När Ebba kom sa Lotta att hon ville åka till Rosendals trädgård i stället. ”Du är rolig du. Vad är det nu då?” ”Jag kan inte sitta här bara.”

Ebba himlade med ögonen men ryckte på axlarna. Lotta vinkade till sig en taxi, och tio minuter senare var de framme. Först då kunde hon skaka av sig olusten. Rosendal var en av hennes favoritplatser, särskilt nu på sommaren. Hon älskade ljuset inne i växthuset, de grovhuggna trämöblerna och alla odlingar som omgav serveringen. Hon och Ebba slog sig ner med varsin kaffekopp under ett utblommat äppelträd.

Gräsmattan var full av vita kronblad och liknade en pärlbroderad sammetsduk. Nu sa Ebba att hon hade något viktigt att berätta. ”Inga dåliga nyheter hoppas jag”, sa Lotta. ”Inte alls, men lite oväntade kanske. Jag ska jobba ett år för Läkare Utan Gränser.” ”Oj! Men vad säger Andreas?”

59

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 59

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Ebba gjorde en avvärjande gest. ”Han är inte glad. Men det är bara nu jag har chansen, sen när vi har barn går det ju inte.” ”När har du tänkt få barn då?”

Ebba log självironiskt. ”Jo, så här har jag schemalagt det. Först Läkare Utan Gränser i ett år, sen jobba i två år, och sen barn.” ”Om tre år alltså. Bra, ungefär då vill jag nog också ha barn.”

Ebba svarade inte, log bara igen, den här gången utan ironi, tog Lottas hand och kramade den. Hon tittade tankfullt ut i luften. ”Du tycker säkert att det här är väldigt drastiskt. Men det hände en grej när jag var i Uganda med Jossan i vintras …

Jag hade fått för mig att jag ville se slummen i Kampala, att jag en gång i livet borde se en riktig slum. Jossan ville inte följa med förstås, du vet ju hur hon är, men jag lyckades ordna en guide så att jag skulle känna mig trygg. Jag var bara där i två timmar men det höll på att knäcka mig, jag hade inte fattat hur eländigt det var, att människor kunde leva så … Och precis när jag skulle åka därifrån kom en kvinna gående med sitt döda barn i famnen. Hon grät förstås, men helt tyst, och de runt omkring såg deltagande ut men ändå var de inte särskilt upprörda, alltihop var så vardagligt där.” ”Så hemskt.” ”Ja. Ända sedan dess har det minnet förföljt mig.” ”Det förstår jag.” ”Vi har fått så mycket gratis, det är så otroligt orättvist.” ”Mm, det har vi ju ofta pratat om.” ”Jo, men efter det där blev det omöjligt att fly ifrån det.

Det känns som om jag har en skuld att betala, och att jag 60

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 60

2013-10-31 12:53

mina drmmars land bara måste bli kvitt den innan jag skaffar jobb och familj och lever lycklig i alla mina dagar. Och det räcker inte att ge bort pengar. Det måste kosta mig något, på riktigt.”

Lotta log men kände hur blekt leendet var. Under ytan skämdes hon över att hon aldrig hade tänkt så. Varför hade hon inte själv gjort något sådant när hon var yngre, när alla möjligheter ännu var öppna? Det kändes så självklart nu när Ebba sa det. På ett sätt var det här helt oväntat, för Ebba hade aldrig varit engagerad i tredje världen förut, hade verkat ännu mer omedveten än Lotta. Samtidigt var det på något sätt typiskt Ebba: hon bröt alltid en egen väg om hon inte hittade någon som passade.

Det blev tyst vid kafébordet. Annars brukade det aldrig vara ett problem – Ebba och hon var ofta tysta tillsammans – men nu kändes det pinsamt. Till sist sa Lotta lamt att det var jättefint och började sedan berätta om sina tankar om en klädbutik, mest för att bara säga något. Men det fick henne att skämmas igen, för nu kändes det så löjligt och smått, så pinsamt att inte drömma om något större än så. Det verkade även Ebba tycka. ”Tröttnar du aldrig på kläder?” frågade hon.

Med ens såg hennes leende retfullt ut. Det var bara en liten skiftning, en minimal förskjutning, nästan omöjlig att uppfatta, men Ebba visste så väl hur det tog; hon visste hur lite som behövdes för att budskapet skulle gå fram. Lotta ilsknade till. Hur skulle Lotta kunna göra som hon – skulle hon kontakta Kläddesigners Utan Gränser? Och karriären var svårare för henne: en läkare kunde väl ta ett sabbatsår, men i hennes bransch måste man ständigt hålla sig framme.

Som alltid när Ebba hade varit taskig slog hon genast över till att bli ännu vänligare och mer förekommande än van61

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 61

2013-10-31 12:53

manne fagerlind ligt – det var det närmaste hon någonsin kom att säga förlåt.

Och det värsta var att det fungerade, för Lotta kunde aldrig vara arg på henne så länge som hon borde. Den här gången bestämde hon sig för att inte bara förlåta henne; någon gång måste hon säga ifrån. Men när hon gick in för att hämta påtår såg hon något som fick henne på andra tankar. Det var ett svartmålat tunnband runt en träkruka, fäst vid det gistna, flammiga träet med en nit, och så fort hon fick syn på det började något röra sig i bakhuvudet, hon visste bara först inte riktigt vad. Ja, så kunde den nya klänningens spännen se ut! Det var perfekt, precis det som behövdes för att göra den unik.

När hon gick tillbaka till bordet kände hon sig inte så underlägsen längre. Folk behövde trots allt kläder också, och hon var en väldigt duktig designer. Det var ingenting att skämmas för.

62

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 62

2013-10-31 12:53

3 Varje morgon, direkt efter frukosten, gick Joseph runt i förläggningen och frågade alla han mötte om Moses hade kommit dit. Kanske hade Moses fått tag i en bit drivved, eller bara orkat hålla sig flytande ändå. Han kunde ju faktiskt simma bra, precis som han själv, som små hade de simmat varenda dag i sjön där hemma, till och med efter att Moses fick en parasit och deras mammor förbjöd det.

Varje natt sov han bara några timmar här och där, och både när han var vaken och i drömmarna tänkte han hela tiden på Moses. Han plågades av tanken att han kunde ha räddat honom. Om han inte hade blundat, om han sett att Moses var på väg ur båten, hade han då kunnat hålla kvar honom i båten? Eller om han hade hoppat i. Men nej, det hade ändå varit klokt att stanna i båten. Han hade behövt sitta kvar så att han kunde dra upp Moses.

När han drömde grät han ofta, men så fort han var vaken tvingade han sig att låta bli. Att gråta skulle vara som att erkänna att Moses var död, och det vägrade han. Även om han inte kom till det här lägret så kunde han vara vid liv. Det fanns andra läger, andra båtar, andra öar.

En patrullbåt från den grekiska kustbevakningen hade hit63

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 63

2013-10-31 12:53

manne fagerlind tat Joseph två dagar efter att de lämnat Alexandria. Han hade varit vid liv men inte mycket mer, uttorkad, genomblöt och svårt nerkyld efter en blåsig natt. De gav honom det hans kropp behövde: vätska, torra kläder, mat. På förläggningen fick han en säng att sova i, nya kläder och tre mål mat om dagen. Ingen lyxmat, men inte sopor, inte ens dålig mat: oftast kyckling, ris och vitt bröd. Egentligen hade han ingen aptit, men när han fick sin tallrik var det som om kroppen åt av sig själv.

Han önskade att någon som jobbade på förläggningen kunde vara lite vänlig och undrade nästan om greker aldrig log. Jo förresten, det hade han sett att de gjorde, men bara mot varandra. När de pratade med honom och de andra i lägret såg de på sin höjd uttråkade ut, och ofta rent ilskna. När han gick ner till stranden för att leta efter Moses tittade de långt efter honom, som om de trodde att han skulle göra något brottsligt.

Husen i den lilla staden såg på något sätt inte riktiga ut.

De var kritvita och formade som skokartonger och hade alla fönsterluckor i samma himmelsblå färg. Ibland öppnade någon en av dem och kikade fram, som för att låta honom veta att han var iakttagen. På kaféerna tystnade samtalen och folk följde honom med blicken. Några av dem var blonda och lättklädda, han tänkte att de nog var turister, och de såg besvärade ut när han gick förbi, men de som han trodde var greker gjorde precis samma miner som personalen på förläggningen: buttra, misstänksamma och fientliga.

Varje dag följde han samma program. Han gick längs de steniga stränderna och sökte igenom dem minutiöst, spanade ut mot havet och letade mellan klippblocken efter Moses.

En gång kom han på att han hade missat en av skrevorna och sprang ner till stranden i kvällningen för att titta också 64

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 64

2013-10-31 12:53

mina drmmars land i den, kunde inte bli kvitt den galna tanken att Moses låg i just den skrevan och skulle dö om inte Joseph hittade honom innan natten föll.

Havet. Så han hatade det där jävla havet som hade tagit Moses ifrån honom! Sandstranden där turisterna låg behövde han inte söka av, men varje eftermiddag, när fiskebåtarna löpte in, gick han ner till hamnen för att se om någon av dem plockat upp honom. Han visste att hoppet inte var stort, men han var rädd för vad det skulle bli av honom om det dog.

Ingen av de andra på förläggningen var från Uganda. Det fanns några andra svarta, men de flesta var nordafrikaner och araber. De undvek honom, verkade nästan lika misstänksamma mot honom som grekerna, så han sökte sig till ett par killar från Sudan. De berättade sin historia för honom, om hur de hade fått fly undan soldaterna och hur deras systrar och mammor hade blivit våldtagna. När de frågade varför han flytt från sitt land svarade han undvikande. Man visste aldrig vem som kunde använda det emot honom.

Sudaneserna hade redan varit här i tre månader och visste mer än han om vad som gällde. En av dem, som hette Mahmud, såg hela tiden till att informera sig. Han var äldre än Joseph, drygt tjugo år, och talade bra engelska. Joseph frågade hur länge de skulle bli sittande här. ”Tills de har bestämt om vi får asyl.” ”Asyl?” ”Ja, om de tycker att vi hade skäl att fly eller inte. Och om de tror på oss.” ”Måste man ansöka om det?” ”Ja, det är klart. Prata med Röda Korset.”

Men den natten vaknade de av ljudet av krossat glas och 65

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 65

2013-10-31 12:53

manne fagerlind hetsiga höga röster. Joseph spratt upp ur sängen med bultande hjärta och kikade ut genom fönstret, såg att ett dussintal män stod utanför porten och kastade sten. Han blev rädd. Ingen sa något, men alla verkade ha vaknat, han hörde att de rörde på sig. Vad skulle de göra om männen trängde in här? Fast de var ju många starka män här också, antagligen skulle de kunna försvara sig. Snart kom också en polispiket med tjutande sirener, och fyra polismän med batonger körde iväg folksamlingen. Först när det var tomt ute på gatan vågade de gå till sängs igen, men ingen av dem sov mycket.

På morgonen gick de ner på gatan och såg att bråkmakarna hade krossat alla fönsterrutor på nedre botten och klottrat någonting med grekiska bokstäver. Texten var röd och såg ut att vara skriven med färskt blod.

Senare samma dag stötte Joseph på Mahmud i matsalen, och för första gången såg han riktigt nedslagen ut. När Joseph frågade vad det var med honom berättade han att han frågat folk vad som hänt och om de visste varför förläggningen blivit angripen. Då fick han veta att Grekland hade enorma problem. ”Vad då för problem?” ”Ekonomin är tydligen åt helvete. Nästan alla unga greker är arbetslösa, och hur ska vi då få något jobb? Verkar vara ett skitland som vi kommit till.” ”Men är det inte bara att åka till ett annat då?” ”Om vi inte blir utslängda först så kanske …”

Joseph blev orolig. Han ville inte tillbaka till Afrika, inte till Uganda och inte till Egypten heller. Blev han tillbakaskickad så skulle han inte klara sig, det visste han, men framför allt kanske Moses fanns här någonstans. Han måste få stanna.

66

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 66

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Moses!

Han vaknade med våta kinder igen, och bilderna satt fortfarande som inbrända på näthinnan. De stirrande ögonen med lysande ögonvitor mitt i det skummande vattnet, de fäktande armarna, vågorna som sköljde över hans skräckslagna ansikte … Den här gången försökte han inte ens sluta gråta.

Han låg vaken tills morgonen kom och lyssnade på ljuden från de andra i sovsalen. De verkade sova lika oroligt som han själv, de vände och vred sig så att fjädrarna gnisslade, stönade och mumlade på flera olika språk. När det ljusnade gick han som vanligt ner till klippstranden och letade efter Moses. Vid det här laget visste han precis vilken väg som var den effektivaste, hur han bäst hoppade mellan klippblocken för att snabbt ta sig från ena änden av stranden till den andra men samtidigt söka av varenda skreva. Men när han var färdig kände han sig ändå så fruktansvärt trött. Han var som fastkedjad vid den här stranden och vid sitt ynkliga hopp, och kedjorna kändes med ens så väldigt tunga.

De andra på förläggningen pratade ofta om vilka länder i Europa som var bäst att leva i. Alla visste att de rikaste länderna fanns i norr. Det var kallt som i en frysbox där, med snö och is nästan hela året, men i de länderna kunde man i alla fall få ett bra liv om man bara kämpade på, det var inte som i länderna de kom ifrån eller som i Grekland.

Men om han åkte till ett annat land, hade han inte gett upp hoppet då? Kanske inte ändå, han kunde ju få kontakt med Moses även om han var i ett annat land. Och han kunde ju vara död. Han måste erkänna för sig själv att det ändå var det troligaste. Men varje gång han tänkte tanken var det som om bröstkorgen drogs fast i ett skruvstäd. Nu fick han lust att stöna högt och det svartnade för ögonen. Han koncentre67

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 67

2013-10-31 12:53

manne fagerlind rade sig på att bara andas, pressade in luften i lungorna och sedan ut. Samtidigt sökte han med blicken över horisonten, spanade så intensivt att det började svida i ögonen.

Det var då han bestämde sig. Det var vansinne att fortsätta på det här sättet, det var klart att Moses var död, och om han stannade kvar skulle han bli galen på allvar. Han måste försöka lämna Grekland.

Det var förvånansvärt lätt att smita ombord på färjan. Han hade tagit reda på vilken det var och fått veta att det skulle ta fem timmar till det grekiska fastlandet. Han avskydde fortfarande havet, men den här båten var så stor att det knappt kändes att han var ute på det. Dessutom var han fullt upptagen med att göra sig osynlig bland allt folk på färjan. Precis som i staden verkade det vara mest greker men också en del turister, som han kände igen på att de var så lättklädda. Ofta hade de gyllene hårmanar, även männen, och deras sköra ljusa skinn flammade nästan alltid i rött efter alldeles för många timmar i solen. Han var den enda ombord som var svart, det var tur att han i alla fall hade propra kläder på sig. Han försökte hålla sig undan så gott det gick men hela tiden började folk syna honom misstänksamt, och då kände han sig tvungen att byta plats. Vad skulle hända om de kom på att han var fripassagerare? Det var en lättnad när han till sist fick stiga av.

På skyltarna stod alla namn med grekiska bokstäver, men han trodde att han ändå kunde tyda dem och började vandra in mot Aten. Solen brände i nacken, och hela tiden kom bilar farande bakifrån och ven förbi bara någon meter ifrån honom. Det slog honom att den metern var den enda skillnaden mellan liv och död, att varje förare hade hans liv i sina händer. En liten knyck med ratten skulle räcka, sedan skulle 68

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 68

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Joseph vara död. När han väl fått in tanken i huvudet kunde han inte bli kvitt den, och varje gång en bil kom vred han på huvudet för att försäkra sig om att den inte skulle köra på honom.

Det var sen kväll när han kom in till stadens centrum, och hettan hade gått över i en len värme som kändes skön mot huden. Ändå var den på något sätt tryckande, för luften här inne var tyngre, klibbig av fukt, os och avgaser. Joseph stannade till och blickade ut över staden, som var större än någon annan som han sett. Många hus var lika kritvita som de på Kreta och såg nästan självlysande ut i dunklet. Högt ovanför allt annat fanns en ruin med jättelika pelare som tronade uppe på en klippa, kraftigt belyst med gula strålkastare så att den såg ut att vara gjord av smält guld. Han undrade vad det var för något, tyckte det var underligt att de inte reparerade den när de nu gjorde sig besväret att lysa upp den.

Två unga killar gick förbi med varsin cola-flaska i handen och påminde honom om att han måste hitta något att dricka. Törsten brände i halsen och fick honom till och med att glömma hungern. Mat kunde han klara sig utan ett tag, men inte vatten.

Han hade sovit i industriområdet i flera nätter, för han anade att det var här han hade störst chans att ta sig vidare norrut.

Det fanns flera stora lagerlokaler där lastbilar stannade för att lasta av och på. I en plastpåse hade han tre fulla vattenflaskor, och en tom med vid mynning som han skulle kissa i.

Det sista var viktigt för honom, även om han tyckte att det var lite löjligt också, men om han skulle åka snålskjuts ville han i alla fall inte förorena lasten. Så lite som han ätit borde han inte behöva skita.

69

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 69

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Nu var det en lastbil som stod öppen igen, och chauffören såg betryggande nordeuropeisk ut, med illrött hår och ljust prickigt skinn. Landsbokstaven var S. Han var inte säker på vilket land det var, men han trodde att det betydde Sverige eller Schweiz. Vilket av dem det var kunde kvitta, båda verkade bra. Hade han otur betydde det Serbien, men det låg i alla fall åt rätt håll.

Chauffören och två gråhåriga gubbar hjälptes åt att lasta på, travade kartonger på pirror och rullade in dem i lastutrymmet. Joseph väntade bakom en container. Han höll sig i skuggan, för det var riktigt hett och inte ett moln på himlen. Men det hade fördelen att de nog måste ta rast snart. Äntligen slutade de alla att arbeta och vandrade långsamt bort från lastbilen, kanske för att ta sig något att dricka.

Joseph tvingade sig att stanna där han var tills de hade försvunnit runt hörnet. Då kastade han sig fram, sprang som om han flydde från ett uppretat lejon, och slank in i lastutrymmet. Flämtande satte han sig längst in, där det fanns ett tomrum mellan kartongerna. Här borde han kunna hålla sig gömd, de borde inte göra sig ärenden så långt in i lastbilen.

Efter några minuter kom de tillbaks och fortsatte att fylla på med kartonger. Ljuset avtog undan för undan där han satt, och till sist stängde de luckan och det blev helt kolmörkt.

Kort därefter startade motorn, och han kände att lastbilen rörde sig. Efter en stunds krängande blev gången mycket jämnare samtidigt som motorljudet ökade.

Han var på väg igen.

Han visste inte hur länge han suttit i lastbilen. Dag och natt flöt ihop inne i mörkret, liksom vaka och sömn. När luckan därbak öppnades slapp ibland lite dagsljus in, ibland lamp70

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 70

2013-10-31 12:53

mina drmmars land sken. Säkert var det mer än ett dygn, kanske två.

Nu vaknade han av hårda klingande ljud och röster. Luckan hade öppnats igen, och snart hörde han att någon började lasta ur alla kartonger. De var äntligen framme. Det blev snabbt ljusare därinne, som om det grydde, och snart var de alldeles nära honom, bara ett lager med kartonger bort. Han spände sig som en fjäder, satte sig till rätta likt en sprinter på startlinjen, och så fort det blivit en glipa trängde han sig igenom och rusade ut. Männen stirrade skräckslaget på honom, och innan de hunnit reagera var han redan ute ur bilen. Han hörde att de skrek åt honom på ett språk som han inte förstod och att en av dem försökte följa efter, men hans försprång var för stort.

När han var säker på att han skakat dem av sig stannade han upp och hämtade andan. En lång stund stod han dubbelvikt med handflatorna mot knäna, men till sist lyfte han blicken. Han befann sig i ett industriområde igen, en stor klunga av lagerlokaler och betonghus, omgärdat av motorleder. Nästan alla bilar som åkte på dem var riktiga lyxbilar, sådana som man nästan aldrig såg därhemma. Jo, det var ett rikt land han hade kommit till. Egentligen var det inte så kallt, bara svalt, men ändå huttrade han och fick gåshud på armarna. Han var alltid så frusen numera. Alldeles i närheten stack en enorm, snövit kupol upp över hustaken – den såg ut som ett jättelikt ägg. Han undrade vad det var för något, men ännu mer undrade han hur han skulle få något att äta.

Efter en stunds promenad kom han till en lång och hög bro, där bilar och metallblanka tåg körde fram och tillbaka.

På andra sidan bron verkade själva staden ligga, och den såg ut att vara stor. Han var bländad av hur fint det var, hur färgglada och välskötta husen såg ut och av hur rent det var 71

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 71

2013-10-31 12:53

manne fagerlind på gatorna. Dessutom var inte alla ljushyllta och blonda, som han hade trott – många var mörkhyade, vissa till och med svarta som han själv. Kanske skulle det vara lättare att klara sig här än i Grekland. Just nu hade han bara så väldigt svårt att bry sig.

Syster Agnes hade pratat mycket om denna världs förgänglighet. Allt här i världen skulle förgå, och varje människoliv var bara ett kort mellanspel innan evigheten tog vid, en trampolin för att ta språnget in i Guds härlighet, eller in i den eviga fördömelsen. Det var lätt att tro på det i deras by där fukten sökte sig upp från sjön och nästlade sig in överallt, kom allt trä att ruttna och falla sönder. De behövde byta skolans dörrar och fönsterluckor varje år, och mamma hade för länge sedan gett upp och bytt träet mot korrugerad plåt. Den rostade också, men inte lika fort som trädörren hade ruttnat.

Men det fanns något som syster Agnes ännu hellre pratade om: Guds försyn. Trots allt bekymrade sig Gud om denna trasiga värld och människorna i den. Han styrde det som hände till det bästa, även om vi inte alltid förstod det. Hans vägar var outgrundliga, men egentligen ville han oss väl.

Joseph hade tänkt med bitterhet på hennes ord när hans mamma låg och dog, tynade bort i sjukdomen som far smittat henne med. Han hade fortfarande svårt att tro på försynen, för när som helst kunde han se henne framför sig. Hennes utmärglade kropp där köttet verkade smälta bort från benen, huden som liknade gistet gammalt läder, de matta ögonen som såg döda ut långt innan hon gav upp andan. Hon hade så ont, och mot slutet kunde hon knappt få luft och låg bara där och flämtade och jämrade sig.

72

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 72

2013-10-31 12:53

mina drmmars land Och sedan Moses. Om Gud fanns, om han såg alla människor i varje stund och brydde sig om vad som hände dem, varför lät han Moses dö ensam och rädd där i havet, och varför lät han Joseph bli ensam kvar? Bilderna klibbade fast vid hans minne som levrat blod. Mammas förtvinade kött, Moses uppspärrade ögon och händerna som förgäves sökte något att hålla fast i. Det där med Guds försyn var nog bara önsketänkande.

Men kanske låg det något i det ändå, för nu hände något oväntat. Han hade stannat till framför ett högt hus där hela fasaden var inklädd i byggnadsställningar. På ställningarna var ett slags segelduk utspänd – han visste inte varför. Där innanför anade han byggnadsarbetarna som suddiga fläckar och han blev stående och dröjde med blicken vid dem utan att riktigt förstå varför. Så fördes duken åt sidan och två män kom ut. De var klädda i marinblå overaller och lika mörka i hyn som han själv, men så dammiga att de var grå som lik i ansiktet. De diskuterade något och började gå gatan fram utan att se åt Josephs håll. Någonting i deras sätt att röra sig fick honom att tänka på folket där hemma, och sedan hörde han det, tvärs igenom trafikbullret på den fyrfiliga gatan: någon av dem sa ordet ”Uganda”. Han spratt till och började springa efter dem. ”Ursäkta!” ropade han på engelska. ”Är ni från Uganda?”

De snurrade runt och stirrade förskräckt på honom men slappnade av när de såg honom, en av dem vågade sig till och med på ett leende. ”Jovisst grabben. Hurså?” ”Jag är också därifrån. Kom precis hit. Var är jag nånstans?”

73

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 73

2013-10-31 12:53

manne fagerlind Staden hette Stockholm. Den var stor, riktigt hur stor hade männen inte reda på, men här bodde säkert över en miljon.

Tydligen fanns det knappt några ugandier alls här, men ändå kom de två första människor som han mött från Uganda. Det var verkligen en underlig slump. John och Matthew hette de, de hade jobbat där på bygget i några månader och trodde att det skulle finnas arbete åt honom också. Om han kom till huset klockan sju så skulle han få prata med deras chef.

Han började gå gatan fram, visste inte vad han annars skulle göra. På vänster sida stack ett högt hus upp, nästan en skyskrapa, men annars var husen lägre och ofta målade i klara färger. Längs trottoarerna släntrade folk i semesterkläder med blickarna ute i luften. Ingen av dem tittade på honom, det var som om han var osynlig. En snygg blond kvinna gick och slickade på en glasstrut. Det såg otroligt lockande ut men var ändå uthärdligt – allt gick bra tills han kom förbi en restaurang med en skylt formad som ett stort gult M. För när dörrarna for upp svallade en vibrerande våg av matos ut över gatan, och i detsamma var han förlorad. Den var mättad med flottyr och stekt kött och majonnäs och friska dofter av färsk lök och kryddor, och ingenting kunde någonsin ha luktat så underbart. På bara en sekund var hungern där igen, och den var lika illa som ute i öknen. Nej värre, för här dinglade maten retfullt framför ögonen på honom och hetsade honom nästan till vanvett. Han måste ha föda, nu genast, måste få tag i det, till varje pris. På sin väg kom han in i nya doftstråk: först curry och kyckling, sedan fisk och ris, kaffe, choklad och nygräddat bröd, stekt nötkött med spiskummin och chili … Han blev yr och kände att benen knappt bar honom men bet ihop och fortsatte framåt. Flera han mötte åt korvar med någon röd sås på som var instuckna 74

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 74

2013-10-31 12:53

mina drmmars land i ljusbruna, avlånga bröd. En fet man med för liten tröja hade två av dem i vänster hand och mumsade så energiskt på en tredje att såsen vandrade upp genom hans glesa mustasch.

Joseph fick en impuls att slita en av korvarna från honom och springa. En sådan tjockis kunde knappast vara snabbfotad.

Men nej, han ville fortfarande inte stjäla.

Efter en stund blev yrseln så svår att han måste stanna och ta stöd mot en vägg. En mamma med två små barn kom promenerande. Barnen såg underliga ut med sina gulvita kalufser, han hade aldrig sett så ljust hår förut. Det ena barnet tuggade på en hamburgare invirad i flottigt papper.

Han blundade för att slippa se den. Snart skulle han få mat ändå, det måste han få, han skulle säkert få något i kväll.

En barnröst gnällde och mamman fräste till. Han undrade vad de bråkade om och öppnade ögonen. Då såg han mamman trycka ner mer än halva hamburgaren i en papperskorg, varpå hon tog barnen hårt i handen och stegade vidare. Lättnaden var så stark att han nästan vacklade till igen. Äntligen mat, äntligen skulle han få äta! Men det var så mycket folk, så många som såg honom. Han blev stående, kunde inte förmå sig att gå fram och plocka upp den, det skulle vara så pinsamt. Men till sist gjorde han det ändå. Han hade inget val.

Han gick fram till papperskorgen och öppnade nonchalant locket. En stark lukt av hundskit ångade upp från soporna och gav honom kväljningar, men hamburgaren verkade ändå ren. Han försökte se obesvärad ut när han tog upp den, som om det bara varit en gammal tidning, och gömde den snabbt nära kroppen. Men han lyckades inte lura alla. När han tittade sig snabbt omkring upptäckte han två unga tjejer som stirrade på honom med fasa i blicken. Den ena vred munnen till en föraktfull grimas och tog av sig sina stora solglasögon, 75

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 75

2013-10-31 12:53

manne fagerlind som om hon verkligen ville inpränta hans utseende i minnet. Skammen sköljde över honom som kokande olja, och utan att tänka rusade han därifrån, sprang som om det gällde livet, räddade sig in bakom ett hörn och sedan ännu ett och stannade inte förrän han var flera kvarter bort.

Nu kunde han ändå äta hamburgaren, han behövde inte skämmas längre. Ingen på den här gatan kunde veta var han fått den ifrån. Han vecklade upp papperet och åt den, så långsamt och med så små tuggor som han förmådde. Om han åt för snabbt skulle han säkert bara få upp den. Trots att det bara var några munsbitar drog sig hungern tillbaka, som om den förstod att det inte skulle bli mer nu.

När han ätit klart blev han frusen. Fastän det verkade vara mitt på dagen nådde solen inte ner till gatan där han stod, och i skuggan kändes det riktigt kallt. Han gick vidare i rask takt, mest för att få upp värmen. Vägen sluttade uppåt, han måste vara på väg upp på en kulle. Snart kom han ut på ett torg med en liten park i mitten. Nära dess mitt fanns en fontän, där tre nakna kvinnostatyer med svårmodiga ansiktsuttryck höll upp urnor som vattnet rann från. Han gick fram till den och sköljde av händerna och funderade på om vattnet gick att dricka. Efter en stunds tvekan bestämde han sig för att chansa och skopade i sig med händerna tills han var otörstig. Här på torget kom solen åt, och han frös inte lika mycket som förut, men han behövde hålla sig i rörelse.

Han ville se hur staden såg ut. Så här högt upp måste det bara finnas en utsiktsplats. Snabbt kryssade han fram bland smågatorna tills han kom till en liten parkeringsplats, och där öppnade det sig faktiskt. Han stirrade häpen ut över Stockholm. Det var mer vatten än hus, man hade kunnat tro att den hade drabbats av en översvämning om det inte hade 76

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 76

2013-10-31 12:53

mina drmmars land funnits så många båtar. Solen glittrade på vattenytan men ett mjölkvitt dis gjorde reflexerna kraftlösa och kopparröda, som om solljuset höll på att brinna ut.

Utan förvarning slog en våg av sorg upp i honom. Som vanligt kändes det som om den skulle kväva honom, men vid det här laget hade han lärt sig hur det funkade, han visste att det skulle gå över om han bara andades lugnt.

Han funderade på hur allt satt ihop. Först hade han trott att en bred flod gick igenom staden, men nu tänkte han att det måste vara en sjö med flera öar i. Han hade ju tidigare gått över en bro och till vänster fanns en till, där en strid ström av bilar och tåg korsade vattnet. Bortom vattnet och broarna bredde staden ut sig, rad efter rad av hus med flera våningar men också mycket grönska, och på öarna rakt fram och till höger växte massor av skog. Trädkronornas löv var gulspräckliga, som om det rådde torka, men förmodligen var det hösten som var på väg. I den här delen av världen var ju vintrarna så stränga att träden till och med fällde sina löv.

Alla träd skulle bli alldeles kala, allt gräs skulle vissna och dö, allt i hela staden skulle täckas av is. Tanken fick honom att huttra till.

77

Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 77

2013-10-31 12:53

i Strängnäs men bor nu i Stockholm med fru och barn. Han arbetar som systemutvecklare, debuterade som författare med Berg har inga rötter och kommer nu med sin andra roman.

Mina drömmars land är en träffande skildring av dagens Sverige med alla dess kontraster. En roman om människor, drömmar och konsekvenser.

ISBN 978-91-7537-024-8

Manne Fagerlind

www.damm.se

MINA DRÖMMARS LAND

Foto © Lars Trangius

Manne Fagerlind är född och uppvuxen

Joseph har lämnat allt för drömmen om ett bättre liv i norra Europa. Men den visar sig svår att förverkliga – vägen hit från Uganda är lång och slingrig och Sverige kan vara kallt för en papperslös flykting.

Samtidigt har IT-entreprenören Henrik nått sina drömmars mål och hans företag är enormt framgångsrikt. Men vad ska han göra nu? En intressant ny utmaning är ett ansiktsskanningsprogram som kan avslöja illegala immigranter.

Henriks fru Lotta är inte nöjd med att leva på sin mans framgångar och kämpar för att lyckas med sin designkarriär. Då händer något som får henne att ifrågasätta hela sin tillvaro. Att hjälpa flyktingar kanske kan ge mening åt livet?

Manne Fagerlind debuterade 2012 med Berg har inga rötter

”Välskriven och märkligt underhållande debutroman” Dagens Nyheter ”Skildringen av hur sjukdomen utvecklas är briljant ... En lovande debut som gör att jag gärna läser fler böcker av Manne Fagerlind.” LitteraturMagazinet ”Veckans favorit” Metro ”En fin berättelse om kärleken, längtan, livet och slutet.” En bokcirkel för alla ”Det är så bra berättat att det inte är klokt!” Breakfast Book Club