Page 1


   Blind gudinna 1995 Saliga äro de som törsta… 1995 Demonens död 1996 Mea culpa 1998 I lejonets gap, med Berit Reiss-Andersen 1998 Död joker 2000 Utan eko, med Berit Reiss-Andersen 2001 Det som tillhör mig 2002 Bortom sanningen 2003 Det som aldrig sker 2004 Presidentens val 2007 1222 över havet 2008 Frukta inte 2010 Flimmer, med Even Holt 2011

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0406-6 © Anne Holt 2012 Utgiven av Piratförlaget Norska originalets titel: Skyggedød Översatt av Margareta Järnebrand Omslag: Arne Öström/Ateljén Omslagsfoto: Paul Mezzer/Getty Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012


     

p o j k e n l å g i moderns knä, som om han sov. Han var för stor för det: en ljushårig, robust åttaåring tvärs över sin mammas smala lår, med hennes armar runt midjan och under huvudet för att hålla det uppe. – Nej, sa modern, nästan ohörbart. Nej. Nej. Nej. Pojkens vänstra öga var igenmurat av svullnad och levrat blod. – Nej, upprepade modern. Långsamt lyfte hon ansiktet mot taket och drog ett djupt andetag. – Nej! Skriket fyllde rummet så plötsligt att fadern ryggade ett steg bakåt. Han tog sig kring huvudet med båda händerna, en parodisk gest som han förstärkte genom att vända sig mot väggen och taktfast dunka huvudet mot den ljusa tapeten. – Jag borde ha sett upp bättre, stönade han. Dunk. Dunk. – Det är mitt fel. Alltihop är mitt fel. Se upp. Alltid se upp. Dunk. Dunk. Dunk. – Nej, skrek modern en gång till. Mannen vände sig emot henne igen. Saliv rann från läpparna. Det sipprade blod ur ena näsborren utan att han tycktes lägga märke till det. Han sänkte armarna.


Gestalten krympte i den ljusgrå sommarkostymen; han vissnade liksom bort där han stod och lät blodet rinna ner på den röda slipsen och försvinna. Modern sänkte huvudet mot sonens sönderslagna ansikte och försökte dra hans vänstra arm intill kroppen. Det gick inte. Armen var bruten, i själva armbågsleden såg det ut som. En joggingsko låg på golvet. Den andra hängde till hälften kvar på pojkens fot, dinglande från hans tår; skon var blå och smutsig och skulle ramla av när som helst. Storlek trettiosju eller så, tänkte Inger Johanne Vik. Åtta år och stora fötter. Sockans häl och tå var tunnslitna. – Nej, mumlade modern om och om igen. Vad har hänt? ville Inger Johanne fråga; hon stod i dörröppningen och försökte ta in det hon såg. Rösten ville inte. Hon tvingade fram saliv, hon smackade och svalde och kände en svag vibration under fötterna. En stöt, som av ett avlägset jordskalv. Ett ögonblick bara, sedan blev det stilla. Inte ens modern gav ifrån sig något ljud längre. – Vad har hänt? lyckades Inger Johanne äntligen få fram. – Jag såg inte upp, sa fadern och lyfte en slapp hand mot trappstegen; den stod mitt på golvet i det stora rummet. – Du såg inte upp, upprepade modern mekaniskt ner i pojkens blodstänkta hår. – Är ni säkra på att han är … Inger Johanne försökte ta ett steg mot soffan. – Rör honom inte! skrek modern förtvivlat. Rör inte mitt barn! – Vi är säkra, sa mannen. – Då tror jag …, började Inger Johanne. Hon skulle inte tro något. Inte tro. Bara se. Trappstegen


under ett tomt tak. Ingen lampa där uppe, ingen krok, ingenting som behövde rättas till eller repareras: en malplacerad, hög trappstege i ett stort och pampigt, prydligt rum där matbordet i andra änden var dukat till fest. Blommor överallt. Ängsblommor och rosor från trädgården i likadana glasvaser, och fylliga små buketter mellan kuverten på bordet. Utanför panoramafönstren hängde molntäcket lågt och enformigt. Långt nedanför, mitt i centrum, kunde Inger Johanne ändå se en rökpelare stiga, mörkare grå mot fjorden längre ut. Ett rum pyntat till fest. En blå ficklampa lade hon märke till, vid ett av trappstegens ben, en mörkblå, stor ficklampa med Blixten McQueen målad på sidan. En bunt gamla färgkritor, slitna och smutsiga pastellkritor i en hög. En död liten pojke. Ficklampan lyste. Utan att riktigt veta varför kastade Inger Johanne en förstulen blick på klockan. Den visade på 15.28, och det var fredagen den 22 juli 2011. – Jag måste ringa polisen, sa hon lågt. – Polisen, kraxade kvinnan hest. Vad kan polisen göra för min pojke? – Bara för att ha det gjort, mumlade Inger Johanne tafatt. Jag tror att det är det bästa. Sanningen var den att hon inte visste vad hon annars skulle göra. Genom den öppna balkongdörren hörde hon sirener långt borta. Många sirener. Överallt, verkade det som. * * *


Det var fjärde gången hon försökte. Inger Johanne kunde inte begripa att 112 inte hade bemanning för att klara av en lugn fredag i semestertider. – Polisens nödtelefon. Vad gäller saken? Äntligen. – Hej. Mitt namn är Inger Johanne Vik. Ett ögonblicks tvekan. – Vad gäller det? sa kvinnan i andra änden skarpt. – Ett dödsfall. En pojke på åtta år som … – I regeringskvarteret? Var? Kvinnan lät uppjagad. – Ser du räddningspersonal någonstans i närheten? ropade hon. – Nej. Regeringskvarteret? Jag är i Grefsen! Hemma hos … Jag är hos goda vänner som … – I Grefsen? – Ja. – Var? – De bor på Glads vei. – Professor Dahls vei? – Nej, det är väl inte i Grefsen! Inger Johanne hade gått ner till den stora hallen för att ringa. Nu ångrade hon sig. Föräldrarna borde inte vara ensamma med barnet. Borde inte vara ensamma över huvud taget. Långsamt, som om hon gjorde något hon egentligen inte borde, smög hon sig uppför trappan mot vardagsrummet och sänkte rösten. – Jag sa Glads vei. G-L-A-D! Glads vei i Grefsen. Ett barn har … Det finns ett dött barn här. En olycka, ser det ut som, men … Samtalet bröts. – Hallå? sa Inger Johanne. Ingen svarade. * * *


Under de följande dagarna skulle Inger Johanne ofta förundras över att hon över huvud taget hade stått ut med att vara där. Flera gånger hade hon fått lämna makarna ensamma i vardagsrummet med det döda barnet. Illamåendet som hade kommit vällande över henne tvingade henne ideligen ut på gästtoaletten som låg med ingång från hallen. Första gången blev hon tvungen att köra ner två fingrar ända ner till där tungan är knottrig och hård. Sedan kom sur galla och rester av en snabb lunch på beställning varje gång hon böjde sig fram över toalettstolen. Den sura eftersmaken var omöjlig att svälja bort, och det doftade inte jasmin på toaletten längre. Mannen och kvinnan som just mist sitt enda barn hade satt sig bredvid varandra i soffan. Pojken låg fortfarande i sin mammas knä. Fadern fick lägga armen om sin frus axlar, men varje gång han lyfte den lediga handen för att röra vid pojken skrek modern till igen: – Nej! Inger Johanne var dem likgiltig. De sa ingenting till henne och svarade inte längre på hennes frågor. När hon kom tillbaka efter det första toalettbesöket hade mannen städat undan. Trappstegen var borta. Blodet på golvet borttvättat. Ficklampan med bilden av Blixten McQueen syntes inte till någonstans. Inte färgkritorna heller. Inger Johanne hade nästan varit gråtfärdig när hon på nytt och ännu mer enträget påminde dem om att allt måste förbli orört tills polisen kom. Mannen svarade inte. Såg inte på henne. Gjorde ingenting annat än att stelt sätta sig bredvid sin hustru och stirra på pojken. Det var ändå för sent. Rummet var välstädat och prydligt, som om det om några timmar verkligen skulle ta emot festglada gäster. Om det bara inte hade varit för det döda barnet.


– Nej, mumlade modern nästan ohörbart. Klockan var tio över fyra, och Inger Johanne hade fortfarande inte fått kontakt med polisen. – Yngvar, mumlade hon och slog hans nummer. Efter sex signaler kom hon till telefonsvararen. – Ring, viskade hon. Du måste ringa mig. Med detsamma. Med detsamma! Hon fick anstränga sig för att komma ihåg sitt eget hemnummer. Den fasta telefonen användes knappt längre. Äntligen hittade fingrarna de rätta siffrorna. Efter tio signaler utan svar tryckte hon av. Iphonen på hyllan ovanför spisen ringde plötsligt och högt. Ingen av de båda i soffan såg ut att reagera. – Är den din? frågade Inger Johanne och försökte fånga kvinnans blick. – Nej, mumlade modern ner i pojkens hår. – Ellen, sa Inger Johanne och gick mot spisen. Får jag svara? Utan att vänta på ett svar som ändå aldrig skulle komma tog hon Iphonen och lade tummen på displayen. – Hallå? – Hej, Ellen. En kvinnoröst fortsatte andtrutet: – Marianne här. Jag tänkte att jag skulle höra med dig om det inte är bäst att ställa in festen nu när … – Det är inte Ellen. Det är Inger Johanne. – Inger Johanne? Har jag tagit fel på … Jag trodde att vi skulle komma sju! – Ja. Jo. Jag är här för att … jag skulle hjälpa till lite, och sedan … – Sedan hände det här hemska. Och då tänkte jag … Inger Johanne klämde med pekfingret och tummen kring näsroten.




– Ja, sa hon lågt och vände ryggen mot de båda i soffan. Det är hemskt. Fruktansvärt. Men hur kunde du veta … – Min syster är gift med en muslim, sa Marianne i andra änden. Två barn. Två mörka barn! Hur ska det nu bli i det här landet? Rösten bröts. – Muslim, upprepade Inger Johanne osäkert. Jag förstår inte riktigt vad … Marianne svalde hörbart innan hon harklade sig och sa: – Jag kan i alla fall inte komma nu. Det vettigaste är väl att ställa in alltihop. Du kan väl hälsa och säga det till Ellen? Folk är säkert inte på humör att pladdra om skoltiden när något sådant här inträffar. I Norge. I Oslo. – Det blir självfallet ingen middag, men vad … – I vår stad, Inger Johanne. I vår stad! – Marianne … – Har du sett bilderna? På TV? Det måste ju handla om många hundra döda! Och min syster som … – Marianne, sa Inger Johanne, i skarpare ton nu. Vad pratar du om? Vad är det de visar på TV? Vad har hänt? – Vet du inte det? – Nej. – Vet du inte att någon har sprängt halva centrum i luften? En jättebomb, Inger Johanne! Terrorister, sägs det, muslimska terrorister, och vad som nu … Inger Johanne lyssnade inte längre. Hon hörde ingenting. Hon stod med ryggen mot spisen och hade haft blicken riktad mot soffan. Nu vände hon den mot fönstret. Bortom trädgårdens regnvåta rosenbuskar och de gyttriga stadsdelar som skilde Grefsen från centrum, innanför den gråtunga fjorden, längst där nere, lite öster om Rådhusets trubbiga torn, hade rökpelaren blivit större.




– Du vet vilka som skulle komma i kväll, sa Inger Johanne sakta. – Ja, det var jag som satte ihop gästlistan. Alla tjejerna från 3B, utom … – Ring dem. Säg att det är inställt. – Kan inte Ellen … – Var snäll och gör det. – Men min syster … – Ring, Marianne. Säg att det är inställt. Snälla du. Kan jag räkna med dig? Det knastrade på linjen, och Inger Johanne upprepade: – Snälla Marianne. – Okej då. – Det var du som inte såg upp, grät Ellen i andra änden av rummet. Samtalet bröts. – Ellen, sa Inger Johanne så lugnt hon kunde och tog några steg mot den makabra tablån i soffan. Jag tror inte att det tjänar någonting till att … Hon avbröts av smällen från en dörr som slog igen, och hon ryckte till. Ett krasande ljud av krossat glas när hennes egen telefon föll i golvet följdes av snabba steg nedifrån hallen och en gnolande röst som närmade sig vardagsrummet. – Hej, sa en man muntert och slog ut med händerna. Är du klar, Jon? Er ringklocka funkar inte, bara så att ni vet. Mannen kunde knappt ha fyllt trettio. Han drog med handen genom tjockt, halvlångt hår som var mer solblekt än vad de senaste veckornas väder motiverade. Den åtsmitande, isblå T-tröjan framhävde solbrännan. Han log fortfarande brett, och han granskade Inger Johanne med snabbt svalnande intresse innan han tog ett par steg mot soffan. – Hallå där, Tarzan, log han mot pojken. Ska vi …




Han tvärstannade. – Vad fan … – Nej, mumlade Ellen. – Vad i helvete, flämtade mannen. Jon! Jon, för fan, vad är det med Sander? – Sander är död, sa Inger Johanne. Jag har försökt få tag i polisen länge, men de … – Död? Vad menar du med … Skoja inte! Jon! Svara då! Vad är det med er? Vad är det med … – Nej, viskade Ellen. – Jag såg inte upp, upprepade Jon entonigt. – Polisen, sa Inger Johanne högt och tog upp den sönderslagna telefonen. Vi måste få tag i polisen, men där är de tydligen upptagna av den här … explosionen i centrum. – Explosion? upprepade mannen. Vilken explosion? Vad har hänt med Sander, och vad … Han lyfte foten för att ta ett steg mot soffan men ändrade sig och blev stående. Inger Johanne drog ett djupt andetag. – Vi måste få tag i polisen, sa hon igen. Men det har tydligen inträffat en större … händelse i centrum, så polisen är upptagen med det. Jag föreslår att du … Hon såg på den unge mannen. – Joachim, sa han hest. Jag heter Joachim. Jon, Sander och jag skulle … Jag menar, Ellen skulle ju ha fest, och vi … Han kom inte längre. Inger Johanne kunde se att de blå ögonen fylldes med tårar, och han klarade inte av att slita blicken från den döde pojken. – Du stannar här, sa hon. Rör ingenting. Ta inte i … Sander. Jag går ner i köket och ringer alla poliser jag kan komma på. Jag lånar din telefon, Ellen. Pojkens mamma svarade inte.




– Stanna! sa Inger Johanne skarpt till dem allihop, som om hon talade till en flock bångstyriga hundar. Stanna här, och rör ingenting. Med en trasig telefon i ena handen och Ellens Iphone i den andra gick hon mot trappan. En svag doft av rakvatten drog förbi näsan när hon passerade Joachim. Det luktade dyrt, och kring axlarna hade han knutit en tröja i fin kaschmir. Det hade gått femtiofem minuter sedan hon kom. Och på avstånd, åt söder, tjöt sirenerna oavbrutet. * * * Den unge polisens uniform var för stor för den smala kroppen. Håret var tjockt, ljust och nyklippt ovanför ett slätt ansikte med barnsligt röda läppar. Adamsäpplet hoppade upp och ner i en takt som under andra omständigheter skulle ha fått Inger Johanne att skratta. De svarta axelklaffarna med en ensam stjärna i guld visade att han var polisassistent. Nyutexaminerad från polishögskolan, gissade Inger Johanne. Inte direkt vad hon hade hoppats på men bättre än ingenting. Eller kanske inte. – Vad har hänt här? frågade han och såg på Inger Johanne medan det vänstra pekfingret snuddade vid näsvingen två gånger innan han på nytt stod i ett slags stram givakt. – Det vet jag inte. När jag kom hit, omkring en kvart över tre, var pojken död. – Jaså. Den unge polisen stirrade nu på Joachim, som stod lutad mot spisen med armarna i kors över bröstet. – Jag kom ännu senare, sa Joachim tonlöst. Jag vet ingenting. – Nehej, sa polisen och svalde. Det blev tyst. Joachim hade för länge sedan stängt balkong-




dörren, och det gick inte längre att höra sirenerna nedifrån centrum. Bara Ellens monotona snyftningar mellan ett och annat nytt ”nej” bröt en tystnad så tryckande att Inger Johanne kände svetten sippra fram mellan skulderbladen. Polisen stirrade och stirrade på henne, som om han väntade sig att just hon skulle ta till orda, ta befälet, reda ut situationen. Det kändes obehagligt. – Pojken, sa hon tyst och såg på honom. Sander heter han. Han bör väl obduceras. För ordningens skull. Hon försökte låta säkrare än vad hon var. – Ja, sa han och nickade. Vi måste få tag i en ambulans. – Såvitt jag förstår är alla upptagna. – Ja. Explosionen, ja. Han nickade och såg på pojken, som låg kvar i moderns knä. Adamsäpplet hoppade och hoppade. – Jag kan köra honom, sa Joachim tveksamt. Det är på Rikshospitalet, eller hur? – Tja, sa polisen och drog på det medan han kliade sig i nacken med ett långt pekfinger. Grefsen hör väl till Ullevål. Jag tror kanske … Vad han trodde blev aldrig helt klart. Ytterligare en man klev in i rummet. – Jag ringde på, sa den nyanlände. Eftersom ingen kom och öppnade gick jag rakt in. Kalle Hove! Han räckte fram handen mot den unge assistenten, som tveksamt fattade den. – Kammaråklagare Kalle Hove, tillkännagav han kort. Min kollega Silje Sørensen ringde och bad mig åka hit. Jag bor i Kjelsås, alldeles här ovanför. Hon hade blivit uppringd. Av dig, antar jag? Han såg på Inger Johanne, som nickade. Eftersom ingen annan fanns att få tag på och Yngvar fortfarande inte gett ett ljud ifrån sig hade hon ringt till den person hon kände bäst




inom Oslopolisen. Silje visade sig vara på semester på Bahamas och visste ingenting om vad som hänt i Oslos centrum men hade tydligen ringt runt i alla fall. – Kårens anställda är, som ni förstår … Den stora handen gjorde en flyktig gest mot panoramafönstren. – … upptagna. Väldigt upptagna. – Vad har hänt där nere? frågade Inger Johanne lågt. – Jag vet inte riktigt. Även om det vanligtvis inte precis är min uppgift att rycka ut på det här sättet, så … På nytt avbröt han sig. Blicken for blixtsnabbt runt i rummet och stannade vid den lilla familjen i soffan. Han knep ihop ögonen till hälften, som om han såg dåligt. – Fallolycka? frågade han. Föräldrarna svarade inte. – Ja, nickade Inger Johanne. Såvitt jag förstår ramlade han ner från en trappstege. – Vilken trappstege? frågade Kalle Hove utan att ta ögonen från pojken. – Den har … flyttats. – Flyttats? – Ja, svarade Inger Johanne, knappt hörbart. Jag är rädd för att olycksplatsen … inte är riktigt … Det handlar uppenbart om en olyckshändelse. Sander är en pojke som … Den grovt byggde, medelålders mannen höll upp handen. – Hör på här, sa han, mest till den uniformsklädde polisen. Vi är inte några experter direkt, ingen av oss. Inte på det här. Jag ska försöka få hit en kriminaltekniker någon gång under kvällen. Till dess vill jag att alla håller sig härifrån. Det måste väl finnas en gillestuga eller något i det här stora huset. Han strök sig med handen över hjässan, där vikarna var så djupa att de möttes i en kal flint.




– Och pojken måste föras till sjukhus, sa han uppgivet. Hur vi nu ska … – Nej! skrek Ellen. Nej! Nej! Hon reste sig ur soffan, fortfarande med den storvuxna åttaåringen i famnen. Vacklande gick hon förbi det lilla soffbordet av glas, över den ljusa mattan och ut på parketten, där hon fyllde lungorna med luft och skrek gällt en gång till: – Nej! Rör inte min pojke! Innan någon hann ingripa och hjälpa henne gled pojken långsamt ur moderns grepp. Hon orkade inte mer. * * * – Vilken historia, sa Kalle Hove och drog ett djupt bloss på cigarretten. – Där nere eller här uppe? frågade Inger Johanne och tog ett steg åt sidan för att komma bort från tobaksröken. Kammaråklagaren behöll röken i lungorna i flera sekunder innan han sakta blåste ut den genom näsan. – Bådadera, kan man väl säga. Även om jag inte vet så mycket om vad som egentligen har hänt nere i centrum. En rejäl bomb, fick jag klart för mig innan jag kom hit. Det talas om en terroraktion. Utanför VG eller något åt det hållet. Jag gillar inte den blaskan jag heller, men det får ju vara någon måtta. Jag var jävligt frestad att sätta på TV:n där inne, men det hade antagligen inte sett så bra ut. Vet du något mer? Klockan hade blivit tjugo i sju. De stod på en stenlagd terrass på den stora villans sydöstra sida, några meter från entrén. Den unge polisassistenten hade till sist fått tag i en begravningsbyrå, i brist på bättre. När två allvarliga och till förväxling lika äldre män i mörka kostymer, kritvita skjortor och smala, svarta slip-




sar kom för att föra den illa tilltygade kroppen av åttaårige Sander Mohr till Rikshospitalet hade det utspelats scener som Inger Johanne redan nu försökte dra en glömskans slöja över. Ellen följde till slut med i bilen, böjd över sin döde son, som sedan hon tappade honom i golvet också saknade två framtänder. Joachim, som Inger Johanne så småningom hade förstått var en yngre kollega till Jon och uppenbarligen vän till familjen, hade förklarat sig villig att följa med till sjukhuset för att se till att Ellen kom hem igen när det blev dags. Om det över huvud taget skulle gå att slita henne från pojken, tänkte Inger Johanne. Jon stirrade stumt ut genom köksfönstret medan den unge polisen stod på andra sidan bordet och inväntade förstärkning. Något som kunde dröja ett tag. Inger Johanne fick en lätt och obehaglig känsla av att inte riktigt ha fotfäste. – Nej, sa hon. Jag har ingen aning om någonting. Så jag kan väl gå nu? – Känner du dem? Kalle Hove nickade mot huset. – Ja. Ellen och jag var klasskamrater på gymnasiet. Inger Johanne tystnade. Det var något som skavde i medvetandet. Hon blundade och kunde återkalla allting exakt där inne, ända till mönstret på silverbesticken. De tunna gardinerna, som hade ett invävt, nästan osynligt mönster av eklöv. Oljemålningen ovanför spisen med en liten spricka i nedre vänstra hörnet, som om den någon gång hade ramlat i golvet. Toalettens behållare med flytande tvål som just hade fyllts på till brädden; hon hade spillt på tvättstället när hon tvättade händerna och på nytt blivit illamående av den starka blomdoften. Till och med hallen, det stora utrymmet där ljuset föll in genom avlånga fönster utmed taket åt nordost, och köket, där




hon mest hade koncentrerat sig på att få tag i någon form av polismyndighet, kunde hon framkalla i minnet in i minsta detalj. – Hallå, är allt okej? hörde hon Kalle Hove säga. Det var någonting hon borde ha lagt märke till. Något som hade förändrats, blivit annorlunda, men som inte hade med trappstegen och den lilla ficklampan att göra. – Ja, sa hon och slog upp ögonen. Ellen och jag gick i gymnasiet tillsammans. Jon också, för den delen, men honom lärde jag känna närmare först senare. Men vi är inte … Hon blev tvungen att tänka efter i fråga om vad de var och inte var. – Inte nära vänner egentligen. Inte nu, menar jag. Vi har väl träffats ett par tre gånger om året rätt länge. Kanske inte ens det. Umgängesvänner kanske det kan kallas. Jag skulle komma lite tidigare än de andra för att hjälpa till, men också för att … Tja. Catch up, på sätt och vis. – Ja, så är det, log Kalle Hove. Livet går, och det fylls på med äktenskap och barn och karriär och vips! Han knäppte med fingrarna på den lediga handen och drog ytterligare ett djupt bloss på cigarretten. – Så har man knappt några vänner. Om man inte ser upp. Om man inte ser upp, tänkte Inger Johanne. – Det var det de sa hela tiden, sa hon. – Vad då? undrade Kalle Hove. – De förebrådde varandra för att inte se upp med Sander. Han slängde fimpen på marken och trampade eftertryckligt ner den i gruset mellan skifferplattorna. – Det blir väl så, svarade han. När det meningslösa sker förebrår vi varandra. Det blir för tufft att bära ansvaret ensam, antar jag. Ännu tuffare att inse att saker och ting bara händer, av och till. Att livet inte har några garantier. Fy fan.




Det sista kom i en viskning. Han rätade på sig och blickade ut över staden. – Jag kan liksom inte föreställa mig hur det skulle vara. Att förlora sitt barn. Tvärt vände han sig om och fångade hennes blick. Hans ögon var gulbruna, med kraftiga, mörka ögonbryn som möttes över näsroten. – Har du barn? – Ja. Två döttrar. En sjuttonåring och en på sju och ett halvt. Kristiane och Ragnhild heter de. Ett plötsligt sug i bröstet fick henne att kippa efter andan. – De är på semester med sin pappa. Pappan till en av dem, alltså. Den yngstas pappa är en annan än … De trivs bäst tillsammans, barnen. Kristiane är inte riktigt som … som andra barn, och min exman föredrar att båda två … Hon lade håret bakom öronen i en nervös gest. Obegripligt nog hade hon börjat prata med den här mannen om sådant som inte angick honom. Det var något särskilt med honom. Något ovanligt vänligt, trött, kanske till och med lite slitet. Han påminde henne om en dansk skådespelare som hon inte kom ihåg namnet på. Hon ville hem. Inger Johanne ville hem till Hauges vei, där hon skulle ringa till barnen och dessutom ta reda på vart Yngvar hade tagit vägen. Han hade sagt att han tänkte ägna sin lediga kväll, som han irriterande nog kallade det, åt att sätta upp nya bokhyllor i Kristianes rum och titta på en dvd som Inger Johanne inte var det minsta intresserad av. Dessutom var det den där explosionen. Marianne hade säkert överdrivit starkt, som hon alltid gjorde, men rökpelaren där nere låg fortfarande som ett suddigt rör lite snett över staden. En olycka, kanske. Gas. Något i den stilen. Det kunde inte röra sig om terror, som kammaråklagaren hade sagt.




Inte här. Inte i Norge. En olycka. Det kanske var extrasändningar på TV ändå, sommarlugn som tillvaron i övrigt var. – Du vet, sa hon och rättade till axelväskan till tecken på att hon var på väg att gå. – Om jag gör! log mannen. Min fru och jag har sammanlagt sju barn. Bara ett av dem är gemensamt. Det är rena Vilda Västern de helgerna alla är samlade. För att inte tala om loven. Undrar förresten om hela den här jävla sommaren ska regna bort? Mannen skakade på huvudet och kastade en blick mot himlen innan han såg på henne igen med ett frågande uttryck, som om han ville ha respons på sina meteorologiska betraktelser. Det slog Inger Johanne att hela situationen var opassande. De stod här och småpratade som om det faktiskt pågick en fest där inne. Som om middagen skulle vara färdig alldeles strax och hon bara artigt hade gjort honom sällskap ut i trädgården för att ge honom möjlighet att ta ett halvförbjudet bloss. – Slappna av, sa Kalle Hove lugnt. Hans ögon var verkligen mer gula än bruna, tänkte hon. – Vi är uppskakade båda två. Det här är bara ett sätt att … Han slog ut med armarna innan han strök med båda händerna över hjässan. – För jävligt, mumlade han. Det där inne var verkligen för jävligt. Man tror att man har kontroll över allt som är farligt. Installerar petskydd och spärrar, utrustar dem med hjälm och bilbarnstolar och allt mellan himmel och jord. Sedan vänder man ryggen till i ett par minuter, och … En trappstege. En dum jävla trappstege. Finns det förresten några andra anhöriga vi bör kontakta? Någon som skulle kunna hjälpa Ellen och Jon? Föräldrar, det vill säga pojkens mor- eller farföräldrar? – Farfadern är död, sa Inger Johanne och tänkte efter. Farmodern heter Helga Mohr och stod såvitt jag vet pojken nära. Vad gäller Ellens föräldrar …




Inger Johanne mindes dem väl. Agnes och Torbjørn Krogh hade varit de tonårsföräldrar som alla i Ellens umgängeskrets avundades henne. De hade alltid dörren öppen, var vänliga, förstående och lagom ungdomliga utan att bli patetiska. De avgudade Ellen, som var enda barnet, och förhållandet verkade ömsesidigt. Men någonting hade hänt. Något som Inger Johanne aldrig riktigt kommit underfund med. När Agnes och Torbjørn för tre år sedan inte var med på den traditionella sommarfesten på Glads vei hade Inger Johanne frågat Ellen om de var på semester. Hon gav inget rakt svar, mumlade bara något om att de inte var välkomna längre. Senare fick Inger Johanne en känsla av att alltihop handlade om Sanders uppfostran. Ellen ville inte prata om det, och Inger Johanne tyckte inte att hon stod henne tillräckligt nära för att forska vidare i något som hon strängt taget inte hade med att göra. – Morföräldrarna är nog ute ur bilden, tror jag. Hans telefon vibrerade nästan ohörbart i innerfickan på den tunna sommarjackan. – Det är tionde gången på en halvtimme, sa han uppgivet. Minst. Med sju ungar blir det en jäkla massa tjat. Jag tyckte liksom inte att jag kunde svara medan pojken låg där och mamman var så … Han grävde fram en Nokia och öppnade ett sms. Inger Johanne vände sig mot den breda skiffertrappan vars åtta steg ledde upp till Glads vei. – Vad fan, hörde hon honom mumla när hon började gå. Vad i … När hon vände sig mot honom igen var han synbart blekare. Handen med telefonen darrade, och han läste uppenbarligen textmeddelandet flera gånger. Eller det rörde sig kanske om flera meddelanden. När han äntligen såg på henne var det med öppen mun och en vantrogen blick som inte hann med det som




hjärnan försökte bearbeta. Den påminde Inger Johanne om ett rådjur som hon hade kört på i mörkret en gång, de vettskrämda, villrådiga ögonen som i en glimt reflekterade strålkastarljuset innan bilen träffade djuret och det dog. – Vad är det? sa hon försiktigt och tog ett steg emot honom. Kalle Hove svarade inte. Han satte fart. Hans axel slog nästan omkull henne när han trängde sig förbi och tog trappan i tre kliv. Utan att säga någonting alls. Inger Johanne hörde en motor starta och däck som tjöt mot asfalten när bilen accelererade ute på gatan och försvann. Den där explosionen var kanske värre än hon hade trott. Förgäves försökte hon få liv i den trasiga mobilen. Hon ville kolla på nätet vad alltihop egentligen handlade om. Displayen tändes innanför det spruckna glaset men utan ikoner. Med en suck stoppade hon tillbaka telefonen i väskan och kastade en blick mot köksfönstret. Jon stirrade på henne. Ansiktet såg platt och konturlöst ut genom glaset, som om någon hade försökt sudda bort det utan att lyckas helt. Bara den tjocka strimman av levrat blod mellan näsan och överläppen var skarp och tydlig. Bakom honom skymtade hon den långe, magre polisen, orörlig medan han väntade på någon som aldrig verkade komma. Tvärt vände hon sig om och gick mot skiffertrappan, som på båda sidor kantades av låga rhododendronbuskar utan några blommor. Trappstegen var breda och djupa, och på det översta låg en brandbil i hårdplast, kanske tre decimeter lång. Inger Johanne stannade till. Det var Sulamit. Hon tog upp den. Klart att det inte var Sulamit. Den brandbil som Kristiane hade haft under hela sin uppväxt och komiskt nog omtalat och




tilltalat som en högt älskad katt var sedan länge död. Stegen och hjulen försvann först, och sedan alla andra lösa delar innan själva färgen blev mattare och till sist utplånades helt. När det bara fanns en grå metallbit kvar av leksaksbilen förstod till och med Kristiane att det inte fanns liv i hennes låtsaskatt längre. Nu låg den begravd i tulpanrabatten ut mot Hauges vei under ett litet träkors med ”RIP Sulamit” i rosa bokstäver som målades om med ny färg varje vår. Den här bilen liknade på pricken Kristianes en gång käraste ägodel. Samma ögon målade i framlyktorna, samma silverfärgade stege och de överdimensionerade, blanksvarta däcken. På båda sidor fanns öppningsbara luckor, med vattenslangar och rökdykarutrustning som Inger Johanne helt hade glömt bort. – Sander, viskade hon till bilen medan ögonen fylldes med tårar. Lille, store, märklige Sander. Försiktigt ställde hon tillbaka bilen i trappan, ut mot sidan, till hälften i skydd av tjocka, mörkgröna rhododendronblad. Lacken var fet och blank, och ögonen plirade snett och muntert upp på henne, en leksak som hade överlevt sin ägare. Hon började springa. På halvhöga klackar sprang hon hemåt, med paraplyet under armen och en liten aftonväska över den andra axeln. Först när hon blev trött och ena skon hotade att ge skavsår på hälen slog hon av på takten och lade märke till hur lugnt det var. Inga människor var ute. Det stack inte i näsan av bränt kött från altaner och terrasser där grillarna stod under tak i skydd för regnet, det evinnerliga regnet som snart hade fördärvat sommaren 2011. Barnen som hon hade sett på cyklar och bollplaner när hon var på väg till Ellen var försvunna. Genom några enstaka fönster i höghusen på Betzy Kjeldsbergs vei kunde Inger Johanne se TVapparater som ljudlöst flimrade i det fuktiga kvällsljuset.




Endast ett dovt smattrande från en avlägsen helikopter som hon inte lyckades få syn på bröt den märkliga tystnaden över Oslo. Kanhända var de två. Eller tre. På nytt började hon springa. * * * Klockan närmade sig fyra den 23 juli. Morgonen hade knappt börjat gry utanför fönstren, och det var mindre än en halvtimme kvar till soluppgången bakom molntäcket som fortfarande låg lågt över staden. – Mamma, viskade Inger Johanne och puffade på modern som småsnarkade under en blå yllepläd i andra änden av soffan. Du måste vakna. Det är presskonferens. Jack, familjen Stubø Viks gulgrå blandrashund, reste sig från golvet och gick tre stelbenta varv på stället innan han lade sig ner igen och suckade. – Varför viskar du? mumlade modern och hävde sig mödosamt upp i sittande ställning. Jag sov inte. Bara blundade. Vad sa du? Inger Johanne svarade inte. I stället tog hon fjärrkontrollen och höjde TV-ljudet innan hon drog upp benen under sig i soffan. Modern lade sin torra, varma hand över hennes. – Så bra att du ringde, sa hon lugnt. Jag är väldigt glad över det, raring. Efter allt det här hemska försökte jag ringa dig minst tio gånger. Jag kunde ju inte veta att din telefon hade gått sönder. Man ska inte vara ensam vid sådana här tillfällen. Och absolut inte när det här med lille Simen hände ovanpå allt annat. – Sander. Inte Simen. Inger Johanne försökte le. När hon kommit hem kvällen innan och det efter några




minuter framför TV:n började gå upp för henne vad som hade hänt i regeringskvarteret och senare på Utøya hade hon tämligen desperat gjort nya försök att få tag i Yngvar. Han hade lämnat en nästan oläslig lapp på matbordet om att han måste åka och jobba på grund av terroraktionen och inte visste när han skulle vara tillbaka. Hon förstod egentligen inte att en polisöverintendent på Kripos som mestadels satt på tjänsterummet eller i ett förhörsrum kunde vara till någon nytta med tanke på hur den katastrofala eftermiddagen och kvällen utvecklades. Han beklagade sig ofta över det själv, i synnerhet efter ett par glas vin; Yngvar Stubø höll på att bli en kontorsråtta. En gång i tiden hade han betraktats som den bästa förhörsledaren i landet. Sedan han på nytt låtit sig övertalas att ta en chefsbefattning försvann en stor del av arbetsglädjen i papper och fackföreningskrav och budgetramar, kunde han knota rätt som det var. Inger Johanne hade försökt få tag i honom både på mobilen och på direktnumret till hans tjänsterum. Dessutom hade hon ringt till fem av hans kolleger men utan att få kontakt med någon av dem. När hon gav upp rapporterades tio döda på Utøya. Hon hade ringt till Isak, mannen som hon för ett helt liv sedan varit gift med och som i söndags hade tagit med sig Kristiane och Ragnhild till Sainte-Maxime på tre veckors semester. Han svarade så klart inte heller i telefon. Tanken på att ringa systern snuddade vid Inger Johanne men försvann lika snabbt som den hade kommit. De hade inte träffats på ett halvår, och det här var knappast rätt kväll att försöka lappa ihop en syskonrelation som hade haltat ända sedan tidig barndom. Utan att egentligen tänka sig för hade hon till sist slagit numret till sin mamma, som svarade efter tre signaler och lugnt tillkännagav att hon skulle komma så fort hon kunde. Modern hade i sanning förändrats sedan hon blev änka en




januarinatt för precis ett halvår sedan. Inger Johannes pappa hade som vanligt tagit sig en drink för mycket innan han somnade bredvid sin hustru sedan fyrtiosex år, i flanellpyjamas och nattsockor, för att aldrig vakna igen. Inger Johanne hade alltid fruktat att det var modern som skulle bli ensam kvar. Tanken på att ha en smågaggig pappa att ta hand om verkade mindre avskräckande än att ha den beskäftiga, neurotiska modern på besök oftare än tidigare. Men något hade hänt. Redan när hon kom med dödsbudet på morgonen samma dag som Ragnhild fyllde sju år var det som om modern hade blivit en annan. Så samlad och förnuftig, hade Yngvar sagt samma kväll. Snarare förlamad av sorg och resignerad, hade Inger Johanne svarat. Lite död, tänkte hon, som om symbiosen föräldrarna emellan hade varit rent bokstavlig och den sjuttiotreåriga kvinnan nu bara levde till hälften. Det gick inte över. Inger Johannes sorg över faderns död dränktes snabbt av förvåningen över vem modern hade blivit. Efter begravningen erbjöd Inger Johanne henne pliktskyldigt att bo hos dem. Ett tag, hade hon sagt, bara tills huset där hemma inte verkar så tomt längre. Modern avböjde bestämt, packade sin väska och propsade på att köra hem i egen bil. Någonting hade slocknat inom modern, och Inger Johanne skämdes i tysthet över att tycka bättre om henne sådan hon var nu. Allteftersom vintern gick och våren och senare sommaren kom föll modern in i en änketillvaro som Inger Johanne svårligen hade kunnat förutse. Hon ringde mer sällan och dök aldrig upp på Hauges vei utan att uttryckligen vara inbjuden. Modern hade alltid varit fantastisk med ungarna, tålmodig och kärleksfull, och det var som om hon nu behandlade dem allihop som barn. Lätt överseende, med ett litet leende åt allt som hon tidigare skulle ha ställt till med ändlösa, ofruktbara gräl om. Hon




hade till och med slutat beklaga sig över att Jack fällde hår överallt. Modern skakade lätt på en termoskanna. Det ihåliga skvalpandet fick henne att resa sig och gå för att sätta på mer kaffe. – Var håller Yngvar hus egentligen? frågade hon. – Det vete gudarna, svarade Inger Johanne frånvarande och sköt lappen från honom under en tidning. Men som läget är kan jag väl knappast förebrå honom. Nu har de ju gripit den där förbannade terroristen, och han kanske … Sch! Modern fyllde på vatten och kaffe i bryggaren och trippade tillbaka. Den nytillträdde polischefen hade väl knappt hunnit skaffa sig en uniform. Efter vad Inger Johanne visste hade han tjänstgjort i bara någon vecka innan semestrarna började. Hans röst var mörkare än Inger Johanne mindes den från nittiotalet, då mannen hade varit politiker. Budskapet var ännu dystrare. – Åttio, viskade modern och satte händerna för ansiktet. – Åttio! upprepade Inger Johanne i ett kort, högt skrik. Inger Johanne kunde inte minnas när hon senast hade gråtit i någon annans närvaro. Inte ens på faderns begravning hade hon gett efter för den hårda klump av sorg över de förlorade möjligheterna till försoning med en pappa som hon alltför länge bara känt ett milt förakt för. Nu brast allt. Hon lutade sig halvt motvilligt, halvt sökande mot modern, som höll om henne och försiktigt vaggade henne från sida till sida medan hon viskade små meningslösa, tröstande ord. – Jag gråter därför att, snyftade Inger Johanne men kom inte längre. – Jag vet, sa modern lågt. Gråt bara. Men modern visste inte. Hon hade ingen aning om att Inger




Johanne just där och då, lamslagen som hon var av nattens händelser, egentligen tappade greppet om sig själv på grund av något helt annat än de groteska illdåden i regeringskvarteret och på Utøya. Dödssiffrorna från den dubbla katastrofen var ännu för overkliga. Det var för sent på natten, för tidigt på morgonen, för många öden att ta in. I stället sörjde Inger Johanne en enda. Hon grät över en pojke som föräldrarna inte hade lyckats hålla vid liv i mer än drygt åtta år. Inger Johanne grät över Sander, den storvuxne, godmodige, våldsamme pojken som just hade fått en brandbil som han aldrig hann förstöra.



Profile for Smakprov Media AB

9789164204066  

9789164204066  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded