SPANNMĂ…L
Svenska lantsorter
Matti Wiking Leino kapitel namn
1
»Thet bör och en åkerman weta och observera hwilken art säd bäst t riffwes i hans åker, och hwilken thera icke haffwer någon treffnat…« Schering Rosenhane, 1663
»Man skiljer ock mellan förädlade hveten och landhveten. De förra äro resultatet af med konst och efter ett bestämt system utförd förädling och hög kultur, de senare äro ett primitivt jordbruks anspråkslösa barn. De förra gifva den högsta skörden, men de fodra ock för sin rätta utbildning ett väl dukadt bord af näringsämnen. De senare nöja sig med vida mindre men kunna ändock, under särskildt gynnsamma förhållanden, gifva äfven de en vacker äring.« Jakob Eriksson, 1899
»Genetic improvement of crops is the most viable approach by which food production can attempt to keep pace with the anticipated growth of the human population. For the genetic approach to succeed, we must harness the wealth of genetic variation provided by nature and currently warehoused in our seed repositories.« Steven D. Tanksley & Susan R. McCouch, 1997
2
kapitel 1
innehåll Förord 8
1. Inledning 11 Betydelsen av spannmål 11 Lantsorternas historia och innebörder 12 Bokens upplägg 14
2. Vad är spannmål? 17 Några gräs och deras frön 17 Höstsäd och vårsäd 18, Nakna och täckta spannmål 19
Från frö till frö 20 Spannmålsodling 26 Jordbearbetning 26, Sådd 28, Skörd och tröskning 28, Mala och mälta 32
Odlingssystem 33 Ensäde, tvåsäde och tresäde 34, Lindbruk och växelbruk 35
Spannmålsarternas fördelning 36 Förekomst i förhistorisk tid 36, Förekomst i historisk tid 37
3. Kulturväxternas evolution 43 Arter, grupper, sorter 43 Artbegreppet 43, Variation inom arten 44
Kort om växtgenetik 46 Domesticering 47 Dråsfasthet 49, Fröstorlek och andra domesticeringsegenskaper 50
Diversifiering 52 Uppkomst av vår- och höstformer 52, Anpassning till odlingssäsongens längd 52 Nakna och skaltäckta kärnor 53, Fler frön i axen 54, Pigmentering 54 Lantsorternas uppkomst 54
1800-talets massurval – mellan lantsort och sort 55 Sortframställning genom massurval 55, Massurval i svenskt jordbruk 56
Medveten växtförädling 59 Den rena linjen 59 kapitel namn
5
4. Den dynamiska lantsorten 63 Vad är en lantsort? 63 Inomsortsvariation 64 Det oförklarliga fröutbytet 68 Sockenmagasin och metapopulationer 69
Lokalanpassning 71 Frosttolerans och vinterhärdighet 71, Mognadstid 72, Jordmån 76
Skördestorlek 77 Kärnstorlek 80, Strålängd och liggsäd 86, Ogräs 89, Resistens mot skadegörare 91, Dråsfasthet 93 Fältgroningsresistens 95, Kvalitet, smak och terroir 97
Särskiljbarhet och namn på lantsorter 100
5. Källor om lantsorter 103 Levande lantsorter 103 Torkat växtmaterial 105 Herbarier 106, Frösamlingar 106, Nordiska museets frösamling 108, Övriga nordiska frösamlingar 110
Arkeologiskt material 110 Avtryck 111, Pollen 111, Makrofossil 112
Vad DNA kan berätta 114 DNA i historiskt och arkeologiskt växtmaterial 115, Släktskap och fylogeografi 115 Funktionella DNA-markörer och specifika egenskaper 116
Skriftliga källor 117 Illustrationer 118, Lantsorter i agrarhistorisk forskning 119
Frågelistor 122 Tidsdjup 122
6. Vete 125 Ursprung och indelning 125 Skalveten 129 Enkornsvete 131, Emmervete 131, Speltvete 132, De gotländska vetesorterna 133
Vårvete 136 ’Dala vårvete’ 138, ’Hallands vårvete’ 139, ’Lantvete från Öland’ 140, Näringsinnehåll och bakningskvalitet i lantvårvete 140
Höstvete 142 Skånskt lantvete 146, ’Upplandsvete’ 147, Lantvete från Värmland 149, Norrländskt lantvete 149
Agnvete 150 Kubbvete 151
7. Råg 155 Ursprung 155 Indelning av olika slags råg 157
6
kapitel 1
Höstråg 161 ’Östgöta gråråg’ 161, ’Norrbottens lantråg’ 161, ’Gotlandsråg’ 162, ’Öländska vinter-rågen’ 165 Den finska rågexporten 165
Senråg 167 Tuvrågen och svedjebruket 170 ’Grue Finnskog’ 176, Långlivade råg frön i marken 176, Midsommarråg 178, Latmansråg 180
Vårråg 181
8. Korn 185 Ursprung och indelning 185 Sexradskorn 190 Sydsvenskt sexradskorn 192, Norrlandskorn 193, Lappkorn 197
Tvåradskorn 202 Skånskt tvåradskorn 204, ’Ölandskorn’ 204, ’Gotlandskorn’ 205, ’Östgöta f lättring’ 206 Skyffelkorn och ’Svensk plymage’ 206
Odling och användning av sexradigt och tvåradigt korn 208 Nakenkorn 209 Nakenkorn i Finnmarken 212, Tvåradigt nakenkorn 213, Nordiskt nakenkorn? 214
9. Havre 217 Ursprung 217 Indelning av havre 219 Havretypernas geografiska utbredning 222 Vithavre 224 Nordisk vithavre 225, Kubbhavre 227, Spethavre 228, ’Gotlandshavre’ 230, Engelsk vithavre 231
Havreodlingen kring Vänern 231 Svarthavre 234 Mellansvensk svarthavre 234, ’Visingsöhavre’ 238, Nordskandinavisk svarthavre 240 Svart plymhavre 241, ’Ölandshavre’ 243
10. Epilog. Slutet eller en ny början? 245 Lantsorter och moderna sorter – en sammanfattning 245 När lantsorterna försvann 246 Från genbank åter till åkern 248 Lantsorter i framtida jordbruk 249
Noter 254 Summary 268 Källor och litteratur 271 Bilder och illustrationer 285 kapitel namn
7
10
Kapitel 1
kapitel 1
Inledning
Betydelsen av spannmål Den historiska betydelsen av spannmål kan knappast överskattas. När jordbruket uppstod för mer än 10 000 år sedan var det genom odling av de olika sädesslagen. Sedan dess och fram till våra dagar har spannmål – ett ord som betecknar både sädesslagens frön och ännu växande säd – varit avgörande för kultur, ekonomi, handel, livsmedelsförsörjning, teknikutveckling, landskapsomvandling och bruk av naturresurser i stora delar av världen. Redan de äldsta historiska källorna i Sverige visar på vilken betydelse spannmål tillmättes i samhället. De medeltida landskapslagarna påtalade stränga straff för den som orsakade skada för någons odling eller stal säd. I Östgötalagen angavs: »Nu stjäl någon säd ute på åkern och bryter Guds lås, binder sig en börda och bär den i lada eller i skog och tröskar; han heter agnabak. Blir han tagen vid gärningen och lagligen försvunnen, då har han förverkat sitt liv och sin jord och allt det som han äger.« Med »Guds lås« menades att sädesåkern var förbjuden att beträda, även om den inte omgavs av direkta fysiska hinder. I yngre Västgötalagen skrevs: »Två äro de värsta tju-
var: full gortjuv [boskapstjuv] och agnabak. Men agnabak far antingen med klövhäst eller med vagn och vill sålunda öka sin lada med stulen säd. Blir någon tagen med sådan stöld, hänge man honom, vare sig det är mindre eller mera.«1 Gällande historisk tid går det att kvantifiera spannmålens direkta betydelse för livsmedelsförsörjningen. Ekonomihistorikern Eli F. Heckschers klassiska beräkningar om kosthållningen på kungsgårdar och stora gods visar att jordbruksdrängar på 1500-talet fick ungefär 70 procent av sitt kaloriintag från spannmål. Under 1600- och 1700-talen steg siffran till mellan 80 och 90 procent.2 På bondgårdarna, om än med regionala variationer, var spannmålens andel av kosten knappast mindre. Ännu vid slutet av 1800-talet var den svenska kosten överlag starkt spannmålsdominerad3 och det är här värt att notera att odlingen av potatis aldrig var lika stor. När potatisodlingen var som störst på 1870-talet upptog den bara en tiondel av spannmålsodlingens yta.4 Ännu på 1800-talet var åkerbruket i Norden med andra ord närmast liktydigt med spannmålsodling. Odlingen och hanteringen av spannmålen dominerade arbetet, vars olika moment gav året dess in-
Produktionen av spannmål har präglat arbetsåret och livsmedelsförsörjningen i tusentals år. Dädesjö socken, Småland 1953.
inledning
11
kapitel 2
Vad är spannmål?
Av världens drygt 300 000 växtarter sägs det att människan på något sätt använder ungefär 20 000 och att omkring 6 000 av dessa odlas på åkermark och i trädgård. Samtidigt ger en handfull växter, gemensamt benämnda som sädesslag eller spannmål, mer än hälften av världens samlade jordbruksproduktion. Spannmålen intar med andra ord en särställning bland de odlade växterna. I detta kapitel behandlas de egenskaper som spannmålen har och som genom historien gjort dem särskilt attraktiva för människan. Produktion av spannmål bestäms både av växternas biologiska förutsättningar och av odlingsteknik, varför en översikt av sädesslagens utvecklingscykel samt den historiska spannmålsodlingen görs här. Slutligen ges en sammanställning av historiska odlingssystem och den historiska utbredningen av de olika spannmålsarterna i Sverige.
Några gräs och deras frön Sädesslag, stråsäd eller cerealier kallas de arter av gräs som odlas för sina näringsrika fröns skull. På svenska talar man också om spannmål. 1 Begreppet har sin upprinnelse i uppmätning av skatt, som be-
Tunna (147 liter) och spann (halvtunna) är de traditionella måtten för spannmål. Observera spannens många kontrollstämplar som garanterar att måttet är giltigt.
talades i stråsädeskärnor. En spann är ett äldre volymmått vars storlek varierade något men under 1500-talet blev liktydigt med en halv tunna. Likt spannen varierade storleken på en tunna, men med 1665 års måttbestämmelser blev tunnan lika stor i hela landet, motsvarande 147 liter.2 En tunna var också den mängd utsäde som räckte till att beså ett
’Östgöta gråråg’.
vad är spannmål?
17
tunnland, ungefär 5 000 kvadratmeter eller ett halvt hektar. Till sädesslagen räknas vete, råg, korn, havre, rågvete, ris, majs, hirs, durra och tef. I Sverige är det dock bara de fyra första arterna som haft betydelse före 1900-talet. Rågvete och majs började odlas i viss omfattning under 1990- och 2000-talet.3 Alla sädesslagen tillhör gräsfamiljen, Poaceae. Vete, korn och råg är nära besläktade och ingår i stammen Triti ceae medan havre tillhör stammen Poodae. Plantorna hos vete, råg och korn är också uppbyggda på liknande sätt medan havre skiljer sig något. En stråsädesplanta bildar ett huvudskott och ett varierande antal sidoskott som bär en blomställning med småax. Hos vete, råg och korn är småaxen samlade i ett sammansatt ax medan de på havre sitter i en vippa. Småaxen innehåller blommorna med ståndare, pistill och fröämne, inneslutna av blomfjäll och skärmfjäll, och i varje småax kan ett eller ett par frön bildas. Det som särskiljer sädesslagen från andra gräs är att fröna eller spannmålskärnorna är ovanligt stora och näringsrika. En spannmålskärna består av skal, grodd samt frövita (mjölkropp). Frövitan ska försörja grodden med näring när kärnan gror, men den är också mycket energirik för människor och djur och utgör det mesta av det som blir mjöl då säden mals. Som livsmedel kan spannmål lagras och transporteras enkelt. Så länge spannmålen hålls torr är den fullt duglig till mat i många år. Tack vare sitt låga vatteninnehåll, väl torkat kanske bara runt tio procent, så blir också koncentrationen av näringsämnen sett till vikt och volym särdeles hög. Genomsnittligt består spannmålskärnor av omkring två tredjedelar stärkelse, en tiondel protein, en tiondel fibrer, några procent fett samt vitaminer och mineralämnen. Odling av spannmål är intimt förknippat med jordbrukets uppkomst och har dominerat det västerländska jordbruket ända till våra dagar. Vete, råg, korn och havre härstammar alla från vilda gräsarter som växte eller växer inom ett begränsat område i dagens Israel, Libanon, västra Syrien, sydös-
18
Bördiga halvmånen – det område i östra Medelhavsområdet där de flesta vilda ursprungsarterna till sädesslagen växer.
tra Turkiet och längs floderna Eufrat och Tigris in i Irak och Iran. Området kallas vanligen för bördiga halvmånen och utgör ännu växtplats för de vilda arter som gett upphov till odlat vete: vilt enkornsvete, Triticum urartu och Triticum monococcum subsp. aegilopoides, vild emmer, Triticum turgidum subsp. dicoccoides och bockvete, Aegilops tauschii och Aegi lops speltoides. Här återfinns också vildkorn, Horde um vulgare subsp. spontaneum, och vild råg, Secale cereale subsp. vavilovii.4 Odlad havre härstammar från storhavre, Avena sterilis, som också återfinns i den bördiga halvmånen.5 Det går dock att hitta storhavre i hela det östra Medelhavsområdet och ett mer precist ursprung för den odlade havren har inte kunnat identifieras.6
Höstsäd och vårsäd Alla de odlade sädesslagen är annuella, det vill säga ettåriga. Det innebär att spannmål måste sås på nytt efter varje skörd. Det finns nära släktingar till de odlade spannmålsarterna som är perenna. Dit hör till exempel bergsråg, Secale strictum och kamveten, Agropyron spp. Försök har gjorts att korsa spannmålsslagen med perenna släktingar för att framställa perenna sädesslag. Dessa skulle kunna ha stora miljömässiga fördelar, med minskad vatten- och Kapitel 2
Brödbak i Mangskog, Värmland 1911.
ning rum på åkern och ogräsfröna återbördades till marken, vilket skapade ogräsproblem. I senare skördetröskor tillkom rensningsverk i tröskverket som samlade upp det mesta av ogräsfröna.
Mala och mälta Sädeskärnor kan ätas hela men ger mycket dåligt utbyte av näringsinnehållet då de kan passera hela genom matsmältningssystemet. För ett högre näringsutbyte måste säden först krossas, valsas till flingor eller malas till mjöl som i sin tur kan användas i gröt, välling, bröd och på en rad andra sätt. Efter malning kan mjölet siktas mer eller mindre fint beroende på hur stor del av skal och groddar som önskas i slutprodukten. I ett helt vitt mjöl används
32
bara mjölkroppen, medan fullkornsmjöl innehåller alla delarna av fröet. Att mala säd för hand är otroligt arbetsamt och tidskrävande så det är naturligt att olika former av kvarnar, drivna med vind- eller vattenkraft, hör till de första maskiner drivna med annat än muskelkraft som människan uppfunnit. I Sverige har vattenkvarnar funnits åtminstone sedan 1100-talet.34 Parallellt användes enklare handdrivna kvarnar i Sverige ända in på 1900-talet. Ett alternativt sätt att tillgodogöra sig näringsämnena i spannmål är att framställa malt och öl. Mältning innebär att sädeskärnorna fuktas och läggs varmt så att de börjar gro. Groningen startar enzymatiska processer i fröet som bryter ner cellväggar och protein och omvandlar stärkelsen i mjölkroppen till kortare molekyler. Innan grodden vuxit så långt Kapitel 2
också ett energirikt livsmedel som går att lagra under relativt lång tid. Agrarhistorikerna Else-Marie Karlsson Strese och Clas Tollin betraktar öl som ett baslivsmedel med stor betydelse under historisk tid, inte minst för krigsmakten.37
Odlingssystem
Ölbryggning. Mäsken silas. Gruddbo, Dalarna 1937.
att den börjat bilda egentliga rötter och blad avbryts groningen genom torkning, varvid malt erhålls. När malten kokas med vatten omvandlas stärkelsen helt till olika sockerarter, främst maltsocker. Denna process kallas vörtkokning och vörten kan sedan smaksättas med humle eller andra växter och delar av sockret jäsas till alkohol för att ge öl. Olika former av öl eller ölliknande drycker gjorda på malt har funnits nästan lika länge som spannmålsodling. Det enda som krävs förutom själva spannmålen är möjlighet till uppvärmning och någon form av kärl att förvara drycken i.35 Spår av något som liknar öltillverkning i Sverige finns från bronsåldern och framåt.36 I historisk tid har öl varit den i särklass mest betydelsefulla drycken vid sidan av vatten. Bortsett från ölets smaklighet utgör det vad är spannmål?
Med odlingssystem menas hur ofta olika, eller samma, gröda odlas på åkerjorden år från år. Odlingssystemen kan betraktas på olika detaljnivåer men centralt i den historiska forskningen är förekomsten av träda, det vill säga odlingssäsonger då jorden inte besås.38 Träda förekommer såväl i historiskt som modernt jordbruk och har flera men bitvis motsägelsefulla funktioner. En effekt av trädan är att jorden ackumulerar mineralnäringsämnen genom mineralisering och kvävefixering från luften utan att växtnäringsämnen tas upp och förs bort med grödan. I historiska uppteckningar beskrevs detta ofta som att »jorden vilade«. Otvetydigt måste lantbrukare i alla tider märkt en effekt av högre växtnäringsnivåer efter träda, även om de kemiska processerna var okända. Trädan gav också en möjlighet att reducera mängden ogräs och växtskadegörare från marken. För att minska mängden ogräs krävdes att trädan bearbetades, så att ogräsfrön och rötter lockades att gro och skjuta skott, vilka sedan förstördes vid nästa bearbetning. Detta förfarande minskade dock ackumuleringen av växtnäringsämnen i marken. I historisk tid behövde träda inte innebära att åkern låg helt oanvänd. Trädan kunde användas som betesmark för djuren, eller delar av den kunde besås med till exempel ärter, lin eller rovor, samt från och med 1800-talet potatis och klöver.39 Det kunde också vara så att trädan var nödvändig för att kunna odla höstsäd. Om föregående gröda på fältet skördades så sent på hösten att jorden inte hann bearbetas och sås ånyo innan vintern krävdes ett års träda innan höstsådden. En annan anledning till träda kan helt enkelt ha varit brist på gödsel.
33
42
Kapitel 3
kapitel 3
Kulturväxternas evolution
Tillgången till variation inom en växtart utgör själva grunden för jordbrukets utveckling. Utan variation kan inget nytt slags vete eller korn uppstå som kan motstå nya sjukdomar, klara odling i nya klimat eller ges förbättrade kvaliteter. Det är genom urval av befintlig variation och förökning av de typer som passar bäst för människans odling som kulturväxterna uppstått. Dessa processer fascinerade Charles Darwin och bidrog till hans formulering av evolutionsteorin. Genom att studera kulturväxter och andra organismer förstod Darwin att evolution förutsatte variation, ärvbara skillnader inom arten. I det här kapitlet beskrivs kulturväxternas utveckling från vilda växter till dagens sorter. Man talar vanligen om tre huvudsteg.1 Det första var domesticeringen, då vilda växter togs upp i odling och fick förändrade egenskaper som gjorde dem mer lättodlade. Det påföljande steget kallas diversifiering och innebar att olika odlade varianter inom samma art tillvaratogs. Så småningom uppstod lokalt anpassade lantsorter. Det tredje steget var den moderna växtförädlingen, som innebar systematisk framtagning av nya sorter, inledningsvis med lantsorterna
som utgångsmaterial. Först redogörs kort för hur biologisk variation systematiseras och namnges samt den grundläggande terminologin för genetiken – läran om hur egenskaper nedärvs.
Arter, grupper, sorter Ett centralt tema inom biologin som vetenskap har alltid varit att ordna in organismer i olika grupperingar, som arter, underarter, sorter, varianter och typer. Det är svårt även för den insatte att hålla isär alla begrepp. Genom seklerna har också betydelsen av de olika indelningarna förändrats, vilket komplicerar tolkningen av äldre källor om spannmål och andra växter.
Artbegreppet Som basenhet används art, men själva definitionen av art varierar. Under århundranden ansågs alla organismer som signifikant skiljde sig utseendemässigt från andra höra till en egen art. Detta kallas det morfologiska artbegreppet. Carl von Linné bidrog till att strukturera artbegreppet genom att slå fast
Variation är grunden för kulturväxternas evolution och jordbrukets utveckling. Olika varianter av korn i Collectio cerealis, sammanställd av Jakob Eriksson 1892.
kulturväxternas evolution
43
62
Kapitel 4
kapitel 4
Den dynamiska lantsorten
Lantsorter utgjorde basen i jordbruket och livsmedelsförsörjningen under tusentals år innan den moderna växtförädlingsindustrin började med sortframställning i slutet av 1800-talet. Lantsorterna uppstod genom anpassning till det klimat och den jordmån där de odlades, genom lantbrukares utbyte av utsäde med varandra och genom naturlig såväl som medveten selektion av önskvärda egenskaper. Dessa förlopp skedde kontinuerligt, och tack vare sin höga variabilitet kunde fortlöpande anpassningar av lantsorterna till odlingsförutsättningarna ske. Lantsorterna var dynamiska. I detta kapitel diskuteras de processer som formade lantsorterna och vilka egenskaper som karaktäriserar lantsorter av spannmål i Sverige.
många försök har gjorts är det svårt att ge en allomfattande beskrivning av begreppet lantsort, vilket tydligt illustreras av följande tre, ofta citerade definitioner. Jack Harlan (1917–1998) var en amerikansk professor och växtförädlare som under hela sitt liv arbetade med att samla in och bevara lantsorter. Han beskrev dem:
Vad är en lantsort?
Den holländske agronomen Anton Cornelis Zeven, som studerat lantsorter i ett historiskt perspektiv, använde följande definition:
Lantsorter uppkommer genom en längre tids odling från eget utsäde som inte valts ut systematiskt av utsädesföretag eller utvecklats av växtförädlare. En lantsort anpassas istället av ett naturligt och medvetet urval vid lokalen där växterna odlas. Det talas ibland om »en anpassning vid torvan«. Trots att
Land races have a certain genetic integrity. They are recognizable morphologically; farmers have names for them and different land races are understood to differ in adaptation to soil type, time of seeding, date of maturity, height, nutritive value, use, and other properties. Most important, they are genetically diverse.1
[An] autochthonous landrace is a landrace grown for a long period in the farming system concerned. As the environment changes annually and as the landrace
Lantsorter kännetecknas av stor variation inom sorten. ’Dala vårvete’.
Den dynamiska lantsorten
63
hela Europa har spanska forskare bland annat studerat den svenska kornsorten ’Asplund’ som är ett urval i svenskt lantkorn och känd för sin tidighet. Dessa försök visade inte heller någon variation i sekvens av de kända blomningstidsgenerna, däremot varierade antalet kopior av delar av genen Flowering Locus T i ’Asplund’ och korsningar med denna.53 Möjligen kan en del av variationen i tidighet hos det nordiska kornet förklaras av detta fenomen.
Jordmån Liksom ljus och värmeförhållanden varierar över landet är även jordmånen olika. I begreppet jordmån inräknas såväl markens kemiska egenskaper, såsom näringsinnehåll och surhetsgrad, som fysikaliska egenskaper, det vill säga hur hård marken är och om den värms upp snabbt eller långsamt. Viktigt är också tillgången på vatten under växtperioden som beror såväl på nederbördsmängd som på markens skiftande dränerande egenskaper. Dessa faktorer kan variera åtskilligt och i en relativt fin geografisk skala, varför det blir svårt att urskilja lantsorter särskilt anpassade efter jordmån. Några exempel kan dock uppges: På jordar med hög kalkhalt blir vissa växtnäringsämnen mer svårtillgängliga, till exempel mangan. Havre som lider av manganbrist drabbas av gråfläcksjuka, men sortskillnader föreligger i tolerans för manganbrist. En anpassning för att tolerera låga manganhalter har noterats i lanthavre från det kalkrika Öland och Gotland.54 Vidare hade lantsorter av havre i östra Svealand och Götaland norr om Kalmar ett annorlunda växtsätt som har gjort dem mer tåliga mot försommartorka i dessa områden (se sid. 234). Ett tredje exempel är »Sandråg«, som under 1800-talet var erkänd för sin lämplighet till sen sådd på magra, men väldränerade, marker i nordöstra Skåne (se sid. 168). Dagens spannmålsåkrar är fullständigt homogena. Höstvetefält söder om Uppsala 2015.
76
Kapitel 4
Skördestorlek Lantbrukare har givetvis i alla tider eftersträvat en så hög skörd som möjligt. Storleken på de svenska skördarna i förhistorisk tid är okända, men för sen medeltid och framåt går det att göra beräkningar. Det vanliga historiska måttet för skördestorlek är korntal, det vill säga hur stor skörden var i proportion till utsädet. Eller enklare uttryckt: hur många kärnor man fick tillbaka i skörd för varje sådd kärna. I slutet av medeltiden anses korntalet ha legat runt tre. De påföljande århundradena steg korntalen långsamt, med stora regionala och temporala variationer, fram till 1800-talets senare hälft då de i genomsnitt låg runt fem.55 Dagens svenska spannmålsskördar ligger på korntal runt 30 för höstvete och höstråg, runt 25 för korn och 20 för havre.56 Räknat per ytenhet, som är det vanliga skördemåttet i dag (ton per hektar), är proportionerna ungefär desamma.57 De enorma skördestegringarna under 1900-talet beror på förädlat växtmaterial såväl som på förbättrad jordbearbetning och lämpligare redskap, dränering, gödsling och reglering av ogräs och skadegörare samt på samverkande effekter. Skillnaderna mellan den historiska odlingen av lantsorter och dagens skördeoptimerade jordbruk är så stora att de nästan inte låter sig jämföras. Dagens spannmåls åkrar kan liknas vid stora öknar med en helt homogen växtlighet, medan äldre tiders odlingar karaktäriserades av glesare och ojämnare bestånd, mer ogräs och en gröda som varierade mycket mer i höjd och mognad. En annan viktig skillnad är att dagens lantbrukare har råd att satsa på en maximal skörd med viss risk, som i värsta fall kan innebära en svår ekonomisk förlust. I historisk tid var en säker skörd viktigare än en maximal skörd. En stor skördeförlust kunde innebära svält.
Lantsorterna hade vanligen mindre ax med färre kärnor jämfört med dagens sorter. Lantsorten ’Dala vårvete’ och sorten ’Vinjett’.
Den dynamiska lantsorten
Nästa uppslag: Hanteringen vid skörd, med hopsamling, torkning och transport på fältet, kunde orsaka betydande förluster. Skämningsfors herrgård, Brandstorps socken, Västergötland, början av 1890-talet.
77
{2:1}
102
Kapitel 5
kapitel 5
Källor om lantsorter
Det finns flera sätt att undersöka lantsorter: i odling, botaniskt, genetiskt, utifrån historiskt källmaterial och i etnologiska uppteckningar. Analyser av växter behöver vidare inte begränsas till det levande växtmaterialet, utan kan också göras på arkeobotaniska fynd och bevarade historiska växtsamlingar. De olika källmaterialen har varierande förtjänster, brister och problem, men i kombination kan de bidra till att karaktärisera de svenska lantsorterna av spannmål.
Levande lantsorter Det mest direkta sättet att undersöka lantsorter är att studera växterna själva i odling. Tyvärr finns det ytterst få svenska lantsorter bevarade som levande material. Nordiska Genbanken (i dag NordGen) började i slutet av 1970-talet att eftersöka huruvida nordiska lantsorter av spannmål fortfarande fanns i aktiv odling. I Finland genomfördes en del insamlingar men i Sverige gjordes dessvärre inga fynd. Däremot kunde man erhålla en del svenska lantsorter från växtförädlingsföretagens samlingar, dock bara en bråkdel av vad som en gång funnits där. När den moderna växtförädlingsindustrin etable-
rades i Skåne i slutet av 1800-talet ansågs lantsorterna till en början vara ett viktigt utgångsmaterial i förädlingsarbetet. Företagen beställde utsäde från olika håll i landet, samlade in prov vid de återkommande utsädesutställningarna och företog också egna insamlingsresor. Särskilt omfattande insamlingar gjordes av växtförädlarna Pehr Bolin i södra Sverige och Hjalmar Nilsson i Dalarna på 1890-talet samt av Åke Åkerman i Småland 1920.2 Någon egentlig sammanställning av hur många inhemska lantsorter förädlingsföretagen bevarade saknas, men havreförädlaren Ingvar Granhall uppgav på 1930-talet att Sveriges utsädesförening i Svalöv förfogade över närmare hundra inhemska lanthavresorter.3 Nilsson och Åkerman såg på lantsortsmaterialet som en värdefull resurs och man bevarade också materialet genom regelbundna föryngringar var tredje eller fjärde år. Efter hand avtog intresset hos växtförädlarna och många accessioner gick förlorade. När Nordiska Genbanken bad att få översänt det på Svalöv bevarade lantsortsmaterialet på 1980-talet kunde därför bara en handfull lantsorter erhållas, framför allt av havre.4 Andra frökällor har varit universitet och högskolor och, inte minst
Fröprover från 1866 och 1896 bevarade i Nordiska museet.
källor om lantsorter
103
124
Kapitel 6
kapitel 6
Vete
Vete ger det vitaste mjölet och det luftigaste brödet och har genom historien betraktats som det ädlaste sädesslaget. Det är också det mest krävande odlingsmässigt sett. Under 1800-talet kallades vete för »ångersäd«, då det ofta hände att man fick mindre skörd än vad som hade såtts. Trots en mer riskfylld odling än de övriga sädesslagen har vete varit så begärligt att det ända sedan äldsta tid alltid har odlats i Sverige, om än i begränsad omfattning. Belysande för denna långa odlingshistoria är god anpassning i fråga om mognadstid och vinterhärdighet bland lantsorterna. En del lantsorter har även särskilt intressanta baknings- och näringsegenskaper.
Ursprung och indelning Vete är samlingsbegrepp för ett flertal arter och typer inom samma släkte, Triticum. Hur de olika arterna uppstått har i över hundra år varit föremål för intensiv forskning och är ännu inte helt klarlagt.1 Ingen annan växt är så intimt förknippad med jordbrukets själva uppkomst som vetet, men det råder ännu osäkerhet om vilken art, enkornsvete eller emmervete, som domesticerades först. Enkornsvetet,
Triticum monococcum subsp. monococcum, uppkom från vildformen Triticum monococcum subsp. aegilopoides. Den domesticerade formen är, till skillnad från den vilda, dråsfast men i både det vilda och det domesticerade enkornsvetet är kärnan skaltäckt. Arkeologiska fynd av den domesticerade formen har gjorts i drygt 10 000 år gamla bosättningar i sydöstra Turkiet.2 I sammanhanget ska dock noteras att man i arkeologiska utgrävningar som omfattar bosättningar under flera tusen år har hittat både den vilda och den domesticerade formen i samma kontext. Det verkar alltså som att insamling av vilt vete, odling av vilt vete och odling av domesticerat vete har överlappat varandra tidsmässigt. Det domesticerade enkornsvetet kom efter hand att spridas till Cypern och Balkan och vidare till Centraleuropa, där det medföljde de första böndernas odling för drygt 7 000 år sedan. Några av de äldsta fynden av spannmål i Sverige utgörs av enkornsvete och är 5 000 år gamla.3 Ur en annan art, vildemmer, Triticum turgidum subsp. dicoccoides, uppstod mutationer i de två gener som styr dråsfasthet, vilket gav upphov till domesticerat emmervete, Triticum turgidum subsp.
Kavelvete i Sveriges kulturväxter.
vete
125
ra en skalandel om sextio volymprocent. Grynen användes till olika former av stuvningar (»mjölk-mat«) eller till bröd, som uppgavs få en annan smak än vete eller rågbröd. Emmervetet kunde också användas oskalat till malt. I Kungl. Lantbruksakademiens utskickade frågeformulär om sädesodling från sent 1840-tal angavs emmervete som helt okänt i hela landet, inklusive Gotland (se nedan), med undantag för någon försöksodling. En intressant notering är dock att Kungl. Lantbruksakademien 1839 på sitt experimentalfält ska ha provodlat gotländskt emmervete.30
Speltvete
’Emmervete från Gotland’.
132
Speltvete, i dag ofta känt under sitt tyska namn dinkel, verkar i något högre mån än enkorns- och emmervete ha levt kvar i odling i Sverige även efter järnåldern. Speltvete förekommer någorlunda frekvent i den historiska lantbrukslitteraturen, men i vilken grad det rör sig om rester av äldre odlingsmaterial, eller försök med nyimporterat utsäde är inte helt klart. Reinerus Broocman, kyrkoherde i Norrköping, uppgav att odling av spelt förekom i Östergötland i början av 1700-talet. Denna spelt var höstsådd och gav gula, tjocka och knubbiga kärnor. Vid tröskning lossnade småaxen från axspindeln men skalen satt kvar på kärnorna. Ett lämpligt användningsområde var därför till malt, med skal och allt. Broocman uppgav att det sedan då hundra år välbekanta ölet från Finspång, Finspongs morbror, bryggdes på speltvete.31 Kammarrådet i Uppland, Johan Brauner, beskrev odling av ett slag av vete som sannolikt var spelt. Han skiljde detta vete från de vanligare typerna agnvete och kubbvete och beskrev att vetet gav det vitaste mjöl men »att dess allmänna fel är, at wara segtröskadt, sedan det blifwit golflegat, at man snart ledsnar derwid.«32 Den finske naturvetaren och ekonomen Pehr Adrian Gadd (1727–1797), beskrev speltvete under namn av »Turkisk hafra« som en nymodighet sedan 1740-talet. Denna form av spelt odlades som vårsäd och användes främst Kapitel 6
till gryn.33 I Kungl. Patriotiska sällskapets tidskrift Hushållnings-Journal beskrev 1787 en anonym författare, sannolikt sällskapets sekreterare Adolph Modéer (1739–1799), försök med speltvete. Han jämförde då tyskt speltvete med vad som beskrivs som inhemskt speltvete. Det inhemska speltvetet ska ha haft god rymdvikt och varit lämpligt till gryn men ha haft en mycket grov halm.34 Odling av Sommar-Spelt förekom i mitten av 1800-talet i Södermanland och norra Östergötland. Speltvetet kallades där för »klashafre« och användes på samma sätt som havre till gröt.35 Speltvete har under 2000-talet fått rykte om att ha särskilt goda baknings- och hälsoegenskaper. Ett stort antal studier med olika sorter av brödvete och speltvete har genomförts och variationen inom typerna är ofta lika stor som mellan dem. Sammanfattningsvis kan det ändå konstateras att speltvete generellt innehåller mer fett och protein, inklusive gluten, och har lägre innehåll av löslig fiber och totalfiber än brödvete, men att skillnaderna i stärkelse, socker och löslig fiber inte är signifikanta.36 De gotländska speltsorterna (se nedan) har utvärderats i ekologiska odlingsförsök i Sverige och visade sig där ge högre protein och glutenhalter än de flesta andra vetesorter. Innehållet av mineraler var där emot inte påtagligt annorlunda än i andra veten.37
De gotländska vetesorterna I början av 1960-talet fick arkeobotanikern Hakon Hjelmqvist uppgifter om att skalveten odlats på Gotland ända in på 1900-talet. Odlingarna ska ha omfattat alla tre skalvetearter och de odlades ibland enskilt och ibland inblandat med vanligt vete. Enkorns- och emmervete ska ha odlats längs kusten, medan speltvete odlades på lite bättre jordar på de centrala delarna av ön. Hjelmqvist gjorde genast flera förfrågningar och lyckades till slut spåra rester av levande material på gotländska gårdar.38 I Snosarve i Silte hittades enkornsvete inblandat i både höstvete och vårvete. I Alby i Rute fanns speltvete iblandat vete
i höstvete. Detta speltvete skulle tidigare ha odlats rent utan att ha varit blandat med annat vete. I Snovalds i Roma fanns både enkornsvete och speltvete iblandat i vanligt vete. På Kaupungs gård i Ardre, slutligen, hittades såväl enkornsvete som spelt- och emmervete inblandat i det vanliga vetet. I blandningen ingick också ett speciellt brödvete med långa borst. Enligt lantbrukaren hade de ovanliga typerna av vete medvetet bibehållits i odling för hemmabruk för att de gav en ovanligt god kvalitet på mjölet. Fyndet i Ardre gjordes 1965, men redan året efter hade odlingen upphört. Hjelmqvists gotländska insamlingar odlades upp och karaktäriserades i Lunds botaniska trädgård. Vad som sedan hände med materialet är något oklart. I NordGen finns emellertid en serie med gotländska veten (NGB4494-4499) med två enkornsveten, två speltveten, ett emmervete och ett brödvete med borst som korresponderar bra mot Hjelmqvists beskrivningar.39 Materialet ska ha donerats av Svalöf AB. Det är dock oklart vilka accessioner som ska ha kommit från respektive gård på Gotland. År 2008 startades föreningen Gutekorn med syfte att odla, föröka och sälja ursprungliga gotländska sädesslag och en del utländska äldre sorter. Man har också ansökt om av få de gotländska vetesorterna skyddade med EU:s ursprungsbeteckning. Gutekorns sortiment stämmer huvudsakligen med det som Hjelmqvist beskrev och accessionerna i NordGen men omfattar också ett svartfärgat emmervete med oklart ursprung.40 En intressant egenskap hos de gotländska skalvetena är att de kan odlas som både höstvete och vårvete; de är växelveten eller fakultativa veten. Det innebär att de har höstvetets förmåga att överleva vintern men inte kräver någon köldperiod för att kunna skjuta strå. De två accessionerna av enkorns vete förfaller nästan helt identiska. Axen är små, bara fem, sex centimeter långa, och med lika långa borst. Strået är något kortare än hos lantsorter av brödvete. Kännetecknande är deras lysgröna färg. Småaxen innehåller vanligen bara en, ibland två
133
kapitel 7
Råg
Från medeltiden till början av 1900-talet var råg det viktigaste sädesslaget i stora delar av Sverige. I synnerhet dominerade rågen i de ostliga landskapen, och i Finland var rågen ännu mer betydelsefull. Finsk utsädesråg ansågs vara särskilt värdefull och hade stor betydelse för den svenska rågodlingen under århundranden. I dag är råg en marginell gröda som i Sverige nästan uteslutande odlas som höstsäd och sås under andra halvan av augusti. Den historiska odlingen av råg var mer dynamisk och omfattade olika lantsorter som var anpassade för sådd från april till feb ruari. Rågens speciella pollinationsbiologi gör att lantsorter snabbt anpassas till nya odlingssätt och i varje lantsort finns den genetiska potentialen till nya egenskaper. I detta kapitel visas hur sätten att odla råg förändrats i tid och rum och med det även odlingsmaterialet. Av särskilt intresse är att se hur odlingssystemen och de olika typerna av råg kom att utvecklas tillsammans. De historiska odlingsmetoderna och olika typerna av råg är i dag bortglömda, men framstår som intressanta för ett framtida energi- och näringseffektivt jordbruk.
Ursprung Råg är till skillnad från de övriga sädesslagen korsbefruktande. Pollen sprids med vinden på kilometerlånga avstånd och kan befrukta andra plantor. Det innebär att genflöde mellan olika populationer pågår konstant och leder till att både lantsorter och andra sorter har en hög grad av inomsortsvariation, medan skillnaden mellan olika sorter är liten.1 Den odlade rågen tillhör ett artkomplex med vilda arter och förvildade arter som förekommer som ogräs. Alla underarter inom komplexet är fullt fertila med varandra.2 Underarten Secale cereale subsp. vavilovii, som växer helt vilt i Armenien och östra Turkiet, anses vara ursprunget till de övriga formerna.3 Denna råg är en ganska låg och spenslig växt med smala ax som helt faller sönder vid mognad (skör axspindel). De mer ogräsartade formerna Secale cereale subsp. ancestrale, subsp. afghanicum och subsp. dighoricum är mer storvuxna, har större ax och kärnor och har mer eller mindre skör axspindel.4 Dessa underarter växer som ogräs i skräpmark, så kallad ruderatmark, och i åkrar. I de fall
Råg i Sveriges kulturväxter.
råg
155
Secale cereale subsp. vavilovii är den vilda ursprungsarten till odlad råg.
156
rågen har något mer seg axspindel kan den skördas ihop med huvudgrödan och är då ofta tolererad som ogräs. I Anatolien i sydöstra Turkiet och i Armenien är det vanligt att tillåta en viss inblandning av ogräsråg i vetefälten. Kalla, torra år, när vetet växer dåligt, kan en viss skörd av råg då ändå erhållas, så kallat »vete från Allah«.5 Svenska uppgifter från medeltid och framåt antyder att rågen kunde betraktas som ogräs i veteodlingarna och efter ett antal år i odling tendera att ta över och bli mer dominerande än den ursprungliga huvudgrödan.6 Kammarrådet Johan Brauner uppmanade på 1760-talet till att rensa bort inblandad råg från vete i den växande grödan.7 I Finland förekom, sannolikt oavsiktligt, inblandning av råg i lantsorter av höstvete in på 1900-talet.8 Den domesticerade formen av råg, Secale cereale subsp. cereale, kännetecknas av en seg axspindel och småax som sitter kvar på plantan vid fullmognad. Skillnaden mellan dråsfasta och icke dråsfasta plantor är dock inte lika tydlig som för de övriga sädesslagen. I till exempel finsk lantråg förekommer plantor som delvis släpper småaxen i toppen av axen.9 Det finns tidiga spår av en domesticerad råg med relativt fylliga kärnor och seg axspindel från Anatolien så gamla som 9 000 år, men fynden är ovanliga.10 Även om Anatolien framstår som den mest sannolika platsen för rågens domesticering, har artens fortsatta spridning i Europa varit föremål för debatt. Spreds rågen först till området norr om Svarta havet eller samma väg som korn och vete, det vill säga via Balkan? I Europa finns enstaka fynd från sen neolitikum, bland annat i Italien, vilket skulle tala för den senare teorin. Genetiska undersökningar av lantsorter stödjer emellertid en spridning även längs den nordöstliga rutten (se nedan). Från och med bronsålder kan arkeologiska rågfynd göras mer frekvent, då över hela Centraleuropa ända upp till Östersjökusten.11 Om det är fråga om råg som ogräs, råg som gröda eller något slags mellanting är svårt att säga. De tidiga arkeologiska fynden av råg har nästan alltid gjorts ihop med vete eller korn. Arkeobotanikern Karl-Ernst Behre menar Kapitel 7
’Östgöta gråråg’.
på 1950-talet ’Norrbottens lantråg’, som ska ha kännetecknats av mycket god vinterhärdighet och stark bestockningsförmåga. Strået var mycket långt och vekt och kärnorna ganska små.39 Paul Hellström (1866–1927), agronom och sedermera jordbruksminister, beskrev samma råg som i allt väsentligt påminnande om tuvråg (se nedan). I jämförande försök utförda i Luleå respektive Degerfors på 1910-talet avkastade ’Norrbottens lantråg’ runt en tredjedel mer av både kärna och halm än ’Östgöta gråråg’. De utländska massurvalen ’Petkus’ och ’Probsteijer’ avkastade ännu sämre i förhållande till ’Norrbottens lantråg’. Den enda sort som avkastade i nivå eller bättre var finsk ’Vasaråg’, som dock uppgavs ha sämre vinterhärdighet. Även Erik W Ljung kon-
162
staterade i försök under de kalla vintrarna i början av 1940-talet att ’Norrbottens lantråg’ övervintrade längst i norr medan sorter anpassade för södra och mellersta Sverige utvintrade.40 På NordGen finns en accession kallad ’Lantråg från Norrbotten’ bevarad. Det är dock oklart om den verkligen är samma lantsort som Osvald och Hellström beskrev.41
’Gotlandsråg’ Denna lantsort skiljer sig tydligast morfologiskt från övriga svenska lantsorter av höstråg. Gotlands isolerade läge i Östersjön kan säkert ha bidragit till utveckling av en annorlunda rågtyp. Levande material finns bevarat och denna råg utmärker sig med Kapitel 7
as menar att ’Vasaråg’ var en form av juureinen-råg, ett slags tuvråg (se nedan). I lantbrukshandböcker beskrevs ’Vasaråg’ ha långsmala korn med låg vikt och ’Nylandsråg’ som mer kortaxig, grovkornig och knubbig. Ett problem med ’Vasaråg’ var dålig dråsfasthet som ledde till mycket spill vid skörden.61 En västsvensk selektion i ’Vasaråg’ gick under namnet ’Göteborgsråg’. Den tidiga växtförädlingen gjorde också urval i ’Vasaråg’ som gav sorter som ’Förädlad Wasa I’ och ’Wasa II’, men dessa kom aldrig i närheten av avkastningen hos sorter som utgick från den tyska sorten ’Petkus’ och övergavs därför snabbt.62
Senråg Senråg är en intressant typ av råg som förefaller vara mycket gammal men numera är helt försvunnen eller åtminstone omöjlig att identifiera bland bevarade lantsorter. Alternativa namn på senråg är vinterråg, krypråg och svinråg.63 I såväl den historiska litteraturen som i frågelistsvaren nämns ofta »vinterråg«, men det är i många fall oklart om det avser just senråg eller alla former av råg som är vinterannuella. I Närke kallades senrågen för »oktober-råg.«64 Senrågen kännetecknas av en anpassning som gjorde att den kunde sås mycket sent på hösten. Den egenskapen gjorde att den passade bra in i vissa odlingssystem, särskilt ensäde eller skånskt tresäde. I frågelistsvaren beskrivs senråg bland annat från Boraryd i Småland: Krypråg var en mycket kortstråig art, som lämnade jämförelsevis god skörd, även om den av ena eller andra orsaken inte såddes förr än fram i november eller december månader, derest väderleken då tillät densamma, den var härdig och relativt anspråkslös, tillkälades jorden strax efter sådden hindrade detta icke att brodden spirade omedelbart efter snösmältningen, allt som allt var den avsedd för sen sådd.65 ’Förädlad Wasa I’. Vasaråg kännetecknas av långsmala ax.
råg
167
kapitel 8
Korn
Kornets tidiga historia är tätt förknippad med vetets. Men till skillnad från vetet kom kornet att bli den fattiges sädesslag. Kornets stora förtjänst är att det går att odla där ingen annan säd växer, på torra och magra jordar och i riktigt bistert klimat längre norrut än något annat. Dessa egenskaper gör att det under långa tider var huvudsädet i Sverige. Den omfattande och långvariga odlingen i hela landet gör att kornet, mer än de andra sädesslagen, uppvisar lokal anpassning till klimat.
Ursprung och indelning Korn, Hordeum vulgare, är vid sidan av vete en av världens äldsta kulturväxter. Arten har sitt ursprung i vildkorn, Hordeum vulgare subsp. spontaneum, som växer vilt i den bördiga halvmånen.1 Vildkorn kan emellertid också hittas mer sporadiskt på andra platser, i hela Medelhavsområdet från Marocko och österut mot Asiens bergsområden, ända till Tibet och västra Kina.2 Den utspridda förekomsten av vilt växande korn har också gett upphov till teorier om att domesticerat korn uppkommit oberoende av varandra flera
gånger och på olika platser, ett så kallat polyfyletiskt ursprung. Säkert är att en av ursprungsplatserna för uppkomst av det odlade kornet är i den västra delen av bördiga halvmånen. Omfattande genetiska undersökningar av vilt och odlat korn pekar på gränsen mellan Israel och Jordanien.3 Även de äldsta arkeologiska fynden av domesticerat korn, runt 10 000 år gamla, kommer från Israel och Syrien.4 Den särskiljande karaktäristiken är om kornen har bräcklig eller seg axspindel. Vildkornets är bräcklig, vilket får axet att falla sönder vid mognad och fröna sprids. Hos korn med seg axspindel sitter småaxen kvar under skörd. På välbevarat arkeologiskt material går det att studera ärret där småaxet suttit fäst vid axspindeln och därmed avgöra om kornet var vilt eller domesticerat. Nyare genetiska undersökningar pekar på att kornet domesticerats även i Asien, i östra delen av höglandet i Iran.5 Det korn som kom att odlas i Europa, Afrika och så småningom i Nya världen, har sitt ursprung i den bördiga halvmånen, medan korn som odlas i centrala och östra Asien härstammar från den östliga domesticeringen. Ett tredje, men starkt ifrågasatt, föreslaget ursprungsområde är Marocko.6
’Upplandskorn’ i Sveriges kulturväxter.
korn
185
Det finns flera karaktärer som används för att dela in olika typer av korn: om axspindeln är bräcklig eller seg, om kärnorna är skaltäckta eller nakna samt hur många rader kärnor axet bär. Karaktärerna är oberoende av varandra och alla kombinationer förekommer. Det finns också både vårsådda och höstsådda former av de flesta varianterna. Även om höstkorn har odlats i viss omfattning under 1900-talet i Sverige saknar det historisk tradition i Norden och kommer inte att behandlas vidare här.7 Under historisk tid har skalkornet, främst det sexradiga, dominerat. Nakenkorn var vanligare under förhistorien men har fortsatt odlas i liten omfattning ända in på 1900-talet. En mycket tydlig karaktär är skillnaden mellan tvåradigt och sexradigt korn. Kornkärnorna sitter i tripletter på axet och i det tvåradiga kornet är de två yttre kärnorna tillbakabildade. I det sexradiga kornet utbildas alla kärnor. Skillnaden mellan tvåradigt och sexradigt styrs av en enkel gen (se sid. 54). Tvåradigt korn bildar färre men större kärnor än sexradigt. De olika typerna har så distinkt olika utseenden att de länge betraktades som skilda arter. Tvåradigt korn kallades då Hordeum distichum och sexradigt korn Hordeum vulgare. Ibland delades även det sexradiga kornet in i egentligt sexradigt korn, Hordeum hexastichum, där alla kärnor är jämnstora, och i fyrradigt korn, Hordeum vulgare eller Hordeum tetrastichum, där kärnorna på sidan av småaxtripletterna är märkbart mindre än de centrala.8 Den fyrradiga typen var i historisk tid den dominerande i Sverige, men undantag fanns. Carl Dahlman, docent i lanthushållning i Uppsala (död 1761), noterade att det på 1700-talet odlades egentligt sexradigt korn i Västergötland medan fyrradigt korn odlades i Uppland.9 Agronomen och professorn vid Kungl. Lantbruksakademien Herman Juhlin-Dannfelt beskrev att man i nordligaste Dalarna under 1800-talet odlade egentligt sexradigt korn, medan fyrradigt odlades i övriga delar av landskapet.10 Det egentligt sexradiga kornet ska även ha varit utbrett i Norrlands fjälltrakter (se nedan).
186
Kapitel 8
’Lantkorn från Jämtland’.
196
hållanden med mycket lång dagslängd. Johan Arrhenius, Kungl. Lantbruksakademiens sekreterare, uppgav att kornet i Finnmarken i Lappland mognade på sju veckor från sådd, en extremt tidig mognad och den finske naturvetaren Pehr Adrian Gadd återgav uppgifter om att brå-korn odlat i Luleå tog 58 dagar från sådd till mognad.34 I kontrast står uppgifter från de tyska lantbruksforskarna Körnicke och Werners försök med lantkorn från Umeå, Luleå, Boden och Mora odlade i Tyskland.35 Lantkornen beskrevs visserligen som mycket tidiga, men tog ändå runt 105 dagar från sådd till mognad, vilket visar på effekten av dagslängd. Paul Hellström, som bland annat var föreståndare för frökontrollanstalten i Luleå, beskrev hur det bland norrlandskornet även uppkommit olika lokala stammar anpassade efter odlingssäsongens längd. Lantkorn från inre Norrland var särskilt tidiga.36 Den snabba mognaden var också kopplad till småfröighet. En tunna norrlandskorn innehöll med andra ord betydligt fler kärnor än sydsvenskt sexradskorn och i synnerhet tvåradskorn. Det rekommenderades därför att anpassa utsädesmängden så att en tunna norrlandskorn såddes på ett och ett halvt tunnland.37 En del levande material av norrländskt sexradskorn finns bevarat, men med skiftande ursprung och delvis oklar härstamning. I slutet av 1970-talet genomförde NordGen insamlingar av lokala sorter av korn i Norrbotten. Ett par fynd gjordes, men sannolikt utgjordes dessa snarare av stammar av förädlade sorter som ’Anita’, ’Otra’, ’Tammi’ och ’Åsa’ än av genuina lantsorter.38 Från Vavilovinstitutet i S:t Petersburg har en accession repatrierats, som påstås härstamma från Luleå. De genetiska undersökningarna av denna lantsort visar dock att den troligen blandats med annat korn under bevarandet i den ryska genbanken.39 Från KVL finns en accession av ’Lantkorn från Jämtland’ som förefaller autentisk.40 Denna lantsort är jämförelsevis låg, medeltidig och har god bestockningsförmåga. Genetiskt innehåller accessionen också tämligen hög inomsortsvaKapitel 8
riation.41 Ett frågelistsvar från Revsund i Jämtland beskrev ’Jämtlandskorn’ som tidigt mognande och friskt från sjukdomar. Fram till början av 1900-talet odlades enbart denna sort i trakten, men därefter började man pröva med utsäde från Norge och andra delar av Norrland. Man fick då också problem med sjukdomar som sot och rost.42 Ett par accessioner som repatrierats från USA har en fascinerande bevarandehistoria. Under 1910-talet samlade direktören för Kramfors timmerbolag, Johan Mannerheim (1868–1934), in utsäde av sexradskorn från olika norrländska gårdar. Han hade studerat vid Mustiala lantbruksinstitut i Finland och hade intresse för jordbruk och naturvetenskap. Vilket syftet och vilken kopplingen till det amerikanska jordbruksdepartementet var är emellertid okänt, men i maj 1915 fick de amerikanska jordbruksforskarna motta fem prov av sexradigt korn från Tåsjöberg, Tåsjö, Alanäs, Frostviken och Dorotea.43 Tre av dessa accessioner har bevarats i amerikanska genbanker och finns nu även hos NordGen.44 Accessionerna har namn, men när dessa har tillkommit är oklart och de saknas i de ursprungliga donationslistorna. Accessionen från Tåsjöberg har namnet ’Sumson’ och ska härstamma från Snanse i Norge, den från Alanäs har namnet ’Crocket’ och ska ha ursprung från Jormvattnet, Frostviken i Jämtland och den från Dorotea har namnet ’Acanthus’. Den senare ska ha odlats av en jordbrukare J. Gustafsson under många år i Bergvattnets by. Det är okänt hur dessa accessioner har påverkats under närmare ett sekel av bevarande i den amerikanska genbanken, men effekter av genetisk drift är sannolika. Dock utgör de ett av få exempel på bevarat levande material av norrlandskorn. ’Acanthus’ har i provodling visat sig vara mycket tidig, ha ett smalt ax, medellångt och mycket svagt strå.
Lappkorn ’Acanthus’.
korn
Allra längst i norr ska det så kallade lappkornet, även kallat finnkorn, ha odlats. Lappkorn känne-
197
kapitel 9
Havre
Havren är vårt yngsta sädesslag och även det vi känner till bäst i fråga om lantsorter. Kanske beror det på att havre var det dominerande spannmålsslaget under slutet av 1800-talet, strax före växtförädlingens genombrott. Under hela seklet hade odlingsmarken expanderat och när ängen plöjdes upp till åker, mossarna dikades ur och sjöarna sänktes var det i första hand havre som odlades på den nya marken. Om korn var norra och sydligaste Sveriges sädesslag och råg var störst i Östersjölandskapen, så har havre ända sedan den började odlas haft sin starka ställning i väst. Havre är ett anspråkslöst sädesslag gällande jordmånen så länge det inte utsätts för torka. Känsligheten för torka gör att lokal anpassning har skett i flera geografiska dimensioner – i en nord-sydlig efter odlingssäsongens längd och i en väst-östlig efter nederbördsmängd. Dessutom har det funnits särskilda lantsorter som varit anpassade för att odlas under de allra mest karga förhållandena.
Ursprung Havresläktet, Avena, består av en mängd arter med komplext släktskap. Ursprungsart till den odlade
havren är med stor sannolikhet storhavre, Avena sterilis, som växer vilt i stora delar av Medelhavsområdet och västra Asien. Från storhavren, som troligen spridits som ogräs i odlat korn och vete, har den odlade formen av havre, Avena sativa, uppstått. Storhavren har också gett upphov till andra arter av vild och ogräsartad karaktär samt ibland även till odlad eller åtminstone tolererad ogräsartad havre. Exempel är Avena ludoviciana och Avena occidentalis samt rödhavre, Avena byzantina och flyghavre, Avena fatua.1 Den sistnämnda arten är och har varit ett svårt ogräs i norra Europa, inte minst i Sverige. Flyghavren, som förr också kallades lanthavre eller vildhavre, är inte dråsfast utan de mogna fröna lossnar från vippan och faller till marken där de kan överleva i många år. De sex arterna ovan kan korsa sig med varandra och räknas ibland till ett och samma artkomplex av Avena sativa. Gruppen är dock distinkt skild från övriga havrearter.2 Två andra arter i havresläktet, Avena abyssinica och purrhavre, Avena strigosa, finns också i odlade former. Den senare har odlats på mager sandjord i Skandinavien, särskilt i Danmark. Det är dock tveksamt om purrhavren har odlats som ren grö-
Vit risphavre i Sveriges kulturväxter.
havre
217
Storhavre (Avena sterilis).
218
da i Sverige på samma sätt som på danska hedmarker, även om sådana uppgifter finns.3 Helt säkert är i vilket fall att purrhavren ibland har förekommit i blandning med vanlig havre.4 Växtförädlaren Pehr Bolin noterade på resa i Småland 1895 att havrefälten ofta var uppblandade med ungefär en tiondel purrhavre.5 Så sent som på 1920-talet noterades frekvent förekomst av purrhavre i havrefält i västra Smålands sandjordsområden.6 I sydöstra Halland, även där på sandjordar, odlades i slutet av 1800-talet ’Skogbohavre’, som ska ha bestått av huvudsakligen purrhavre uppblandad med vanlig havre.7 En del 1800-talsförfattare menade att purrhavre kunde korsa sig med vanlig havre och ge upphov till olika slags hybrider, vilket dock motsägs av nyare genetisk forskning.8 Ett annat slag av den mycket variabla purrhavren förekom i norra Skottland och kallades småhavre, samt i västra Europa en så kallad korthavre med korta, trubbiga kärnor (tidigare Avena brevis). Nakenhavre, Avena strigosa subsp. nudabrevis (tidigare Avena nuda), där blomfjällen inte är sammanvuxna med kärnan, antas ha uppstått ur purrhavren i Skottland och kallades där för pilcorn eller piley corn.9 Nakenhavre nämns ibland i svenska jordbruksböcker från 1700- och 1800-talen, men det är tveksamt om den någonsin odlats mer än i rena försök. Domesticerad havre är något yngre än övriga sädesslag. De tidigaste arkeologiska fynden av domesticerad havre, som kännetecknas av att småaxen sitter kvar på vippan vid fullmognad, är från sydöstra Europa och drygt 6 000 år gamla. Det skulle dock dröja innan havren fick sitt genombrott; först under romartid började havre bli vanlig i centrala och västra Europa.10 I Sverige finns ett fåtal fynd av havre från neolitikum, men det är oklart om det rör sig om odlad havre, havre som tolererad inblandning i andra grödor eller rena ogräs (till exempel flyghavre eller purrhavre).11 Från och med slutet av bronsåldern kan man anta att havre avsiktligt odlats som gröda. Fynd av havre från denna tid har gjorts i stor omfattning i Halland.12 Under järnåldern blev havKapitel 9
Kubbhavre med korta knubbiga småax på spärrvippa med karaktäristiska buckliga vippgrenar.
flera prov ’Potatishavre’ och en finsk kubbhavre ingick framkom att dessa var begränsat genetiskt lika, även om proven av potatishavre hade högre likhet sinsemellan.47 Inom projektet »Historiskt växtmaterial« visade analyser av ett historiskt prov av kubbhavre från Småland och det prov av svensk kubbhavre som finns bevarat på NordGen att skillnaderna var mycket stora.48 Kubbhavre, om än morfologiskt särskiljbar, verkar med andra ord varit genetiskt ganska mångformig. Den på NordGen bevarade accessionen av kubbhavre är relativt tidig, mycket långstråig och har den karaktäristiska vipp- och kärnformen.49
Spethavre Spethavre hade ett särpräglat utseende med långsmala, spetsiga, vanligen grå kärnor och mycket kraftiga borst. Småaxen satt på en så kallad yvvippa,
228
där sidogrenarna spretade åt alla håll och var både uppåtriktade och hängande. Kärnspetsarna hos ytterkornen på spethavre var ofta helt tomma och skalandelen därför mycket hög. I varje småax bildades normalt tre kärnor. Överlag hade spethavre ett något »primitivt« utseende. Dessvärre ingick ingen ren spethavre i den ovan nämnda genetiska undersökningen, så dess släktskap med andra lantsorter av havre är oklart. I den norska undersökningen visade sig grå spethavre utgöra en egen avgränsad grupp.50 Spethavren var vanlig i synnerhet i Hallands och Smålands skogsbygder, på höglandet och på sandjordar i landskapets sydöstra del. Den odlades där i ren form eller uppblandad med nordisk vithavre eller purrhavre.51 I ett flertal frågelistsvar från Småland och Blekinge nämns särskilt spethavre.52 Här beskrivs spethavren som ganska rikgivande, men Kapitel 9
Svarthavre med fullständigt svarta kärnor ansågs särskilt värdefull till foder. ’Roslags svarthavre’.
ga mognadstiden senarelades, varvid torkproblem under den känsliga axanläggningsperioden kunde undvikas.82 Det sena utvecklingsmönstret hos denna havretyp var emellertid också ett problem. Botanisten och skriftställaren Nils Wilhelm Lundequist beskrev 1840 att skörden i Uppland ofta gick om intet då havren inte hunnit mogna vid den tid då höstfrosterna började.83 En god bestockningsförmåga hade ändå övervägande fördelar i de fall det var svårt att få en tät och jämn uppkomst, något som säkerligen var vanligt i ett mindre mekaniserat jordbruk. Herman Nilsson-Ehle skrev 1919: »Jag förmodar till exempel att det ligger en verklig grund till att man så envist fasthållit den gamla, i sig själv ej havre
högt avkastande, men mycket rikt bestockade svarta lanthavren på de styvaste lerjordarna, till exempel i Västmanland, där det av olika anledningar ej alltid är lätt att få säden att komma upp tillräckligt jämnt och tätt på våren«.84 Agronomen Per-Johan Persson försökte i ett avhandlingsarbete på 1950-talet att närmare karaktärisera vad som var svarthavrens fördelar i ett försommartorrt klimat. Persson prövade lantsorten ’Roslags svarthavre’ samt ett antal förädlade sorter i de dåvarande handelssortimenten och förädlingsprogrammen. Svarthavre generellt, och ’Roslags svarthavre’ i synnerhet, visade sig då ha en avsevärt större bestockningsförmåga än vithavre. Samtidigt
235
250
Kapitel 10
epilog
251
Den historiska betydelsen av spannmål kan knappast överskattas. När jordbruket uppstod för mer än 10 000 år sedan var det genom odling av de olika sädesslagen. Fram till våra dagar har spannmål varit avgörande för kultur, handel, arbete och livsmedelsförsörjning liksom för användningen av naturresurser och förändringar i landskapet. Den här boken sätter svenska historiska sädesslag i fokus och beskriver hur odlingsmaterialet av vete, råg, korn och havre har utvecklats parallellt med odlingens teknik och ekonomi. Mer specifikt handlar boken om de lokalt odlade och anpassade växter som kallas för lantsorter. Dessa sorter utgjorde basen i produktionen från jordbrukets begynnelse fram till slutet av 1800-talet. Lantsorter uppstod när jordbrukaren sådde, skördade och bevarade en del av skörden till nästa års sådd. Boken utgår ifrån olika typer av perspektiv och källor: historiska texter, genetiska analyser, studier av existerande och historiskt växtmaterial samt etnologiskt insamlade vittnesmål. Har lantsorterna någon framtid? Tveklöst är spannmålen ännu en väsentlig del av samhället. I en föränderlig värld är dessutom mångfald en viktig faktor. Kan variationen i lantsorterna bevaras så kan spann målen utvecklas och möta framtidens krav på kvalitet, klimatanpassning och odlingssäkerhet. Matti Wiking Leino är agronom och docent i genetik.
isbn 978-91-7108-594-8
Nordiska museets förlag
2
9 789171 085948
kapitel 1