9789186480240

CLAIRE CASTILLON

bubblor noveller

Claire Castillon

Bubblor noveller Översättning från franska: Helén Enqvist

Helsingborg/Stockholm

Av SAMMA FÖrFATTAre Insekt (Sekwa 2007, pocket 2008) Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (Sekwa 2008, pocket 2011) Därunder ett helvete (Sekwa 2009, pocket 2010)

ClAIre CASTIllon, BUBBlor Originalets titel: Les Bulles Copyright © Librairie Arthème Fayard, 2010 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Helén Enqvist Språkgranskning: Sara Henjeby Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Christine Tamalet Författarporträtt: © Patrick Swirc Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Bookwell, Finland 2012 ISBn 978-91-86480-24-0 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm bubblor@sekwa.se

www.sekwa.se

AnnABelle

Jag ser helst att du kommer hit. Annars blir det för krångligt. Förresten, kom klockan sju. Om jag inte hinner laga till något beställer vi pizza. Men ta med vin, om du kan eller snarare om du vill ha. Själv dricker jag inte längre.

Risken är att jag glömmer att handla annars. När du har barn kommer alla ärenden i andra hand. Du skyndar dig att hämta ditt barn efter arbetet, det är det viktigaste!

Hur ska jag förklara … Du byter ut stilettklackarna mot stabila kängor. I själva verket utvecklas du. Jag har förändrats. Jag klär mig i bekväma fritidskläder för att kunna krypa omkring på alla fyra med lillsnuttan. Jag kan inte styra ut mig som du gör, du som inte är mamma än, ja, jag kan inte klä mig som ett fnask längre. Jag bara skämtar! Förresten, brukar du fortfarande använda den där kortkorta kjolen vi köpte tillsammans? Vad tycker din kille om den? Är det slut? Nu igen? Det måste du berätta om. Hur länge sedan är det sedan vi sågs sist? Tillräckligt 9

B U BBlo r

länge för att byta kille tolv gånger om, kan jag tänka mig!

Du är för rolig.

Livet kommer att förändra dig när du skaffar barn, men du kommer ändå inte att sakna det gamla livet. Och ditt har ju varit välfyllt! I själva verket kommer du att få lättare att prioritera. När Annabelle sträcker sina armar mot mig finner jag meningen med livet, jag förstår livets väsentliga värden. Jag har förresten fått pippi på ordning.

Det kanske verkar konstigt i dina ögon, men när du har barn organiserar du dig. Saker och ting måste klaffa, annars kraschar allt. Tack vare Annabelle är jag programmerad som en dator. Jacques lämnar henne på dagis varje morgon. Jag klär på henne men det är han som skjutsar henne. På kvällen är det jag som hämtar henne. Alltså tar jag kort lunch så att jag kan gå från jobbet kvart över fem.

Om jag hinner med bussen tjugotvå över, kommer jag i tid. Om den går mitt framför näsan på mig, får jag springa men hinner ändå i tid! Dagiset stänger klockan sex. Det är inte mer än rätt. Dagisfröknarna har ju egna barn, de måste också få gå hem. Har du tänkt på att dessa stackars kvinnor ser efter andras barn men har inte rätt att skriva in sina egna barn på dagiset där de arbetar?

Inser du hur orättvist det är? Hallå? Hör du på?

Aha! Jag trodde att samtalet hade brutits.

10

A nn A Be l le

Ja, ibland får jag hjälp av Jacques mamma, som hämtar lillsnuttan på dagis, eller min syster, som gillar att hjälpa till och tar sin mosterroll på största allvar. Hon lämnar sin affär, som ligger ett stenkast från dagiset, och hinner precis rycka in. Förresten tänkte jag på att dagiset inte ligger så långt från dig heller fågelvägen. Jag tänker inte dra mig för att ringa till dig om jag får problem någon gång. Det skulle du väl gilla, att ta hand om lillsnuttan då och då?

Vår organisation är effektiv. Den gör att vi tjänar in några värdefulla minuter två gånger i veckan. Men minsta sandkorn kan få hela lasset att tippa. Om barnet är hungrigt, till exempel, kan du inte söla alltför mycket.

Om du inte vill förvirra telningen genom att proppa i den bröd mellan måltiderna, måste du se till att hålla en sund livsföring och servera mat på fasta tider. Jag är mindre glömsk än innan. Men det är bättre! Jacques och jag kommer i andra hand. När du har barn, måste du vara förutseende. Ja, du som lever ensam kan ju ta god tid på dig, det går inte ut över någon eller någonting. Om vi sölar, blir vi försenade. Det är därför jag alltid ringer dig den andra måndagen i månader med r i. Om jag ringer vemsomhelst närsomhelst blir jag alldeles snurrig. Nu är det noterat, planerat och jag håller mig till det.

11

B U BBlo r

Alltså ber jag dig, du som inte har några barn, att komma hem till mig på middag. Det tar dig bara en timme att åka hit och då du inte arbetar, eftersom du skriver böcker, ber jag dig att komma tidigt, så att du kan vara med om tre privilegierade stunder med Annabelle: bad, middag och nattning. Vi bor nära metron. Middagen kommer att vara över tidigt, för Jacques och jag måste sova, så du behöver inte ens ta taxi hem. Jag har ingen anledning att betala en barnvakt för att gå ut och äta när du kan komma hit utan att någon saknar dig. Dessutom kommer du ut i friska luften.

MAdeleIne

När jag kom hem från skolan darrade jag av otålighet när jag öppnade dörren till mitt rum. Jag höll tillbaka mina känslor. Jag överraskades av ett tomt överkast och intalade mig att kattungen skulle komma senare.

Min mammas motvilja mot katter var spelad. En komedi hon spelat för mig sedan jag föddes för att just den presenten, kattungen, skulle bli mitt livs finaste överraskning. Och hon planerade den sedan lång tid tillbaka med min pappas hjälp.

Dagtid höll mina föräldrar sig gömda i ett fönsterlöst rum och övervakade mig med en kamera. Med blickarna fastnaglade vid mig tänkte de ut vilken present som skulle bereda mig mest glädje. De ville tvunget belöna mig för mitt goda uppförande. Eftersom jag visste att de höll ögonen på mig såg jag alltid till att få högsta betyg. Om fröken bokstaverade ordet ”katt” under en lektion, hoppade 13

B U BBlo r

jag till. Hon var alltså med på noterna. Alla bidrog till min framtida lycka. Det var bra.

Om jag blev hämtad med bil efter skolan, kontrollerade jag diskret att mitt ryggstöd inte buktade ut på grund av ett paket i bagageutrymmet. Om det regnade frågade jag mig var på jorden det frodades frön som skulle växa upp till det träd med guldblad som man hade planterat för min skull. När jag gick över parkeringen utanför vårt hus mötte jag invigda grannar som höll på att göra tårtor till festen som planerades till min ära. Jag tyckte om vårt tysta samförstånd.

Aldrig besviken men alltid på jakt efter ledtrådar öppnade jag dörren till min garderob för att försäkra mig om att man inte hade smugit in en korg eller ett litet halsband som tydde på att jag snart skulle få en kattunge. På mitt skrivbord letade jag efter brev med adressen till det djurhem som vi skulle besöka följande söndag. Det hände att jag hittade ett tomt kuvert och intalade mig att mina dumma föräldrar hade glömt att lägga något i det.

Jag log återhållsamt och entusiastiskt, en svår kombination men som, väl inövad, smakade sött som en karamell i min mun. Jag kände det på mig. Snart skulle överraskningarna regna ner över mig som konfetti.

14

M A de l e I ne

Varje kväll när jag hade lagt mig gjorde mamma i ordning de kläder jag skulle ha på mig morgonen därpå, och även då hoppades jag. Jag föreställde mig kattungen som skuttade upp ur hennes ficka, en klänning, ett suddgummi eller en ny skolväska. Kanske skulle mamma ta fram min resväska och fylla den till bredden. Vi skulle resa bort länge, till kusten, i en husvagn. Den som pappa i hemlighet höll på att bygga i källaren dit jag var förbjuden att gå på grund av den branta trappan. Struntprat!

Diskret för att inte förstöra överraskningen som mamma förberedde, vände jag bort blicken från herrbetjänten som hon hängde mina kläder på. När hon kom fram och pussade mig blundade jag: hon hängde antagligen upp en stjärnbeströdd girlang ovanför min säng, kanske skulle hon tala om för mig att jag var adopterad, men jag förlät henne. Då ställde hon tillsammans med mina andra leksaker fram ett nytt gosedjur som var lika stort som jag, en ponny eller en panda.

Jag öppnade ögonen igen när hon lämnade rummet.

Jag tände lyset och gick runt för att upptäcka mina överraskningar. Inget hade ändrats. Inget särskilt hade hänt.

Det gjorde inget. Jag somnade full av förtröstan.

På samma sätt hoppades jag under hela min yrkeskarriär på välkomstdrinkar, grattisskålar, avskedsmiddagar, och till 1

B U BBlo r

och med när jag var arbetslös, räknade jag med en överraskningslunch som uppmuntran. Men det var av kärleken jag väntade mig mest. Jag var tillsammans med en man i flera år. I tanken svarade jag ja på alla hans frierier som jag förutsåg. Han håller på med förberedelserna, intalade jag mig, så fort han talade med låg röst, i telefon eller med andra. Han ville ge mig den vackraste av alla kärleksförklaringar. Varje morgon var jag övertygad om att det skulle ligga ett kärleksbrev i fickan på min morgonrock. Och när han händelsevis efter en fest hos några vänner slängde ur sig att han aldrig skulle gifta sig och aldrig tänkte skaffa barn eftersom han ville vara fri, tänkte jag: Vilken skämtare!

När han lämnade mig för min syster, trodde jag att det var ett skämt, att min syster och han var i maskopi för att blåsa upp effekten av hans frieri som ofelbart skulle följa: den här gången var det nära förestående. Jag väntade på mannen i mitt liv på den strand där han hade stämt träff med mig vid lunchtid, i gassande sol. Vid midnatt, eftersom ingen dykt upp, gick jag hem till hotellet dit vi hade ansett det lämpligt att ta med min syster som inte hade något planerat för semestern. På vägen dit gick jag med stil utifall att några vänner skulle ha nästlat sig in bland fasaderna för att ta några filmsnuttar av mig som skulle visas under talet på min förlovningsfest. Och när jag 16

M A de l e I ne

öppnade dörren till hotellrummet, kunde jag inte låta bli att föreställa mig iscensättningen. Min man hade ställt champagne på kylning. Han sade: Så där, jag har låtit dig vänta, men den här gången är det allvar.

Och jag fick inte smaka förrän jag tagit en dusch, och av rädsla att göra honom besviken sade jag inte ett ljud om att jag hade fått solsting.

Hotellrummet var tomt.

Jag lade mig, inte utan att först ha tittat efter i garderoben om min man möjligen hade gömt sig där. Hans saker var borta. Jag log. Han hade antagligen gömt dem under sängen för att skoja med mig. Jag väntade på vad som skulle hända.

När min man och min syster fick min systerson, lämna de tillbaka mina sista saker. Jag kikade i botten på väskan för att se om de inte hade smugit ner ett brev där det stod att jag var pojkens mor.

När jag förstod att det aldrig skulle komma några överraskningar från mina bekanta, om jag inte organiserade dem själv, tänkte jag att de skulle komma från obekanta.

Jag förväntade mig att få se luftballonger flyga i skyn med kärleksmeddelanden. Att fyrverkerierna skulle skriva mitt namn i eld på himlen den fjortonde juli. Att hela 17

B U BBlo r

församlingen skulle vända sig mot mig när de sjöng Ave Maria under högmässan.

Så var det. I varje gathörn, varje dag, gladde jag mig åt tanken på det som komma skulle. Ett häpnadsväckande program väntade mig.

Om jag tänker efter, hände det mig aldrig någonting, men jag känner ingen besvikelse, och jag väntar fortfarande.

På det hem där jag lever i dag, blåste jag nyss ut ljusen på tårtan till min etthundrafyraårsdag. Det hade jag inte väntat mig! Gamlingarna sjöng Madeleine, och det väntade jag mig ändå lite, eftersom vi har övat på den tillsammans.

Det var jag som tog initiativet till körlektionerna.

På kvällarna, innan jag somnar, tänker jag att snart kommer mina föräldrar att besöka mig klädda i svart. De kommer att ta mig vid handen och föra mig med dit bort.

Där kommer det att finnas träd med mina favoritfrukter.

Vacker violoncellmusik kommer att höras när paradisets portar öppnar sig.

Jag ler inte mot damerna som bäddar min säng, jag tänker att det är mina föräldrar som har skickat dem, dessa väktare av mitt livs mysterium, och jag skulle inte vilja beröva dem den avslutande överraskningen genom att ge dem lust att avslöja den för mig.

ShArlA Han vill att jag ska prata medan vi älskar. Jag säger: Jag älskar dig. Han svarar: Nej, hitta på något annat!

Det är inte precis läge att tala om nyheterna. Så jag söker i minnet efter anekdoter. I natt till exempel anförtrodde jag honom mitt recept på sviskonpaj, och jag påpekade att jag inte ger det till vem som helst. Men det passade inte heller. Han vrålade att det var jag som var ett sviskon.

Om han bara kunde förklara exakt vad han vill, skulle det vara enklare. Han har så konstiga krav. Han bad att jag skulle säga fula ord! Jäklar, tusan, kors, skit, jävlar – alla jag kom på. Jag slet faktiskt som ett djur, men det var bara baken som tycktes falla honom i smaken!

Han ville att jag skulle beskriva vad vi gjorde. Själva akten, med andra ord. Men han är ju också med, så vitt jag vet! Hur känns det? frågar han.

19

B U BBlo r

Jag lugnar honom, bättre än så, jag uppmuntrar honom.

Låt dig inte störas, säger jag, fokusera på din lem, närma dig njutningen.

Men det räcker inte med det. Då förklarar jag för honom att vi håller på att älska. Han ser förvånad ut och kräver att jag ska ge honom detaljer. Jag tillägger att vårt förbund är en gåva, vår förening en skänk från ovan; då drar han sig ur mig och slänger ur sig: Avsluta på egen hand, jag föredrar faktiskt hålet i diskhon, det är våtare.

Jag får vara i fred en stund men sedan börjar han igen.

Som om han aldrig hade sett den ber han mig att beskriva hans lem! Rund, säger jag. Bättre än så! Beskriv! säger han insisterande. Som ett kvastskaft fast kortare.

Han hoppar från det ena till det andra. En dag gäller frågorna honom, nästa dag gäller de mina bröst. Och i det avseendet, ärligt talat, utöver att likna dem vid två vårtor, vad kan man säga? Då vänder han sina blickar mot sovrummet. Jag anstränger mig förgäves att tillfredsställa honom. Han märker ingenting. Och ändå uttrycker jag mig med en guideboks precision. Till vänster om sängen, säger jag, kan man se ett bord i Ludvig XvI-stil, i förgyllt trä, prytt med en fris av bandflätor. Det vilar på välsvarvade räfflade ben som hålls samman av en ribba. På höger hand tronar ett pelarbord som tjänade som nattduksbord 20

S h A r lA

i vår gamla lägenhet. Under den står en videkorg – ja, min älskling, om du så vill, videbuske. Det låter fint.

Ovanpå den, ett vattenkrus. Bakom den, vattenkranen. Nej då, mattan blir inte alls våt! Tala inte om elände!

Du avbryter ju hela tiden! Titta bara på fönsterhandtaget där det hänger några amuletter i baobabträ som vi tog hem från Senegal. En elefant, en giraff med lång hals, en buffel. På vårt gemensamma skrivbord ligger din hög med grejer till höger, och till vänster, min lite mer välordnade hög. Två stolar i fågelbärsträ med sitsar som mjukats upp med brokiga damastvävsbullar … Vad då, mjuka bullar? Håll tyst och låt mig avsluta! Mot väggen längst in står farfars linneskåp bredvid ett serveringsbord med porslinshylla som vi omvandlat till bokhylla där vi har sorterat våra böcker i alfabetisk ordning och våra fotoalbum i kronologisk ordning.

Bättre kan du! Bättre kan du! stönar han, beskriv akten, för helvete, inte rummet, beskriv!

Jag förstår inte. Han måste ju se själv. Jag antar att jag måste tolka hans infall som kärlek. Vill han se genom mina ögon? Nu vill han att jag ska beskriva min ställning.

Men älsklingen min, du ser väl själv, säger jag, förut var du i min bak och nu sitter jag på dig. Vi är vinkelrätt sammanfogade på sängen som vi köpte på Möbelmässan.

21

B U BBlo r

Den är anmärkningsvärt bekväm, vi gjorde rätt som lät oss lockas den dagen. Du trodde att det var bedrägeri …

Vi tjänade drygt en tredjedel!

Håll käften! avbryter han. Vad gör du med mig, här och nu?

Jag är irriterad. Jag avskyr förolämpningar. Vad jag gör?

Har han helt tappat känseln? Måste allt numera filtreras genom hans öron? Har sinnena blivit förvrängda? Och hans förstånd, då? Ibland oroar jag mig för att han är labil. Han kanske inte känner sig på topp just nu. Jag måste lära mig att lugna honom.

I morse talade han om en annan kvinna, som var närvarande när vi älskade, påstod han. Jag slår vad om att det inte var någon där! Det händer ibland att portvakterskan lämnar in vår tvätt, när hon har strukit den, men hon ringer alltid på och går bara in med nyckeln när vi är borta. Jag är helt säker på att det inte var någon annan där. Men den här kvinnliga inkräktaren gjorde honom förbaskat rasistisk!

– Är hon där och gnider sig, asiatiskan? sade han. Lilla Muni får slicka dig i röven medan jag sprutar … Kom igen Shintao, rör på dig Kaori, det är så skönt att spruta dig full.

22

S h A r lA

Jag var helt förvirrad.

– Nej, nej, jag heter Sharla, det vet du väl, Sharla Magnard, din hustru sedan den 13 juli 1992, äktenskapet välsignades i Le Perrois-kyrkan av fader Claude, om jag inte missminner mig.

– Sharla från Shanghai? mässade han.

Jag drog ut skinnet vid ögonen åt sidorna med pekfingrarna, jag tänkte att om jag spelade med skulle han slippa sina svarta tankar. När han såg mig göra det och framför allt hörde mig säga ”stor sexdåre i litet slitet hål” med asiatiskt uttal, sprutade han våldsamt på överkastet och vrålade: Tycker du om det??

Jag svarade: Ja, jag tycker om dig.

C L AI RE CA S TI L L O N

bubblor

”Som barn trodde jag att jag var onormal. – Han rör mig inte ens, så jag förstår inte varför han skulle var otrogen! – Jag får alla män att slakna. – När min man och min syster fick min systerson, lämnade de tillbaka mina sista saker. – Han vill att jag ska prata medan vi älskar. – Min karl har baby blues.”

© PAT R I C K SWIR C

Alla lever i sin lilla bubbla genom vilken bilderna av världen ter sig förvrängda, vrickade, förtvivlade. Om nu inte bubblan tjänar som lupp och gör det möjligt att närmare utforska vissa detaljer som är oroande sanna. Claire Castillons senaste novellsamling består av trettioåtta korta noveller som alla utom en bär ett förnamn som titel.

Claire Castillon är fransyska född 1975. Sedan debuten 2000 har hon skrivit åtta romaner, en teaterpjäs och tre novellsamlingar, varav Bubblor är den tredje. På svenska finns sedan tidigare novellsamlingarna Insekt (2007) och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (2008) samt romanen Därunder ett helvete (2009), alla utgivna av Sekwa. Översättning från franska: Helén Enqvist

”Om bubblorna är champagne så är drycken förbaskat besk!

Men den sticker skönt på tungan och skrattet bubblar i halsen …” le magazine littéraire

www.sekwa.se