1 juni Carnas festdag Huset väntar. Det vet. När jag offrade i går var inälvorna svarta. Allt har vänts till natt. Ute är det vår men i huset råder kyla, ett täcke av förtvivlan brer ut sig över allt. Det vilar en förbannelse över oss. Det här är inte längre ett hem utan en grav. Fåglarna sjunger inte i trädgården och solskenet vågar sig inte in genom fönstren. Ingen vet hur förbannelsen ska brytas. De har gett upp och ligger som i väntan på döden. Men jag vet och huset vet. Bara blod kan rädda oss nu.
Griffiths_Janusstenen.indd 7
2010-01-21 13.36
Griffiths_Janusstenen.indd 8
2010-01-21 13.36
1 En lätt bris drar genom det höga gräset uppe på kullen. På nära håll ser man inget speciellt med marken – bara ljung och grovt bete och en och annan vit sten som lyser som en vägskylt. Men om man flög över de här oansenliga kullarna skulle man få se ringvallar och mörkare rutor i det gröna och bruna, säkra tecken på att den här trakten har varit bebodd många, många gånger förut. Ruth Galloway går sakta uppför backen. Hon behöver inget fågelperspektiv för att förstå att det här ur arkeologisk synvinkel är en intressant plats. Kolleger från universitetet har grävt här på kullen i flera dagar, och de har fått fram lämningar, inte bara av en romersk villa utan också av tidigare bosättningar från bronsålder och järnålder. Ruth har tänkt besöka grävplatsen tidigare, men hon har haft fullt upp med att läsa uppsatser och förbereda terminsslutet. Det är maj och luften är ljuvlig, full av pollen och regndoft. Hon stannar, hämtar andan och njuter av att vara utomhus en vårdag. Hittills har året varit mörkt, fast inte utan vissa oväntade bonusar, och det känns skönt att bara stå stilla och låta solen hetta i ansiktet. ”Ruth!” Hon vänder sig om och får syn på en man som kommer gående. Han är klädd i jeans och arbetsfläckad skjorta och verkar inte bry sig om att backen är brant utan går ändå med kraftfulla kliv. Han är lång och smärt med mörklockigt hår som har börjat gråna vid tinningarna. Ruth känner igen honom – precis som han ju uppenbarligen känner igen henne – sedan han höll en föreläsning på hennes universitet för några månader sedan. Doktor Max Grey från University of Sussex, arkeolog och expert på Storbritanniens romerska tid. 9
Griffiths_Janusstenen.indd 9
2010-01-21 13.36
”Vad bra att du kunde komma”, säger han och ser ut som om han faktiskt menar det. Till skillnad från de flesta andra arkeologer, som ogillar att andra sakkunniga trampar in på deras revir. Och Ruth är erkänt sakkunnig – i fråga om ben, förmultning och död. Hon är chef för rättsarkeologin på University of North Norfolk. ”Har ni kommit ner till grunden?” frågar Ruth medan hon följer efter Max upp på kullens krön. Här är det kallare, och någonstans högt ovanför dem sjunger en lärka. ”Ja, jag tror det”, säger Max och pekar på ett prydligt dike framför dem. Halvvägs nere syns en rand av grå sten. ”Jag tror faktiskt att vi har hittat något som kan intressera dig.” Han behöver inte förklara. Ruth förstår ändå. ”Ben”, säger hon. Kriminalkommissarie Harry Nelson ryter. Trots att han har ökänt kort stubin på jobbet (hemma hos frun och döttrarna är han ett gosedjur) brukar han inte ryta. Hans stil är snarare bryska befallningar, oftast slängda över axeln på väg till nästa uppgift. Harry Nelson fattar snabba beslut och har ont om tålamod. Han är handlingsmänniska och gillar att ta fast bovar, förhöra misstänkta, köra för fort och äta för mycket. Han gillar inte att sitta i sammanträden, föra meningslösa diskussioner eller lyssna till goda råd. Framför allt gillar han inte att sitta på kontoret en vacker vårdag och försöka övertala sin nya dator att kommunicera med honom. Därav rytandena. ”Leah!” vrålar han. Leah, Nelsons administrativa assistent (som han helst vill kalla sekreterare) tassar försiktigt in i rummet. Det är en spenslig mörk flicka på tjugofem år, allmänt beundrad av de yngre polismännen. Men Nelson ser henne främst som en källa till kaffe och en uttolkare av den nya tekniken, som verkar bli nyare och mer nyckfull för varje dag som går. ”Leah”, klagar han, ”nu är skärmen svart igen.” 10
Griffiths_Janusstenen.indd 10
2010-01-21 13.36
”Har du stängt av?” frågar Leah. Det har hänt att Nelson tagit till våld i vanmäktiga stunder. En gång lyckades han släcka ljuset på hela tredje våningen. ”Nej. Jo, ett par gånger.” Leah dyker ner under skrivbordet och kollar kontakterna. ”Det verkar okej”, säger hon. ”Tryck på en tangent.” ”Vilken då?” ”Chansa.” Nelson drämmer till mellanslaget och som genom ett under får datorn liv. I självbelåten ton säger den: ”Välkommen, kriminalkommissarie Nelson.” ”Dra åt helvete”, svarar Nelson och sträcker sig efter musen. ”Förlåt?” Leahs ögonbryn skjuter i höjden. ”Inte du”, säger Nelson, ”utan den här. Om jag vill ha artighetsfraser så ber jag om dem.” ”Den är väl programmerad att hälsa”, säger Leah oberört. ”Min spelar en låt för mig.” ”Herre jösses.” ”Polisintendent Whitcliffe säger att alla måste lära sig jobba med de nya datorerna. Det blir utbildning klockan fyra i dag.” ”Jag är upptagen”, säger Nelson utan att titta upp. ”Har ett möte utåt Swaffham till.” ”Är det inte där de gräver?” frågar Leah. ”Den där romerska villan. Det såg jag på Tidsresenärerna.” Hon står med ryggen åt Nelson och ordnar pärmarna på hans hyllor, så hon ser inte intresset som plötsligt lyser upp hans ansikte. ”Gräver? Arkeologer?” ”Ja”, säger Leah och vänder sig om. ”De tror att de har hittat en hel romersk stad där.” Nu böjer sig Nelson fram mot datorskärmen. ”En massa arkeologer på plats då.” ”Ja. Det är min morbror som äger puben där, The Phoenix, och han säger att de kommer dit varenda kväll. Han får ta hem dubbelt så mycket cider som han brukar.” ”Typiskt”, grymtar Nelson. Arkeologerna måste naturligtvis 11
Griffiths_Janusstenen.indd 11
2010-01-21 13.36
dricka cider fast alla vet att en riktig karl dricker bitter. Kvinnliga arkeologer är dock en annan sak. ”Jag kanske tittar förbi där på hemvägen”, säger han. ”Är du intresserad av historia?” frågar Leah misstroget. ”Jag? Visst. Fascinerad. Missar aldrig ett avsnitt av Sharpe.” ”Då borde du vara med i vårt frågesportlag.” ”Jag blir för nervös”, säger Nelson lugnt och knappar in sitt lösenord med pekfingret. Nelson1. Inga tvetydigheter. ”Gör mig en tjänst, va … fixa en kopp kaffe åt mig, är du snäll.” Swaffham är en pittoresk liten ort av det slag som Nelson kör igenom varenda dag utan att märka det. Några kilometer till, så är man långt ute på landet – ängar med midjehögt gräs, vägvisare som pekar fel, kor som lunkar över vägen vallade av en tomt stirrande tonåring på en fyrhjuling. Nelson kör vilse på nolltid och är nära att ge upp, men så kommer han på tanken att fråga den stirrande ynglingen efter vägen till The Phoenix. Puben visar sig ligga alldeles i närheten, så Nelson gör en u-sväng i leran och kör in på en väg som inte är mycket mer än ett par hjulspår. Och där ligger puben – ett lågt hus med vasstak, mitt emot en brant vall som det växer gräs på. Nelson kör in på pubens parkering, och med ett extra hjärtslag som han inte vill kännas vid får han syn på den skamfilade röda Renaulten på andra sidan vägen, nedanför slänten. Jag har bara inte träffat henne på ett tag, tänker han. Det ska bli kul att höra hur hon har det. Han har ingen aning om var utgrävningen pågår eller ens hur den ser ut, men han räknar med att kunna se mer uppe på vallen. Kvällen är fin, skuggorna ligger långa över gräset och luften känns mild. Men Nelson märker inte omgivningarna. Han tänker på ett dystert kustlandskap, på kroppar som sköljts ut i havet av det obarmhärtiga tidvattnet, på hur det var när han träffade Ruth Galloway. Hon kallades in som rättsarkeolog när man hittade människoben på de ödsliga saltängarna vid kusten i norra Norfolk. Benen visade sig vara över tvåtusen år gamla, men sedan blev Ruth inblandad i ett mycket färskare fall – en femårig flicka 12
Griffiths_Janusstenen.indd 12
2010-01-21 13.36
som rövats bort och misstänktes ha blivit mördad. Nelson har inte träffat Ruth sedan den utredningen slutfördes för tre månader sedan. Uppe på krönet ser han bara fler kullar. Det enda av intresse är några jordvallar på avstånd och två gestalter som kommer gående uppe på den krökta gräsbanken. Den ena är en kvinna med brunt hår och vida mörka kläder, den andra en man i leriga jeans. Säkert en cidernisse. ”Ruth!” ropar Nelson. Han ser att hon ler. Hon har ett otroligt vackert leende, fast det skulle han förstås aldrig tala om för henne. ”Nelson!” Hon ser pigg ut, tänker han: klara ögon, kinderna röda av promenaden. Men hon har inte gått ner i vikt, och det slår honom att han faktiskt skulle ha blivit besviken om hon hade gjort det. ”Vad gör du här?” frågar Ruth. De pussas inte, tar inte ens i hand, men båda ler från öra till öra. ”Hade ett möte i närheten. Hörde att det var en utgrävning på gång här.” ”Va? Har du börjat titta på Tidsresenärerna?” ”Mitt favoritprogram.” Ruth ler skeptiskt och presenterar sitt sällskap. ”Det här är doktor Max Grey från University of Sussex. Han leder utgrävningen. Max, det här är kriminalkommissarie Nelson.” Mannen – Max – ger Nelson en förvånad blick. Nelson är själv medveten om att titeln låter främmande i den guldgula kvällen. Brott begås här också, påpekar han inom sig för Max Grey. Akademiker gillar aldrig polisen. Men doktor Grey får ändå fram ett leende. ”Intresserad av arkeologi, kommissarien?” ”Ibland”, säger Nelson försiktigt. ”Ruth … doktor Galloway … och jag jobbade ihop med en utredning för inte så länge sedan.” ”Den där historien på saltängarna?” frågar Max och gör stora ögon. ”Ja”, säger Ruth kort. ”Kommissarie Nelson kallade in mig när han hittade människoben i kärret.” 13
Griffiths_Janusstenen.indd 13
2010-01-21 13.36
”De jävlarna visade sig vara från stenåldern”, säger Nelson. ”Järnåldern”, rättar Ruth automatiskt. ”Och du, Max har faktiskt hittat människoben i dag.” ”Från järnåldern?” frågar Nelson. ”Romartiden, tror vi. De verkar ha begravts under en husvägg. Kom och titta.” Hon går före nerför slänten och bort mot jordvallarna. På nära håll ser Nelson att området är fullt med liknande underliga kullar och åsar – somliga långa och krökta, andra som stora mullvadshögar. ”Vad är alla de här knölarna för något?” frågar han Max Grey. ”Vi tror att de är befästningsverk”, svarar Max och lyser upp så där som arkeologer gör när de tänker tråka ihjäl en. ”Det verkar ha funnits en större bosättning här. Vi är ganska nära romarnas väg, men på ytan ser man bara några bruna stråk i gräset.” Nelson ser sig om, tittar på vallens jämna kurva. Med viss svårighet kan han föreställa sig att den är uppbyggd med avsikt. Men egentligen ser han bara gräs. ”Och det här liket ligger under en vägg?” ”Ja. Vi grävde ett provdike och där låg det. Vi tror att väggen är en del av en romersk villa. En rätt stor en, verkar det.” ”Märkligt ställe att hitta ben … under en vägg”, säger Nelson. ”Det kan ha varit ett husgrundsoffer”, säger Max. ”Vad är det för något?” ”Kelterna – och romarna också, ibland – begravde lik under väggar och dörrar som offergåvor åt gudarna Janus och Terminus.” ”Terminus?” ”Gränsernas gud.” ”Terminalernas gud ber jag till varenda gång jag ska igenom Heathrow. Och den andra var …?” ”Janus. Portarnas och öppningarnas gud.” ”Så de tog livet av folk och lade dem under huset? Och det trodde de skulle ha tur med sig?” ”Vi vet inte om de dödades då eller redan var döda”, säger Max lugnt. ”Men det är ofta barnkroppar.” 14
Griffiths_Janusstenen.indd 14
2010-01-21 13.36
”Herregud.” Nu är de framme vid diket. Det är täckt med en blå presenning. Ruth viker undan den och lägger sig på knä vid dikets kant. Nelson sätter sig på huk bredvid henne. Han ser en rektangulär grop (han önskar ofta att brottsplatstekniker var lika noga som arkeologer) med snygga raka kanter. Diket är omkring en meter djupt och Nelson ser de olika skikten i tydlig genomskärning. Under det översta jordlagret finns lera och sedan krita. Nedanför kritlagret syns en rand av grå sten. Närmast den har man grävt en djupare grop, och i botten på den gropen skymtar något vitt. ”Har ni inte grävt upp dem?” frågar Nelson. ”Nej”, säger Ruth. ”Vi måste dokumentera graven och skelettet och rita in dem på kartorna så att vi kan tolka sammanhanget. Det är mycket viktigt att notera åt vilket håll skelettet ligger. Om det pekar åt öster så kan det ha betydelse.” ”I skolan sa de åt oss att sova med fötterna åt öster”, säger Nelson när minnen från hans katolska skoltid plötsligt vaknar. ”Så att vi kunde gå direkt till himlen om vi dog under natten.” ”En intressant rest av gammal vidskepelse”, säger Ruth kyligt. Nelson kommer ihåg att hon inte har något till övers för religion. ”Kyrkor är nästan alltid byggda i öst–väst”, fortsätter Ruth, ”mycket sällan i norr–söder.” ”Det ska jag lägga på minnet.” ”Och ibland ligger männen begravda med huvudet åt väster och kvinnorna med huvudet åt öster”, säger Max. ”Det låter sexistiskt, tycker jag”, säger Nelson och reser sig. ”Och det är ju aldrig du”, säger Ruth. ”Aldrig. Jag har just varit på kurs och lärt mig omdefiniera könsrollerna i poliskåren.” ”Hur var det?” ”Skitsnack. Jag hoppade av på lunchrasten.” Ruth skrattar, och Max byter ut sin ogillande min mot ett leende. Hans blick glider från Ruth till Nelson och tillbaka igen. Här pågår tydligen mer än han trodde. 15
Griffiths_Janusstenen.indd 15
2010-01-21 13.36
”Vi skulle just ta ett glas på The Phoenix”, säger Ruth. ”Vill du följa med?” ”Kan inte”, säger Nelson beklagande. ”Jag måste gå på någon sorts tillställning.” ”Tillställning?” ”En bal till förmån för festivalen. I Norwich Castle. Smoking och så. Michelle ville gå.” ”Somliga lever flott”, sa Ruth. Nelson svarar bara med en grymtning. Han kan inte tänka sig något värre än att fjanta omkring i finkläder tillsammans med en massa kulturtomtar. Men det är inte bara hans fru utan också chefen, Gerry Whitcliffe, som har krävt att han ska vara med. ”Precis den sortens PR som kåren behöver”, sa Whitcliffe och var noga med att inte nämna att det var Nelsons sätt att sköta fallet med saltängarna som gjorde att kåren var i så stort behov av positiv publicitet. PR! Fy tusan! ”Vad synd”, säger Max i lätt ton med ena handen svävande strax ovanför Ruths axel. ”En annan gång, kanske.” Nelson ser efter dem när de går. Uteserveringen på The Phoenix har börjat fyllas med kvällens första gäster. Han hör skratt och klirrande glas. och han kan inte låta bli att hoppas att Leahs morbror har fått slut på cider.
16
Griffiths_Janusstenen.indd 16
2010-01-21 13.36
2 Ruth kör sakta på väg A47 i riktning mot King’s Lynn. Trafiken är tät trots att klockan är över åtta. Vart är alla på väg? undrar Ruth. Hon trummar otåligt på ratten och tittar ut på strömmen av lastbilar, personbilar, husvagnar och minibussar. Det är inte semestersäsong än och det är alldeles för sent att hämta barn i skolan eller ens köra hem från jobbet. Varför är alla dessa människor på väg till Narborough, Marham och West Winch? Varför sitter de fast i just den här kretsen av helvetet? Genom flera korsningar har hon legat bakom en stor BMW med två självbelåtna ridhjälmar på hyllan innanför bakrutan. Hon börjar hata den där BMW-familjen med sin Longleatdekal och sin personliga nummerplåt (SH3LLY 40) och sin ridning på veckohelgerna. Hon är säker på att de inte ens gillar hästar. Ruth växte upp i en Londonförort och har aldrig suttit på en ponny, men hon har en hemlig svaghet för hästböcker. Hon kan slå vad om att Shelly har fått bilen i fyrtioårspresent tillsammans med en semesterresa till Västindien och en serie Botoxinjektioner. Själv ska Ruth fylla fyrtio om två månader. Det var trevligt på puben trots att hon bara drack apelsinjuice. Max var väldigt intressant när han pratade om romerska begravningsskick. Vi betraktar romarna som så civiliserade, sa han, så föraktfulla mot järnålderns barbariska seder, men det finns gott om bevis på att de begravde människor levande som straff, att de begick rituella mord till och med på barn. I Saint Albans, till exempel, hade man för ett tiotal år sedan påträffat ett pojkkranium som avslöjade att dess ägare hade blivit först ihjälslagen och sedan halshuggen. I Springfield i Kent hade offrade spädbarn hittats två och två under alla fyra hörnen i ett romerskt tempel. Ruth ryser och stryker sig lätt över magen. 17
Griffiths_Janusstenen.indd 17
2010-01-21 13.36
Men Max var trevligt sällskap trots alla sina historier om död och lemlästning. Han är uppväxt i Norfolk och det märktes att han älskar det. Ruth berättade om sin stuga vid Norfolks nordkust, om blåsten som kommer direkt från Sibirien och kärrmarkerna som blommar lila av risp. Jag skulle gärna vilja hälsa på där någon gång, sa Max. Det skulle vara trevligt, svarade Ruth, och sedan sa ingen av dem något mer om saken. Men Ruth har lovat att besöka utgrävningen nästa vecka. Då har Max ett helt team på gång från Sussex. De ska tälta på ängarna och gräva hela maj och juni. Ruth känner en plötslig längtan tillbaka till sommargrävningarna, till kamratskapet, till visorna och haschpiporna runt lägerelden, det hårda kroppsarbetet på dagarna. Bristen på riktiga toaletter och duschar saknar hon däremot inte. Sådant är hon för gammal för. Tack och lov har SH3LLY 40 svängt av åt vänster och Ruth ser skyltarna till Snettisham och Hunstanton. Nu är hon snart hemma. På Radio 4 är det någon som pratar om sorgearbete, ”allt har sin tid”. Ruth gillar Radio 4 men det finns gränser. Hon sätter på ett kassettband i stället (bilen är för gammal för att ha cd-spelare) och kupén fylls av Bruce Springsteens djupt kända helamerikanska gnäll. Ruth älskar Bruce Springsteen – de ändlösa vägarna, den dödsdömda kärleken, kompisarna som heter Bobby Joe och har råkat illa ut i livet – och hur mycket hon än blir hånad för det så kommer hon inte att ändra åsikt. Hon skruvar upp ljudet. Nu kör Ruth i en tunnel av träd. Vägkanterna skummar av hundlokor. Hon vet att träden strax försvinner som genom ett trollslag när havet brer ut sig framför henne. Det ögonblicket tröttnar hon aldrig på, då horisonten plötsligt sträcker sig ända in i evigheten, blått som blir vitt som blir guld. Hon kör fortare, och när hon kommer till campingplatsen vid avtagsvägen till stugan stannar hon, kliver ur bilen och låter sjöbrisen blåsa håret ur ansiktet. Framför henne ligger sanddynerna som vinden blåst till sagolika former. Det är ebb och havet syns knappt, bara ett blått 18
Griffiths_Janusstenen.indd 18
2010-01-21 13.36
streck mot den grå sanden. Måsar ropar högt ovanför henne och en vindsurfares röda segel skimrar tyst förbi. Utan förvarning viker hon sig dubbel och kräks våldsamt. Norwich Castle, med viktoriansk glasyr över den mäktiga medeltida kakan, är numera museum. Nelson har varit där flera gånger med sina döttrar. De älskade fängelsehålorna, minns han, och Laura var svag för tekannesamlingen. Men nu är det flera år sedan sist, och han fruktar det värsta när han och hans hustru går uppför den slingrande gången med strålkastarsken på heraldiska banér. Farhågorna bekräftas när de möts av pigor i stället för servitriser. I inbjudan stod ingenting om maskerad, men de här tjejerna är definitivt pigor, med djupt urringat klänningsliv i obestämt medeltida stil och spetsprydd mössa på huvudet. De bjuder runt brickor med champagne och Nelson tar det mest välfyllda glaset, något som inte undgår Michelle. ”Typiskt att du väljer det största”, säger hon och tar ett glas juice. ”Jag kommer att behöva alkohol för att klara mig igenom den här kvällen”, säger Nelson medan de går fram till den massiva träporten. ”Du har inte sagt att det skulle vara maskerad.” ”Det är det inte heller.” Michelles klänning är silverblank och minikort och allt annat än medeltida. Nelson tycker faktiskt att den kan behöva lite mer tyg – ett släp eller en krinolin eller vad fruntimmer nu hade på sig på den tiden. Men han måste medge att hon är snygg. De kommer in i en cirkelrund sal och möts av mer champagne, någon som spelar luta och till råga på allt en narr. Nelson blir illa berörd och tar ett steg baklänges. ”Gå nu.” Michelle knuffar på bakifrån. ”En karl i strumpbyxor!” ”Och? Det dör du nog inte av.” Nelson går misstänksamt in i salen med blicken fäst på narren. Därmed missar han en annan fara som närmar sig från motsatta hållet. 19
Griffiths_Janusstenen.indd 19
2010-01-21 13.36
”Harry! Och den sköna mrs Nelson.” Det är Whitcliffe, praktfull i smoking och oknäppt skjortkrage – det tror han väl är trendigt. Vit halsduk har han också. Idiot. ”Hej, Gerry.” Whitcliffe kysser Michelle på hand. Narren kretsar förhoppningsfullt omkring dem och ruskar på bjällrorna. ”Du sa inte att det skulle vara utklädda människor här”, säger Nelson. Som alltid i stressiga lägen märks hans nordengelska dialekt mer än vanligt. ”Det är medeltidstema”, säger Whitcliffe överslätande. ”Edward är så bra på sådant.” ”Edward?” ”Edward Spens”, säger Whitcliffe. ”Jag har ju sagt att det är Spens & Company som sponsrar den här kvällen.” ”Byggfirman. Javisst ja.” ”Byggmästare”, säger en röst bakom dem. Nelson vänder sig om och får se en man i sin egen ålder med snyggt utseende och oklanderlig smoking. Varken vit halsduk eller oknäppt krage, bara en konventionell vit smokingskjorta och svart fluga som framhäver solbränd hy och tjockt mörkt hår. Nelson tycker illa om honom från första stund. ”Edward!” Whitcliffe delar uppenbarligen inte hans åsikt. ”Det här är vår värd, Edward Spens. Edward, det här är kriminalkommissarie Harry Nelson och hans vackra hustru Michelle.” Edward Spens tittar beundrande på Michelle. ”Inte visste jag att poliser hade så vackra fruar, Gerry.” ”Det är en förmån som följer med tjänsten”, säger Nelson med spänd röst. Whitcliffe, som inte är gift (om detta spekuleras det en hel del), säger ingenting. Michelle är van vid beundrande blickar från män. Hon ger Spens ett brett men aningen avståndsskapande leende. ”Nelson”, säger Edward Spens. ”Var det inte ni som ledde utredningen på saltängarna?” ”Jo.” Nelson gillar inte att diskutera sitt arbete. 20
Griffiths_Janusstenen.indd 20
2010-01-21 13.36
”Det var en fruktansvärd historia.” Spens ser allvarlig ut. ”Ja.” ”Vi tackar Gud för att ni klarade upp det.” Spens dunkar honom hjärtligt i ryggen. Tacka Ruth Galloway också, tänker Nelson. Men Ruth har alltid velat tona ner sin inblandning i fallet. ”Som tur är får vi inte sådana fall speciellt ofta”, säger han. ”Skål för det!” Spens sätter ett nytt glas champagne i handen på honom. Ingen har sett Ruth kräkas, så hon bara sparkar lite jord över spyan och sätter sig i bilen igen. Bruce Springsteen talar om för den osannolikt benämnda Wendy att de är födda till att springa. Ruth backar ut från campingplatsen och kör hemåt. Hennes stuga är en av tre i utkanten av saltängarna. En står tom och den andra ägs av sommargäster som kommer dit alltmer sällan nu när deras barn börjar bli stora. Ensamheten stör inte Ruth. När hon stiger ur bilen och njuter av det vida kärret, sanddynerna långt borta och havets avlägsna brus känns det ännu bättre just därför att utsikten är bara hennes. Hon ler när hon öppnar ytterdörren. Ruths rödrandiga katt, Flint, har legat och väntat. Nu kommer han fram och klagar högljutt. Han har mat i skålen men den går tydligen inte att äta. Han spinner runt benen på Ruth tills hon ger honom ny mat, fast hon mår lite illa av lukten. Sedan nosar han kräset på den och går ut genom kattluckan. Ruth sätter sig vid bordet framför fönstret och kollar telefonsvararen. Ett meddelande är hennes mamma som undrar om Ruth fortfarande tänker komma och hälsa på över veckoslutet. Hon väntar sig alltid att Ruth ska ändra sina planer i sista minuten, trots att Ruth i själva verket är extremt punktlig och pålitlig. Meddelande nummer två är väninnan Shona som bubblar på om sin gifte älskare Phil. Det tredje är Max Grey. Intressant. ”Hej, Ruth. Ville bara säga att det var trevligt att prata. Jag har funderat på vår kropp. Om huvudet saknas så kan det tyda 21
Griffiths_Janusstenen.indd 21
2010-01-21 13.36
på en huvudkult. Har du hört talas om Lankhillsutgrävningen i Winchester? Sju huvudlösa kroppar påträffade på en romersk begravningsplats. En var ett barn. Kan det vara något sådant vi har här? Hur som helst, vi hörs snart.” Ruth tänker att arkeologer uttrycker sig märkligt ibland. ”Vår kropp.” Benen som hittats begravda under den romerska husgrunden har blivit ”vår kropp” som förenar Ruth och Max på något underligt sätt. Båda upplever en sorts äganderätt till dem, rent av medkänsla. Men är det enbart därför Max har lämnat det här meddelandet? Vill han bara småprata lite om halshuggna kroppar, eller kan det tänkas att han vill träffa henne igen? Ruth suckar. Det är för invecklat för henne. Dessutom har hon annat att tänka på. I morgon ska hon köra till London och berätta för sin mamma att hon väntar barn. ”Så vi ska exploatera tre nyckeltomter i hjärtat av Norwich. Det gamla garveriet, Odeonbiografen och rucklet på Woolmarket Street.” ”Woolmarket Street?” infaller Whitcliffe. ”Var inte det ett barnhem förr?” ”Jo, jag tror det”, säger Edward Spens och brer smör på sitt kuvertbröd. ”Är du en traktens son, Gerry?” Det förklarar en hel del, tänker Nelson när Whitcliffe nickar. Nelson är född i Blackpool och skulle bo där än om det inte var för Michelle och döttrarna. Det var Michelle som ville att han skulle ta jobbet i Norfolk, och innerst inne är han fortfarande arg på henne för den sakens skull. Tjejerna trivs inte i Blackpool. Alla pratar konstigt där och man äter middag klockan fem. Och de tycker att det är för kallt där, trots att de infödda flickorna verkar gå i minikjol året om. Nu har de hunnit till bankettstadiet: fläskstek utklädd till halstrad spädgris. Michelle har lämnat det mesta av sin. Hon gnistrar mot sin bordsgranne, någon fjant vid namn Leo i rosa skjorta och löjliga glasögon. Nelsons bordsdam, en yppig kvinna i blå satäng, låtsas inte om honom över huvud taget. Det är därför 22
Griffiths_Janusstenen.indd 22
2010-01-21 13.36
han lyssnar på Edward Spens envetna försäljarsnack. ”Det är ett familjeföretag”, säger Spens. ”Uppbyggt av min far, Roderick Spens. Sir Roderick, egentligen – han har blivit adlad för sina insatser för byggbranschen. Han föreställer pensionerad men kommer ändå till kontoret varje dag. Försöker tala om för mig hur slipstenen ska dras. Han är emot att jag exploaterar fastigheten på Woolmarket Street, till exempel, men den har ju ett oslagbart läge.” Han skrattar hjärtligt. Nelson betraktar honom med uttryckslös blick. Oslagbart läge. Vem tror den här typen att han är? ”Harry!” Nelson märker att hans fru faktiskt talar med honom. Hon ler charmigt tvärs över bordet. ”Harry! Leo vill veta mer om den romerska bosättningen som de har grävt fram. Utanför Swaffham, du vet. Och jag har berättat att vi har en god vän som är arkeolog.” Till Nelsons förvåning kom Michelle och Ruth överens från första stund. Michelle gillar att skryta med sin intellektuella väninna. ”Hon bryr sig inte ett dugg om hur hon ser ut.” Michelle blir säkert glad att höra att Ruth inte alls har gått ner i vikt. ”Ja”, säger Nelson försiktigt, ”hon jobbar på universitetet.” ”Jag skriver en pjäs om den romerske guden Janus”, säger Leo allvarligt. ”Guden med två ansikten. Han som härskar över början och slut, över dörrar och öppningar, över det förflutna och framtiden.” Janus. Någonting ekar i huvudet på Nelson men har svårt att kämpa sig fram genom champagnen och spädgrisen. Jovisst, det var ju Ruths besserwisserkompis – arkeologen från Sussex. Janus. Portarnas och öppningarnas gud. Och plötsligt kommer Nelson på en annan sak. Det är som om han ser en film spelas upp för andra gången och får syn på något som funnits där hela tiden. Han ser Ruth komma gående. Vinden blåser den vida skjortan platt mot hennes kropp. Hon har inte blivit smalare. I själva verket kan hon faktiskt ha gått upp i vikt. Kan Ruth möjligen vara med barn? För i så fall kan det vara Nelson som är pappan. 23
Griffiths_Janusstenen.indd 23
2010-01-21 13.36
3 ”Du kan väl inte vänta barn! Du är ju inte ens gift!” Det här är ett av de tillfällen då Ruth bara vill böja huvudet bakåt och yla. Hon har kommit med sitt avslöjande under en söndagspromenad i Castle Wood i hopp om att utomhusmiljön ska avskräcka hennes mamma från att få ett hysteriskt anfall. Sällan. ”Man behöver inte vara gift för att få barn”, säger Ruth. Hennes mor rätar på sig i hela sin längd. Liksom Ruth är hon storväxt, men majestätisk snarare än tjock. Hon ser ut som drottning Victoria i långbyxor från Marks & Spencer. ”Det vet jag, Ruth. Vad jag menar – och det vet du mycket väl – är att Gud har instiftat äktenskapet för det ändamålet.” Ruth borde väl ha anat att Gud skulle bli inblandad på något vis. Hennes föräldrar är frälsta och tror att om inte Ruth också blir frälst så får hon en enkel biljett till helvetet. Just nu känns det som om hon hellre skulle vilja vara där än i Eltham. ”Jag är i alla fall inte gift”, säger Ruth i lugn ton. Men det är pappan, lägger hon till inom sig. Hon vet att den upplysningen inte skulle göra saken ett dugg bättre. ”Vem är far till det?” frågar hennes pappa ganska hest. Ruth tittar sorgset på honom. Pappa brukar vara lite lättare att tas med än mamma, men nu verkar han vara på väg att jobba upp sig till gammaldags faderlig vrede. ”Det vill jag helst inte säga.” ”Helst inte säga!” Ruths mamma sjunker ner på en stubbe. ”Å, Ruth … hur kunde du?” Hon börjar snyfta högljutt i en liten spetsnäsduk. Andra människor på söndagspromenad tittar nyfiket på henne när de går förbi. Ruth lägger sig på knä bredvid sin mor, uppfylld av dåligt samvete fast hon vet att hon inte borde ha det. 24
Griffiths_Janusstenen.indd 24
2010-01-21 13.36
”Snälla mamma, det gör mig ont att du blir så ledsen för det. Försök se det positiva i det. Du får ju ett barnbarn. Jag ska få ett barn. Är inte det något att vara glad för?” ”Glad för ett oäkta barnbarn!” mullrar hennes far. ”Är du inte klok?” Uppenbarligen inte, tänker Ruth. Hon kan inte ha varit klok om hon inbillat sig ens en enda sekund att hennes föräldrar skulle bli glada åt den här nyheten. Att de skulle glädjas med henne. Att de skulle acceptera att deras dotter kommer att ha ett barn fast hon inte har någon partner och att barnet är efterlängtat även om det inte var planerat. Hur desperat efterlängtat vill Ruth helst inte erkänna ens för sig själv. Det enda hon vet är att hjärtat lade i högsta växeln i samma ögonblick som hennes misstankar kristalliserade sig till det där smala blå strecket på graviditetstestet. Det var som om alla sorger och besvikelser i livet – för att inte tala om de senaste månadernas trauman – hade bleknat bort till ingenting och lämnat efter sig en gränslös blå lycka. ”Jag hoppas ni ändrar åsikt”, säger hon bara. Sedan reser hon sig och hjälper sin mamma upp från stubben. ”Vi ändrar aldrig åsikt om någonting”, säger hennes mor stolt. ”Sådana är vi inte.” Nej, det vet jag nog, tänker Ruth. Frälsningen har förstärkt föräldrarnas redan förut välutvecklade känsla av ofelbarhet. När Gud har valt ut en, hur kan man då ha fel? I fråga om någonting alls? Föräldrarna fann Gud när Ruth var i tonåren och då var det alldeles för sent för henne. Ett tag följde hon med dem till gudstjänsterna, men hon fann aldrig Gud. Och hon har inte tänkt börja leta. Hennes pappa slår teatraliskt ut med handen mot Severndroogs slottstorn i bakgrunden. ”Våra värderingar förändras inte. De har inte förändrats sedan det där slottet byggdes på medeltiden.” Ruth påpekar inte att tornet i själva verket är en låtsasfästning från sjuttonhundratalet och inte heller att det måste ha vimlat av oäkta barn och ogifta mödrar på medeltiden. Hon säger bara: 25
Griffiths_Janusstenen.indd 25
2010-01-21 13.36
”Jag hoppas att det kommer att kännas annorlunda när barnet väl är fött.” Ingen av föräldrarna svarar på det, men när de går över Avery Hill Road tar Ruths pappa hennes arm i ett beskyddande grepp, som om graviditeten måste ha fördärvat hennes trafikvett. Det känns oförklarligt tröstande. Söndagseftermiddag i en förort till King’s Lynn. Bilar tvättas, rödkindade familjer ger sig ut på cykeltur, hundar tas ut på promenad, tidningar läses och doften av söndagslunch sprider sig i luften. När Nelson har fått sin – lammstek med ett vegetariskt alternativ åt Laura – tillkännager han att han tänker klippa gräsmattan. Michelle säger att hon ska åka till gymmet (hon är den enda kvinnan i hela världen som vill åka till gymmet en söndagseftermiddag) och Laura säger att hon vill följa med och simma. Därmed blir Nelson ensam med sextonåriga Rebecca, som genast försvinner en trappa upp till iPod och dator. Det passar Nelson utmärkt. Han vill vara ensam och göra något enkelt och vardagligt. Det är då han tänker bäst. När han väl har tagit fram gräsklipparen, upptäckt att bensinen är slut, hämtat reservdunken ur Mercedesens bagageutrymme, tappat garageporten på foten, lagat den trasiga vajern och flyttat på tvättlinan tänker han så det knakar. Är Ruth med barn? Är det hans? De var tillsammans en enda natt i februari. Men han vet att Ruth träffade sitt ex, Peter, flera gånger vid den tiden. Kan barnet alltså vara Peters? Och Erik då, Ruths gamle handledare? Nelson tyckte att det verkade som om Ruth och Erik stod varandra nära. Hade de sex med varandra? Konstigt nog betraktar han Ruth som på något sätt ren. Visst är hon en modern kvinna – hon kan prata om sex utan att rodna, svär som en borstbindare och har säkert alla möjliga vänsteråsikter om fri kärlek. Men trots allt detta tycker han att hon existerar på ett högre plan än de flesta. Den där natten då de hamnade i säng med varandra kändes det som något helt annat än vanlig lusta, fast den också hade spelat in. Han och Ruth sökte sig till varandra som jämlikar, två människor som just 26
Griffiths_Janusstenen.indd 26
2010-01-21 13.36
hade upplevt något hemskt tillsammans. Det kändes bara … rätt. Och Nelson minns att själva sexbiten var fantastisk. När han kommer ihåg den där känslan av att det var rätt blir han av någon anledning övertygad om att Ruth blev befruktad den natten. Det känns nästan förutbestämt. Herregud! Han ger gräsklipparen en ilsken knuff. Nu tänker han ju som någon satans damtidning! Det är högst osannolikt att hon blev gravid. Hon hade naturligtvis skydd (det sa de aldrig något om – de sa nästan inget alls). Han vet ju inte ens säkert att hon är med barn. Hon har nog bara blivit tjockare. ”Pappa!” Rebecca lutar sig ut genom ett fönster på övervåningen. Med sitt långa ljusa hår och sitt allvarliga ansikte ser hon egendomligt anklagande ut, som en illustration från artonhundratalet av en sviken kvinna. Under ett idiotiskt ögonblick får Nelson för sig att hans dotter vet allt om Ruth, att hon kommer att berätta det för Michelle … ”Pappa! Det är Doug. Han undrar om du vill gå på puben i kväll.” Nelson hejdar sig och flåsar. Lukten av nyklippt gräs känns nästan överväldigande. ”Tack stumpan. Hälsa och säg nej tack, jag är hellre med familjen.” Rebecca rycker på axlarna. ”Som du vill. Men jag tror att mamma ska på bio.” Medan Nelson och hans döttrar ser på en gammal Bondfilm på teve den kvällen (Michelle har mycket riktigt gått på bio med en väninna) sitter Ruth i sina föräldrars vardagsrum och tittar på samma film utan att se den. Hon avskyr James Bond, tycker att han är sexistisk, rasistisk och nästan olidligt långtråkig, men föräldrarna verkar ha nöje av filmen (fast har det någonsin funnits någon så ofrälst som James Bond?) och hon vill absolut inte göra sig osams med dem. Frågan om hennes barn har tröskats vidare hela eftermiddagen. Hur kunde hon? Vem ska se efter det när 27
Griffiths_Janusstenen.indd 27
2010-01-21 13.36
hon är på jobbet? Vet hon inte att alla barn behöver en pappa? Vad ska den lilla stackaren ta sig till utan far, utan familj, utan Gud? ”Mitt barn har visst familj, det har ju er”, har Ruth sagt, ”och ni kan berätta om Gud.” Fast jag kommer att lägga fram min egen version, tillägger hon inom sig. Att Gud är en påhittad saga, precis som Snövit fast otäckare. Nu sitter föräldrarna tack och lov tysta och tittar glatt på medan James Bond misshandlar en lättklädd kvinna. När Ruths mobil ringer får hon anklagande blickar av dem båda två. Ruth går ut i hallen och svarar. Phil står det på displayen. Chefen. Prefekten på institutionen för arkeologi vid University of North Norfolk. ”Hej, Phil.” ”Hej, Ruth. Jag ringer väl inte olämpligt?” ”Jag är hos mina föräldrar.” ”Jaha … bra. Det har dykt upp en grej på en av tomtutgrävningarna, förstår du.” Universitetet har fältarkeologer anställda för utgrävningar på tomtmark som ska exploateras på olika sätt, oftast bebyggas. Fältarkeologerna är underställda Phil och gör hans liv till ett helvete. ”Vilken då?” ”Woolmarket Street, tror jag.” ”Vad har de hittat?” Men det vet hon naturligtvis redan. ”Mänskliga kvarlevor.”
28
Griffiths_Janusstenen.indd 28
2010-01-21 13.36