Kärleken är starkare än döden
Malin Sävstam
Kärleken är starkare än döden
albert bonniers förlag
Av Malin Sävstam har tidigare utgivits: När livet stannar 2007
Texten av Suzzie Tapper på sidan 127–128 återges med tillstånd av Lionheart Music.
www. albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-013107-4 © Malin Sävstam 2013 tryckeri xx 2013
Till Mats, Harald och Elsa. Jag lever, jag skrattar och jag kan känna glädje, fÜr djupt inom mig vet jag att ni finns. Att vi fortfarande andas samma luft och att vi tillsammans bildar ett.
Innehåll
Långt hemifrån 11 Kärleken ska hela 41 (Mina barn är) meningen med livet 141
Strax efter tsunamin 2004 förstod min omgivning omfattningen av katastrofen för vår familj. Själv förstod jag ingenting utan levde i en ständigt overklig och ogenomtränglig dimma. Nu, flera år senare, då jag börjar förstå – då har omgivningen glömt.
Lyssna
När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar ge mig råd, så har du inte gjort det jag bad dig om. När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna som jag gör, så trampar du på mina känslor. När jag ber dig lyssna på mig, och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, har du svikit mig, hur konstigt det än kan låta. Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller gör något – bara hör på mig. Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös. När du gör någonting för mig som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet. Men när du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig, och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom min känsla. Och när det är klart, då är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd. 8
Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår vad som ligger bakom dem. Kanske är det därför bönen hjälper en del människor. För Världssjälen är stum och ger inga råd eller försöker ordna saker. Den bara lyssnar och låter mig klara ut det svåra själv. Så var snäll och lyssna och hör bara på mig. Och om du vill prata, vänta en minut på din tur, så ska jag lyssna på dig. Anonym
9
L책ngt hemifr책n
Uppläxad
Kvinnan lägger armbågarna på bordet och tittar på mig. »Och vad arbetar du med?« Som vanligt när jag får den här frågan tar jag några djupa andetag, avvaktar en stund innan jag återigen tar sats och kastar mig över stupet. »Jag?« Det är trettio grader varmt, den 26 januari 2010, och jag befinner mig på Sri Lanka tillsammans med journalisten och vännen Therese Larsson. Egentligen känner vi inte varandra särskilt väl. Vi träffades första gången sommaren 2009 då Therese producerade mitt sommarprogram för Sveriges Radio P1. Sedan dess har vi haft sporadisk mejlkontakt fram till för två månader sedan då vi bestämde oss för att gemensamt göra något vi aldrig har gjort förut: resa till en ayurvedisk klinik och leva enligt den femtusenåriga vediska traditionen och hälsoläran under två veckor. Nu sitter vi här. Har just avslutat vår middag och den svenska kvinnan som vi har delat bord med har själv berättat 13
var hon bor, vad hon arbetar med och varför hon är här. Therese har också presenterat sig. Journalist, bor i Berlin men har just bestämt sig efter fyra år för att återvända till Stockholm där hennes kärlek bor. »Jag?« Jag upprepar ordet som om det skulle förändra svaret, men inser att jag inte kommer undan. Tar ny luft. »Vad jag gör? Jag förlorade min man och mina två yngsta barn i tsunamin 2004.« Tystnad. »Och jag har aldrig riktigt kommit tillbaka sedan dess«. Ny tystnad. Det är bara servitörernas skrammel, de andra gästernas lågmälda samtal och syrsorna som hörs i den becksvarta tropiska natten. »Vi var i Thailand. I Khao Lak. Vår äldste son Axel och jag överlevde. Vi var tio som reste och fyra som återvände till Sverige levande. Min bästa väninna, hennes mellanson och hennes nya man omkom också.« »Oj, vad hemskt.« Kvinnan vet inte riktigt var hon ska titta. »Jag jobbade på reklambyrå tidigare, men har aldrig kommit tillbaka till samma energinivå som jag hade då. Så jag har pluggat lite journalistik och jobbat deltid på en PR-byrå …« Jag blir avbruten av Therese som har suttit tyst en stund. Hon ler mot mig och säger med värme i rösten: »Hallå där. Vi får nog jobba en del med din självbild. Du måste sannerligen coachas i hur du presenterar dig. Du glömmer tala om att du har skrivit en bok som många, många har läst. Och att du är ute och föreläser om hur livets hårda skola har förändrat 14
dig och vad du har lärt dig under de här fasansfulla åren.« Hon låter ganska sträng. Och det är hon också. Det lärde jag mig redan i somras då vi samarbetade inför radioprogrammet. Hon är bestämd, orädd och för det mesta väldigt klok. »Hur du vill presentera dig själv bestämmer bara du. Och jag tycker definitivt vi ska prata mer om detta.« Samtidigt som ordet »gärna« glättigt kommer ut ur min mun hoppas jag att hon ska glömma bort samtalet. Hur ska hon kunna förstå? Hon som är så ung och ännu inte har några barn? Har hon någon aning om vad livskriser och ständig smärta handlar om?
15
Inträngd i ett hörn
Dagen efter samtalet sitter Therese och jag vid den havsvattenfyllda poolen. Solen värmer våra kroppar och vi har just druckit varsin papayajuice. »Du får verkligen ursäkta att jag tar upp frågan igen, men du kan inte fortsätta presentera dig så som du gjorde igår kväll.« Therese har satt sig upp på sin solbrits och vänt sig mot mig. Jag känner hur adrenalinet börjar pumpa. Vet inte om jag orkar gå in i denna diskussion nu. Inte här. Och inte med Therese. Vad vet hon? Vad förstår hon? Jag hade hoppats att hon hade glömt samtalet från igår eller att hon bara skulle låta det ligga. Men istället tar hon upp frågan igen. Jag suckar. »Therese, i tjugotre år presenterade jag mig alltid med mitt yrke först. Jag var civilekonom och hade ett spännande jobb med ett tydligt utstakat mål för mitt nästa steg i livet. Men du måste förstå att det där är historia. Idag kan jag inte med den bästa vilja i världen få min mun att uttala sådana ord igen. Det där är inte jag längre. Jag är en annan person än jag 16
var tidigare«, säger jag medan jag märker hur min röst spänns och hur jag hamnar i försvarsställning. Min tanke far i väg och det blir tydligt för mig att Therese, liksom många andra, tror att såren är läkta och tycker att jag efter fem år borde lägga vår krossades familjs öde bakom mig. Hon ser inte att jag är en halv människa med ett urgröpt inre. Och hur ska hon egentligen kunna förstå? Inget syns på utsidan. Jag pratar, går och rör mig så som jag alltid har gjort. Försöker tänka goda tankar och intalar mig att det är självklart att hon inte kan föreställa sig den evigt brinnande och smärtsamma lågan som jag har inne i mitt bröst. Det här är ett ständigt återkommande dilemma för mig. Jag vill inte att min omgivning ska uppfatta mig som ett ufo och därför försöker jag bete mig så normalt som jag förmår. Men å andra sidan klarar jag inte längre av att leva livet så som jag gjorde före tsunamin. Idag är mitt liv på något sätt skörare och jag måste vara noggrannare med var jag sätter ner fötterna. Till exempel går det inte längre att bita ihop eller blunda för verkligheten och vara oärlig mot mig själv och andra som jag kunde tidigare. Inte heller kan jag hålla samma vardagstempo som den duktiga trebarnsmamman hade. Therese är tyst en stund och ser ut som om hon reflekterar på det jag just har sagt. »Okej, jag köper att du inte kan presentera dig som du gjorde tidigare. Det förstår jag och det är inte det jag menar. Men du måste sluta presentera dig som ett offer.« Hon lutar sig fram mot mig, rynkar pannan och lägger handen på mitt knä. »Förlåt. Det där lät hårt. Jag vet inte hur jag ska förklara det …« 17
Jag förstår att Therese har kommit in i en snårskog. Hon vill inte såra mig, men har tydligen samtidigt något viktigt att berätta. »Jo, så här: nu har det gått fem år och du måste bestämma dig för vem du är.« »Vadå vem jag är?« Jag kisar mot henne och tänker att det vet jag väl. En snart femtioårig kvinna, ganska frisk på ytan men stympad i själen. Arg på något som jag inte kan definiera. Rädd för sammanhang som jag inte kan kontrollera. Hela tiden paddlande allt vad jag förmår för att hålla huvudet ovanför ytan. »Jag menar inte att du ska förneka vad som har hänt eller att du är en trebarnsmamma med ett levande och två döda barn. Jag menar bara att du måste bestämma dig för vad som ska komma först. Är du … tsunamioffret Malin? Eller är du mångsysslerskan Malin som bland annat föreläser och skriver?« »Men det räknas ju inte som ett jobb. Det gör jag ju för att jag själv blir hjälpt av att dela med mig.« Therese skrattar och hennes stora bruna solglasögon guppar i ansiktet, »Men hör du inte hur du själv låter? Sluta förminska dig själv hela tiden.« Nu vet jag inte om jag ska börja gråta. Förminska mig själv? Jag som bara känner mig hudlös och rädd. »Sedan tsunamin har du gjort mängder av saker som visserligen har varit en del i ditt eget sökande efter en ny väg, men du har genom att berätta din historia också hjälpt andra. Det vet jag ju från vårt jobb i somras med ditt sommarpro18
gram. Du har pluggat journalistik. Skrivit några artiklar. Publicerat en bok. Föreläst och jobbat på både en PR-byrå och hos din gamla arbetsgivare reklambyrån. »Men det är inte som förr.« Nu tittar Therese strängt på mig. »Jag vet inte hur många gånger jag har hört dig säga att alla livskriser förändrar oss människor. Och att du inte är samma Malin som du var före tsunamin. Är detta bara något som du säger? Tror du fortfarande innerst inne att du kan vara den du var tidigare? Jobba som du gjorde tidigare? Eller presentera dig så som du gjorde tidigare? Det tror inte jag i alla fall – även om jag bara är amatörpsykolog.« Hon ler och jag försöker verkligen lyssna och ta till mig det hon säger. Tänker att jag inte ska hamna i försvarsställning och börja käfta emot som jag har så lätt för. Får återigen känslan av att jag har svårt att vara synkad med människorna runtomkring mig. Strax efter tsunamin 2004 förstod alla andra omfattningen av katastrofen för vår familj. Själv förstod jag ingenting utan levde i en ständig overklig och ogenomtränglig dimma. Nu, flera år senare, då jag börjar förstå – då har omgivningen glömt. »Jag vill bara att du inte ska framställa dig som ett offer«, säger Therese. »Måste du använda ordet offer hela tiden? Jag känner mig ju inte direkt som en vinnare i livets lotteri.« »Det förstår jag väl och jag menar inte heller att du ska förneka det som har hänt. Bara att du ska fundera på om tsunamin måste komma i din första mening när du presenterar dig », säger hon och lägger sig till rätta på solbritsen. »Du vet, 19
ibland träffar man personer, ofta kvinnor, som presenterar sig med sitt livsöde: ’Hej, jag heter Eva och är frånskild.’ Jag är bara rädd att du kanske skrämmer iväg människor genom att alltid trycka fram tsunamin och dess konsekvenser i din första mening. Glöm inte att du först och främst är Malin.« Jag blundar. Under mina ögonlock bränner tårarna. Fem år har gått och jag känner mig fortfarande stympad. Ska det aldrig ta slut? Från tid till annan fungerar mitt liv riktigt bra men när vi nu ligger här ett dygns resväg hemifrån, insmorda i solskydd, och jag rannsakar mig själv, så måste jag erkänna att min reskompis har rätt. När jag möter en ny person går det inte många ögonblick innan jag berättar om mitt livsöde. På något sätt är det som om jag har ett bekännelsebehov. Jag berättar inte för att folk ska tycka synd om mig. Jag vill bara vara ärlig, så att de förstår vilken typ av människa de har framför sig. Om jag hade suttit i rullstol eller förlorat en arm så skulle det vara lättare för dem att hantera mina tillkortakommanden. Nu ser man en stabil, säker person. Ingen ser den trasiga inre själen. Ingen ser att vasen har gått sönder och att den är klumpigt hoplimmad. Mötet med kvinnan kvällen före var ett tydligt exempel. Jag ville inte att hon skulle tro att jag var en annan person än jag egentligen är. Som om jag skulle ljuga om jag inte är totalt transparent. Therese är fjorton år yngre än jag. Ung, snygg, snabb och smart. Egenskaper hon kombinerar med ett gott hjärta. Hennes mamma födde Therese redan som tonåring och uppväxten utan far och som ensambarn har självklart satt sina spår. Therese är drivande, målmedveten och lever efter devisen: »Det finns inga gratisluncher och vill jag ha något så får jag 20
fixa det själv.« Hon förstod tidigt att studier och språk kunde bli medel för att uppfylla hennes drömmar och därför lärde hon sig både franska och tyska flytande. Sedan utbildade hon sig till journalist och har arbetat på flera tv- och radiokanaler, bland annat på Sveriges Television och Sveriges Radio. Jämfört med henne känner jag mig som en latmask som föddes med silversked i munnen. Min röst skär sig när jag till slut får fram: »Men Therese, jag vet inte vem jag är längre. Tidigare var allt så enkelt. Vägen var så rak och så tydlig. Nu är allt bara ett enda virrvarr. Jag vill inte vara tsunamioffret Malin, men jag vet inte hur jag själv ska tänka för att komma ur det. Jag vet bara att jag inte kan fortsätta mitt liv som om ingenting har hänt.« Therese lägger sin arm på min, skakar först på huvudet och sedan nickar hon. »Just så. Du ska fortsätta som om något har hänt.« På den här ayurvediska kliniken befinner sig en salig blandning av tyskar, italienare, engelsmän, belgare, schweizare, svenskar, japaner och fransmän för att under två till tre veckor leva enligt den ayurvediska traditionen och få behandlingar för diverse åkommor. På listan över problem som de hanterar står det bland annat astma, migrän, stressmagar, hudproblem och muskelvärk. Tydligen går det mesta att behandla den »naturliga vägen«. Varken Therese eller jag har något större fysiskt problem utan för oss handlar det om småskavanker som hudutslag, ryggont, täta luftvägar och så min konstanta huvudvärk förstås. Alltsedan tsunamin har det känts som om jag har haft 21
en metallskena över tinningarna och runt huvudet som med jämna mellanrum dras åt extra mycket. Vårt huvudskäl för att komma hit är detsamma som de andra gästernas: Vi ville få en chans att varva ner och under några dagar leva lugnt, rent och fridfullt. För mig känns det här alldeles extra behövligt. De senaste fem åren har varit en enda lång sörja av spänningar med alldeles för mycket intag av alkohol, lugnande tabletter och antidepressiv medicin. Jag har sparat länge för att kunna ge min snart femtioåriga kropp den här presenten. Maten som serveras här är vällagad, god och vegetarisk. Här finns ingen alkohol, inget kaffe eller kylda drycker. Vi dricker kokt varmt vatten, te och otaliga varianter på färska fruktjuicer. Det busigaste man kan köpa är rumstempererat, icke kolsyrat mineralvatten. Ayurveda har i sig ingen andlig koppling, men eftersom denna anläggning drivs av en buddhistisk familj så finns det drag av den filosofin här. Överallt finns det små Buddha statyer och i biblioteket finns mängder av buddhistisk litteratur. Första dagen vi var här fick vi, var och en, träffa en ayurvedisk doktor, Dr Pushba. En bestämd dam i en obestämbar ålder. »Please come with me«, sa hon och gick före in i mottagningsrummet. Som alla kvinnor här har hon långt svart hår, prydligt bakåtkammat till en tjock fläta som vilar utefter ryggen. Varje dag bär hon och de andra fem doktorerna vackra saris i olika färger som vi inte begriper hur de får på sig. 22
Hennes rum vetter ut mot en kringbyggd näckrosdamm där det simmar sköldpaddor. Mitt i rummet står ett stort mörkt skrivbord i trä där det ligger travar av gula mappar med patientjournaler i. Där finns också en undersökningsbrits och fyra trästolar runt skrivbordet. Dr Pushba gick noga igenom min hälsa. Tog puls, blodtryck, tittade intresserat på tungan och lyssnade på hjärtat och andningsljudet. Därefter följde ett samtal där jag fick berätta om mina krämpor och skavanker. Under hela samtalet skrev doktorn nitiskt, som jag uppfattade det, små krumelurer i journalen. Sedan kom behandlingsschemat för de första dagarnas avgiftning och nedvarvning: daglig akupunktur, oljemassage, örtomslag i örtträdgården och örtbad. Varje dag klockan tre ombeds jag att hämta »medicinerna« som ska tas enligt ett speciellt schema. Det är örtpulver, örtdrycker och små stenhårda örtkulor. Var tredje dag under hela vistelsen blir det återbesök hos doktorn. I en liten skrift på rummet läser jag att i denna kultur förklarar inte läkarna varför de ger en specifik behandling utan som patient ska man lita på att ordinationen är den rätta. Vill gästen veta varför, hur och för vad behandlingen sker uppmanas man att fråga. Vi badar i poolen. Simmar och svalkar oss i det 30-gradiga vattnet. Hela tiden hör vi hur vågorna rullar in nedanför klipporna 50–60 meter ifrån oss. Jag håller mig helst på behörigt avstånd från havet, men har genomfört två havsbad sedan vi kom hit. Therese frågar varför jag är ute och föreläser och jag för23
klarar att det varken är för att skrämmas eller vältra mig i allt det hemska som hände. Nej, det är orden. Alla ord som tvingar tankarna att sorteras i huvudet. Och genom att tankarna blir mer sorterade får jag en bättre struktur på min tillvaro och på så sätt också lite bättre kontroll på mig själv. »Jag har inte svaren eller facit, jag har bara haft mer tid och anledning än de flesta andra att fundera på min egen litenhet i förhållande till livets storhet. Att få dela med mig av mina insikter släcker branden inne i min själ för en stund. Varje positiv liten kommentar efteråt om att jag har hjälpt någon att tänka lite annorlunda på sitt liv och sina problem gör att jag orkar gå ett par mil till. På så sätt får mitt öde trots allt en betydelse som inte är rakt igenom negativ. Jag kan åtminstone använda erfarenheten för att hjälpa andra. När jag berättar märker jag att många kan känna igen något av det jag pratar om. Våra livsöden ser olika ut – men känslorna är desamma.« Vi är tysta en stund, sedan beställer vi varsin fruktjuice med papaya och apelsin. Plötsligt säger Therese. »Skriv. Börja skriv igen. Prata inte bara utan skriv om dina erfarenheter och dina insikter. Du har inte tänkt färdigt utan för mig verkar det som om du är mitt uppe i ett skeende. Formulera alla tankar som du går och bär på vad gäller livet och livets mening. Sätt allt på pränt. På så sätt kommer det säkerligen att bli tydligare hur du ska presentera dig i framtiden.« Therese låter entusiastisk och gestikulerar med händerna. Jag tittar skeptiskt på henne medan hon ivrigt nickar mot mig.
24
Blunda, andas och möt dig själv
Varje dag klockan sex på morgonen yogar jag, det vill säga jag genomför några rörelser i takt med min andning. Resultatet är en kombination av mental och fysisk styrka. När jag, den morgontrötta Malin, skriver att jag går upp på morgonen för att lägga mig på en tunn gummimatta och genomföra några krångliga rörelser blir jag själv imponerad av att något överhuvudtaget kan få mig till detta. Att få chans att yoga här på Sri Lanka, alldeles vid havet, är självklart speciellt. Det är alldeles mörkt och tyst när jag rullar ut mattan under solskyddet där läraren just har tänt några myggljus för att jaga bort envetna flygfän. Några andra elever har också klivit upp ur sängen och vi nickar lite kort till varandra. Läraren ber oss sluta ögonen och istället för synen ska vi arbeta med hörseln och hudens alla känselceller för att uppleva omgivningen och dess skiftningar. Vi andas. Vi tänjer. Och vi vrider oss. Varenda liten muskel sträcks. Jag känner mig som en liten nyvaken katt. Läraren guidar oss lugnt och försiktigt genom ett mjukt morgonprogram. »Can you feel the morning breeze?« 25