9789175452913

101 historiska svenskar Lars Edling & Sara Griberg

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och författarna 2016 Faktagranskning: Eva Queckfeldt Omslag: Miroslav Šokcˇic´ Omslagsbilder: Ingrid Bergman (RT/IBL Bildbyrå), Gustav II Adolf (Fotolia), Ingemar Johansson (KREP/IBL Bildbyrå), Jenny Lind (Fotolia), Astrid Lindgren (RT/IBL Bildbyrå), Olof Palme (RT/IBL Bildbyrå) Sättning: PCG Malmö, Cia Björk Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-291-3

Innehåll

Förord 7 Hugo Alfvén 9 Carl Jonas Love Almqvist 12 Barbro ”Bang” Alving 15 Jacob Johan Anckarström 18 Elsa Andersson 21 Salomon August Andrée 24 Sally Bauer 27 Carl Michael Bellman 30 Ingmar Bergman 33 Ingrid Bergman 36 Folke Bernadotte 39 Franz Berwald 42 Elsa Beskow 45 Birger jarl 48 Birgitta Birgersdotter 51 Jussi Björling 54 Karl Otto Bonnier 57 Karin Boye 60 Hjalmar Branting 63 Fredrika Bremer 66 Pauline Brunius 69 Elsa Brändström 72 Anders Celsius 75

Birgit Cullberg 78 Nils Dacke 81 Erik Dahlbergh 84 Kata (Anna Maria Katarina) Dalström 87 Tage Danielsson 90 Louis De Geer 93 Siri Derkert 96 Hasse Ekman 99 Engelbrekt Engelbrektsson 102 Lars Magnus Ericsson 105 Sven X-et Erixson 108 Axel von Fersen 111 Gustaf Fröding 114 Greta Garbo 117 Karl Gerhard 120 Gustav Vasa 123 Gustav II Adolf 126 Gustav III 129 Dag Hammarskjöld 132 Artur Hazelius 135 Sven Hedin 138 Joe Hill 141 Sigrid Hjertén 144 Gunder Hägg 147 Sixten Jernberg 150 Ingemar ”Ingo” Johansson 153 Karl XII 156 Karl XIV Johan 159 Ellen Key 162 Ivar Kreuger 165 Kristina 168 Selma Lagerlöf 171 Lars (Lasse-Maja) Molin 174 Elsa Laula 177

Anna Maria Lenngren 180 Jenny Lind 183 Astrid Lindgren 186 Anna Lindh 189 Pehr Henrik Ling 192 Carl von Linné 195 Lasse Lucidor 198 Rutger Macklean 201 Carl Milles 204 Vilhelm Moberg 207 Axel Munthe 210 Alva Myrdal 213 Karin Månsdotter 216 Märta Måås-Fjetterström 219 Fritiof Nilsson Piraten 222 Alfred Nobel 225 Gunnar Nordahl 228 Ludvig ”Lubbe” Nordström 231 Jenny Nyström 234 Olaus Petri 237 Elise Ottesen-Jensen 240 Hanna Ouchterlony 243 Axel Oxenstierna 246 Olof Palme 249 Ronnie Peterson 252 Christina Piper 255 Christopher Polhem 258 Torgny Segerstedt 261 Johan Tobias Sergel 264 August Strindberg 267 Emanuel Swedenborg 270 Nathan Söderblom 273 Katarina Taikon 276 Evert Taube 279

Esaias Tegnér 282 Sven Tumba 285 Marcus Wallenberg senior 288 Raoul Wallenberg 291 Anna Christina (Cajsa) Warg 294 Stig Wennerström 297 Tore Wretman 300 Elin Wägner 303 Monica Zetterlund 306 Anders Zorn 309 Litteratur i urval 312 Personregister 316

Förord

Etthundraen. Det är ett stort antal män och kvinnor. Med så många personer borde man väl få med de flesta historiska svenskar av betydelse? Nja, vår ambition har varit att spegla så många sidor som möjligt av samhället – från medeltiden fram till i dag. Då har det bara funnits plats för några få personligheter från varje tid och varje verksamhetsfält. Hade vi exempelvis tagit med alla förtjänta författare eller hela den långa rad av regenter som styrt landet sedan medeltiden hade vi snabbt fyllt boken enbart med dem.

Hur har vi då gjort vårt urval? Till att börja med har vi har nöjt oss med en handfull kungligheter. Till dessa har vi lagt en stor skara förgrundsfigurer inom vetenskap, kultur, idrott, näringsliv och politik.

Vissa personer har haft stor betydelse för Sveriges utveckling medan andra finns med för att belysa någon speciell företeelse. Några av våra internationellt mest välkända svenskar ingår förstås i urvalet, men också gestalter ur historien som helt enkelt har en dramatisk eller dråplig levnadshistoria värd att berätta. Samlingen omfattar endast personer som inte längre lever. Även om vi har skrivit om många tongivande kvinnor har listan en manlig slagsida. Förklaringen är naturligtvis att det är männen som har synts och hörts mest i offentliga sammanhang – särskilt under de tidigare århundradena. Men ju närmare nutid vi har kommit, desto större har andelen kvinnor blivit. På så sätt kan man säga att urvalet speglar utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle.

7

Här är alltså de 101 historiska svenskar som vi vill presentera.

Varsågod att bekanta dig med exempelvis tjuven och transvestiten Lasse-Maja, den driftiga Christina Piper som skapade ett helt affärsimperium samt Gustaf Fröding som ”gjorde så kostliga anmärkningar om människor och händelser som ingen annan”.

Trevlig läsning!

Lars Edling & Sara Griberg

1872–1960

Hugo Alfvén Nationalromantisk kompositör, målare och kvinnokarl

Hugo Alfvén, en av våra främsta kompositörer, var också en skicklig bildkonstnär. En av hans akvareller föreställer en tall som står längst ut på ett klipputsprång. Vinden sliter i stam och grenar medan rötterna, som har borrat sig fast i skrevorna, stretar emot för att inte tappa taget. Alfvén tyckte att tallen var en bild av hans egen livssituation – en ständig storm vid avgrundens rand.

Den stämning som präglar bilden finns också i många av Alfvéns kompositioner, som en svårmodig underton. Han tränade upp en teknisk briljans i sin yrkesutövning, kanske som ett försök att kontrollera sitt inre liv. Heta känslor överförde han ofta till ett finstämt och romantiskt tonspråk. Som lyssnare kan man känna sig förflyttad in i ett idylliskt Carl Larsson-motiv. I kompositioner som Midsommarvaka (1903) – Alfvéns största hit – och balettpantomimen Bergakungen (1923) hänger sig Alfvén åt skärgårdsbröllop, spelmansmusik, dansande vallpojkar och vallflickor, slagsmål och trolska nätter med sagofigurer. Den nordiska naturen finns med som ett ständigt närvarande element.

Redan på 1920-talet fick Alfvén höra att hans musikaliska motiv var inaktuella. I dag uppfattar vissa kritiker hans nationalromantiska musik som ”sunkig och pekoralistisk”. Ändå är det mycket lätt att smälta inför hans vemodiga och svärmiska toner.

Alfvén växte upp i Stockholm med föräldrar som var baptister.

Skoltiden har han själv beskrivit som ”en svavelgrön mardröm” på 9

grund av översitteri från både skolkamrater och lärare. En musiktradition fanns i familjen och fadern, som var skräddarmästare, ledde en sångkör. Från elva års ålder tog Alfvén pianolektioner men bytte snart till violin som också blev hans huvudinstrument. Han fick tidigt möjlighet att utvecklas med hjälp av skickliga lärare – även när det gällde bildkonst. Det var dock komposition som utövade den största lockelsen, och redan innan han hade fyllt tjugo år hade han skrivit en rad småstycken för piano, flöjt och violin.

Hugo Alfvéns främsta skaparperiod anses ha infallit mellan 25 och 40 års ålder. Då komponerade han de första fyra av totalt fem symfonier, en rad orkesterrapsodier – till exempel Uppsalarapsodi (1907) och Dalarapsodi (1931) – samt kantater till olika festliga tillfällen.

Han skrev också musik till ett stort antal visor och körsånger där Sveriges Flagga (1916), Aftonen (1942) och Roslagsvår (1955) hör till de mest kända.

Många av hans senare verk har kritiserats för att vara en återklang av teman och musikaliska motiv han hade gestaltat i sin ungdom.

Oförmågan till nyskapande kan delvis ha berott på Alfvéns många åtaganden, bland annat som kapellmästare vid Uppsala universitet och som dirigent för en rad körer, framförallt Orphei Drängar, Allmänna Sången och Siljanskören. Han var också en ofta anlitad orkesterdirigent, främst inom landet men även internationellt. Vid ett gästspel i Chicago blev han med omedelbar verkan erbjuden dirigentskapet för stadens symfoniorkester, något han dock tackade nej till på grund av tidigare engagemang.

En annan faktor som hämmade hans kreativitet var oförmågan att hushålla med pengar. Han fick ägna mycket tid åt beställningsverk när han hellre skulle ha skrivit fler symfonier och andra mer personliga verk, vilket grämde honom. Ändå blev han vid olika tillfällen i livet ekonomiskt stöttad, både genom mecenater och genom insamlingar, men pengarna tycktes rinna mellan hans fingrar. Projektet att skapa sig ett hem i Dalarna drog stora resurser.

Alfvéngården i Tällberg blev klar 1911, men han tvingades sälja egendomen 1931. Mycket tack vare donationer och insamlingar 10

kunde han 1945, vid 73 års ålder, flytta in i den nya Alfvéngården i Tibble utanför Leksand.

Ett annat drag hos Alfvén, som han själv kallade karaktärsfel och förgäves försökte övervinna, var ”svårigheten att stå emot kvinnlig tjuskraft och skönhet”. Han inledde ett passionerat förhållande med den danska konstnären Marie Krøyer, gift med den betydligt äldre Skagenmålaren Peder Severin Krøyer. Hugo och Marie gifte sig 1912 och fick ett barn tillsammans. Äktenskapet blev dock olyckligt, inte minst för att hon av olika skäl lade sitt konstnärskap åt sidan.

Alfvén var också notoriskt otrogen, vilket Krøyer under lång tid valde att förlåta, men till slut inte orkade bära. Efter en uppslitande rättsprocess blev det skilsmässa 1936. Bara kort därefter gifte Alfvén om sig med Carin Wessberg, ett äktenskap som varade till hennes bortgång 1956. Tre år senare, 87 år gammal, gifte han sig för tredje gången, men avled 1960, endast ett år efter vigseln.

Hugo Alfvén var en utpräglad karriärmänniska som bakom en blid framtoning gärna satte sina egna intressen främst. Legendarisk är hans långvariga groll med kompositören Wilhelm Peterson-Berger som i en recension av Alfvéns tredje symfoni bland annat skrev att Alfvén ”framträdde som en osjälvständig Beethovenimitatör”.

Till Alfvéns bestående insatser hör att han skapade ett internationellt intresse för svensk folkmusik.

11

1793–1866

Carl Jonas Love Almqvist Produktiv författare med moderna värderingar

När Carl Jonas Love Almqvists berömda roman Det går an (1839) kom ut orsakade den en hetsig och långvarig kontrovers. Boken handlar om yrkeskvinnan Sara Videbeck och sergeanten Albert, som förälskar sig i varandra under en båtresa från Stockholm till Arboga.

De bestämmer sig för att leva tillsammans jämlikt, utan att gifta sig och med fortsatt yrkesverksamhet för båda två.

Romanen väckte stor uppståndelse, ansågs osedlig och många av Almqvists vänner tog avstånd från honom. När boken angreps av skriftställaren August Blanche, blev han i sin tur offentligt förorättad av Almqvist, varpå Blanche utmanade honom på duell. Duellen blev aldrig av men vid ett senare möte ska Blanche ha spottat Almqvist i ansiktet. Almqvist tvingades också att säga upp sig från sin tjänst som rektor vid Nya Elementarskolan i Stockholm. Ett par år tidigare hade han låtit prästviga sig, men nu drev Uppsala domkapitel en process mot honom, där han måste visa att hans teologiska grundsatser överensstämde med prästlöftena. Följden av processen blev att han inte heller fick arbeta som präst.

Almqvist kom från en välbärgad familj där fadern, som också var ämbetsman i armén, ägnade sig åt lantbruk. Föräldrarnas samliv var olyckligt och, enligt Almqvist, orsak till hans egen inre splittring.

Den bildade morfadern, som gärna förmedlade sina historiska kunskaper, tog stort ansvar för pojken genom att fungera som informator. I tolvårsåldern genomgick Almqvist en kris då modern dog 12

i tuberkulos. Samtidigt hade fadern trassliga affärer och tvingades sälja delar av familjens egendomar. År 1808 flyttade Almqvist till Uppsala, skrev in sig vid Roslags nation och studerade bland annat grekiska, matematik och filosofi. Han var inställd på en bana som ämbetsman och fick tjänst på Ecklesiastikexpeditionen i Stockholm. I tjugoårsåldern sökte sig Almqvist till romantiska och religiösa kretsar och blev medlem av Manhemsförbundet, ett sällskap för kristen och nationell fostran. Där beundrades han och uppfattades av en del som en besjälad förkunnare medan andra såg honom som en demonisk person. Genombrottsverket Amorina (1822) anknyter till förkunnarrollen. I denna ”poetiska fuga” (Almqvists egen beteckning på alstret) försökte han skapa förståelse för en sinnesförvirrad predikant och en bestialisk mördare genom att leta förklaringar i förövarens uppväxtförhållanden och sjukdomshistoria. Liksom i Det går an intresserade han sig för det sociala perspektivet, något mycket modernt på den tiden.

Vid nitton års ålder hade Almqvist förlovat sig hemligt med den då femtonåriga Anna Maria Andersdotter Lundström. Hon kom från enkla förhållanden och var dotter till en kvinna som hörde till tjänstefolket på gården Antuna, norr om Stockholm, där Almqvists familj bodde. När Almqvist, tillsammans med likasinnade personer från Manhemsförbundet, 1824 flyttade till den värmländska landsbygden för att leva ett ”idealiserat bondeliv”, följde Anna Maria med. De gifte sig i Skillingmarks kyrka och fick sedermera två barn tillsammans.

Vistelsen i Värmland varade endast ett år och för Almqvists del blev det mer skrivande än brukande av jorden. Under detta år fick han idén till allkonstverket Törnrosens bok (1833–51) som blev ett samlingsnamn för en lång rad texter i olika genrer. I verket ingick prosa, poesi, drama och essäistik. Bland alstren finns ett av hans mest kända verk, Drottningens juvelsmycke (1834), som kretsar kring mordet på Gustav III med den androgyna Tintomara som huvudperson.

Boken har kallats Sveriges första historiska roman men är snarast ett gränsöverskridande verk med en blandning av verklighet och 13

fantasteri. Drottningens juvelsmycke räknas som en av den svenska litteraturens stora klassiker.

Från 1839, när alla andra utkomstvägar var stängda efter skandalen kring Det går an, blev skrivandet Almqvists heltidssysselsättning. Att ta del av hans författarskap dittills hade varit som att kika in i ett kalejdoskop. Där fanns verk präglade av svärmisk religiositet och mystik, klassisk poesi, men också alster av det radikala och samhällsförbättrande slaget samt pedagogiska och närmast akademiska arbeten. Som yrkesskribent ägnade han sig nu även åt breda, borgerliga underhållningsromaner och journalistik som ofta lutade åt det vänsterliberala. Efter goda inkomster i början av 1840-talet fick han allt svårare att försörja sig under decenniets senare del. Ändå var han mycket produktiv – mellan åren 1839 och 1851 lär han ha skrivit närmare 700 artiklar vid sidan av sina litterära verk.

Sommaren 1851 skedde en katastrof i Almqvists liv. Han anklagades för att ha stulit sina egna skuldebrev från en ockrare och ersatt dem med nya i ett annat namn. Han ska även ha försökt förgifta ockraren med hjälp av arsenik i en havresoppa. Almqvist fann det nu för bäst att fly ifrån Sverige. Han lämnade fru och barn och reste till USA. I USA hankade sig Almqvist fram som journalist och privatlärare.

Han gifte sig med en pensionatsvärdinna i Philadelphia och gjorde sig på så sätt skyldig till bigami. Efter fjorton år i Amerika reste han tillbaka till Europa i hopp om att kunna återförenas med sin familj.

Han stannade dock i Tyskland eftersom han fick veta att han fortfarande var efterlyst i Sverige. Efter drygt ett år i Bremen avled han i september 1866.

14

1909–1987

Barbro ”Bang” Alving Krigskorrespondent med skarp humor i bagaget

När spanska inbördeskriget bröt ut 1936 var den 27-åriga reportern Barbro Alving tjänstledig från sitt jobb på Dagens Nyheter. Hon befann sig i Paris där det vimlade av intellektuella spanjorer i exil. I tidningarna såg hon bilder på bombdödade spanska barn och överallt pratade folk om regeringssidans kamp mot Francos rebeller, som fick öppet stöd av Hitler och Mussolini. Alving var upprörd över att ingen av de stora svenska tidningarna hade någon medarbetare på plats i Spanien. ”Det är ju ändå där som världshistorien händer just nu […]”, skrev hon i ett brev till sin pappa. ”Det fanns bara ett sätt att göra för en ung reporter”, berättade Alving senare. Först när alla tillstånd var ordnade invigde hon Dagens Nyheter i sina planer. Hon fick tidningens bifall, förutsatt att hon var medveten om att hon reste på egen risk.

I sina reportage från Spanien förmedlade Alving personliga ögonblicksbilder av krigets brutalitet och av civilbefolkningens lidande i det belägrade Madrid. Resan till Spanien var hennes första erfarenhet av att rapportera från krigszoner, men den skulle följas av många fler. Under signaturen Bang blev Barbro Alving en av Sveriges mest uppskattade journalister. Oavsett om hon rapporterade om krig eller skrev kåserier om vardagshändelser, präglades texterna av mänsklig värme och ett vaket öga för tillvarons dråpliga detaljer.

Förmågan att hantera livets svårigheter med hjälp av humor hade Alving utvecklat redan under uppväxten. ”Har man glasögon från tre 15

år och väger 80 kilo när man är 17 år då kan man bara bli humorist”, skrev hon.

Som dotter till språkforskaren Hjalmar Alving och journalisten Fanny Alving, växte hon upp i en intellektuellt stimulerande miljö – först i Uppsala och senare i Stockholm. Även om barndomen var lycklig plågades Barbro av ätstörningar och hade problem med sin identitet som flicka. ”Gud fader har inte rättighet att göra mig sådan, att jag plågas av att inte vara någon riktig kvinna, att göra mig medveten om att jag är halvfärdig, inte pojke, inte flicka”, skrev hon i sin dagbok.

Journalistkarriären inleddes direkt efter studentexamen, först med en volontärplats på Stockholms Dagblad och därefter som redaktionssekreterare på veckotidningen Idun. 1934 anställdes hon på Dagens Nyheter där hon under 25 år var en av tidningens mest namnkunniga skribenter. Hennes stora genombrott blev en rad uppmärksammade artiklar från Berlin-OS 1936. Även om Alving var tvungen att hålla sig någorlunda neutral skvallrade hennes formuleringar om tävlingens funktion som propagandajippo för nazistregimen. Hon beskriver hur Hitler, ”den bruna gestalten med den välkända kröken på armen”, gör entré och ”ett brusande heilrop går över läktarna, och hela stadion blir som en enda jättelik igelkott av utsträckta armar”.

Under följande år rapporterade hon bland annat från finska vinterkriget och från det ockuperade Norge. Efter kriget gjorde hon uppmärksammade reportageresor till en mängd länder i Europa, Asien och i Amerika.

Barbro Alving älskade sitt yrke, men sena krognätter med kollegorna ledde till att hon fick alkoholproblem. Det tog också tid innan hon fann sig tillrätta i sin roll som homosexuell. Hon hade flera mindre lyckade förhållanden med män innan hon i början av 1940-talet slog sig till ro med livskamraten Anna ”Loyse” Sjöcrona. År 1937 blev Alving gravid efter en tillfällig förbindelse med tecknaren Birger Lundquist. Samma år skickades hon till Tyskland för att bevaka ett möte mellan Hitler och Mussolini samt gjorde yt16