9789175250885

innan sett att Jason hade rynkor kring ögonen. Dermot skulle kanske aldrig visa ens så mycket tecken på åldrande.

Jag tvingade mig att koncentrera mig på nuet och sa: ”Jag föreslår att vi bär ner sakerna i vardagsrummet. Det är mycket ljusare där; det kommer att vara lättare att se vad som är värt att behålla eller inte. När vi har tömt vinden kan jag städa den efter att ni har åkt till jobbet.” Claude ägde en strippklubb i Monroe och körde dit varje dag, och Dermot följde med Claude. Som alltid … ”Vi har tre timmar på oss”, sa Claude. ”Då sätter vi igång”, svarade jag och log muntert. Det är min vanliga min i nödsituationer.

Ungefär en timme senare hade jag börjat ångra mig, men det var för sent att backa ur. (Att få se Claude och Dermot utan tröja gjorde arbetet betydligt intressantare.) Min familj har bott i det här huset lika länge som vår släkt har funnits i Renards kommundel. Gott och väl hundrafemtio år. Vi har sparat saker.

Vardagsrummet blev snabbt fullt. Det fanns lådor med böcker, koffertar med kläder, möbler, vaser. Familjen Stackhouse har aldrig varit rik, och vi har uppenbarligen alltid trott att vi skulle kunna få användning för allt, hur slitet eller trasigt det än var, om vi bara behöll det tillräckligt länge. Till och med de två älvorna ville ta en paus efter att ha manövrerat ner ett otroligt tungt skrivbord i trä för den smala trappan. Vi slog oss ner på verandan på framsidan.

Killarna satte sig på räcket och jag sjönk ihop i hammocken. ”Vi skulle bara kunna ställa allt i en hög i trädgården och bränna det”, föreslog Claude.

Han skojade inte. Claudes humor var lite skruvad när den var som bäst, övrig tid var den obefintlig. ”Nej!” Jag försökte att inte låta lika irriterad som jag kände mig. ”Jag vet att de här sakerna inte är värdefulla, men om andra i familjen har tyckt att de borde förvaras däruppe är det minsta jag kan göra att ta en titt på alltihop.” ”Min kära brors sondotter”, sa Dermot, ”jag är rädd att Claude 9