Page 1

1

HOTEL DEL CORONADO 24 NOVEMBER, 1892

Hon smakar på Stilla havet. Låter fingrarna smeka vattenytan ett par sekunder, för dem till munnen och suger upp de vattendroppar som vågat hänga sig kvar. Sältan svider mot hennes nariga läppar. Den fuktiga luften från havet gör henne yr och illamående. Hon drar sin sälskinnskappa tätare om kroppen. En lång stund står hon och blickar mot den grå massan som breder ut sig framför henne. Grått hav, grå himmel. Vågor som häver sig upp ur vattnet, tar sig fram till hennes skor och slickar dem med långsamma tydliga rörelser. Vågorna är hennes andetag. In och ut. In och ut. Det har börjat skymma, den tunna linjen mellan hav och himmel suddas ut av det fallande mörkret. Hon vänder ryggen mot havet och går tillbaka upp mot hotellet. 7


Hennes steg fördröjs av den tunga, blöta sanden. Hon sjunker längre och längre ned för varje steg hon tar. Framför henne flyter den vita byggnaden ut över stranden som en hägring.

8


2

SAN DIEGO

28 NOVEMBER, 1892

Kanske har det slutat regna nu? Jag går fram till räcket på verandan och håller ut handen. Den blir snabbt våt av det tunna duggregnet. Det är kyligt, men jag njuter av att vara här ute. Det är fridfullt. Jag brukar alltid gå ut hit en stund på kvällen. Syrsornas sång. Dofterna. Men framför allt lugnet. Louisa går aldrig ut hit på kvällen. Hon tycker att mörkret kommer alldeles för nära inpå. På eftermiddagarna kan vi sitta här tillsammans. Vi talar väldigt lite med varandra. Det har vi alltid gjort. Ända sedan vi gifte oss och även innan dess. Vi sitter där bredvid varandra, utan att tala. Tystnaden som ett nät mellan oss. Jag tittar ned i glaset. Isbitarna har smält och jag fyller munnen med den söta, svala vätskan. Om en stund ska jag 9


gå tillbaka in till Louisa. Jag kastar en hastig blick bakom mig för att se om hon står i dörren. Men jag ser hennes skugga längre in i huset. Hon går fortfarande av och an. Jag föreställer mig hur hon vrider sina händer. I kväll åt hon inget. Flyttade tankspritt maten från den ena änden av tallriken till den andra. Hon spetsade en bit morot på gaffeln, men vid läpparna stannade rörelsen och hon lät gaffeln sjunka igen. Hennes ögon blanka. Jag tar ytterligare en klunk. På sista tiden har hon magrat. Jag ska försöka få henne att äta lite mer. Kanske borde jag be mrs P att laga något riktigt gott åt oss. Något som får Louisa att sluka maten. Men när jag tänker på det inser jag att hon aldrig har ätit med stor aptit. Det har börjat blåsa. Vinden tar tag i träden och kastar löven fram och tillbaka. Jag dricker upp det sista i mitt glas, tar ett djupt andetag av den fuktiga kvällsluften och går tillbaka dit in. Till min hustru. Hon har slutat vandra omkring och satt sig i den röda soffan som står mitt i rummet. När Louisa ser att jag kommer klappar hon på platsen bredvid sig. ”Kom och sitt här bredvid mig”, säger hon. ”Kan du inte spela något för mig?” ber jag, men hon skakar på huvudet. ”Inte i kväll.” Jag går fram till fönstret, öppnar det och vinden som tryckt där ute tar tag i mina skjortärmar och sliter i dem. Med möda får jag till slut igen fönsterluckorna, stänger fönstret och fortsätter sedan med nästa. ”Tror du att det kommer att storma i natt?” frågar hon. Jag nickar mot henne. Häller sedan upp lite whisky i mitt glas och sätter mig i fåtöljen mitt emot henne. 10


Hon sitter så stilla. Stirrar ut i luften. Efter en lång stund reser hon sig. ”Jag tror att jag går och lägger mig.” Hon går fram till mig och trycker sina läppar mot min kind. Då känner jag att hennes hud brinner av feber. ”Du är ju sjuk, Louisa. Gå upp, så kommer jag med något kallt att dricka.” Hon nickar med en dröjande rörelse och när hon når trappan vänder hon sig om och ger mig ett av de där matta leendena som jag är så van vid. ”God natt, Henry.” Jag sitter kvar ytterligare en stund. Lyssnar efter ljud. När jag var barn och växte upp i det här huset var ljuden annorlunda. Ibland kunde jag uppleva dem skrämmande. Jag minns att jag täckte båda öronen med händerna för att kunna stänga ute alla de där ljuden. Husets ljud. Nu vet jag allt om hur trä låter när det rör sig, hur det knäpper och knarrar. Andra ljud har försvunnit. Min mors släpigt försiktiga steg, min brors ivriga röst när han kom in genom ytterdörren. Ljudet när far drog igen dörren till sitt arbetsrum. Jag hör att vinden har ökat i kraft. Att den smiter tätt intill huset, visslar och viner. Slår i fönsterluckorna. När jag lite senare knackar på Louisas dörr har hon redan somnat. Försiktigt rör jag mig fram till hennes säng, ställer ned glaset med vatten på nattduksbordet. Hennes panna är het under min hand. Jag stänger dörren ljudlöst bakom mig, med hennes tunga, ansträngda andning i mina öron. Innan jag går till sängs avnjuter jag en cigarr. Låter den tjocka röken fylla min munhåla. Louisa har alltid tyckt 11


illa om att jag röker. Hon viftar besvärat bort röken från ansiktet. Klagar aldrig, men jag ser det på henne. Nu röker jag den i stillhet och känner fortfarande cigarrdoften när jag ligger mellan lakanen.

h Louisa kommer inte ned till frukosten nästa morgon. Jag ber mrs P att titta till henne och kalla på doktorn om hon tror att det behövs. Mrs P fanns här redan när jag var barn. Då var hennes kropp rund och fyllig. Nu har den kraftiga kroppen tappat sin mjukhet. Blivit hård och kantig. Anletsdragen börjar falla, drar med sig ögonlocken så att de hänger över de bleka ögonen. De ögonen har sett mycket här i huset. Jag minns hur de stilla följde min och min brors framfart när hon satt på verandan och spritade ärtor. Det var så hennes namn kom att bli mrs P. Mrs Peterson, mrs Peas, mrs P. Det var Adam som började kalla henne mrs Peas, men till slut kallade vi henne alla mrs P. Jag sitter fortfarande vid frukostbordet när mrs P kommer in med kaffekannan och med Brodnax i släptåg. ”Poliskonstapeln är här för att träffa mr Henry.” ”Brodnax”, säger jag och torkar snabbt av mustaschen. ”Ursäkta, coronern, att jag tränger mig på så här tidigt. Och mitt i frukosten.” Han nickar mot min tallrik och idisslar sin tuggtobak. Snurrar hatten mellan fingertopparna. ”Vad är det som står på?” ”Ni behövs ute på The Del, sir. Man har hittat en död 12


kvinna utanför hotellet.” Han drar upp ett tillknycklat telegram ur fickan och räcker mig det. Jag ögnar snabbt igenom det. ”Olycka?” frågar jag, reser mig från frukostbordet och går bort till byrån där lådan med cigarrer alltid står. ”Jag vet inga detaljer, sir. Bara att jag skulle hämta er.” Han har redan strukit eld på en tändsticka som han håller fram mot mig. ”Tack. Låt mig bara hämta min hatt och rock så åker vi.” Han står vid vagnen när jag kommer ut. Det strilar fortfarande ett tunt regn från himlen. Ur Brodnaxs mungipa sipprar lite brungul saliv. Innan han stiger in i vagnen spottar han en seg loska bakom sig. Den vill nästan inte lämna hans läppar, utan hänger kvar i ett par salivsträngar under bråkdelen av en sekund innan den träffar marken. Han torkar av sig med baksidan av handen och slänger igen dörren efter sig. Han fortsätter att idissla på sin tobak. Ibland hörs det ett kippande från hans mun. Jag är så van vid det att jag knappt lägger märke till det längre. Han är en märklig man. Då jag såg honom första gången tänkte jag att det var som om någon hade tagit en näve anletsdrag, ögon, näsa, mun och öron, och i ursinnig vrede kastat dem över hans blivande ansikte. Allt är snett och vint och en feminin mun med tjocka läppar ligger och flyter längst ned i ansiktet. Men ju mer jag lärde känna honom, desto mer flöt dragen ihop och blev till synes symmetriska, som om hans starka personlighet höll allt samman. Vi sitter tysta hela vägen till båten, allt som hörs är ljudet av saliv som möter tuggtobak. När vi stiger ur spottar Brodnax genast en stor loska som nästan råkar träffa mina skor. 13


”Ursäkta, sir”, säger han och håller fram ett paraply åt mig som jag tar emot. Strilandet byts ut mot ett fylligare regn när vi går den korta biten mellan vagnen och den lilla färjan som ska ta oss ut till The Del. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Hotel del Coronado. Louisa sade vid något tillfälle att det såg ut som om någon hällt en spann nyvispad grädde över stranden. Dessutom vänjer jag mig aldrig vid den sura stanken av tång som ligger kring hotellet som en klibbig, osynlig dimma. Hotellet har bara funnits i fyra fem år. President Harrison bodde där förra året. Jag träffade en av ägarna en gång. Hampton Story. En högljudd, burdus man. Vulgär. Men The Del har varit en blåsbälg för staden. Gudarna ska veta att det behövs. San Diego har drabbats hårt av de svåra tiderna, men står fortfarande på fötter. Det behövs dock inte mycket för att staden ska vackla och falla. Regnet smattrar allt ihärdigare mot paraplyet och när hotelldirektören sträcker fram en hand för att hälsa är den våt av regnvatten. Han presenterar sig som mr Rossier, ett namn jag inte kan erinra mig att jag har hört förut. ”Jag är biträdande coroner Stetson. Vad har vi här då, mina herrar?” börjar jag och ser mig omkring. ”Den snabbaste vägen dit är genom hotellet. Följ mig”, säger hotelldirektör Rossier och visar åt vilket håll vi ska gå. Först vilar min blick på hotelldirektörens bakhuvud, där vit hud skymtar mellan de glesa håren. Sedan vandrar den i takt med mina steg. Jag hinner egentligen inte titta så mycket på lobbyn, ser bara den mörka, bruna panelen och de många elektriska ljusen som strålar från tak och väggar. Spretiga palmer i stora krukor är utplacerade lite varstans. Rossier förklarar under tiden vi går. 14


”Vaktmästaren hittade henne tidigt i morse när han skulle släcka lamporna ute.” ”Var är vaktmästaren nu?” frågar jag och sluter upp vid hans sida. ”Han väntar vid den döda.” ”Bra.” Vi är en liten samling män som går med tysta steg över de tjocka orientaliska mattorna bort till andra sidan hotellet, där hotelldirektören visar oss ut. Jag fäller upp paraplyet. Regnet är nu så häftigt att det snabbt bildas rännilar som rinner över paraplyets kant. Lite längre bort står en man som måste vara vaktmästaren bredvid ett bylte. Det är hon. Vi går fram till platsen. Kroppen ligger mitt i en stentrappa. Vi ställer oss i en tät ring runt henne. De svarta paraplyerna bildar snabbt ett provisoriskt tak och regnet sjunger mot dem. Hon är täckt av en slarvigt påslängd säckväv. En dubbelknäppt känga sticker fram. ”Håll här, Brodnax”, ber jag och räcker honom paraplyet. Jag sätter mig på huk och lyfter försiktigt på säckväven. Ett vidöppet öga ser på mig. Det har små stänk av bärnsten i det bruna. Jag lyfter ytterligare på väven. Det smattrar ihåligt på min hatt från de hårda dropparna. Av positionen att döma måste hon ha suttit ned i dödsögonblicket och sedan ramlat bakåt. Hennes högra arm ligger utsträckt från kroppen. På trappsteget under ligger en revolver. Jag ber Brodnax hålla paraplyet över hennes huvud så att jag kan avtäcka det helt och hållet. På höger sida hittar jag ingångshålet. Jag känner försiktigt med fingrarna runtom. Det är ett litet hål ingröpt i hennes huvud mitt emellan örat och ögonbrynet. Det rinner inte längre ur hålet, men det är fortfarande kladdigt. Jag 15


sticker försiktigt in fingret så att jag kan bedöma vilken vinkel kulan tagit. Beräknar att den trängt en bit in och en bit uppåt, i en svag vinkel. Storleken på hålet tyder på en kaliber på .38 eller .40. Jag lyfter på hennes huvud men finner inget utgångshål på andra sidan. En tunn röd linje avtecknar sig från hålet nedför hennes kind, en kort bit på halsen och sedan ned på trappans sten. Den röda färgen har tunnats ut av regnvattnet och blandats med det blöta, fina gruset som blåst upp från stranden. Troligen har skadan medfört inre blödningar i hjärnan. Jag har stött på så många döda kroppar med samma skador att jag vet vad ett skott mot tinningen kan göra. Under mitt första år som coroner tog doktor Mertzman mig under sina vingar och förklarade allt han gjorde när han undersökte, skar och sågade i de döda kropparna. En gång räckte han mig ett hjärta från ett barn och sade åt mig att känna hur litet det var. Ofta bad han mig komma tätt inpå kroppen och se exakt vad de olika tillhyggena hade gjort med den. Nu vet jag det mesta om hur döden kan se ut. Den vita hyn som skiftar i lila. Kroppens stelhet. Jag räknar timmarna i huvudet. Sex timmar, kanske sju har hennes kropp legat här på trapporna. Jag torkar noga av mig blodet och stoppar sedan in höger pek- och långfinger i hennes mun. Trevar i munnens hålighet, torkar åter av mig på min näsduk. Får upp min anteckningsbok, ber männen som står runt oss att flytta sig närmare med paraplyerna och drar därefter av säckväven så att hela hennes kropp blottas. Jag antecknar hennes klädsel. Svart klänning, lång sälskinnskappa, svart spetssjal. Känner utmed hennes kropp efter ytterligare skador, men hålet bredvid det mörka ögonbrynet är det enda. Jag lyfter upp hennes 16


händer, en i taget, och tittar noga på fingertopparna och under naglarna. Inget tyder på att hon har varit tvungen att försvara sig på något sätt. Hon bär en ring på vänster hand, men det är ingen vigselring. I övrigt inga smycken. ”Hon måste ha legat här i åtskilliga timmar”, säger jag och reser mig. Jag antecknar det jag ser. Frågor jag måste ställa. ”Har hotellets läkare hunnit titta på henne?” Hotelldirektören skakar på huvudet. ”Han är ute och jagar.” ”Vi ska bara ta oss en titt runtomkring. Är begravningsbyrån underrättad?” ”Johnson kommer över med nästa båt för att ta hand om kroppen.” ”Det är bra.” Jag tänker att gästerna på hotellet snart kommer att vara här. Går en sväng runt kroppen. Noterar vilka vägar som leder till och från den. Havet ligger som en grå matta lite längre bort. Regnet sticker små hål på dess yta. Jag återvänder till kroppen och tar sedan upp revolvern. Öppnar trumman och ser att alla kamrar är fyllda utom en. ”Kan vi fortsätta inomhus?” säger jag och alla ser lättade ut. Jag ber Brodnax att göra en grundligare undersökning av området och följer sedan med hotelldirektören tillbaka in i hotellets värme. På hans rum kränger jag av mig min blöta rock och hatt vars brätte börjat sloka av vätan. Revolvern lägger jag på skrivbordet. Direktören ringer genast efter te. ”För ni vill väl ha en kopp varmt te?” frågar han när han redan har gjort beställningen. 17


”Gärna det.” Jag tar upp min anteckningsbok och tittar igenom mina anteckningar. ”Jag skulle behöva veta vilka personer som har eller kan ha haft kontakt med den döda. Jag vill gärna tala med vaktmästaren också. Kan ni vara vänlig att be honom komma hit?” Han nickar nervöst. Jag förstår honom. Det är tydligt att sådant här påverkar affärerna. ”Jag ska se till att någon hämtar vaktmästaren, och samtidigt höra mig för om det är någon mer som har träffat kvinnan.” ”Finns det någon plats där jag kan tala med dem? Jag skulle även vilja tvätta av mig.” Jag håller upp händerna. ”Ni kan vara här på mitt rum. Här kan ni arbeta ostört. Och det finns ett badrum här bakom.” Han reser sig och visar mig. Jag nickar kort mot honom. Sneglar åter på mina anteckningar. ”Vet ni när den döda anlände till hotellet?” Han håller upp en hand. ”Ett ögonblick så hämtar jag portieren, mr Gomer. Han arbetar i receptionen och vet det mesta om våra gäster.” Han återvänder strax med en man i trettioårsåldern. Mr Gomers svarta hår är blankt och kammat i sidbena. Allt hos honom är spetsigt. Hans näsa, fingrar, knän, armbågar, öron och de utstående tänderna. Till och med hans röst är spetsig och gäll när han talar. Under armen bär han den tjocka liggaren som han lägger i knäet när han sätter sig mitt emot mig. När teet kommer in ber jag om ytterligare en kopp till Gomer. Jag lutar mig sedan tillbaka och låter blicken falla över honom. 18


”Går det bra om jag ställer några frågor om den döda kvinnan?” ”Naturligtvis.” Jag dricker lite av det heta teet. Betraktar den spetsige mannen över koppens kant. Han verkar nervöst lagd. Vänsterbenet skakar mot golvet. Hotelldirektören ursäktar sig och lämnar oss ifred. Jag ställer ned koppen och väter pennstumpens spets med tungan. ”Har ni sett kvarlevorna av den döda, mr Gomer? Vet ni vem hon var?” Han lägger handen på sitt vänstra ben som genast slutar skaka. ”Ja, sir, hon bodde här.” ”Och vet ni vad hon hette?” Han öppnar liggaren och drar med fingret längs sidorna. När han hittar namnet slår han med fingertoppen ett par gånger vid stället. ”Mrs Lottie A. Bernard, Detroit.” ”Det var så hon skrev in sig?” ”Hon skrev inte in sig själv. Jag var inte i receptionen när hon anlände, men man skrev in henne på hennes begäran. Det här är namnet hon uppgav.” Jag lyssnar på hans ryckiga andetag under tiden jag skriver. Hör ett svagt pipande ljud vid utandningen. ”Vilken dag var det?” fortsätter jag. ”Det var den tjugofjärde.” ”Kan ni berätta något mer om henne?” ”Ja, jag fick höra att det var en ganska märklig person som hade kommit in under eftermiddagen, och jag bad att få henne utpekad för mig. Morgonen därpå kom hon och frågade mig hur hon skulle kunna få tag på sitt bagage som hon sade fanns på stationen i San Diego. Hon sade att 19


hennes bror hade bagagekvittot, men att han hade kallats iväg i ett brådskande ärende. Det verkade som om hon i själva verket inte visste vart han hade tagit vägen.” Gomers vänsterben skakar återigen och han talar så fort att hans spetsiga röst blir en aning nasal när han pressar fram den. Jag lyfter pennan från boken, vilket lyckas hejda Gomers flöde en smula. ”Sade hon något mer?” ”Inte då, men efter det frågade hon varje dag om hennes bror hade anlänt.” Här slutar plötsligt Gomers ben att darra. Han slår ihop liggaren och lägger den på bordet bredvid sig. Sedan torkar han av händerna på sina byxor. Drar dem flera gånger fram och tillbaka. ”Vad vet ni om hennes finansiella tillgångar, kunde hon betala för sig?” ”Ja, jag talade med henne om det i går. Harry West, piccolon, kom till receptionen i går och sade att kvinnan hade ramlat i badkaret. Jag ansåg att någon borde titta till henne och gick senare på eftermiddagen själv upp till hennes rum. Först föreslog jag att vi skulle tillkalla hotellets läkare. Hon låg i sin säng då, nedbäddad, och hon var helt emot att träffa en läkare.” ”Men ni tyckte att hon verkade så sjuk att hon var i behov av läkarvård?” Gomer tvekar först, men nickar sedan. ”Det var en väldigt grå och mulen dag, och jag föreslog att vi skulle tända en brasa för att göra det mer trivsamt för henne. Hon sade att hon hade det tillräckligt bra, så bra hon kunde förvänta sig.” Här avbryter sig mr Gomer. Sträcker sig efter sin tekopp och sörplar försiktigt på den heta drycken. Låter lillfingret 20


spreta överdrivet ut från handen. Dricker ytterligare lite innan han ställer ifrån sig koppen och fortsätter. ”Hon berättade vidare att läkarna hade gett upp hoppet om henne, att hon hade kräfta i magen, och att hennes fall var hopplöst. Jag försökte kika runt lite i rummet för att ta reda på något mer om henne. Det enda jag såg var några kuvert som var adresserade till henne själv, och slutligen frågade jag henne om hon hade pengar att röra sig med. Hon sade att det hade hon. Jag frågade då, eftersom hennes bror inte fanns där som säkerhet, om det inte fanns någon annan hon kunde telegrafera efter pengar? Hon föreslog då en G.L. Allen i Hamburg, Iowa. Jag lämnade henne där i rummet och senare skickade jag ett telegram till Hamburg.” ”Var det sista gången ni såg henne?” ”Ja. Sedan kom då vaktmästaren i morse och rapporterade att det låg en kropp på havssidan. Jag gick omedelbart dit och upptäckte att det var den här kvinnan.” En kort tystnad fyller rummet. Mr Gomers fot slår med rytmisk takt mot golvet. ”Hon intygade för er att hon hade pengar, ändå ville ni att hon skulle telegrafera någon efter pengar. Hur kommer det sig?” ”Jag ville försäkra mig om att hon skulle kunna betala för sig. Hon reste ju ensam och frågade så ofta efter sin bror att jag började misstänka att hon inte hade tillräckligt. Dessutom betalade hon inget kontant, utan satte upp det på rummet. Det har hänt tidigare, sir, och jag ville bara vara på den säkra sidan.” ”Ni nämnde att ni såg några brev adresserade till henne på hennes bord.” ”Bara några få brev, kanske två tre stycken.” 21


”Såg ni möjligtvis adressen?” ”Det var samma adress på allihop.” ”Lottie A. ...” ”Bernard, Detroit.” ”Har det inkommit något svar på telegrammet ni skickade?” ”Ja, i morse. Så snart receptionen öppnade kom det ett telegram från Hamburg, signerat av någon bank, men jag har det inte med mig och jag har glömt namnet på banken. De bekräftade att hon kunde ta ut tjugofem dollar om hon visade upp telegrammet för banken. Jag telegraferade genast till samme adressat och informerade att personen ifråga hade begått självmord på hotellets ägor.” ”Har ni fått något svar på telegrammet?” ”Nej.” ”Kontakta mig om ni får det.” Han nickar. Höjer sedan fingret och tittar intensivt på mig. ”Nu minns jag ytterligare en sak. Jag hörde från Harry West att hon hade bett om en ask tändstickor. Hon sade att hon skulle bränna lite papper.” ”Fanns det en öppen spis på rummet?” ”Ja, sir.” ”Tack, mr Gomer för att ni varit så tillmötesgående. Skulle ni kunna vara så vänlig att be vaktmästaren stiga in om han har kommit?” ”Det ska jag göra.” Jag dricker av teet som har blivit betydligt kallare och strävare, och jag fyller på med nytt från kannan. Försöker dra ihop alla tankar som ligger och spretar i mitt huvud. Känner mig okoncentrerad. Är det tankarna på Louisa som stör? De ligger och driver i mitt medvetande och 22


jag försöker slå undan dem, men de återvänder gång på gång. Jag dricker upp det sista av mitt te. Pressar ut lite luft genom läpparna och sträcker mig sedan efter min anteckningsbok.

23


3

HOTEL DEL CORONADO 24 NOVEMBER, 1892

På tåget ut till hotellet lutade hon pannan mot fönstret och försökte vila blicken på horisonten. ”Han kommer”, viskade hon och hennes andedräkt lämnade en tunn hinna på fönstret. Hon gick inte direkt till hotellet från tåget. Istället drog hon sig ned till stranden. Behövde få lite frisk luft efter den sista, korta tågresan ut hit. Nu när hon kommer in i värmen på hotellet faller yrseln ännu kraftigare över henne och hon måste luta sig mot väggen för att inte ramla. En av portiererna går fram till henne och håller fram armen till stöd. ”Mår ni inte bra, ma’am? Behöver ni sätta er?” Hon tar hans arm och han för henne till en stol. Han går och kommer snart tillbaka med ett glas vatten som han 24


räcker henne och hon tömmer det i djupa klunkar. Hon ber dem skriva in henne. Lämna aldrig spår kvar efter dig, brukade Tom säga. Det var bland det första han lärde henne. ”Och namnet var?” frågar mannen bakom disken med överlägsen, nedlåtande röst, trots att det är han som står på andra sidan. Trots att det är hennes röst som borde vara överlägsen. Det är den inte. Hennes röst är torr och flämtande. ”Mrs Lottie A. Bernard.” Hon har använt det så ofta nu att det känns äkta. Att Lottie är hon. Naturligtvis är det inte så. Hon har åkt hit för att lämna henne här. ”Inget bagage?” Han låter mer anklagande är frågande. En ung kvinna som reser ensam utan bagage. Hon vet. Har sett de föraktfulla blickarna så många gånger tidigare. Då var hon bättre rustad för dem. Nu biter blickarna i hennes ömtåliga hud. Lögnerna rinner ur henne och bildar ett skal. Hon skakar dröjande på huvudet. ”Nej, min bror har bagagekvittot. Han kommer senare. Möjligtvis redan i kväll. Jag har bara den här.” Hon pekar på den lilla väskan vid sina fötter. Vet att Toms väskor ligger på San Diegos tågstation. Hon borde hämta dem, men inte nu. Hon måste lägga sig ner. ”Piccolon visar er till ert rum.” Han håller upp handen och vinkar till sig pojken som står en bit bort. ”Visa mrs Bernard här till rum 302.” Hon går tätt efter pojken. Hans höfter är unga och smala. Hans rygg tunn och bräcklig. ”Den här vägen, mrs Bernard.” Han öppnar dörrarna till hissen, låter henne stiga in och stänger sedan grindarna efter sig. Hon har åkt hiss en gång tidigare. Den var större än 25


den här. Hennes klänning rör sig i farten och stryker mot pojkens byxor. Han drar snart i spaken och hissen stannar med ett litet ryck och hon måste stödja sig mot väggen för att inte förlora balansen. Det är som om allt omkring henne rör sig i en annan riktning än hon själv. Pojken låser upp dörren, ställer in hennes väska på golvet och räcker henne sedan nyckeln. Hon har redan gömt ett mynt i sin hand som hon ger honom. När han stänger dörren bakom sig faller tystnaden på plats kring henne. Hon tycker om det här rummet. Tycker om det bleka vinterljuset som tvingar sig igenom fönsterglaset och slutligen landar på mattan vid hennes fötter. Det mörknar snart. Hon är hungrig, men orkar inte gå ned till matsalen ännu. Orkar inte beställa upp något. Orkar inte. Måste få vila en stund. Hennes skor lämnar mörka, våta fläckar på överkastet. Hon ser hur fläckarna breder ut sig, men kan inte förmå sig att ta av kängorna. Känner hur tygets mönster sjunker in i huden på hennes kind. Somnar så. När hon vaknar har mörkret lagt sig som en filt över rummet, över henne. Några svaga ljusstrimmor lyser in under dörren och sprider sig över golvet som utspilld färg. Hon känner sig fortfarande yr och illamående. Stryker med handen över håret och rättar till några förlupna hårslingor. Reser sig och går fram till spegeln. Ljuset från dörrspringan når inte upp hit. Med fingrarna trevar hon över bordet tills hon finner lampfoten. Snart hittar handen strömbrytaren och hon tänder. Glödlampan blinkar osäkert ett par sekunder, som om elektriciteten inte nådde ända fram, surrar till och lyser sedan med starkt klart ljus. Sakta vänjer sig hennes ögon vid ljuset och hon ser sig 26


själv framträda i spegeln. Hon är blek. Hennes läppar är vita. Hon biter hårt i dem och föder dem på det sättet med en djupt röd färg. Klockan visar strax över nio. Det blir en sen supé. Hon snörar av sig kängorna och byter till ett par torra skor som hon tar fram ur sin väska. Hon tog bara med det nödvändigaste. Ett ombyte kläder och ett nattlinne. Kappan lägger hon på sängen. Den sura lukten från klänningen hon bär försöker hon dölja med ett par droppar parfym bakom örsnibbarna. Hon undviker den lilla matsalen dit hon blivit anvisad av portieren med förklaringen att det är den kvinnorna väljer att gå till. De som reser ensamma eller som har rest dit med sina barn. Men hon vet att hon inte kan gå dit. Kvinnor kan sällan låta en annan kvinna sitta i ensamhet. Många är alltför påflugna, börjar ställa frågor, och därför väljer hon den större matsalen. Hon blir lättad när hon ser att den nästan är tom. I det höga, välvda taket hänger enorma armaturer i trä formade som kungakronor. Lamporna är placerade så att hela kronan lyser. Längst in sitter ett äldre par och samtalar med låga sjungande röster. Lite längre bort sitter en herre med mörkt, kortklippt hår och tvinnade mustascher. Om det hade varit för ett par år sedan skulle hon ha satt sig vid ett bord bredvid honom. Hennes mun hade burit ett leende fyllt av löften och hennes blick hade inte vikt undan från hans. Hennes kinder hade blossat. Nu sätter hon sig några bord bort från det äldre paret. Tillräckligt långt borta för att hon bara ska behöva nicka åt dem. Uppe på balkongen sitter en liten orkester och spelar en spröd melodi. 27


Hon äter bara av det röda köttet och dricker bara av det röda vinet. Skär mycket små bitar som hon försiktigt stoppar i munnen och tuggar. Vinet driver upp hennes yrsel. Kanske återfår hennes kinder en smula färg. Matsalen fylls sakta på med andra par. Det är bara hon och herren med de tvinnade mustascherna som superar ensamma. Hon reser sig och går tillbaka till sitt rum. Det är samme pojke som sköter hissen som tidigare. Hennes klänning rör åter vid hans byxor. ”Vad heter ni?” frågar hon den unge mannen. Hon gissar att han kanske är sexton år. Högst sjutton. ”Harry West, ma’am. Kalla mig gärna Harry. Skulle någon säga mr West skulle jag bara tro att det var min far man menade.” ”Har ni arbetat här länge?” Hennes blick landar på pojkens nacke. Han vänder sig om och tittar på henne. Ler. Hon ser att hans tänder skiftar i grått. ”Snart ett år.” När hissen stannar går Harry åt sidan för att släppa förbi henne. Hon försöker ta ett steg framåt, men det svartnar för ögonen och hon måste ta tag i Harrys arm. ”Hur är det fatt, ma’am? Ska jag hämta något?” ”Nej. Nej, det går snart över.” ”Är ni säker? Ni ser inte ut att må bra.” Hon skakar på huvudet med ansträngning. Känner hur svetten bryter fram i pannan och köttet vänder sig i magen. ”Jag lider av nervsmärta, Harry. Allt jag behöver är lite vila. Min bror är doktor. Han ska komma hit. Snart. Han kommer snart. Han är i Orange och besöker en patient.” 28


Hon tystnar. Känner att hon svamlar. Harry nickar. ”Det är bra, ma’am. Bra att er bror kommer. Då kan han kanske ge er något?” Han leder henne till dörren och hjälper henne att låsa upp. ”Tack, Harry.” ”Ingen orsak.” Så fort hon når fram till tvättfatet kastar hon upp. Små, små bitar av kött simmar i en gulröd sörja. Det får henne att kasta upp ytterligare en gång. Hon sköljer sedan munnen och fatet med vatten. Hon klär av sig. Knäpper sakta upp de små knapparna i sin klänning medan hon vandrar runt i rummet. Vid den tredje knappen minns hon sin fjärde födelsedag. Ett minne från ingenstans som plötsligt framträder så klart. Doften av grönska. Gungan. Hon ser den så tydligt. Paa lät hänga upp den i den stora eken framför deras hus. Sedan hjälpte han henne upp. Repet var strävt i hennes händer. Hon lutade sig tillbaka och betraktade lövverket och den blå himlen som trängde igenom det gröna. Hon gungade länge. Hon minns att hon var alldeles yr när hon klev av gungan. Och att hon skrattade åt det så att ögonen fylldes med tjocka, blanka tårar. De fylls av tårar nu också. Hon fortsätter knäppa upp sin klänning, men måste sätta sig ned. Hon saknar Mommis lena hy mot handflatan. Hennes mjuka kyssar som hon var så generös med. Hon saknar Paas sträva skägg som hon länge kunde sitta och smeka som liten flicka. Hon saknar lättheten i att sitta på sin gunga och betrakta lövverket över huvudet. Det var längesedan hon kände lätthet. Hon fumlar med den sista 29


knappen. Hennes fingrar darrar. Fumlar. Darrar. Till slut blir hon otålig, sliter bort knappen och kastar den i väggen. Den studsar, faller ned på golvet och rullar tillbaka. Först fort och sedan långsammare. Den når inte ända fram till henne. Hon låter den ligga. Innan hon sätter på sig nattlinnet tar hon fram flaskan med kamfer hon har i väskan. Häller några droppar i handflatan och stryker den över magen med en cirkelrörelse. Doften sticker i näsan. Den ska stävja illamåendet, men oftast känner hon ingen skillnad. Ändå gör hon det varje kväll innan hon går till sängs. Nattlinnets tunna bomullstyg känns så skönt mot huden. Men hon fryser. Hon täcker hela kroppen med täcket men fryser fortfarande. Det är först när hennes kroppsvärme har smittat av sig på lakanen som hennes kropp slutar skälva. Då för hon handen till magen. Låter den vila där. Över barnet som växer där inne.

h Tom tog henne till en kringresande cirkus en gång. Där fanns en man vars kropp var täckt av tjocka täta hårstrån. Hans svarta ögon blänkte i det håriga ansiktet. Det fanns en kvinna som hade fjäll över hela armarna. Precis som en fisk. Bortanför de stora tilldragelserna fanns det ytterligare några. Tom visade henne vagnarna. En av dem, där färgen flagnade från den målade ytan och träet under var sprött och grått, var fylld av glasburkar i olika storlekar. I varje burk låg det ett foster. Förvridna, missbildade foster. Hon stod i dörröppningen och ljuset från fönstren högt upp strilade igenom burkarna och gjorde det gul30


färgade vattnet självlysande. Varje foster hängde mellan himmel och helvete. Hon tyckte att de var vackra. Hon sträckte fram handen framför sig och gick sakta över det smutsiga golvet. Lät handen landa på en av burkarna. Fostrets ögon var öppna och de döda ögonen tittade rakt på henne. Hon smekte burken. Fostrets tredje arm svävade i det gula vattnet som om den var levande. Tom steg fram och tog henne under armen och drog ut henne ur vagnen. Hon såg att han blev rädd för tårarna som rann ur hennes ögon.

h ”Han kommer”, viskar hon ut i mörkret. Hennes hand vandrar planlöst över den mjuka huden. Trycker med fingertopparna. Skulle hon kunna skada det som ligger där inne? Inbäddat. Hon trycker lite hårdare, men låter sedan handen ligga stilla över naveln. Ett svagt, molande illamående finns där hela tiden. Som om det har fastnat någonstans mellan bröstkorgen och svalget. Hon vänder sig, trasslar in fötterna i lakanet.

h Hon var inte som andra barn. När hennes morföräldrar vände ryggen till försvann leendet från hennes läppar. De två var de enda hon älskade. Hon kallade dem Mommi och Paa. Bebisspråk som hängde kvar. De gånger hennes far kom på besök bet hon ihop käkarna så att en skarp huvudvärk snabbt tog plats bakom ögonen. Kanske försökte han närma sig henne. Alltid hade han små presenter med sig. Men hon lät sig inte bevekas. En gång gav han 31


henne en vacker porslinsdocka. När ingen såg det lade hon dockan på golvet och stampade med klacken på det målade lilla ansiktet. Klacken lämnade ett svart gapande hål efter sig. Hennes far blev ursinnig och tog ett par långa steg mot henne, men när hon trotsigt höjde huvudet för att ta emot sitt straff lät han axlarna sjunka, vände och gick. Efter den gången dröjde det nästan ett år innan han gjorde ett nytt besök. Det är ironiskt att det var tack vare sin far som hon träffade Tom. Att han till slut kunde ge henne det hon behövde. Nu fladdrar bilder av Tom framför henne. Där sitter han vid faderns stora matsalsbord. Men hon blundar och försöker tänka på något annat. Försöker desperat hitta tankar som hon kan gripa tag i. Hon tänker på att lakanen doftar svagt av lavendel. Hon tänker på barnet hon såg på tåget hit. Hans ögon föll på henne och lämnade inte hennes ansikte på flera minuter. Ett öga var brunt, det andra blått. Den bruna blicken var fylld av liv och värme. Den blå var kall och död. Hon tittade fascinerat på spelet ögonen emellan som bara doldes av hans långsamma blinkningar. Hans mor fick till slut säga åt honom. Hon försäkrade modern att det inte gjorde något. De steg av ett par stationer tidigare än hon, och pojken vände sig i dörren och log mot henne. Hon höjde handen och lät den sedan sjunka. Hon huttrar till och drar upp täcket mot hakan. Hennes hand ligger fortfarande över magen. Någonstans där inne simmar det ofödda barnet. Hon hatar det. Hon bär inte längre den släta guldringen. Har inte gjort det på länge.

32


Hon undrar om hon hade varit annorlunda om hennes mor inte hade dött. Ett kort tag andades de samma luft, hon och modern. Ibland önskar hon att den luft som kom ur moderns lungor hann leta sig ned i hennes egna. Att luften ur hennes letade sig ned i moderns. Modern var för svag. Blodet i hennes kropp slutade cirkulera. Det berättas att hon sög girigt på moderns bröst när hennes far kom in och hittade modern livlös. Efter det hatade han henne. Hon kan inte minnas att han någonsin tog i henne. Inte ens när han gav henne stryk. Vid de tillfällena tog han bara av sig sin livrem och rappade henne över rumpan ett par gånger. Aldrig med handen. Hon vet inte om han älskade hennes syster Mary. Systern hade varit så lik modern, så olik henne själv. Till slut orkade han inte ha dem hos sig längre, utan skickade bort dem. Mommi och Paa öppnade sitt hem för dem. Ibland kom han och hälsade på. Frågade om de skötte sig. Hon drog sig alltid undan honom och sökte sig till Mommis famn där hon kunde gömma sig. Vintern 1869 var en sträng vinter. Flera av Paas kor frös ihjäl i ladan. Aldrig hade de ätit så mycket kött som den vintern. Hon tror inte att hon minns det själv, Mommi berättade det för henne så många gånger att hon såg det tydligt framför sig. Som ett eget minne. Mommi berättade att hon fått skära köttet i små, små bitar åt henne eftersom hon inte ens hade fått alla sina tänder än. Det kanske är därför hon fortfarande älskar rött kött. Möra fibrer som smälter i munnen. Det var också den vintern som Mary dog. Det var flera barn i trakten som dog. Först var det lille Ben som var son till skolläraren. Han hade varit liten och spenslig och hans tunna kropp kunde inte stå emot det kraftiga virus som 33


angrep honom. Influensan kom sedan till deras hus. Det gick väldigt fort. En dag fanns hon där, nästa inte. Mary var tre år. Hon själv var ett och ett halvt. Hon minns inget av detta, inte ens om hon anstränger sig. Hon vet bara att efter det hatade fadern henne ännu mer. Det blev glesare mellan hans besök. Efter händelsen med porslinsdockan blev de ännu färre. Ibland tog Mommi henne till deras gravar, moderns och Marys. Det hände att hon gav henne en blomma som hon skulle lägga ned på marken framför stenarna. Hon var rädd för skuggan som föll vid hennes fötter och gick aldrig längre än till dess rand. Mommi grät alltid när de var där. En högljudd, klagande gråt utan tårar. Vaggade med kroppen fram och tillbaka. Själv stirrade hon bara tomt. Stirrade längtansfullt bort mot kullen bakom stenarna där hon brukade leka. För henne var mor och Mary inga människor. De var endast stenar som kastade otäcka skuggor på marken. Hon flyttar sin hand från magen till pannan. Smeker den förstrött. Hon har inte tänkt på gravstenarna på så länge. De fyllde henne med en grå och kall känsla. Känslan fyller henne nu på samma sätt som då. Och det är den som får henne att somna. Det är den där grå känslan som lägger sig över hennes ögonlock och driver henne in i en ryckig sömn.

34

9789170017926  

24 NOVEMBER, 1892 1 7 Hennes steg fördröjs av den tunga, blöta sanden. Hon sjunker längre och längre ned för varje steg hon tar. Fram- för h...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you