9789132158872

Översättning Anna Strandberg

Stead.indd 3

11-06-20 10.42.07

Sådant man förvarar i en kartong

Mamma fick kortet med posten i dag. Det står Gratulerar med stora snirkliga bokstäver, och överst står adressen till Studio TV-15 på West 58th Street. Efter tre års försök har hon faktiskt lyckats. Hon kommer att vara en av de tävlande i Pyramiden med Dick Clark som programledare.

På kortet finns en lista över saker att ta med sig. Hon behöver ett klädombyte ifall hon skulle vinna och gå vidare till nästa omgång, som de låtsas spelas in nästa dag, trots att de egentligen spelar in fem omgångar samma eftermiddag. Hårspännen är frivilligt, men hon borde definitivt ta med sig några. Till skillnad från mig har mamma ett glänsande rött hår som studsar omkring i stora lockar och riskerar att skymma hennes lilla fräkniga ansikte för det amerikanska folkets blickar.

Och så står datumet när det är meningen att hon ska komma dit, handskrivet med blått bläck på en rad längst ner på kortet: 27 april 1979. Precis som du sa.

Jag tittade efter i kartongen under sängen. Det är där jag har förvarat dina brev under de här månaderna. Där står det, skrivet 7

Stead.indd 7

11-06-20 10.42.07

med din minimala handstil: 27 april: Studio TV-15. Bokstäverna ser hackiga ut, som om du hade plitat dit dem på tunnelbanan.

Ditt sista ”bevis”.

Jag tänker fortfarande på brevet du bad mig skriva. Det gnager i mig, trots att du är borta och det inte finns någon att ge det till längre. Ibland arbetar jag på formuleringarna i mitt huvud, försöker planera historien du bad mig berätta, om allt som har hänt under den här hösten och vintern. Allt finns fortfarande kvar inom mig, som en film jag kan titta på när jag vill. Det vill säga aldrig.

8

Stead.indd 8

11-06-20 10.42.07

Sådant som försvinner

Mamma har knyckt med sig en stor väggkalender från jobbet och tejpat upp bladet för april på köksväggen. Hon har tagit en tjock grön markeringspenna, som hon också knyckt på jobbet, och ritat en pyramid vid den 27 april, med dollartecken och utropstecken runt om. Hon gick också ut och köpte en avancerad äggklocka som kan ställas in på exakt en halv minut.

De hade inte några avancerade äggklockor i kontorsförrådet på hennes jobb.

Den tjugosjunde april är dessutom Richards födelsedag.

Mamma undrar om det är ett gott tecken. Richard är mammas pojkvän. Han och jag ska hjälpa mamma att öva precis varenda kväll. Det är därför jag sitter vid mitt skrivbord istället för att titta på eftermiddagsprogrammen på teve, vilket annars är en mänsklig rättighet för vartenda nyckelbarn. ”Nyckelbarn” är vad man kallar en unge med egen nyckel som sitter ensam hemma efter skolan tills en vuxen kommer hem och lagar middag. Mamma avskyr uttrycket. Hon säger att det påminner henne om fängelsehålor, och måste ha uppfunnits av någon sträng och hemsk person med en obegränsad barnvaktsbudget.

9

Stead.indd 9

11-06-20 10.42.07

”Förmodligen en tysk”, säger hon, och sneglar mot Richard, som är tysk, men varken sträng eller hemsk.

Det är möjligt att det är så. Richard säger att i Tyskland skulle man kalla sådana barn för Schlüsselkinder, vilket alltså betyder just ”nyckelbarn”. ”Du har tur”, säger han till mig. ”Nycklar ger kontroll. Somliga av oss får stå och knacka på dörren för att bli insläppta.” Det stämmer att han inte har någon nyckel. Jo, han har en nyckel till sin lägenhet, men inte till vår.

Richard ser ut precis som jag föreställer mig män ombord på segelbåtar – lång, blond, och mycket vårdat klädd, till och med på helgerna. Eller kanske föreställer jag mig bara män på segelbåtar på det sättet eftersom Richard älskar att segla. Han har väldigt långa ben, och de får inte riktigt plats under vårt köksbord, så han är tvungen att sitta liksom vänd åt sidan, så att knäna pekar ut mot hallen. Han ser särskilt storväxt ut bredvid mamma, som är kort och så spenslig att hon måste köpa sina skärp på barnavdelningen och göra ett extra hål på sitt klockarmband för att det inte ska ramla av handleden.

Mamma kallar Richard för ”Herr Perfekt” eftersom han ser ut som han gör och eftersom han kan allting. Och varje gång hon kallar honom ”Herr Perfekt” så klappar Richard sig på sitt högerknä. Det gör han för att hans högra ben är kortare än det vänstra. Alla hans högerskor har en fem centimeter hög platåsula fastnitad undertill så att hans ben ska bli lika långa. När han är barfota haltar han lite. ”Du ska vara tacksam för det där benet”, säger mamma åt honom. ”Det är den enda anledningen till att vi låter dig komma och hälsa på.” Richard har ”kommit och hälsat på” i nästan två år nu.

10

Stead.indd 10

11-06-20 10.42.07

Vi har precis tjugoen dagar på oss att göra mamma redo för tävlingen. Så istället för att titta på teve skriver jag av ord till hennes övningspass på kvällen. Jag skriver varje ord på ett vitt katalogkort som mamma har knyckt på jobbet. När jag har sju ord buntar jag ihop korten med en gummisnodd som hon också har knyckt.

Jag hör mammas nyckel sättas i dörren och lägger mina kort med baksidan upp så att hon inte kan tjuvkika. ”Miranda?” Hon kommer klampande genom hallen – hon är inne i en träskoperiod just nu – och sticker in huvudet i mitt rum. ”Är du vrålhungrig? Jag tänkte annars att vi kunde vänta med middagen tills Richard kommer.” ”Jag kan vänta.” Sanningen är att jag just har ätit en hel påse ostbågar. Skräpmat efter skolan är en annan av nyckelbarns grundläggande rättigheter. Jag utgår ifrån att det gäller även i Tyskland. ”Är du säker på att du inte är hungrig? Ska jag inte skiva ett äpple åt dig?” ”Vad finns det för typisk tysk skräpmat?” frågar jag henne. ”Bratwurstchips?”

Hon stirrar på mig. ”Ingen aning. Hur så?” ”Jag undrade bara.” ”Ville du ha ett äpple eller inte?” ”Nej, och gå ut härifrån – jag håller på med orden till i kväll.” ”Bra.” Hon ler och sticker handen i kappfickan. ”Ta emot.”

Hon kastar något till mig och jag fångar vad som visar sig vara en bunt splitternya markeringspennor i regnbågens alla färger, hopfästa med en tjock gummisnodd. Hon klampar tillbaka mot köket.

Richard och jag räknade för ett tag sedan ut att ju mer prylar 11

Stead.indd 11

11-06-20 10.42.07

mamma snor från kontorsförrådet, desto mer avskyr hon sitt jobb. Jag tittar på pennorna en sekund och återgår sedan till mina ordbuntar.

Mamma måste verkligen vinna de här pengarna.

12

Stead.indd 12

11-06-20 10.42.08

Sådant man gömmer

Jag är döpt efter en brottsling. Mamma säger att det är ett dramatiskt sätt att se på saken, men ibland är sanningen dramatisk. ”Namnet Miranda står för mänskliga rättigheter”, sa hon i höstas, när jag var upprörd för att Robbie B. hade berättat för mig på gympan att jag var döpt efter en kidnappare.

Jag hade glömt mina nycklar i skolan och fick vänta i två och en halv timme på Belle’s Market på Amsterdam Avenue innan mamma kom hem från jobbet. Jag hade inte så mycket emot att vänta. Jag hjälpte Belle med lite saker i affären ett tag. Och så hade jag ju min bok, förstås. ”Läser du fortfarande samma bok?” frågade Belle när jag hade slagit mig ner på den hopfällbara stolen bredvid kassan för att läsa. ”Den ser ganska sliten ut.” ”Jag läser den inte fortfarande”, sa jag till henne. ”Jag läser den igen.” Jag har läst den säkert hundra gånger, vilket är anledningen till att den ser så sliten ut. ”Okej”, sa Belle. ”Berätta något om boken. Hur låter första raden? Jag brukar aldrig döma en bok efter utseendet”, sa hon. ”Jag dömer den efter första raden.”

13

Stead.indd 13

11-06-20 10.42.08

Jag kunde den första raden utantill utan att behöva titta efter: ”Det var en mörk och stormig natt”, sa jag.

Hon nickade. ”Klassiskt. Det gillar jag. Vad handlar den om?”

Jag tänkte efter någon sekund. ”Den handlar om en flicka som heter Meg. Hennes pappa är försvunnen, och hon reser till en annan planet för att rädda honom.” ”Och? Har hon någon pojkvän?” ”På sätt och vis”, sa jag. ”Men det är egentligen inte så viktigt.” ”Hur gammal är hon?” ”Tolv.” Faktum är att det inte står i boken hur gammal Meg är, men jag är tolv, så hon känns som tolv för mig. När jag fick boken var jag elva, och då kändes hon som elva. ”Jaha, tolv”, sa Belle. ”Gott om tid för pojkvänner, med andra ord. Kan du inte börja från början?” ”Börja från början?” ”Med berättelsen. Berätta handlingen för mig. Från början.”

Så jag började berätta handlingen, inte läsa den för henne, utan bara berätta om den, och började med den första scenen där Meg vaknar mitt i natten, rädd för ovädret.

Medan Belle lyssnade gjorde hon en kalkonsmörgås åt mig och gav mig så där tio stycken tuggtabletter med C-vitamin, för hon tyckte att jag lät täppt. När hon var på toaletten smusslade jag till mig en liten klase vindruvor, något som jag älskar men aldrig får äta. Mamma tycker nämligen inte om hur vindruvsplockarna behandlas i Kalifornien, så hon vägrar att köpa vindruvor.

14

Stead.indd 14

11-06-20 10.42.08

När mamma äntligen kom dit kramade hon om Belle och sa: ”Jag är verkligen tacksam”, som om jag var någon obehaglig börda i stället för den person som mycket hjälpsamt hade packat upp tre lådor med gröna bananer och letat igenom hela kylavdelningen efter utgångna mejerivaror. Sedan köpte mamma en ask med jordgubbar, trots att jag vet att hon tycker att Belles jordgubbar är för dyra och inte särskilt goda. Hon kallar dem för JLF, vilket står för ”jordgubbsliknande föremål”. ”Varifrån fick Robbie B. den dumma idén att någon skulle döpa sin egen dotter efter en mördare?” frågade mamma. Det var ett halvt kvarter kvar till vårt hus, men mamma hade redan nyckeln i handen. Hon tycker inte om att stå och treva efter den framför porten som en typisk måltavla för rånare. ”Inte en mördare”, sa jag. ”En kidnappare. Robbie B:s pappa är åklagare. Han säger att Mirandavarningen uppkallades efter en typ som hette mr Miranda och som begick några fruktansvärda brott. Är det sant?” ”Rent tekniskt? Kanske. Mirandavarningen är väldigt viktig, ska du veta. Folk behöver få reda på att de har rätt att tiga, och rätt till advokat. Vad skulle vi ha för rättssystem utan …” ”Kanske betyder alltså ja?” ”… och så är det ju Shakespeare. Det var han som hittade på namnet Miranda, när han skrev Stormen.”

Det var helt logiskt alltihop nu när jag tänkte på det: Mamma ville bli försvarsadvokat. Hon började på juristutbildningen och hade nästan hunnit bli klar med sitt första år där när jag föddes och hon blev tvungen att hoppa av. Nu är hon advokatassistent, fast hon arbetar på ett väldigt litet advokatkontor där hon måste vara receptionist och sekreterare också. Richard är en av advoka15

Stead.indd 15

11-06-20 10.42.08

terna där. De jobbar ofta gratis för att hjälpa fattiga människor, ibland hjälper de till och med brottslingar. Men inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig att hon skulle döpa mig efter en.

Mamma låste upp porten, som är av järn och glas och säkert väger hundrafemtio kilo, och gav den en hård knuff för att skjuta upp den, så att hennes klackar gled på stengolvet. När vi var innanför lutade hon sig mot portens insida tills hon hörde klicket som betydde att den gått i lås. När dörren får slå igen av egen kraft brukar den oftast inte gå i lås, vilket gör mamma vansinnig och är en av de saker som hyresvärden aldrig fixar. ”Nå? Var han kidnappare eller inte?” Jag tryckte på hissknappen. ”Okej”, sa mamma lugnt. ”Jag döpte dig efter ett monster, Mira. Förlåt. Om du inte gillar ditt namn så får du gärna byta till något annat.”

Det var så typiskt mamma. Hon fattade inte att folk fäster sig vid sitt eget namn, och att något som det här kunde komma som en chock.

Uppe i lägenheten slängde hon kappan över en köksstol, fyllde spagettikastrullen med vatten och satte den på spisplattan. Hon hade på sig en orange polotröja, jeanskjol och randiga strumpbyxor i lila och svart. ”Snygga strumpor du har”, fnös jag. Eller jag försökte fnysa i alla fall. Jag är inte riktigt säker på hur man gör, trots att folk i böcker gör det hela tiden.

Hon lutade sig mot diskbänken och började bläddra igenom posten. ”Du har redan klagat på mina strumpbyxor. I morse, Mira.” ”Jaså?” Hon hade oftast inte gått upp ur sängen när jag gick 16

Stead.indd 16

11-06-20 10.42.08

till skolan, så jag brukade inte ha en chans att beundra hennes klädsmak förrän hon kom hem från jobbet. ”Snyggt nagellack, då.” Hennes naglar var koboltblå. Hon måste ha målat dem vid skrivbordet under dagen.

Hon himlade med ögonen. ”Är du arg för att du fick vänta på Belle’s? Jag var vansinnigt upptagen på eftermiddagen – jag kunde bara inte gå ifrån.” ”Nej. Jag trivs på Belle’s.” Jag undrade om hon hade målat naglarna före, efter eller under sin vansinnigt upptagna eftermiddag. ”Du kunde ju ha gått hem till Sal.” Sal och hans mamma Louisa bor i lägenheten under vår. Sal var min bäste vän förut. ”Jag säger ju att jag trivs på Belle’s.” ”Men ändå. Jag tycker att vi borde gömma en nyckel i brandslangen, till nästa gång.”

Så efter middagen gömde vi vår extranyckel inuti munstycket på den dammiga, hopvikta brandslangen i trapphuset. Slangen ser väldigt sprucken ut och är säkert hundra år gammal, och mamma brukar säga att om det verkligen börjar brinna kommer den inte att vara till någon som helst nytta, utan vi kommer att få lov att hoppa ut genom fönstret ner i grannens rabatt. Det är tur att vi bara bor på andra våningen.

Du bad mig att nämna nyckeln. Om jag någon gång bestämmer mig för att verkligen skriva brevet, vilket jag förmodligen inte gör, så är det här den historia jag skulle berätta för dig.

17

Stead.indd 17

11-06-20 10.42.08

Snabbrundan

Pyramiden består av två delar. Mamma kallar den första delen för Snabbrundan eftersom den helt och hållet handlar om att vara snabb. De tävlande ska få sina kändispartners att gissa sju vanliga ord genom att ge dem ledtrådar. Om det första ordet till exempel är ”gaffel” kan den tävlande säga: ”Man använder den för att stoppa mat i munnen. Det är inte en sked men en …”

Om kändispartnern har något i skallen, vilket mamma säger att han kanske inte har, kommer han att säga: ”Gaffel!” och då hörs ett litet pling och nästa ord visas på en liten dold skärm.

Varje lag har trettio sekunder på sig för sju ord.

Sedan vrids den lilla skärmen runt och det är kändisens tur att ge ledtrådarna och den tävlandes tur att gissa. Ytterligare sju ord och ytterligare trettio sekunder.

Sedan vrids skärmen tillbaka och det är den tävlande som ger ledtrådarna igen.

Man kan få maximalt tjugoen poäng i snabbrundan, och full pott ger en kontantbonus på tvåtusenetthundra dollar. Men det viktigaste är ändå att vinna över det andra laget, för det lag som 18

Stead.indd 18

11-06-20 10.42.08

vinner Snabbrundan går vidare till Vinnarcirkeln, och det är i Vinnarcirkeln de stora pengarna finns.

Vi har inte mycket tid att öva i kväll eftersom det är hyresgästmöte. En gång i månaden samlas alla grannarna i vårt vardagsrum och sitter och klagar medan mamma för anteckningar med stenografi. De flesta struntar i att komma. Det är alltid gamlingarna som är där, de som inte har så mycket annat för sig och som är arga över att det är för kallt i lägenheterna. Sals mamma, Louisa, jobbar på ett vårdhem och hon säger att gamla människor aldrig kan få det tillräckligt varmt.

Efter varje möte, där mr Nunzi brukar ha bränt ett nytt hål i vår soffa med sin cigarett, skriver mamma ett brev till hyresvärden och skickar en kopia till någon kommunal instans som förväntas bry sig om ifall vi har varmvatten, om porten går i lås, och om hissen alltid fastnar mellan våningarna. Men det händer aldrig någonting.

Vilken minut som helst kommer vår dörrklocka att börja ringa.

Mamma kör igenom några snabbrundor med Richard medan jag blandar till lemonad av djupfryst koncentrat och öppnar förpackningen med Oreo-chokladkex.

Louisa knackar sin specialknackning och jag öppnar dörren med kakfatet i handen. Hon tar ett Oreokex och suckar. Hon är klädd i jeans och sina vita sköterskeskor som hon sparkar av sig vid dörren. Hon avskyr de här mötena men kommer ändå av lojalitet mot mamma. Och någon måste ju bevaka mr Nunzis cigarett och se till att han inte råkar futta eld på vår lägenhet. ”Lemonad?” frågar jag. Jag vägrar vara servitris på mammas 19

Stead.indd 19

11-06-20 10.42.08

sammankomster, men att servera Louisa något att dricka gör jag gärna. ”Lemonad låter härligt.” Hon följer med mig ut i köket.

Precis när jag räcker henne glaset ringer dörrklockan säkert en hel minut i sträck. Jag begriper inte varför de måste hålla in knappen i all evighet! ”Pensionärer”, säger Louisa, som om hon hade kunnat läsa mina tankar. ”De är så vana vid att ingen lägger märke till dem.”

Hon tar två kakor till och går för att öppna dörren. Louisa brukar annars inte äta vad hon kallar ”bearbetad mat”, men hon säger att hon aldrig skulle klara sig genom ett hyresgästmöte utan Oreokex.

En kvart senare sitter mamma på golvet i vardagsrummet och skriver i rasande fart medan alla turas om att säga att hissen är smutsig, att det ligger cigarettfimpar i trappan och att torktumlaren i källartvättstugan har smält midjeresåren i någons byxor.

Jag står lutad mot väggen i hallen och ser på när hon håller upp ett finger för att göra ett tecken åt mrs Bindocker att inte tala så fort. När mrs Bindocker väl har kommit i gång kan inte ens mammas stenografering hålla jämna steg.

Mamma grät första gången hon såg vår lägenhet. Det var skitigt överallt, säger hon. Trägolven var ”i princip kolsvarta”, fönstren var ”täckta av smuts” och väggarna var ”insmetade med något hon inte ens vill tänka på”. Alltid precis de orden.

Jag var där den dagen – i en liten skålformad babystol. Det var kallt ute och mamma hade en ny kappa på sig. Det fanns inga galgar i garderoberna och hon ville inte lägga ifrån sig kappan på det smutsiga golvet eller hänga den över ett av de flagnande, 20

Stead.indd 20

11-06-20 10.42.08

väsande elementen, så hon bar på den medan hon gick från rum till rum och intalade sig att det inte var så förfärligt.

Så här långt i berättelsen brukade jag försöka komma på något ställe där hon kunde ha lagt ifrån sig kappan, om hon bara hade tänkt på det. ”Kunde du inte ha slängt den över stången i hallgarderoben?” brukade jag fråga. ”För dammigt”, svarade hon. ”På fönsterbrädan i köket?” ”För dammigt.” ”Men över dörren till sovrummet?” ”Nådde inte upp”, sa hon, ”och det var för dammigt.”

Det mamma gjorde den dagen för nästan tolv år sedan var att sätta på sig kappan igen, lyfta upp min babystol och gå iväg till en affär, där hon köpte en golvmopp, lite såpa, soppåsar, en rulle självhäftande hyllpapper, tvättsvampar, en flaska fönsterputs och pappershanddukar.

Tillbaka i lägenheten hällde hon ut alltihop på golvet. Sedan vek hon ihop kappan och stoppade ner den i den tomma kassen från affären. Hon hängde kassen på ett dörrhandtag och ägnade hela eftermiddagen åt att göra rent i lägenheten. Jag hade haft vett att ta mig en väldigt lång middagslur, brukar hon säga.

Hon träffade Louisa, som inte heller hade någon man, nere i porten den första dagen. De var båda två på väg med sopor till de stora tunnorna på framsidan. Louisa bar på Sal, som är ett halvår äldre än jag. Sal hade gråtit, men när han fick syn på mig så slutade han.

Jag vet allt det här eftersom jag brukade be att få höra historien om och om igen: Historien om dagen då jag träffade Sal.

21

Stead.indd 21

11-06-20 10.42.08

Sådant som sparkar

Att förlora Sal innebar en hel lista med dåliga saker, och någonstans på övre halvan av listan fanns det faktum att jag var tvungen att gå ensam förbi den där galningen i vårt kvarter.

Han dök upp någon gång i början av läsåret, när Sal och jag fortfarande hade sällskap hem från skolan. Några ungar kallade honom för Skruven, för att de tyckte att han hade en skruv lös, eller så kallade de honom Kicken eftersom han brukade göra plötsliga sparkrörelser ut mot gatan, som om han försökte känga till någon av bilarna som susade förbi på Amsterdam Avenue.

Ibland hötte han med näven mot himlen och vrålade knäppa saker som: ”Vad är det för bränngrad? Var är kupolen?” och kastade sedan huvudet bakåt och skrattade ett sådant där högt, galet skratt så att alla kunde se att han hade ungefär trettio lagningar i tänderna. Och han höll sig alltid där i gathörnet. Ibland låg han och sov med huvudet under brevlådan. ”Kalla honom inte för Skruven”, sa mamma. ”Det är ett hemskt namn på en människa.” ”Även på en människa som har en skruv lös?”

22

Stead.indd 22

11-06-20 10.42.08

”Det spelar ingen roll om han har det. Det är hemskt i alla fall.” ”Men vad kallar du honom för, då?” ”Jag kallar honom inte någonting alls”, sa hon, ”men jag tänker på honom som mannen som skrattar.”

På den tiden när jag fortfarande gjorde sällskap hem med Sal var det lättare att låtsas att skrattmannen inte skrämde mig, eftersom Sal också låtsades. Han försökte att inte visa det, men han höll på att smälla av när han såg skrattmannen hötta med näven mot himlen och sparka ut med benet i trafiken. Jag såg det på hur Sals ansikte liksom stelnade till. Jag kan alla hans ansiktsuttryck.

Jag brukade tänka på Sal som en del av mig själv: Sal och Miranda, Miranda och Sal. Jag vet att han egentligen inte var det, men det var så det kändes.

När vi var för små för att gå i skolan gick Sal och jag tillsammans hos en dagmamma i en lägenhet i vårt kvarter. Dagmamman hade skaffat några provbitar av mattor i en affär på Amsterdam Avenue och skrivit barnens namn på baksidan. Efter lunch delade hon ut mattbitarna och vi fick välja våra egna ställen på vardagsrumsgolvet att sova middag på. Sal och jag lade alltid våra mattor bredvid varandra så att de formade en rektangel.

En gång när Sal hade feber och Louisa hade sjukanmält sig och höll honom hemma räckte dagmamman mig min mattbit när det var sovstund, och sedan, efter bara någon sekund, gav hon mig Sals matta också. ”Jag vet hur det är, gumman”, sa hon.

Och där låg jag sedan på hennes golv utan att kunna sova, eftersom Sal inte var där och tryckte sin fot mot min.

23

Stead.indd 23

11-06-20 10.42.08

När skrattmannen dök upp i vårt kvarter i höstas brukade han alltid mumla för sig själv. ”Bokpåse, ficksko. Bokpåse, ficksko.”

Han halvsjöng det som en ramsa: bokpåse, ficksko, bokpåse, ficksko. Och ibland kunde han slå sig själv i huvudet med knytnäven. Sal och jag brukade försöka engagera oss extra mycket i vårt samtal och uppföra oss som om vi inte märkte något. Det är inte klokt vilka saker man kan låtsas att man inte märker. ”Varför tror du han sover så där, med huvudet under brevlådan?” frågade jag Richard, då när skrattmannen var alldeles färsk och jag fortfarande försökte komma underfund med honom. ”Jag vet inte”, sa Richard och tittade upp från tidningen. ”Kanske för att ingen ska kliva på hans huvud?” ”Jättekul. Och vad betyder ’ficksko’, förresten?” ”Ficksko”, sa han och såg väldigt seriös ut. ”Substantiv: en reservsko man förvarar i fickan, för den händelse någon stjäl en av ens skor medan man sover med huvudet under brevlådan.” ”Ha ha ha”, sa jag. ”Åh, Herr Perfekt”, sa mamma. ”Med sin fantastiska lexikonhjärna!” Hon var på gott humör den dagen.

Richard knackade med knogen mot sitt högerknä och återgick till tidningen.

24

Stead.indd 24

11-06-20 10.42.08

Sådant som måste lösas

Som tur är för mamma är det några av gamlingarna på vårdhemmet där Louisa arbetar som gillar att titta på Pyramiden på teve vid lunchtid. Louisa gör anteckningar under varje avsnitt och tar med dem hem efter jobbet. Hon slutar redan klockan fyra, så jag hinner skriva ner dagens ord på de stulna katalogkorten innan mamma kommer hem.

I kväll sitter mamma och Richard och övar i vardagsrummet.

Det är meningen att jag ska göra läxorna i mitt rum, men i stället sitter jag och slår knopar och så tänker jag.

Det är Richard som har lärt mig slå knopar. Själv lärde han sig det när han seglade som liten, och han bär fortfarande omkring på repstumpar i sin portfölj. Han säger att han brukar ta fram dem när han ska lösa ett problem på jobbet, slår knopar, knyter upp och slår nya knopar. Det försätter honom i rätt sinnesstämning för problemlösning.

Julen för två år sedan, som var Richards första jul tillsammans med oss, gav han mig en egen uppsättning repstumpar och började visa mig olika knopar. Nu kan jag slå varenda knop han känner till, till och med dubbelt halvslag, som jag gjorde 25

Stead.indd 25

11-06-20 10.42.08

bakvänt i några månader innan jag fick till den rätt. Så jag knyter och knyter upp knopar och ser om det hjälper mig att lösa mitt problem – som är du. Jag har ingen aning om vad du förväntar dig av mig.

Om du bara ville veta vad som hände den där dagen i vintras skulle det vara enkelt. Inte särskilt trevligt, men enkelt. Men det är inte vad det står i ditt brev. Där står det att jag ska skriva ner vad det var som hände och allt som har lett fram till det. Och, som mamma brukar säga, det skiter man ju inte ur sig på en kafferast. Fast hon säger förstås inte ”skiter”.

För även om du fortfarande fanns här, även om jag beslutade mig för att verkligen skriva brevet, skulle jag inte veta var jag skulle börja. Dagen då skrattmannen dök upp på vår gata? Dagen som mamma och Louisa träffades i hissen? Dagen då jag hittade det första meddelandet från dig?

Det finns inget svar. Men om någon höll fast mig och tvingade mig att säga vilken dag hela historien började, så skulle jag säga att det var den dagen då Sal blev slagen.

26

Stead.indd 26

11-06-20 10.42.08