9789177010890

BR A N D ON S A N DER SON

M I S T B OR N BOK II

U PP S T I G N I N G E N S BR U N N

DEL II

ISBN 978-91-7 701- 089 - 0 © Brandon Sanderson & Dragonsteel Entertainment, L L C , 2 007 Originaltitel: »Mistborn 2: The Well of Ascension« Originalförlag: Tor Fantasy, an imprint of Tom Doherty Associates L L C publishing company Översättning: © Lottie Eriksson, 2 016 Omslagsillustration & design: © Sam Green, 2 016 Kartor & symboler: © Isaac Stewart, 2 016 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Pelle Isaksson Typsnitt: Minion, Trajan & Mayflower Tryck: ScandBook, EU, 2 016

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

BR A N D O N S A N DE R S O N

M ISTBOR N U PPS T IGNI NGE NS BR U N N

DEL II

ÖV ER S ÄT TNING: LOT T IE ER IK SSON

Stålporten

As

kg

t yt

re

C

t

A s p l ä n g or n a

Sl

i

r ng

or n

H o t el l d i s t r i k t e

t

e

Jä r nporten

a

r

Ga 1. Överlevarens torg 2 . Kredik Shaw 3 . Bilmes bokhandel 4 . Rådshuset 5. Luthadelgarnisonen 6 . Ventureborgen 7. Hastingborgen 8 . Lekalborgen 9. Erikellerborgen 10 . Clubs snickeri 11. Camons lya 12 . Gamla murgatan 13 . Kentongatan 14 . Ahlstromtorget 15. Federkanalen 16 . Kanalgatan 17. Skaamarknaden

m l e p or

H a n d el s

Bronsporten

8

e

t

di s

tr

ikt

et

Tennporten

C

h

gyttret

Mjuktennsporten

Gamla murbron

a n Blockgatan

n

e

S ot

Zinkporten

l

f l

In d u s t r i d i s t r i k t e

Sy

o

d br

d

o

or

na

e n

R

n äm

M ä s s i n g e p o rt

Mässingsporten Kopparporten

9

t

N

o r

de

Yt

ntral a Ce

l vä

te

et

ra

Vä

st

ld vä ra

vä l de t de

t

vä

vä l

ld

et

öar

st

ra

a

Ö

Syd

t

Sö dr

skäreväldet

et

l de t

M ån

a

ld vä

rs

t

Terrisvä

na

Bor tre väldet

16 . T y r i a n­sjön

20. Norr a Ser ansjön

17. Lu t h a del ­s jön

21. Södr a ­Ser ansjön

18 . S va r ta sjön 19. Se a r a n floden

S

TA S I

R IK

1. Lu th a del

22. Channerel­ floden

ET

2 . H athsins h å lor

3. Urte au 4. Fa dr e x 5. Tr em r eda r e 6 . Tathingdw en 7. Kon v en tik let i Ser a n 8 . Dery tatithberget, den histor isk a pl atsen för Uppstigningens brunn A sk bergen: 9. T y r i a n 10. Zer in a h 1 1. Fa le a st 1 2 . Dor iel 1 3. Mor ag 14. K a lling 1 5. Tor inost

10

T r edje DELen

k ung

11

12

Han lämnade förödelse efter sig, men det blev bortglömt. Han skapade kungariken och ödelade dem sedan när han skapade världen på nytt.

28 » Få se om jag förstår det här rätt«, sa Tindwyl, lugn och artig men ändå på något vis sträng och ogillande. »Det finns alltså en klausul i kungadömets lagar som tillåter Rådet att avsätta kungen?« Elend sjönk ihop lite. »Ja.« »Och du skrev lagen själv?« frågade Tindwyl. »Merparten av den«, medgav Elend. »Du skrev in ett sätt att avsätta dig i din egen lag?« upprepade Tindwyl. Gruppen – utöver dem som hade träffats vid vagnarna utökad med Clubs, Tindwyl och kapten Demoux – satt i Elends arbetsrum. De var så många att stolarna inte räckte till, och Vin satt tyst vid sidan av på en trave av Elends böcker, efter att snabbt ha bytt om till långbyxor och skjorta. Tindwyl och Elend stod upp, men resten satt ner – Breeze strikt och Ham avslappnad, medan Spook försökte hålla balansen samtidigt som han lutade sig bakåt så att stolen stod på två ben. »Jag lade in den klausulen avsiktligt«, sa Elend. Han stod vid det stora fönstret med målat glas längst in i rummet och tittade upp på dess mörka skärvor. »Det här landet tynade bort under en förtryckande härskares hand i tusen år. Under den tiden drömde filosofer och tänkare om ett statsskick där en dålig härskare kunde avlägsnas utan blodsutgjutelse. Jag intog tronen genom en oförutsägbar och unik serie händelser, 13

och jag tyckte inte att det var rätt att ensidigt påtvinga folket min – eller mina ättlingars – vilja. Jag ville bilda en stat vars monarker skulle vara ansvariga inför sina undersåtar.« Ibland pratar han som de där böckerna han läser, tänkte Vin. Inte som en vanlig människa över huvud taget… utan som ord på en sida i en bok.

Zanes ord kom tillbaka till henne och tycktes viska i hennes hjärna. Du är inte som han. Hon sköt ifrån sig tanken. »Med respekt, Ers majestät«, sa Tindwyl, »så måste detta vara en av de dummaste saker jag någonsin har sett en ledare göra.« »Det var för kungarikets bästa«, sa Elend. »Det var ren idioti«, fräste Tindwyl. »En kung underkastar sig inte ett annat styrande organs nycker. Han är värdefull för sitt folk därför att han är en absolut auktoritet!« Vin hade sällan sett Elend så bedrövad, och hon hukade sig lite inför sorgen i hans ögon. Men samtidigt var hon upproriskt glad. Han var inte kung längre. Nu skulle kanske inte folk anstränga sig så mycket för att döda honom. Kanske kunde han bara vara Elend igen, och de kunde ge sig av. Resa någonstans.

En plats där saker och ting inte var så komplicerade. »I vilket fall som helst«, sa Dockson till det tysta rummet, »så måste något göras. Att diskutera det välbetänkta i redan fattade beslut är föga relevant just nu.« »Instämmer«, sa Ham. »Rådet har alltså försökt sparka ut dig. Vad ska vi göra åt det?« »Vi kan uppenbarligen inte låta dem få som de vill«, sa ­Breeze. »Folket störtade ju en regim så sent som i fjol! Det är en dålig vana att skaffa sig, kan jag tycka.« »Vi måste förbereda ett svar, Ers majestät«, sa Dockson. »Något som fördömer denna svekfulla manöver, som utförts medan ni var inbegripen i förhandlingar om stadens säkerhet.

Nu i efterhand är det uppenbart att de arrangerade mötet så att ni inte kunde vara närvarande och försvara er.« Elend nickade och fortsatte stirra upp på det mörka glaset.

14

»Det finns knappast någon anledning att kalla mig Ers majestät längre, Dox.« »Struntprat«, sa Tindwyl, som hade armarna i kors där hon stod bredvid en bokhylla. »Ni är fortfarande kung.« »Jag har förlorat folkets mandat«, sa Elend. »Ja«, sa Clubs, »men ni har fortfarande min armés mandat.

Det gör er till kung oavsett vad Rådet säger.« »Precis«, sa Tindwyl. »Oavsett de dumma lagarna så befinner ni er fortfarande i en maktposition. Vi måste skärpa undantagstillståndet och begränsa rörelsefriheten i staden. Ta kontroll över nyckelpunkter och isolera rådsmedlemmarna så att era fiender inte kan uppbåda motstånd mot er.« »Jag kan ha mina män ute på gatorna före gryningen«, sa Clubs. »Nej«, sa Elend tyst.

Det uppstod en paus. »Ers majestät?« frågade Dockson. »Det vore verkligen det bästa. Vi kan inte låta den här falangen mot er få fart.« »Det är inte en falang, Dox«, sa Elend. »Det är Rådets valda representanter.« »Ett Råd som du bildade, snälla du«, sa Breeze. »De har makt därför att du gav dem det.« »Lagen ger dem deras makt, Breeze«, sa Elend. »Och den lyder vi alla under.« »Struntprat«, sa Tindwyl. »Som kung utgör ni lagen. När vi väl har säkrat staden kan ni sammankalla Rådet och förklara för dess medlemmar att ni behöver deras stöd. De som inte instämmer kan hållas i förvar till dess att krisen är över.« »Nej«, sa Elend, lite mer bestämt. »Vi ska inte göra något sådant.« »Är det kört, alltså?« sa Ham. »Ger du upp?« »Jag ger inte upp, Ham«, sa Elend och vände sig äntligen mot gruppen och såg på dem. »Men jag tänker inte använda stadens armé till att pressa Rådet.« »Du kommer att förlora tronen«, sa Breeze.

15

»Ta ditt förnuft till fånga, Elend«, sa Ham och nickade. »Jag tänker inte låta mig själv undantas från mina egna lagar!« sa Elend. »Var inte en dåre«, sa Tindwyl. »Ni borde…« »Tindwyl«, sa Elend, »reagera på mina tankar som du vill, men kalla mig inte dåre igen. Jag tänker inte låta mig ned­ värderas för att jag uttrycker min åsikt!« Tindwyl hejdade sig, med munnen halvöppen. Sedan pressa­ de hon ihop läpparna och satte sig ner. Vin kände en stillsam tillfredsställelse välla upp inom sig. Du har utbildat honom, Tindwyl, tänkte hon med ett leende. Kan du verkligen klaga om han står på sig gentemot dig?

Elend gick fram och satte händerna på bordet och betraktade gruppen. »Ja, vi ska svara. Dox, skriv ett brev där du underrättar Rådet om vår besvikelse och känsla av svek – informera dem om vår framgång med Straff och bred på med skuldkänslor så tjockt som möjligt.

Vi andra ska börja planera. Vi ska få tillbaka tronen. Som redan har konstaterats kan jag lagen. Jag skrev den. Det finns sätt att hantera det här. De sätten inkluderar dock inte att skicka ut armén för att säkra staden. Jag tänker inte bli som de tyranner som vill ta ifrån oss Luthadel! Jag tänker inte tvinga folket att följa min vilja, även om jag vet att det är det bästa för dem.« »Ers majestät«, sa Tindwyl försiktigt, »det är inget omoraliskt med att säkra er makt i en kaotisk tid. Människor reagerar irrationellt i sådana tider. Det är en av anledningarna till att de behöver ett starkt ledarskap. De behöver er.« »Bara om de vill ha mig, Tindwyl«, sa Elend. »Förlåt mig, Ers majestät«, sa Tindwyl, »men det påståendet ter sig en smula naivt i mina ögon.« Elend log. »Det kanske det är. Du kan förändra min klädsel och min hållning, men du kan inte förändra mitt innersta väsen.

Jag kommer att göra det jag tror är rätt – och däri ingår att låta Rådet avsätta mig, om det är deras val.« 16

Tindwyl såg uppgiven ut. »Och om ni inte kan få tillbaka er tron med lagliga medel?« »Då accepterar jag faktum«, sa Elend. »Och gör mitt bästa för att hjälpa kungariket ändå.« Så gick det med att rymma härifrån, tänkte Vin. Men hon kunde inte låta bli att le. En del av det hon älskade med Elend var hans äkthet. Hans enkla kärlek till Luthadels folk, hans fasta beslutsamhet att göra det som var rätt för dem, var det som skiljde honom från Kelsier. Till och med som martyr hade Kelsier visat en antydan till arrogans. Han hade sett till att han skulle bli ihågkommen likt få andra genom historien.

Men Elend – för honom handlade styret av Centrala väldet inte om berömmelse eller ära. För första gången bestämde hon sig, helt och fullt, för en sak. Elend var en mycket bättre kung än Kelsier någonsin skulle ha blivit. »Jag… vet inte riktigt vad jag tycker om den här upplevelsen, fröken«, viskade en röst bredvid henne. Vin hejdade sig och tittade ner när hon insåg att hon förstrött hade börjat klia OreSeur bakom öronen.

Hon ryckte undan handen. »Ursäkta«, sa hon.

OreSeur lät åter huvudet vila på tassarna. »Du sa att det fanns ett lagligt sätt att återfå tronen«, sa Ham. »Hur går vi till väga?« »Rådet har en månad på sig att välja en ny kung«, sa Elend. »Det finns inget i lagen som säger att den nya kungen inte kan vara densamma som den gamla. Och om de inte kan fatta ett majoritetsbeslut innan tidsfristen har löpt ut så återgår tronen till mig för minst ett år.« »Komplicerat«, sa Ham och gned sig på hakan. »Vad hade du väntat dig?« sa Breeze. »Det är en lag.« »Jag menade inte själva lagen«, sa Ham. »Jag menade att få Rådet att antingen välja Elend eller inte välja någon alls. De skulle inte ha avsatt honom till att börja med om de inte hade en annan person i åtanke för tronen.« 17

»Inte nödvändigtvis«, sa Dockson. »De kanske bara avsåg detta som en varning.« »Kanske«, sa Elend. »Mina herrar, jag tror att detta är ett tecken. Jag har ignorerat Rådet – vi trodde att de var avklarade eftersom jag fick dem att godkänna det där förslaget som gav mig förhandlingsrätt. Men vi insåg aldrig att ett enkelt sätt för dem att kringgå det beslutet vore att välja en ny kung och sedan få honom att göra som de ville.« Han suckade och skakade på huvudet. »Jag måste medge att jag aldrig har varit särskilt bra på att handskas med Rådet. De ser mig inte som en kung utan som en kollega, och tack vare det kan de lätt föreställa sig hur de själva intar min plats. Jag slår vad om att en av rådsmedlemmarna har övertalat de andra till att sätta honom på tronen i stället.« »Då får vi bara honom att försvinna«, sa Ham. »Vin skulle säkert kunna…« Elend fick en bister min. »Jag skämtar, El«, sa Ham. »Vet du, Ham«, sa Breeze. »Det enda roliga med dina skämt är hur ofta de är helt humorbefriade.« »Det säger du bara för att du brukar vara en del av poängen.« Breeze himlade med ögonen. »Vet ni«, muttrade OreSeur tyst och räknade uppenbarligen med att Vins tenn skulle göra att hon hörde honom, »det före­ faller som om de här mötena skulle bli mer produktiva om någon glömde att bjuda in de där två.« Vin log. »Så hemska är de inte«, viskade hon.

OreSeur höjde ett ögonbryn. »Okej«, sa Vin. »De distraherar oss onekligen lite.« »Jag skulle alltid kunna äta upp en av dem, om ni vill«, sa OreSeur. »Det skulle kunna snabba på saker och ting lite.« Vin hajade till.

Men OreSeur hade ett konstigt litet leende på läpparna. »Kandrahumor, fröken. Jag ber om ursäkt. Vi kan vara lite makabra.« 18

Vin log. »De skulle förmodligen ändå inte smaka särskilt bra.

Ham är alldeles för senig, och du vill inte veta vilket slags mat Breeze brukar stoppa i sig…« »Jag vet inte det jag«, sa OreSeur. »Den ene ser ju rätt biffig ut. Vad den andre anbelangar…« Han nickade mot vinbägaren i Breezes hand. »Han verkar rätt förtjust i att marinera sig själv.« Elend höll på att gå igenom sina boktravar och plockade fram flera relevanta volymer om juridik, däribland boken med Luthadels lagar som han själv hade skrivit. »Ers majestät«, sa Tindwyl och betonade titeln. »Ni har två arméer på er tröskel och en grupp kolosser som är på väg in i Centrala väldet. Tror ni verkligen att ni har tid med en långdragen juridisk strid nu?« Elend lade ifrån sig böckerna och drog fram sin fåtölj till bordet. »Tindwyl«, sa han. »Jag har två arméer på min tröskel, kolosser som kommer för att sätta press på dem och är själv det hinder som främst avhåller stadens ledare från att lämna över kungariket till en av inkräktarna. Tror du verkligen att det är en slump att jag blir avsatt nu?« Detta fick flera medlemmar i gänget att spetsa öronen, och Vin lade huvudet på sned. »Tror du att någon av inkräktarna kan tänkas ligga bakom det hela?« frågade Ham och gned sig på hakan. »Vad skulle du göra om du var dem?« sa Elend och slog upp en bok. »Du kan inte anfalla staden, för det skulle kosta dig för många mannar. Belägringen har redan pågått i flera veckor, dina trupper börjar frysa, och männen som Dockson lejde har attackerat dina fraktpråmar på kanalen, vilket hotar dina matleveranser. Lägg dessutom till att du vet att en stor kolosstyrka är på marsch åt det här hållet… och, ja, det verkar rimligt. Om Straffs och Cetts spioner är något att ha så vet de att Rådet var på vippen att kapitulera och skänka bort staden när den första armén anlände. Lönnmördare har misslyckats med att döda mig, men om det fanns ett annat sätt att avlägsna mig…« 19

»Ja«, sa Breeze. »Det låter som något Cett skulle göra. Vända Rådet mot dig, sätta en sympatisör på tronen och sedan få denne att öppna portarna.« Elend nickade. »Och min far verkade tveksam inför att ställa sig på min sida i kväll, som om han ansåg att han hade något annat sätt att få staden. Jag kan inte veta säkert om någon av monarkerna ligger bakom detta, Tindwyl, men vi kan definitivt inte bortse från möjligheten. Det här är inte en distraktion, det är i allra högsta grad en del av samma belägringstaktik som vi har kämpat mot sedan arméerna kom hit. Om jag kan få till­ baka tronen kommer Straff och Cett att inse att jag är den ende de kan samarbeta med – och det kommer, förhoppningsvis, att göra dem mer benägna att i desperation liera sig med mig, särskilt när kolosserna närmar sig.« Med detta började Elend bläddra igenom en trave böcker.

Hans nedslagenhet tycktes avta inför detta nya akademiska problem. »Det kan tänkas finnas några flera relevanta klausuler i lagen«, halvt om halvt mumlade han. »Jag måste studera lite.

Spook, bjöd du in Sazed till det här mötet?« Spook ryckte på axlarna. »Jag lyckades inte väcka honom.« »Han håller på att återhämta sig efter resan hit«, sa Tindwyl och vände sig ifrån sitt studium av Elend och hans böcker. »Det är ett problem som Bevarare har.« »Behöver han fylla på ett av sina metallminnen?« frågade Ham. Tindwyl hajade till och fick en bistrare min. »Har han förklarat det för er, alltså?« Ham och Breeze nickade. »Jag förstår«, sa Tindwyl. »I vilket fall som helst kan han ändå inte hjälpa till med det här problemet, Ers majestät. Jag bistår er en smula i regeringsfrågor eftersom det är min plikt att utbilda ledare i kunskap om det förflutna. Kringresande Bevarare som Sazed tar dock inte parti i politiska frågor.« »Politiska frågor?« frågade Breeze i lätt ton. »Du menar kanske sådant som att störta Sista riket?« 20

Tindwyl stängde munnen och läpparna blev till ett smalt streck. »Ni borde inte uppmuntra honom att bryta sina löften«, sa hon till slut. »Om ni var hans vänner borde ni inse sanningen i det, tycker jag.« »Jaså?« frågade Breeze och pekade på henne med vinbägaren. »Personligen tror jag att du bara är generad för att han trotsade er alla men sedan faktiskt i slutändan befriade ert folk.« Tindwyl såg bistert på Breeze, med smala ögon och stel hållning. De satt så en lång stund. »Knuffa på mina känslor så mycket du vill, Dämpare«, sa Tindwyl. »Mina känslor är mina egna. Du kommer ingenvart här.« Till slut återgick Breeze till sitt vin, samtidigt som han muttra­de något om »fördömda terrismän«.

Elend brydde sig inte om grälet. Han hade redan fyra böcker liggande uppslagna på bordet framför sig och bläddrade i en femte. Vin log och mindes den tid – för inte särskilt länge sedan – när hans uppvaktning av henne ofta hade inneburit att han damp ner i en fåtölj i närheten och slog upp en bok.

Han är samma person, tänkte hon. Och den själen, den människan, är den som älskade mig innan han visste att jag var dimfödd. Han älskade mig till och med efter att han hade upptäckt att jag var en tjuv och trodde att jag försökte råna honom. Det måste jag hålla i minnet. »Kom«, viskade hon till OreSeur och reste sig, samtidigt som Breeze och Ham hamnade i ännu en diskussion. Hon behövde tid att tänka, och dimman var fortfarande fräsch och fin.

Det här vore mycket enklare om jag inte vore så skicklig, tänkte Elend roat medan han rotade igenom sina böcker. Jag utarbetade lagen för bra.

Han följde en viss passage med fingret och läste om den medan gänget långsamt droppade av. Han mindes inte om han hade sagt att de kunde gå eller ej. Tindwyl skulle förmodligen ge honom bannor för det.

Här, tänkte han och knackade på boksidan. Jag skulle kunna 21

ha grund för att förespråka en ny omröstning om någon av Rådets medlemmar kom sent till mötet, eller röstade utan att vara närvarande. Beslutet att avsätta måste vara enhälligt – med undantag, förstås, för kungen som avsätts.

Han avbröt sig när han märkte att någon rörde sig. Tindwyl var den enda som fanns kvar i rummet tillsammans med honom. Han lyfte uppgivet blicken från böckerna. Jag får väl skylla mig själv… »Jag ber om ursäkt för att jag har behandlat er respektlöst, Ers majestät«, sa hon.

Elend rynkade ögonbrynen. Det hade jag inte väntat mig. »Jag har för vana att behandla folk som barn«, sa Tindwyl. »Det är inget att vara stolt över, tycker jag.« »Det är…« Elend gjorde en paus. Tindwyl hade lärt honom att aldrig ursäkta människors brister. Han kunde acceptera människor med brister, till och med förlåta dem, men om han slätade över problemen skulle de aldrig förändras. »Jag godtar din ursäkt«, sa han. »Ni har lärt er snabbt, Ers majestät.« »Jag har inte haft stort val«, sa Elend med ett leende. »Fast jag förändrades förstås inte snabbt nog för Rådet.« »Hur kunde ni låta det här ske?« frågade hon tyst. »Även bortsett från våra meningsskiljaktigheter angående styresmetoder skulle jag ha trott att rådsmedlemmarna borde vara anhängare till er. Ni gav dem deras makt.« »Jag ignorerade dem, Tindwyl. Mäktiga män, vare sig de är vänner eller ej, tycker aldrig om att bli ignorerade.« Hon nickade. »Men vi kanske borde stanna upp för att notera era framgångar, i stället för att enbart fokusera på era brister.

Vin säger att mötet med er far avlöpte väl.« Elend log. »Vi skrämde honom till underkastelse. Det kändes väldigt bra att göra en sådan sak mot Straff. Men jag tror att jag kan ha förnärmat Vin på något vis.« Tindwyl höjde ett ögonbryn.

Elend lade ifrån sig boken och böjde sig fram, med armarna 22

mot bordsskivan. »Hon var på konstigt humör på tillbakavägen.

Jag kunde knappt få henne att prata med mig. Jag vet inte riktigt vad det var.« »Hon kanske bara var trött.« »Jag är inte helt övertygad om att Vin blir trött«, sa Elend. »Hon är alltid i rörelse, är alltid i färd med någonting. Ibland oroar jag mig för att hon ska tycka att jag är lat. Kanske är det därför som…« Rösten dog bort och han skakade på huvudet. »Hon tycker inte att ni är lat, Ers majestät«, sa Tindwyl. »Hon vägrade att gifta sig med er eftersom hon inte tycker att hon är er värdig.« »Struntprat«, sa Elend. »Vin är dimfödd, Tindwyl. Hon vet att hon är värd tio sådana som jag.« Tindwyl höjde ett ögonbryn. »Ni förstår er verkligen inte på kvinnor, Elend Venture – särskilt inte unga kvinnor. För dem har deras faktiska duglighet förvånansvärt lite att göra med vad de anser om sig själva. Vin är osäker. Hon tycker inte att hon förtjänar att vara med er – det är inte så mycket att hon inte tycker att hon förtjänar er personligen, utan mer att hon inte är övertygad om att hon förtjänar att vara lycklig över huvud taget. Hon har haft ett mycket förvirrande, svårt liv.« »Hur säker är du på det här?« »Jag har uppfostrat ett antal döttrar, Ers majestät«, sa Tindwyl. »Jag förstår mig på det jag talar om.« »Döttrar?« frågade Elend. »Har du barn?« »Javisst.« »Jag hade bara…« De terrismän han hade känt var eunucker, som Sazed. Detsamma kunde inte gälla en kvinna som Tindwyl, förstås, men han hade antagit att Överstehärskarens avels­ program skulle ha påverkat henne på något vis. »Hur som helst«, sa Tindwyl kort, »så måste ni fatta en del beslut, Ers majestät. Er relation till Vin kommer att vara svår. Hon har vissa problem som kommer att medföra fler svårigheter än ni skulle hitta hos en mer konventionell kvinna.« »Vi har redan diskuterat det här«, sa Elend. »Jag letar inte 23

efter en mer ›konventionell‹ kvinna. Jag älskar Vin.« »Jag antyder inte att ni borde göra annorlunda«, sa Tindwyl lugnt. »Jag instruerar er bara, som jag har blivit ombedd att göra. Ni måste bestämma er för hur mycket ni ska låta flickan, och er relation till henne, distrahera er.« »Vad får dig att tro att jag är distraherad?« Tindwyl höjde åter ett ögonbryn. »Jag frågade om er framgång med lord Venture i kväll, och det enda ni ville prata om var hur Vin kände sig på hemvägen.« Elend tvekade. »Vilket är viktigast för er, Ers majestät?« frågade Tindwyl. »Flickans kärlek eller ert folks bästa?« »Jag tänker inte svara på en sådan fråga«, sa Elend. »Så småningom kan det hända att ni inte har något val«, sa Tindwyl. »Det är en fråga som de flesta kungar till slut ställs inför, befarar jag.« »Nej«, sa Elend. »Det finns ingen anledning till att jag inte kan både älska Vin och skydda mitt folk. Jag har studerat för många hypotetiska dilemman för att fångas i en sådan fälla.« Tindwyl reste sig. »Tro vad ni vill, Ers majestät. Jag ser dock redan ett dilemma och tycker inte alls att det är hypotetiskt.« Hon böjde lätt och vördnadsfullt på huvudet, varpå hon gick ut ur rummet och lämnade honom med sina böcker.

24

Det fanns annat som styrkte kopplingen mellan Alendi och Tidernas hjälte. Småsaker, sådant som endast någon som utbildats i läran om Bebådelsen skulle ha lagt märke till. Födelsemärket på hans arm. Att hans hår grånade när han knappt var tjugofem år. Hans sätt att tala, hans sätt att behandla människor, hans sätt att härska.

Han verkade helt enkelt stämma med profetian.

29 » S ä g mig, fröken«, sa OreSeur där han lojt låg med huvudet på tassarna. »Jag har umgåtts med människor i ett ansenligt antal år. Jag hade intrycket att de behövde sova regelbundet.

Jag antar att jag har misstagit mig.« Vin satt på en smal stenhylla högst upp på byggnaden, med ena benet uppdraget mot bröstet och det andra dinglande ut över takkanten. Hastingsborgens torn var mörka skuggor i dimman till höger och till vänster om henne. »Jag sover«, sa hon. »Då och då.« OreSeur gäspade stort, med utsträckt tunga.

Började han lägga sig till med mer hundlika manér?

Vin vände bort blicken från kandran och tittade österut, över den sovande staden Luthadel. Det brann i fjärran, ett växande ljus som var för stort för att vara ett människoverk. Gryningen hade kommit. Ännu en natt hade gått, och det var nu nästan en vecka sedan hon och Elend hade besökt Straffs armé. Zane hade ännu inte dykt upp. »Ni bränner mjuktenn, eller hur?« frågade OreSeur. »För att hålla er vaken?« Vin nickade. Under en svag mjuktennslåga var tröttheten 25

bara ett lätt irritationsmoment. Hon kunde känna den djupt inom sig, om hon tittade efter noga, men den hade ingen makt över henne. Hennes sinnen var skarpa, kroppen stark. Inte ens nattkylan var lika besvärande. Men i samma ögonblick som hon släckte mjuktennet skulle hon känna av tröttheten på allvar. »Det kan inte vara hälsosamt, fröken«, sa OreSeur. »Ni ­sover knappt tre eller fyra timmar per dygn. Ingen – dimfödd, männi­ska eller kandra – kan överleva på ett sådant schema länge.« Vin tittade ner. Hur skulle hon kunna förklara sin konstiga sömnlöshet? Hon borde ha kommit över den, hon behövde ju inte längre vara rädd för de andra gängmedlemmarna runt sig. Och ändå, hur utmattad hon än blev, så fick hon allt svårare att somna. Hur skulle hon kunna sova med det där tysta dunkandet i fjärran?

Det verkade komma närmare, av någon anledning. Eller bara bli starkare? Jag hör de dunkande ljuden uppifrån, pulserandet från bergen… Ord från resedagboken.

Hur skulle hon kunna sova när hon visste att anden iakttog henne från dimman, olycksbådande och hatisk? Hur skulle hon kunna sova när arméer hotade att döda hennes vänner, när Elends kungarike hade tagits ifrån honom, när allt hon trodde att hon hade vetat och älskat började bli tilltrasslat och oklart? …när jag äntligen lägger mig undflyr sömnen mig. Samma tankar som bekymrar mig på dagen förvärras bara av nattens stillhet…

OreSeur gäspade igen. »Han kommer inte, fröken.« Vin vred på huvudet. »Vad menar du?« »Det var här ni senaste kamptränade med Zane«, sa OreSeur. »Ni väntar på att han ska komma.« Vin dröjde med svaret. »Jag skulle behöva en träningsmatch«, sa hon till slut.

Ljuset fortsatte växa i öster och lyste långsamt upp dimman.

Dimman dröjde sig dock kvar, motsträvig till att ge vika för solen.

26

»Ni borde inte låta den mannen påverka er så, fröken«, sa OreSeur. »Jag tror inte att han är den person ni tror att han är.« Vin rynkade ögonbrynen. »Han är min fiende. Vad skulle jag annars tro?« »Ni behandlar honom inte som en fiende, fröken.« »Tja, han har ju inte attackerat Elend«, sa Vin. »Zane är kanske inte helt under Straffs kontroll.« OreSeur låg tyst, med huvudet på tassarna. Sedan vände han bort huvudet. »Vad?« frågade Vin. »Ingenting, fröken. Jag ska tro som jag blir tillsagd att göra.« »Nej du«, sa Vin och vred sig på stenhyllan så att hon tittade på honom. »Du återgår inte till den ursäkten. Vad var det du tänkte?« OreSeur suckade. »Jag tänkte, fröken, att er fixering vid Zane är oroväckande.« »Fixering?« sa Vin. »Jag håller bara ett öga på honom. Jag gillar inte att ha en annan dimfödd, fiende eller ej, springande omkring i min stad. Vem vet vad han kan tänkas hitta på?« OreSeur såg ogillande ut men sa ingenting. »OreSeur«, sa Vin, »om du har något att säga, så säg det!« »Jag ber om ursäkt, fröken«, sa OreSeur. »Jag är inte van vid att småprata med mina herrar – särskilt inte uppriktigt.« »Det är okej. Säg bara vad du tycker.« »Jo, fröken«, sa OreSeur och lyfte huvudet från tassarna, »jag gillar inte denne Zane.« »Vad vet du om honom?« »Inte mer än ni«, medgav OreSeur. »Men de flesta kandra är väldigt bra på att bedöma personers karaktär. När man ägnar sig åt att imitera så länge som jag har gjort, lär man sig att se in i människors hjärtan. Jag tycker inte om det jag har sett av Zane. Han verkar för självgod. Hans sätt att bli vän med er verkar för genomtänkt. Han gör mig illa till mods.« Vin satt på stenhyllan med benen isär och händerna framför 27

sig med handflatorna nedåt, vilande på den svala stenen. Han kan ha rätt.

Men OreSeur hade inte flugit med Zane, hade inte kamptränat i dimman. Även om han inte rådde för det var OreSeur som Elend: Ingen allomantiker. Ingen av dem kunde förstå hur det var att sväva av en Stålknuff, att låta tennet flamma upp och uppleva den plötsliga chock som fem skärpta sinnen innebar.

De kunde inte veta. De kunde inte förstå.

Vin lutade sig bakåt. Sedan betraktade hon varghunden i det växande ljuset. Det var en sak hon hade tänkt säga, och det här verkade vara ett tillfälle så gott som något. »OreSeur, du kan byta kropp om du vill.« Varghunden höjde ett ögonbryn. »Vi har de där benen vi hittade i palatset«, sa Vin. »Du kan använda dem, om du är trött på att vara hund.« »Jag skulle inte kunna använda dem«, sa OreSeur. »Jag har inte förtärt deras kropp – jag skulle inte veta hur muskler och organ ska placeras för att få personen att se ut på rätt sätt.« »Jamen i så fall«, sa Vin, »kan vi skaffa dig en brottsling.« »Jag trodde att ni tyckte om att jag har de här benen«, sa OreSeur. »Det gör jag«, sa Vin. »Men jag vill inte att du ska stanna kvar i en kropp som gör dig olycklig.« OreSeur fnös. »Min lycka är ovidkommande.« »Inte för mig«, sa Vin. »Vi kan…« »Fröken«, avbröt OreSeur henne. »Ja?« »Jag behåller de här benen. Jag har vant mig vid dem. Det är väldigt frusterande att byta skepnad ofta.« OreSeur nickade. »Fast apropå kroppar, fröken«, sa han, »tänker vi någonsin återvända till palatset? Det är inte alla av oss som har samma fysik som en dimfödd. Somliga behöver sömn och mat emellanåt.« Han klagar definitivt mycket mer numera, tänkte Vin. Men hon tyckte den inställningen var ett gott tecken, eftersom den 28

innebar att OreSeur började känna sig mer avspänd med henne.

Avspänd nog för att tala om för henne när han tyckte att hon var dum.

Varför bryr jag mig alls om Zane? tänkte hon, ställde sig upp och vände blicken norrut. Dimman var fortfarande ganska tät, och hon kunde nätt och jämnt urskilja Straffs armé, som fortfarande höll norra kanalen och upprätthöll belägringen.

Den låg där som en spindel och väntade på rätta ögonblicket att ta språnget.

Elend, tänkte hon. Jag borde vara mer fokuserad på Elend.

Alla hans försök att få Rådets beslut upphävt eller tvinga fram en ny omröstning hade misslyckats. Och lika envist laglydig som alltid fortsatte Elend att acceptera sina misslyckanden. Han trodde fortfarande att han hade en chans att övertala Rådet till att välja honom till kung, eller åtminstone att inte rösta fram någon annan till posten.

Så han arbetade med att skriva tal och planerade med Breeze och Dockson. Det gjorde att han inte hade mycket tid över för Vin, och det med rätta. Det sista han behövde var att hon distraherade honom. Detta var något hon inte kunde hjälpa honom med, något hon inte kunde ta strid mot eller skrämma bort.

Hans värld består av papper, böcker, lagar och filosofier, tänkte hon. Han rider på orden i sina teorier så som jag rider på dimman. Jag oroar mig alltid för att han inte kan förstå mig… men kan jag verkligen förstå honom?

OreSeur reste sig, sträckte på sig och satte framtassarna på murräcket för att komma högre upp och titta norrut, som Vin. Vin skakade på huvudet. »Ibland önskar jag att Elend inte var så… ja, ädel. Staden behöver inte den här förvirringen just nu.« »Han gjorde rätt, fröken.« »Tycker du?« »Självklart«, sa OreSeur. »Han ingick ett kontrakt. Det är hans plikt att hålla sig till det kontraktet, oavsett vad som händer. Han måste tjäna sin herre – vilket, i hans fall, blir 29