9789174990614

Du hasar av trygghet

Elin Grelsson

Elin Grelsson

Du hasar av trygghet

Modernista stockholm

»Yt s pä n n i n g « , säger pappa och ser på mjölkglaset tillsam­ mans med mig. »Ytspänning ?« Jag smakar lite på ordet. »Ja, du ser hur mjölken går över glaset, va ?« Jag nickar. Lägger huvudet på bordet, skjuter undan tallriken med kallt makaronstuv. Mjölken välver sig över glaskanten. Det tippar inte över. »Det ser ut som mjölken böjer sig över glaset, eller hur ?« »Mm.« »Det är ytspänning.« »Okej.« »Det är krafterna som uppstår mellan molekyler just i gränsen mellan mjölken och luften.« »Nu fattar jag inte, pappa.« Ett finger mot glaset. Vill peta. Se om mjölken står emot. »Rör inte, Sara. Det är molekyler överallt. I mjölken, i luften, överallt.« »Jag har aldrig sett några.« »De syns inte, de bara finns.« »Pappa, får jag hälla på lite mer mjölk ?« »Då tippar det över. Ät upp makaronerna i stället.« »Nä inga fler makaroner. Får jag hälla lite mer ? Några drop­ par bara.« »Det kommer att rinna då. Du vet vad mamma säger om att leka med maten.« »Men mamma är inte här nu !« »Häll på några droppar då. Men då blir det vår hemlighet, tum­mis ?« 5

»Mm …« »Sara ? Tummis ?« »Tummis ! Jag häller nu !« »Bara några droppar.« Jag tar upp mjölkpaketet och häller försiktigt. Några droppar som träffar mjölken. Det svämmar över. Rinner över, ner på köksbordet. Små bäckar över träet som rör sig mot kanterna och börjar droppa ner mot golvet. Vi ser på glaset under tystnad. »Ytspänningen«, säger pappa, »nu är den förstörd. Det behöv­ des inte mer än så.«

* S e n s o m m a r e n sväller över av mättnad, spottar ur sig rutten fallfrukt och gulnande löv. Förtvivlat kompenserar den värmens krampaktiga tag om dagarna med kyla om morgnarna, den pis­ kar regn mot balkongens utemöbler och dränker blommorna om natten. »Du har fått färg«, sa kollegorna när jag anlände. »Tack«, sa jag och tillade att jag ju bara stannat i Sverige under tvåveckorssemestern, ja mest i stan faktiskt, men en vecka var vi på våra vänners sommarställe utanför Strömstad och sommaren är ju ändå bäst i Sverige. En semestervecka har jag ju dessutom kvar, så kanske åker jag och Johannes någonstans i november när det är så mörkt och kallt här hemma. »Man inleder arbetet efter semestern med att prata om nästa semestervecka«, sa en kollega och kanske såg hon hur jag skäm­ des, för hon sa sedan att det är ju det enda roliga vi har. Man jobbar för att vara ledig, inte gör man det för att det är kul. »Så var glad över din semestervecka du, Sara«, sa någon an­ nan, »tänk på oss som nästan har ett år kvar innan vi får vara lite fria igen.« Sedan lade hon en hand på min axel, nickade och sa att det var så snyggt att jag hade fått färg, jag klädde verkligen i solbränna.

Få färg. Som mamma brukade tjata om att man måste ta chan­sen, ut i solen, vi har så få fina dagar i det här landet så pas­sa på nu. Ut gick jag, planlöst vandrande upp och ner på garageuppfarten och väntade på att min färglöshet skulle ge vika.

På eftermiddagen kommer huvudvärken. »Det kanske är värmen«, säger avdelningschefen när hon ser hur jag rotar i fikarummets förstahjälpen-låda efter värktabletter.

11

»Jag förstår inte att jag glömde mina Alvedon, jag brukar alltid ha med mig«, mumlar jag. »Det är ju härligt med brittsommar eller sensommar eller vad det nu är vi har, men det skulle inte skada med lite höst nu.« »Jag har inte sovit så bra i natt heller, du vet, man försöker ställa om efter semestertid. Så det kanske är därför.« Jag ler lite mot henne, så att hon ska förstå att jag vanligtvis sover bra om nätterna, men sommaren har väl gjort sitt till och fy vad det reg­ nade i natt, hörde du det ? Det piskade så mot rutan, dundrandet höll mig vaken. »Ja, det är kanske regn på ingång igen. Åska möjligen ?« Hon håller upp två Ipren mot mig från sin väska, säger att den där förstahjälpen-lådan nog inte har innehållit några värktablet­ ter på länge.

Jag nickar och tackar. »Det är nog åska.« »Det är nästan så man längtar efter höst nu.« »Ja, det trodde man väl aldrig att man skulle göra.« »Vi ångrar oss säkert i november.« Vi skrattar ett gemensamt skratt. Jag lägger tabletterna på tun­gan, böjer mig ner över vattenkranen i pentryt och sväljer dem.

Tar en pappershandduk och torkar noggrant, innan jag går in på kontoret igen. »Hur känns det nu ?« Sandra, mittemot mig i kontorslandskapet, ser på mig. »Va ?« »Huvudvärken.« »Jaha, jo det är bättre tack.« »Jag skickade över några roliga mejl som du kan titta på om du inte orkar jobba.« »Okej tack.« Jag klickar upp inboxen. Fwd: Så tvingar du din man att följa med dig att shoppa. Fwd: Likheten mellan en man och en bebis.

Fwd: Om jag var en björnhona.

12

Jag klickar ner igen. »Jag vet att de är barnsliga, men ändå rätt träffande eller hur ?« »Ja verkligen.« Mullret utanför överröstar radion i fönstret och sorlet under lysrören. »Nu är åskan här.« »Det verkar inte bättre.« »Hoppas man hinner hem innan bara, tar du bussen eller har du bilen i dag ?« »Nej, jag cyklar.« »Oj, ja då får vi hoppas att du slipper åskan.« »Ja, det får vi verkligen göra.« Det droppar ner i ansiktet tills jag knappt ser vägen framför mig. Jag lyfter ena handen ibland, kall och våt, och stryker bort vätan i ansiktet, drar snabbt bort de droppande testarna av hår innan jag lägger handen på styret igen. Hästsvansen som en blöt piska svajar och rinner ner på ryggen där regnet redan nått igenom. De frusna låren tar ny sats och trampar med genomvåta, tunga tag.

Snoret blandas med vatten, jag lyfter tungan för att smaka på vad som är vad, misslyckas med att väja för pölen som bildats i korsningen och det stänker samlat regnvatten över vaderna. På asfalten krälar maskar och sniglar, åmar sig inför skyfallet. Jag försöker pricka dem med hjulen, känner det vaga guppet när cykeln träffar snigelns kropp och lämnar mörkblöta spår efter sig som regnet genast spolar bort. »Jag hade kunnat hämta dig. Du vet ju att jag slutar tidigt på måndagar.« Johannes skakar på huvudet åt mig. Jag står i hallen och drop­ par. »Jag vet, men jag vill inte lämna kvar cykeln och trodde jag skulle hinna och så där.« Han räcker mig en handduk, kysser mig. »Ta en varm dusch så blir det mat sedan.«

* D y g n e t vill inte rätas ut. Vid halv elva stänger någon av oss av tv:n och säger att nu är det väl dags att gå och lägga sig. ­Johannes går in i badrummet. Hans hasande i hemmatofflorna rör sig genom rummen, det får honom att verka äldre än vad han är. En farbror i en trettioårings kropp. Hummande framför tidningen eller något nyhetsprogram, en kopp te som han sörplar i sig ljudligt medan han ber mig byta kanal till Sportnytt. Och så det där hasandet. Om jag vore i en position att klaga skulle jag säga att han väl i alla fall kan dämpa sörplandet när han dricker och förmodligen skulle jag tillägga något barnsligt om att jag hatar te, vad är det för jävla blaskdryck ? Sedan skulle grälet vara ett faktum, men eftersom jag de flesta kvällar sitter intill honom i mjukisbyxor och följer public service tv-tablå nästan frenetiskt skulle det vara alltför öppet mål om jag påpekade hans gubbig­ het. Jag vill inte ge mig in i strider som jag kan förlora. Dessutom tycker jag om tofflorna. De hasar av trygghet.

Medan han är i badrummet smörjer jag in händerna. Förr var de alltid så lena. Jag minns hur mina gymnasieklasskompisar brukade smeka över min handrygg och fråga hur jag kunde ha sådana där barnhänder, vad använde jag för produkter ? Jag sa att de bara var sådana och kanske var det enda gången som jag fick den sortens utseenderelaterad avundsjuka riktad mot mig, det var ändå väldigt mycket fusk att somliga som jag hade lena händer helt naturligt.

Mina armar är fortfarande mjuka. Det sa den där mannen på krogen förra veckan, sista rosévinskvällen med Caroline innan jobbet skulle inledas igen. Jag var berusad och när hans blick mötte min när vi gick om varandra i baren var det svårt att låta 15

bli att le, säga hej, fastän han var en främling och man borde ju veta sina gränser. Jag vet mina gränser, ingenting hände ju. Vi pratade, han läste sista året på journalisthögskolan, och sedan skulle de vidare till en svartklubb i förorten, ville jag och min vän kanske med ? Nej, vissa gränser får man faktiskt ha, jag sa nej och han strök mig över armen. Så mjuk, sa han. Flera gånger upprepade han det. Så mjuk. Sedan kysste han mig på kinden.

Ingenting mer än så förutom stöten från fittan upp i kroppen, känslan av väta i trosorna och Caroline som undrade varför jag var rödflammig på halsen. Jag sa att ingenting hade hänt. Det är viktigt att veta var gränsen går.

Mina händer är inte längre mjuka. Jag smörjer och smörjer.

Decubalflaskorna står på skrivbordet på kontoret, i väskan och en på nattduksbordet. Långsamt gnuggar jag in krämen över handrygg och handflata, gnider händerna mot varandra och låter dem omfamna varandra i en kladdig hälsning innan jag smörjer ut mot fingertopparna. Krämen lämnar en fet hinna över huden. »Kladdhänder«, säger han när han tagit av sig och lagt sig intill och jag stryker över hans bröst. Händerna glider inte över hans kropp, hinnan av kräm lämnar ett motstånd som gör att de hackar. »Jag kan hålla om dig i stället«, säger han och vi vänder oss om, lägger oss i van position där hans skäggstubb river och kittlar min ena axel och han fnyser till ibland av hårstråna i min nacke. »Varmt«, mumlar han. »Jag vet, hur ska man kunna somna ?« säger jag medan min kropp skakar till av hans sömnryckningar.

Dygnets förskjutning är kvar i nattsudd och rosévin. Jag skjuter honom åt sidan. Han landar sömnmumlande på rygg.

Jag lutar huvudet mot hans bröst och känner hur han långsamt försvinner ifrån mig. Fingrarna som tas emot av lakanen, krop­ pen faller och blir mjuk, hans andetag tyngre.

Jag lyssnar efter nattljud genom persiennerna, små tunna snö­ ren av ljus som faller in tillsammans med nattbussarnas mono­16

tona instanningar, avfärder. Kikar mot ljusstrimmorna på fond­ väggen, släpper taget om hans bröst. Lägger mig intill honom och lirkar in min hand i hans, som i sömnen inte känner att jag tar den.

* J a g vet exakt när hans händer kommer att stanna till över mina bröst. Några pliktskyldiga drag över magen, låren och sedan. Brösten, vårtorna som han slickar över och det är då jag sluter mina ögon för nu njuter jag och det ser bättre ut om man blundar då eller så är det för att han ser så fånig ut när han slickar mina bröstvårtor som om de är en sådan där saltsten som hästar slickar på. Om jag tittar nu kan jag inte sluta tänka på att han ser ut som en häst och dessutom är jag snyggare när jag blundar.

Går han ner på mig måste jag också blunda. Helst täcka över ansiktet också, lite lojt så där med armen som att oh my god, det är så skönt att jag blundar och lägger armen över pannan för att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Den andra handen håller ett hårt tag i lakanet så att det rynkas och far, den spända handen ser njutningsvacker ut, som på film. Det vet jag, så jag behöver inte titta och på honom kan jag definitivt inte titta för då börjar jag återigen tänka på den där hästen eller kanske hunden som Katrin, min barndomskompis hade, och hur den såg ut när den åt. En labrador tror jag att det var.

Om jag skulle komma måste jag också blunda så att jag inte behöver se hur han tittar på mig i ett sådant ögonblick då jag med största sannolikhet är oerhört ful, men om jag fejkar går det bättre. Fast då måste jag se upp i taket, för ser jag ner på honom får jag dubbelhakor.

Om han knullar mig bakifrån finns risken att jag tittar ner på min mage som dinglar som en oformad massa fett eller brösten som ser ut som två skrumpna frukter där de sorgset hänger och vaggar i hans knullrytm, så jag blundar och skjuter upp rumpan, svankar så hårt jag kan.

19

Egentligen kan jag bara öppna ögonen om han är ovanpå mig, för då är vi som snyggast. Mina höftben ser bra ut mot hans muskler och hans höfter som rör sig fram och tillbaka, låren som spänns och stöter och ibland ser vi varandra i ögonen också och kysser varandra. Då är det nästan perfekt, men sedan kommer han och hela hans ansikte förvrids i en häpen och kaotisk grimas och det är så fult att jag måste blunda igen.

* D e t har gått veckor nu sedan semestern. Värmeböljan är ersatt av en ständig blåst, som yr runt i hår och paraplyn och får ryggar att kuta. Men sover gör jag inte. Ändå är det allt jag tänker på.

Den ständiga tanken om att nu är jag så trött att jag omöjligen kan hålla mig vaken i natt och sedan ändå ett tänk om. Tänk om inte i natt heller. Så sitter jag på helspänn intill honom i soffan, sam­ tidigt som jag försöker hålla mig vaken. Så går vi och lägger oss. »Ska jag massera dig eller något ?« »Nej, det är lugnt.« »Det är bara att väcka mig om det är något.« Jag ler. Vi vet båda att han är omöjlig att väcka. »Alltså, om du verkligen försöker.« »Jag vet. Det är lugnt. Sov nu.« »Du också. Du måste sova.« »Det gör jag säkert.« Hans kropp blir till ull och dun i mörkret intill. I mig är varje muskel spänd, klarvaket stirrande mot natten medan alla av­ slappningsövningar från kvällstidningarnas sömnråd be­arb­etas.

Djupa andetag. Tänk inte på morgondagen. Slappna av. Bara slap­p­na av nu då för helvete.

Jag går upp. Kylen gapar mot mig när jag öppnar dörren, det vakna bruset och starka ljuset. Vattenkokaren bubblar inifrån, ljudet stegras tills den stängs av. Det heta vattnet sorlar ner i koppen, rör runt påsen med Kvällsro i cirklar. Bröd, smör, ost.

Knäckebrödstuggorna dånar i natten, knastrar i takt med köks­ klockans ensamma tickande. Jag far upp och ner med ögonen i bostadsbilagan. Vi har sagt att vi ska börja titta snart. Bara räntorna går ner lite.

21

Jag vet aldrig när jag på riktigt somnat. Sömn och vakenhet är allt svårare att skilja åt. I sömntillståndet är jag vaksamt redo, rör mig fram och tillbaka i sängen. Rullar lakanet som en korv mot mig tills madrassen under är nästan helt blottad. Ropar och grymtar, vaknar av mina ljud. Vet inte om jag säger något, det är mest bara ljud. Dagarna är också sömn, en dimmig kupa mot omvärlden. Ingenting är på riktigt, utan endast ett gränsland.

* Ti l l slut går det inte. Det är vad jag säger till Johannes när han ruskar i mig på morgonen och förklarar att jag kommer att bli sen, jag måste ju upp nu fattar jag väl. »Bara ta igen lite sömn.« »Ska du vara hemma för att du inte har sovit ?« »Så trött. Det går inte. Bara en dag. Få sova ut.« »Men då kommer du ju sova halva dagen och kan ändå inte somna i natt.« Hans röst, rastlös och uppfodrande.

Jag fortsätter att blunda, snor täcket hårdare om mig som en sköld mot hans väntan efter svar. »Ja, du gör ju som du vill.« Han klappar tafatt på täcket. »Ja, jag måste i alla fall gå.« Den onödiga betoningen på »jag«. Jag vänder mig om och hör honom ta på sig ytterkläderna och ropa ett »hej då« mot hallens stumhet. Dörren som stängs, nyckeln som vrids om och stegen som tonar ut i trapporna.

När han gått kan jag se. Jag sätter mig upp och ser yrt omkring mig i den ensamma sängen och tomma tystnaden. Sträcker mig efter mobiltelefonen och letar fram personalchefens namn. Om det ändå bara är en telefonsvarare, jag kan ljuga så bra mot det där pipet. Men mot en levande röst i andra änden kan jag inga lögner alls. »Ann-Britt ?« »Hej, det är Sara.« »Hej Sara.« »Jo det är så att.« »Ja …« 23

»Jag har inte sovit så bra … alltså, inte bara i natt. Utan på flera veckor. Alltså bara så här några timmar varje natt och ja, jag måste vara hemma i dag och sova ut. Jag är hemskt, hemskt ledsen, men jag måste få sova för det går inte att gå upp i dag.

Jag är för trött.« »Ja, jag förstår. Men sömnlöshet är ju ingen riktig sjukdom.« »Nej, jag vet.« »Nej, så jag vet inte riktigt om du kan sjukanmäla dig för det.« »Nej, okej.« »Men om du måste vila i dag så kan vi ju säga att du tar en dags ledigt.« Semestern. Min sista semestervecka. »Ja, fast … jag har en betald semestervecka kvar och jag vill gärna ha den.« »Ja, då vet jag inte riktigt vad vi ska göra.« »Nej.« »Det är ju upp till dig då. Om du vill ha obetald semester se­­dan någon dag och ta en betald dag i dag. Ja, det är ju upp till dig. Men sjukanmäla dig kan jag alltså inte göra.« »Nej, fast det är ju ändå karensdag väl ?« »Ja, men det är ju skillnad på karensdag och obetald ledighet, Sara.« »Ja, det är klart. Ja, jag tar semester i dag då.« »Du gör så ?« »Mm.« »Ja, då sätter jag upp dig som ledig i dag då, så hoppas jag att vi ses i morgon.« »Det gör vi.« »Då säger vi så.« »Ja.« Skriket skär genom sömnen efter bara någon timme. Bryter sig in i luddiga fragment av drömmar, där vrålet blir mitt eget och sedan vaknar jag och skriket är kvar, men inte mitt. På gården 24

står ett barn, flickan i uppgången bredvid kanske. Skriker av ursinne, snyftar till emellanåt. Ibland uppfattar jag en mening, ett jag vill inte eller jag vägrar. Däremellan bara röstens styrka i en taggig vokal utan slut. »Men du måste gå till skolan nu, jag blir sen till jobbet.« Skriket fortsätter. »Nu får du välja, ska du gå eller cykla ?« »Inget !« »Men du måste. Mamma måste till jobbet och du till skolan.« För varje förkunnande av modern tar hennes skrik ny sats, tills det långsamt tonas ut. Hon slutar inte att skrika, hon bara drivs med någon annanstans.

* Tr y c k e t över pannan vägrar släppa. Redan när jag vaknade var det där. Jag kände mina tänder, tätt sammanbitna mot var­ andra. Gapade prövande, det knakade lätt. Munnen förvirrad över sin egen rörelse, efter några timmars sömn av krampaktigt bitande. »Skaffa en bettskena.« Johannes har sagt det många gånger nu. Jag lovar och glöm­ mer bort. Det går nog över. »Mår du bättre nu ?« Jag nickar åt Sandra, som för ögonblicket släppt blicken på datorn och fäst den på mig. »Ja, jag fick sova ut i går. Det var välbehövligt.« »Ja, det är ju hemskt när man inte får sova på nätterna.« »Ja, verkligen.« »Hoppas det blir bättre nu då.« »Det blir det nog.« Trycket gör det svårt att se klart. Värken tar över ansiktet, sprider sig från tinningarna och ner över kindbenen. Jag måste kisa i springorna mellan smärtan. Yrseln får det att susa i mig. »Du kanske ska gå till en läkare ? Om det inte blir bättre, me­ nar jag. Med sömnen och så. Få något utskrivet.« Jag hade hoppats på ensamhet vid kaffeautomaten. Någon minuts ro, medan maskinen långsamt spottar ur sig en rännil svart sörja i koppen. Ändå, det är alltid någon som ser. Någon som ska prata. Ständigt detta prat. »Jo, kanske det.« »Ja, för så där kan du ju inte ha det.« Gunnel nickar åt min kopp som tagit emot de sista dropparna och rykande står kvar. Jag tar den och gör en ansats till att gå.

27

»Ja, jag hoppas att du mår bättre i dag i alla fall.« Jag nickar och tackar, försäkrar att det gör jag. »Du förresten, du hörde att det är möte i eftermiddag, va ?« Jag stannar upp, skakar på huvudet. »Det är om de där jävla rutindokumenten. Vi ska ju kunna det där om några veckor. Men alltså. Jag fattar ju inte varför. Vi har det ju bra som vi har det. Ska man sitta i ett möte, vi som har så mycket att göra som det är.« Min nickning blir en uppmuntran att fortsätta. »Och chefen. Ja, han kommer in här när det är möte och säger hur det ska vara, men är han annars någonsin här ? Nej, då skiter han i oss och hur vi har det. Facket vet du, facket ska vi inte ens prata om. De kom in här en gång och presenterade sig och tyckte att någon av oss borde bli facklig representant och sedan gick de och det var inget mer med det.« Trycket över huvudet, starkare igen. Måste ta nya värktablet­ ter, hur länge sedan var det ? Inte många timmar sedan, men de hjälper ju inte. »Nej, det är som jag brukar säga att man får reda sig själv. Det är ingen annan som kommer bry sig om oss. Cheferna, facket, politikerna. Det är samma sorts människor alltihop. Lyfter stora löner och skiter i oss som jobbar på riktigt.« Jag nickar. Tröttheten håller mig fången. Kupar mig mot hen­ nes prat, mot kaffeautomatens brus. Min kropp är någon annans, jag känner den inte längre. Bara värken som en våt mask av stelnande cement över tinningar och ansikte. »Ja, och nu är det de nya rutinerna som ska implementeras eller vad de nu kallar det. Inte vet jag vad det innebär, men bra är det säkert inte och mer jobb lär vi väl få. Som om det inte är tillräckligt. Men du, hur är det egentligen ?« Min kropp känns tunn och svajig. Jag ler så brett jag förmår. »Lite trött och lite huvudvärk. Det är ingen fara.« »Ja, jag säger det igen. Gå till doktorn med det där. Du är ju bara runt 30, unga kvinnor som du ska inte ha så mycket besvär.« 28

»Nej, jag vet. Men jag har rört mig dåligt den senaste tiden.

Tänkte träna efter jobbet, det brukar bli bättre då.« »Ja, du är så duktig du. Hade jag en kropp som din skulle jag nog aldrig röra på mig. Men det är klart, det krävs väl lite för att vara så där smal också.« Jag ler, förmår inte längre svara. Kaffet kallnar i handen, jag ursäktar mig och går. Ställer koppen på skrivbordet, men dricker aldrig ur den.

* D e t är faktiskt omöjligt att inte betrakta dem. De är anledning­ en till att jag sällan vistas i omklädningsrummen, varför jag väljer att ta på mig överdragsbyxor och snabbt gå hem direkt från gymmet. Jag är svettig och trött, vill rafsa ihop mina saker, vill gå nu, de håller mig kvar.

Nyduschade, platta magar. Blek solbränna, trots januari, spets­ trosor i hipsterform som rör sig över den lätt putande rumpan, blottar lite av skinkorna. Matchande behå i spets, täcker runda bröst. Brösten bara finns där, helt självklara i sin uppenbarelse.

Som om de aldrig hade klagats på, varit för små eller för stora, varit i vägen eller gjort ont. De växte och bara fanns där, precis som rumpan och låren, de smala låren med tydliga muskler och jämn solbränna.

De unga, kvinnliga armarna rör sig över kroppen, smörjer in den med vanerörelser och utan eftertänksamhet. Som någonting som de har fötts till att göra, smörja väldoftande krämer utan att missa fläckar eller sucka av tristess. Väskorna är stora, förmod­ ligen dyra. Var kommer alla stora necessärer ifrån, vad kostar de ?

Noggrant uppradade ligger deras produkter av okända märken.

De talar med varandra samtidigt som de snabbt smörjer in sig, tar lätta tag med stora borstar som rör sig genom fuktiga lockar. »Men sedan sa jag faktiskt till Anna att om hon tycker att det är så jobbigt så är det upp till henne att ändra på det.« »Men precis, det är ju faktiskt ingenting som du kan ta ansvar över. Förstår hon inte hur mycket energi som hon tar när hon bara klagar utan att förändra ?« »Nej och det är liksom … jamen trist för dig att du har en 31

dålig relation just nu, men jag kan ju faktiskt inte göra något åt det. Du, kan jag ta lite av ditt torrbalsam ?« De räcker fram flaskor, rör varandras meningar, bekräftar och drar på sig jeans med lätta tag. Knäpper knapparna utan att släppa blicken från varandra. »Sedan sa jag till Mattias också att det kanske inte är en så bra idé om vi bjuder hem dem just nu, jag orkar inte riktigt med det om det blir en massa tjafs.« »Nej, men det är väl klart, varför ska ni utsättas för deras dåliga relation ? Men förresten, hur blev det på lördag ?« »Jo, jag tror att vi tänkte gå någonstans och ta en drink och äta lite, om ni vill följa med.« »Ja, det låter jättebra, jag ska prata med Johan. Du, glöm inte handduken där nu.« En av dem ger mig en kort blick. Jag sänker min och tar på mig skorna.

* D i s k e n ligger staplad i hon. Stekpannan kvar sedan, var det i förrgår vi stekte aubergine ? Två vinglas med röda stänk, mitt läppglans avtecknat mot ena glasets kant. Smörknivar med rester av brödsmulor, fastgeggade i smör som smält och smetats ut över knivarna. Diskbänkens fläckar, smulor, rester och på spisen, bruna droppar av gammal sås som stelnat och hårdnat. »Jaha.« Jag nickar mot diskhon. »Min tur ?« »Ja.« »Jag glömde.« »Jag vet. Du gör det.« »Jag ska ta det om en stund.« »Helst nu.« »Mm, men jag måste göra en grej bara.« »Vadå en grej ?« »Nej, men jag ska bara kolla upp en grej på nätet.« Jag lägger ner gaffeln. Ser ner på halvan potatis, t­ omatskivorna som ligger kvar. Fult skivade, i olika tjocklekar. »Blev du arg nu ?« »Nej … nej, bara trött.« »Men jag lovar. Jag vet att det är min tur.« »Mm, det gör inget.« Jag väntar in hans måltid under tystnad. Hör hans käkar tugga, svalget svälja medan han vänder blad i Dagens Nyheter. Han kommenterar något ibland. Säger att ränteläget kanske snart är bättre. Jag nickar, tittar på den ensamma potatisen. Tar en klunk vatten och sväljer långsamt.

33

»Låt tallriken stå, jag ska ändå diska snart.« Han låter stolt, som ett exalterat barn, när han säger det.

Jag nickar och säger att jag bara ska gå ut en sväng, ­promenera lite. »En promenad gör mig nog gott«, säger jag.

Han kysser mig i pannan och svarar det gör det nog.

Fukten lägger sig som en hinna över ansiktet, motvinden pis­ kar lätta droppar mot kinderna. Jag blundar och torkar mig med handryggen över ansiktet. Dimman ligger tung och disar sikten framför mig, en råhet som omfamnar allt. Överallt människor, par och hundar. Något barn på sparkcykel, en del joggare med rosor på kinderna och rinnande näsor. Vi låtsas inte se varandra eller så ler vi kort mot varandra, det känns ansträngt vilket som.

Jag viker av från motionsstigen, följer järnvägsspåret. P ­ romenerar i gruset längs med järnbalkar som omger gamla rallarrosor och uppblött mark. Om jag kunde gråta. Men det trycker bara över bröstkorgen, spänner i smärtor som gör det allt svårare att andas.

Jag tänker mig gråten som en befrielse. Att bältet över bröstet skulle lossa taget. Mina ögon är skenvåta av tårar som inte finns, tröttheten är av ett sådant slag att jag borde ha gråtit en hel kväll.

Men den ligger bara där.

Jag går ut i diket, där sly och grenar växer midjehöga. River mig på kvistar och känner hur gräset blöter byxorna. Far ner med händerna i en kontrollerad impuls, river och drar. Jag knäcker grenar, sliter upp sly och gräs med rötterna. Jorden yr när jag kastar den omkring mig. Gruset under mig tappar fästet i backen, jag slinter med skorna och faller framåt. Blir liggande med ansik­ tet i småsten och stickande strån. På handflatorna har tunn hud rivits upp, där smuts och blod blandas i underhudens blottade kött. Jag fortsätter upp i skogen. Händerna drar i grankvistar.

Barren sticker och gör ont när jag drar loss dem från grenarna.

Jag slår med knogarna mot barken tills de blöder. Sparkar sönder kottar tills det bara är flis kvar. »Om du är arg kan du gå ut i skogen och skrika mot ett träd.« 34

Pappa, han sa så ibland. Jag minns inte vad jag svarade. Jag skrek aldrig.

Jag ser på stammen, följer barkens linjer med fingrarna. Letar i svalget, men inget finns där. Stumma står jag och trädet, tomt stirrande på varandra.