Prosodi
Betoningens placering är i likhet med svenskan rörlig och det finns minimala par där betydelsen skiljer sig mellan två ord genom betoningens placering: ˈbari ’gräset’ och baˈri ’(fåra-)herdar’. I de flesta fall ligger betoningen på näst sista stavelsen. Någon motsvarighet till svenskans ordaccenter finns inte i albanskan. Fonotax och andra språkspecifika särdrag
En stavelse i albanska får inledas och avslutas med ingen eller maximalt två konsonanter, vilket då kan beskrivas som C(0-2)V C(0-2). Det innebär att albanskan har en något enklare stavelsestruktur än vad svenskan har.
Brytningsanalys: albanska Vokaler
Vad gäller vokaler förekommer avvikelse i uttalet hos L2-talare av svenska med albanska som L1 endast i fråga om den svenska vokalen /ʉ/, som uttalas som [u]: svenskans gul och jul blir *[ɡuːl] och *[ juːl]. Andra vokaliska uttalsdrag är bundna till konsonantkontexten och behandlas därför nedan. Konsonanter
Ett framträdande drag är uttalet av /r/-fonemet. Även om det finns många allofoner i svenskan som också överlappar med /r/-allofoner i albanskan, så används dessa på annat sätt än förväntat i svenskan. Hos dessa inlärare blir det i flera fall ett ovanligt starkt uttal i slutet av en stavelse eller ett ord, när ljudet snarare bör uttalas med en svagare form av /r/, som t.ex. med ett vokalliknande eller approximantiskt uttal som i ordet talar [tʰɑːlaɹ]. Tonlösa initiala klusiler är aspirerade i svenskan, framför allt när stavelsen är betonad. Aspirationen saknas ofta i inlärarens uttal och ord som tall blir *[talː]. Ett annat framträdande drag är avtoningen av stavelsefinala konsonanter – utljudsskärpning – som återfinns framför allt hos frikativor och tonande klusiler. Här resulterar uttalet av orden golv i *[ɡɔlv̥ ] och ägg i *[ɛɡ̊ ʰː]. De svenska frikativorna /ɕ/ och /ɧ/ ersätts med /ʃ/ som finns i albanskan. © F ö r fa t t a r na oc h S t ud e n t li t t e r a t u r
91
Albanska
Albanska