Page 1

k채rlekens krigare


christopher o’regan

Kärlekens krigare


Tidigare utgivning Gustaf III:s Stockholm 2004 En bädd av dun 2005 Ett märkvärdigt barn 2007 I stormens öga 2009

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Christopher O’Regan 2012 Omslagsbild Love Lannér Omslagsdesign Hummingbirds För- och eftersättssidor Kongl. Maj:ts och rikets Swea hof-rätts protocoller uti undersökningsmålet, angående förrädiska stämplingar, hwarföre åtskillige personer tiltalte och häcktade blifwit, Stockholm 1794 © foto Stefan Permerén Tryckt 2012 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13764-3


Till K ******* ”Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat.” Alfred Tennyson, 1850


innehåll

Ormens tid 9 Döden var en adelsman 26 Den fallande favoriten 42 Förmyndarens förmyndare 53 I giljotinens skugga 84 Det dragna svärdet 123 Och Jupiter slungade sin vigg 152 ”Levande eller död” 188 Korsfästa martyrer 212 Piranesis papper 248 ”Tusende gånger värre än döden” 284 Tiden läker nästan alla sår 324 Post scriptum 342 Tack 343 Källor 344 Bildrättigheter 361 Personregister 362


ormens tid

Min Gud, varför kunde kungen inte dö naturligt, varför skulle mördare förkorta hans dagar? Vi ha från ett ont störtats in i något värre. Schering Rosenhane, 1792

”Skall jag dö?” Allt slem som hade samlats i halsen gjorde det svårt för honom att tala, och en av kammartjänarna måste med händerna stötta hans huvud som ständigt föll åt sidan. Det var tidig morgon, och utanför fönstren hade vintermörkret ännu den morgontrötta lilla staden i sitt grepp. Endast trampet från gardespatrullerna rubbade stillheten som låg sänkt över de annars så myllrande gatorna och gränderna. Både människor och djur slumrade än i sina hus och kojor. I det stora rummet, där han satt vaken i en länstol, var det skumt. Ett ensamt ljus kastade ett svagt och dystert sken över de stora förgyllda kolonnerna och de vita gipsfigurer som blickade ned från ovan. En gång hade de symboliserat hans väldiga makt och prakt, nu tjänade de väl mest som en sorglig påminnelse om människans litenhet och om hur förgänglig den jordiska rike­ domen i själva verket var. Nu när allt fler tecken tydde på att hans liv närmade sig sitt slut. Läkaren som hade undersökt honom och som med en brydd min mätt pulsen, känt febern och lyssnat till rosslandet, såg på 9


honom och svarade att han inte kunde förneka att slutet var nära. ”Huru många timmar kunna återstå mig?” Fem eller sex, blev svaret. Så vände sig den döende till dem som stod stumma kring länstolen i det dunkla rummet: ”Det skulle således vara slut klockan halv elva.” Skytten hade laddat sin pistol väl. Kungen hade träffats strax ovanför midjan, alldeles till vänster om ryggraden, av två blykulor, fem små hagelkorn och några avbrutna tapetnubbar, och i snart två veckor hade landets främsta kirurger kämpat för att avlägsna metallskrotet ur patienten. Kämpat och samtidigt käbblat sinsemellan om huruvida man skulle våga sig på en operation, som ju i sig kunde vara en livsfarlig övning, eller om skottet utan fara kunde få bli kvar i kroppen. Till en början hyste man gott hopp om att skadan inte skulle äventyra kungens liv. De första undersökningarna av såret tydde inte på att kulorna och spikarna hade sargat några vitalare organ. Skottet hade troligtvis passerat alldeles under vänstra njuren, och inga symtom indikerade att bukhinnan eller ens några av de större blodkärlen skulle vara träffade. Man hade också med hjälp av fingrarna fått ut delar av laddningen. Såret hade skurits större, och en av kirurgerna hade kört in nästan hela handen i det blodkladdiga hålet i ryggen och lyckats nypa tag i några nubbar. Efteråt lämnade en av kungens vänner rummet ”illamående genom det våld jag måst göra på mig själv för att vara närvarande vid denna långa och plågsamma operation”. Under skärandet och pillandet och petandet hade han hållit sin kung och vän i handen. Så man hade hoppats. Och väntat. Också kungen själv hade börjat tro att han kanske skulle lura döden och överleva. Dagarna gick, och ännu så sent som vid midnatt hade han sagt till sin kammartjänare att så snart han hämtade sig något skulle han resa till Aachen och nyttja de varma, hälsobringande baden. Men döden hade inte gett upp. Den hade bara bidat sin tid, och den enda 10


resa kungen av Sverige skulle få göra, var den utan återvändo. Kvällen innan, tolv dygn efter attentatet, upphörde först den ihållande hostan, och fram på natten steg febern. Samtidigt slutade såret vara, vilket var ett illavarslande tecken på kallbrand. Under de långa nattimmarna satt kungen sömnlös i sin länstol och kände livskrafterna tyna bort. Försiktigt försökte man med en fjäderpenna rensa halsen från det sega slemmet som hotade att kväva honom. Flera gånger bad han förgäves läkarna om något som kunde lindra de fruktansvärda plågorna i ryggen. Till slut skickade han efter sin gamle livmedikus, en man som han visserligen aldrig hade tyckt om men som tidigare hade hjälpt honom när han hade varit svårt sjuk. Nu, tidigt på torsdagsmorgonen den 29 mars 1792, kunde alltså livmedikus Nils Dalberg konstatera att ingenting var att göra. Han bad kungen att ägna den korta tid som återstod åt ”sin själs välfärd och sitt rikes lugn”. Genast sände man bud efter såväl en av statssekreterarna som överhovpredikanten som skulle bereda kungen för den annalkande döden. Prästen hann först, men då han steg in i den stora paradsängkammaren fann han att kungen led av så kraftiga smärtor att han inte skulle ha tillräcklig ro för att kunna begrunda Herrens ord, så han försvann ut i audiensrummet igen. Efter honom trädde statssekreteraren in med papper, penna och bläck. Kungen viskade några ord till honom och han började skriva. Han satt framme vid fönstret i ena hörnet av sängkammaren och tecknade ned det som skulle bli Gustaf III:s allra sista befallningar; en döende regents fåfänga försök att styra över en framtid som han själv aldrig skulle få uppleva. Medan fjäderpennan raspade över papperna öppnades de stora snidade dubbeldörrarna för att släppa in kungens kanske allra käraste vän, den finskättade överstekammarjunkaren baron Gustaf Mauritz Armfelt. Också han hade nåtts av den förfärliga underrättelsen om att endast timmar återstod, och han trädde in i rummet med en uppsyn som, enligt hans egna ord, ”kunde vän11


tas av en person i det ögonblick, då han känner att det är slut med hans lycka och hans liv”. Gustaf III såg på honom med ett svagt leende: ”Det är snart slut med mig; kom ihåg er gode vän, när han icke längre är till!” Det blev alldeles tyst i rummet. Så snart skrivandet var färdigt lämnades dokumenten fram till kungen som läste dem noga. Sedan kallade han till sig de män som berördes i akterna och lät läsa upp innehållet innan han slutligen satte sitt namn under. Akterna var fyra till antalet. Den förs­ ta föreskrev att hans trettonårige sons vice guvernör, informator och alla hans övriga lärare skulle förbli i tjänst fram till den dag sonen blev myndig; den andra gjorde en av hans gamla vänner sedan barndomen till chef för utrikesaffärerna medan den tredje förordnade Armfelt till överståthållare, det vill säga högste styresman över huvudstaden Stockholm. Armfelt tog emot sin fullmakt men kunde inte förmå annat än att gråtande kyssa sin väns hand samtidigt som han snyftade fram: ”Varför kan jag icke med uppoffring av mina dagar förlänga Eders Majestäts?” Även kungen blev djupt gripen av det förestående avskedet och fick plötsligt så svår andnöd att man trodde att det skulle ta livet av honom på stunden, men han hämtade sig. Då hände det. När den fjärde akten skulle undertecknas – den viktigaste av dem alla, en kodicill till testamentet som stadgade hur sammansättningen av den kommande förmyndarregeringen skulle se ut, den kungliga förordning som skulle rädda den nuvarande gustavianska administrationen, det fundament varpå framtiden vilade – stjälpte statssekreteraren det lilla bläckhornet över papperet och allt fick skrivas om. Dyrbar tid gick förlorad, och innan han var färdig hade himlen börjat ljusna över slottet. Kungen var nu så matt att hans namnteckning i det närmaste var oläslig, och man kunde endast ana ett G följt av några spretiga streck. Därefter förseglades dokumentet och sändes ned till Svea hovrätt på Riddarholmen för att där förvaras tillsammans med kungens gamla testamente. 12


Gustaf III hade gjort vad han kunnat för sitt rikes lugn, och det var hög tid att tänka på själens välfärd. Åter kallade man på överhovpredikanten. I väntan på honom passade kungen på att ta farväl av dem som omgav honom. Han tackade dem för deras tjänster och sa några vänliga ord till var och en. Han sände också en sista hälsning till alla sina trogna vänner som han inte fick möjlighet att möta. Så omfamnade han Armfelt, tog hans händer i sina och bad honom att aldrig överge hans son som nu skulle bli kung, att lova att alltid tjäna pojken med samma trohet och tillgivenhet som han hade visat pojkens far. Armfelt svarade att ett sådant löfte inte var nödvändigt och att han skulle vara ”ett vidunder av otacksamhet” om han någonsin glömde kungens sista vilja. Sedan undslapp han sig något som lät som en illavarslande profetia: ”Omständigheter, som man icke kan förutse, skola kanske avlägsna mig från honom mot min vilja.” Men kungen lugnade honom. Han hade nyss undanröjt alla sådana hot med de två akterna om sonens lärare och om förmyndarregeringen: ”Man skall aldrig kunna skilja er från min son. Lova mig endast att stanna kvar i tjänst till dess han sitter tryggad på sin tron!” Armfelt kunde varken svara eller hålla tillbaka snyftningarna. De känslosamma avskeden hade tärt på kungens redan sinande krafter; han kände sig plötsligt sömnig och bad att få bli flyttad till den stora imperialsängen som stod bakom ett förgyllt skrank i det inre av rummet. Sängen var garnerad med både guldgaloner och guldfransar, och från sänghimlen föll röd sidendamast ned och liksom ramade in den kunglige patienten. De många kuddarna gjorde att kungen blev halvsittande. I detsamma trädde överhovpredikanten fram till dödsbädden. Klockan hade blivit halv elva och det var ingen tid att förlora. Efter några inledande ord frågade han om kungen ville styrka sitt hopp om Guds nåd genom att motta nattvarden. Han fick ett svagt jakande svar, men kungen hoppades samtidigt att Gud 13


ville ge honom en timmes sömn så att han kunde samla sina krafter. När han hade slumrat några få minuter vaknade han plötsligt igen och bad Dalberg om något för att lindra plågorna. Den gamle läkaren hade inget att ge honom, utan föreslog att kungen skulle fortsätta samtalet med prästen vilket var det bästa medlet för att vinna lugn och tillfredsställelse. Innan sakramentet gavs till honom bad den döende kungen överhovpredikanten att vänta, knäppte händerna och sa helt högt: ”Gud vare mig nådelig, och förbarma Dig över mig syndare, samt göre Själv mig värdig!” Så fick han välsignelsen. Men av det röda nattvardsvinet från silverkalken strilade det mesta ned över hakan. Han såg en stund under tystnad på de närvarande männen som stod vid sängkanten. Så sa han: ”Jag är sömnig, och ett ögonblicks vila skulle göra mig gott.” Armfelt hann knappt bort till brasan för att vila en stund i länstolen, förrän Dalberg meddelade att det var slut. De skyndade fram, men fann ingen annan förändring i kungens ansikte än att ögonen var slutna. Armfelt trodde att han endast hade somnat. ”Ja”, svarade Dalberg kort, ”den eviga sömnen.” Han lyfte på ett av ögonlocken och visade det slocknade ögat. Gustaf III:s yngre bror, hertig Carl, hade uppehållit sig ute i audiensrummet under dödskampen. Nu trädde han in genom de stora dubbeldörrarna och stegade fram till den kallnande brodern som fortfarande halvsatt i sängen med något som liknade ett litet leende på läpparna. Hertigen gav till ett skrik, började gråta och bad att få lugnande droppar. Därefter försvann han ut till audiensrummet där han föll ihop i en fåtölj under nya klagorop. Han var inte ensam i sin förtvivlan. Även Armfelt hade i det närmaste kollapsat av sorg, och stödd av två pager fördes han ned till sin privata våning i den nordvästra delen av slottet. Andra vänner och anhängare till Gustaf III skulle resten av sina liv minnas den här stunden med ord som ”hjärtfrätande sorg” och 14


”såsom ett åskslag från en klar himmel”, eller likt den tjugonioårige kabinettssekreteraren Albert Ehrenström som intygade att kungens död nästan ”förintade” honom och att han i det ögonblicket önskade att döden skulle omfamna även honom. I audiensrummet fortsatte hertigen snyfta och jämra sig en kort stund innan han plötsligt reste sig igen och sa till de församlade männen: ”Nej, det går icke an att överlämna sig till en rättmätig sorg; vi hava viktigare skyldigheter.” I det hade han onekligen rätt. Det här var ett av kungamaktens allra mest vanskliga ögonblick, ett både statsrättsligt och statspolitiskt vakuum, ett farligt gap mellan den avlidne regenten och den kommande där vad som helst kunde hända, i synnerhet i orostider som dessa. Landet stod för tillfället utan kung, och landets medborgare var inte längre bundna av någon trohetsed till vare sig regent eller regeringsform. De krafter som nyss hade släckt Gustaf III:s liv hade kanske mer långtgående planer än så, och vem kunde veta om inte några galna idéer om att störta hela kungadömet och i stället införa republik hade letat sig hit från revolutionens Frankrike. Carl agerade snabbt. Han lät spärra utgångarna från våningen och befallde vaktposterna att de skulle släppa in folk men inte låta dem gå därifrån. Därpå begärde han att alla närvarande män skulle svära trohet mot den nye kungen och den gamla regerings­ formen. När det skett fortsatte han ut i matsalen där än fler sörjande eller bara nyfikna hade samlats för att invänta Gustaf III:s slut. De tvingades sätta upp tre fingrar i vädret och ropa högt i kör den förestavade eden. Några av dem klev upp på stolarna för att synas och höras bättre. Samtidigt lade man märke till något besynnerligt; flera av dem som nu sträckte på sig på stolarna och ropade med sin allra ljudligaste stämma, hade nyss varit inbitna motståndare till kungamakten som institution eller mot Gustaf III som person, eller mot bäggedera. Ett par av männen hade tidigare vägrat att svära regeringsformen, och en av dem hade till och med suttit fängslad 15


på fästning i över ett år för sitt envetna trots. Det stack i ögonen på kungens vänner som med ett stänk av ironi konstaterade att Gustaf III hade större verkan på oppositionsmännen som död än hade haft som levande. Efter att alla som var instängda i våningen svurit den nye kungen sin trohet och lydnad återstod själva utropandet av honom. Kanske en formalitet i vanliga fall, då kungen hade dött en naturlig död av sjukdom eller ålderdom och kronprinsen nått vuxen ålder. Men för en ung pojke som nyss hade förlorat sin far för en mördares hand var det något helt annat. Pojken var både kroppsligen och själsligen illa rustad för det som väntade; han var blek och mager och så späd att man inte kunde tro att han var tretton år gammal; dessutom var han allvarlig och sorgsen till sin natur. Hertig Carls hustru, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, hade en gång skrivit att ”aldrig får man i sällskap se honom glad såsom andra barn, utan till och med understundom med tårar i ögonen”. Det var alltså ett barn som nu skulle axla fars fallna purpurmantel. Och dessutom ett barn som var synnerligen illa lämpat för den svåra uppgiften. I det längsta hade Gustaf Adolf försökt att undvika att gå ut till männen som stod och väntade på honom i hans eget audiensrum. Ehrenström, som var med i trängseln inne hos kronprinsen, såg hur det ryckte i ansiktet på honom och att hans ögon var alldeles uppsvällda av gråt när han proklamerades till kung av Sverige. Farbrodern Carl svor nu själv den nye kungen sin trohet. Han böjde sig ned, omfamnade Gustaf IV Adolf, kysste gråtande hans hand och lovade att han alltid skulle omfatta sin kung och herre med ”trogen kärlek”. Också Armfelt var där, och han föll på knä och svor att leva och dö för Gustaf Adolf. Den förkrossade Armfelt återvände till sin våning, och efter en kort stund gick även vännen Ehrenström dit. Där var alldeles tyst och öde, men i ett av rummen fann han baronen stå lutad mot ett 16


bord och gråta. Och med något som påminde om en högtidlig ed förklarade Ehrenström att minnet av den man de bägge begrät för evigt skulle fylla hans hjärta. Han skulle förbli den döde kungen ”trogen bortom graven” och alltid älska dem som Gustaf III hade hedrat med sitt förtroende och sin vänskap. Näst efter den unge kungen skulle därför Armfelt, i egenskap av Gustaf III:s närmaste vän, vara den som han skänkte sin allra största tillgivenhet. Han försäkrade vidare att man under denna sorgliga tid skulle få se bevis på hans känslor, hans mod och hans ståndaktighet. Vad menade Ehrenström med sitt prat om mod och ståndaktighet? Vädrade de två männen farorna som hotade? Anade de att de helt plötsligt var ohjälpligt fångade i den tragedi som verkligheten hade förvandlats till; två skådespelare vars rollfigurer hade länkats samman vid varandra av ödets obrytbara bojor? Några få timmar efter Gustaf III:s död samlades den tillförordnade regeringen i sammetsrummet, ett vackert rum beklätt med vit sammet och beläget en trappa upp i norra längan av slottet. Där lät hertig Carl genast öppna de aktstycken som hans bror hade undertecknat alldeles före sin död och som nu hade hämtats tillbaka från Svea hovrätt tillsammans med den döde kungens testamente. Det första, som rörde Gustaf Adolfs uppfostran, lämnades utan några kommentarer eller anmärkningar. Därefter öppnades kodicillen till testamentet. Hertigen läste själv igenom dokumentet. Efter en stund kallade han fram de övriga ledamöterna till bordet, och med en missnöjd min pekade han på papperet: ”Vad vill detta säga?” Det visade sig att Gustaf III:s allra sista vilja hade varit att minska sin brors inflytande över regeringen och den ännu omyndige kungen. Förhållandet mellan de kungliga bröderna hade varit ansträngt i många år, stundtals på gränsen till fientligt, och redan tidigare hade Gustaf III gjort försök att begränsa broderns möjligheter att nå kronan och spiran. Kungens ursprungliga testamente från 1780, som hade gjort hertigen till regent med i stort 17


sett oinskränkt kunglig makt under Gustaf Adolfs tid som omyndig, hade nio år senare fått ett första tillägg som speglade den tilltagande missämjan. Uppenbart bekymrad över sonens framtid hade kungen förklarat att Gustaf Adolf skulle bli myndig redan vid arton års ålder, i stället för vid tjuguett som det ursprungliga testamentet föreskrev. Gustaf III hade förutspått att om han av någon anledning dog i förtid, skulle åren som omyndig kung med farbrodern som förmyndare bli kritiska för sonen och han hade därför velat förkorta dem. Nu fick hertigen än en gång känna av broderns misstänksamhet. Den nya kodicillen berövade honom ställningen som ensam regent; han skulle inte längre ha en extra röst vid voteringarna, vilket han normalt skulle ha rätt till, även enligt de gamla testamentena. Han förlorade också möjligheten att själv få välja sina medarbetare. Brodern hade vingklippt honom innan han dog. Det stod emellertid klart att den döende kungen inte hade varit riktigt redig när han gav statssekreteraren instruktionerna om hur kodicillen skulle utformas. Hertigen lyckades snart finna en förödande inkonsekvens i texten, som gjorde den lagligen obegriplig och därför omöjlig att följa ordagrant. Där fanns nämligen inte en enda stavelse som upphävde hertigens rätt till förmyndarskapet över Gustaf Adolf, samtidigt som det uttryckligen stod att den nuvarande interimsregeringen, till största delen bestående av Gustaf III:s anhängare, skulle sitta kvar. ”Ni inser således, mina herrar”, fortsatte hertigen till de kringstående männen, ”att det är en förmyndareregering som varken är gjord för er eller för mig, och att om vi skola följa kodicillens ordalydelse, ingenting kan göras.” Armfelt, som hade kallats upp till sammanträdet, gav sig på att försöka förklara vad den verkliga meningen med tillägget var, men hertigen ville inte lyssna på det örat. Antingen måste man följa kodicillen ord för ord eller helt lägga den åt sidan. Det var otänkbart för honom att sitta med i en regering under de här motsägelsefulla villkoren. Han vände sig till en av de närvarande männen, greve Carl Axel 18


Wachtmeister som i egenskap av riksdrots och president vid Svea hovrätt var rikets högste juridiske ämbetsman, och frågade frankt om det här dokumentet kunde anses lagligen giltigt, när dessutom namnteckningen bestod av föga mer än ett knappt läsligt G. Wachtmeister verkade inte bli särskilt överrumplad av frågan. Han hade alldeles nyss tagit del av innehållet i samband med att kodicillen bifogades testamentet i Svea hovrätt, och han hade haft tid på sig att grubbla över formuleringarna och över hur man skulle förhålla sig till den avlidne kungens sista vilja. Hans svar var lika kort som entydigt. Enligt Sveriges lagar borde alla testamenten vara styrkta och undertecknade av två vittnen, men här fanns endast den ensamme statssekreterarens signatur under den kungliga krumeluren till namnteckning. Därför kunde inte det här aktstycket anses som vare sig gällande eller bindande, och borde därför lämnas utan avseende. Armfelt tog till orda igen och bad hertigen att ”icke fästa sig vid kodicillens bokstav, utan vid dess anda”, och att mer betrakta den som ett slags förklaring av Gustaf III:s ”verkliga och kända önskningar”. Han var fortfarande rödgråten och blek; dessutom var han försvagad av en gammal skottskada i ena axeln som han ådragit sig under kriget mot Ryssland och som ännu vägrade läka och därför plågade honom. Det mod och den beslutsamhet han hade visat när han hade rusat i täten för sina män genom kulregnet hade han behövt även nu, men krafterna svek honom. Hertigen avbröt honom och vände sig till de andra männen i rummet. Om de ville gå med på hans förslag skulle ”allting mycket väl kunna reda sig”. Eftersom kodicillen endast skulle skapa oreda i regeringsarbetet skulle de låtsas som om den aldrig hade existerat och i stället rätta sig efter testamentet från 1780 med til�lägget från 1789 som ju gjorde hertigen till i det närmaste allena­ rådande regent. I gengäld skulle han underteckna en skriftlig förbindelse att så länge kungen var minderårig behålla de församlade männen som sina rådgivare och aldrig fatta några beslut innan han hade inhämtat deras tankar och åsikter. 19


Det lät inte alls illa. Till och med Armfelt fann att en sådan förbindelse skulle befästa i stort sett allt som den döde kungen hade önskat i kodicillen. Så de godtog förslaget. Hertigen tackade dem och gav särskilt Armfelt en rad komplimanger och innerliga vänskapsbetygelser innan han började diktera sitt första regeringslöfte. När han sedan undertecknade detta viktiga dokument försäkrade han att han aldrig skulle glömma det här ögonblicket, och han tackade dem för deras kärlek ”till ordningen, lugnet och det allmänna bästa”. Varken Armfelt eller de andra ledamöterna av hertig Carls nya konselj anade väl vilka konsekvenser deras eftergivenhet skulle få för såväl riket i stort som för dem själva. Ingen av dem tycktes genomskåda skådespeleriet i hertigens plötsliga förvåning när han öppnade och läste kodicillen. Han hade ända sedan gryningen varit medveten om dess existens och innehåll. Stats­ sekreteraren Elis Schröderheim, som hade skrivit den på kungens uppmaning, hade varit hertigens rapportör och snabbt meddelat honom att kungen stod i begrepp att tillintetgöra hans inflytande över regeringen. Tillsammans hade de stått i audiensrummet och resonerat om vad man bäst borde ta sig till för att stäcka kungens planer. Möjligen hade det utspillda bläcket varit ett försök att för­ hala alltsammans tills kungen äntligen var död. Om så var fallet lyckades man på sätt och vis i sitt uppsåt, eftersom kungen vid undertecknandet var så kraftlös att han knappt kunde föra pennan över papperet. Elaka tungor skulle dessutom påstå att det i själva verket var Armfelt själv som hade hållit i kungens hand och raspat ned det där G:et i ett försök att efterlikna kungens namnteckning. Också Wachtmeister hade varskott hertigen om innehållet i kodicillen. Han lär ha föreslagit att man helt sonika borde kasta den i brasan, och han kunde lugna hertigen med att trots att han både hade visat och läst upp den i Svea hovrätt skulle man inte 20


finna några närmare anteckningar om den i protokollet. Därför skulle också askan efter den lätt kunna sopas bort. Men det hade varit ett alltför vågat förslag med tanke på alla vittnen som hade varit inne i sängkammaren när den omskrivna kodicillen slutligen undertecknades. I stället hade man alltså funnit en annan väg ut ur knipan. Ingen av de församlade männen hade haft mod eller sinnesnärvaro nog att ifrågasätta det lagliga i att annullera kungens sista vilja. Och ingen av dem hade heller tillräckliga juridiska kunskaper för att kunna bestrida Wachtmeisters påhittade påstående om att testamentet måste vara kontrasignerat med två namn. Det räckte mer än väl att undertecknandet var bevittnat av två personer, och fler än så hade ju sett kungens försök att sätta sitt namn under texten. Ingenstans, vare sig i lagen eller i grundlagen, var två namnteckningar ett villkor för att göra ett testamente giltigt. Lagens högste väktare hade således själv gjort våld på den lag han var tillsatt att vaka över. Armfelt och de andra i det vackra sammetsrummet hade med egna ögon fått bevittna ingenting mindre än en formlig statskupp, där kuppmakaren hade lyckats tillskansa sig makten utan att bruka vare sig våld eller vapen och där revolutionens verkliga förlorare aningslöst kysste sin övermans hand i tron att de hade befäst sin ställning när de i själva verket hade förlorat den. Hertigens egenhändigt undertecknade förbindelse om att behålla de av Gustaf III tillsatta ledamöterna i regeringen såg man aldrig mer till. Även kodicillen försvann spårlöst. Med ett djärvt drag hade hertig Carl lyckats desarmera de gustavianska krafterna i konseljen. Nu återstod att försöka freda sig mot de möjligen farligare och potentiellt betydligt våldsammare krafter som rörde sig utanför det Kungliga slottets förgyllda salar. Folket. Gustaf III hade varit en folkkär kung, med ett allt starkare stöd ju längre ned man letade sig i samhällets sociala och ekonomiska pyramid. 21


Attentatet mot kungen hade väckt lika stor bestörtning som avsky i de bredare samhällslagren, och under hans tretton dagar långa lidande hade slottets bägge borggårdar fyllts av oroliga stockholmare. Där hade de stått med hattarna i hand och väntat, vakat och hoppats. Den unge handelsbetjänten Johan Hjerpe, som arbetade i en bod vid Stortorget, noterade i sin dagbok allt vad han blev vittne till under dessa dystra marsdagar. ”Alla klaga sig”, skrev han dagen efter överfallet. ”Ack, att den gode kungen skulle få sådant tack för alla sina mödor.” Borta vid Tyska Brunnsplan hade vice stadsarkitekten Erik Palmstedt återvänt hem med den förskräckliga nyheten, och sonen mindes långt senare att ”min fader, som tidigt på morgonen gått ut, kom hem med tårfulla ögon. Hans sorg delades livligt av min moder, och snart infann sig min fars ungdomsvän Bellman. Tårar och utrop av den djupaste bedrövelse omväxlade”. Också hemma hos bokhandlaren Carl Christopher Gjörwell lade chocken och bedrövelsen en tyngd över familjen. I ett brev till en god vän berättade han att hans hustru var alldeles otröstlig, att barnen hade varit på besök under kvällen och att de alla hade gråtit tillsammans. Andra hade fått utlopp för sin vrede genom att kasta sten mot fönstren till huset där en av de misstänkta gärningsmännens far bodde, själv en känd oppositionsman. Ytterligare andra hade spottat och skrikit efter vagnen som förde den gripne gärningsmannen från poliskammaren till hovrätten, medan flera, liksom Hjerpe, hade gått och begabbat ”det uppsvällda aset” efter en av de misstänkta som hade tagit sitt liv med arsenik och som fördes på en kärra genom stadens gator ut till Galgbacken för att grävas ned i jorden. De hotfulla tongångarna skrämde den nye regenten uppe på slottet. De nävar som knöts mot dem som hade slagit till mot kungen, skulle kanske komma att riktas också mot den eller dem som hade hållit i trådarna, de okända mörkmän som ännu dolde sig i kulissernas skuggor, nervöst vakande över händelserna ute på den upplysta scenen. 22


Vad kunde inte alla dessa hantverkare och arbetskarlar, handelsbetjänter och drängar ta sig till när nu nyheten spreds i gränderna att kungen slutligen hade dött av sin skada. Väntade oroligheter och upplopp? För att stilla massorna kastade hertigen under dagen ur sig ett antal kungörelser som bland annat försäkrade att ingen möda hade sparats i jakten på mördarna. Sam­ tidigt passade han på att deklarera att han enligt testamentet från 1780, tillsammans med tillägget av 1789, var förordnad att vara ”allena” förmyndare över Gustaf Adolf, och att han ”allena” skulle förestå rikets styrelse tills kungen blev myndig. För tydlighetens skull lät han också trycka det gamla testamentet så att var och en med egna ögon kunde se hur noga och troget han hade följt sin avlidne brors vilja. Men medan hertigen ännu var kvar med männen i sammetsrummet kom oroväckande rapporter nedifrån borggårdarna om att människor hade fortsatt att strömma till och att den väldiga folkmassan hade börjat ropa och göra oväsen när det blev känt att kungen var död. Man krävde att den adlige mördaren skulle dö för att med sitt blod sona sitt brott, och att man genast skulle ta livet av alla herrar som hade stämplat mot kungen. Där hördes också flera röster som högljutt och hotfullt insinuerade att man mycket väl kände till vilka, eller rättare sagt vem, som hade dirigerat hela mördarbandet. Carl lyssnade med stigande oro. Sedan vände han sig till den alltjämt likbleke Armfelt och bad att han, i egenskap av nyutnämnd överståthållare och i kraft av sin popularitet bland de lägre klasserna, skulle ge sig ut och försöka lugna de upprörda sinnena. Det var nog en god idé. Armfelt var allmänt omtyckt för sitt enkla och chosefria sätt, fjärran från de distanserande och inte sällan kränkande manér som aristokratin så väl bemästrade. Armfelt var annorlunda. Han tog sig gärna tid att berätta roliga historier och skämta med de unga bordpagerna vid hovet, och handels­ betjänten Hjerpe skrev i sin dagbok att Armfelt var så hygglig när han handlade i boden att han skulle kunna vara en kamrat. 23


Det var också klokt av hertigen att sända ut en man som var känd som Gustaf III:s närmaste vän. Hans blotta närvaro skulle säkert dämpa de allra mest hätska tongångarna hos den misstänksamma folkmassan. Armfelt var dessutom chef för Andra gardesregementet, ett kungatroget förband vars officerskår bestod av oroande många lojala anhängare till den mördade kungen. Under morgondagen skulle just det regementet sköta vakthållningen av det Kungliga slottet. Närmare etthundra soldater med skarpladdade musköter posterade såväl inuti som runtom slottet eller i sysslolös väntan inne i högvaktsflygeln vid yttre borggården. Hur illa kunde det inte sluta om dessa soldater plötsligt fick för sig att förena sig med den skriande hopen? Det hade man sett alltför skrämmande exempel på i upprorets Paris. Armfelt satte sig i sin vagn och begav sig till Rådhuset nere vid Riddarhustorget för att formellt underrätta magistraten om kungens död. Det var så mycket folk samlat runt slottet att vagnen knappt kom fram. Vart han än blickade ut möttes han av sorgsna ansikten, och från alla håll hördes rop som rörde men också smickrade den nye överståthållaren där han satt. I folkets ögon var han uppenbarligen ett bastant värn mot de adliga förrädarna som ännu hotade. Några av rösterna utropade välsignelser över deras ”gode konungs trogne vän”. Andra åter riktade högljudda böner till Gud att hålla sin skyddande hand över Armfelt: ”Då äro vi icke alldeles förlorade!” Bönerna och välsignelserna fortsatte utför hela Storkyrkobrinken och kan väl inte annat än att ha skänkt Gustaf Mauritz Armfelt en varm bekräftelse på att han hade vunnit folkets sympatier. Väl inne i den stora salen på Rådhuset höll han ett improviserat tal till de församlade borgarna. Han var så förtvivlad att han efteråt inte mindes ett enda ord av vad han hade sagt, men åhör­ arna kunde intyga att han hade talat både gripande och kraftfullt. Bland annat fick de höra att huvudstadens nye styresman hade förlorat ”en vän, vilken han snart nog torde få följa i graven”. Där24


efter tog han trohetseden av dem innan han återvände upp till slottet, återigen följd av böner och välsignelser. När han klev ut ur vagnen vände han sig till dem som trängdes omkring honom och bad dem att lugnt och stilla gå hem var och en till sitt. På nytt fick han sin popularitet bekräftad. Inom en halvtimme hade borggårdarna och de kringliggande gatorna tömts på folk, och tystnaden hade åter sänkt sig över det väldiga slottet som långsamt höljdes i eftermiddagsdunklet. Hertigen omfamnade honom och tackade honom: ”Jag vet redan att två ord av er varit nog för att lugna folkmassan. Jag skall aldrig glömma den tjänst som ni gjort såväl staten som mig, särskilt i detta kritiska ögonblick.” Det lät som ett löfte om en ljus framtid för baron Armfelt. Men minnet kan vara förunderligt kort. Samma dag fick Armfelt ta emot vänners varningar om att han skulle akta sig noga för den orm som ännu dolde sig i det höga gräset; att det inte skulle dröja länge förrän den gjorde ett utfall mot såväl honom som de övriga av salig kungens anhängare. En av dem som med bekymrad min sökte upp Armfelt under torsdagen, var den ryske ambassadören greve Otto Magnus Stackelberg. Han hade en lång diplomatisk bana bakom sig. Under två dramatiska decennier hade han befunnit sig i politikens snåriga värld av konster och finter, halvsanningar och lögner, vilket hade gjort honom till en god människokännare. Nu försökte han få den försvagade Armfelt att samla kraft och mod inför den hårda kamp som så uppenbart stundade: ”Hertigen bedrager er. Jag ser tydligen att han spelar en komedi med er. Hans plan är icke ännu färdig, och jag tvivlar att han kan uppgöra någon, men han väntar på tillfälle att få överändakasta allt det som nu består.”

25

9789137137643  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you