Omslag: Anna Winberg
Alla omslag Anders ver.indd 2
STJÄLA THE SHOW
......
om O
STJÄLA THE SHOW
e s ad. ndar advä nominer l b t g ter s i e P rol Augu ns Nyh en , vit e v i g i l a r b D k a Väls tta har lipp sson , a Fi rä a Ol l t l t i t. o med g L ve inte a li da att ackl Allehan t t r t å t v a s s e tt ik är s sä in , Ner Det enne v h e L h oc Anna ter
rös ress
.......... ..........
......
mar dröm Hon har s n o ! s else rjat arls pa K uppfyll bö p å i l i Fi don , t in p n t o t L å i g m l m r l ko ha ti och tat kola. n ä flyt ytt liv a scens nat n bäst allt an g ett i s s n r de är an värl det bli lippa l enskol c i n s F e M igt . på tänd e röst livet s o m m r a t so gl lära cka t at lar a b l k b i s a k l s i ry sn v ska nta år a i a t s n s g r e s e b un elev nsynslö r, t att ä fise h l l n vi ch e som na o r a n g jare väg itet. pföl l p a u a v g , r ri roli e ow ä erad e Sh hamsons n h i t m o a a n l r t Stjä Emmy Ab ugus ch A l o l i a t r pp. fsäk pp: is u träf g is u ä v g ä y v Onl om nly
2013-02-28 15:32
STJÄLA THE SHOW
I_Stjala the show.indd 3
2013-03-26 09:25
Läs mer om Emmy Abrahamson på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Emmy Abrahamson 2013 Omslag: Anna Winberg Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 ISBN 978-91-29-68647-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Stjala the show.indd 4
2013-03-26 09:25
1 Filippa Karlsson hade aldrig blivit intervjuad tidigare. Och nu skulle det ske två gånger på en och samma dag. Först hade en rätt så allvarlig kille från ett kulturprogram på P1 ringt och ställt en massa frågor, och nu satt hon på Costa Coffee på Tottenham Court Road och väntade på självaste Aftonbladet (Sveriges största tidning – 2,8 miljoner läsare varje dag!). Filippa satte sig lite rakare på den lila plyschfåtöljen och försökte se spännande men samtidigt opretentiös ut. ”Filippa? Hej! Förlåt att vi är lite sena”, sa plötsligt en röst. ”Jag är Lotta. Och det här är Thomas som ska fota.” Filippa skakade hand med den blonda kvinnan och killen som bar på en stor kameraväska. ”Hej”, sa Filippa. ”Har du redan köpt en kaffe? Annars kan tidningen betala”, sa journalisten som hette Lotta. ”Jag har redan”, sa Filippa snabbt. ”Men tack så mycket.” Sanningen var att hon kommit till caféet extra tidigt eftersom hon brottats med dilemmat om hur hon skulle göra. Borde hon betala för deras kaffe eller te eftersom de 5
I_Stjala the show.indd 5
2013-03-26 09:25
skulle göra henne världskänd (2,8 miljoner läsare!)? Eller borde de betala för hennes kaffe eller te eftersom hon gav dem något att skriva om? Den enklaste lösningen hade varit att vara där innan Aftonbladet dök upp, så att problemet löste sig av sig självt. Men som även gjort att hon nu suttit och smuttat på en kall kopp te i en halvtimme. ”Thomas, en kaffe latte till mig. Utan socker”, sa journalisten innan hon vände sig mot Filippa med ett stort leende. ”Jaha, Filippa …” Filippa log tillbaka. ”Ja, men det är ju så jävla kul”, sa journalisten. ”Va?” Filippa nickade fast hon önskade att journalisten kunde vara en aning mer specifik. Journalisten tog fram ett litet anteckningsblock och en kulspetspenna ur sin militärgröna väska. Utanför började ett billarm tjuta. ”Om vi kan ta det från början?” Journalisten bläddrade i sitt block för att hitta en tom sida, medan Filippa försökte smygtitta efter redan nedskrivna scoop. Allt hon lyckades se var orden ”skrikande apor” följda av en massa frågetecken. ”Filippa, du har alltså kommit in på världens bästa scenskola, stämmer det? Alltså på riktigt: Världens … bästa … scenskola.” Ett litet glädjefyrverkeri smällde av inuti Filippa när hon hörde orden uttalas, eftersom hon själv knappt kunde tro det. Hon, Filippa Karlsson, hade kommit in på The 6
I_Stjala the show.indd 6
2013-03-26 09:25
Royal Drama School i London. Även kallad RoyDram av de initierade. ”Jag vet inte om det är världens bästa”, sa Filippa. ”Men det är absolut en av de mest prestigefyllda.” ”Och stämmer det att du är den första svenskan nånsin som kommit in? Alltså, det är ju helt otroligt!” Filippa nickade och försökte att inte dö av stolthet. Journalisten kollade i sina anteckningar. ”Mikael Persbrandt försökte visst komma in på 80-talet, men misslyckades”, läste hon ur sitt block. ”Det måste väl kännas ganska speciellt? Att du kom in och inte han?” ”Öh … jag vet inte … kanske …” Fotografen kom och ställde en kopp kaffe på deras bord och tog sedan ut en kamera ur väskan och började se sig om i rummet. ”Är det nåt som du skulle vilja hälsa?” ”Hälsa … vem?” Billarmet utanför hade äntligen upphört. ”Ja, till Micke. Nu när du har kommit in?” Filippa tog en stor klunk av sitt iskalla te, eftersom hon inte visste om journalisten skämtade eller inte. ”Nä”, svarade Filippa till slut. Hennes hals var helt kall. ”Och vet du hur många människor som försöker få en plats på den här skådespelarutbildningen varje år?” ”Det är nog runt tretusen”, sa Filippa. ”Har jag läst. Nånstans.” 7
I_Stjala the show.indd 7
2013-03-26 09:25
”Och hur många platser finns det?” ”Tjugofem.” Journalisten skrev ner siffrorna i sitt anteckningsblock och nickade imponerat. ”Så vad blir det … bara runt en till två procent av alla som söker får en plats?” Filippa låtsades tänka efter. ”0,83 procent är det nog”, sa hon. ”Kan det vara. Runt … 0,83 procent.” Fotografen gick fortfarande omkring och tittade genom kameran på olika delar av det lilla caféet med en bekymrad min. ”Och var det svårt att komma in?” frågade journalisten. ”Jo, det var det nog”, sa Filippa och nickade. ”Jag var tvungen att göra tre olika provspelningar innan jag fick en plats.” ”Dina föräldrar, då? Dom måste väl ha blivit glada när du kom in?” Filippa mindes i detalj morgonen hon ringt hem för att berätta att hon fått en plats på RoyDram. Hennes mamma och pappa stod båda vid telefonen och hade först inte ens vågat fråga om hon fått ett svar. Sedan hade hennes mamma tjutit högt av glädje innan båda började sjunga For She’s a Jolly Good Fellow på engelska. Sedan var Filippa tvungen att upprepa det officiella namnet på skolan, vilka kända skådisar som gått där, hur många som sökt och hur många 8
I_Stjala the show.indd 8
2013-03-26 09:25
som fick en plats, så att hennes pappa kunde skriva ner det. Hennes mamma hade sedan berättat att Filippas pappa torkat bort ett par tårar när de lagt på luren. ”Jo, dom blev jätteglada”, sa Filippa. ”Men så klart också lite ledsna över att jag stannar i London.” ”Och hur länge har du varit här nu?” ”Bara i ett par månader”, sa Filippa. ”Jag kom hit några dagar efter min skolavslutning i juni. Och så hade jag min första provspelning kort efter det.” ”Och när börjar din skådespelarutbildning – din spännande skådespelarutbildning – på den här skolan?” ”På måndag”, sa Filippa och kände hur det kittlade i magen när hon insåg att det faktiskt bara återstod tre dagar innan hon skulle börja sitt nya liv som scenskoleelev. ”Lotta, det här går helt enkelt inte”, sa plötsligt fotografen Thomas och skakade på huvudet. ”Ljuset är för dåligt här inne.” ”Okej, men då kan vi gå ut och hitta nåt annat ställe. Om det är okej för dig, Filippa?” Filippa nickade. ”Självklart”, sa hon och reste sig upp. Filippa kunde definitivt vänja sig vid att bli intervjuad. Fast hon av naturen inte var en skrytsam person, hade det faktum att hon kommit in på RoyDram fått henne att känna sig speciell som aldrig förr. Utvald. Lite som Jesus måste ha känt sig. Innan han blev korsfäst, så klart. Filippa kunde 9
I_Stjala the show.indd 9
2013-03-26 09:25
inte sluta le, hennes kropp kändes mer levande och hon tyckte även att hon börjat låta klokare och mer intressant sedan hon blev antagen. Till och med hennes lägenhetskompisar Malin och Bridget sa att hon hade fått en ”glow” de senaste veckorna, eller rättare sagt sedan dagen hon fick telefonsamtalet från RoyDram. Plötsligt undrade Filippa varför inte fler tidningar, för att inte tala om tv, ville intervjua henne. Filippa, journalisten och fotografen gick ut på gatan. Fast det redan var i mitten av september var vädret fortfarande varmt och behagligt. Eftersom det var fredag förmiddag och rusningstiden var över, var det färre bilar på Tottenham Court Road än vanligt. ”Ligger inte skolan här i närheten?” frågade Lotta. ”Jo, nerför den där gatan och sedan en liten bit längre bort”, sa Filippa som genast ångrade att hon varit så snabb med den informationen. ”Toppen”, sa Lotta. ”Då kan vi gå dit och ta ett par bilder? Eller hur?” Fast Filippa föreslog flera andra platser, gav sig inte Lotta och Thomas förrän de befann sig utanför The Royal Drama School. På vägen dit fortsatte Lotta att ställa frågor. ”Och vad är det som gör dej så speciell, tror du?” frågade hon. ”Varför blev just du och inte dom andra cirka tretusen personerna antagna?” Åh nej! Journalisten hade ställt frågan som Filippa själv 10
I_Stjala the show.indd 10
2013-03-26 09:25
inte kunde svara på och som ibland spökade mitt i natten. ”Det var kanske att jag …”, började Filippa. ”Att … jag vet faktiskt inte …” ”Du måste ju vara superbegåvad.” ”Nej, Gud nej, motsatsen skulle jag säga.” Både journalisten och fotografen stannade upp. ”Alltså, inte motsatsen menar jag”, fortsatte Filippa snabbt. ”Nånstans … i mitten. Mellanbegåvad.” Fotografen Thomas fick plötsligt syn på RoyDrambyggnaden. ”Ja, men det här är mycket bättre!” Så fort Filippa fick syn på den gamla fula 60-talskåken började hennes hjärta bulta, och än en gång kunde hon inte smälta att hon faktiskt fått en plats där. ”Om du kan ställa dej på trappsteget”, sa Thomas som äntligen slutat se miserabel ut. ”Och så lite till höger så att man kan se skolans namn där ovanför dörren. Precis så … lite mer till höger … lite till … så ja … perfekt!” Filippa tackade gudarna för att skolan fortfarande var stängd för sommaren, så att ingen av hennes framtida kurskamrater kunde se henne. Trots det hade ett par italienska turister stannat och tittade nu nyfiket på Filippa. ”Okej, Filippa”, sa fotografen och kikade fram bakom kameran. ”Om du skulle kunna hoppa ner från trappsteget och ge ifrån dig ett stort glädjetjut, skulle det vara finemang.” ”Ursäkta?” Filippa var säker på att hon bleknat en aning. 11
I_Stjala the show.indd 11
2013-03-26 09:25
”Ja, ett stort glädjehopp”, sa han. ”För att visa hur glad du är. För det är du väl?” ”Jo, men …” Även om Filippa aldrig varit så glad i hela sitt liv så hade hon helst uttryckt det genom att värdigt sitta på trappsteget med ett litet leende på läpparna. Eller kanske genom att stirra bort mot horisonten med gåtfull blick, som om hennes tankar redan var späckade av Shakespeare och Strindberg. De italienska turisterna hade nu tagit fram sina egna kameror och tog bilder av Filippa. ”Ta den tid du behöver”, sa fotografen, fast hans ton fick det att låta som motsatsen. ”Bara ett litet skutt.” Filippa svalde. Sedan skuttade hon från trappsteget ner mot gatan. Hon lyckades till och med utbringa ett litet ”tjoho”. Det blev tyst. Journalisten, fotografen och de italienska turisterna tittade besviket på henne. ”Hrm-hrm”, harklade sig fotografen. ”En gång till, Filippa, och var inte rädd för att visa din entusiasm på riktigt. Riktigt visa hur lycklig du är.” Filippa hoppade från trappsteget en gång till och lyckades få fram ett litet högre ”tjoho”. Än en gång blev det tyst. Fotografen och journalisten såg ut som om de plötsligt tvivlade på att Filippa ens var begåvad nog att komma in på en plåtslagarutbildning. Fotografen harklade sig igen. ”Mer med armarna. Högre, liksom. Och om du kan vrida på kroppen lite när du hoppar. Och le gärna, stort. 12
I_Stjala the show.indd 12
2013-03-26 09:25
Prova även att kasta lite med håret på samma gång”, sa han. Om och om igen hoppade Filippa och för varje hopp såg hon hur frustrationen växte hos fotografen. Även journalisten hade en rynka i pannan. Fotografen försökte med en ny taktik. ”Glöm att jag fotar dej”, sa han. ”Föreställ dej att du är med i en pjäs där din rollfigur måste hoppa högt av glädje.” Filippa hade ingen aning om hur den tanken skulle göra det lättare, men hon var så desperat att vara Aftonbladet till lags att hon nickade. Filippa tänkte på hur skönt det skulle vara när intervjun var över. Och hoppade. ”Där satt den nog”, sa fotografen och såg lättad ut. Även de italienska turisterna vandrade vidare med belåtna miner. När Filippa tagit farväl av journalisten och fotografen och satt på bussen på väg till jobbet, tänkte hon att hon nog klart och tydligt skickat ett meddelande till Mikael Persbrandt, samt 2,8 miljoner kvällstidningsläsare: ”Hoppande jubelidiot antagen till prestigefylld scenskola. Ingen vet varför.”
13
I_Stjala the show.indd 13
2013-03-26 09:25