Issuu on Google+


Fler ungdomsböcker av Mats Berggren: Orent ackord, 1987 Kalsonger med gröna älgar, 1991 Trosor med röda rosor, 1995 Blåögd, 1999 Behå med vita spetsar, 2000 Sent ute, 2001 (tills. med Bawer Coskun) Det finns inga skridskor i öknen, 2002 En enda kväll, 2006 Sista berättelsen om oss, 2008 Jag ljuger bara på fredagar, 2013 Besök Mats Berggrens hemsida: www.matsberggren.com


SPRร…KRESAN En ungdomsroman av Mats Berggren

Med tack till Johan Althoff Rebecca Berggren Bawer Coskun Nils Lindstrรถm Ingemar Nystrรถm Agnes Strรถm

Opal


Till A

© Mats Berggren, 2011 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook AB, Sweden 2013 ISBN: 978-91-7299-589-5


1. Det var morsans idé att jag skulle åka på den där språkresan till England. Om hon visste om hälften av vad som har hänt sedan dess skulle hon inte bara ångra sig – hon skulle antagligen tycka att hon gjort sitt livs misstag. Hon drömde själv om en språkresa när hon var i min ålder, men mormor och morfar hade inte råd. Nu ville hon att jag skulle få uppleva det hon inte fått uppleva. Fast mest av allt hoppades hon på att få bort mig från datorn. Eftersom det var sommarlov och sista chansen på tre veckor satt jag uppe till halv fyra natten före resan. Aron och jag spelade World of Warcraft och pratade med varandra över nätet. I WoW var jag en rogue, jag kunde göra mig osynlig och smög omkring bland fienderna med mina två daggers, dolkar. Jag inser att jag måste beskriva mitt liv som det var på den tiden för er. Det är bara några månader sedan. Ändå känns det som om det var hundra år.

5


Presentation av den gamle Max Bergman Femton år gammal. Bodde (bor fortfarande) i en tre­ ochenhalva vid Södra station i Stockholm med mamma, pappa och lillasyster Alice. Gick i åttan på Åsö grundskola och hade bra betyg. När jag var ledig och inte gjorde läxor satt jag framför datorn. På rasterna hängde jag med Aron och några till. Vi pratade för det mesta om olika spel. Aron var ännu mera intresserad av datorer än jag, hade börjat göra egna program redan i sexan. Han såg ut som en metmask med glasögon, lång, mager och blek. Men han var min bästa vän. Jag laddade ner låtar till iPoden nästan varenda dag. Precis före sommaren hade jag kommit in i en Jimi Hendrixperiod. Farsan brukar tjata om hur kul det är att musiken från olika tider lever sida vid sida nuförtiden. Att vi ungdomar kan hitta fram till Beatles och Nationalteatern på nätet. Mycket mer finns det inte att berätta. Jag kommer i alla fall inte på något. TV? Simpsons, Family Guy, South Park. Inte mycket mer. Men nu hade det alltså blivit sommarlov.

6


Morsan körde mig till Arlanda och följde med till incheckningen. Där tog en blond tjej med solglasögon i pannan emot oss. Hon var huvudet kortare än jag och så ung att hon såg ut som en tonåring, men hon var ledare för resan till Whalebone Bay, sa att hon hette Sanna och prickade av mig på en lista. I kön stod andra ungdomar med sina föräldrar. Vi försökte se ut som om vi inte tittade på varand­ ra och framförallt som om vi inte hörde ihop med gamlingarna. När jag gick mot säkerhetskontrollen ropade morsan lågt och fick mig att vända mig om. Hon vinkade. Jag såg att hon hade tårar i ögonen. Tänk att min lilla pojke har blivit så stor, ni vet. Jag behöver inte tala om vad jag tyckte om det. Vid gaten slog jag mig ner i en ledig stol. Runt omkring mig låg killar och tjejer utslängda, stod och hängde eller studsade omkring. De flesta snackade och småtjafsade med varandra. Jag insåg att nästan alla reste tillsammans med kompisar. Eller också kände de varandra från förträffen – som jag inte hade gått på för att jag var sjuk. Jag kunde i alla fall inte upptäcka en enda som satt lika ensam och tyst som jag. Mittemot mig halvlåg två killar med iPodar i öronen, båda hade vita Adidasskor, Fred Perrytröjor

7


och mörkblå jeans. Den ene var stor och kraftig. Redan då tänkte jag att jag ville lära känna honom. Jag fattar inte vad det är vissa människor har. Den här killen snackade inte ens med sin kompis, som var liten och tunn. Det var inte bara för att han var tre nummer större än kompisen som jag genast förstod att det var den kraftige som var i överläge, att det var den andre som köpt samma kläder som han och inte tvärtom. Vad är det man ser? Självkänsla? Personlighet? Hur märks den när man inte ens har öppnat munnen? På hållningen? Kroppsspråket? Själv hade jag svarta Cheap Mondayjeans och en ny t-shirt med Jimi Hendrix. Jag intalade mig att kläderna åtminstone var neut­ rala. Det gick inte att se utanpå hurdan jag var. På planet hamnade jag närmast gången, bredvid två tjejer. Den ena var lång, blond och rödögd. Hon pratade utan paus om hur ledsen hon var över att åka, nu måste hon vara borta från sin kille i tre veckor, han hade följt henne till flygplatsen och hon hade gråtit och gråtit. Kompisen behövde bara sticka in ett ord här och där, resten av samtalet skötte den rödögda på egen hand. Snett framför mig satt killarna i Fred Perrytröjorna. De verkade inte tala med varandra överhuvudtaget, lyssnade på sina iPodar hela tiden, också när de krång8


lade med matbrickorna och när den lille trängde sig ut för att gå på toa. Jag följde deras exempel, proppade in lurarna i öronen, drog upp volymen och dränkte repriserna på gråtrapporten med Jimi Hendrix. På Heathrow hörde jag till de sista som kom ut – jag hade gått undan för att ringa morsan, hon hade tjatat hela morgonen om att jag måste göra det så snart vi hade landat. När gruppen nu var samlad visade den sig vara större än vad jag trott. Vi var säkert fler än fyrtio. Fred Perrytröjorna satte i väg mot bussen före alla andra. Jag såg till att hamna precis bakom dem. Vi tre klev på först och slog oss ner längst bak, jag till vänster, den lille till höger och den kraftige i mitten. Vi nickade var sitt hej, men de fortsatte att lyssna på sina iPodar, gjorde ingen ansats att säga något mer. Jag hade aldrig varit i England, tittade nyfiket ut genom fönstret när bussen startade, tyckte att något såg bakvänt ut och kom ihåg att det var vänstertrafik. Landskapet som flimrade förbi utanför var precis så där grönlummigt som det är i de där fåniga engels­ ka deckarna morsan vägrar missa på somrarna – med gröna kullar och ängar, får och tegelhus. Jag läste texterna på skyltar och bilar, men tröttnade på det och sneglade mer och mer på killarna bredvid mig. Jag petade lätt på den kraftiges arm. ”Vad lyssnar du på?” frågade jag. 9


Han tog av sig lurarna och räckte över dem till mig. Jag kände igen låten: Barn av vår tid med Nationalteatern. En av farsans favoriter. Jag kunde texten utantill. ”Den är bra”, sa jag. Han nickade. ”Man känner igen sig.” Känner igen sig? I vad? I ”att slå pensionärer på käften”? ”Thinnertrasan tar mig till ett annat land”? ”Där kan vi låta betongen gunga! gasa och sniffa och flumma”? Farsan är docent i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, morsan jobbar som dramaturg på Dramaten. De måste ha varit nördar när de var unga. Farsan känner inte igen sig i Barn av vår tid. Det kan han inte göra. När han lyssnade på den någon gång i forntiden måste det ha varit för att leva ut andra känslor. Så här är det riktiga livet. För dom som inte lever bakom böcker, ungefär. Tankarna på farsan och låten for genom skallen, men jag sa naturligtvis inget om det. Jag nickade bara tillbaka. ”Verkligen”, sa jag och försökte få det att låta som om jag inte frågade, utan instämde. Snart var lurarna borta ur öronen och samtalet i gång. Den kraftige hette Leo och den lille Simon. De bodde i Enskededalen och var lika gamla som jag. Jag talade förstås också om vad jag hette och var 10


jag bodde. Men redan då insåg jag i ett ”aha” att jag kunde välja vad jag berättade. Ingen kände mig här. Jag kunde bli en annan än hemma. Det handlade inte om att ljuga, i alla fall inte i början. Men jag behövde ju inte prata om allt, åtminstone inte förrän de andra två hade visat mer av vilka de var. Simon skötte det mesta av snacket från deras sida, med ständiga sidoblickar på Leo. Jag märkte att jag själv uppträdde på samma sätt, hela tiden tittade efter vad Leo tyckte. Vi höll oss kvar vid musiken. De hade förstås lagt märke till min t-shirt. Simon sa att de också gillade Hendrix. Snart hade vi upptäckt att vi hade ungefär samma smak – särskilt när det gällde 60- och 70-talsband. Vi kom att prata om olika YouTube-klipp. Simon tipsade om ett där John Lennon och Bob Dylan satt och fyllebabblade i baksätet på en limo. ”Stämningen är precis så där sur som den kan vara på en efterfest”, sa han. Jag hade tänkt berätta om ett som jag tyckte var ganska kul – med ett jazzband där en traktor hade trumsolo – men jag avstod.

11


Skillnaden var att nu när vi inte satt i en bil kände jag något som skulle bli en ständig följeslagare så snart vi närmade oss havet: vinden. Vinden, som tycktes komma rakt framifrån åt vilket håll man än gick, som hackade sönder alla samtal, nötte på nerverna och fick en att hela tiden känna sig lite spänd. Vi skildes vid något jag inte hade något svenskt ord för – en sorts spång eller brygga i betong som ledde ut till fyren. Jennifer kallade den the causeway. Just då låg den under vatten. Hon sa att när solen sken var det gorgeous där ute, men man kunde bara ta sig ut när det var ebb. Hon och Sanna verkade ha bråttom därifrån. De hade väl inte lust att ägna hela natten åt att rätta [- - -] placeringstest. Simon frågade om jag ville hänga med honom och Leo hem och jag tackade förstås ja.

20


4. Leo och Simon bodde i ett ungefär likadant tegelhus som jag – mindre välordnat, men med samma heltäckningsmattemani. I det här badrummet satt det till och med en liten luddig mattbit ovanpå toalocket. Vad var det med engelsmännen? Vad var det bra för? Var det så outhärdligt kallt på vintrarna att de måste ha det så här? Familjen skulle inte komma hem förrän om några timmar. Simon visade mig in i rummet de delade. Det var ganska stort, med två sängar längs sidoväggarna och dubbla uppsättningar av allting – nattduksbord, garderober och fåtöljer. Leo och jag slog oss ner i fåtöljerna. Simon gick fram till sin garderob, trevade lite bakom tröjorna och drog ut tre burkar Guinness. Jag var alkoholanalfabet, hade inte druckit något sedan farsan avskräckte mig från lättöl när jag var liten genom att låta mig smaka för att upptäcka att det var äckligt. Men jag hade sett Guinnesskyltarna utanför pubarna och snappat upp att det var ett irländskt öl som var så mörkt att det närmast var svart – med vitt skum. Nu tog jag emot burken, öppnade den med en van gest, höjde den i en tyst skål med de andra och drack. 21


Smaken var snarare blaskig än skarp, sträv men tam, ganska menlös. ”Gott”, sa jag. Vi gav ifrån oss små grymtande ljud och talade om för varandra hur skönt det var att ta en bärs så här på eftermiddagen. Eftersom jag inte visste hur mycket som krävdes för att jag skulle bli påverkad kände jag uppmärksamt efter om jag märkte något. Snart tyckte jag att en ny sorts lugn spred sig i kroppen. Jag blev avspänd och lite larvig, skrattade överdrivet åt Simons skämt – som var så dåliga att jag inte ens kom ihåg dem fem minuter senare, ännu mindre nu. Simon och jag babblade på och just då hade jag hur kul som helst, men jag kan inte påminna mig vad vi pratade om. Leo sa inte mycket, satt tillbakalutad i fåtöljen och lät oss andra två slåss om utrymmet. Han smuttade på ölen och log när vi kläckte ur oss något som var tillräckligt kul. Leo och Simon verkade inte ana att jag var nybörjare. När burken var slut skramlade det i den, som om det låg en liten stenkula där inne. Vad var det? En sorts krydda? Jag tog emot en andra öl med en klumpig rörelse och tyckte plötsligt att kroppen var stum. När jag hade bälgat i mig den burken också ringde mobilen. Jag fumlade fram den ur byxfickan. 22


Det var morsan. Jag svarade inte, men såg på klockan på displayen att det var dags att gå om jag skulle hinna hem till middagen hos MacKenzies. Vi kom överens om att ses utanför YMCA på kvällen. Jag stolpade i väg på överraskande vingliga ben. I samma ögonblick som jag steg ut genom ytterdörren ringde morsan igen. Jag förstod att jag inte skulle bli av med henne och tog emot samtalet. ”Varför svarar du inte?” frågade hon. ”J-jag hörde inte s-signalen”, påstod jag och tyckte att tungan inte riktigt lydde. ”Du låter konstig”, sa morsan. ”Var är du?” Sluddrade jag? ”Jag har varit hemma hos ett par kompisar och nu är jag på väg hem”, svarade jag och ansträngde mig för att uttala varenda stavelse tydligt. ”Nu låter du ännu konstigare. Är det nåt fel?” ”Nejdå, det är inget fel.” ”Varför ringer du inte?” ”Jag har ju sagt att jag inte kan göra det hela tiden.” ”Hur var lektionerna?” ”Vi har bara haft ett prov för att se hur mycket vi kan. Jag hinner inte snacka nu, morsan, jag måste skynda mej hem till middan.” ”Hur är lärarna då?” ”Dom verkar väl bra. Jag måste sluta nu, morsan.” Vi lade på. Jag fick syn på en tidningskiosk – med 23


en löpsedel för The Sun, som verkade vara handskriven och skrek ut skvaller om en person jag aldrig hört talas om. Där köpte jag ett paket tuggummi och serietuggade på dem för att inte stinka öl. Jag klev in genom dörren i samma sekund som Judy ställde fram maten på bordet. Kroppen kändes fortfarande otymplig. Armar och ben reagerade långsammare än vanligt. Jag skärpte mig för att gå in till min plats utan att verka ostadig och fortsatte att anstränga mig för att hålla ordning på orden i munnen. Det var ännu svårare på engelska. Sluddrade jag verkligen inte? I ett bakvänt försök att dölja det jag tyckte var uppenbart pladdrade jag på extra mycket, samtalade glättigt om allt möjligt. Vi kom in på att MacKenzies var skottar – det hade jag inte tänkt på, fast det borde ha varit självklart med tanke på namnet. När vi hade ätit färdigt hämtade Judy klanens kilt i en garderob och frågade om jag ville prova den. Naturligtvis ville jag det. Fortfarande svajig dök jag in på toaletten, drog av mig byxorna och försökte få på mig den rutiga kjolen. Jag lyckades inte få den att sitta uppe, blev tvungen att hålla fast det grova, tunga tyget med högerhanden och gå ut till Judy, som hjälpte mig att fästa den. Colin erbjöd sig att ta en bild med min mobil – det var den enda fotomöjlighet jag hade, morsan hade underligt nog inte tänkt på att skicka med kameran.

24


Vi gick ut i trädgården, där jag poserade på gräsmattan med överdrivna gester. När vi hade fått ihop några bilder som dög lufsade jag in på toan igen, bytte om till jeansen, lämnade tillbaka kilten, tackade, sa att jag behövde vila och gick upp till mitt rum. Jag märkte plötsligt att jag var dödstrött, sjönk ner på sängen och somnade. En timme senare vaknade jag och tyckte att kroppen kändes som vanligt. ”Dom märkte ingenting”, sa jag högt. Jag sluddrade inte det minsta.

25


Det var morsans idé att jag skulle åka på den där språkresan till England. Om hon visste om hälften av vad som har hänt sedan dess skulle hon inte bara ångra sig – hon skulle antagligen tycka att hon hade gjort sitt livs misstag. Ett nytt land. Nya människor. Här vet ingen vem datanörden Max är och han börjar hänga med de coola killarna Leo och Simon som är mer vana vid alkohol och uteliv. I skolan träffar han också den engelska tjejen Cate. Under resan förändras Max, helt nya sidor kommer fram. Frågan är om han själv vet vem han är? Nominerad till Spårhunden, Svenska Deckarakademins pris till årets bästa barn- och ungdomsdeckare “Steg för steg växer boken till en skickligt utformad studie i aggressivitet.” YING TOIJER-TOIJER NILSSON, SVD

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD/MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSCOLLAGE: NIKLAS LINDBLAD OMSLAGSFOTON: SHUTTERSTOCK


9789172995895