9789174993509

Cees Nooteboom En s책ng om sken och vara

Cees Nooteboom

EN SÅNG OM SK EN OCH VARA

Översättning av Per Holmer

Modernista stockholm

O detta sällsamma bländverk. Subtila lögnväv, förväxling av vara och sken.

Fr eder ik va n Eeden, Het lied van schijn en wezen, III

1 » S å h ä r måste en författare göra«, sa författaren. »Sväva som en örn över personerna han vill följa. I det här fallet doktorn och översten.« »De båda existerar alltså?« frågade den andre författaren. »Du utgår ifrån befintliga figurer?« »De existerar i samma ögonblick som jag hittar på dem«, svarade författaren, utan att vara helt säker på sin sak. Samtalet tråkade ut honom. Han skulle ha kunnat förklara för den andre författaren att han inte såg vare sig doktorn eller översten framför sig, att han hittade på dem alldeles nyss, under samtalets gång, för att slippa allt tjat (om hantverket, gud bevare mig, och varför skriver du ingenting nu för tiden). I de tomma hallarna där han just nu vistades i tankarna – en stationshall, ett lasarettsväntrum, en gymnastiksal – skymtade han vagt konturerna av en militärgestalt. Epåletter, operettaktigt värre. Historien utspelades alltså inte i nutid, eller också var det på en helt annan kontinent. Ty vem här och nu går väl omkring med dylika epåletter? »Hur gamla är de?« frågade den andre författaren.

Författaren svarade inte. Visste han nu att det rörde sig om en kasern bara för att han hade skymtat epåletterna? I nämnda kaserns tomma matsal såg han stetoskopet vandra förbi, åtföljt av inget eller ingen. Föremålet flög förbi, tämligen långsamt, på mänsklig höjd genom rummet. Men vad gjorde doktorn där i kasernen? »Vad gör en doktor i en kasern?« frågade han. »Han är och besöker sonen«, sa den andre författaren, vars egen son just gjorde rekryten. »Säkert, med stetoskopet i högsta hugg«, sa författaren stingsligt. Han såg epåletterna vända sig mot stetoskopet, och medan 9

medicinarattiraljen förblev dödstyst svävande i rummet, ryckte det till i högerepåletten, tveklöst orsakat av den tills vidare osynliga armen nedanför. Upprördhet alltså.

Just som han tyckte sig urskilja skuggan av ett huvud och den allra första manifestationen av ett ansikte, sa den andre författaren: »Tänka sig att du av alla människor en vacker dag skulle skriva en läkarroman!« Författaren svarade inte, rädd för att alltsammans skulle fara sin kos, och fick också sin belöning. På väggen bakom epåletterna framträdde ett porträtt, inramat och bakom glas, av en uniformsklädd man med ett antal riddarordnar. Underskriften med kyrilliska tecken lyckades han inte uttyda, men nu insåg han att stunden var inne att få den andre författaren att packa sig i väg.

10

2 Ä n n u två timmar efter det att den andre författaren en s­ mula förorättad av det abrupta avskedet (»näst intill oförskämt«) hade gett sig av, satt författaren kvar i samma hållning bakom skrivbordet. Det vilar något outsägligt tröstlöst över författares ensamhet i arbetsrummet. Förr eller senare i deras liv infinner sig ögonblicket då de börjar ifrågasätta vad de ägnar sig åt. Och underligt vore väl annars. Ju längre man lever, desto mer påträngande blir verkligheten, men samtidigt också mindre intressant just för att den finns där i så riklig omfattning. Behöver det verkligen tillfogas något ytterligare? Bör påhittat staplas ovanpå det redan existerande enbart för att en person i sin ungdom, då han ännu hade föga erfarenhet av vad som brukar benämnas verklighet, på eget bevåg tänkte ut en gnutta pseudoverklighet och framgent av både kreti och pleti kom att kallas författare?

På pappersarket framför sig hade författaren redan hunnit kasta ner en rad: »Översten förälskar sig i doktorinnan.« Radens fullkomliga banalitet fick honom att må illa. »So what«, mumlade han. »Översten blir förälskad i doktorinnan.« Trots att författaren med sina högtravande prosadikter hade förvärvat sig ett rykte som litterär estet, brukade han som regel vara ganska grovkornig i den trängre kretsen. »Epåletterna knullar stetoskophustrun. So what?« Vad rörde det honom? Utan tvivel var såväl överstar förälskade i doktorinnor som doktorer i överstinnor på samtliga fem kontinenter – och eftersom det sedan ett antal sekler fanns gott om både överstar och doktorer, hade självfallet hans berättelse redan hunnit skrivas ett antal hundra gånger, men då av livet självt. Å andra sidan gällde givetvis samma­lunda för allt mellan himmel och jord. Varenda variant var redan uttänkt, 11

eftersom den redan en gång hade tilldragit sig. Det fanns författare som menade att en av dem nedtecknad berättelse skulle förtydliga något om själva verkligheten, men vad fyllde då det för syfte? Nämnda tydlighet skulle i så fall blott bli en del av läsarens verklighet, och vad var till syvende och sist läsaren annat än ett tänkbart ämne för en berättelse?

Författare, menade författaren, diktar ihop en verklighet som de själva slipper leva i, men som de likafullt har makt över. Han sköt undan det ännu så tomma arket framför sig. Var det verkligen sant? Hade han någon makt över dessa bägge ansikten som han nu så sakteliga såg ta gestalt? Eller hade de måhända makt över honom?

Doktorns ansikte var blekt och finskuret (vilket påfund! Som om inte miljontals bleka och finskurna ansikten redan har hunnit både uppenbara sig och försvinna på jorden!). Men nu var det faktiskt både blekt och finskuret. Kyliga, en aning utstående ögon som inte skulle skifta uttryck ens om de fick syn på något fruktansvärt, håret hos ögonbryn och fransar i svarta mjuka strån och munnen nära nog färglös samt en aning för välformad. Det mest manliga hos ansiktet var i själva verket denna hårighet, som tycktes forsa ut från skallen och vållade en skäggväxt som även om den sannolikt behövde tuktas två gånger dagligen inte desto mindre dröjde sig kvar likt ett blånande skimmer under den vita huden. Mörker under ljus, tänkte författaren, och på bladet framför sig antecknade han: »likt vatten under is på vilken ingen ännu skrinnat«, avrundade med ett frågetecken och strök över alltsammans igen. Nu var det något annat som upptog hans tankar. Om det låg någon form av makt i att beskriva fysionomin hos icke-existerande människor (att förse icke-existerande människor med en fysionomi) utifrån en inre, icke verifierbar vision – i så fall vore väl höjden av nämnda makt att förse dessa icke-existerande figurer med namn, som om de i själva verket stod inskrivna i ett eller annat befolkningsregister. »Stefan, Stefan, Stefan«, sa översten och prickade doktorn 12

mellan stetoskopets bägge sirliga nickelhalvbågar som hade släppt igenom så mycket dödsmärkt rosslande. »Stefan, jag kan lova dig att det här innebär slutet.«

13

3 A t t vadå innebär slutet? undrade författaren, och började känna sig lätt illamående. Det hade gått två veckor sedan han slutade röka, och fingret som översten stack i bröstet på doktorn lyste brandgult av nikotin. Det rörde sig om ett brett och kort pekfinger, som till fullo stämde överens med överstens fysik, ty även om epåletterna just hade svävat en bit ovanför stetoskopet (något svävande var det hädanefter inte tal om, inte sedan den bastant köttiga gestalten hade fyllt i den tomma drömbilden nedan­för gulddekorationerna), var översten i själva verket, eftersom han nästan helt saknade hals, inte längre, utan snarare tvärtom kortare än doktorn.

Författaren lyssnade för en stund utan att uppfatta, eller rät­­tare sagt utan att registrera vad han uppfattade, regnet som tickade mot rutorna, innan han nedtecknade: »Hur kan man se på en person om han beundrar Schopenhauer?« Han kastade ett öga på vad han just hade skrivit, strök ordet Hur och ändrade bokstaven k i kan till en versal. Om en person beundrar Schopenhauer utgör det tillika en del av hans vara, och i så fall, tyckte han, bör det väl också i någon mån framgå av vederbörandes utstrålning. Han tvekade. Att ha beslutat att översten beundrar Schopenhauer är auktoritärt nog bara det, och bör nu det till råga på allt dessutom framgå av mannens yttre! Kan det någonsin, frågade han sig, i den samlade balkanska rövarkulan (se bara dessa halvimbecilla kungaporträtt med kyrilliska skrivtecken, det rörde sig självklart om Balkan!) ha funnits en enda ­övers­te som läst Schopenhauer? Som haft ens en ynka liten volym med hans populäraste aforis­mer i huset? Och skulle man i så fall kunna märka det på honom? Han gick bort till bokhyllan, drog ut ett Schopenhauerband och slog i all hast upp en sida på måfå ­in­nan 14

han ställde tillbaka skriften igen. Fem minuter senare drog han ut den ännu en gång och fördrev nästa timme med att läsa och bläddra. Under samma timme blev överste Ljuben Georgiev monarkiförespråkare, bullermotståndare, i egna ögon en cyniker, samt ogift. Men allt det där hade han givetvis varit redan dessförinnan.

15

4 D e t hade börjat regna. Doktor Fičev bad att få rekommendera sig, varpå översten motvilligt lät honom gå. Väl på sitt rum tog han av vita rocken, lade ner stetoskopet i det därför avsedda etuiet och trädde på sig uniformsjackan framför spegeln. »Jag kan lova dig att det här innebär slutet«, mullrade det vidare i skallen, men vad var å andra sidan inte nära slutet hos Ljuben?

Såsom han, denne så ocyniske cyniker, kunde bli upprörd av vad som helst, borde han vakta på hjärtat. Schopenhauer, som han enligt Fičevs förmenande knappast kunde ha läst ens en rad av, var den störste filosofen genom tiderna, Bulgariens förflutna hade mörkats av turkarna, Berlinkongressen hade arrangerats av ett koppel svindlare, om den där Battenberg väl haft något att komma med skulle han ha låtit sig krönas till bulgarisk tsar, varför skred ryssarna oss till undsättning vid Plevna, när de efteråt ändå lät oss… och så vidare.

Doktorn suckade, och kom på sig med att göra det samtidigt som han betraktade sig själv, en suckande man i en spegel. En som inte hyste något intresse för Bulgarien, som det kunde kvitta om den tyske adelspajasen si eller så var kung eller tsar, som i själva verket hatade ryssarna, en som helst av allt skulle lämna såväl armén som Sofia med detsamma. Och bege sig vart då?

Till det enda land dit en man som såg ut som mannen i spegeln framför honom kunde tänkas fara: Italien. Och med en vision av ljus och palats och solsken över vidsträckta torg stegade han ut i regnet. Men tanken på överste Georgiev släppte honom inte ur sitt grepp. Varför just den mannen, en hjälte från turkkriget som hade spelat en viktig roll redan under upproret -76, i alla avseenden hans egen motsats, nu på sistone hade sökt upp honom i tid och otid, och varför han så hade tillåtit, även om det kanske inte 16

var rätt ord, förblev honom en gåta, och lika svårt var det att avgöra om nämnda gåta var angenäm eller oangenäm. De stickiga, aldrig skyggande svarta ögonen som man fick riktade rakt emot sig likt två gevärspipor från det breda, alltför bulgariska ansiktet, det tvärhuggna, barska tonfallet, som om alla och envar vore hans underordnade, och på samma gång ett slags besynnerlig svaghet, som om översten förtärdes eller kände sig jagad av något som han inte förmådde sätta ord på eller, om han trots allt skulle lyckas, hur som helst skämdes för att uttala högt. Han uppvisade, tyckte doktorn, symptomen hos en människa som just för första gången underrättats om sin obotliga sjukdom och helst av allt här och nu skulle vilja slå ner personen som haft den oangenäma plikten att överlämna beskedet, som om det skulle tjäna något till.

Doktorn stannade upp och lät en bondkärra passera. Skallarna på de vita oxarna dignade under oket i regnet. Hovarna satte milda stämplar i gyttjan, där de genast flöt samman likt dregelslem. Bulgarisk gyttja, tänkte doktorn, samtidigt som det slog honom att något av gåtan bakom deras relation bottnade i att han samtidigt också kände sig som Ljuben Georgievs underordnade. Så snart han vistades i dennes närhet märkte han att han förvandlades till en passopp, någon som fikar efter ett gillande ögonkast från sin husbonde inför det ena eller det andra, fastän han känner till en förfärlig hemlighet rörande samme husbonde.

Men vad nämnda hemlighet skulle kunna vara hade doktor Fičev ingen aning om.

17

5 Vi d det här laget visste författaren mer om Bulgarien än någon annan i bekantskapskretsen. Det var för all del ingen bragd, eftersom dittills inte en kotte fattat ett dyft av den forna häxkitteln Balkan, med undantag för en och annan frimärkssamlare. Bosnien, Serbien, Hercegovina, Rumänien, alla dessa gränser som hade dansat av och an, alla kringirrande färgfält över kartbilden som på Ethnographische Karte der Europäischen Türkei zu Anfang des Jahres 187 7 von Carl Sax, k.u.k. österreichisch-ungarischer Consul in Adrianopel – gult för schismatisk-ortodoxa bulgarer, brunt för muslimska bulgarer, och så alla dessa övriga virvlande färgtoner från det rämnade prismat för graeco-vlaker, grekisk-ortodoxa serber, romersk-katolska serbokroater och till råga på alltihop dessutom makandet på statsgränser, där varenda ny var genomdränkt med meningslöst blod. Det kanske rentav var enda nyttan med berättelsen som han skrev, att åtminstone han ägnade saken en tanke, även om han så inte skulle få användning för ens en hundradel av alla fasansfulla och makabra visioner som ångade upp från kartorna och boksidorna: förgångna och bortglömda slakter, historiens bindväv, ett lidande som ingen någonsin mer skulle kunna föreställa sig en gång varit verklighet, och som dessutom tjänat ett syfte.

Lidandet, tänkte han, borde gå att väga, borde ha sin egen spe­ cifika vikt, vara synligt som en metall som inte existerar någon annanstans, en oföränderlig valuta där lik, blod, sårskador, sjukdomar och förödmjukelser fanns lagrade, och som skulle ligga kvar på slagfält och avrättningsplatser, i fängelser och lasa­rett, ett monument som ständigt och överallt skulle betyda en och samma sak.

I en vag irritation drog han sig till minnes att han några dagar 18

tidigare hade stött ihop med den andre författaren i utgången från universitetsbiblioteket. De hade gått och fikat och den andre författaren hade, i vanlig ordning, gluttat i hans kasse för att kolla vilka böcker som han lånade hem. »Hmm… The Balcan Volunteers…« Han hade kikat i boken och sedan dessutom bläddrat igenom Guide Bleu för Bulgarien, som författaren efter ihärdigt tjat hade lyckats få med sig från kartrummet, och de påvra prospekten med uselt färgtryck som han varit och hämtat på bulgariska turistbyrån. »Hmm… Bulgarien… ett osedvanligt charmlöst land, inte sant? Den trognaste vasallen av alla dessa länder, det är därför som man aldrig hör talas om det. Sofia verkar vara en bondhåla i klass med Assen.

Har aldrig varit där och har ingen längtan dit. Östblocket är över huvud taget inget som lockar.« Den andre författaren var alltid tvärsäker på sin sak. Hans liv var föredömligt indelat. År efter år utkom en ny roman eller novellsamling av hans hand, hans arbeten blev översatta till främmande språk och rönte dessutom uppskattning på hemmaplan, han satt i såväl prisjuryer som kulturrådet och – vad som förbryllade författaren allra mest och ärligt talat nog även fyllde honom med viss avund – han verkade till på köpet finna nöje i att skriva. »Kurorter i Bulgarien«, mumlade den andre författaren, som fortsatte sitt fiskande i kassen. »Koprivsjtitsa, herre jösses, vilket språk. Är du säker på att du själv kan uttala det? Tänker du åka dit?« »Nej«, svarade författaren kort, och tillade lite nonchalant: »Jag behöver det här för min berättelse.« Den andre författaren stönade och sköt ifrån sig plastkassen med spretande fingrar. »Håll till godo«, sa han innan de tog adjö.

19

6 Ö v e r s t e n hyste inga högre tankar om sig själv som soldat, även om han aldrig någonsin skulle medge det. I tre omgångar hade han deltagit i den avskyvärda slaktdrabbningen vid Plevna som en av befälhavarna för sju och ett halvt tusen frivilliga bulgarer i ryska befrielsearmén. Likstanken om sommaren, de uppskurna hästarna, de halvt förruttnade soldaterna med bajo­ netterna som fortfarande stack rakt upp i tomma intet, alla dessa gruvliga detaljer som man både såg och inte såg, de kluvna skallarna där svärden ännu satt kvar, gyttjan över liken, lik som hunnit bli damm, förnäma, enfaldiga, löjliga och halva lik: hur det nu kom sig brukade bilderna glida ur minnet och försvinna efter varje nytt förlorat slag.

De långa månaderna av sysslolös väntan i ryska generalstabens fältläger hade han fördrivit med att exercera och läsa Chilendarski. Boken var visserligen skriven för över hundra år sedan, men ingen annan hade någonsin lyckats väcka samma liv i Bulgariens storslagna förflutna, och emellanåt hoppades översten att den store författaren skulle vistas någonstans där han kunde se att nu äntligen, mot slutet av 1870-talet, hade den stora frihetskampen mot de turkiska barbarerna tagit sin början. Men trots att han själv hade visat prov på hjältemod både vid Sjipkapasset och på andra platser, och dessutom blivit vederbörligen dekorerad av ryssarna, ifrågasatte han sin egen kallblodighet. Först efter Osman Paschas desperata utbrytningsförsök från Plevna, i hans ögon att ta till harvärjan, hade mardrömmarna börjat infinna sig.

Ylet, jämmerlåten och stönen från turkarna där de satt fångna i snön som frusit till is, alla dessa stupade under dödsmarschen till Ryssland som efteråt låg omringade av ett ondskefullt kråkmoln 20

paltlumpinsvepta i svarta, frostnupna klungor på den ödsliga vita slätten.

Natt efter natt drog de fram genom drömsömnen, trettiotusen förlorare som lämnade efter sig en sträng av döende och stupade som i sin tur blev avgnagda av halvförvildade hundar och grisar.

En gång hade han, tillsammans med en grupp ryska officerare, suttit stilla på hästryggen och betraktat en kamp mellan hundar och grisar om två sammanfrusna lik. Ryssarna var berusade och hade delat upp sig i två lag, grislaget och hundlaget. Grisarna puffade hela tiden tvillingliket framför sig med obscent uppnosiga trynrörelser, hundarna ryckte i samma stycke och släppte bara taget för att yla gällt i högan sky: det lätet, jämte grisarnas kräkljud långt ner i strupen, förföljde översten om nätterna och fick honom att själv vakna upp med ett skrik som från en stucken gris. Men då var det mörkt, den bulgariska nattens svarta block pressade sig mot landskapet medan hans egna drömbilder ­tvärtom var lika rysansvärt skarpa som tilldragelser i onaturligt grällt solsken.

Han skämdes inför kalfaktorn, som då hade tänt fotogenlampan och betraktade honom med fasa i blicken, så som det inte anstår en kalfaktor att iaktta sin överste. En gång, på militärakademin där han genomgått sin utbildning, hade den gamle preussarofficeren som lärde ut militärteori och som han somliga kvällar brukade spela ett parti schack med, inpräntat: »Segra är intet, min gosse, segern lämnar inga spår, den är bara en ren och skär lättnad. Att förlora däremot, det är livet.« Eftersom den mannen hade för vana att uttrycka sig i paradoxer nöjde sig Ljuben med ett litet skratt, varpå tysken – som han för övrigt hade att tacka för kärleken till Schopenhauer – sa: »Skratta du! I sinom tid kommer du att fatta: vid spelbordet, bakom schackbrädet, med kvinnor och i krig – förlora är livet, segra är döden, för efteråt återstår ingenting. Inte precis ortodoxt, jag vet, och jag borde väl inte säga det, men du verkar ju ändå kunna ta det. Schack matt.« 21

7 Ö v e r s t e n hade ingen att tala med om mardrömmarna. Den ende som han någonsin brukade konversera längre än fem minu­ ter var Fičev, men han drog sig likafullt för att inviga doktorn i hemligheten som han i tysthet kallade sin svaghet, om så enbart för att man aldrig kunde vara säker på hur man hädanefter skulle framstå inför det där kyliga ögonparet. Dessutom tycktes det enda som doktor Fičev tog vid sig av vara barbariet i ryska generalstabens fältläger. »Tänka sig bara«, sa han, »här residerar alla ryssars tsar och då finns det inte en enda latrin i hela lägret. Tsaren skiter hukande direkt på marken precis som grisarna, hundarna och soldaterna i fält. Barbariet tar sin början på vår sida Adriatiska havet, vi är födda på fel sida.« Och på det följde så ytterligare en lyrisk drapa om Venedig, Florens och Rom. Svärmerierna om den dolda storhet som Ljuben Georgiev brukade kontra med ( bortsmusslat!

Simon den store! hela vår glansfulla medeltid! Tărnovo! alltihop försvunnet under femhundra års turkiskt träck !) åhörde han ­artigt och tankspritt. Karojans hjältedåd, Preslavs och Ohrids storslagenhet, freskomålningarna i Bojanakyrkan och den sista stora guldåldern under Ivan Sjisjman innan det turkiska mörkret för gott lägrade sig över landet: allt det där verkade inte säga honom ett ringaste dugg. Det fanns bara en kultur, den latinska, ljusets kultur. Bulgarer var samma barbarer som ryssar och turkar, och Balkan rena rama helvetet, en kokande kittel full med blod från sinnesslöa och meningslösa krig. Det enda att göra med den vore att stoppa alltihop i en stor blodkorv och låta resten av världen äta upp den.

Alla krigets fasor hade gjort doktorn egendomligt likgiltig. »Det hör Balkan till«. Det hade inte rört honom i ryggen, som 22

om där under den blåvitskimrande huden låg ett metallpansar som inte släppte igenom någonting över huvud taget. Han hade opererat, sågat, skurit och lyssnat till vrålet under sig, med känslo­lösheten hos en mekanisk docka. I stället såg översten, som ofta brukade fånga upp allt skrik och ylande redan på håll, på nytt de turkglufsande grisarna framför sig, och i dylika stunder hatade han Fičev eftersom han nu hade att emotse ytterligare en sömnlös natt.

Den enda gången som han försiktigt hade antytt något om sambandet mellan blod, död, krig och mardrömmar hade Fičev reagerat rakt igenom ironiskt. »Hör på nu, Ljuben«, hade han sagt, »ert yrke handlar om blod och sårskador. Ni inbillar er ständigt och jämt att allt är frid och fröjd om ni bara lyckas sitta stadigt i hästryggen under en parad, om ni väl har ägnat er några år åt Clausewitz och studerat en massa tjusiga kartor över truppförflyttningar – men alla dessa pilar, linjer, offensiver och manövrer måste sedan översättas till bölande ryssar, vrålande turkar och dina egna mardrömmar, om du har några.« Just det ögonblicket hade etsat sig fast i minnet hos översten.

Det inföll på sommaren -78. Då tog Fičev för första gången ordet mardröm i sin mun. De traskade förbi en av de stora glassbombs­ liknande byggnaderna i centrala Sofia. Solen sken, det var hett och klar himmel, och i fjärran kunde man skymta bergen där det tunga godmodiga Vitosjamassivet nådde allra högst. »De hemsöker mig natt efter natt«, sa översten.

Doktorn stannade upp. »Du är ju galen«, sa han. »Bara ta och svep en grozdova innan du drar dig tillbaka.« »Då blir det bara värre«, sa Ljuben Georgiev. »Då ser jag…«

23

8 H a t var nog rätta ordet att beskriva den känsla som överväldigade författaren när han betraktade dessa tre sista ord. »Då ser jag…« Då ser jag vadå? tänkte han, och insåg att han aldrig någonsin skulle finna svaret. Varför hade han, för fyra månader sedan, stannat upp mitt i en mening? Telefonen, någon råkade ringa på dörren, förkylning dagen därpå, därefter en uppläsning någonstans, två månader i Spanien där han hade ägnat sig åt annat, ett brödknäck, alltså något föraktligt, ty en »riktig« författare låter sig inte slitas från sitt arbete. Nåväl, han hade rest bort, tagit med sig skrivboken med sin berättelse som talisman, från hotellrum till hotellrum, men aldrig mer kastat ett öga i den. På så vis hade hans överste och hans doktor slumrat vidare, frysta i ögonblicket för den där sista meningen, översten med munnen ännu halvöppen, som om filmredigeraren hade stannat upp bilden på klippbordet, och kvar i samma halvöppna mun låg detta ord som skulle följa efter »jag«. Men vad var det för ord?

Hatkänslan riktades inte mot att han hade slutat just där och då, nej, den gällde det större problemet: bländverket, fifflet.

Läsaren ( läsaren!) skulle aldrig få veta något om de båda måna­derna däremellan, skulle aldrig känna till att det godtyckliga ord som han just stod i begrepp att nedteckna för att komma vidare i berättelsen inte var samma ord (sannolikt inte var samma ord) som han hade velat nedteckna då för två månader sedan. Likafullt skulle det komma att bli det ord som översten hade haft på tungan, och genast efteråt skulle det bli just detta ord, och inget annat, som översten kunde ha sagt, eftersom det var ordet som han hade sagt. Vad han än fann på, skulle påfundet bli verklighet för läsaren.

24

9 » Då ser jag spöken.« Doktorn följde med blicken en stor vit hund medan den i sakta mak, som om den när som helst kunde lägga sig ner för gott, traskade vidare i skuggan av byggnaderna, och först då hunden mycket riktigt hade lagt sig ner och av allt att döma faktiskt också dog, sa han: »Spöken i uniform då?« Överstens breda näve, som utan att fatta runt något föremål redan formades i ett krampartat grepp, föll lodrätt mot doktorns axel och nöp sedan åt så häftigt att det var som om han tänkte pressa ut det milda hån som hade ekat fram i kommentaren, likt saften ur en frukt. »Nej, stupade, lik, hopklibbade, med hål i. Lik med ansikten som påminner om mitt. Lik som pladdrar, men jag hör inte vad de säger.« »Ingen drömmer någonsin sig själv«, sa Fičev. »Du drömmer om dig själv, du är på flykt, du gör något, men du ser aldrig dig själv.« »De har mitt ansikte.« »Vet du själv hur du ser ut? Du som till och med rakar dig utan spegel!« Översten ryckte på axlarna. Han ogillade sitt eget yttre, följaktligen beskådade han det så sällan som möjligt. Det förvånade honom inte alls att Fičev fann det märkligt, ty vad den saken anbelangade var doktorn precis som ett fruntimmer. Han kunde inte passera en spegel utan att glo i den, som om han vore rädd att annars inte finnas till. »Av och till driver de mig till vanvett«, sa han. »Vilka då?« frågade doktorn.

Först ville Ljuben klippa till honom, men i stället sa han: 25

»Mina mardrömmar. Härom natten vaknade jag fem meter från sängen med blodig skalle.« »Men kriget är ju slut för länge sedan?« »Det är just det«, sa översten, »jag hinner grubbla för mycket.« »I den här satans avkroken i världen bryter det förr eller senare ut ett nytt krig«, sa doktorn uppmuntrande. »I så fall får de här skurkarna i Berlin ta på sig skulden«, sa översten. »Om inte dessa så kallade stormakter hade schackrat bort vårt land… Var det vad vi kämpade för, att skänka Niš till Serbien och Dobrudzja till Rumänien, till de latinska hororna?« Den breda näven for genom luften, ett vapen som söker en motståndare. Stefan Fičev tog ett kliv bakåt. Den grovhuggna handens självsvåldighet gick honom på nerverna. Som den rörde sig av och an framför honom – snarare ett föremål än något som kunde kallas för en hand – ett föremål av kött och ben som utan ytterligare order var ute efter att tillintetgöra. En bulgarisk hand, tänkte han, oförmögen att smeka, oförmögen till milda åtbörder och med nöd och näppe förmögen att skriva redigt, och ställde sig frågan om handen i fråga, jämte översten som till syvende och sist häktade fast vid den, inte rentav sammanfattade hela hans aversion mot sina landsmän, människor med händer fullt i stånd att strypa en annan, men som bakom sin styrka dolde såväl svaghet som kaos – ett kaos som, vilket han själv fann en snillrik tanke, bara blev ännu farligare om man lät den sortens händer ta sig an det. En gång ute på slagfältet hade han sett översten fatta en hund i nackskinnet och lyfta upp den just som den tänkte sätta av mot liket efter en sergeant som stått honom nära, för att därefter med bara ena handen slunga i väg den så häftigt att djurets nacke brast med ett torrt läte i samma ögonblick som han släppte taget.

De teg och korsade gatan. Nu när Östrumelien stannade hos turkarna och andra stycken av landet kort och gott hade skänkts bort av en skara herrar vid ett fjärran tyskt runt bord, skulle det inom högst tio år på nytt bli dags för samma karusell igen, där var Fičev klarsynt, men tycktes ändå inte oroa sig för eget 26

vidkommande, då skulle det ju bara ännu en gång bli dags att hacka och såga i godan ro och låta skriken under sig blåsa hädan i den blodstinkande luften. Han ordade vitt och brett om konst, men inför åsynen av de mest gruvliga fasor förblev han järnhård. Översten visste inte att doktorn i samma ögonblick tänkte på händerna hos Rafael, Michelangelo och Mantegna. Andra händer, händer som en gång hade skapat, händer som inte bara dög till att slita saker och ting itu.

Han kastade en blick på den breda gestalten vid sin sida, på det breda ansiktet som med ett uttryck av permanent vrede riktades ner mot marken. Vad är det som binder mig till den dåren? tänkte han. Någon gång bara måste han följa med mig till Italien.

Då ska jag visa honom att det finns andra saker här i världen än detta evinnerliga slakthus fyllt med analfabeter. Och då vill jag se hur han tittar, då vill jag se hans blick. Jag ska förpesta hans Bulgarien för evigt. Men han var inte helt säker på att det skulle lyckas. »Jag ger dig en dos brom«, sa han, och då lät det som om han talade till en bortskämd unge. Överstenäven knöt sig i byxfickan.

27