9789132159350

Översättare: John-Henri Holmberg

De magiska 12.indd 1

11-01-17 13.57.14

Ett

D

avid MacAvoy – hans vänner kallade honom Mack – var inte en osannolik hjälte. Han var en omöjlig hjälte.

Först och främst var han bara tolv år gammal.

Och till det kom att han varken var särskilt stor, särskilt klok, särskild godhjärtad eller såg särskilt bra ut.

Dessutom var han rädd. Rädd för vad? En hel massa saker.

Han led av arachnofobi, som är rädslan för spindlar.

Dentofobi, som är rädslan för tandläkare.

Pyrofobi, som är rädslan för eld, fast den rädslan har ju de flesta människor en del av.

Pupafobi, som är rädslan för vissa dockor. Fast han var inte rädd för clowner, även om de flesta förnuftiga människor är det.

Trypanofobi, som är rädslan för att få sprutor.

Thalassofobi, som är rädslan för hav, och som rätt naturligt också ledde till slachofobi, som är rädslan för hajar.

Och dessutom fobofobi, som är rädslan för fobier. Vilket faktiskt är vettigare än det kan verka, för Mack upptäckte hela tiden att han var rädd för ännu mer. Och det skrämde honom att komma på ännu fler otäcka saker att vara rädd för.

Värst av allt, den hemskaste av alla fasor. Mack hade klaustrofobi, som är rädslan för trånga utrymmen. Eller om man nu vill uttrycka det så otrevligt som möjligt: rädslan för att bli levande begravd.

5

De magiska 12.indd 5

11-01-17 13.57.14

Så Mack var inte en tolvåring man väntade sig skulle bli en av de största hjältarna i mänsklighetens historia – inte alls den person man väntade sig skulle försöka rädda världen från den största ondska som någonsin hotat den.

Men det är precis det som den här berättelsen handlar om.

En sak bör man komma ihåg. De flesta hjältar dör på kuppen.

Och till och med när de inte dör själva brukar människor i deras närhet ofta göra det.

Mack såg helt okej ut. Ostyrigt och lockigt brunt hår, genomsnittligt lång, genomsnittlig kroppsbyggnad. Han var allvarligt drabbad av genomsnittlighet.

Bruna ögon hade han också, och brunt är världens vanligaste ögonfärg. Men det var något annat med hans ögon. Han hade ögon som lade märke till saker. Det var inte mycket som Mack missade.

Han lade märke till hur människor tittade på honom, men dessutom lade han märke till hur de tittade på varandra och hur de tittade på föremål och till och med hur de tittade på sidorna i tidningar och böcker.

Han lade märke till detaljer i hur människor klädde sig, hur de rörde sig, hur de pratade, hur de klippte naglarna och hur de höll i sina skolväskor. Han lade märke till en väldig massa saker.

Den här vanan att lägga märke till saker var väldigt användbar i samband med Macks hobby, som var att reta mobbare och sen fly från dem.

Bara fem dagar innan Mack fick veta att han skulle bli tvungen att rädda världen ägnade han sig först och främst åt att rädda sig själv.

Mack gick i högstadiet på Richard Gere-skolan i Sedona, som ligger i den amerikanska delstaten Arizona. (På skolmatcherna använde de hejaropet ”Kör hårt, tandkarpar!”) På många sätt var det en fantastisk skola, men på andra sätt var den förskräcklig. Den 6

De magiska 12.indd 6

11-01-17 13.57.15

hade gymnasieförberedande undervisning i yoga och som tillval fanns det något som hette icke tävlingsinriktad bowling.

Dessutom hade den fler mobbare än vanligt, vilket betydde att mobbarna blivit tvungna att organisera sig. Var och en av mobbarna på Richard Gere-skolan hade ett särskilt, eget mobbningsrevir bland eleverna.

Idrottarna hade en mobbare, skateboardåkarna hade en mobbare, fjortisarna hade en mobbare. Knarkarna hade en mobbare, men han var ofta rätt utflippad och följaktligen inte särskilt bra på att terrorisera folk. Nördarna hade en mobbare och geekarna hade en annan. Till och med gotherna hade en mobbare, men han låg hemma i körtelfeber, så emomobbaren vikarierade för honom.

Men det fanns en mobbare att styra dem, en mobbare att se dem, en mobbare att fånga dem och att i mörkret ge dem på nöten.

Och den mobbaren hette Stefan Marr.

Precis som Mack gick Stefan Marr i sjunde klass. Till skillnad från Mack var han femton.

Stefan var storväxt, blåögd, blond och stilig. Och skräckinjagande.

Stefan var inte någon studiebegåvning. Låt oss uttrycka saken så, för alla andra sätt att formulera det skulle kunna låta tarvligt.

Men han var orädd. Där Mack hade tjugoen identifierade fobier hade Stefan noll. Faktiskt skulle man kunna säga att han hade ett negativt antal fobier, för det fanns vissa otäcka saker som till och med fullständigt normala människor undvek men som Stefan drogs till.

När Stefan fick se en skylt med texten ”Varning för hunden” uppfattade han den som ”Välkommen in”.

Just den här dagen, en onsdag i oktober, skulle Mack få vara med om ett möte med Stefan som skulle förändra livet för dem båda.

Bekymren hade börjat med Horace Washington III, en kille som 7

De magiska 12.indd 7

11-01-17 13.57.15

Mack var en smula bekant med och gillade en smula, och som höll på att lära sig vad det innebar att bli spolad. Horace var en nörd och följaktligen var det Matthew Morgan, nördmobbaren, som stod för spolningen. Matthew fick hjälp av Camaro Angianelli, som ofta jobbade i par med honom. Camaro hade aldrig kommit över att hon blivit döpt efter sin fars favoritbil, och uttryckte därför sin känsliga natur genom att mobba nördar.

Enligt reglerna skulle Camaro inte alls ha varit inne på pojktoaletten, men den senaste som påpekat den saken för henne kunde numera bara äta med sugrör.

Hur som helst höll Matthew och Camaro Horace upp och ner.

Hans huvud var nere i toaletten och saker trillade ur hans fickor, men han ormade sig och var rätt tung, så ingen av de två mobbarna lyckades komma åt att spola. När de hörde att någon annan var inne på toaletten ropade de på hjälp.

Mack öppnade dörren till båset och förstod omedelbart problemet. ”Det är en självspolande toalett”, påpekade Mack. ”Döh, vi är väl inga idioter”, sa Matthew. ”Så ni måste ta upp Horace ur toaletten för att den ska börja spola”, förklarade Mack. ”Det skulle ju sabba hela idén med spolningen”, sa Camaro.

Camaro var inte dum, bara fientlig. ”Just det”, instämde Matthew utan att riktigt veta vad han höll med om. ”Det finns en knapp som gör att man kan spola manuellt”, påpekade Camaro och bytte grepp om Horaces smalben. ”Jag vet”, sa Mack. ”Fast jag begriper inte varför jag skulle hjälpa er att plåga Horace.” ”För att vi spöar upp dig annars”, sa Matthew.

På det skulle förstås en vettig människa ha svarat ”Det har du rätt i”, och tryckt på den manuella spolningen. Men ingen hade 8

De magiska 12.indd 8

11-01-17 13.57.15

någonsin anklagat Mack för att vara vettig. Och han tyckte väldigt illa om mobbare.

Så i stället sa han: ”Ni kan ju försöka.” ”Försöka vadå?” sa Matthew oförstående. ”Han menar”, förklarade Camaro tålmodigt, ”att vi kan försöka spöa upp honom. Underförstått antyder han att vi skulle vara oförmögna att spöa upp honom.”

Camaro var en tilldragande flicka på sitt speciella sätt: kroppsbyggaraktig, helt utan fett på kroppen, smidig och rovgirig. ”Med andra ord”, förklarade Camaro på det pedantiska sätt som gjort henne idealisk för uppgiften att mobba nördar, ”försöker han lura oss att släppa Howard och jaga honom istället.”

Mack nickade bekräftande. ”Du ser rakt igenom mig.” ”Mack, Mack, Mack”, sa Camaro. ”Du är gullig.” ”Det stämmer”, instämde Mack. ”Jag har ingen lust att klå upp dig”, medgav Camaro. ”Så du kan väl bara dra istället.”

Mack suckade. ”Okej. Men jag tar den här med mig.” Han böjde sig ner och ryckte till sig Matthews skolväska. Den var överraskande lätt, eftersom den inte innehöll några böcker, bara en ask lakrits, en burk Mountain Dew och en nunchaku.

Den här gången fattade Matthew. Han släppte Horace, vilket innebar att Camaro ensam fick bära hela hans tyngd. Hon var stark, men inte så stark. Horace gled ner i vattnet men blev inte spolad. Matthew tog ett språng, men Mack var snabbare.

Sedan var Mack ute från toaletten och rusade genom korridoren med Matthew lufsande efter sig.

Tidpunkten gynnade Mack. (Självklart hade han sett väggklockan.) Det ringde ut efter dagens sista lektion och elever kom flygande ut ur klassrummen som hagelkärvar ur en hagelbössa.

Mack drog upp blixtlåset i Matthews skolväska och slängde planlöst ut lakrits i trängseln av sjövilda elever.

9

De magiska 12.indd 9

11-01-17 13.57.15

Mack hade en detaljerad karta över skolan i huvudet. Han kände till varenda dörr, vartenda skåp, vartenda förråd. Han visste vilka dörrar som var olåsta, vilka utgångar som var larmade och var man ibland kunde hitta ett öppet fönster.

Han oroade sig knappast alls för att Matthew eller Camaro, som nu hade anslutit sig till jakten, verkligen skulle få tag i honom. Han smet in i kemilabbet och fortsatte genom en dörr in i det före detta kemilabbet, som höll på att totalrenoveras efter en beklaglig explosion. Där lade han märke till en stege och till det rollertråg med färg som balanserade överst på stegen. Så han placerade omsorgsfullt Matthews skolväska precis under stegen.

Fönstren var öppna för att rummet skulle vädras och målarna hade rast utanför. Mack gled ut genom ett fönster samtidigt som Matthew rusade in i det första av labben.

Mack kröp ihop utanför fönstret, osynlig men inom hörhåll, och väntade. ”Wow!” utbrast Matthew.

Paus.

Mack hörde knäppandet från Matthews knän när han böjde sig ner för att ta skolväskan.

Och sedan … dunk! Följt av ett klafsande, skramlande ljud och ett häpet vrål. ”Aaaaooorr!” tjöt Matthew.

Mack visste att han inte borde ta risken men gjorde det ändå – och tittade in genom det öppna fönstret. Det droppade blekgul färg från Matthews huvud. Färgen rann över ansiktet på honom och in i hans ursinnigt gastande mun.

Camarro stod ett halvt steg bakom honom.

Hon fick syn på Mack och kastade sig utan en sekunds tvekan efter honom.

På andra sidan av glappet mellan Hus A och Hus C fick Mack syn på en öppen dörr. Han sprang in i en skock elever, som påmin10

De magiska 12.indd 10

11-01-17 13.57.15

de starkt om dem han lämnat bakom sig, och trängde sig fram mot strömmen för att ta sig ut genom den bortre dörren som ledde till jympahallen.

Så fick han till sin fasa se ett gigantiskt, blont monster kliva ut genom dörren som han var på väg till.

Han kunde omöjligt ha anat att Stefan Marr skulle komma ut från gymnastiken, där han råkat glömma sina jympakläder som var i (akut) behov av att bli hemburna och tvättade. ”Bluffa dig förbi”, uppmanade Mack sig själv.

Han log mot Stefan och fortsatte mycket lugnt att gå förbi honom. Tre meter, sedan skulle han vara i säkerhet. Stefan visste inte ens att Mack var på flykt.

Men så höjde sig Camaros röst som ett hest rytande över det muntra pladdret. ”Mobbarkris!” skrek hon. ”Jag utlyser mobbarkris!”

Macks ögon blev klotrunda.

Stefans ögon smalnade.

Mack tog ett språng mot dörren, men Stefan var inte en av de där stora och kraftiga killarna som är rätt långsamma och klumpiga. Han var en av de där stora och kraftiga killarna som är snabba som ormar.

En väldig labb sköt ut och grep tag i Macks t-shirt. Plötsligt hade Macks fötter inte längre någon kontakt med golvet.

Han fortsatte att springa i luften ett tag, ungefär som Gråben, men strategin var mer komisk än framgångsrik.

Camaro och en målarfärgsdrypande Matthew var nästan genast framme. ”Mobbarkris?” frågade Stefan. ”Skulle inte ni två kunna ta hand om den här knatten?” ”Titta vad han har gjort!” tjöt Matthew ursinnigt. ”Du vet vad som gäller”, sa Camaro till Stefan. ”Vi härskar genom rädsla. Den som hotar en av oss hotar oss alla.”

11

De magiska 12.indd 11

11-01-17 13.57.15

Stefan nickade. ”Döh”, sa han. Ordet döh utgjorde i runt tal en tredjedel av Stefans vokabulär. Det kunde betyda många olika saker. Men i det här fallet betydde det: ”Ja, jag håller med om att du på korrekta grunder har utlyst en mobbarkris, då alla mobbare måste samverka för att försvara sig mot ett gemensamt hot.” ”Bäst att samla ihop allihop”, sa Stefan. ”Det vanliga.”

Allihop betydde alla de andra mobbarna. Det vanliga betydde det vanliga stället: sopcontainern intill stängslet bakom gymnastikhallen. ”Jag ska mosa fejset på dig!” bölade Matthew till Mack. För att ge eftertryck åt orden pekade han med en hand som droppade av blekgul färg. ”Inte ansiktet”, sa Camaro. ”Jag gillar hans ansikte.”

Matthew och Camaro gav sig iväg för att få tag i de andra medan Stefan, som snarare verkade utled än särskilt entusiastisk, stoppade sina svettiga jympashorts i munnen på Mack och släpade ut honom.

Det var ungefär här som Mack borde ha börjat tigga, vädja, gnälla och muta. Men det bisarra med Mack var att trots att han var rädd för marionetter, hajar, hav, sprutor, spindlar, tandläkare, eld, Shetlandsponnier, hårtorkar, asteroider, varmluftsballonger, mögelost, virvelvindar, myggor, eluttag, fladdermöss (särskilt sådana som suger blodet ur en), skägg, spädbarn, rädsla som sådan och i synnerhet för att bli levande begravd, så var han inte rädd för verkliga, autentiska problem.

Vilket när man tänker närmare på saken förstås är precis vad som brukar leda till att hjältar och de som finns i derat närhet blir dödade.

12

De magiska 12.indd 12

11-01-17 13.57.15

Två

FÖR ALLDELES KOLOSSALT LÄNGE SEDAN …

G

rimluk var tolv år gammal. Precis som de flesta tolvåringar hade han ett arbete, ett barn, två fruar och en ko.

Nej. Nej, vänta lite, det där är inte sant. Han hade en fru och två kor.

Grimluks fru hette Gelidberry. Vad deras nyfödde son skulle heta hade inte blivit bestämt ännu. Att välja namn var en väldigt stor grej i Grimluks by. Där fanns inte särskilt mycket att roa sig med, så de gånger byborna hade någonting annat att tänka på än hur de skulle överleva ett eländigt tag till gjorde de sig ingen större brådska.

Korna hade inte heller några namn, åtminstone inga som de hade avslöjat för Grimluk.

Alla fem – Grimluk, Gelidberry, bebis, ko och ko – bodde i ett litet men bekvämt hus i en by i en glänta omgiven av en skog med väldigt höga träd.

I gläntan planterade byborna kikärter. Kikärter är den viktigaste ingrediensen i hummus, men det skulle dröja åtminstone tusen år innan någon uppfann hummus. Tills vidare ägnade sig kikärtsbönderna åt att plantera, vattna och skörda kikärter. Bybornas diet utgjordes till 90 procent av kikärter, 8 procent av mjölk – som tillhandahölls av kon och kon – och till 2 procent av råttor.

13

De magiska 12.indd 13

11-01-17 13.57.15

Fast om sanningen ska fram skulle inte en enda av byns invånare ha kunnat räkna ut de där procenttalen. Matematik var inte bybornas starka sida. Bortsett från att de inte var några mattesnillen kunde de förresten varken läsa eller skriva heller.

Grimluk var en av de få av byns manliga invånare som inte ägnade sig åt kikärtsodling. Eftersom han var snabb och outtröttlig hade han fått jobbet som baronens hästledare. Det var en mycket stor ära och dessutom var det ett välbetalt arbete (en stor korg kikärter i veckan, en välgödd råtta och ett par sandaler om året).

Grimluk var inte rik, men han hade en fast inkomst; han klarade sig riktigt bra. Han hade inget att klaga på.

Förrän …

En dag när Grimluk var ute och ledde sin husbondes häst fick han syn på en kanalje som både såg orolig ut och verkade ha bråttom. Att döma av det faktum att hans kläder var täckta av ljusbrun lera i stället för gammaldags, hederlig mörkbrun lera hörde han dessutom inte hemma i trakten. ”Herre!” sa Grimluk. ”En främling.”

Baronen – en man med mer skägg än hår – vred sig runt så gott han kunde för att titta på främlingen i fråga. Det var besvärligt, för när han red satt baronen vänd mot svansen på hästen. Men han lyckades med ett nödrop utan att ramla av. ”Den kanaljen känner jag inte igen. Fråga honom vad han heter och vad han har för sig.”

Grimluk väntade tills främlingen som flåsande sprang längs den smala skogsstigen var inom hörhåll. Sedan sa han: ”Hör du, kanalje? Min herre vill veta vad du heter och vad du har för dig.” ”Jag heter Sporda. Och jag ägnar mig åt att fly. Jag är heltidsflykting. Och har ni något vett i skallen så gör ni mig sällskap.”

Han kastade en menande blick bakåt över axeln. ”Fråga kanaljen varför han flyr och varför vi borde fly vi också”, befallde baronen.

14

De magiska 12.indd 14

11-01-17 13.57.15

Främlingen var tillräckligt väluppfostrad för att låtsas att han inte hade hört baronens fråga, och väntade tålmodigt på att Grimluk skulle upprepa den.

Men sedan uttalade främlingen de ord som skulle hemsöka Grimluk under hela återstoden av hans mycket, mycket långa liv. ”Jag flyr från den … den … Bleka drottningen.”

Baronen ryckte häpen till och gled av hästen. ”Från den …”, sa han. ”Den …”, upprepade Grimluk. ”Den … Bleka …”, sa baronen. ”Den … Bleka …”, upprepade Grimluk. ”Nej … nej, det kan inte …” ”Nej …”, sa Grimluk och gjorde sitt bästa för att efterlikna baronens vitansiktade fasa. ”Nej, det kan inte …”

Baronen förmådde inte säga mer. Så Grimluk sa heller inget mer.

Bara Sporda hade något att tillägga. Och vad han sa då förändrade också Grimluks liv. ”Hördu, om din herre vände sig om på hästen så att han satt med ansiktet mot hästens huvud, så skulle du inte behöva leda hästen åt honom.”

På kortare tid än det tar en tupp att gala fram morgonsolen hade Grimluk blivit av med sitt arbete som hästledare och tvingats byta till en långt mindre lönsam syssla: nu var han flykting.

15

De magiska 12.indd 15

11-01-17 13.57.15

Tre

M

en tillbaka i nutid väntade Mack på att få stryk. Stefan behöll sitt järngrepp om Macks tröja och envisades med att Mack skulle fortsätta att tugga på Stefans obehagliga jympakläder.

De var framme på det vanliga stället. Stor grön container. Nätstängsel. Gymnastikbyggnadens svarta vägg av slaggbetongblock.

Asfalt på marken. Inga lärare, snutar, rektorer, föräldrar eller superhjältar i sikte.

Mack skulle få stryk. Det skulle inte vara första gången. Men första gången sedan han börjat sjuan. Det hade bara gått en månad på skolåret, och han var redan i klorna på Stefan Marr. ”Jag är törstig”, sa Stefan. ”Mmm hngg nggg öhh hmmmng”, erbjöd sig Mack. ”Nä, det behövs inte”, sa Stefan. ”Det här tar nog inte så lång tid.”

Mycket riktigt hade Matthew och Camaro snabbt lyckats samla ihop alla tillgängliga mobbare på Richard Gere-skolan. Sex pojkar och Camaro kom klivande mot dem med målmedvetna och huligan­ tunga steg.

Mack hade en och bara en möjlig flyktväg. Det satt en branddörr i jympahallens bakre vägg. Den var försedd med en frostad ruta av pansarglas som inte blottade något av vad som fanns innan­ för den, men Mack visste att skolans cheerleadertrupp just nu 16

De magiska 12.indd 16

11-01-17 13.57.15

tränade rakt innanför den här dörren.

Han visste också att dörren alltid skulle hållas låst. Men ibland låste tränaren Jeter upp den och stängde av larmet så att han kunde smita ut mellan lektionerna och smygröka här på baksidan av hallen.

Mack hade en enda chans.

Han väntade, samlade krafterna och inriktade sig på vad han skulle göra. Så lät han kroppen slappna av fullständigt, nästan dråsa omkull. Och under den halva sekund det tog Stefan att anpassa sig tog Mack språnget.

T-shirten slets av honom i ett stycke. Bara halslinningen satt kvar.

Han var fri.

Det var tre steg till dörren. Ett, två, tre! Han grep tag i handtaget och ryckte till.

Dörren gick inte upp.

Mack anade en rörelse bakom sig.

Han snurrade runt. Stefans knytnäve kom farande och Mack duckade.

Krasch! ”Aaaaaaoo!” tjöt Stefan.

Mack slängde sig undan, ur balans, snubblade på sina egna fötter. Men han föll inte. Han trampade baklänges för att få fötterna att bära igen.

Sedan såg han det röda som sprutat över hela den krossade fönsterrutan.

Stefans knytnäve hade slagit igenom glaset. Han hade ett decimeterlångt skärsår i armen, som en röd mun, och det sprutade blod.

Mobbarna som närmade sig tvärstannade.

Stefan stirrade fascinerad och förskräckt på sin arm.

Mobbarna tvekade, var på vippen att bestämma sig för att fort17

De magiska 12.indd 17

11-01-17 13.57.15

sätta fram till Mack, men kom sedan efter en klokare bedömning av riskerna fram till att det var dags att dra.

De vände sig bort och sprang iväg medan de gastade hotelser åt Mack.

Stefan försökte stoppa blodflödet med vänstra handen. ”Döh”, sa han. ”Ooops”, mumlade Mack med munnen full av jympashorts. ”Jag typ blöder”, noterade Stefan. Sedan satte han sig ner, alldeles för fort och för hårt, och Mack insåg att det här inte var en för Stefan smärtsam men för honom själv lyckosam liten blessyr. Det forsade alldeles för mycket blod ur armen. Marken höll redan på att färgas röd där en blodpöl höll på att bildas runt ett bortkastat godispapper.

Mobbarnas kung försökte resa sig upp, men det verkade inte som om hans kropp fungerade riktigt, och han förblev sittande.

Mack stirrade häpet. En del av honom var skräckslagen vid tanken på att han verkade hålla på att lägga sig till med ytterligare en splitter ny fobi: hemafobi, rädslan för blod.

Det vore lätt att fly. Och Mack funderade allvarligt på att springa sin väg.

I stället spottade han ut jympashortsen, ställde sig grensle över den sittande Stefan och sa: ”Lägg dig ner.”

När Stefan inte verkade fatta knuffade Mack omilt ner honom på rygg.

Sedan satte sig Mack på knä över Stefan och tryckte vänstra handloven hårt mot såret. Det var väldigt obehagligt. Blodflödet minskade men upphörde inte.

Med sin fria hand fick Mack tag i den aromatiska t-shirten och lindade den klumpigt runt Stefans väldiga överarm. Han drog åt hårt medan han höll handflatan tryckt mot den röda springbrunnen.

Blodflödet minskade ytterligare lite.

18

De magiska 12.indd 18

11-01-17 13.57.15

”Jag klarar inte det här, vi måste få hjälp”, sa Mack.

Stefans ögon rörde sig en smula när han långsamt uppfattade ordet vi.

Det är ett mäktigt ord, vi. ”Har du någon mobil?” frågade Mack. Mobiler var absolut förbjudna på skolan, så inte mer än ungefär två tredjedelar av eleverna hade några.

Stefan nickade. Hans aldrig direkt pigga min var till och med slöare än vanligt. Men han tecknade med hakan mot byxfickan. ”Okej. Du måste dra i den här kompressorn, fattar du?” sa Mack. När han såg Stefans oförstående min förklarade han närmare. ”Tröjan. Dra åt med vänstra handen. Så hårt du kan.”

Stefan lyckades göra det, men bara mycket mödosamt. Mack såg att hans fingrar var klumpiga och fumliga. All kraft höll på att rinna ur honom.

Mack lirkade fram mobilen ur Stefans byxficka och slog larmnumret. ”Larmcentralen, vad gäller det?” frågade en uttråkad röst. ”Jag har en nioårig pojke här som det forsar blod ur”, sa Mack. ”Nio?” undrade Stefan och lät som om han inte var alldeles säker på att det inte var sant. ”De kommer snabbare om det är en småunge som blöder än om det är en tonåring”, förklarade Mack och höll för mobilen. ”Tyst nu.”

Det tog ambulansen åtta minuter att komma. Och då visade det sig att det var mycket nära att vara för sent.

När ambulansmännen kört iväg med Stefan gick Mack hem utan att bli antastad av några fler mobbare, möjligen för att det enda han hade på överkroppen var halsringen från den förstörda t-shirten och för att hans händer och armar var täckta av blod upp till armbågarna. De flesta människor verkar inte vilja ha något att göra med folk som klär sig på det sättet.

19

De magiska 12.indd 19

11-01-17 13.57.15

När Mack klev in genom köksingången var hans pappa hemma.

Han stirrade in i det öppna kylskåpet och såg ut som om han väntade sig att upptäcka något verkligt häftigt där inne om han bara såg efter ordentligt. ”Hej på dig, grabben”, hälsade fadern. ”Hej, pappa”, sa Mack. ”Hur var det i skolan i dag?” ”Öh”, sa Mack. ”Skolan är skolan.” ”Jepp. Jag fattar”, sa Macks pappa utan att titta på Mack.

Mack gav sig iväg uppför trappan till duschen.

20

De magiska 12.indd 20

11-01-17 13.57.15

Fyra

N

u tycker jag att vi hoppar över det där med att Stefan blev av med en liter blod. Och det där med att doktorn sa åt honom att han mycket väl hade kunnat dö.

Sedan hoppar vi över hur Stefan långsamt och trögt försökte fatta att han varit väldigt nära att dö vid femton års ålder, och vad som egentligen hade hänt.

Och medan vi håller på kan vi ju samtidigt hoppa över det faktum att Macks pappa inte ens märkte att Mack var mer eller mindre täckt av blod.

Macks föräldrar tog inte särskilt mycket notis om honom.

Det var faktiskt varken särskilt sorgligt eller särskilt tragiskt. De var inga dåliga föräldrar. Det var bara så att de för länge sedan hade givit upp när det gällde att begripa sig på Mack.

Han hade lidit av en eller annan fobi ända sedan han var fyra.

Hans mor hade väldigt, väldigt, väldigt (väldigt) många gånger försökt prata igenom alla hans irrationella rädslor med honom.

Hans far hade också försökt. Ibland hade de försökt samtidigt båda två. Och ibland hade de båda två försökt tillsammans med en av skolans rådgivare. Och med en präst. Och en psykolog. Två psykologer. Två psykologer, två föräldrar, en präst, en elevrådgivare.

Men de hade aldrig haft någon större framgång.

När de inte försökt övertala Mack att sluta vara livrädd för saker som egentligen inte var särskilt otäcka hade de försökt över21

De magiska 12.indd 21

11-01-17 13.57.15

tala honom att vara rädd för saker han faktiskt borde vara rädd för.

Saker som till exempel mobbare.

Men grabben hade inget vett i skallen. Den saken stod klar för både hans föräldrar och alla andra. Grabben hade helt enkelt inget vett i skallen.

Så med tiden hade Macks föräldrar lärt sig att hålla sig ur vägen.

De lät honom sköta sig själv. Och det var precis så han ville ha det.

För det mesta.

Mack förmodade att när Stefan kom tillbaka till skolan skulle han bli tvungen att demonstrera hur tuff han var genom att spöa upp Mack rejält. Det positiva var att de andra mobbarna lämnade Mack i fred i väntan på det episka blodbad som skulle komma. Det var ju tänkbart att Stefan skulle bli irriterad om någon av de andra tog sig friheten att klå upp Mack i förtid. Ingen ville inkräkta på det som helt uppenbart var Stefans privilegium.

Så på kort sikt var allt frid och fröjd för Mack under tiden som följde på Onsdagsmassakern, som det som hänt bakom jympahallen kom att kallas.

Stefan var varken i skolan på torsdagen eller på fredagen. ”Han kolade kanske i alla fall”, tänkte Mack högt på fredagen. ”Och det vore ju inte bra. Nej, inte bra alls.”

Men när måndagen randades släcktes hans skuldmedvetna förhoppning.

Stefan var avgjort inte död. Han hade ett enormt bandage på armen, vit gasbinda fasthållen av något slags fisknätsliknande jox. Men Stefan skulle inte behöva mer än en arm för att mörda Mack.

Det var ett otäckt ögonblick när Mack den där ödesdigra måndagen höjde blicken och fick syn på Stefans trumpna ansikte längst bort i en korridor full av elever.

Det var otäckt för Mack och för den handfull elever som betrak22

De magiska 12.indd 22

11-01-17 13.57.15

tade honom som en god vän. Men alla andra blev helt enkelt alldeles till sig i trasorna. Detta var det hetast efterlängtade ögonblicket i Richard Gere-skolans historia. Föreställ dig den förväntan som skulle hälsa nyheten att det samtidigt skulle komma en ny Iron Man-film, en splitter ny Harry Potter-roman och nya album av världens tre populäraste popartister, och föreställ dig den förväntan hopklämd till ett enda överlyckligt, nervöst ”Herregud-jag-kaninte-vänta!”-ögonblick.

Eleverna såg Mack kliva ut i korridoren.

De såg att Stefan också var ute i korridoren.

Nästan magiskt särade de på sig längs mitten, som om de vore hårstrån och någon med kam hade dragit en bena rakt genom mitten av korridoren.

Det uppstod en väg från Mack till Stefan. Det är poängen. Till vänster tryckte sig folk mot förvaringsskåpen längs väggen. Till höger tryckte sig folk mot förvaringsskåpen längs väggen. Och allihop var utom sig av förväntan.

Mack kände en klump i halsen. Han var också utom sig, fast naturligtvis på ett helt annat sätt. Han var utom sig på det sätt som handlar om att fundera. Som på om det verkligen finns något liv efter döden, till exempel. Utom sig på det sättet. ”Borde jag fly?” undrade Mack.

Han suckade. ”Nej. Det skulle väl ändå inte tjäna någonting till?” Ingen svarade, så han svarade själv. ”Inte ett dugg. Bättre att stanna och få det gjort.”

Började Stefan klå upp honom här i korridoren skulle någon lärare förmodligen tvinga honom att sluta. Förr eller senare.

Så Mack rätade på axlarna. Han drog ner sin t-shirt där bak.

Han rullade lite med huvudet för att mjuka upp musklerna i nacken. Det här slagsmålet skulle han inte vinna, men han skulle försöka.

Stefan kom gående rakt mot honom. Hans överdimensionerade 23

De magiska 12.indd 23

11-01-17 13.57.15

biceps rymdes nätt och jämnt i ärmarna på hans t-shirt. Stefan hade magrutor. Stefan hade muskler i nacken. Stefan hade muskler på ställen där det enda Mack hade var mjukt, motståndslöst fett.

Mack gick honom till mötes och ni anar inte, det var så tyst att man skulle ha hört en knappnål falla. Så när Santiago tappade sin ringpärm hörde alla det och alla hoppade till och fnissade sedan – och deras förväntan bara ökade, för nu hade den fått ett inslag av humor.

Stefan stannade knappt två meter framför Mack.

Och i det ögonblicket dök en alldeles kolossalt gammal man klädd i en svart kåpa som liksom hängde ner över ansiktet på honom bara upp. En man som Mack inte kunde låta bli att märka luktade som någon väldigt olycklig kombination av fötter, soptunnor och köttfärslimpa med brunsås.

Dök upp, som typ ”Ingen där” omedelbart följt av ”Någon där”. ”Ret klick-ur!”

Det var vad uppenbarelsen gastade. Och nej, ingen fattade något.

Och bisarrt nog upplystes alla i korridoren – alla utom Mack och Stefan – av ett slags alldeles för starkt ljus. Ungefär som ljuset i toaletten på en bussterminal. Fast vänta ett tag, jag antar att du aldrig har varit inne på toaletten på någon bussterminal (grattis), så tänk dig i stället hur ljuset skulle se ut om du svävade upp och stack ansiktet tätt intill ett av lysrören i taket på en Hemköpsstormarknad.

Det var ett kusligt skarpt ljus och det hade en färg som verkade utplåna alla tecken på liv i ansiktet på skolelever. ”Stopp och belägg!” sa den gamle mannen med gnällig, mästrande och lite raspig röst.

24

De magiska 12.indd 24

11-01-17 13.57.15

Och så höjde han en rynkig och leverfläckig gammelmanshand.

Naglarna var långa och gula. Nagelbanden var grönaktiga. Inte glatt blomsterängsgröna utan mögligt, usch-det-växer-nåt-på-dethär-brödet-gröna.

Den stinkande, uråldriga, grönnagelsförsedda uppenbarelsen stirrade på ingenting. Inte på Mack. Inte på Stefan. Kanske berodde det på att hans ögon var som genomskinliga blå spelkulor.

Inte blå med en liten svart prick i mitten och en massa vitt runt omkring, utan mer kletigt blått som täckte iris, pupill och allt det andra av ögonen. Som om han hade börjat med normala blå ögon men råkat tappa dem i en mixer och sedan hällt tillbaka geggan i ögonhålorna.

Mack stod blickstilla.

Stefan stod inte blickstilla. Han gjorde en grimas mot den uråldrige mannen och sa: ”Lägg dig inte i, gubbe.” ”Rör icke vid denne Magnifica”, sa den gamle mannen. Han klev fram mellan Stefan och Mack och bredde ut armarna åt sidorna.

Sedan lät han dem falla som om han inte riktigt orkade hålla ut dem längre. ”Fie-ma (sniff) noyz or stib! ” Åtminstone var det vad Mack tyckte att han sa. Så lät det.

Och plötsligt slog Stefan handen för bröstet som om någonting höll på att gå käpprätt åt skogen där inne. Han började bli röd i ansiktet. Det verkade som om han inte kunde andas ordentligt.

Eller alls. ”Lägg av!” utbrast Mack.

Stefan såg avgjort inget vidare ut. ”Sluta nu, lägg av!” protesterade Mack. Han hade ett antal frågor att ställa till den gamle mannen. Vem är du? Till att börja med.

Och Hur dök du upp egentligen? Varifrån? Och till och med: Vad är det som luktar så konstigt? Men ingen av de frågorna var riktigt lika överhängande som den han verkligen ställde.

25

De magiska 12.indd 25

11-01-17 13.57.15

”Vad gör du med honom egentligen?”

Den gamle mannen höjde på ögonbrynen. Han vände sig mot Mack. Han riktade de kusliga blå ögonen mot honom utan att verka fästa dem vid honom och svarade: ”Han får dig skada icke.” ”Schyst, Yoda, men han andas ju inte!”

Den gamle mannen ryckte på axlarna. ”Det spelar icke någon roll. Min styrka avtar.”

Och mycket riktigt hostade Stefan och sög sedan i sig luft som en drunknande som nätt och jämnt lyckats klara sig upp från botten av simbassängen.

Den gamle mannen blinkade. Han verkade oförstående. Vilsen.

Eller kanske förvirrad. ”Jag bleknar.” Den game mannen suckade. Hans axlar sjönk. ”Jag blir svagare. Jag återkommer när jag förmår.”

Sedan tillade han med en flämtning: ”Mitt huvud värker.”

Och så var han borta. Lika plötsligt som han dykt upp.

Lukten försvann tillsammans med honom. Och ljuset.

Och plötsligt rörde sig alla eleverna igen. Återigen lyste det av förväntan i ögonen på dem.

Mack vände sig till Stefan. ”Jag vet att du måste klå upp mig och allt det där”, sa Mack till Stefan, ”men innan du gör det undrar jag en sak. Såg du honom?” ”Den där gubben?” ”Så du såg honom också”, sa Mack. ”Jösses.” ”Hur fixade du det?” frågade Stefan. ”Det gjorde jag inte”, medgav Mack, även om han kanske borde ha låtsats att han gjort det. ”Döh”, kommenterade Stefan. ”Just det.”

Tillsammans stod de där och begrundade det fullständigt omöjliga som just hade hänt. Mack kunde inte låta bli att märka att ingen av alla de andra i korridoren verkade upprörda eller 26

De magiska 12.indd 26

11-01-17 13.57.15

uppskrämda eller ens nyfikna, frånsett den svaga förundran som tycktes börja sprida sig på grund av att Stefan inte slagit ihjäl Mack ännu.

De hade inte sett något av det som hänt. Bara Mack och Stefan hade sett det. ”Jag skulle ändå inte ha spöat dig”, sa Stefan.

Mack höjde ett klentroget ögonbryn. ”Varför inte?” ”Döh, du räddade ju livet på mig.” ”Just nu, menar du?” ”Döh!” sa Stefan. ”Då blir det två gånger. Du har typ helräddat livet på mig, alltså … dubbelt upp.” Han hade fått leta efter uttrycket dubbelt upp och verkade rätt nöjd med att faktiskt ha lyckats gräva fram det.

Mack ryckte på axlarna. ”Jag kunde väl inte låta dig blöda ihjäl, eller ens bli kvävd. Du är ju bara mobbare, inte ondskefull eller så.” ”Döh”, sa Stefan. ”Smocka till honom nån gång, då!” gastade Matthew. Nu orkade han inte med det här obegripliga samtalet längre. När allt kom omkring hade han ju tålmodigt väntat på det här ögonblicket, väntat på att mobbarnas kung skulle pulvrisera killen som hade hällt gul målarfärg över honom.

Man anade fortfarande strimmor och prickar av gult i rynkorna på Matthews hals och inne i öronen på honom.

Stefan funderade ett ögonblick på uppmaningen. Sedan uttalade han ord som fick en chockvåg att sprida sig genom Richard Gere-skolans hela elevkår. ”Döh”, sa han. ”Hör upp”, tillade han. ”MacAvoy står under mitt beskydd.” ”Aldrig i livet!” gläfste Matthew.

Så Stefan tog två steg. Hans ansikte var mycket nära Matthews ansikte, och någon som inte vetat bättre kunde mycket väl ha trott att de skulle kyssa varandra.

27

De magiska 12.indd 27

11-01-17 13.57.15

Men det gjorde de inte.

I stället upprepade Stefan mycket långsamt, ord för ord, det han sagt. ”Under. Mitt. Beskydd.”

Och det avgjorde saken.

28

De magiska 12.indd 28

11-01-17 13.57.16

Fem

FÖR ALLDELES KOLOSSALT LÄNGE SEDAN …

S

å den tolvårige Grimluk gav sig ut på vägarna som flykting.

Inte för att han precis visste varför han skulle fly från den Bleka Drottningen, men han visste att folk gjorde det. Och på den tiden för väldigt länge sedan frågade smarta människor inte en massa när de fick höra att det var fara på färde.

Grimluk skaffade rätt på Gelidberry, deras namnlöse lille son och korna, och gav sig iväg.

Med sig hade de alla de ägodelar de satte störst värde på: • En tunn madrass stoppad med halm och duvfjädrar, och bebodd av i runda tal åttio tusen sänglöss, även om Grimluk aldrig skulle ha kunnat tänka sig ett så ofantligt stort tal.

• En lerklump formad till en fet kvinna med jättelik mun som var familjens gudinna Gordia.

• En liten yxa med slipsten.

• En gryta med handtag av äkta metall (familjens dyrbaraste klenod och ett av skälen till att många andra i byn var avundsjuka på Grimluk och tyckte att han och hans familj var rätt snorkiga).

• Ett krus jäsöl, en dryck tillverkad av jäst mjölk och kosvett smaksatt med mosade nässlor.

• Elddosan, som innehöll en bit flinta, en liten bit stål som en 29

De magiska 12.indd 29

11-01-17 13.57.16

gång råkat hackas loss från baronens svärd, och en liten tuva torrt gräs.

• Gelidberrys syskrin, där det fanns en tagg med ett hål i den breda änden, en fin rulle kosvanshårstråd och en yllelapp som var en och en halv gånger en och en halv decimeter.

• Familjens sked.

Utöver det här ägde de kläderna de hade på sig, lindorna de hade lindat om fötterna, sina mössor, barnets filt och inte obetydliga mängder löss, loppor, ingrodd smuts och ansiktsflott. ”Jag kan inte fatta att vi har samlat på oss så mycket”, klagade Grimluk. ”Jag som hade tänkt slippa kånka på en massa bagage.” ”Du har familj nu”, påpekade Gelidberry. ”Du är ingen lös och ledig nioåring längre. Du måste ta ditt ansvar.” ”Ja, ja, jag vet”, muttrade Grimluk. ”Tro mig, jag vet.” ”Säg bara vart, så att vi kommer iväg någon gång”, sa Gelidberry och gnisslade tänder. Hon hade sex tänder, så det faktum att hon gnisslade med dem var en underförstådd pik mot Grimluk, som bara hade fem. ”Den Bleka Drottningen kommer från det håll där solen går ner. Vi går åt andra hållet.”

Och så begav de sig av mot soluppgången. Vilket var allt annat än lätt, eftersom man så sällan såg solen alls djupt inne i skogen.

De traskade fram tillsammans med korna och turades om att bära på pojken. Madrassen var fastsurrad på den ena av korna och den andra kon bar på grytan.

På nätterna lade de madrassen på tallbarr. Sedan trängde de ihop sig på den alla tre. Det var riktigt mysigt, eftersom det fortfarande var varmt.

Varje dag steg de upp i gryningen. De mjölkade korna och drack mjölken. Ibland lyckades Grimluk kasta prick med yxan på en pungråtta eller en ekorre. Då gjorde Gelidberry upp eld och lagade köttet i grytan. Sedan turades de om att äta med skeden.

30

De magiska 12.indd 30

11-01-17 13.57.16

Då och då stötte de på andra flyende familjer. Då utbytte flyktingarna information om var den Bleka Drottningen drog fram. Det stod ganska klart att hon närmade sig. Några av de flyende hade sprungit på soldater ur den Bleka Drottningens styrkor. Det var lätt att identifiera dem som hade haft sådan otur eftersom de inte alltid hade det normala antalet armar (två) eller ben (också två). Många av dem hade ilsket röda ärr eller hemska sår.

Det fanns alldeles uppenbart goda skäl att fly. Men Grimluk hade fortfarande ingen aning om vem den Bleka Drottningen egentligen var, eller vad hon kunde ha för avsikter. Ingen av de han pratade med hade någonsin sett henne.

Fast ett annat sätt att uttrycka saken var ju att de som hade sett den Bleka Drottningen inte längre var kapabla att vare sig fly eller berätta någonting alls.

Men som det råkade sig fick Grimluk den femte natten i skogen veta betydligt mer om precis vad eller vem han flydde ifrån.

Han var ute på jakt i skogen, beväpnad med yxan. Skogen var ett otäckt ställe, eftersom den var full av vargar och varulvar, älvor och gnomer, köttätande träd och hudrispande buskar.

Det var mörkt i skogen. Till och med på dagen var det mörkt, men på natten var det så mörkt under det höga lövtaket av sammanflätade grenverk att Grimluk inte ens kunde se yxan han höll i handen. Eller vad det beträffade sina händer. Långt mindre nedfallna grenar, knotiga rötter, sorkhål och illa placerade stenar.

Han snubblade ganska ofta. Och egentligen var chansen att han skulle stöta på något djur som han kunde drämma till med yxan väldigt liten. Egentligen så gott som noll. Men barnet höll på att få tänder och skrek därför en hel del, och Grimluk avskydde det där ändlösa ylandet så mycket att han föredrog till och med skogen om natten.

Där han försiktigt trevade sig fram genom det nästan fullstän31

De magiska 12.indd 31

11-01-17 13.57.16

diga kolmörkret fick han se ljus framför sig. Inte solljus eller något annat starkt ljus, bara ett ställe där det verkade som om stjärnljuset kanske nådde ner till marken.

Han begav sig av mot det där silvervita ljuset och tänkte vem vet, jag hittar kanske en pungråtta i alla fall. Och då kommer Gelidberry att få så att hon tiger.

Inte för pungråttan, precis. Utan för det faktum att han skaffat något åt dem att äta. Det skulle få henne att tiga. För Gelidberry hade anklagat honom för att bara låtsas jaga så att han skulle kunna smita ifrån det där ändlösa skrikandet.

Grimluk väntade sig att hitta en glänta. Men träden glesnade inte. Istället märkte han att han var på väg nedför en slänt. Ju längre nedåt han kom, desto ljusare blev det. Snart kunde han urskilja pilträdsgrenarna som piskade honom i ansiktet och skymta några av de större av stenarna som han slog tårna i. ”Vad kan det här betyda?” undrade Grimluk högt och kände sig lugnad av att höra sin egen röst.

Sedan hörde han ett ljud framför sig. Han tvärstannade. Lyssnade spänt och försökte se genom dunklet.

Så tyst han förmådde smög han vidare framåt. Han hukade sig och kröp och kramade hårt om yxskaftet för att lugna sig.

Närmare och närmare tog han sig, som om han inte längre förmådde hejda sig. Som om ljuset drog honom till sig.

Sedan …

Knak!

Ljudet kom bakifrån! Grimluk snurrade runt och stirrade spänt in i det fullständiga mörkret. Nu var det för sent att vända – där fanns någonting.

Nu hade Grimluk en okänd fara bakom sig och ett ljus som verkade alltmer kusligt framför sig. Han låg platt på marken och andades mycket tyst.

Det var definitivt någonting som rörde sig bakom honom och 32

De magiska 12.indd 32

11-01-17 13.57.16

som kom närmare. Någonting som var för stort för att vara en läcker pungråtta.

Av hela sitt hjärta önskade Grimluk att han vore tillbaka i det lilla lägret med den ylande namnlösa babyn och Gelidberry och korna. Hur skulle det gå för dem om han aldrig kom tillbaka?

Grimluk krälade vidare på mage, bort från ljudet som närmade sig och mot ljuset, längre och längre nedför slänten.

Och där! Framför honom i gläntan … en flicka!

Hon var vacker. Vacker på ett sätt som Grimluk aldrig sett eller ens föreställt sig. Så vacker att det inte kunde vara verkligt.

Hon såg ut att vara ungefär lika gammal som han, men hennes bleka, fulländade hy verkade tidlös. Hon hade ostyrigt rött hår, långa lockar som verkade röra sig av ett eget liv, ringlade och slingrade sig.

Hennes ögon var gröna och sken av ett inre ljus som borrade sig ända in i hans själ.

Hon hade trumpen mun, fylliga röda läppar och fler tänder än Grimluk och Gelidberry tillsammans. Faktiskt verkade hon på något mirakulöst sätt ha behållit alla sina tänder. Och tänderna var vita. Vita utan minsta antydan till gult.

Hon var klädd i en mörkröd klädnad som smet åt tätt runt hennes kropp.

Med en chock insåg Grimluk att ljuset han hade sett kom från henne. Själva hennes hud glödde. Hennes ögon var gröna kol.

Hennes hår glänste medan det rörde sig. ”Vem nalkas mig?” frågade flickan, och djupt, djupt inom sig visste Grimluk att han skulle svara, att han skulle resa sig upp, borsta av sig och säga: ”Det är jag, Grimluk.”

Samtidigt visste han att det vore verkligt illa. Det var omöjligt att någon varelse kunde vara så här vacker, så här lysande, så här ren, så här full av tänder, utan att vara en häxa. Eller något annat slags onaturligt väsen.

33

De magiska 12.indd 33

11-01-17 13.57.16

Samtidigt som han började resa sig talade en röst ur mörkret bakom honom. ”Era tjänare, prinsessa.”

Rösten var avgjort utländsk. Det var inte bara det att rösten talade det allmänna språket med brytning. Dessutom verkade den bilda ljud som inte lät som något som kunde komma från en mänsklig mun.

En torr, raspande, irriterande, viskande röst som svar på den kyliga, självsäkra rösten hos det undersköna väsen den svarande kallat ”prinsessa”. ”Så”, sa flickan. ”Äntligen. Ni har låtit mig vänta.”

Grimluk hörde rörelser bakom sig, från mer än en varelse – flera, kanske så många som sex. Eller något annat mycket stort antal.

Han förblev hopkrupen och rörde sig inte. Hade han kunnat hindra sitt hjärta från att slå, skulle han ha gjort det. För varelserna som nu steg fram i ljuset från prinsessans fulländade gestalt var monster.

De var långa som de längsta bland människor (nästan en meter och sextio centimeter). Men de var inga människor.

De var som väldiga insekter, som gräshoppor på två ben. De rörde sig med glidande steg på sina bakåtböjda ben och deras fötter såg ut som klor. Ledade armar stack fram från mitten av deras vidriga, ockragula kroppar. Och ett andra par armar, mindre än de första, satt precis nedanför det som påminde om en hals.

Och deras huvuden … släta, trekantiga, med uppsvullna, fuktigt glänsande ögon på korta stjälkar.

De var motbjudande och hemska. Och runt mitten av deras kroppar – midjor kunde man inte kalla dem, möjligen svaga inbuktningar – satt bälten med mängder av blanka metallvapen. Knivar, svärd, spikklubbor, skrapjärn, kastpilar och alla möjliga andra verktyg avsedda för att sticka, skära, hugga, mosa och hacka.

Grimluk hoppades att de bara skulle visa sig vara ovanligt väl 34

De magiska 12.indd 34

11-01-17 13.57.16

utrustade kockar, men han tvivlade. De rörde sig med arrogant överlägsenhet, ganska likt hur baronen rörde sig – eller skulle ha rört sig, om han nu varit en väldigt stor gräshoppa.

De samlades runt prinsessan, upplysta av hennes inre ljus.

Ett kort ögonblick kände sig Grimluk orolig för flickan. Nykomlingarna var hänsynslösa och skräckinjagande och såg ut som om de mycket lätt skulle kunna göra slut på den rödhåriga skönheten.

Men flickan visade ingen rädsla. ”Trogna skirrittjänare, har ni något nytt att berätta för mig om min mor drottningen?” frågade hon. ”Det har vi”, svarade en av insekterna. ”Bra. Ni har tjänat mig väl som lyckats hitta mig. Och jag ska med glädje lyssna till allt ni har att säga mig. Men först måste jag äta.”

Det meddelandet fick insekterna att backa undan en smula och röra sig oroligt. ”Äta?” frågade deras talesman eller ledare med en ton som bland varelser av hans art måste vittna om nervositet. ”Nu genast?” ”En räcker”, sa prinsessan.

Skirritledaren pekade med sina två vänstra armar på en av sina kamrater. ”Du hörde prinsessan”, sa han.

Den utpekade skirriten drog ett djupt andetag och gav till en skälvande suck. Sedan böjde han sina långa ben och satte sig på knä. Han sänkte det trekantiga huvudet och de runda ögonen mörknade.

Och sedan började prinsessan, den ojämförliga skönheten, att förändras.

Hennes kropp … hennes gestalt …

Grimluk blev tvungen att slå båda händerna för munnen för att hejda det skrik som ville fly ur hans strupe.

Prinsessan … nej, monstret hon hade förvandlats till – det ondskefulla, vidriga odjuret – gapade med sin uttänjda och förfärliga mun och bet lugnt av det böjda huvudet från halsen.

35

De magiska 12.indd 35

11-01-17 13.57.16

Grön vätska sprutade ur insektens hals. Den huvudlösa kroppen sjönk ihop med ett ljud som av fallande torra pinnar.

Och prinsessan tuggade som om hon stoppat ett helt kokt ägg i munnen.

Grimluk sprang, sprang, sprang, snavade och föll, tog sig upp och sprang vidare genom den svarta natten.

Ljudlöst vrålande inom sig sprang han från fasan.

36

De magiska 12.indd 36

11-01-17 13.57.16