__MAIN_TEXT__

Page 1

– det finns en dahlia för varje smak och personlighet. Det finns drygt 55 000 namngivna sorter, den förekommer i alla färger utom blått och storlekarna varierar från dvärgformat till riktiga giganter med 30 cm i diameter.

Här får du veta allt om såväl berömda som mindre kända dahliasorter, hur du sköter dem, dahlian som rabatt- och snittblomma, vinterförvaring och förökning. Du får också ta del av dahlians spännande resa från Mexiko, där den i dag är nationalblomma, till att spridas över hela världen. Elisabeth Svalin Gunnarsson är skribent och fotograf med trädgård, histo-

DAHLIOR

Vild, passionerad, otyglad eller stram och elegant

ria och arkitektur som ämnesområden. Sedan 2007 är hon förbundssekrete-

Elisabeth Svalin Gunnarsson

rare på Riksförbundet Svensk Trädgård.

Elisabeth Svalin Gunnarsson

DAHLIOR


INNEHÅLL Inledning

8

Aztekernas blomma

10

Femtiofemtusen sorter

48

Botanik

54

Att odla dahlior

72

Skadedjur och sjukdomar 106 I trädgård och som snittblomma 118 Källor 136 Register 140


INNEHÅLL Inledning

8

Aztekernas blomma

10

Femtiofemtusen sorter

48

Botanik

54

Att odla dahlior

72

Skadedjur och sjukdomar 106 I trädgård och som snittblomma 118 Källor 136 Register 140


Inledning Augusti. I trädgården prunkar mina dahlior nu, som varma, färgsprakande primadonnor mot ett dovt bladverk. Där finns också de blyga; små, enkla rosa fröknar som kikar fram lite försiktigt och inte gör mycket väsen av sig. Där står de näckrosblommande och när morgondaggen glittrar i kronbladen kan man nästan tro att de tillbringat natten i trädgårdsdammen. Alla är de helt underbara. De fyller rabatterna med lätthet och de blommar vecka ut och vecka in, endast frosten kan sätta stopp för deras livsglädje. När jag var barn på 1960-talet var dahliorna fortfarande populära, om än inte så passionerat som vid seklets början. Färgprakt och blomform passade tidens glada och vilda mode. De fanns i alla trädgårdar och en park utan dahliakvarter var nästan otänkbart. Jag minns promenader med min farfar trädgårdsmästaren när vi blev stående vid oändliga dahlialand i Landskrona och Lindesberg och han pekade ut de olika sorterna av »dahliamalia« som han skämtsamt kallade dem – den ena vackrare än den andra och jag blev helt förtrollad. Själv odlade han dahliorna i sin koloni, de var för skrymmande i den lilla trädgården inne i stan, för han ville ha många sorter. På hösten fanns det dahlior i vaserna i varje rum och trots att blommorna inte har någon egentlig doft kunde man känna doften av bladverket, en ton av kåda och morot som var trevlig och speciell. Blomsterhandlarna hade alltid snittdahlior, de fanns ju i en sådan sortrikedom och för kunden gav de fylliga blommorna god valuta för pengarna. Sensommarens många namnsdagar och födelsedagar i vår familj ackompanjerades ofta av buketter där dahliorna omgav sig både med ståtliga gladiolus och väna luktärter. Men sedan verkade dahliorna försvinna. Trädgårdarna med dahliarabatter blev allt färre i takt med att nya villor och radhus fick mindre förråd. Vinterförvaringen kändes omöjlig och ansågs alltför arbetskrävande i den lättskötta trädgården. Smaken förändrades också och trenderna förespråkade milda pastellfärger. Rosa, lavendelblått och vitt intog rabatterna och den skira romantiska känslan blev allenarådande. Enstaka öar av dahlior dök upp då och då och gladde mig, som i den fantastiska trädgården i Veberöd som jag på 1980-talet passerade varje

8

dag på väg till jobbet i Lund. Ett litet fyrkantigt tegelhus, en oklanderlig, enorm gräsmatta kantad av rabatter med gröna bladmassor – och så, plötsligt en dag hade de exploderat i en symfoni av färg och form när de hundratals dahliorna hade slagit ut. Hela platsen kom till liv. Men när villan såldes försvann dahliorna och gräsmattan tog slutligen över. Själv har jag alltid fascinerats av denna blomma som inom sitt släkte finns i så många färger och former att man kan fylla en hel trädgård bara med dahlior utan att ha tråkigt! De gör tjänst lika bra i den romantiska eller lugna rabatten som i den vilda kabarén i rödgula solrabatten. De senaste åren har också intresset för dahliorna glädjande nog ökat, alla trädgårdstidningar har artiklar om dahlior, dahliaknölar säljs i allt större antal på våren och ett dahliasällskap har åter bildats. Vi har helt enkelt börjat återupptäcka denna makalösa blomma. Den bok du håller i din hand är faktiskt den första svenska bok om dahlior som någonsin skrivits. Det har naturligtvis funnits kapitel om dahlian och dess odling i hundratals handböcker genom tiderna, men ingen bok enbart om dahlior. Boken är skriven för den vanlige trädgårdsodlaren snarare än för specialisten som ställer ut sina blommor på tävling. Det är min förhoppning att läsaren här ska finna spännande läsning om dahlians historia och goda råd om odling, förökning, rabattplanering, odlingsvärda sorter, övervintring och förvaring – men framför allt att återupptäcka dahlian som härlig trädgårdsväxt. Välkommen in i passionen!


Inledning Augusti. I trädgården prunkar mina dahlior nu, som varma, färgsprakande primadonnor mot ett dovt bladverk. Där finns också de blyga; små, enkla rosa fröknar som kikar fram lite försiktigt och inte gör mycket väsen av sig. Där står de näckrosblommande och när morgondaggen glittrar i kronbladen kan man nästan tro att de tillbringat natten i trädgårdsdammen. Alla är de helt underbara. De fyller rabatterna med lätthet och de blommar vecka ut och vecka in, endast frosten kan sätta stopp för deras livsglädje. När jag var barn på 1960-talet var dahliorna fortfarande populära, om än inte så passionerat som vid seklets början. Färgprakt och blomform passade tidens glada och vilda mode. De fanns i alla trädgårdar och en park utan dahliakvarter var nästan otänkbart. Jag minns promenader med min farfar trädgårdsmästaren när vi blev stående vid oändliga dahlialand i Landskrona och Lindesberg och han pekade ut de olika sorterna av »dahliamalia« som han skämtsamt kallade dem – den ena vackrare än den andra och jag blev helt förtrollad. Själv odlade han dahliorna i sin koloni, de var för skrymmande i den lilla trädgården inne i stan, för han ville ha många sorter. På hösten fanns det dahlior i vaserna i varje rum och trots att blommorna inte har någon egentlig doft kunde man känna doften av bladverket, en ton av kåda och morot som var trevlig och speciell. Blomsterhandlarna hade alltid snittdahlior, de fanns ju i en sådan sortrikedom och för kunden gav de fylliga blommorna god valuta för pengarna. Sensommarens många namnsdagar och födelsedagar i vår familj ackompanjerades ofta av buketter där dahliorna omgav sig både med ståtliga gladiolus och väna luktärter. Men sedan verkade dahliorna försvinna. Trädgårdarna med dahliarabatter blev allt färre i takt med att nya villor och radhus fick mindre förråd. Vinterförvaringen kändes omöjlig och ansågs alltför arbetskrävande i den lättskötta trädgården. Smaken förändrades också och trenderna förespråkade milda pastellfärger. Rosa, lavendelblått och vitt intog rabatterna och den skira romantiska känslan blev allenarådande. Enstaka öar av dahlior dök upp då och då och gladde mig, som i den fantastiska trädgården i Veberöd som jag på 1980-talet passerade varje

8

dag på väg till jobbet i Lund. Ett litet fyrkantigt tegelhus, en oklanderlig, enorm gräsmatta kantad av rabatter med gröna bladmassor – och så, plötsligt en dag hade de exploderat i en symfoni av färg och form när de hundratals dahliorna hade slagit ut. Hela platsen kom till liv. Men när villan såldes försvann dahliorna och gräsmattan tog slutligen över. Själv har jag alltid fascinerats av denna blomma som inom sitt släkte finns i så många färger och former att man kan fylla en hel trädgård bara med dahlior utan att ha tråkigt! De gör tjänst lika bra i den romantiska eller lugna rabatten som i den vilda kabarén i rödgula solrabatten. De senaste åren har också intresset för dahliorna glädjande nog ökat, alla trädgårdstidningar har artiklar om dahlior, dahliaknölar säljs i allt större antal på våren och ett dahliasällskap har åter bildats. Vi har helt enkelt börjat återupptäcka denna makalösa blomma. Den bok du håller i din hand är faktiskt den första svenska bok om dahlior som någonsin skrivits. Det har naturligtvis funnits kapitel om dahlian och dess odling i hundratals handböcker genom tiderna, men ingen bok enbart om dahlior. Boken är skriven för den vanlige trädgårdsodlaren snarare än för specialisten som ställer ut sina blommor på tävling. Det är min förhoppning att läsaren här ska finna spännande läsning om dahlians historia och goda råd om odling, förökning, rabattplanering, odlingsvärda sorter, övervintring och förvaring – men framför allt att återupptäcka dahlian som härlig trädgårdsväxt. Välkommen in i passionen!


Aztekernas blomma I två hundra år har dahlians mångfald förgyllt våra rabatter. Exotisk i sin färgprakt och storslagenhet är den ändå så välbekant, en riktig trotjänare i svenska trädgårdar. Den är som en gammal vän från mormors tid, lite gammaldags men i grund och botten älskad. Dahlians ursprung på bördiga vulkansluttningar runt Mexikos högplatå ligger långt från våra röda stugor och björkbackar. I det tempererade klimatet på 2 000–3 000 meters höjd breder stora ekskogar ut sig och här är växtförhållandena perfekta. Den vulkaniska svartjorden ger näring och svalka, medeltemperaturen är cirka 15 grader och aldrig under 6–7 grader. Låga, vandrande moln ger skugga från den brännande solen och de återkommande regnskurarna ger all den fukt en dahlia behöver. De flesta av dahliornas arter är funna där, men även på högre höjd och i andra områden i Mexiko och Guatemala. En amerikan som reste i Mexiko 1897, nära den plats där de första dahliorna en gång upptäcktes, blev helt betagen: På Sierra de Ajuscos södra sluttningar växte dahliorna i överflöd ur lava­jorden när augusti gick mot sitt slut. På vägen från Contreras med Mexico-Cuernavaca-Pacific-järnvägen far man upp genom skogar som är som vilda dahliaträdgårdar – mängder och åter mängder av flammande blommor som leder en mot toppen där Mexikodalen breder ut sig – ett angenämt panorama.

En tidig aztekisk bild av dahlia. Troligen hade blomman symbolisk betydelse men användes också av gifta kvinnor i deras huvud­ bonader. Till höger: Dahlia coccinea.

10

Längs Mexikos vägrenar och fält blommar dahlian fortfarande, nästan som ogräs. Men hon har förärats en position långt över det; sedan 1963 är dahlian Mexikos nationalblomma. Vägen från solvarma mexikanska fält till våra breddgrader är en spännande historia, fylld av dramatik, tillfälligheter, misstag och triumf. Det är också en del av vetenskapens historia och dåtidens förvirrade men växande kunskaper om en främmande flora.


Aztekernas blomma I två hundra år har dahlians mångfald förgyllt våra rabatter. Exotisk i sin färgprakt och storslagenhet är den ändå så välbekant, en riktig trotjänare i svenska trädgårdar. Den är som en gammal vän från mormors tid, lite gammaldags men i grund och botten älskad. Dahlians ursprung på bördiga vulkansluttningar runt Mexikos högplatå ligger långt från våra röda stugor och björkbackar. I det tempererade klimatet på 2 000–3 000 meters höjd breder stora ekskogar ut sig och här är växtförhållandena perfekta. Den vulkaniska svartjorden ger näring och svalka, medeltemperaturen är cirka 15 grader och aldrig under 6–7 grader. Låga, vandrande moln ger skugga från den brännande solen och de återkommande regnskurarna ger all den fukt en dahlia behöver. De flesta av dahliornas arter är funna där, men även på högre höjd och i andra områden i Mexiko och Guatemala. En amerikan som reste i Mexiko 1897, nära den plats där de första dahliorna en gång upptäcktes, blev helt betagen: På Sierra de Ajuscos södra sluttningar växte dahliorna i överflöd ur lava­jorden när augusti gick mot sitt slut. På vägen från Contreras med Mexico-Cuernavaca-Pacific-järnvägen far man upp genom skogar som är som vilda dahliaträdgårdar – mängder och åter mängder av flammande blommor som leder en mot toppen där Mexikodalen breder ut sig – ett angenämt panorama.

En tidig aztekisk bild av dahlia. Troligen hade blomman symbolisk betydelse men användes också av gifta kvinnor i deras huvud­ bonader. Till höger: Dahlia coccinea.

10

Längs Mexikos vägrenar och fält blommar dahlian fortfarande, nästan som ogräs. Men hon har förärats en position långt över det; sedan 1963 är dahlian Mexikos nationalblomma. Vägen från solvarma mexikanska fält till våra breddgrader är en spännande historia, fylld av dramatik, tillfälligheter, misstag och triumf. Det är också en del av vetenskapens historia och dåtidens förvirrade men växande kunskaper om en främmande flora.


Blommornas palats Historien om dahlian som vi känner den börjar i aztekernas rike vid den tid då spanjorerna intog Mexiko. Ögonvittnen bland erövrarna, indianernas egna berättelser och en del arkeologiska fynd betygar alla att aztekerna var ett trädgårdsälskande folk och att deras trädgårdar var fantastiska – de beskrevs till och med som världens vackraste. Fattiga familjer hade enkla men blomfyllda trädgårdar, vid templen låg större blomstergårdar men de mest storslagna fanns hos de välbärgade familjerna och hos aztekernas härskare Montezuma. Deras trädgårdar kallades xochitecpancalli, blommornas palats. År 1520 skriver erövraren Hernán Cortés i ett brev till Karl V av Spanien om svalkande, stenlagda stigar mellan vackra träd, doftande blommor och örter och stora dammar att betrakta och bada i. Trettio år senare minns följeslagaren Bernal Díaz dem fortfarande livligt och skriver att det han upplevde då var helt förtrollande, något han aldrig tidigare sett, hört eller ens drömt om. Det fanns trädgårdar för allt: snittblommor, doftande blommor, medicinalväxter, prydnadsväxter, frukt- och grönsaksträdgårdar. I dessa blomsterpalats växte också dahlian och säkert fanns både de ursprungliga arterna med sina enkla blommor och hybrider med dubbla blommor och många färger. Montezuma verkar ha varit en man som njöt av sina många lustgårdar, en del till och med hängande på bergssidor med utsikt över Mexikodalen och snöklädda bergstoppar. I staden Huaxtepec, sydost om dagens Mexiko City, skapade Montezuma en botanisk trädgård. Växter från hela landet samlades där: blommor, medicinalväxter, exotiska träd och buskar. De hade sänts dit med rötterna i säckväv, inslagna i vackra mantlar och hade sina egna trädgårdsmästare med från hemorten för att bli rätt omskötta. Endast det bästa var gott nog. Cortés skriver att det var den finaste, mest angenäma och största trädgård någonsin sedd och dess omkrets var hela 2 leagues (så långt en man kan gå på två timmar). Dahlian var inte bara en prydnadsväxt utan användes flitigt av aztekerna på många områden. De kallade den acocotli eller cocoxochitl som betyder vattenrör eller rörblomma och chichipatli, bitter medicin. Stammarna var

12

Till vänster: Träddahlia, Dahlia imperialis, med en kraftig rörliknande stam.

13


Blommornas palats Historien om dahlian som vi känner den börjar i aztekernas rike vid den tid då spanjorerna intog Mexiko. Ögonvittnen bland erövrarna, indianernas egna berättelser och en del arkeologiska fynd betygar alla att aztekerna var ett trädgårdsälskande folk och att deras trädgårdar var fantastiska – de beskrevs till och med som världens vackraste. Fattiga familjer hade enkla men blomfyllda trädgårdar, vid templen låg större blomstergårdar men de mest storslagna fanns hos de välbärgade familjerna och hos aztekernas härskare Montezuma. Deras trädgårdar kallades xochitecpancalli, blommornas palats. År 1520 skriver erövraren Hernán Cortés i ett brev till Karl V av Spanien om svalkande, stenlagda stigar mellan vackra träd, doftande blommor och örter och stora dammar att betrakta och bada i. Trettio år senare minns följeslagaren Bernal Díaz dem fortfarande livligt och skriver att det han upplevde då var helt förtrollande, något han aldrig tidigare sett, hört eller ens drömt om. Det fanns trädgårdar för allt: snittblommor, doftande blommor, medicinalväxter, prydnadsväxter, frukt- och grönsaksträdgårdar. I dessa blomsterpalats växte också dahlian och säkert fanns både de ursprungliga arterna med sina enkla blommor och hybrider med dubbla blommor och många färger. Montezuma verkar ha varit en man som njöt av sina många lustgårdar, en del till och med hängande på bergssidor med utsikt över Mexikodalen och snöklädda bergstoppar. I staden Huaxtepec, sydost om dagens Mexiko City, skapade Montezuma en botanisk trädgård. Växter från hela landet samlades där: blommor, medicinalväxter, exotiska träd och buskar. De hade sänts dit med rötterna i säckväv, inslagna i vackra mantlar och hade sina egna trädgårdsmästare med från hemorten för att bli rätt omskötta. Endast det bästa var gott nog. Cortés skriver att det var den finaste, mest angenäma och största trädgård någonsin sedd och dess omkrets var hela 2 leagues (så långt en man kan gå på två timmar). Dahlian var inte bara en prydnadsväxt utan användes flitigt av aztekerna på många områden. De kallade den acocotli eller cocoxochitl som betyder vattenrör eller rörblomma och chichipatli, bitter medicin. Stammarna var

12

Till vänster: Träddahlia, Dahlia imperialis, med en kraftig rörliknande stam.

13


ihåliga och på vissa arter höga, bortåt tre meter och mer. De fungerade som transportrör för vatten från bergsbäckar till byar, i själva bevattningssystemen och som vattenbehållare när indianerna gick på jakt. Dessutom åt man de saftiga, potatisliknande knölarna och brukade dem som medicin, bland annat för att lindra epilepsi och urinförträngning.

En vacker blomma blir funnen

Badianusmanuskriptet finns i dag i Vatikanens bibliotek.

14

Upptäckten av dahlian och historien om hur den blev känd i Europa och USA har många bottnar. Den placerar dahlian i ett större sammanhang där jakten på nya naturresurser och en önskan att förstå och katalogisera världen är de drivande krafterna. Men det är också berättelsen om botaniker som strider bittert över den lilla kunskap man lyckats få och som i åratal famlade efter sanningen om den föränderliga dahlians väsen. Brist på kunskap, brist på kommunikation och dödsfall både bland botaniker och plantor, gjorde arbetet med att katalogisera och artbestämma dahlian näst intill omöjligt. Första gången dahlian dokumenterades var i en aztekisk örtabok skriven på det lokala språket nahuatl, översatt till latin och rikligt illustrerad. Året var 1552 och upphovsmännen två unga aztekiska män som utbildats i klosterskolan i Tlatelolco. Boken fick namnet Badianusmanuskriptet efter en av skribenterna och i den beskrevs de inhemska växterna med namn och användning. Dahlian kallas Cohuanenepilli och ser faktiskt ut som en dahlia, om än stiliserad. Knölarna finns där, bladen känns bekanta och på den färglagda bilden ser man att de enkla blommorna är röda. Namnet betyder ormtunga men det hänger nog snararare samman med användningen än utseendet. Dagens botaniker menar att det är en Dahlia coccinea. Boken sändes till det spanska klostret Escorial som också var kungligt bibliotek, och på märkliga vägar tog den sig sedan till Rom och kardinal Barberinis bibliotek. Länge trodde man att boken försvann in i Vatikanens djupa arkiv fram till vår tid, men ny forskning har visat att den var väl bekant under 1600-talet och att den möjligen hade påverkan på nästa verk där dahlian beskrivs.

Hernández stora verk År 1570 sände Filip II av Spanien ut sin livläkare Francisco Hernández till Mexiko. Han skulle skriva landets naturhistoria, samla flora och fauna och utforska de naturresurser som kunde komma Spanien till nytta. Vid den här tiden hade man redan kunskap om växter och djur i Nya världen men behövde få den systematiserad och ordnad för att kunna använda den. Hernández resor tog honom över hela landet och han besökte både Montezumas trädgårdar och de som ägdes av Netzahualcoyotl, lagman, poet och filosof. Han var en hängiven naturforskare och hade samlingar av växter från många platser med vackra välliknande växtplanscher som Hernández säkert lärde av. Han tog annars hjälp av ett stort antal inhemska kunskapare som verkligen hade kännedom om den lokala floran och faunan. De samlade in materialet och avbildade det så naturtroget som möjligt. 3 000 olika plantor dokumenterades och många hamnade också i herbarier. Till slut, 1576, sändes 16 folianter hem till Madrid och rykten om dem och färgplanscherna började genast gå i de vetenskapliga kretsarna. I detta originalmaterial var dahlian beskriven och avbildad. Tre färglagda planscher där två av dem visar dubbelblommiga dahlialiknande växter med rejäla knölar. Namnen är på nahuatl: acocotli och cocoxochitl. En tredje kallas acocoxochitl och visar den dubbla blomman bättre och ett mer detaljerat bladverk. Enligt Hernández var växterna funna i Cuernavacas berg och han beskrev dem som plantor större än medelstorlek och med stora, runda blommor, röda med gulröd mitt och svag doft. De finns i många varieteter vad gäller blommor och former, och om färgerna säger han: …vilka i vissa fall är vita, i andra rödaktigt gula, purpurfärgade eller röda, purpur med vitt, röda med gult eller vilken som helst av tusentals andra former. Blommorna kunde ha dubbla eller mångfaldiga spiraler av kronblad och beskrevs även som stjärnliknande och bleka till rodnande.

Hernández bok visar två olika dahlior som man i dag menar är samma art, Dahlia pinnata Cav. Högst upp: Acocoxochitl ur Hernández bok.

15


ihåliga och på vissa arter höga, bortåt tre meter och mer. De fungerade som transportrör för vatten från bergsbäckar till byar, i själva bevattningssystemen och som vattenbehållare när indianerna gick på jakt. Dessutom åt man de saftiga, potatisliknande knölarna och brukade dem som medicin, bland annat för att lindra epilepsi och urinförträngning.

En vacker blomma blir funnen

Badianusmanuskriptet finns i dag i Vatikanens bibliotek.

14

Upptäckten av dahlian och historien om hur den blev känd i Europa och USA har många bottnar. Den placerar dahlian i ett större sammanhang där jakten på nya naturresurser och en önskan att förstå och katalogisera världen är de drivande krafterna. Men det är också berättelsen om botaniker som strider bittert över den lilla kunskap man lyckats få och som i åratal famlade efter sanningen om den föränderliga dahlians väsen. Brist på kunskap, brist på kommunikation och dödsfall både bland botaniker och plantor, gjorde arbetet med att katalogisera och artbestämma dahlian näst intill omöjligt. Första gången dahlian dokumenterades var i en aztekisk örtabok skriven på det lokala språket nahuatl, översatt till latin och rikligt illustrerad. Året var 1552 och upphovsmännen två unga aztekiska män som utbildats i klosterskolan i Tlatelolco. Boken fick namnet Badianusmanuskriptet efter en av skribenterna och i den beskrevs de inhemska växterna med namn och användning. Dahlian kallas Cohuanenepilli och ser faktiskt ut som en dahlia, om än stiliserad. Knölarna finns där, bladen känns bekanta och på den färglagda bilden ser man att de enkla blommorna är röda. Namnet betyder ormtunga men det hänger nog snararare samman med användningen än utseendet. Dagens botaniker menar att det är en Dahlia coccinea. Boken sändes till det spanska klostret Escorial som också var kungligt bibliotek, och på märkliga vägar tog den sig sedan till Rom och kardinal Barberinis bibliotek. Länge trodde man att boken försvann in i Vatikanens djupa arkiv fram till vår tid, men ny forskning har visat att den var väl bekant under 1600-talet och att den möjligen hade påverkan på nästa verk där dahlian beskrivs.

Hernández stora verk År 1570 sände Filip II av Spanien ut sin livläkare Francisco Hernández till Mexiko. Han skulle skriva landets naturhistoria, samla flora och fauna och utforska de naturresurser som kunde komma Spanien till nytta. Vid den här tiden hade man redan kunskap om växter och djur i Nya världen men behövde få den systematiserad och ordnad för att kunna använda den. Hernández resor tog honom över hela landet och han besökte både Montezumas trädgårdar och de som ägdes av Netzahualcoyotl, lagman, poet och filosof. Han var en hängiven naturforskare och hade samlingar av växter från många platser med vackra välliknande växtplanscher som Hernández säkert lärde av. Han tog annars hjälp av ett stort antal inhemska kunskapare som verkligen hade kännedom om den lokala floran och faunan. De samlade in materialet och avbildade det så naturtroget som möjligt. 3 000 olika plantor dokumenterades och många hamnade också i herbarier. Till slut, 1576, sändes 16 folianter hem till Madrid och rykten om dem och färgplanscherna började genast gå i de vetenskapliga kretsarna. I detta originalmaterial var dahlian beskriven och avbildad. Tre färglagda planscher där två av dem visar dubbelblommiga dahlialiknande växter med rejäla knölar. Namnen är på nahuatl: acocotli och cocoxochitl. En tredje kallas acocoxochitl och visar den dubbla blomman bättre och ett mer detaljerat bladverk. Enligt Hernández var växterna funna i Cuernavacas berg och han beskrev dem som plantor större än medelstorlek och med stora, runda blommor, röda med gulröd mitt och svag doft. De finns i många varieteter vad gäller blommor och former, och om färgerna säger han: …vilka i vissa fall är vita, i andra rödaktigt gula, purpurfärgade eller röda, purpur med vitt, röda med gult eller vilken som helst av tusentals andra former. Blommorna kunde ha dubbla eller mångfaldiga spiraler av kronblad och beskrevs även som stjärnliknande och bleka till rodnande.

Hernández bok visar två olika dahlior som man i dag menar är samma art, Dahlia pinnata Cav. Högst upp: Acocoxochitl ur Hernández bok.

15


Om smak och användning skrev han: Roten doftar som morot [ibland översatt som jordärtskocka] men är mycket skarpare och fylligare, [smaken är] het och torr av tredje graden, kärv och uppfriskande, ett uns [28 gram] uppätet tar bort magsmärta, skingrar gaser i magen, driver urin, framkallar perspiration, driver ut kyla, stärker magar svaga av kyla, tar bort kolik, öppnar det som varit blockerat, och förd till blåmärken och svullnader skingrar den dem.

Dahlian var en gång nyttoväxt och naturlig i köksträdgården.

16

Dahlian var alltså ett helt apotek i sig, en mycket användbar växt. Kungen var inte nöjd med hur materialet strukturerats och tryckningen sköts upp. Böckerna förblev liggande i Escorial och Hernández dog utan att få se sitt material tryckt. Kungens nya livläkare, neapolitanaren Nardo Antonio Recchi, fick ta över ansvaret att redigera och ge ut materialet, men det skulle dröja hela 100 år innan det var klart. Recchis urval rörde främst den medicinska kunskapen och gavs ut i Mexiko 1615 som Quatro libros de la naturaleza y virtudes de las plantas y animales que estan receuidos en el uso de Medicina en la Nueva España och detta verk publicerades utan planscherna. Historien om Hernández kunskaper och dahliaplanscherna kunde ha tagit slut där men det gjorde den inte. Recchi flyttade tillbaka till Neapel med sin privata kopia av verket och efter hans död ärvdes det av bibliofilen Marco Antonio Petilio som från 1611 var verksam i Rom. Petilio var god vän med kardinal Maffeo Barberini (senare påve Urban VIII). Dennes brorson, kardinal Francesco Barberini, var i sin tur vän med den unge adelsmannen Federico Cesi som 1603 bildat Accademia dei Lincei tillsammans med tre andra naurvetenskapligt intresserade män. Många kända vetenskapsmän var under perioder kopplade till akademien, bland andra Galileo Galilei. De hade visionen att förstå och se hela naturen, att genomtränga den från minsta till största beståndsdel och koppla allt samman till en begriplig helhet. De observerade, experimenterade och använde teleskop och tidiga mikroskop för att se detaljer. Accademia dei Lincei var kanske den första moderna vetenskapsakademien och den skulle ge ut det första encyklopediska verket där texter och

bilder ordnades systematiskt med korsreferenser och förslag till paralleller mellan europeiska och sydamerikanska växter. Medlemmarna provodlade nya växter på sina gods och antecknade vad de såg. Genom brevväxling mellan Barberini och Cesi vet vi att de utbytte erfarenheter, frön och plantor från sina odlingsförsök med sydamerikanska växter som de fått från kolonierna. Men ingen vet tyvärr om det fanns någon dahlia med i detta sammanhang. Cesi och hans vänner Johannes Faber och Fabio Colonna gick ofta till Petilios hus i skuggan av Pantheon och studerade och kopierade texter och bilder ur Petilios enorma bibliotek där Recchis kopia ingick. Runt 1611 fick Cesi köpa den och han fick också tillåtelse att kopiera de opublicerade planscherna från Hernández verk, inklusive bilderna av dahliorna. Accademia dei Lincei beslöt sig nu för att ge ut hela verket i Rom och började sitt mödosamma arbete. Cesi ville lägga till två omfattande kommentarer och strax före tryckning bestämde han sig för att hans eget arbete med en enorm botanisk encyklopedi i tabellform skulle ingå. Men han dog plötsligt 1630 utan att färdigställa den. Akademiens redaktörer hade ambitionerna att berätta allt. De ville skapa en heltäckande utgåva med så mycket kompletterande kunskap som möjligt och de kände till och förde in mer av tidigare material än man trott. Hernández hänförande bilder var ett problem då man förstod att de kunde missförstås och feltolkas. Merparten av växterna var ju helt okända i Europa men genom noggrannhet och jämförelser trodde man sig skapa större säkerhet. Alla möjligheter togs till vara. Missionärer som återvänt från kolonierna 1625 och som man fått kontakt med via Vatikanen bjöds in till Cesi eller Petilio för att se på planscher eller texter och kommentera dem. Barberini hade i sitt bibliotek Badianusmanuskriptet som han kommit över i Madrid 1626. Han gav nu akademien tillåtelse att kopiera det och dessutom Hernández originalmanuskript som han tillsammans med konstsamlaren Cassiano dal Pozzo hade hittat i Escorial. De hade bett bibliotekarien där att göra en gigantisk sammanställning av böckerna om zoologi och mineraler men också ett register över alla botaniska artiklar i verket. Allt blev nu tillgängligt för redaktörerna.

Nästa uppslag: Köpenhamns botaniska trädgård har en av världens finaste samling av dahliaarter, här Dahlia sorensenii och Dahlia sorensenii hybrid.

17


Om smak och användning skrev han: Roten doftar som morot [ibland översatt som jordärtskocka] men är mycket skarpare och fylligare, [smaken är] het och torr av tredje graden, kärv och uppfriskande, ett uns [28 gram] uppätet tar bort magsmärta, skingrar gaser i magen, driver urin, framkallar perspiration, driver ut kyla, stärker magar svaga av kyla, tar bort kolik, öppnar det som varit blockerat, och förd till blåmärken och svullnader skingrar den dem.

Dahlian var en gång nyttoväxt och naturlig i köksträdgården.

16

Dahlian var alltså ett helt apotek i sig, en mycket användbar växt. Kungen var inte nöjd med hur materialet strukturerats och tryckningen sköts upp. Böckerna förblev liggande i Escorial och Hernández dog utan att få se sitt material tryckt. Kungens nya livläkare, neapolitanaren Nardo Antonio Recchi, fick ta över ansvaret att redigera och ge ut materialet, men det skulle dröja hela 100 år innan det var klart. Recchis urval rörde främst den medicinska kunskapen och gavs ut i Mexiko 1615 som Quatro libros de la naturaleza y virtudes de las plantas y animales que estan receuidos en el uso de Medicina en la Nueva España och detta verk publicerades utan planscherna. Historien om Hernández kunskaper och dahliaplanscherna kunde ha tagit slut där men det gjorde den inte. Recchi flyttade tillbaka till Neapel med sin privata kopia av verket och efter hans död ärvdes det av bibliofilen Marco Antonio Petilio som från 1611 var verksam i Rom. Petilio var god vän med kardinal Maffeo Barberini (senare påve Urban VIII). Dennes brorson, kardinal Francesco Barberini, var i sin tur vän med den unge adelsmannen Federico Cesi som 1603 bildat Accademia dei Lincei tillsammans med tre andra naurvetenskapligt intresserade män. Många kända vetenskapsmän var under perioder kopplade till akademien, bland andra Galileo Galilei. De hade visionen att förstå och se hela naturen, att genomtränga den från minsta till största beståndsdel och koppla allt samman till en begriplig helhet. De observerade, experimenterade och använde teleskop och tidiga mikroskop för att se detaljer. Accademia dei Lincei var kanske den första moderna vetenskapsakademien och den skulle ge ut det första encyklopediska verket där texter och

bilder ordnades systematiskt med korsreferenser och förslag till paralleller mellan europeiska och sydamerikanska växter. Medlemmarna provodlade nya växter på sina gods och antecknade vad de såg. Genom brevväxling mellan Barberini och Cesi vet vi att de utbytte erfarenheter, frön och plantor från sina odlingsförsök med sydamerikanska växter som de fått från kolonierna. Men ingen vet tyvärr om det fanns någon dahlia med i detta sammanhang. Cesi och hans vänner Johannes Faber och Fabio Colonna gick ofta till Petilios hus i skuggan av Pantheon och studerade och kopierade texter och bilder ur Petilios enorma bibliotek där Recchis kopia ingick. Runt 1611 fick Cesi köpa den och han fick också tillåtelse att kopiera de opublicerade planscherna från Hernández verk, inklusive bilderna av dahliorna. Accademia dei Lincei beslöt sig nu för att ge ut hela verket i Rom och började sitt mödosamma arbete. Cesi ville lägga till två omfattande kommentarer och strax före tryckning bestämde han sig för att hans eget arbete med en enorm botanisk encyklopedi i tabellform skulle ingå. Men han dog plötsligt 1630 utan att färdigställa den. Akademiens redaktörer hade ambitionerna att berätta allt. De ville skapa en heltäckande utgåva med så mycket kompletterande kunskap som möjligt och de kände till och förde in mer av tidigare material än man trott. Hernández hänförande bilder var ett problem då man förstod att de kunde missförstås och feltolkas. Merparten av växterna var ju helt okända i Europa men genom noggrannhet och jämförelser trodde man sig skapa större säkerhet. Alla möjligheter togs till vara. Missionärer som återvänt från kolonierna 1625 och som man fått kontakt med via Vatikanen bjöds in till Cesi eller Petilio för att se på planscher eller texter och kommentera dem. Barberini hade i sitt bibliotek Badianusmanuskriptet som han kommit över i Madrid 1626. Han gav nu akademien tillåtelse att kopiera det och dessutom Hernández originalmanuskript som han tillsammans med konstsamlaren Cassiano dal Pozzo hade hittat i Escorial. De hade bett bibliotekarien där att göra en gigantisk sammanställning av böckerna om zoologi och mineraler men också ett register över alla botaniska artiklar i verket. Allt blev nu tillgängligt för redaktörerna.

Nästa uppslag: Köpenhamns botaniska trädgård har en av världens finaste samling av dahliaarter, här Dahlia sorensenii och Dahlia sorensenii hybrid.

17


Det fanns faktiskt ytterligare ett verk där dahlian och dess användning nedtecknats. Det var skrivet av munken Bernardino de Sahagún, verksam i samma kloster i Tlaltelolco som Badianusmanuskriptets författare. Bernardino de Sahagúns Historia general de las cosas de Nueva España eller Florentine Codex (efter biblioteket där det finns) var ett mer omfattande verk om folkliv, kultur och natur med text parallellt på spanska och nahuatl. Akademien kan ha känt till det, men det gavs inte ut förrän på 1580-talet. Efter Cesis död köpte dal Pozzo hela manuskriptet och med ekonomisk hjälp från en mecenat i Spanien lyckades han till slut få det tryckt, inklusive de kopierade planscherna. Äntligen fanns bilden av dahlian publicerad. Rerum medicarum Novae Hispaniae Thesaurus kom ut 1649 och 1651 och det var tur, för Hernández originalmanuskript förstördes vid en brand 17 juli 1671. Hernández första bilder av dahlior har orsakat många diskussioner. Blommorna visades som dubbla, vilket förvirrade botanikerna. De stirrade sig blinda på det faktum att de ursprungliga arterna var enkla och självsterila. Hur kunde då så tidiga bilder visa dubbla blommor? Vad var det som egentligen beskrevs? Hernández tog i sin text upp mängder av varianter och färger och han hade med all säkerhet fått frön både från vilda arter och från de tusentals hybrider som växte i Mexikos trädgårdar sedan. Han var dessutom omgiven av hybrider när han skrev sitt verk i klostret i trädgårdsstaden Huaxtepe. Men han var ingen botaniker, hans mål var att finna och beskriva så många nya, användbara arter som möjligt och han lade ingen vikt vid enkla eller dubbla blommor. Han kunde nog inte ens föreställa sig att senare tiders botaniker skulle skriva hyllmeter av böcker om dahliaproblemet.

Från systematik till stöld

Till höger: Dahlia ’Classic Rosamunde’ – en av alla de tusentals sorter som Hernández upptäckt gav upphov till.

20

Först 1777 dyker dahlian upp i historien igen då ännu en europé skickades ut till kolonierna, fransmannen Nicolas Joseph Thiéry de Menonville. Han hade sänts på ett hemligt uppdrag av Ludvig XVI för att finna källan till den underbara scharlakansröda färgen. Den ökande efterfrågan på lyxiga rödfärgade tyger gav höga importkostnader så varför inte försöka skapa en egen färgindustri? I Mexiko skulle han helt enkelt stjäla Dactylopius coccus,


Det fanns faktiskt ytterligare ett verk där dahlian och dess användning nedtecknats. Det var skrivet av munken Bernardino de Sahagún, verksam i samma kloster i Tlaltelolco som Badianusmanuskriptets författare. Bernardino de Sahagúns Historia general de las cosas de Nueva España eller Florentine Codex (efter biblioteket där det finns) var ett mer omfattande verk om folkliv, kultur och natur med text parallellt på spanska och nahuatl. Akademien kan ha känt till det, men det gavs inte ut förrän på 1580-talet. Efter Cesis död köpte dal Pozzo hela manuskriptet och med ekonomisk hjälp från en mecenat i Spanien lyckades han till slut få det tryckt, inklusive de kopierade planscherna. Äntligen fanns bilden av dahlian publicerad. Rerum medicarum Novae Hispaniae Thesaurus kom ut 1649 och 1651 och det var tur, för Hernández originalmanuskript förstördes vid en brand 17 juli 1671. Hernández första bilder av dahlior har orsakat många diskussioner. Blommorna visades som dubbla, vilket förvirrade botanikerna. De stirrade sig blinda på det faktum att de ursprungliga arterna var enkla och självsterila. Hur kunde då så tidiga bilder visa dubbla blommor? Vad var det som egentligen beskrevs? Hernández tog i sin text upp mängder av varianter och färger och han hade med all säkerhet fått frön både från vilda arter och från de tusentals hybrider som växte i Mexikos trädgårdar sedan. Han var dessutom omgiven av hybrider när han skrev sitt verk i klostret i trädgårdsstaden Huaxtepe. Men han var ingen botaniker, hans mål var att finna och beskriva så många nya, användbara arter som möjligt och han lade ingen vikt vid enkla eller dubbla blommor. Han kunde nog inte ens föreställa sig att senare tiders botaniker skulle skriva hyllmeter av böcker om dahliaproblemet.

Från systematik till stöld

Till höger: Dahlia ’Classic Rosamunde’ – en av alla de tusentals sorter som Hernández upptäckt gav upphov till.

20

Först 1777 dyker dahlian upp i historien igen då ännu en europé skickades ut till kolonierna, fransmannen Nicolas Joseph Thiéry de Menonville. Han hade sänts på ett hemligt uppdrag av Ludvig XVI för att finna källan till den underbara scharlakansröda färgen. Den ökande efterfrågan på lyxiga rödfärgade tyger gav höga importkostnader så varför inte försöka skapa en egen färgindustri? I Mexiko skulle han helt enkelt stjäla Dactylopius coccus,


Vild, passionerad, otyglad eller stram och elegant – det finns en dahlia för varje smak och personlighet. Det finns drygt 55 000 namngivna sorter, den förekommer i alla färger utom blått och storlekarna varierar från dvärgformat till riktiga giganter med 30 cm i diameter.

Här får du veta allt om såväl berömda som mindre kända dahliasorter, hur du sköter dem, dahlian som rabatt- och snittblomma, vinterförvaring och förökning. Du får också ta del av dahlians spännande resa från Mexiko, där den i dag är nationalblomma, till att spridas över hela världen. Elisabeth Svalin Gunnarsson är skribent och fotograf med trädgård, historia och arkitektur som ämnesområden. Sedan 2007 är hon förbunds-

Dahlior_Cover_Casewrap.indd 1

Elisabeth Svalin Gunnarsson

sekreterare på Riksförbundet Svensk Trädgård.

Elisabeth Svalin Gunnarsson

09-12-02 15.54.25

Profile for Smakprov Media AB

9789127118270  

9789127118270

9789127118270  

9789127118270

Profile for smakprov