9789170052712

Na r livet ga r so nder - omslag.indd 1

09-09-25 14.32.04

När livet går sönder ISBN 978-91-7005-271-2 © 2004 Författaren och Liber AB Förläggare: Lars Abramson Omslagsbild: Tillit (1994) av Erland Cullberg, i privat ägo. Foto Tord Lund Omslag: Daniel Åberg Grafisk form: Daniel Åberg Upplaga 1:5 Tryck: Holmbergs, Malmö 2009

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rrättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 97 05 50 www.lliber.se Kundservice tfn 08-6690 93 30, fax 08-6690 93 01

01 Först sidorna

4

09-09-25, 15.07

Innehåll Förord 9 Till läsaren

11

1 Traumatiska kriser och förändringskriser 15 Traumatiska kriser 15 Förändringskriser 17 Förlust och sorg 20 Den hemliga smärtan 32

2. Krisens olika faser 33 Kristillstånd 33 1. Förnekandet eller chockfasen 35 2. Reaktionsfasen 38 3. Bearbetningsfasen 42 4. Nyorienteringsfasen 43 Varför ska man känna till dessa faser? 44 Den egna identiteten 44

3. Känslomässig första hjälp 47 Håll om! 47 Håll tyst! 48 Håll ut! 50

4. Händelser på arbetsplatsen som kan utlösa en kris 55 En olycka 57 En brand 58 Personliga tragedier 59 Självmord 60

01 Först sidorna

5

09-09-25, 15.07

Nedsättande språkbruk och kränkande handlingar Konflikter 65 Sjukdom 66 Våld, hot, övergrepp och kriminalitet 69 Kris och katastrof 76

5. Arbetsplatsens krisorganisation

81

Arbets- och verksamhetsrelaterade kriser 81 Ökade krav och stress 82 Arbetsplatsens förhållningssätt 84 Att våga vara medmänniska 85 Krisgruppen ger trygghet 87 Debriefing 92

6. Ledarrollen vid en krissituation 99 Vem ska fungera som ledare? 100 Ledarens uppgifter 103 Exempel på gott ledarskap 104

7. Att möta medier 108 Vad är en nyhet? 108 Vad är medierna intresserade av? 109 Att ställa upp 109 Medierna har viktig roll 110 Kontakten med journalister 111 Skydda den privata sfären 113 Hur agerar medier? 114 Presstalesman 114 Presskontakter 116

8. Samhällets resurser 122 PKL-grupp 124 POSOM-grupp 124 Kyrkan 125

01 Först sidorna

6

09-09-25, 15.07

64

Sjukvårdens krisplanering 126 Räddningstjänst 127 Ledningsambulansen 128 SOS-alarm 128 Övrig räddningstjänst 129 Polisen 130 Skolan 131 Frivilligorganisationer 132 Hjulet med åtta ekrar 132

9. Död, minnesstund och begravning 134 Döden 134 Att ta farväl 138 Riten och ritualen 140 Ska barn vara med om begravningen? 144 Hur går det till när någon dött? 150 Begravningsbyrån 152 Prästen 153 Den kristna begravningen 157 När en arbetskamrat dött 159 Hur tar man kontakt med anhöriga 160 När man ordnar en minnestund 161 Ska man gå på begravningen? 167

Bilaga 1 Övningsuppgifter för krisgrupper 169 Bilaga 2 Tänkvärda texter 181 Referenser och lästips 190

01 Först sidorna

7

09-09-25, 15.07

8

02 Till l채saren

8

09-09-25, 14.36

Förord

I mötet med den drabbade medmänniskan står man ibland helt handfallen. Det är svårt att veta hur man ska göra och vad man kan säga.

Att tillägna sig en kunskap, också teoretisk, utöver den egna personliga erfarenheten är en nödvändighet för att kunna bli en bra hjälpare i en svår krissituation. Detta stärker också förmågan att kunna skilja på den egna sorgen och den drabbades. Man kan inte hjälpa någon annan om man blir överväldigad av egna reaktioner. Det gäller hjälparens reaktioner såväl på den aktuella situationen som i förhållande till sina minnen.

Sorgereaktionen är oftast det mest centrala för människan i kris. Förmågan att sörja ger oss en möjlighet att lämna något som är oåterkalleligt förgånget bakom oss – samtidigt som detta finns kvar i minnet. Genom sorgen kan vi också få en möjlighet till psykologisk tillväxt och mognad och en möjlighet att på ett bättre sätt möta och bemästra framtida svårigheter.

Krisen drabbar oss i alla åldrar. Kanske är förmågan att sörja något av det viktigaste vi kan förmedla till våra barn, för att de på ett så bra sätt som möjligt ska kunna möta livets oundvikliga kriser. Att man också i skolans värld har inrättat krisgrupper för att stödja drabbade barn är därför lika naturligt som att man på många arbetsplatser har skapat förutsättningar för att ge psyko-socialt stöd till dem som har drabbats av en traumatisk händelse.

9

02 Till läsaren

9

09-09-25, 14.36

Cecilia Wikström framhåller här vikten av att vara tydlig och konkret i mötet med människor i kris och sorg. Hon lyfter också fram de möjligheter till bearbetning som riten kan tillhandahålla, när kaos och förtvivlan hotar att bli övermäktigt.

För att kunna ge tröst behöver man såväl egna som andras erfarenheter, ett strukturerat, språk och inte minst tankar och ord i diktens bundna form. Detta erbjuds i Tänkvärda texter.

Du bör inte sträckläsa denna bok. Stanna i stället upp inför de olika delarna och låt det skrivna ordet framkalla det personliga ekot. På så sätt kommer du att i framtiden vara bättre rustad att möta, stödja och förmedla tröst till en drabbad medmänniska.

Uppsala i slutet av september 2004 Tom Lundin

10

02 Till läsaren

10

09-09-25, 14.36

Till läsaren

”När livet går sönder.”

Så snart jag bestämt mig för att skriva denna bok var titeln given. Efter tio års arbete som präst känns det viktigt att få dela med mig av de erfarenheter jag fått av att arbeta i sorgens landskap där jag mött människor vilkas liv bokstavligen slagits i spillror. Många gånger har jag undrat hur det är möjligt att gå igenom så mycket sorg, lidande och smärta. Jag har förundrats över den fantastiska styrka som finns hos människan ifrån hennes första stund på jorden. Den styrkan gör att vi klarar av att möta djup smärta och stor sorg. Men vi måste vara varsamma med varandra, särskilt när livet gör oss illa.

Jag är innerligt tacksam för alla möten jag fått med människor som haft det svårt. Dessa möten har berikat mitt liv på ett genomgripande sätt. Jag bär dem med mig som en hemlig skatt.

Jag vill med den här boken ge röst åt de människor jag mött som drabbats av sorg eller varit med om en kris. Jag har avpersonifierat alla berättelser så att ingen ska känna sig utlämnad. Jag har också bett några om lov att få återge deras historia. För deras medgivande tackar jag innerligt. Det som hjälpt mig att våga skriva är att många frågat efter en bok som den här. Jag har förstått behovet av enkel vardaglig kunskap i hur man kan visa omsorg om varandra och hur man kan öva sig att vara medmänniska.

För ett fint och konstruktivt samarbete vill jag tacka Kajsa Lindroth. Peter Gumbel vill jag tacka för att han så handfast 11

02 Till läsaren

11

09-09-25, 14.36

och kreativt bidragit till bokens tillkomst. Dessutom tackar jag honom innerligt för hans sällsamt vackra översättningar.

Alla arbetsplatser drabbas någon gång av att en medarbetare dör eller skadas allvarligt. Några arbetsplatser kan också tvingas möta traumatiska händelser som för de inblandade och för verksamheten leder till att en krissituation uppstår.

Arbetsplatsen har för många människor fått allt större betydelse. Vi tillbringar merparten av vår vakna tid där och gemenskapen på jobbet har för vissa grupper av människor kommit att bli den viktigaste sociala tillhörigheten. Detta blir ännu tydligare i takt med att ensamhushållen blir fler, särskilt i storstäderna.

Ensamheten och sårbarheten blir påtagliga när en människa möter svårigheter. Då blir det så uppenbart hur mycket det sociala skyddsnätet i form av familj, släkt och vänner kan betyda för den person som drabbats. I vårt samhälle saknas detta skyddsnät alltför ofta.

Den här boken vänder sig både till dem som i sin yrkesroll och på sin arbetsplats kan komma att möta människor i kris och till den som vill fördjupa kunskapen om och förståelsen för sig själv och andra. Min förhoppning är också att den ska intressera dem som vill förstå sig själva och andra lite bättre.

Det är inte en lärobok i vanlig mening utan en bok som man kan vända sig till för att få vägledning eller ett praktiskt råd i en svår situation. Den kan fungera som stöd, den kan ge idéer och inspiration, den kan läsas helt eller styckevis.

Jag skriver också för att visa att sorg och omsorg hör ihop. Att vi alla någon gång i livet kommer att sörja och då vara i behov av andras omsorg och tröst och att vi alla – om 12

02 Till läsaren

12

09-09-25, 14.36

vi vill och vågar – någon gång kommer att få dela sorg med en medmänniska.

Frågor som rör liv och död, etik och människosyn kommer att ligga som en klangbotten genom alla kapitel. Att jag själv är kristen och verkar i kristen kontext blir tydligt, både på gott och på ont. Jag kommer inte att kunna ge exempel från andra religioner och kan heller inte närma mig ickekonfessionella seder eller ritualer. Här kan jag bara hänvisa till Den svenska högtidsboken som sammanställts av bland andra Göran Palm (Se Lästips).

När det som vi tror inte kan hända ändå gör det, ställs vi alla inför kravet att praktiskt agera samtidigt som vi alla måste kunna möta dem som drabbats med både kunskap, deltagande och empati.

Som präst har det hänt att jag kallats till arbetsplatser där man förlorat en medarbetare. Då har jag ofta fått frågor som: Vad ska vi göra nu? Hur ordnar man en minnesstund? Vad ska man skriva i ett minnesord? När ska vi städa hans/hennes skrivbord? Hur ska vi ta kontakt med anhöriga? Ska vi från jobbet gå på begravningen? Det är frågor av denna typ som jag hoppas att boken åtminstone ska bidra till att besvara.

Jag vill att boken ska hjälpa dig att våga tro att man kan vara trygg också när det svåra sker. Jag vill också lyfta fram att vi alla kan utvecklas när vi möter kriser, sorger och förluster. Vi mognar genom kriserna, men vi kan alla också bli bättre på att möta dem och att stödja varandra i tider av förlust, sorg och kris.

Fokus i boken har kommit att ligga på döden och våra reaktioner inför den. När jag började skriva var detta inte alls meningen, men under arbetets gång har det kommit att bli så. Kanske för att döden är det oundvikliga, det sista, det vi 13

02 Till läsaren

13

09-09-25, 14.36

alla en dag har att möta. Kanske har det blivit så därför att min erfarenhet har visat hur viktigt det är att döden får plats mitt i livet, i våra tankar, känslor och samtal. Många människors frågor och berättelser har styrt boken i denna riktning.

Det finns andra kriser och katastrofer som boken berör, många gånger lite i flykten, översiktligt. Att gå igenom alla tänkbara kriser och katastrofer lika omsorgsfullt har helt enkelt inte låtit sig göras. Men jag hoppas att andra böcker ska skrivas på detta tema, av mig eller någon annan.

Jag tror att det går att öva upp en mental beredskap för att möta det svåra genom samtal. Min ambition är att den här boken ska stimulera till sådana samtal på arbetsplatser av alla slag och också kunna inspirera till samtal i familjen och i vänkretsen. Genom att dela viktiga upplevelser med varandra kan vi alla växa som medmänniskor.

Detta är mitt bidrag. Även jag har upplevt att mitt liv gått sönder. Det gör ont, länge, länge. Också de erfarenheterna har färgat tankarna i det jag skriver.

Jag skulle önska att denna bok kunde fungera som tröst för någon och för någon annan som stöd.

Låt oss hjälpas åt att vara medmänniskor för varandra alltid – men särskilt när livet går sönder.

Uppsala och Rättvik i skugga och sol 2004

Cecilia

14

02 Till läsaren

14

09-09-25, 14.36

1 Traumatiska kriser och förändringskriser

Traumatiska kriser En traumatisk kris är en oväntad eller plötslig yttre händelse av en så stor omfattning och av en sådan art att vi upplever hela vår fysiska existens, vår sociala identitet, vår trygghet och våra livsmål vara allvarligt hotade.

Den traumatiska krisen orsakas framförallt av förlust, kränkning och katastrof. Ingen annan människa kan avgöra vad som är en traumatisk kris för någon annan. Varje människa har sin egen känslomässiga uppbyggnad, mer eller mindre skör, beroende på vilka erfarenheter vi gjort och vilken trygghet och tillit till andra vi bär på. När vi i vuxen ålder möter traumatiska händelser reagerar vi ofta på dessa utifrån barndomens erfarenheter.

Ofta är det svårt att säga om ett kristillstånd är en traumatisk kris eller en förändringskris. Det spelar kanske inte heller så stor roll, för de medför samma sorts lidande för den som drabbats.

Det finns olika slags traumatiska kriser. Jag ska bara beröra några. Den vanligaste som jag själv ofta mött hos människor är den kris som inträffar när en älskad dör.

Vanligtvis ser vi vid ett dödsfall de närmaste familjemedlemmarna som de sörjande. Men ibland är det fler personer än dem man kanske tänkt sig som också är drabbade av sorg och följaktligen också borde räknas in i kretsen av sörjande.

15

03 Kap 1 Traumatiska kriser

15

09-09-25, 14.37

I vår tid, då alla slags familjemönster lever sida vid sida, är det särskilt betydelsefullt att vidga perspektivet och försöka se bortom de vanliga strukturerna mamma, pappa, barn. En familj kan se ut på så många olika sätt.

En nyss frånskild kvinna som i många år varit gift med en man läste i tidningen att hennes tidigare make dött. Det var inte länge sedan de två träffades och deras relation, som sedan skilsmässan varit spänd, hade precis börjat bli positiv igen. De hade någon vecka tidigare ätit middag tillsammans och skojat lite om att drömmen för dem båda var att hitta tillbaka till varandra. I samband med skilsmässan tog hans familj avstånd från henne och ingen i familjen visste heller om vilken djup gemenskap de tidigare makarna hade eller hur deras relation till varandra såg ut. Mannen hade hastigt dött i en olycka och ingen hade meddelat henne vad som skett. När hon såg dödsannonsen var hennes tidigare make redan begravd.

Kvinnan blev djupt chockad och sörjde djupt. Hon sökte och fick professionell hjälp med samtalsstöd och bearbetning av läkare och av mig som präst. Det hon och jag gjorde för att hjälpa henne att dels ta till sig att han var död, dels ta avsked, var att vi besökte platsen där olyckan skett. Hon fick tala med den läkare som tagit emot mannen på akuten och sedan gick vi tillsammans till kyrkan där begravningen hållits.

Hon tände ljus, jag läste en bibeltext och sedan gick vi till hans grav där hon lade ner en blomma. På så sätt fick hon vara med om ett eget avsked. Men självklart borde hon ha varit med den dagen begravningen ägde rum! Han var ju hennes livs viktigaste

16

03 Kap 1 Traumatiska kriser

16

09-09-25, 14.37

person och de hade delat mer än halva livet med varandra. Denna kvinna upplevde en traumatisk kris, som hade kunnat få ett annat förlopp om de berörda hade gjort henne delaktig i sorgen och hon hade fått dela saknaden och förlusten med de andra i familjen och i kretsen av vänner.

Förändringskriser Det kinesiska tecknet för kris ser nästan likadant ut som tecknet för möjlighet.

Det känns positivt. Ingen människas liv kan levas utan att kriser av olika slag möter en. Hela uppväxten är en serie av förändringskriser, som är helt nödvändiga för att ett barn ska utvecklas till tonåring som efter ett antal, för vissa personer ganska turbulenta, år blir en vuxen kvinna eller man.

Sedan kommer nya förändringar som också kan leda till känslor av förlust, saknad, ångest och tomhet. Det är viktigt att komma ihåg att sådana kriser tillhör det normala, friska livet.

Mindre förändringskriser kommer vi alla att möta, exempelvis i samband med det normala åldrandet, kroppens förändringar, sjukdom som leder till att livsföringen måste ändras, skilsmässa, övergivenhetskänsla när barnen flyttar hemifrån eller andra kriser, som kan upplevas väldigt starkt, men som ändå måste anses höra till det normala livet. Jag har valt att bara kortfattat beröra dessa kriser, för att istället lägga fokus på de kriser som kräver åtgärder från arbetsgivarens och arbetsplatsens sida.

Barnen som nyss var små och helt beroende av förälderns stöd och omvårdnad har plötsligt vuxit upp, nästan utan att 17

03 Kap 1 Traumatiska kriser

17

09-09-25, 14.37

man märkt det. Det äldsta barnet tar studenten och flyttar hemifrån. En epok i föräldrarnas liv är över. Kvar står mamma och pappa, som kanske är ovana vid att tala med varandra utan att det finns tonårsbarn i närheten. Lägenheten gapar tom och tyst när de öronbedövande poplåtarna tystnat.

Minnena av ett litet fjunigt barnhuvud, bilder av barnen som små, samlingen av mjuka djur i det övergivna rummet framkallar känslan av att inte längre vara behövd. Att inte längre finnas med i det egna barnets dagliga liv är också en form av förändringskris som drabbar de flesta, mer eller mindre dramatiskt. Man kan som förälder få problem med att fylla sin tid, känna sig överflödig och utan uppgift när barnen flyttar hemifrån. Men detta innebär ju också möjligheter till ny utveckling och en helt ny frihet för egen del.

Skilsmässa är en av de vanligaste orsakerna till att man upplever en förändringskris. Man kan uppleva att hela ens livsmening tas ifrån en när man blir övergiven av maken/ makan. Man måste delvis bygga upp en ny identitet såsom varande frånskild istället för gift. Man måste vänja sig vid att ensam gå på konsert eller bli bortbjuden på middag hos vänner. Man kan tvingas acceptera att uteslutas ur delar av den gamla umgängeskretsen. Allt detta är både svårt, smärtsamt och sorgligt. Man kan känna sig ratad och kränkt vilket i sin tur kan leda till stark ångest som man kan behöva söka hjälp för.

Att byta arbete, bli uppsagd eller flytta är exempel på andra förändringskriser. De förändringskriser som kommer senare i livet är pensioneringen, åldrandet, avskedet från vänner och familjemedlemmar som dör – och så förberedelsen inför den sista krisen, den egna döden, som vi ägnar hela livet åt att medvetet eller omedvetet bearbeta och förbereda oss för.

18

03 Kap 1 Traumatiska kriser

18

09-09-25, 14.37

En förändring i livet kan innebära att vi plötsligt stannar upp, lyssnar på ett annat sätt, förnimmer mer, möter andra mer lyhört därför att allt har ställts på sin spets. Vi har inte längre kontroll över situationen och det som sker. Vi tappar liksom fotfästet ett slag. Men det kan faktiskt också medföra att vi hittar en ny mening i tillvaron och får en mer genomtänkt och förankrad livshållning, när krisen är över och bearbetningen kommit en bit på väg.

Kris, hur svår den än är och hur hårt man än drabbas, kan faktiskt på sikt också leda till en fördjupad personlig utveckling. Det är vikigt att inte tappa bort det perspektivet, även om det är svårt att ta till sig för den som precis drabbats av en personlig kris eller förlust.

C.S. Lewis skriver i sin bok Anteckningar under dagar av sorg: Jag trodde jag kunde beskriva ett tillstånd, göra en karta över sorgen. Men det visar sig att sorgen inte är ett tillstånd utan en historia, och om jag inte vid någon godtycklig gräns slutar skriva den historien, finns det inget skäl att sluta alls. Det finns något nytt att registrera varje dag. Sorgen är som en långsträckt dal, en slingrande dalgång där varje krök kan uppenbara ett helt nytt landskap.

Om många förändringar i den personliga sfären sker samtidigt, i en situation då man kanske redan av andra skäl har nedsatt motståndskraft, kan till synes små förändringar utvecklas till en kris och man kan behöva hjälp med att bearbeta det som hänt och hur man reagerat på det.

19

03 Kap 1 Traumatiska kriser

19

09-09-25, 14.37

Både förändringskriserna och de traumatiska kriserna formar oss som människor. De hjälper oss att utvecklas och lär oss att mogna i vår empati.

Förlust och sorg Vid en förlust mister man någon eller något som betyder mycket för en. Det kan vara en förväntan som bryts, en förhoppning som grusas. Det kan vara att förlora en anhörig, men det kan också vara att bli övergiven av den man älskar, att tvingas flytta till en annan ort, att bli avskedad från jobbet, att förlora sin bostad eller sitt körkort. En svår förlust är det att förlora en kroppsdel eller en kroppsfunktion.

Sorgearbete har blivit ett vedertaget begrepp. Jag tycker inte om det ordet. Arbete förutsätter dess motsats, vila eller ledighet. Men man kan inte ta ledigt från sorg och saknad.

De finns med hela tiden, dag och natt, vardag och helg, sommar som vinter, särskilt i början. Så när andra talar om sorgearbete väljer jag att tala om bearbetning.

Ingen vet hur lång tid bearbetningen kommer att ta. Alla människor är olika och alla sörjer på sitt eget sätt. Med hjälp av tiden, minnen, bilder, berättelser och annat bearbetar vi vår sorg. Ingen kan sörja åt någon annan. Var och en måste själv bära sin egen sorg. På samma sätt som var och en har att själv leva sitt liv och en dag dö sin egen död.

Att förlora ett barn Det finns en syn som är så gripande att vi som sett den aldrig kan glömma den. Det är en bild av oändlig sorg, men också av kärlek och den styrka som nyblivna föräldrar har.

20

03 Kap 1 Traumatiska kriser

20

09-09-25, 14.37

Kistan är vit och mycket liten. Den bärs av en pappas starka armar. Han håller den rakt, blicken är stadig.

Han går kyrkgången rakt fram vid sin hustrus sida. I kistan vilar deras dotter Anna, som dött några dagar efter förlossningen. Längst fram i koret sitter släkt, vänner, grannar, arbetskamrater och prästen tillsammans i en ring. När den lilla processionen kommer fram ställer föräldrarna ner Annas kista på ett bord med en vit gammal spetsduk. Sedan börjar begravningen, som sker i delaktighetens tecken. Kistan är först öppen, så att vi alla kan se Anna som vilar där.

Några lägger ner brev, teckningar, en liten nalle. Sedan lägger mamma, pappa och prästen på locket till kistan och placerar ett kort på Anna ovanpå kistan, så att alla ska se henne under hela begravningen.

Annas mamma vill att alla ska kunna se och ta till sig det hemska som hänt, att Anna kommit till världen och dött så snart. Anna måste få synas. Alla ska se hennes ansikte. Sorgen måste bli tydlig och synlig. Det måste få göra ont. Man måste få visa hur ont det gör.

I begravingsakten sjunger vi sånger som alla kan: Sov du lilla videung, Pippis vaggvisa och psalmerna ur den svenska psalmboken nr 256: Var inte rädd och nr 607: Jag är hos dig, min Gud. Alla deltar och bidrar på sitt sätt med en sång, en dikt, ett flöjtstycke – eller med hembakt bröd till minnesstunden efteråt. När kyrkans klockor ringer och begravningen är över bär föräldrarna ut Annas kista till kyrkogården, där den sänks ner i jorden. Så står vi där, en liten skara sorgsna människor i den vita snön. Innan vi

21

03 Kap 1 Traumatiska kriser

21

09-09-25, 14.37

går till samlingen i församlingshemmet tackar föräldrarna oss som är där och säger: Vi är lyckliga som fick Anna. Vi har gjort allt för henne, också detta sista att sänka ner hennes kista i jorden. Kärleken till Anna är det som gör oss starka.

Anna har inte levt förgäves. Hon lever inom oss.

Kärleken kan ingenting, inte ens döden, ta ifrån oss.

Den bär vi med oss för alltid.

Också den mest smärtsamma sorg kan öppna sinnena för kärlek, glädje och gemenskap. Kanske är det detta som gör att människor som tvingats uppleva det allra svåraste, att förlora ett barn, orkar leva vidare trots allt. Det bor en tomhet, en gråt, en längtan hos den som förlorat sitt barn. Detta kan ingen annan förstå än den som själv förlorat ett barn.

Lars Björklund skriver i sin bok Guds begränsning att ”Sorgen är svaret på något vi förlorar. Smärtan i sorgen handlar om förlustens storlek. Från sidan kan vi aldrig avgöra hur stor sorgen är. Den är varje människas egen.”

Sorgen kan vara ensam, men den kan också innebära gemenskap, delaktighet och djup.

Min mormor har berättat att hennes äldsta dotter Gunnel, som dog när hon var fyra år, har följt henne varje dag i över sextio år. Fotografiet av henne har vårdats, tummats och älskats.

Mormor har berättat att hon insåg att hon slutade att gråta vid Gunnels grav först trettio år efter hennes död. Då hade jag, hennes första barnbarn, kommit till världen.

Livet är ett mysterium och ingen självklarhet. Det vet varje par som kämpat för att få ett barn. De kan ha gått igenom långa undersökningar, krävande behandlingar, assisterad be22

03 Kap 1 Traumatiska kriser

22

09-09-25, 14.37

fruktning och ett eller kanske flera missfall. För några slutar graviditeten med att barnet dör i samband med förlossningen, efter några dagar eller veckor. VARFÖR? Är frågan föräldrarna ställer. VARFÖR fick inte jag dö istället, jag som är så gammal och sjuk, frågar sig en morfar, gammel-mormor eller äldre släkting. Frågorna får inget svar, men måste ställas.

Livets mysterium förfogar vi inte över.

Så småningom kommer vardagen. Tiden på BB, chocken att barnet dött, att åka hem till en tom barnsäng som stått bäddad i väntan på barnet. Allt detta måste få sjunka in, man måste leva i sorgens rum under en tid. Att planera sitt eget barns begravning och genomföra den, att klara av att berätta för släkt, vänner, arbetskamrater och grannar kan vara oändligt smärtsamt. Alla har ju sett hur magen vuxit, kanske vetat om när barnet skulle födas. Smärtan och tomheten kan göra att man helst vill isolera sig, dra sig undan och vara ifred. För mamman blir det så påtagligt i den egna kroppen, som ju förberett sig på att amma.

Som en ung mamma som förlorat sitt första barn bara några dagar efter förlossningen sa: Jag ville inte ens tänka på hur jag skulle låta mina arbetskamrater veta att det barn som jag burit och som varit samtalsämnet de senaste veckorna dog efter förlossningen. Hur ringer man till jobbet och säger att jag fött en son som dött? Hur undviker man att få gratulationer innan man hinner berätta färdigt? Och sedan: när ska man gå tillbaka till jobbet?

I hennes fall ringde en arbetskamrat och sa: på vårt jobb har vi ju alltid haft nära till skratt och skoj. Har vi kunnat dela glädje med varandra och kunnat skratta tillsammans så måste vi ju nu kunna gråta tillsam-

23

03 Kap 1 Traumatiska kriser

23

09-09-25, 14.37

mans och dela sorgen med varandra. För den unga mamman blev det dessa ord som hjälpte henne att ganska snart efter begravningen av den lille sonen återgå till arbetet, först bara ett par timmar om dagen, men successivt mer och mer tills hon var tillbaka i full tjänst.

Samtalen blir viktiga. Att bli ihågkommen känns både svårt och fint. Det hemskaste man kan uppleva är att vännerna drar sig undan eller undviker att tala om barnet. Kallprat kan skära som knivar i föräldrar som hela tiden saknar sitt döda barn. Det bästa man kan göra är att tala om barnet som dött. Den lilla flickan eller pojken har ju faktiskt funnits till, om än bara en liten flyktig stund. Men det känns bra för en mamma eller en pappa att få berätta om sitt barn.

På arbetsplatsen kan ett sätt vara att berätta för chefen eller en arbetskamrat och be dessa tala med alla andra. Orkar man kan man efter en tid gå till jobbet vid fikarasten och möta arbetskamraterna. De som gjort så berättar om hur somliga uttrycker deltagande, andra bara trycker ens hand, någon kanske gråter. Sällan blir dessa möten misslyckade.

Det bästa man kan göra som arbetskamrat eller vän är att höra av sig, att lyssna och delta. Det man ska låta bli är att dra sig undan, undvika att mötas, kallprata och låtsas som om ingenting har hänt. Försök inte hitta rätt ord, det räcker med att visa sitt deltagande.

När ett barn dör väcks ångest hos omgivningen. Någon kan känna samvetskval över att de egna barnen lever, någon annan kan få ångest och börja överbeskydda sina barn, någon annan återupplever en egen tidigare förlust av ett barn eller annan nära anhörig. Man kan uppleva att det efter en tid

24

03 Kap 1 Traumatiska kriser

24

09-09-25, 14.37

8

02 Till l채saren

8

09-09-25, 14.36

Na r livet ga r so nder - omslag.indd 1

09-09-25 14.32.04