SOFIE SARENBRANT I stället för dig
I stället för dig.indd 1
11-03-04 12.12.24
Något var fel. Hon kände det tydligt och kunde inte värja sig från skräcken som sköljde över henne. Smärtan hade kommit från ingenstans och nu strålade den ut över magen. Hon tappade kaffekoppen hon höll i handen och hörde hur den krossades i bitar. Mödosamt stapplade hon ut ur den perfekt inredda barnkammaren. Allt var förberett och inget fick gå snett – det skulle hon aldrig överleva. Flickan som skulle komma var hennes allt. De hade kämpat så länge för det här. Efter fem steg kom en ny värk som träffade som ett hårt slag i ryggen och spred sig likt en eld ner mot bäckenet. Hon tappade an dan och satte handen mot väggen för att inte rasa ihop på golvet. Herregud, vad var det som hände? Det var alldeles för tidigt. Och ensam var hon också. Samtidigt gick det upp för henne att barnet inte hade rört på sig som det brukade under de senaste dagarna. Hon var tvungen att ta sig till sovrummet där telefonen fanns. Precis när hon var framme vid tröskeln till sovrummet och kunde skymta dubbelsängen, kom en tryckande känsla. Det kän des precis som om hon skulle behöva gå på toaletten. Chockad rev hon av sig byxorna och trosorna. Hon kunde knappt förstå att hon höll på att föda, ensam i sitt hus. Den tanken hade aldrig slagit henne trots alla olika skräckscenarier hon målat upp. Mel lan värkarna tänkte hon att hon åtminstone skulle försöka ta sig upp på sängen. Men precis när hon krupit in i rummet och stod på alla fyra på heltäckningsmattan, kom bebisens huvud. Utan att kunna påverka förloppet födde hon likt ett kreatur och vrålade ljud hon inte visste att hon hade inom sig. Hon tog emot barnet med händerna och andades ut efter den svettiga kampen. 5
I stället för dig.indd 5
11-03-04 12.12.24
Barnet var ute och allt hade gått bra. Alldeles själv hade hon klarat det hon så länge hade bävat inför och hon kände sig stolt över att hon hade lyckats behålla lugnet. Sakta började hon slappna av. Kinderna var blöta av svett och tårar. Skulle hon våga räkna fingrar och tår, tänk om det saknades några? Hon var trots allt en ovanligt gammal förstföderska. Plötsligt slog det henne att det var något som inte stämde. Det var tyst. Varför skrek inte barnet? Paniken steg när hon såg dottern ligga där alldeles stilla. Hon tog tag i den kladdiga kroppen och rörde vid den, utan att få något gensvar. Försiktigt böjde hon sig över bebisen och satte sina läppar mot barnets och puffade in luft i den lilla munnen. Desperat fortsatte hon att blåsa samtidigt som hon tryckte stötvis med ett bestämt handslag över bröstkorgen för att få i gång hjärtat. Sedan lyfte hon upp flickan och ruskade henne förtvivlat tills det lealösa huvudet åkte fram och tillbaka i tvära kast. ”Vakna, vakna!” vrålade hon och vägrade inse att det kanske var för sent. Insikten gjorde henne lamslagen, det var knappt att hon kunde dra ner någon luft i lungorna. Hon hyperventilerade och kände att hon var nära att svimma. När hon gjort allt som stod i hennes makt, utan att få något som helst livstecken, släppte hon sakta taget om barnet och sjönk ner på golvet rakt i en pöl av blod. Hennes kropp skakade okontrollerat och hon låg där förtvivlad ända tills ett mörker omslöt henne.
6
I stället för dig.indd 6
11-03-04 12.12.24
Skärtorsdagen 21 april
I stället för dig.indd 7
11-03-04 12.12.25
I staĚˆllet foĚˆr dig.indd 8
11-03-04 12.12.25
”Först när du kan acceptera att ditt barn är borta, kan du gå vidare. Allt handlar om att bestämma sig och det kanske är dags för dig att fatta det beslutet nu?” Agnes Dahlén vägrade att se kvinnan i ögonen. I stället blickade hon ut genom fönstret och såg en grådisig huvudstad som pulserade av trafik och stressade människor som alla var på väg någonstans. Själv tycktes hon stå helt stilla i livet. Hon kunde inte släppa taget och gå vidare, det gjorde för ont. Hennes blick letade sig in i rummet igen, förbi de såsbruna gardinerna och undrade varför hon ens bemödade sig med att gå till psykoterapeuten på Södermalm. Det gjorde henne varken gladare eller förståndigare, enbart fattigare. Efter det senaste utlåtandet hatade hon till och med sin terapeut. Det var skönt att kunna bejaka de känslorna och tillåta sig själv att tycka så. Det var förresten terapeuten själv som sagt att inga känslor var fel, och att det bara var att låta dem komma fram. Under de första besöken hade kvinnan bara suttit där knäpptyst och sett allvarlig ut. Det enda som hördes var klockans intensiva och olycksbådande tickande. Efter trekvart ringde den till, en kort och skarp ton, vilket innebar minus tusen kronor. Oavsett om varken Agnes eller terapeuten hade sagt ett enda ord. Och nu plötsligt öppnade människan med jätteglasögonen munnen och spottade ur sig en dom som var den sista Agnes ville höra. ”Har du förresten funderat på hur du ska göra med sorgkursen som du anmälde dig till? Jag tror att det skulle vara bra för dig att gå den”, fortsatte kvinnan. 9
I stället för dig.indd 9
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant Agnes höll krampaktigt i sin handväska och tittade irriterat på klockan. Nu när hon verkligen behövde slutsignalen som mest, kom den förstås aldrig. Ödets ironi. ”Du har en man och en dotter som behöver dig. De finns där för dig, fokusera på dem i stället. Försök förvandla din saknad till handlingskraft innan du försakar dem på grund av något du aldrig kommer att få. Agnes, se på mig är du snäll”, bad terapeuten. Mycket motvilligt mötte Agnes kvinnans blick och såg att pupillerna var stora och vädjande. Hon sa ingenting, utan väntade i stället på fortsättningen. ”Agnes, vad känner du när jag säger det här till dig?” Att du inte har några barn och därför inte förstår någonting. Och att du gick en psykoterapeututbildning för att du kände dig så jävla misslyckad. ”Agnes, jag ser att du är arg.” ”Mmm”, svarade hon och kände hur hon kokade av ilska men hon var oförmögen att säga något. ”Jag förstår att det är starka känslor du bär inom dig, låt dem komma fram. Det är bra att du reagerar. Min uppgift är att hjälpa dig att hantera dem så att du klarar av att gå vidare. Att släppa taget om pojken tror jag är det enda sättet.” Ring, klocka ring förihelvete. ”Jag måste gå nu”, svarade Agnes i stället och rotade fram plånboken bland kvitton, tamponger, smink och nycklar som låg huller om buller i handväskan. Hon hittade två fem hundralappar och lade dem på en virkad duk på bordet som stod framför henne. Hon undvek att se sin terapeut i ögonen när hon hastigt reste sig och gick mot dörren. Men när hon tryckte ner handtaget, tvekade hon. Var det verkligen smart att fly från det jobbiga? Precis när hon funderade på om hon borde säga något, ringde klockan. Snabbt drog hon 10
I stället för dig.indd 10
11-03-04 12.12.25
i stället för dig igen dörren efter sig och ignorerade ett hejdå som sipprade ut genom dörrspringan. Hon halvsprang nerför trapporna mot entréplanet. Först när hon kom ut på kullerstensgatan utanför det röda tegelhuset pustade hon ut. Hon kunde inte bestämma sig för åt vilket håll hon skulle gå. Osäkert tog hon sig fram genom den smala gränden upp mot Mosebacke och stannade sedan tvärt när hon kom runt hörnet. Långsamt sjönk hon mot marken samtidigt som hon gömde ansiktet i händerna. Tårarna trängde sig förbi handflatorna och droppade ner innanför tröjan. Folk passerade och hon tänkte att de gott kunde glo. Efter några minuter försökte hon sansa sig och kände sig plötsligt dum som satt där och grät för sig själv. Hon smygkikade genom fingrarna för att se om hon var ensam. En man med kamouflagefärgade kläder och en pitbullterrier i koppel gick förbi framför näsan på henne. Först när de var utom synhåll reste hon sig upp och slog bort eventuell smuts från kläderna. Hon vände tillbaka och valde att gå den långa, rangliga trappan ner till Slussen. På vägen ner ignorerade hon en medelålders kvinna som desperat försökte kränga det senaste numret av Situation Stockholm till henne. Hon orkade inte ens få dåligt samvete över att hon inte stöttade de hemlösa genom att köpa tidningen. När hon väl satte sig på tunnelbanan västerut, hann hon snygga till sig innan hon var framme i Alvik för att byta till Nockebybanan. De gamla hederliga tågen var ersatta med nya, moderna, mer praktiska vagnar. Felet med de nya tågen var det osympatiskt starka ljusskenet som avslöjade minsta lilla rynka eller som i hennes fall, rödgråtna ögon. Hon såg en granne som hon absolut inte ville småprata med och sjönk därför snabbt ner på ett säte en bit bort från kvinnan. Sedan slöt hon ögonen och drömde sig bort. Hon fantiserade om hur hon sprang och jagade Nicole på en blommig sommaräng. När hon äntligen 11
I stället för dig.indd 11
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant fick tag i henne, drog hon omkull sin dotter och de tumlade runt i gräset och låtsasbrottades med varandra. En bit längre bort satt Tobbe och Adam på en picknickfilt och ropade att det var dags att fika. De tävlade om vem som skulle komma först till filten och Nicole fyrade av ett glädjetjut när hon vann. Bilden frös och blev svartvit. Livet hade inte blivit som hon tänkt sig och hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna finna sig i det. Trots alla år som hade gått kunde hon inte ändra på sin bild av hur livet borde vara. Det var en person som saknades och hon visste inte hur hon skulle få honom att försvinna ur tankarna. Hon tittade upp och konstaterade besviket att hon redan var framme vid hållplatsen, Ålstensgatan. När hon gick av och såg frisörsalongen, insåg hon att det var alldeles för länge sedan hon hade klippt sig. Men en ny frisyr skulle inte göra någon skillnad. Hon väntade på att tåget skulle åka vidare så att hon kunde korsa rälsen utan att bli påkörd. Sakta gick hon ner längs gatan och kände den frestande lukten av nybakad pizza. Hon insåg att hon var dödshungrig, men gick inte in på pizzerian. I stället gick hon över gatan och tittade längtansfullt in i konditoriet Gateaus stora fönster. Hon såg prydligt uppställda påskägg i grälla färger, marsipankycklingar till hälften doppade i choklad och maränger i påse. Det avgjorde saken. Hon gick in och köpte med sig ett kvarts valnötsbröd och valde en av de mest sötsliskiga frestelserna som hon tryckte i sig på vägen hem. Agnes såg sig om när hon gick över vägen. Sakta strosade hon längs med de berömda vita funkisradhusen som tillsammans bildar zickzacklinjer på båda sidor om vägen. Per Albinhusen var charmiga men själv skulle hon inte kunna tänka sig att bo så litet. Den före detta statsministern Per Albin Hansson hade i och för sig bott där, men hans hus var större än de övriga nittiotre. Agnes svängde av för att komma till parhuset 12
I stället för dig.indd 12
11-03-04 12.12.25
i stället för dig på Hackspettsvägen som hon och Tobbe hade bytt mot bostadsrätten inne i stan. Tobbe vinkade från köksfönstret. Hon gick in och konstaterade förvånat att maten var färdig. ”Hej, jag köpte med mig bröd!” sa hon och lade påsen på en bänk i hallen samtidigt som hon upptäckte ett brev från sin halvbror Simon. Hon gick och slängde det direkt utan att öppna det. Att han inte gav sig efter alla dessa år. ”Hej, du kommer perfekt, jag har gjort fisksoppa!” svarade Tobbe och kom bärande på en stor kastrull som han ställde fram på bordet. Saffransdoften spred sig i rummet när han lyfte på locket och rörde om. ”Härligt, jag är jättehungrig”, svarade Agnes, tog av sig skorna och slog sig ner på sin plats. Tobbe viftade frågande med en vinflaska och Agnes nickade gillande till svar. Hon var trött efter en halvdags arbete på gynkliniken på Danderyds sjukhus. Jobbet stod henne upp i halsen och hon förstod inte varför hon inte bara sökte något nytt eller började studera till barnmorska. Det hade bara inte blivit av. Besöket hos terapeuten hade inte gjort henne piggare. Så ett glas vin var hon allt värd. Tobbe serverade och satte sig mittemot henne. ”Nicole är hos Carro, men lovade att vara hemma till klockan sex. Vilket var för en kvart sen”, konstaterade han och kliade sig över skäggstubben. Han hann inte mer än säga två meningar förrän ytterdörren öppnades. ”Jag vet att jag är sen, förlåt!” Nicole ställde ifrån sig sin väska och hängde av sig jackan. ”Hej gumman! Är du hungrig? Kom och sätt dig!” sa Agnes och kände för att krama om sin dotter och trassla in sina fingrar i hennes långa, lockiga hår. Men hon lät bli eftersom 13
I stället för dig.indd 13
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant hon visste att Nicole slutade uppskatta det redan för tretton år sedan. Agnes väntade tålmodigt tills även Nicole satt till bords. ”Jag tänkte säga en sak.” En mobil darrade till och både Tobbe och Nicole kastade sig upp från bordet för att stilla nyfikenheten. ”Snälla, kan ni inte bara sätta er och ta det lugnt”, bad Agnes otåligt och mötte Nicoles blick. ”Så bråttom kan det väl ändå inte vara?” ”Har det hänt något eftersom du är så tjurig?” frågade Nicole. Agnes undvek att svara på frågan. ”Jag vill berätta en sak.” Nicole slog ner blicken och Tobbe tittade frågande på henne från andra sidan bordet. ”Jag ska inte bli långrandig, jag vill bara säga att jag har fattat ett stort beslut. Ett beslut som jag lovade mig själv att aldrig någonsin ens överväga och som jag trodde att jag inte skulle bli redo för, men jag har ändrat mig.” Till Agnes stora förtret märkte hon att hennes händer skakade utan att hon kunde hindra det. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte: ”För er skull, och förstås även för min, har jag bestämt mig för att ge upp hoppet om att hitta Adam. Jag accepterar att han är borta och att han aldrig kommer att bli en del av vår familj. Hur tungt det än känns, så måste jag göra det här för att kunna gå vidare innan jag försakar allt annat här i livet.” Tobbe och Nicole gapade av förvåning och tittade på varandra. Agnes var inte säker på att de förstod vad hon sa. Själv hade hon hela tiden misstänkt att terapeuten hade rätt. Det enda rätta var att våga släppa taget om Adam. Det gick inte längre att gå omkring och hoppas på att han skulle komma tillbaka. Och det var just den insikten som smärtade så oerhört. 14
I stället för dig.indd 14
11-03-04 12.12.25
i stället för dig Hjärtat slets i bitar när hon insåg att hon aldrig skulle få återse sin lille son som hon längtat så mycket efter. Han som hon hade burit i sin mage och fött. Minnet av honom satt inpräntat i ryggmärgen. Men det hade trots allt gått sexton år sedan den ödesdigra dagen i skånska Brantevik. Han skulle aldrig komma tillbaka. Agnes visste inte vilka reaktioner hon hade hoppats på, men Tobbe satt fortfarande helt tyst och såg fundersam ut. Hon såg att han inte hade tagit någon mat. ”Ska vi ta och äta?” frågade hon i ett försök att bryta tystnaden. Precis när han skulle svara, ställde sig Nicole plötsligt upp och lämnade matbordet. Hon såg blek ut. ”Jag känner mig inte så bra, jag äter sen”, sa hon och försvann med snabba steg uppför trappan. ”Men du … kan du inte stanna så vi kan prata mer?” frågade Agnes och kände sig skuldmedveten för att hon ännu en gång hade rört om i Nicoles redan så tonårssköra tillvaro. ”Nej, jag vill vara i fred.” Hon hörde hur Nicole stängde igen dörren till sitt rum på övervåningen och vred om låset. ”Låt henne vara”, sa Tobbe. ”Du vet hur känslig hon är.” Agnes kände hur tårarna steg i ögonen. ”Jag undrar om vi verkligen tog rätt beslut när vi bestämde oss för att aldrig berätta för henne om vad som egentligen hände med Adam. Det är klart att hon undrar hur han bara kunde försvinna. Det kanske var dumt att linda in sanningen?” Tobbe skakade på huvudet. ”Ja, kanske, jag vet inte heller. Det är mycket man inte vet.” ”Jag går upp och försöker prata med henne”, sa hon. Han tittade besvärat på Agnes. ”Du, jag och Kalle har tennisbanan bokad om en halv15
I stället för dig.indd 15
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant timme. Är det okej om jag åker eller vill du att jag ska stanna hemma?” frågade han. ”Det känns inte så bra att lämna er efter det här.” ”Det är klart att du ska åka. Jag löser det här med Nicole”, sa hon och reste sig. ”Är det säkert? Vi får prata mer om det senare i kväll”, sa han och lämnade middagsbordet utan att duka av. För en sekund inbillade sig Agnes att de aldrig hade suttit där. Det såg fortfarande ut som det gjort innan, enda skillnaden var nu att tallrikarna var fulla med soppa.
16
I stället för dig.indd 16
11-03-04 12.12.25
i stället för dig
Hon sjönk ner på sängen, satte på sig hörlurarna och tryckte på Iron Maidens Aces High. Volymen skruvade hon upp till max, hon ville veta vad trumhinnorna klarade. Även om Nicole inte hörde knackningarna på dörren var hon fullt medveten om att hennes mamma stod utanför hennes rum och ville prata. Och lika säker var hon på att mamma snart skulle ge upp och lämna henne ifred. Något inom henne manade henne att resa sig upp, vrida om låset på dörren och omfamna sin mamma, men som så många gånger tidigare gjorde hon precis tvärtemot. Ibland undrade hon om hon kanske hade en personlighetsstörning eller om det var hormonellt betingat och skulle gå över med tiden. Kanske var det så, för hon tyckte nog inte att hon alltid hade varit likadan. Alldeles nyss, när hon precis skulle säga till mamma att hon självklart gjorde rätt som bestämde sig för att ge upp Adam, gick hon i stället därifrån. Nicole förstod om hennes mamma missuppfattade det hela, men hon orkade inte riktigt tänka på det nu. Hon ville vara i fred och smälta det mamma hade berättat. Musikspelaren bytte spår och under låtväxlingen hörde hon att Agnes inte hade gett upp. Den bedjande rösten gav henne dåligt samvete. ”Älskling, kan du inte öppna så vi får prata?” Magmusklerna drog ihop sig, hon fick ångest över att hon låg kvar utan att svara. Samtidigt blev hon arg över att mamma inte accepterade hennes val att få vara ensam en stund. Hur svårt kunde det vara att förstå det? Hon var trött på mammas tvära kast fram och tillbaka. Nu skulle hon tydligen ge upp 17
I stället för dig.indd 17
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant sin son. Argt vände Nicole på huvudet och tittade upp på väggen bredvid sängen. Hur sjutton kunde hon låta töntiga idolplanscher få hänga kvar? Hon var arton år och hade passerat affischåldern för länge sedan. Irriterat slet hon ner bilderna på artisterna. De kunde dra åt helvete hela bunten. Med kraft knölade hon ihop en i taget till en liten boll och försökte pricka dem i papperskorgen bredvid skrivbordet. Blicken föll på ett familjeporträtt som de hade tagit tillsammans i en studio för flera år sedan. Herregud, vad ful hon var då – stora hartänder och blomkålsöron som var oproportionerligt stora för hennes lilla barnhuvud. För att inte tala om näsan. Den var … grotesk! Det kunde hon skylla sin pappa för, vilket hon också hade gjort. Gråtande hade hon anklagat honom för att dela med sig av sina oönskade jättenäsgener. Nåja, nu hade hon börjat växa till sig och kunde nog betrakta sig som ganska söt. Hon kunde till och med se fördelar med att vara lång och ha pinnsmala ben. Det lockiga, ljusa håret var hon väldigt nöjd med, precis som sina fina ansiktsdrag som hon fått av sin vackra mamma. Hon mötte Agnes blick på bilden och kunde se hennes sorg i ögonen, den liksom strålade ut från fotografiet och träffade henne rakt i hjärtat. Nicole älskade sin mamma, hon var hennes stora förebild. Men det fanns något som hon skulle ha väldigt svårt att förlåta henne för. Problemet var inte alla utdragna gråtattacker och bedrövade blickar ut i tomma intet, nej, det var hennes brinnande engagemang för någon som inte ens fanns hos dem. Varje gång Agnes pratade om Adam fick hon ett speciellt tonläge och något drömskt i blicken. Ögonen kunde glöda till på ett sätt som de aldrig gjorde när hon såg på Nicole. När Agnes nämnde Adam fanns det dessutom en kärlek i rösten som var alldeles speciell och bara tillägnad den mörka skugga som Nicole aldrig hade träffat. Och det var då det blev så 18
I stället för dig.indd 18
11-03-04 12.12.25
i stället för dig tydligt att Adam var viktigare än hon. I alla år hade Nicole gjort sitt yttersta för att konkurrera om uppmärksamheten. Hon hade visat att hon fanns där för sin mamma. Hon hade tröstat, kramat och ansträngt sig för att vara en bra dotter, men det kändes som om hon aldrig nådde riktigt hela vägen fram. Trots allt hon hade gjort, var inte mamma så där som hon blev bara hon nämnde Adam. Nicole tog upp kudden och tryckte den över huvudet. Det var lönlöst att tävla mot någon som var försvunnen. Varje gång hon nyfiket frågade vad som egentligen hände med Adam, fick hon bara veta att han försvann när han var liten. Hur mycket hon än tjatade fick hon inte reda på några detaljer. Hon visste att hennes föräldrar av ren omtänksamhet gjorde allt för att undanhålla henne sanningen. På något sätt hade hon respekterat deras vilja att hon inte skulle behöva veta allt. Hon hade ett vagt minne av den tomma spjälsängen som stått i ett rum i deras lägenhet. Sängen var alltid perfekt bäddad och hon kunde än i dag höra Agnes och Tobbes bråk om huruvida den skulle monteras ner eller inte. Tobbe hade tjatat, men Agnes vägrat. Tänk om han kom tillbaka. Först vid flytten kunde mamma gå med på att göra sig av med barnsängen. Sedan gick tiden och samtalen om Adam ebbade ut. Men ibland när de trodde att Nicole sov, kunde hon höra deras diskussioner som hela tiden slutade med följande fråga: hade de verkligen gjort allt som stod i deras makt för att hitta Adam? Bara en meter från sängen där Nicole låg, stod hennes blommiga laptop. Vid några tillfällen hade hon sökt på nätet efter information om sin bror utan att hitta någonting. Efter ytterligare några halvhjärtade försök hade hon gett upp. Senaste försöket var för över ett år sedan. Spåren efter Adam verkade utsuddade även på Internet. Kanske skulle hon dyka på något intressant, men hittills hade hon inte känt den där 19
I stället för dig.indd 19
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant innerliga längtan efter sanningen. Hon hade varit rädd för att hon skulle ångra sig om hon fick reda på allt. Nu var det annorlunda. Även om hon kände en viss lättnad över att mamma verkade ha accepterat att hon aldrig skulle få se Adam igen, var Nicole inte hundra procent tillfreds. Agnes hade hela tiden varit så målinriktad. Det fanns inget tvivel om att hon skulle hitta Adam. Därför blev Nicole fundersam över vad som pågick nu när Agnes helt överraskande gav upp. Varför nu? Hon kastade bort kudden, stängde av musiken och lyssnade koncentrerat. Äntligen var det tyst utanför dörren. Agnes hade varit envisare än vanligt, men nu var hon tack och lov borta. Visst var hon avundsjuk på allt ljus som riktats mot Adam, själv hade hon inte ens saknat honom. För henne var det som om han aldrig funnits. Men det var trots allt hennes egen bror, en människa av samma kött och blod. Skulle hon bara ignorera hans existens och låtsas som om han aldrig fötts? Mobilen avbröt hennes huvudbry. Mini stod det på displayen och Nicole övervägde att strunta i att svara. Hon kunde inte låta bli att irritera sig på Mini, hon var så efterhängsen. Det verkade som om hon förväntade sig att de skulle vara lika goda vänner som deras mammor var, som hade hängt ihop som siamesiska tvillingar sedan barndomen. Nicole gillade verkligen Minis mamma Johanna, hon hade varit ett fantastiskt stöd, nästan som en extramamma. Därför kände hon sig tvingad att vara vän med hennes dotter Mini, som var två och ett halvt år yngre. Det var inget fel på henne, det var bara det att hon inte fick ut så mycket av att hänga med henne längre. Åldersskillnaden var så pass stor. Nicole såg henne som en barnslig lillasyster som hon hade fått i stället för sin bror, som skulle ha varit nästan exakt lika gammal. Det skilde bara några dagar. Efter en stunds vånda svarade hon trots allt i telefonen. 20
I stället för dig.indd 20
11-03-04 12.12.25
i stället för dig ”Hej Mini!” ”Vad gör du?” undrade Mini med förväntan i rösten. ”Inget”, svarade Nicole, fortfarande med tankarna någon annanstans. ”Åh, vad bra, jag ringde för att höra om du vill gå på bio med mig? Det går en ny 3D-film med den där assnygga skådisen, du vet … åh, vad heter han nu igen?” ”Jag vet inte, men jag tror faktiskt att jag är lite krasslig och måste vila”, ljög Nicole och skämdes för sig själv. Hon gillade inte att göra någon besviken. ”Vad synd! Jag tänkte att du kanske var ensam.” ”Hur så?” ”Ja, eftersom din pappa är här.” Nicole blev förvirrad, hur lång tid hade det egentligen gått sedan hon lämnade middagen? Plötsligt kände hon hur hungrig hon var och hon hoppades att det fanns mat kvar. ”Nej, pappa är hemma, jag träffade honom nyss.” Mini skrattade oförstående. ”Men han har ju ätit med oss.” Nicole insåg att det måste ha gått ett bra tag sedan de satt vid middagsbordet. ”Whatever, i kväll funkar i alla fall inte. En annan gång!” avrundade hon. ”Okej, vi hörs”, sa Mini besviket och lade på. Nicole slog bort Minis anklagande ton och koncentrerade sig på viktigare saker. Tänk om hon skulle hjälpa mamma att leta efter Adam nu när hon hade gett upp. Då skulle Agnes förstå hur mycket hon faktiskt betydde för henne. Ju mer hon tänkte på saken, desto bättre kändes det. Om hon lyckades hitta något spår efter honom skulle mamma kanske äntligen se henne. Ja, hon bestämde sig för att hon skulle försöka ta reda på vad som hänt Adam. 21
I stället för dig.indd 21
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant
Det var på gränsen att han inte klarade av att hålla tillbaka. När hon sög tag i hans örsnibb var det kört, kroppen förvandlades till en vulkan på väg mot ett utbrott. ”Fan också”, väste han, och när efterskalvet hade ebbat ut rullade han åt sidan och stapplade upp ur sängen för att gå in i badrummet och skölja av sig. De visste att Mini när som helst kunde vara tillbaka efter sitt ärende i videobutiken och skyndade sig därför. När han kom tillbaka satt Johanna påklädd i soffan i vardagsrummet. Han såg på hennes ihopkrupna kropp att hon var ledsen och han kröp tätt intill henne och drog fingrarna genom hennes mörka hår. ”Livet är alldeles för komplicerat”, viskade hon knappt hörbart och vände sig mot honom med sorg i blicken. Hennes hopplöshet var så överväldigande att han ville fly och aldrig komma tillbaka. Han var rädd för att sugas in i hennes destruktiva spiral. Vart han än vände sig, såg han bara bedrövade kvinnor. Var det han som spred olycka omkring sig? Det var inte första gången han fick lust att gå ut genom dörren och springa tills han kom till en plats där han aldrig tidigare hade varit, där han kunde börja om sitt liv. ”Jag kan inte leva utan dig”, viskade hon. ”Det gör så förbannat ont att det känns så.” Tobbe öppnade munnen, men det kom inga ord. Han visste inte vad han skulle säga. Vad han än gjorde, kunde det tolkas fel. Risken fanns att han sa något som han inte kunde stå för, han ville inte vilseleda henne. 22
I stället för dig.indd 22
11-03-04 12.12.25
i stället för dig ”Det är inte ditt fel att det blev så här, Johanna”, tröstade han, men han kände hur hennes muskler stelnade till under handen som han strök försiktigt över hennes rygg. ”Mitt fel? Det är väl klart att det är mitt fel lika mycket som ditt”, sa hon med frustration i rösten. ”Vi är två om det här. Jag kommer inte ens ihåg hur det började. Den enda bilden som spelas upp i mitt huvud är den dagen då jag måste stå där och se Agnes i ögonen och säga att det inte var meningen, att hon inte ska ta det personligt. Fan, Tobbe, hon är min bästa vän. Hon litar på mig i vått och torrt och jag har bedragit henne.” Han kunde knappast protestera, men han började bli så van vid Johannas ältande att han inte orkade säga emot. Vid det här laget hade han tappat räkningen på hur många gånger de befunnit sig i samma diskussion. Och precis som alltid annars, var han mållös och lika verbal som en gipsvägg. Han visste att han var en bedragare och var chockad över att han tillät det hela att fortgå. Det hade givetvis varit schystare att lämna Agnes, men det var helt uteslutet. Det spelade ingen roll hur konstig och omöjlig hon var. Herregud, det hon hade varit med om i Brantevik den där sommaren för sexton år sedan var inget man kunde glömma. Det hade satt sina spår hos henne för resten av livet. Hans egen ångest hade försvunnit i samma sekund som hon räddades. Och visst tyckte han att det var hemskt att Adam inte fanns hos dem, men Tobbe kunde inte känna som Agnes hur mycket han än försökte. Hon hade skällt ut honom för att han var så känslokall. Det var inte han som hade burit barnet i sin mage, det var inte han som fött honom eller hållit i hans lilla kropp. Och det var inte han som hade fått bebisen bortsliten ur sina skakande och orkeslösa armar av en främling. Det var inte konstigt att hon inte hade kunnat gå vidare. Men han orkade inte ha skuldkänslor för att han hade lyckats. 23
I stället för dig.indd 23
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant Tobbe skulle aldrig glömma den panik han hade känt när Agnes blev kidnappad. Det går inte att föreställa sig hur det var att leva med fruktan tjugofyra timmar om dygnet. Till slut höll sömnlösheten och ångesten på att göra honom galen, så pass att han nästan inbillade sig att han kanske var den som hade dödat henne. Det fanns en sak som hade etsat sig fast i minnet. Det var den morgonen han hade tvingats identifiera ett lik. På vägen till Rättsmedicinska hade han redan börjat sörja sin fru och var förberedd på att ta farväl. Och så låg det en annan kvinna där på britsen. Hur mycket han än hade försökt i alla år efter det, hade han inte lyckats radera ut bilden av den döda, illa tilltygade kroppen. Efter den sommarens dramatik hade han svurit för sig själv att han aldrig någonsin mer skulle klaga över småsaker och att han alltid skulle finnas där för Agnes. Det löftet hade han hållit. Han hade inte lämnat henne, åtminstone inte på papperet. Johanna smekte honom försiktigt över kinden, och han tittade uppgivet på henne. ”Agnes berättade i dag att hon har gett upp.” Johanna höjde på ögonbrynen. ”Gett upp?” ”Ja, hon har insett att hon är tvungen att släppa drömmen om att få tillbaka Adam. Hon har accepterat att han är borta för alltid. Du vet hur mycket hon har engagerat sig i den där föreningen för saknade barn. Men nu har hon insett att hon aldrig får se honom igen.” ”Oj, det var ett stort framsteg, men vad tycker du då?” undrade Johanna. Tobbe skruvade besvärat på sig. ”Jag vet inte. Kanske skönt, kanske jobbigt. Jag vet bara inte om jag orkar med en ny personlighetsförändring hos 24
I stället för dig.indd 24
11-03-04 12.12.25
i stället för dig henne. Hon brukar alltid bli så konstig och intensiv när hon får för sig något nytt.” ”Men varför lämnar du henne inte bara? Du hör väl själv hur du låter när du pratar om henne?” Tobbe slog ner blicken. ”Jag kan inte. Det går inte”, svarade han flyktigt och kände sig än mer olustig. Han reste sig upp för att gå. ”Förlåt, jag fattar inte hur jag kunde säga så. Jag är bara … så ledsen över att vi aldrig kan få ett liv tillsammans. På riktigt”, sa Johanna dystert. Tobbe tittade skarpt på henne. ”Men det har du vetat hela tiden, att det aldrig kan bli mer än så här.” Han ångrade sina ord med detsamma, men orkade inte längre linda in sanningen. ”Du förstår varför”, sa han med en mjukare röst och anade en kort nick i ögonvrån. Johanna vände bort ansiktet och han gick ut genom dörren utan att säga hejdå. I trappuppgången stötte han ihop med Mini. ”Vi ses på påskafton!” sa hon glatt. ”Det gör vi!” svarade han med ett leende som försvann lika snabbt som det hade kommit. I samma ögonblick som han lämnade lägenheten på Gärdet, återkom hans normala andning och axlarna sjönk något. Han gick mot bilen som stod parkerad bredvid Tessinparken. På vägen hem funderade han på vad han hade gjort för fel som hade hamnat i den här idiotiska situationen. Efter kidnappningsdramat hade Johanna varit hans stora stöd. Han hade ingen annan att prata med när det gällde hur han bäst skulle stötta Agnes. Johanna kände förstås Agnes utan och innan och hjälpte honom att hantera Agnes känslo25
I stället för dig.indd 25
11-03-04 12.12.25
sofie sarenbrant stormar. Råden hon hade gett honom hade varit ovärderliga och Agnes hade bara verkat tacksam över att de hade kommit varandra så nära. Men allting förändrades för ett år sedan då Eric lämnade Johanna utan att ha gett minsta vink om att något hade varit dåligt i deras äktenskap. Plötsligt var det Johanna som behövde Tobbes tröst och han kunde inte annat än att finnas där för henne. De analyserade, diskuterade och försökte förstå vad som hade fått Eric att vilja skilja sig. Eric gav inga bra förklaringar och verkade inte heller ha träffat någon ny. Det var många tårar, upprörda känslor och kramar i månader. Kramar som ledde till smekningar och på senaste tiden hade eskalerat till spontant tröstsex. Han fattade inte hur han kunde ha låtit det gå så långt. Men nu när han väl hade tagit steget över gränsen så var det omöjligt att inte gå rakt i fällan igen. Och igen. Och igen. De kunde inte vara utan varandra, deras kroppar skrek av längtan. Efter en kvart var Tobbe hemma och parkerade på uppfarten. Han tog med sig sin träningsväska och gick in i huset. ”Hej, hur gick tennisen?” frågade Agnes och gav honom en snabb blick. ”Det finns te om du är sugen.” ”Tack, gärna”, svarade han och slapp därmed att svara på den första frågan. Han ställde ner sin oanvända träningsväska på golvet i hallen och gick in i köket och fyllde en kopp med hett te. Ångesten sköljde över honom när han slog sig ner bredvid sin fru som var inne i något tv-program. ”Vad ser du på?” ”Det är något dejtingprogram som inte är så roligt.” ”Hur gick det med Nicole?” ”Hon ville inte prata, så jag väntar fortfarande på att hon ska komma ner. Förr eller senare kommer hon nog”, sa Agnes utan att ta blicken från tv:n. 26
I stället för dig.indd 26
11-03-04 12.12.26
i stället för dig ”Ja, det ordnar sig. Hon behöver säkert bara lite tid”, svarade han flyktigt. Det slog honom att han kände sig mer och mer som en främling i sitt eget hem. Han älskade verkligen huset och området och ville inte byta det mot något annat. En bild av Johanna fladdrade förbi och han kände sig som den största hycklaren i världen. Varsamt lade han sin hand på Agnes ben och hon vände huvudet mot honom. ”Jag tycker i alla fall att du gör rätt som bestämmer dig för att glömma Adam”, sa han, och hon log till svar. ”Vet du vad?” sa hon och fortsatte med en upprymdhet i rösten som han inte hört på många år. ”Jag känner en så oerhörd lättnad. Livet knackar på och den här gången tänker jag öppna den där tröga dörren. Jag känner att det här är början på något riktigt bra. Tänk på allt vi har gjort tillsammans! Och vilken underbar dotter vi har. Du och jag har alla förutsättningar i världen att ha det bra tillsammans och vi är verkligen värda lycka efter alla motgångar. Eller vad säger du?” frågade hon förhoppningsfullt. ”Ja”, ljög Tobbe och var nära att bita sig i tungan.
27
I stället för dig.indd 27
11-03-04 12.12.26
sofie sarenbrant
Nicole var säker på att hon skulle hitta svaret på vad som hänt hennes mamma och bror för sexton år sedan. I alla fall om hon ansträngde sig att söka på rätt sätt. Hon kände sig redo för sanningen oavsett vad den innebar. Pulsen steg när hon satte sig vid skrivbordet. Med darrande fingrar knappade hon in Adam Dahlén plus försvunnen i Googles sökfält, och fick några träffar. Den mest relevanta var en sida om saknade barn. Hon klickade på länken och läste raderna om Adam men blev besviken. Där stod ingenting som hon inte redan visste. Adam skilde sig från de andra försvunna barnen på sidan – han var den ende som saknade porträttbild. Nicole kunde inte förstå att hennes sökning inte gav fler träffar. Tidningarna borde väl ha skrivit hundratals artiklar om saken? Hon gjorde ett nytt försök och skrev i stället Agnes Dahlén inom citationstecken, vilket gav ett femtiotal svar, men när hon ögnade igenom träfflistan såg hon bara ointressanta saker som ett mediokert resultat på Vårruset och länkar till Facebook. Ingenting handlade om en försvunnen pojke. Nicole drog fingrarna genom sitt långa hår. Hon var tvungen att luta sig tillbaka i stolen och fundera på vad hon gjorde för fel. Sporadiskt klickade hon igenom alla länkar en gång till. Det var något som inte stämde, frågan var vad. Precis när hon var på väg att ge upp såg hon ett märkligt samband – ingen av träffarna på Agnes Dahlén sträckte sig så långt tillbaka i tiden som när Adam föddes. Det var konstigt att allt bara tog slut. När kom Internet? Det fanns väl då, tänkte hon. Ändå gav sökningen inga träffar sexton år tillbaka. 28
I stället för dig.indd 28
11-03-04 12.12.26
i stället för dig Hon testade att skriva Agnes plus försvunnen och datorn dröjde med svaret. Hon trodde att den hängt sig, tills länk listan plötsligt poppade upp, sjuttiotusen etthundraarton träffar. Pulsen steg, det var nu hon kunde välja att avbryta och låtsas som om hon aldrig gjort något. Det var fortfarande inte för sent att ändra sig. Hon struntade i sin tvekan, det var omöjligt att låta bli att läsa och hon beslöt sig för att fortsätta. Med framåtböjd rygg klickade hon in på den första länken. Hjärtat dunkade hårdare. Hon ögnade igenom texten, men blev besviken när hon insåg att det handlade om en annan kvinna med samma förnamn. Artikeln tog upp ett försvinnande, men offret hette Agnes Malm, inte Dahlén. Andra, tredje och fjärde artikeln handlade om samma kvinna. På femte träffen såg hon ett gammalt foto av sin mamma. Men det konstiga var att det stod Malm i efternamn även på henne. Nicole lutade sig närmare skärmen för att försöka se något samband hon ännu inte upptäckt. Både Agnes och Tobbe nämndes som Malm, inte Dahlén som de hette på riktigt. Hon sökte på Agnes Malm och såg att den sista träffen var femton år gammal. Sedan sökte hon igen på Agnes Dahlén och det var som hon trodde. Resultaten tog vid där Malm-svaren slutade. Pusselbitarna föll på plats och hon förstod att de hade bytt efternamn efter Adams försvinnande. Det förklarade de uteblivna träffarna första gången hon hade sökt svaret på gåtan. På bara några minuter hade hon gått från att inte veta någonting till att få fram att hon egentligen hade ett annat efter namn. Namnet kändes jättekonstigt när hon smakade på det. Hon släppte det för ögonblicket och fortsatte att läsa, men hon klickade inte kronologiskt bland länkarna och kom därför rakt in i en nyhetsartikel som handlade om rättegången och gärningsmannens dom. Mot sitt nekande fick han livstid. Enligt artikeln av en Göran Rosenlund från kvällstidningen Pressen påstod 29
I stället för dig.indd 29
11-03-04 12.12.26
sofie sarenbrant förövaren att det var hans fru som hade varit hjärnan bakom dådet. Kvinnan var fortfarande försvunnen med barnet. Någon hade stulit hennes bror, vad sjukt. Nicole hade aldrig hört talas om något liknande. Visst hade hon läst nyheter förut om pappor eller mammor som flydde med sina barn till sitt ursprungsland, men aldrig att någon som inte tillhörde familjen stal ett nyfött barn. ”Nicole, kan jag få prata med dig nu?” vädjade Agnes utanför dörren. Nicole spratt till, hon var helt inne i det hon höll på med och kände sig ertappad. Snabbt vek hon ner dataskärmen trots att dörren fortfarande var låst. ”Snart, jag ska bara göra klart en sak! Jag kommer om en stund”, svarade hon så lugnt hon förmådde. Agnes verkade tveka, men snart hörde Nicole stegen försvinna bort från dörren samtidigt som hon fick fram en ny text på skärmen. Den handlade om Agnes som hittades halvdöd på golvet i en källare efter tio dagar. Tio dagar, Nicole kände hur håret reste sig på armarna. Stackars mamma, vad hade hon utsatts för? Föda barn inlåst i en källare! Nicole rös och kände att hon ville kasta sig ut genom dörren och krama om sin mamma och be om ursäkt för att hon hade varit så tvär och sur den senaste tiden. Men hon avvaktade. Först ville hon veta mer. Hon läste tills tårarna rann, hennes pappa Tobbe var med i en intervju som handlade om sökandet efter Agnes. Han såg så ung ut och hade inte så många gråa hårstrån som nu. Han berättade om hur de hade träffats på gymnasiet och att de alltid hade hängt ihop, att Agnes var hans drömkvinna. Nicole tänkte efter. De hade blivit tillsammans när de hade varit ungefär lika gamla som hon är nu. Och levde ihop sedan dess, det var helt otroligt. Hon kände sig stolt över sina föräldrar som höll ihop. Vilka förebilder! 30
I stället för dig.indd 30
11-03-04 12.12.26
i stället för dig Nu hade hon fått en hel del att tänka på. Egentligen borde hon engagera sig i sitt matteprov som skulle avgöra vad hon skulle få för slutbetyg i ämnet, men hon kände sig fullständigt omotiverad. Hur mycket hon än ville komma in på journalistprogrammet på högskolan till hösten kunde hon inte koncentrera sig. Det fick hon ta tag i efter påsk. Hon reste sig, gick ut ur rummet och nerför trappan. Agnes satt i soffan med en urdrucken tekopp framför sig på soffbordet. Försiktigt satte hon sig bredvid sin mamma och kramade om henne. Agnes tittade på henne. ”Tack, vad glad jag blir. Jag trodde att du var arg på mig”, sa hon. Nicole skakade på huvudet och tog en skorpa från en skål på bordet. ”Jag är inte arg längre, jag blev bara stressad”, sa hon mellan tuggorna. ”Ena dagen är det full fokus på Adam och nästa dag ska han inte längre finnas i våra liv. Det känns … tomt på något sätt.” ”Jag förstår. Men det är det enda rätta. Jag har varit blind för min omgivning alldeles för länge och för upptagen av att få veta vad som har hänt honom. Han är ju inget barn längre, han är sexton år nu och kanske inte ens skulle vilja komma hem till oss.” Ibland hade Nicole faktiskt tyst för sig själv undrat om mamma kanske hade fryst bilden av bebisen och inte förstått att han hade blivit nästan vuxen. ”Nej, det har jag också tänkt på många gånger. Han skulle ju inte få plats i spjälsängen”, skojade Nicole. De skrattade tillsammans. Hon gillade att hennes mamma klarade av att hon skämtade om det. Det kändes skönt att sitta tillsammans en stund, bara de två. Plötsligt kom Tobbe gående upp från källartrappan. 31
I stället för dig.indd 31
11-03-04 12.12.26
sofie sarenbrant Då mindes Nicole samtalet med Mini. ”Men pappa, är inte du hos Johanna?” Tobbes blick flackade till och sedan skrattade han avväpnande. ”Jo, jag svängde förbi Johanna på en snabbfika efter tennisen”, sa han och låtsades slå en forehand i luften. ”Men det var ett tag sen jag kom hem. Jag har precis tagit ett bad”, upplyste han och ignorerade Agnes frågande blick. ”Men …”, försökte Nicole. ”Är det någon som vill ha en glass?” avbröt han. ”Glass klockan elva på kvällen, nej tack”, svarade Nicole och skrattade. ”Jag tar en i alla fall”, sa Tobbe snabbt och gick till köket och öppnade frysen. Nicole funderade på vad hon skulle göra härnäst för att få reda på mer om sin bror. Hon hade redan noterat ett intressant namn i sammanhanget: Göran Rosenlund. Han hade skrivit åtskilliga artiklar om ”fallet Agnes”, som det kallades i media. Hoppas bara att han fortfarande var i livet. Han såg redan då oroväckande gammal ut på sin bylinebild. Hon gissade att han hade en hel del att berätta. Bara hon kunde ta reda på var han bodde, det fick bli nattens uppgift.
32
I stället för dig.indd 32
11-03-04 12.12.26