Agneta Pehrsson
FÖRNUFT OCH RÄDSLA Mobbaren i närbild
Faun Förlag
© Författaren och Faun Förlag 2011 Redigering och grafisk form Siewert Carlsson Omslagsbilder Janne Olander, Pix Gallery Agency AB Tryck Bording AB, Borås ISBN 978-91-86033-68-2 www.faunforlag.se
Agneta Pehrsson
FÖRNUFT OCH RÄDSLA MOBBAREN I NÄRBILD
Lyssna inte bara en gång. Vänta tills du inte står ut längre. Vänta inte bara en gång. Världen kommer förr eller senare att blotta sig för dig. Franz Kafka
Förord Så länge vi jämför oss själva med andra och ser konkurrens som ett sätt att kompensera våra tillkortakommanden genom att förhäva oss på någon annans bekostnad – så länge kommer mobbning att bestå på våra arbetsplatser. Var femte anställd har någon gång utestängts av sin chef och/eller från arbetsgruppens gemenskap, visar forskning. Vad säger det oss om vår samtid, egentligen? Mobbning kan förekomma i alla typer av grupper, från familj till nationer emellan. Det är med uttalat eller outtalat stöd från omgivningen, som mobbningen får sin näring och drivs framåt. Rädsla sprids genom förtäckta hot – är du inte med mig, är du emot mig. Ansvaret, för hur vi vill leva våra liv tillsammans med andra, vilar på var och en av oss. Om den som utsätts för mobbning inte finner sig i mobbarens övergrepp eller å andra sidan, skulle börja känna sig just så förnedrad och tillintetgjord, som mobbaren vill att den mobbade ska känna sig, så blir likväl utgången densamma – psykisk utstötning. Fenomenet mobbning kan bara förstås i sin helhet, inte i de enskilda handlingarna. Uttryckssätten behöver synliggöras, de upprepade kränkningarna stoppas, liksom den accelererande förödelsen. Mobbarens handlingar bildar mycket snart ett mönster över tid, det vi kallar mobbning, vars enda syfte är, att kuva, trakassera, kränka, förtala, nonchalera och på andra liknande sätt psykiskt, ibland även fysiskt, tillfoga en annan människa så stor psykisk skada, att denne så småningom tvingas lämna sitt arbete och sin arbetsplats för att aldrig eller med mycket stora ansträngningar kunna återvända till arbetslivet. Mobbning slutar sällan vid uppsägningen. Medlöparna, de som utför det mesta av jobbet åt mobbaren, kan fortsätta att sprida illasinnade rykten till alla de som på samma sätt är mottagliga för att öka sitt ego. Rykten behöver inga fötter, de flyger. Det bildas lätt myter kring vad vi människor inte förmår tala öppet. Så är det också med vuxenmobbning. T. ex. att mobbning skulle handla om en konflikt faller på dess egen orimlighet. Mobbaren är oförmögen att föra en dialog. Istället levereras sylvassa ord, som träffar mottagaren, innan de löses upp i intet. Förnuft och rädsla söker
sig skilda vägar i mobbarens psyke. Att träna sig i att vilja möta sin egen rädsla gagnar annars ens personliga utveckling, liksom att skilja på fakta och värdering. I en mellanmänsklig konflikt intar parterna skilda ståndpunkter i en sakfråga och som sådan kan den lösas genom att båda respekterar varandra. Mobbaren respekterar inte sin motpart varken förnuftsmässigt eller känslomässigt, utan bygger lögner utifrån manipulationer och tycks vara övertygad om att ingen ser, lyssnar till eller förstår mobbarens egentliga, självcentrerade och maktfullkomliga avsikter. Det första angreppet/övergreppet försätter därför den utsatte i ett chocktillstånd: ”Det är inte sant!!” En annan myt är, att den som mobbas som vuxen har mobbats som barn, såsom ”en gång utsatt, alltid utsatt”. Kanske uttryck för vårt behov av självuppfyllande profetior eller så snabbt som möjligt försätta någon i en lägre position än en själv? Andra uttryck kan vara – ”hon får skylla sig själv”. När blev det humant att försöka förinta en medmänniska? Att tala om vuxenmobbning gör många så pass ängsliga, att de hellre börjar tala om barn som mobbas, för att få sina egna tankar och känslor på distans. Vi måste kunna förvänta oss att vuxna har nått längre i sin mognad än barn. Dessutom, att de vuxna agerar mot mobbning varhelst den sker. Ju tidigare vi lär oss hantera våra psykologiska försvarsmekanismer, däribland projektion, desto mognare kommer vi att kunna agera som just vuxna, utan att behöva skylla vårt beteende på omständigheter, såsom stress vid omorganisationer, personalindragningar och liknande. Att mobbning främst förekommer på arbetsplatser där man arbetar med och för andra individers personliga utveckling och välbefinnande, såsom inom kyrkan, vården, skolor och rättsväsendet, gör kunskapen kring mobbning än viktigare att sprida. Trots att Sverige var först ut med en lag om kränkande särbehandling i arbetslivet, året var 1993, har Arbetsmiljöverket fd Yrkesinspektionen ännu år 2010 inte väckt ett enda åtal. Den välmeriterade forskaren Heinz Leymann är föregångare i ämnet inte bara i Sverige utan i en stor del av världen. Han definierade
mobbning som psykiskt våld och maktövergrepp, beskrev stegen i den process som kan leda fram till total utslagning från arbetslivet och fann stor rädsla och okunnighet hos ett stort antal ansvariga instanser. Freds- och konfliktforskaren Harald Ofstad har tagit sig an ett än större övergripande synsätt, ett internationellt socialpolitiskt, och förmår att ingående beskriva fenomenet i dess komplexitet visavi individens projektiva aggression. På senare år har vi, från Frankrike och psykiatern Marie-France Hirigoyen, fått psykoanalysens svar på samma aggressiva beteende, pervers narcissism. Dessa forskare har över tid identifierat mobbaren och den miljö de härskar i. Jag har här valt att låta höja deras röster och flera andra författares, under rubriker, som jag anser belyser olika teoretiska överväganden kring fenomenet mobbning. Referenserna presenteras närmare i källförteckningen i slutet av boken. Avsnitten är ämnade att komplettera den dokumentära mobbningsprocessen, vilken utgör en bråkdel av det jag fick erfara som mobbad under 16 år vid en statlig myndighet. Läs gärna boken likt en inandning av de dokumentära avsnitten; lyssna in, reflektera och begrunda skeendena. Lär dig identifiera mobbningsbeteenden utifrån sammanhangen! Andas ut under rubriker med de teoretiska citaten. Fortsätt så att andas, lugnt och djupt! ”Det är inte brist på intelligens utan känslomässig omognad som är vår tids problem. Detta faktum måste vi inse och ta itu med”, skrev Harald Ofstad redan 1987. Här ges mobbaren huvudrollen. Spelet kan börja!
”Du är svag!” sammanfattade personalkonsulten med betoning och böjde sig med kraft framåt för att slippa möta min blick. OK, tänkte jag, hon har den uppfattningen, jag kan ha en annan. Det var första gången vi träffades och under en timma hade jag berättat om några av de trakasserier jag utsatts för på min arbetsplats. Vi hade lämnat våra stolar och hon stod nu bakom sitt skrivbord, som om hon just intagit skydd mot ett yttre hot. Hennes glättighet var plötsligt förbytt mot nervositet. Ett par dagar senare träffades vi på nytt. Min nyfikenhet hade omvandlats till en fråga: ”Vad menar du, när du säger att jag är svag?” ”Jo”, svarade hon, även denna gång stående bakom skrivbordet med blicken riktad nedåt, ”om du skulle ha klarat av att ha varit mobbad i 15 år, så skulle du vara en övermänniska.” Übermensch – Untermensch? associerade jag snabbt i tanken. Hon tror alltså, att det lilla jag berättat för henne var påhittat, lögn eller försvar? Stöveltrampet hade redan nått mina öron, eller, var det ur Jantelagens regelverk hon läste? Nietzsche? Passade han in i detta sammanhang? Tankarna trängdes likt blixtar, skakade om mig, gjorde mig på samma gång ledsen och arg, som så många gånger förut på denna arbetsplats. Lika fullt och djupt kände jag en stor lättnad över att jag inte delade hennes värdering om mig eller, hennes bedömning av sina medmänniskor och jag log i mitt inre åt alla de outgrundliga sätt på vilka vi människor försöker finna vår position i tillvaron. Men, nu hade hon i alla fall förslag på ett företag, som jag hoppades skulle kunna bistå med att jag kunde komma till en annan arbetsmiljö. Kriminalvårdschefen kom till mötet och godkände förslaget utan att det ens behövde presenteras. Allt var redan uppgjort. ”Vad sommarfin du är!” blev hennes enda kommentar. Den undergivna, insmickrande tonen började bli bekant. Att i min närvaro direkt ta fasta på vad saken gällde, att aktivt gå in i samtalet och vara beredd att utbyta tankar med den det berörde, var inte hennes strategi. När hon tillträdde ett par år tidigare deklarerade hon sin vision: ”Låt 1000 blommor blomma!” När hade hon tänkt påbörja genomförandet av det gedigna arbete som anläggandet av en blomsteräng kräver? Jorden hade hunnit stelna till hård lera, fröna torkat in 11
och ingen skulle komma att glädjas åt den färg- och variationsrikedom, som hon annars själv skulle kunna plocka utav. Nu påminde jag henne om visionen, den som härstammar från Mao-tse-tung, och föreslog henne att också studera konstnären och målaren Anselm Kiefers stora verk, vilka just ställdes ut. Vackra ord, men kanske finner de sina mest genuina uttryck i konsten? Frihet – en nödvändighet för ärlighet? Första gången jag kom i kontakt med kriminalvården var, när jag efter återflyttningen till mina hemtrakter vikarierade som personalkonsulent inom landstingets företagshälsovård. Den person jag vikarierade för, skulle vara pappaledig ett halvt år, och jag behövde fortsätta se mig om efter annat arbete. Personalkonsulenten hade tidigare arbetat på frivårdsmyndigheten och tipsade mig om att ”där finns alltid jobb”. Ett omplaceringsärende, som påbörjats men blivit liggande, var den första arbetsuppgift jag tog mig an. Den unga kvinnan, djupt bedrövad, annars full av energi, glädje och vetgirighet, stod inte ut med sin arbetssituation som vårdare på stadens kriminalvårdsanstalt. Sjukvården hade, å sin sida, anställt ett vårdbiträde, en man, vars höga frånvaro arbetsgivaren inte kommit tillrätta med. Eftersom mannen uppgett tidigare polisiära uppgifter i sitt hemland, var kriminalvården redan bedömd såsom en alternativ arbetsplats. Några yrkespreferenser framkom inte, utan han sa sig föredra att vara hemma för att sköta om hem och familj, men behövde en inkomst för att finansiera det nyinköpta huset. Landstinget hade redan anställt kvinnan. Jag såg fram emot det återstående mötet där kriminalvårdsregionens högsta personalansvarig och de lokala cheferna skulle fatta det slutgiltiga beslutet avseende mannens tjänstgöring. Det kändes spännande, eftersom mina antaganden var, att de som fått anställning inom kriminalvården, måste besitta förmågan att kunna göra synnerligen kvalificerade bedömningar av människors kunskaper, förmågor och beteenden, med tanke på de utmaningar de dagligen ställs inför. Som yrkesmänniska finns det för mig ingen bättre arbetsplats, än den, där den samlade kompetensen gynnar både ”kunden”, de anställda och arbetsgivaren, mot våra gemensamma samhälleliga mål. En ynnest jag själv fått erfara under många arbetsår inom sjukvården och just den glädjen, lusten, drev mig framåt. 12
Det omedelbara mottagandet av mig på kriminalvårdsanstalten var positivt. Mannen ifråga hade nu befunnit sig ett par veckor i verksamheten. Under denna tid hade de ansvariga inte kunnat bilda sig en uppfattning om hur mannen skött sina tilldelade arbetsuppgifter. Inget beslut kunde alltså fattas. Personalansvariga sa sig inte känna till kriterierna för bedömning i yrket som vårdare vid en kriminalvårdsanstalt. Allmänna begrepp som att ”arbeta med säkerhet” och att ”ha god hand med människor” nämndes, men ingetdera kunde beskrivas i kvalitativa termer av utförande. Andra förslag på sätt att bedöma arbetsförmåga och lämplighet fanns inte heller, varför jag, utifrån några utredande frågor, själv gav konkreta förslag på arbetsuppgifter och motsvarande tänkbara kriterier. Lätt skakad gick jag därifrån i min dubbla roll, som ansvarstagande arbetstagare och inkännande skattebetalare. Efter en förnyad arbetsprövningsperiod skulle jag behöva komma åter. Av de tre personalansvariga kom nu endast en arbetsledare till det avslutande mötet. I sällskap hade arbetsledaren en anställd. Inte heller denna gång hade någon bedömning gjorts eller något beslut fattats om fortsatt tjänstgöring. Jag frågade om mannens närvaro. Jo, någon dags frånvaro. Arbetsledaren tog nu upp egna, privata bekymmer. Detta var inte rätt forum så, mitt förslag blev att mannen själv skulle kunna tillfrågas. Svaren fick dras ut, men en viss arbetstillfredsställelse, eller var det tillfredsställelsen över de låga kraven, kunde skönjas i ansiktsdragen. Mannen fick fortsätta arbeta där han befann sig. Flera år senare frågade jag en person i beslutande ställning hur det hade gått i arbetet för mannen i fråga. ”Mycket bra”, svarade han entusiastiskt. Hur han nu kunde veta det. Under min sista arbetsdag, som vikarierande personalkonsulent, berättade de tre kontoristerna bakom väl bevakade dörrar, spontant och med stor omtanke, att jag inte passade in på deras arbetsplats – ”du intrigerar inte, du talar inte illa om andra och du är inte ovänlig”. Att sjukgymnasten ytterst sällan deltagit i våra möten, fick jag veta, berodde på, att hon i flera år trakasserats av chefen/företagsläkaren. Inför mig visade chefen respekt, men hur var det med hans förmåga att bedöma sina anställda? Var jag ”röd eller blå?” - som om grunden för tjänstetillsättning var politisk. 13
Att välja mångfald framför enfald ”Socialdarwinismens centrala syn på samhället är att det pågår en ständig kamp mellan ”svag” och ”stark”. Denna tradition, som har fått stort och djupt europeiskt genomslag, tolkar ”stark”, som den som är i stånd att besegra sina konkurrenter, den som slår ut eller dominerar andra, en individ med särskilda elitegenskaper … ett synsätt på människan som nazisterna anammade.” (Ofstad) Nyare forskning har på liknande sätt visat, att ”de som är mer lik oss själva har vi en benägenhet att uppvärdera, medan vi nedvärderar dem som uppfattas befinna sig på större avstånd. Men också, att om en person är lik eller förväntas vara lik oss själva, s. k. projicerad likhet, så kan vi sänka vår toleransnivå för ett avvikande beteende. Detta antas bero på att vi inte tror att det föreligger någon risk för kulturkrockar, varför missförstånd lätt kan uppstå. En till synes liten differens kan alltså bli socialt ödesdigert för den som utsätts. Den som utsätts kan uppfattas som konstig och otrevlig, något som i sin tur kan leda till att människor börja tycka illa om personen ifråga.” (DN) ”Utifrån polariseringstanken byggs sociala hierarkier. Vissa tilldelas en högre social ställning än andra. Den som hos sin omgivning fått stöd för en ”sanning” får svårt att ändra sig även om en annan uppfattning skulle vara att föredra. Istället upplevs den avvikande uppfattningen som ett hot. Omdöme och kritikförmåga sätts ur spel av känslor som andra lätt dras med i, en gruppsykos uppstår.” (DN-Insidan) ”Att polarisera omdömen och känslor är ett enkelt sätt att reagera på dem – de ger en hög grad av frihet – inte bara möjligheten att avstå från att handla utifrån känslan, utan också möjlighet att frigöra oss från känslan, bli kvitt obehaget. Är du inte med mig, är du emot mig. Om du är emot mig hamnar du i samma utsatthet som den som vågar bete sig på ett avvikande sätt, ha en annan värdering – då är du ingen – jag är fri gentemot dig att göra vad jag vill med dig.” (DN) 14
Mobbaren, den perverse narcissisten, har på senare år fått ett allt större spelrum på våra arbetsplatser. I denna bok möter du mobbaren, medlöparna och den arbetsmiljö dessa skapar. Lär dig känna igen mobbarens maktmissbruk – de subtila manipulationerna, det grova psykosociala våldet, den oetiska kommunikationen, de systematiska och accelererande handlingarna. Boken syftar till att öka vår medvetenhet om vad vuxenmobbning innebär för oss alla i vårt samhälle. Alla har vi ett ansvar. Agneta Pehrsson är socionom, fil. kand. i beteendevetenskap och har mångårig erfarenhet av psykosocialt rehabiliteringsarbete med arbetsmiljöfrågor som inriktning.
www.faunforlag.se
streckkod in här