Page 1


Bodil Malmsten Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig W W W. F I N I S T E R E . S E • J U L I 2 010 – J U N I 2 013


När mitt skepp kommer in »I äventyrsböcker med fartyg och pirater skriver kaptenen loggbok. I loggboken bokför kaptenen det som löpande sker med skeppet. Nuläget fastslås.« Så börjar den första loggboken, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn. Efter den här ska jag själv – som i Montaignes »Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok« – inte vara med längre. Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv. Så ska det bli när mitt skepp kommer in. Cool!


Ett barn borstar tänderna Ett litet barn ser att jag låter vattnet rinna medan jag borstar tänderna och säger åt mig att det är fel. »Man ska stänga av vattnet.« »Har du lärt dig det på dagis?« »Nej, jag har kommit på det själv«, säger barnet. »Du ska göra så här.« Barnet visar. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll. Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten. »Varför är du så noga med det?« »För att de som inte är födda än ska ha vatten.«

8


Bostadsrätten Nu flyttar jag för sista gången och jag tänker som när jag fann Finistère vid franska atlantkusten, »här ska jag dö men inte på mycket länge«. Att »inte på mycket länge« är kortare nu än vad det var i maj år tvåtusen, när jag slog mig ner vid franska atlantkusten, är statistiskt korrekt, men jag tror inte på statistik. Det är inte som när jag var barn i Norrlands inland och fjälltrakter och tog för givet att människor dör i den ordning de föds. Jag älskar min lägenhet tre trappor upp utan hiss i gårdshuset. Gårdshuset hör till en sekelskiftesfastighet vid ett av stadens vackraste torg med blomsterrabatter, en fontän, kastanjer, lindar vid en lekplats där jag brukar sitta och se barn leka. Lägenheten, där jag bor och tänker bo tills jag inte behöver bo, ligger avskilt och diskret i gårdshuset med utsikt över en skola, några träd, en bit av himlen, måne när det är månsken, snö när det är snö. Lägenheten är ljus men aldrig för ljus. Inget söderläge som det bostadsannonserna gör reklam för och inte ett enda kyrktorn. Ljuset silar in från balkongdörrarna, sovrumsfönstret och burspråket med tio fönster i rummet där jag lever mitt vakna liv. Jag älskar varenda bit av min bostadsrätt. Hallen med bokhyllor upp till taket. Våtutrymmet, mitt lilla perfekt planerade våtutrymme, golvvärmen, avrinningen, duschen, toaletten, handfatet som rörmokarna kom med efter ett halvårs beklaganden över hur svårt det var att få tag på det. Det är likadant över hela världen, rörmokarna gör som de vill. Och sedan ska man tycka synd om dem. Halvåret utan handfat fick jag borsta tänderna över diskhon i köket, 9


hela min första vinter i bostadsrätten, det var som när jag var barn i Nedre Norrlands inland och fjälltrakter. Vi var inte fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. Lägenheten är liten, men tack vare min talang för möblering, perfekt. Det höj- och sänkbara arbetsbordet, de ergonomiska arbetsstolarna som jag sitter orimligt mycket på för att skatteavdraget ska vara befogat, mina datorer. Bokhyllan i glänsande aluminium, det lilla matbordet med tillhörande stolar i burspråket. Min malmstensfåtölj och en lampa. Jag älskar varenda kvadratmeter av lägenhetsytan utom kokvrån. Den är hemsk, inga avställningsytor, skåpluckor där spånplattan sticker fram, en kokhäll av induktionstyp som jag inte kan använda någon av mina kastruller på, hela hällen piper om man ställer något utanför ringarna.

10


Sju kyrktorn Innan jag bestämmer mig för bostadsrätten går jag på otaliga lägenhetsvisningar och det har aldrig tidigare varit så dyrt att köpa lägenhet i Stockholms innerstad. En vän med gott omdöme följer med, min vän med omdömet är ansvarsfull och bestämd. Dessutom är han ekonomiskt lagd och räknar ut månadskostnaderna för de olika objekten på kalkylatorn i sin smartphone enligt dagsaktuell räntetabell för Handelsbankens bostadslån. En av lägenheterna ligger på en mörk liten gatstump. Det är ett ruffigt litet kyffe, inte ens renoveringsobjekt, lägenheten är hemsk och mäklarens enda argument är att man ser sju kyrktorn från köksfönstret. »Man ser sju kyrktorn«, upprepar han med den entoniga röst som bara de djupt deprimerade har. Hade inte namnet på en känd mäklarfirma stått på hans mapp hade jag aldrig tagit honom för mäklare, han har skrynklig kostym, skjortan är solkig, han har mjäll och smutsiga naglar. På ringfingret syns den ljusa randen efter en vigselring, den här mäklaren är nyskild och det enda argument han har för att sälja en sorglig lägenhet på femtioåtta kvadratmeter för över fyra miljoner kronor är att man ser sju kyrktorn från köksfönstret. »Man ser sju kyrktorn.« Hade min skoningslöse gode vän med omdömet och den ekonomiska läggningen inte varit med, hade jag köpt lägenheten med de sju kyrktornen för att det var så synd om mäklaren.

11


Ha det bra, lycka till Jag har lämnat andrahandslägenheten. De rymliga andrahandsrummen tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där. Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen. För sista gången tar jag hissen ner genom huset med hunden som tuggar grus och hussen som aldrig hälsar. På det år vi har åkt den här hissen tillsammans har mannen med hunden aldrig hälsat. Inte jag heller. Inte förrän nu. Vid porten stannar jag, ser på mannen med hunden och säger att nu flyttar jag. Hunden drar i kopplet, hussen står kvar. Vi vet ingenting om varandra, han med sin hund som äter grus, jag med mig själv och nu skils vi. Att flytta från andrahandsboendets avskilda läge, lärkträd och talltoppar, till den livliga stadsdel där jag köpt min bostadsrätt, är som att byta planet. »Då ses vi väl aldrig mer«, säger mannen. »Ha det så bra, lycka till.« »Hej och allt gör detsamma«, säger jag inte. Det är en rad ur Thomas Bernhards Källaren. Jag vinkar åt mannen med hunden och går mot busshållplatsen och tar en av de långa blå bussar som stannar där.

12


Ingen hiss Min bostadsrätt ligger tre trappor upp i gårdshuset, det finns ingen hiss. Jag tycker synd om brevbäraren, en trevlig kille som bär ut bokpaket som inte går in genom brevinkastet. Mats heter han, ringer alltid på för att lämna över bokpaketen till mig, jag är alltid hemma. Utom när jag har vanliga, dagliga ärenden, handla på Coop eller Hemköp, hämta och lämna tvätt, skor hos skomakaren, medicin på apoteket eller vad det än är jag gör när jag går hemifrån, jag springer nerför trapporna och sedan tillbaks uppför de tre trapporna igen. Känner mig lätt och upprymd hur låg och tungsint jag än känner mig. Ingen hiss, ingen spegel, speglar i hissar är som speglar i provrum, man måste titta fast man inte vill. Julio Cortázar, en latinamerikan, föregångare till bland annat Roberto Bolano, har skrivit en kort Instruktion i att gå uppför en trappa, där han ingående förklarar att en trappa är en fortsättning på golvet. Cortázar beskriver vad det är som gör en trappa till en trappa och hur man använder den. »Trappor gås uppför framifrån, eftersom de baklänges och i sidled visar sig vara synnerligen obekväma.« Det händer att jag – i motionssyfte – har försökt gå baklänges nerför mina tre trappor, jag har också försökt gå i sidled men det har – som Cortázar redan noterat – varit synnerligen obekvämt. Jag har varit rädd att stöta på någon av grannarna och känt mig allmänt dum. Jag har ingen hiss och kommer att leva i genomsnitt tre år längre än jämnåriga med hiss.

13


Balkongen Det hör en stor balkong till bostadsrätten där jag bor, den är fortfarande samma ödsliga rektangel som när jag kom, bara resterna efter en hyacint i en plastkruka med prislappen kvar. Det första jag vill när jag flyttar in är att sätta igång med balkongen, fylla den med växter, blommor och plantor av alla slag, vintergröna växter och känsliga som måste övertäckas när snön kommer. Balkongen ska bli en paradisbalkong som trädgården i Finistère var min paradisträdgård vid franska atlantkusten, men med växter lämpade för vårt svenska klimat. Rektangeln ska hägnas in av härdig murgröna, hängande växter och klättrande plantor ska bli skydd mot insyn. Smultron ska mogna, rädisor, morötter, tomater, rosor, pioner, lejongap, löjtnantshjärtan, iris, flammande krasse, doftande lavendel och en liten röd japansk lönn, Acer Atropurpureum. Den första hösten hinner jag inte börja med balkongen, sommaren därpå kan jag inte gå, sedan kommer vintern, våren, döden, jag kommer inte igång med min balkong. Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än måste det. Det kommer alltid en deadline emellan. »Bara den här sista loggboken blir klar«, tänker jag. Resterna av hyacinten har blivit en liten hög mull i sin plastkruka. Jag tänker på min japanska lönn. Bästa tiden att plantera ett träd är för tjugo år sedan, men då hade jag varken trädgård eller balkong.

14


Hon som inte bor Jag är på väg till Coop när vi möts första gången. Jag möts, hon som inte bor ser mig inte. Vi går om varandra som man gör i storstäder, hon med sina saker på en vagn från Hemköp, jag skäms lite, men vad gör man? Det finns för många hemlösa i Stockholm. Hon som inte bor liknar min mormor i Nedre Norrlands inland, min mormor som alltid oroade sig för att jag skulle bli lika lång som hon, lång som en stång, ändå kunde hon sätta handflatorna i golvet till den dag hon dog. Hon med vagnen från Hemköp ser lika smidig ut och lika ordentlig som min mormor, hel och ren och med sakerna noggrant travade i en pyramid där varje lager döljer det andra, en blå regnrock överst, en emaljmugg, en vattenflaska. Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt. Även om hon som inte bor inte märker det.

15


16


17


Huset Mitt hus är ett hus med många lägenheter, det är inte mitt hus, inte ens bostadsrätten är min. Jag trodde att när man köpte en bostadsrättslägenhet, att man köpte sin del av huset, men det är bara rätten att bo i lägenheten som köps. Vem som äger fastigheten och marken den står på vet jag inte. Stockholms stad, staten och kapitalet? Riskkapitalister i Skottland, Australien? Jag skulle kunna fråga grannarna när vi möts i porten eller trappan, men eftersom jag inte känner dem frågar jag inte. Att mina franska grannar och jag blev vänner direkt var för att vi hade gemensamma fiender, det enda jag har gemensamt med mina nya grannar är att vi har bostadsrätter i samma fastighet, vi möts och skils och går åt våra respektive håll. Särskilt jag. Jag får panik av kallprat i trappor och portar. Den obligatoriska städningen av gården deltar jag aldrig i, jag kan inte gå i vårblåst eller höststorm och jaga löv över gården med en kratta. I stället sitter jag hemma hos mig och känner mig som den osolidariska och dåliga människa jag är. Det är inte lättja, städjobbet skulle jag gärna göra. Ensam när ingen ser. 18


Det är sällskapandet jag inte står ut med och jag kan inte forma trevliga fraser och verka normal som vilken granne som helst. Först när fastigheten som sitter ihop med vår håller på att rasa, huset intill måste stöttas med järnpålar för att inte falla och dra med vårt hus i fallet, får jag kontakt med grannarna. Ett halvår lever vi – om man kan kalla det liv – i den terror som pålningen av järnbalkar och borrandet i grannfastigheten är. Bostadsrättsföreningens styrelse har krävt att borrandet och pålningen ska ske på arbetstid, den tid när normala människor är på jobbet, det gäller inte mig. Jag försöker skriva med öronproppar, men eftersom huset hoppar och kränger hjälper det inte, stora sprickor öppnar sig i taket, man kan se grannen ovanför nerifrån, jag vill mörda bostadsrättsföreningen i fastigheten intill, förklara krig. Men det behövs inte för nu tar representanterna för vår bostadsrättsförenings styrelse tag i det. Nu blir det öppen konflikt.

19


Den svenska modellen Den svenska vapenexporten ökade med 52 procent åren 2008 till 2012 jämfört med föregående femårsperiod. Sverige är en av världens mest framgångsrika vapenexportörer. Ordföranden i Säkerhets och försvarsföretagen, SOFF, säger att Sverige är så framgångsrikt för att vi kan leverera allt från stridsflygplan till ubåtar och hela markstridssystem. Svenska företag har utvecklat en speciell modell, säger ordföranden i SOFF. »Det är inbyggt i den svenska modellen, vilket gör oss väldigt konkurrenskraftiga.« Mannen som uppfann neutronbomben dog i december 2010. Neutronbomben är den bomb som dödar allt levande men lämnar byggnaderna kvar, inte en människa. Men uppfinnaren av neutronbomben ångrade sig aldrig. »När kriget är slut står världen kvar.« Världen verkade han uppfatta enbart som summan av de fastigheter som finns. Min internetleverantör fakturerar mig för en nättjänst jag inte beställt. Jag har inte skrivit kontrakt på någon nätavgift. 20


85 kronor i månaden nätavgift utan avtal. Jag har inte bett om det nätet, men jag är en person utan val i ett samhälle med bara val. Inga nät. Ingen grupptillhörighet. Krig börjar med grupptillhörighet. Ägodelar/pengar och grupptillhörighet. »Jag vill ha ditt.« »Men det är mitt.« »Inte nu längre.« »Då slår jag ihjäl dig.« »Då slår jag ihjäl dig först.« Alla slår ihjäl varandra på samma gång.

21


Ett praktexempel på representativ demokrati Styrelsen i min bostadsrättsförening är stadgeenligt vald, även om jag inte tagit del i det. Jag litar på att styrelsen representerar de boendes intressen och det verkar så. Det blir förhandlingar med huset intill om ersättning för de skador vi i vår förening lidit av på grund av det grannhuset råkat ut för. Våra människor, det vill säga vår styrelses representanter, gör upp med deras människor, alltså representanterna för styrelsen till föreningen i huset bredvid. Vi, bostadsrättsinnehavarna i vårt hus, målsägarna, blir lovade att få sprickorna i taket åtgärdade och det får vi. I det här kvarteret råder föredömligast tänkbara representativa demokrati.

22


Kvarteret Ett kvarter är en förtätning av hus omramat av fyra gator. Mitt kvarter är tryggt och beständigt, en ointaglig fyrkant som ett skyddsvärn, portkod som byts vid behov. Det är inbrott husen i kvarteret utsätts för, inte bomber som andra kvarter i världen drabbas av. Kvarteret är min utgångspunkt, härifrån utgår jag, hit kommer jag tillbaka. En delikatessaffär på hörnet, en kinarestaurang, en mäklarfirma, en blomsteraffär, en klädbutik, ett Coop där jag handlar mina dagligvaror. Hon som inte bor, jag ser henne när jag går ut eller går in, alltid i kvarteret, aldrig med missbrukarna vid tunnelbaneutgången eller utanför systemet, hon ser inte ut som en missbrukare, det enda hon verkar missbruka är kaffe. Hon som inte bor måste ha valt att inte bo, medvetet valt det eller någonting inom henne har valt det, någonting hon inte rår på eller inte vill rå på. Det är inte jag som satt henne på gatan, ändå tänker jag ofta att man borde ringa någon ansvarig, någon som har hand om sociala ärenden i vår stadsdel, men det blir inte av, jag vill inte lägga mig i. Och ju längre

24


jag har varit tillbaka i Sverige, desto mer tvivlar jag på att det finns någon ansvarig. Hon som inte bor verkar ansvara för sig själv. Än så länge, måste jag oroa mig för allt och alla? Ibland ser jag förbipasserande smyga åt henne lite pengar, hon tigger inte, bara tar emot och köper kaffe på 7-Eleven. »Vårt kaffe kommer från Rainforest Alliance-certifierade gårdar« står det på 7-Elevens miljövänliga pappersmuggar. Jag har sett henne tömma muggen med en – som jag tolkar det – nöjd suck, för att sedan noggrant skölja muggen i fontänen på torget.

25


Tryggheten Varje gång jag kommer hem till min bostadsrätt fylls jag av en för mig ovanlig känsla av trygghet. Jag har en dörr att låsa efter mig, en säkerhetsdörr som skyddar mig och mina saker. Börjar det brinna hoppar jag från balkongen, tre våningar över marken, man dör inte av ett så litet jump, jag tänker jump. Att jag inte är så trygg som jag känner mig bevisar de ständiga inbrotten på vindskontoren och i källarutrymmena, ingenstans är det så många inbrott som i vårt hus, de ansvariga i bostadsrättsföreningen gör inte annat än byter lås och koder, så fort jag har lärt mig en portkod kommer en ny som inte går att koppla till något årtal, slaget vid Lützen, Gustav Vasas kröning. Att 7265 var slaget om Dödsstjärnan i Star Wars vet inte jag, det är min vän med omdömet och den ekonomiska läggningen som påstår det. Efter varje nytt inbrott i huset skriver jag upp den nya portkoden med kulspetspenna på handleden och när jag tvättar mig försvinner siffrorna. Poliserna som tar upp mina stöldanmälningar är vänliga. Ingen av poliserna kan stava till duffel, men det är ju inte vad polismakten är till för. Min bild av den svenska polisen är genomgående positiv, den franska också, en gång vid en poliskontroll efter en fotbollsmatch i Lorient slapp jag blåsa i det franska alkotestet för att jag var svensk. De finaste svenska poliser jag minns är de två poliserna i Lund. Jag hade kört från Frankrike, skulle sova över i Lund, och nu hittade jag inte hotellet, jag var så trött att jag såg grönt när det var rött, jag körde på gågator, mot enkelriktat, körde runt runt runt i rondellerna, 26


tills polisen kom med blåljus och sirener, stannade framför min bil, två uniformerade polismän kom och bad mig stiga ut ur bilen. Det var inte som i mina amerikanska polisserier med våldsbenägna psykopater, jag fick inte lägga mig mot bilen med händerna bakom ryggen, inga handklovar, inget: »Step out of the car, please. Hands where I can see them.« Det var två långa blonda blåögda svenska poliser som stoppade mig för att jag hade kört för sakta och sett ut som om jag saknade mål. Jag behövde inte ens blåsa i alkotestet, jag har hittills aldrig blåst i ett alkotest och eftersom jag inte längre kör bil kommer jag aldrig att få göra det. I Lund den gången räckte det med att jag visade mitt körkort och förklarade hur långt jag kört och hur slut jag var och jag fick poliseskort fram till hotellet, det hotell som jag letat efter när det såg ut som jag saknade mål. Inte en tanke på om jag fick särbehandling för att jag är svensk.

27

Profile for Smakprov Media AB

9789174991062  

9789174991062  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded