9789127132047

Vad tänker hon, 31-åriga Oroba Rashid, när hon och barnen klär sig fina i en lägenhet i Amman den här morgonen?

När hon och dottern Helen står framför spegeln och ger varandra råd: Den blusen är fin, ja ta pärlhalsbandet, den klänningen blir bra.

När de går ner på gatan och vinkar in en gul taxibil i morgonsolen.

Tänker hon att det bara är att åka till FN-kontoret och hämta tillståndet och biljetterna till Sverige?

Nej. Naturligtvis kommer hon att bli tvungen att berätta allt igen. För ännu en tjänsteman bakom ett skrivbord.

En svensk den här gången.

Om hur hennes makes kropp hittades full med kulor i Irak.

Om flykten till Jordanien. Om misshandeln, om sjukhuset, om sextrakasserierna: om hur allt bara blivit värre här. ”Sverige”, tänker Oroba Rashid i taxin. ”Min syster säger att det är tryggt där. Det är så kallt att hon grät första månaden, och det är inget folk på gatorna.

Men det är tryggt. Vad hette nu byn där hon bor? Mjölby.”

Reportage om rädsla

NIKLAS ORRENIUS är journalist på Sydsvenskan och har tidigare givit ut Jag är inte rabiat. Jag äter pizza (2010) och Här är allt så perfekt. 23 politiska samtidsreportage (2009). Sverige forever in my heart är hans första bok på Natur & Kultur.

tolerans

migration

I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”.

I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.

I det ödsliga gränslandet mellan USA och Mexiko patrullerar beväpnade krigsveteraner för att avhysa de papperslösa som riskerar livet för att fly norrut. I Guantánamo väntar både interner och fångvaktare på att något ska hända. Sökandet efter danskhetens kärna leder till landsfadern Grundtvig och ett kolonilottsområde där det är dödssynd att sticka ut.

Genom ett engagerande och nyfiket berättande riktar Niklas Orrenius sökarljuset mot frågor om gemenskap, utanförskap och intolerans. Sverige forever in my heart innehåller 23 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord. ”Niklas Orrenius … äger en stilkänsla utöver det vanliga. … Det ser enkelt ut, det flyter så ledigt, men bakom anar man kompositörens mödor, skillnaden mellan hantverk och konst.”

MACIEJ ZAREMBA I DN OM HÄR ÄR ALLT SÅ PERFEKT

ISBN 978-91-27-13204-7

reportage

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN

9 789127 132047

NOK_ORRENIUS_SVERIGE_FOREVER_IN_MY_HEART_skiss.indd 1

2011-10-26 17.45

Innehåll Förord 7 Tystnaden i Skånes Norrland 15 Sverige forever in my heart 21 När arbetslinjen ska kommuniceras 28 Alfredo Gascas turskor 35 Volvo och Olofström, det är samma sak 53 Vi får väl sparka dem i arslet i så fall 63 Polisen som började klaga över blattar 71 Maktskifte på Guantánamo Bay 80 Matchen om matchen 100 Guli har rest sig 118 Sverige väljer 131 Jag är den ende öppne gaymuslimen i Sverige 147 Städernas kapten Haddock 154 De förstör hela landet med sånt här 164 Folkpartiets känsla för tolerans 172 Du ska inte flytta till Bjuv och tro att du blir bjuvsing 180 Att kunna dricka öl direkt ur flaskan 187 Från spritromantik till islamofobi 198 Man ser så tydligt att han är jude 213 Varför stenar de dig, mamma? 227 Låga huspriser och helt okej (om du inte är muslim) 247 Flickor ska inte syssla med sådant (men gör det ändå) 262 Den bortglömda svälten 271 Tack 285

Sverige forever_111028.indd 5

2011-10-31 13.32

Katten Findus: ”Såna är de, tupparna. Det går inte att lita på dom.”

Gubben Pettson: ”Hur kan du veta hur tupparna är?

Du har väl aldrig träffat någon tupp förut.”

Katten Findus, muttrande: ”Det vet man väl hur dom är.”

Ur Tuppens minut av Sven Nordqvist

Sverige forever_111028.indd 6

2011-10-31 13.32

Förord

”Hur säger man rymdraket på engelska?” frågar min sexårige son.

Hans ögon lyser av förväntan. Jag fattar vad han är ute efter. ”Spaaace rrrrrrrocket!” svarar jag och försöker få rösten att låta som en speaker till en hollywoodsk filmtrailer.

Sonen blir nöjd. Sen vill han att jag ska säga fler saker på engelska. Saker låter coolare då, tycker han.

Det är han inte ensam om. De kids som klottrade hakkors och nationalistiska slagord på en utbränd kiosk i Kattarp i ett av denna boks reportage tyckte nog också det.

Därför skrev de inte ”Sverige för alltid i mitt hjärta”. De skrev ”Sverige forever in my heart”. Även för dessa svensknationalistiska ungdomar framstod engelska som lite coolare, när de med spritpenna i hand ville hylla sitt land. Globaliseringens effekter märks överallt.

Reportagen i den här boken handlar om sådant: identitet, globalisering, nationalism, främlingshat. Om att flytta, och vad som händer när människor flyttar.

7

Sverige forever_111028.indd 7

2011-10-31 13.32

Framför allt handlar mina texter om människors rädsla. För varandra, för förändring.

Här finns tungt beväpnade milismän som jagar invandrare i Arizonas öken och skräms med dödskallar.

En bybo i norra Skåne som tror att man blir nedslagen om man åker in till Kristianstad. En terrormisstänkt fånge på Guantánamobasen som visar foton på sin familj.

I ett reportage flyger svenska tjänstemän på Migrationsverket ner till Jordanien och intervjuar hundratals desperata Irakflyktingar, för att försöka avgöra vilka som ska få passera nålsögat till ett nytt liv i Sverige. En annan berättelse handlar om en kurdisk skånsk tjej som drömmer om att bli advokat, trots föräldrar som tycker att tjejer främst ska gifta sig och föda barn.

Texterna har tidigare publicerats i min tidning, Sydsvenskan. Efter varje berättelse har jag tillfogat ett nyskrivet efterord under rubriken ”Vad hände sen?”.

Ett av de sista reportagen i boken handlar om det som Malyum Salah Hashi och hennes barn råkade ut för i Tomelilla: Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.

När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.

En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula.

Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.

8

Sverige forever_111028.indd 8

2011-10-31 13.32

– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?

Efter att Tomelillareportaget publicerats i Sydsvenskan, och senare även i Expressen, kom en storm av reaktioner.

Många var arga – på Malyum Salah Hashi. Vem trodde hon att hon var, denna somaliska flykting, som gick omkring i en skånsk by klädd i en fladdrande slöja? Sånt gillar inte Tomelillaborna, fick jag höra.

Mest hatisk var en bloggare som döpt sin blogg till ”Demokratbloggen”. ”En bra muslim är en död muslim”, slog Demokratbloggen fast och gick till angrepp mot Malyum Salah Hashi: Vad fan har hon här att göra? Vi svenskar har inte bett henne komma hit. Hon och andra kolonisatörer kommer hit och lever rövare och gör slut på de pengar som skulle ha gått till svenskar istället, genom någon jävla påtvingad solidaritet. Alltså mot dem, inte mot oss! Nu ska det snyftas ordentligt om Muhammedanhonan som vägrar ta av sig gardinen och se ut som folk istället. Genom att spöka ut sig på det sättet utmärker hon sig som tillhörande en slags övermänniska som inte vill vara som oss andra, för vi svenskar duger inte åt kärringslynan, men våra pengar och vår välfärd duger åt henne.

”Muhammedanhonan”, skrev Demokratbloggen. Andra beskrev Malyum Salah Hashi med ord som ”pingvinhonan”, ”parasiten” och, med ett språk från nazismens 1930-tal fast uppdaterat till samtidens hatpreferenser: ”muslimsuggan”.

9

Sverige forever_111028.indd 9

2011-10-31 13.32

Jag trodde att jag var härdad efter snart tjugo år som reporter med en hel del bittra mailare och uppringare.

Men den här avhumaniseringen av ett brottsoffer skakade om mig i grunden, gjorde ont.

Några månader senare bombade Anders Behring Breivik regeringskvarteret i Oslo och sköt ihjäl 69 människor på Utøya.

Före dådet hade Anders Behring Breivik skrivit ett 1 500-sidigt ”manifest”. Han mailade det till personer engagerade i antimuslimska partier som Sannfinländarna och Sverigedemokraterna.

Av manifestet att döma tycks Anders Behring Breivik ha läst och inspirerats av muslimhatet i den svenska Demokratbloggen.

I januari 2010 publicerade Demokratbloggen en text – i form av en sorts ”forskningsrapport” – som hävdade att muslimer ”tar över” samhället när deras procentandel av befolkningen ökar.

Samma antimuslimska text som spreds av Demokratbloggen klippte Behring Breivik sedan in i sitt manifest.

Så funkar det ofta bland de människor som sprider bilden av muslimer som hotfulla, främmande och fientliga. De ser något på nätet som verkar läskigt – ett YouTube-klipp från en halalslakt, ett bisarrt korancitat, ett människofientligt uttalande av en mulla – och kopierar och klistrar in det på sin blogg, som ytterligare ett exempel på hur muslimer eller araber ”är”.

Jag och min familj bor i Malmö. Här finns många människor med rötter i Mellanöstern och andra muslimska områden. På muslimhatande webbplatser världen över 10

Sverige forever_111028.indd 10

2011-10-31 13.32

– och även i Anders Behring Breiviks manifest – har staden blivit ett skräckexempel, ett spöke att skrämmas med.

I den här skräckversionen av Malmö drar illasinnade muslimska ungdomar omkring och trakasserar folk.

På deras T-tröjor står det ”2030 – Då tar vi över”. Från badhusen jagas icke-muslimer ut. Fläskkött är bannlyst från skolorna. Sharialagarna är nära. Våldtäkterna har ökat till en ofattbart hög nivå, ”fem-sex gånger högre än Köpenhamn”.

Ungefär en tredjedel av eleverna i min dotters klass på Rörsjöskolan i Malmö har rötter i Mellanöstern. De flesta av dem lever i mer eller mindre muslimska hem.

Enligt det antimuslimska sättet att tänka – ett tankemönster som fått fäste i de flesta västeuropeiska länders parlament - står dessa barn och deras föräldrar på en annan sida än oss som bott längre i Sverige. Vi är fiender.

Dessa barn och deras familjer är snarast att betrakta som en sorts nutida nazister, som det är alla västerlänningars plikt att bekämpa.

Jag spelar brännboll med de här barnen. Sitter bredvid dem på likadana små barnstolar i klassrummet och skrattar åt samma skolpjäs. Får samma utskick om avlusningsmedel och friluftsdagar.

Mina barn går på deras barnkalas, de går på våra och jag bjuder dem på korv med bröd (”Pappa du har väl köpt muslimkorv?” frågar min dotter före ett kalas).

Idén att dessa barn i Rörsjöskolans klass 3A och deras föräldrar är del av en fientlig invasionsstyrka som smider planer på att ”ta över” och sedan förtrycka oss andra har svårt att få fäste i mig.

11

Sverige forever_111028.indd 11

2011-10-31 13.32

Vi har inte ett vi-och-dom i förhållande till varandra.

Det vi har gemensamt är Rörsjöskolans klass 3A och att barnen som går där ska ha det bra.

Och staden vi bor i så klart.

Malmö, där allt fler barnfamiljer väljer att bo kvar för att de trivs så bra. Staden där framtidstron manifesteras med så många nya spektakulära byggen att det är svårt att hänga med även om man bor här.

Det 190 meter höga bostadshuset Turning Torso. En ny tät fotbollsarena. En tågtunnel under innerstan. Den dovt grönglänsande nya lärarutbildningen, med citat av rapparen Timbuktu och filosofen Descartes i fasaden. Tjogtals nya bostadskvarter på sanerad industrimark i hamnen.

Nej, Malmö är inte någon dystopisk Flykten-från-NewYork-aktig mardrömsplats. Men det är ingen skinande idyll heller.

Här finns barnfattigdom, slumlägenheter och unga gängmedlemmar som skjuter ihjäl varandra på öppen gata.

Här finns patriarkalt förtryck: Kuratorn på Rosengårdsskolan berättar för mig att skolan varje år upptäcker att ett tiotal barn gifts bort i arrangerade äktenskap (den yngsta flickan gick i femte klass).

Och så rasismen då, med serieskytten ”Lasermannen II” som främsta affischnamn. Han som valde Malmöbor med mörkare skinn och mörk hårfärg som sina offer. Den man som tros vara skytten är gripen, när jag skriver detta är han misstänkt för tre mord och fjorton mordförsök.

Ett av bokens sista reportage handlar om Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, som trakasseras av 12

Sverige forever_111028.indd 12

2011-10-31 13.32

antisemiter på gatorna. Han får äppelskrutt kastade på sig och tvingas höra rop som ”Support Hitler!”.

Shneur Kesselman är drygt trettio år gammal, har tre barn. Han är uppväxt i amerikanska Detroit, men har valt Malmö. Han lärde sig svenska snabbt och är fast besluten att förbli Malmöbo i resten av sitt liv. När jag nyligen mötte honom och hans familj på Föreningsgatan hade hans äldsta dotter en luvtröja med trycket ”Malmöflickorna”.

Var man bor och var man kommer ifrån betyder någonting. Alla ens erfarenheter, alla ens boplatser, lägger nya lager till ens identitet.

Jag vet – liksom Shneur Kesselman och många andra Malmöbor – hur det är att leva i ett annat land än det jag växte upp i. Sammanlagt har jag tillbringat fyra år i USA, Frankrike, Sydafrika och Spanien. Jag har ofta stortrivts, och längtar åter efter att bo i ett annat land än Sverige.

Men tiden i utlandet har även fått mig att inse hur mycket Sverige jag har i mig.

Som sextonåring i amerikanska Mellanvästern blev jag överrumplad av styrkan i min längtan efter ”något gammalt”: en medeltidskyrka, en klosterruin, ett gammalt torp – vad som helst som inte var ett luktlöst amerikanskt köpcenter av glas och betong.

Jag känner mig diffust stolt när jag hör om framgångar i världen för Zlatan Ibrahimovic och Pia Sundhage, för Robyn och Tomas Alfredson – trots att jag inte känner dem.

Jag vrider mig av skam när jag läser om tvångssteriliseringar och hur svenska makthavare ville stänga dörren 13

Sverige forever_111028.indd 13

2011-10-31 13.32

för flyende judar på 1930-talet – trots att jag inte ens var född då.

Så titeln på den här boken är inte enbart en ironi över svensknationalister som ratar sitt eget språk för att engelska låter coolare. Jag kan identifiera mig med orden. Inte bara det: jag skriver under på dem.

Jag har också Sverige i mitt hjärta.

Forever.

På gott, och på ont.

Malmö, november 2011 Niklas Orrenius

14

Sverige forever_111028.indd 14

2011-10-31 13.32

Tystnaden i Skånes Norrland Östra Göinge, 28 juni 2008 Vid kommungränsen mot Kristianstad står en informationstavla vid landsvägen. En sådan där blaffig plastskylt med karta över kommunen, reklam för lokala företag och turistinformation.

Tavlan tipsar om konstutställningar i Wanås slottspark och om den svarta graniten diabas, typisk för trakten.

Dessutom framhålls en av kommunens stora attraktioner: Tystnaden. Oavsett om du går eller cyklar, rider eller paddlar har du möjlighet att stanna upp och lyssna på tystnaden.

Tystnaden blir alltmer typisk för Östra Göinge. I mitten av 90-talet bodde över 15 000 människor i kommunen.

Idag är siffran 13 800. Östra Göinge är Skånes Norrland. En skogskommun med små tätorter som alla tycks ha lite för stor kostym.

Tomma industrilokaler. Ödsliga torg med för många bänkar. Slitna badhus som ska läggas ner.

Och massor av dåligt självförtroende.

En stor andel – 38 procent – av dem som bor kvar i Östra Göinge avråder andra från att flytta till kommunen, 15

Sverige forever_111028.indd 15

2011-10-31 13.32

enligt en medborgarundersökning som kommunen låtit Statistiska centralbyrån (SCB) göra.

– Jag förstår det. Jag letar själv efter något i Kristianstad.

Jag trivs jättebra här men litar inte på äldrevården i Östra Göinge, säger 81-årige Olle Hjelm, som bott i Immeln, en av kommunens många byar, i fem år.

Vad fick honom att flytta hit?

– Kärleken. Och naturen.

Få besökare kan missa hur vackert det är i Östra Göinge.

Djupgrön skog, svarta åar, hagar, sjöar. Vandringsleder.

Hundratals röda torp. Ändå verkar inte invånarna uppskatta naturen särskilt mycket. När SCB frågade Göingeborna hur de skattade ”möjligheterna till natur- och friluftsliv” fick kommunen ett lägre betyg än snittet i de övriga 96 kommuner som undersökts.

SCB-undersökningen är deprimerande läsning för den som gillar Östra Göinge. På punkt efter punkt sågar invånarna sin kommun.

Arbetsmöjligheter? Dåliga. Golvfabriken Tarkett i Hanaskog har skurit ner kraftigt, Scania i Sibbhult har lagt ner helt. Göingebornas betyg ligger långt under snittet för de andra 96 kommunerna.

Kommunikationer, shopping, sportaktiviteter, äldrevård, kultur, snöröjning, barnomsorg, inflytande, nöjesliv? Göingebornas betyg är konsekvent under snittet, ofta långt under.

Ett av få områden där Göingebornas svar indikerar att de är mer nöjda än i andra kommuner är ”möjligheterna att lämna grovavfall till insamling (gamla soffor, cyklar 16

Sverige forever_111028.indd 16

2011-10-31 13.32

etc.)”. Där ger Göingeborna sin kommun betyget 7,0 på en tiogradig skala. Snittet är 6,6. * * * – År 2015 ska vi vara femtontusen invånare i Östra Göinge !

Vem sade det? En nyrekryterad entusiastisk kommunchef?

Jovisst. Erik Lidberg pratar göteborgska och kom till Östra Göinge för sex månader sedan. Headhuntad från Volvo specifikt för att vända den dystra trenden. Han driver nu projektet Vision 2015 som ska rycka upp kommunen.

– Vi måste se våra medborgare som kunder. Alla som jobbar i kommunen måste besjälas av detta.

Erik Lidberg hymlar inte med att kommunen har stora problem. Framför allt med attityden, menar han.

Framtidens Östra Göinge-bor ska inte skrapa med foten och huka.

– Därför säger jag inte att vi ska vara femtontusen Göingebor 2015, jag säger att vi ska vara femtontusen stolta Göingebor !

Utanför kyrkan i kommunens huvudort Broby står några anläggningsarbetare. De ska laga muren till kyrkogården.

Prästen Anders O Johansson har just förrättat en begravning. I lång svart prästrock kommer han ut för att hälsa.

– Barnen till den döde, de var tre stycken, hade alla flyttat härifrån när de var unga. Så är det ofta. De högutbildade kommer inte tillbaka. Det behövs fler arbetstillfällen, säger prästen.

Anläggningsarbetarna nickar. Bertil Ottosson, som jobbar på kommunens tekniska kontor, berättar att han 17

Sverige forever_111028.indd 17

2011-10-31 13.32

har en son som blivit civilingenjör. I Östra Göinge finns inga jobb för honom.

– Vi försämrar intelligensnivån i kommunen om det ska fortsätta så här, säger Bertil Ottosson.

Det är inte troligt att det skapas hundratals nya jobb i Östra Göinge de närmaste åren. Antagligen ligger kommunens framtid snarare i att bli en bygd av pendlare, med invånare som jobbar i Kristianstad och Hässleholm och ännu längre bort.

– Det är så vi ska marknadsföra oss, säger kommunchefen Erik Lidberg.

– Vi ska ha kampanjer som berättar hur lång tid det tar att pendla till Kristianstad, till Malmö, till Lund. Vi ska bygga naturnära vackra bostäder.

Anläggningsarbetarna vid kyrkan bor i flera av Göinges byar: Knislinge, Broby, Hanaskog, De gillar sina liv. Ronny Bengtsson i Hanaskog tycker om tryggheten, säger han.

– Det räcker ju med att åka in till Kristianstad och gå ut en kväll, då är du nedslagen direkt !

En av hans kolleger höjer en hand i en dämpande gest: – Ah, så illa är det väl inte.

– Jo, rätt stor risk är det.

– Rätt stor risk, okej. Men inte blir man nedslagen varje gång man är i Kristianstad.

– Nej, okej. Men här i Hanaskog går frugan ut mitt i natten med hunden. Det är värt mycket.

Om Ronny Bengtssons tal om trygghet kan locka någon utsocknes att flytta till Östra Göinge, då kan han räkna med att bli bjuden på middag av kommunen. Det är nämligen en del i Vision 2015, berättar kommundirektör 18

Sverige forever_111028.indd 18

2011-10-31 13.32

Erik Lidberg: den som ”värvar” en ny Östra Göinge-bo får en krogmåltid.

Kommundirektören har stora planer. Ett namnbyte kanske? Det där ”Östra” före Göinge i kommunens namn känns lite märkligt, tycker han. Men frågan är känslig, säger han. Därför vill han inte ha någon officiell åsikt ännu.

Klart är i alla fall att bymentaliteten och trätorna inom kommunen måste minska. 1974 bildades Östra Göinge kommun genom en sammanslagning av Broby, Knislinge, Hjärsås och Glimåkra kommuner. Sedan dess har byarna slagits om kommunens resurser.

Mest känt är slaget om systembolaget. Både Knislinge och Broby ville ha systembutiken. Efter år av diskussioner fattade politikerna 1989 sitt beslut om var den skulle ligga: i Broby. Men invånarna i Sibbhult, Glimåkra och Knislinge protesterade med namnlistor, eftersom de skulle förlora sina utlämningsställen för alkohol.

Potatisen blev för het. Politikerna ångrade sig och drog tillbaka beslutet. 1996 samlade de åter mod att på nytt fatta beslutet om ett systembolag i Broby. Fem år senare öppnade butiken.

Nu finns en ny fråga som splittrar byarna: badhusen.

Broby och Knislinge har varsitt. De är gamla och slitna.

Kommunen vill skrota dem och bygga en ny badanläggning för 90 miljoner kronor. I Knislinge.

– Det är alldeles för mycket bydiskussioner. Göinge måste hänga ihop, säger kommundirektören Erik Lidberg.

Han har själv inte riktigt flyttat till kommunen, utan veckopendlar från Göteborg. Barnen ska gå ut högstadiet först, säger han. Inte heller kommunens kultur- och 19

Sverige forever_111028.indd 19

2011-10-31 13.32

fritidschef Maria Ehrenberg vill flytta till Östra Göinge – hon bor i Vinslöv.

Kanske kan Östra Göinge ändå få en ny invånare bland kommunens topptjänstemän. Elisabet Rosengren fick nyligen tjänsten som samhällsutvecklare till projektet ”15 000 stolta Göingar !”.

Till Kristianstadsbladet sade Rosengren att det var ”svårt att svara på” om hon skulle flytta till kommunen, men tillade: – Det är inte helt omöjligt.

Vad hände sen?

Kommunchefen Erik Lidberg meddelade år 2009 att han lämnade Östra Göinge för att istället bli kommunchef i Vårgårda i Västergötland. ”Jag går ner från 71 000 till 68 000 kronor i månaden. Men jag får istället bättre livskvalitet”, förklarade han för tidningen Norra Skåne. Östra Göinges kommun hade 13 595 invånare i början av 2011. Det är drygt 200 färre än när detta reportage skrevs.

20

Sverige forever_111028.indd 20

2011-10-31 13.32

Sverige forever in my heart Kattarp, 19 augusti 2008 De kom vid åttatiden i söndags kväll. Familjen Kasem åt middag när de hörde skrik och smällar utifrån. När barnen sprang till fönstren såg de maskerade människor som kastade sten, äpplen och ägg mot fönstren.

Ett stort fönster krossades. Ungefär femton ungdomar stod utanför. De skrek fula ord, berättar Haider Kasem, pappan i familjen. Två av husets invånare kan svenska och översatte: ”Åk hem ! Om ni stannar dödar vi er !”

– De skrek att det var deras förfäders hus som vi bodde i, säger Haider Kasem.

När attacken skedde var stämningen i huset redan uppjagad. Tidigare på eftermiddagen hade två maskerade tjejer och fyra killar dykt upp vid huset med en kniv.

Ungdomarna skrek och bankade på dörren. De två barn som såg dem genom fönstren – en fjortonårig pojke och en tioårig flicka – vågade inte öppna.

– En av tjejerna gjorde så här med kniven, berättar tioåringen och gör en svepande gest över halsen.

En av de vuxna i huset kom så småningom och frågade vad ungdomarna sysslade med. Då försvann de.

21

Sverige forever_111028.indd 21

2011-10-31 13.32

Det vackra gamla huset med glasveranda i Kattarp ägs av Helsingborgs kommun och fungerar som ett jourboende för bostadslösa asylsökande. Fem familjer bor här: fyra från kurdiska Irak och en arabisk familj. Sammanlagt finns runt 35 personer i huset, de flesta barn.

Samtliga väntar på besked om de får stanna i Sverige eller inte.

När vi kommer till huset vid järnvägen finns intorkad äggsmet kvar på en fönsterruta. Äggskal, glaskross och äppelkart ligger överallt runt byggnaden. Femtio meter bort finns en övergiven, utbränd och söndervandaliserad grillkiosk. ”Älska ditt land över hela hjärtat”, har någon klottrat på kiosken. ”Sverige forever in my heart !” Samt ett par hakkors och ett felstavat Sieg Heil (”Sieg Hail”).

Barnen vi träffar tror att de som attackerade deras hem i söndags var mellan femton och tjugo år. De pekar på några asfaltsbitar: – Det var de här som de kastade.

Elvaårige Karam Kasem drar upp sin gula T-tröja över näsan.

– De var maskerade, så här, säger han.

Efter attacken ringde Karams pappa Haider Kasem till polisen, som kom efter en halvtimme. Då hade ungdomarna redan stuckit på sina cyklar.

– Alla var rädda. Vi hade svårt att somna, berättar Haider Kasem.

Nu sitter en väktare från säkerhetsbolaget G4S i en bil utanför huset på Rallargatan. Dygnet runt, i minst två veckor framåt. Helsingborgs kommun satte in väktarskyddet 22

Sverige forever_111028.indd 22

2011-10-31 13.32

i måndags. Dessutom ska kommunen installera bättre belysning och kraftigare lås.

– Vi tar det här på största allvar, säger Christian Orsing (M), kommunalråd med ansvar för integrationsfrågor.

Kattarp har en turbulent historia. Fram till 2001 hade mc-gänget Bandidos sitt högkvarter i det gamla mejeriet.

– Vissa ungdomsfraktioner som tidigare drogs till mc-miljön kanske hittar något annat nu. Vi vet att främlingsfientliga krafter har flirtat lite i Kattarp, säger Orsing.

Helgens attack är inte någon isolerad händelse. I vintras drabbades de asylsökande på jourboendet av ständiga rasistiska glåpord.

– Det var en väldigt spänd stämning i byn, sammanfattar Christian Orsing.

Kommunens skolteam kopplades in och efter samtal på skolan upphörde trakasserierna. Fram till nu.

Haider Kasem berättar att hans barn nu inte längre vågar gå i skolan av rädsla för att attackeras. De håller sig inomhus. De känner sig inte trygga ute i Kattarp.

– Barnen leker ute ibland, men om de ser att någon kommer så springer de alltid in i huset igen, säger en av männen i huset, Fahid Al-Homeydi.

– Alla pratar om att Sverige är vackraste landet i Europa.

Nu har vi sett bevis på det motsatta.

Attacken i Kattarp ekar av ett annat Sverige, det tidiga 90-talets Sverige. Då tycktes rasistiska attentat mot flyktingförläggningar nästan vara en folksport: mellan 1989 och 1992 skedde i snitt en attack varje vecka.

Samtidigt skyllde Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons parti Ny demokrati landets problem på invandringen.

23

Sverige forever_111028.indd 23

2011-10-31 13.32

Ny demokrati valdes in i riksdagen 1991.

Då gick Magnus Ehrencrona, gruppledare för Miljöpartiet, på högstadiet i Helsingborg. Han minns rasismen som blossade upp på skolan då, de hakkorsklottrande skolkamraterna som tycktes få legitimitet från riksdagens talarstol.

Ehrencrona drar paralleller med dagens situation i Helsingborgs kommun. Indirekt har Christian Orsing och de andra i kommunledningen ett ansvar för attacken i Kattarp, anser han, eftersom de utmålar flyktingar och invandrare som problem.

Förra året sade Helsingborg upp avtalet med staten om flyktingmottagning. I år har ersättningsnivåerna för dem som har asylsökande som inneboende sänkts.

– Om kommunledningen ger signaler om att ”nu har det kommit för många” så trissar de upp motsättningarna.

Det märks direkt vid kaffeborden på arbetsplatserna. En av tio helsingborgare röstade på Sverigedemokraterna i förra valet, och allt fler säger öppet att de stöder SD, säger Magnus Ehrencrona.

Kommunalrådet Christian Orsing har flera gånger gått ut i media och slagit larm om att Helsingborg inte kan klara av att ta hand om alla flyktingar som söker sig till kommunen. Han har talat om ”ett nödläge”.

Nu säger han att attackerna i Kattarp nog beror på ”frustration”.

Har du, som slagit larm om att Helsingborg har för många flyktingar, ett ansvar?

– Det är en balansgång hur man uttrycker sig. Men det enda rätta är att berätta sanningen. Att säga till barnfamiljer: ”Helsingborg är inget bra ställe att söka sig till.

24

Sverige forever_111028.indd 24

2011-10-31 13.32

Vi har 76 barnfamiljer utan bostad som står i kö före er”, säger Christian Orsing.

Vad hände sen?

Hatattackerna mot människor på svenska flyktingförläggningar fortsätter.

På Värmdö utanför Stockholm drack ett femtontal män sig fulla tillsammans en helgkväll, en vecka efter riksdagsvalet 2010. Klockan två på natten satte de kurs mot Äppelbo, ett hem för tonåriga flyktingkillar.

De bankade på fönstren och skrek rasistiska slagord.

När en av flyktingpojkarna öppnade dörren och bad dem sluta trängde sig männen in, hotade ungdomarna och förstörde portlåset.

Polisen grep och förhörde gärningsmännen, som var mellan 20 och 27 år. Socialchefen Carin Flemström beskrev dem för Nacka Värmdö Posten som personer med ordnade liv. ”Ingen av dem har varit aktuella hos oss tidigare. Det här är unga människor med jobb och bostad, de lever bra liv, men har druckit mycket.”

Några veckor senare, i oktober 2010, var det dags för en ny attack, på Frösön i Östersund denna gång. ”Jävla svartskallar !” skrek en mobb till de flyktingar som dagen före flyttat in i det gamla regementet på ön. Ett tiotal män och en kvinna kastade bananer och glasflaskor mot några flyktingar som stod utomhus och rökte.

En mer välplanerad och organiserad attack genomfördes en helg i februari 2011 mot Björkuddens transitboende i Solna, där unga flyktingar hysts in. Ett trettiotal aktivister 25

Sverige forever_111028.indd 25

2011-10-31 13.32

från nynazistiska Nordisk ungdom skrek ”svartskallar” och ”åk hem !” samt kastade ägg. Nordisk ungdom filmade händelsen och lade ut den på YouTube. På webbplatsen nationell.nu skröt talesmannen Patrik Forsén med att filmen på ett dygn visats 6 000 gånger. ”Det är stort”, ansåg Patrik Forsén.

Ett par månader efter publiceringen av reportaget om attacken i Kattarp fick Helsingborgs kommunalråd Christian Orsing (M) en sorts klapp på axeln av Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder. Det skedde under en het debatt om invandring i Helsingborgs kommunfullmäktige, där SD lagt en motion om att upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” för att beskriva hur invandrare är en belastning för Helsingborg. ”Verkligen paff när jag hör Christian Orsing erkänner att vi har problem med invandringen. Kryss i taket !” sade Björn Söder uppskattande.

Christian Orsing värjde sig mot berömmet och anklagade Björn Söder för att ha dunkla syften med sitt förslag om att räkna på invandrares kostnader för samhället. ”Vad vill du vinna med det? Många ligger inte samhället till last. Vi har problem, men vill jobba med utanförskapet”, sade Christian Orsing.

I SD:s motion angavs att ”drogmissbruk och ökad brottslighet” är en följd av invandringen. Det upprörde många fullmäktigeledamöter. Akram Saouan (S) påpekade att 23 procent av helsingborgarna har utländsk bakgrund: ”Jag träffar grönsakshandlarna som arbetar hela dan, busschaufförer, taxichaufförer, läkare, fotbollsspelare, advokater . . . Påstår ni att brottsligheten beror 26

Sverige forever_111028.indd 26

2011-10-31 13.32

på invandrarna? Väldigt konstigt. Beror brottslighet på färgen?”

Yosef Mohamed (M) tog vid: ”Invandrare är ett stort problem, säger Sverigedemokraterna. Jag är ett problem. Invandrare är för SD kriminella och drogmissbrukare. Invandrare som skapar arbete, som betalar stora skattepengar, det vill Björn Söder inte höra talas om. Jag skapar arbete, jag betalar mycket skatt. Sverige behöver nya svenskar, som bygger Sverige, som älskar Sverige. Vi bygger ett land tillsammans. Hand i hand.”

Flera fullmäktigeledamöter applåderade. SD:s motion om ett ”mångkulturellt bokslut” röstades ner.

I valet 2010 fick SD 10,5 procent av rösterna i Helsingborg och blev vågmästare i fullmäktige. Christian Orsings Moderaterna fick 33 procent, och styr nu kommunen i minoritet tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

27

Sverige forever_111028.indd 27

2011-10-31 13.32

När arbetslinjen ska kommuniceras Malmö, 26 augusti 2008 – På julen . . . vad heter det . . . afton?

– Julafton !

– Ni festar i tre dagar tror jag.

– Och så är det den stora festen på sommaren.

– Midsommar. De äter gubbar.

– Jordgubbar.

– Och så den där stora, den i Pildammsparken.

– Stången.

– Man dansar.

Ordet värderingar blir för svårt. Språkkunskaperna räcker inte. Vi talar om svenska traditioner och svensk kultur istället. Det är jag och fem irakiska män i trettioårsåldern i ett kalt klassrum hos Lernia i Valdemarsro.

Firas Haider, Haidar Oraybi, Wissam Jabbar Mansoor, Oday Khader Elias och Wathiq Younis Mohsen har alla bott i Sverige i minst fem år. De bor i Malmö, men träffar nästan bara irakier. Deras grannar är irakier. Deras kompisar är irakier.

– Jag bodde i Mariannelund i åtta månader, säger Wissam Jabbar Mansoor.

28

Sverige forever_111028.indd 28

2011-10-31 13.32

Vad tänker hon, 31-åriga Oroba Rashid, när hon och barnen klär sig fina i en lägenhet i Amman den här morgonen?

När hon och dottern Helen står framför spegeln och ger varandra råd: Den blusen är fin, ja ta pärlhalsbandet, den klänningen blir bra.

När de går ner på gatan och vinkar in en gul taxibil i morgonsolen.

Tänker hon att det bara är att åka till FN-kontoret och hämta tillståndet och biljetterna till Sverige?

Nej. Naturligtvis kommer hon att bli tvungen att berätta allt igen. För ännu en tjänsteman bakom ett skrivbord.

En svensk den här gången.

Om hur hennes makes kropp hittades full med kulor i Irak.

Om flykten till Jordanien. Om misshandeln, om sjukhuset, om sextrakasserierna: om hur allt bara blivit värre här. ”Sverige”, tänker Oroba Rashid i taxin. ”Min syster säger att det är tryggt där. Det är så kallt att hon grät första månaden, och det är inget folk på gatorna.

Men det är tryggt. Vad hette nu byn där hon bor? Mjölby.”

Reportage om rädsla

NIKLAS ORRENIUS är journalist på Sydsvenskan och har tidigare givit ut Jag är inte rabiat. Jag äter pizza (2010) och Här är allt så perfekt. 23 politiska samtidsreportage (2009). Sverige forever in my heart är hans första bok på Natur & Kultur.

tolerans

migration

I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”.

I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.

I det ödsliga gränslandet mellan USA och Mexiko patrullerar beväpnade krigsveteraner för att avhysa de papperslösa som riskerar livet för att fly norrut. I Guantánamo väntar både interner och fångvaktare på att något ska hända. Sökandet efter danskhetens kärna leder till landsfadern Grundtvig och ett kolonilottsområde där det är dödssynd att sticka ut.

Genom ett engagerande och nyfiket berättande riktar Niklas Orrenius sökarljuset mot frågor om gemenskap, utanförskap och intolerans. Sverige forever in my heart innehåller 23 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord. ”Niklas Orrenius … äger en stilkänsla utöver det vanliga. … Det ser enkelt ut, det flyter så ledigt, men bakom anar man kompositörens mödor, skillnaden mellan hantverk och konst.”

MACIEJ ZAREMBA I DN OM HÄR ÄR ALLT SÅ PERFEKT

ISBN 978-91-27-13204-7

reportage

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN

9 789127 132047

NOK_ORRENIUS_SVERIGE_FOREVER_IN_MY_HEART_skiss.indd 1

2011-10-26 17.45