marker. Efteråt säger Ken att han har spelat som en igel – långsamt tappat sin motståndare på blod. Till slut är det tomt på bordet framför fransmannen. Han har förlorat bara genom att lägga sig, blivit ”antgul” som det kallas på pokerspråk. Trots det är han överlycklig. Han skrattar, kramar om Ken och insisterar på att hans flickvän ska ta ett foto av dem tillsammans. Ken ler lugnt och ställer upp på bilden. Han brukar bjussa på sådant. Sedan hämtar han ut förstapriset, en check på 40 973 dollar, och går och äter sushi. Det är som vilken torsdag som helst. Ken Lennaárd tillhör en art, pokerstjärnor, som inte ens existerade när han föddes. Då, i början av sjuttiotalet, var spel om pengar lika med Tipsextra på lördagar, penninglotter i tobaksaffären och kokkaffe i en inrökt bingohall. Svenskarnas syn på spel präglades av Martin Luther. Ville man satsa några tusenlappar på poker fick man åka till Monte Carlo. Under sina år som pokerspelare har Ken kämpat sig upp från de småskumma spelklubbarna, kommit in i värmen och blivit en kändis. Samtidigt har spel om pengar gjort en liknande resa. Det som nyss var syndigt, olagligt eller skamligt har vuxit till en jättelik nöjesindustri där hela världen spelar med. Svenska staten, vars spelbolag kom till som ett verktyg för att motverka spelandet, har tagit täten i en utveckling mot fler och snabbare spel, med allt högre insatser. Ken har själv bidragit till utvecklingen. För fem år sedan var han ”Mr. Poker” med större delen av svenska folket. Han hjälpte statliga Svenska spel att bli en av världens le9
12-17 Spela lagom, 3 apr 9
2012-04-03 10.13