9789127118751

5 !

OO

¤

HADE GE T SIG AV.

DE HADE FEL. 5

ISBN 978-91-27-11875-1 9 789127 118751

%

!

1

ALLY K ENNEN

DÅRHUSET I SKOGEN TRO D DE DE ATT ALLA T

O

DET GAMLA

DÅRHUS

5

NÄR D E STÄNG D E

O

US H R Å D 5

¤

1

ALLY K ENNEN

Mamma och farsan

Mamma tycker inte att tjejer ska vara ute på kvällarna.

Hon har en massa åsikter om en massa saker. Och när jag kommer till hennes skittråkiga by och inte har träffat henne på evigheter är jag fast besluten att besöket ska få en bra början. Men det första mamma säger när jag kommer in genom dörren med mina resväskor är: ”Vad du har gått upp i vikt, Lexi!”

Jag tvekar. Det här är inget som jag, Lexi Juby, behöver höra. Bra början, bra början, bra början. ”Det verkar sitta i generna”, svarar jag, trots att mamma är lika smal och felfri som alltid. I köket skäller hennes hund som besatt. Den låter lika ursinnig som om den var instängd med ett helt gäng katter. Mitt i oväsendet hör jag bildäck tjuta iväg bortåt gatan. När jag vänder på huvudet får jag se att farsan bränner därifrån. Jag har hälsat på hos mamma många gånger genom åren men farsan har aldrig passerat trädgårdsgrinden. ”Hej, Lexi”, säger Owen, mammas kille, som står och tittar på mig i hallen. Det kryper i skinnet på mig när han gör det – det har det alltid gjort. Jag borde inte ha tagit på mig de här kläderna. Jag borde ha tagit nåt som var fyra 9

Dårhus_inl.indd 9

09-06-16 09.16.36

nummer för stort. Han böjer sig ner för att ge mig en puss men jag låtsas att jag har fått nånting i vrångstrupen och sen är det inte läge. ”Du har blivit vuxen”, säger han och suger på en karamell. ”Ingen liten flicka längre. Du borde bli modell.” ”Visst. Jag bara längtar efter att få spy upp allt jag äter”, säger jag. Han tar ifrån mig resväskorna. ”Vilken gentleman”, muttrar jag. Owen är lång och välbyggd och riktigt snygg.

Det skulle vara mycket enklare att handskas med honom om han var ful. Mamma går före uppför trappan. Jag går i sidled så att axelväskan dunkar mot höften. Det är för att det ska bli svårt för Owen att kika upp under min kjol. Jag får en överraskning – mamma har fixat till mitt rum. Allting är vitt: överkastet, väggarna, till och med heltäckningsmattan.

En jättestor svartvit bild av Manhattan täcker en hel vägg och vid sängen sitter en helfigursspegel. Mamma vet inte om att jag alltid har velat åka till New York.

Owen ställer ner resväskorna på mattan. ”Då ska ni tjejer få vara i fred och rå om varandra”, säger han.

Det blir pinsamt tyst. ”Snälla du, försök hålla sams med honom den här gången”, säger mamma. ”Owen tycker så illa om bråk.” Det är inte sant. Owen älskar att ställa till bråk mellan mamma och mig. Inte för att det kräver nån större ansträngning. Det kan väl räcka med att säga att mitt förhållande till kvinnan som tydligen har fött mig är skakigt. Jag ser mig i spegeln.

Ansiktet är svullet och benen verkar tjockare än vanligt.

Antingen är det kjolen som inte klär mig eller också har mamma rätt i att jag har gått upp. Så kan det inte vara. ”Stöka inte till här inne”, säger mamma och tittar oroligt på mina två enorma resväskor. ”Det är precis nyinrett.”

10

Dårhus_inl.indd 10

09-06-16 09.16.36

”Jag stökar aldrig till”, säger jag kyligt.

Mamma harklar sig. ”Jag börjar jobba om en timme, och Owen har nattpasset, så du får huset för dig själv. Men gör inte slut på varmvattnet och …” Hon tjatar på mig att inte stöka till i köket, inte snoka i hennes rum, låta bli hennes schampo och så vidare … ”Ja, ja”, säger jag.

Mamma är biträdande föreståndare på byns enda hotell och Owen jobbar hos passpolisen på Exeters flygplats drygt tre mil bort. De har varit tillsammans i fem år och ibland när jag kommer dit är de jättekära – och nästa gång pratar de knappt med varandra. De har gjort slut flera gånger men hittills har de alltid blivit ihop igen, tyvärr.

Mamma inspekterar mig från topp till tå. ”Det är bäst att du tar på dig nåt annat än den där kjolen. Du får ju huset att se ut som en bordell.”

Aj. ”Tyson behöver gå ut”, ropar hon när hon går därifrån. ”Gör lite nytta medan du ändå är här!”

Tyson är mammas hund, åtta månader och redan gigantisk. Jag tror han är nån sorts dobermannkorsning. Han har vassa tänder och dålig attityd. Min privata teori är att han är deprimerad, för han viftar inte på svansen så ofta.

Men mamma gillar honom i alla fall bättre än hon gillar de flesta människor, till och med Owen … kanske till och med min bror Devlin. På Tysons hundsäng i köket står det Lilla vovven. Han har tre ulliga filtar och (sist jag räknade) fem ytterplagg för alla slags väder – faktiskt fler än jag.

Tyson har särskild hundsolskyddslotion till öronen, dricker flaskvatten för att undgå de kvinnliga hormoner som påstås finnas i kranvatten och får färskt kött från köttaffären att 11

Dårhus_inl.indd 11

09-06-16 09.16.36

äta. Var fjortonde dag går han på skönhetsbehandling på husdjurssalongen och en gång i veckan på lydnadskurs.

Mamma åker till veterinären med honom så fort han nyser.

Han har en stor pappkartong full med äckliga söndertuggade leksaker. Trots allt detta är han djupt olycklig, för nästan hela dagarna sitter han inlåst i uterummet och ylar medan mamma är på jobbet. Grannarna måste bli galna. Själv är jag inte speciellt svag för hundar. Jag gillar inga djur som äter sitt eget bajs.

Dörren stängs och jag blir ensam. Jag lyssnar medan duschen börjar strila på andra sidan väggen. Jag stirrar på Manhattan. Stirrar tills skyskrapornas svarta konturer flyter ut i den grå och vita himlen och alltihop blir suddigt.

Jag sväljer och andas djupt och långsamt. Jag är inte typen som gråter. Gråt gör ögonen små och näsan svullen, och jag vill se så bra ut som möjligt. Ingen anledning att längta hem, intalar jag mig. Jag ska bara vara här ett par veckor.

Sen får jag åka hem. Just då går dörren upp. Mamma har på sig en tjock vit frottéhandduk och inget annat. Hon har rätt tajta muskler för att vara gammal. ”Gå ut med Tyson innan det blir mörkt”, befaller hon. ”Jag vill inte att du ska gå ut ensam sent på kvällen.” ”Jaså”, säger jag och pillar på en ögonfrans. Hemma är jag alltid ute sent på kvällarna. Jag gillar mörker. Jag är nattmänniska. ”Vi har sett en del konstiga typer här”, säger mamma. ”Lösdrivare och zigenare och utlänningar. Underliga kufar.

Den här byn är inte som den var förr.” Hon tittar på mig som om hon väntar sig medlidande. ”Det där lät rätt rasistiskt”, muttrar jag innan jag hinner tänka mig för. Och att döma av hennes ansiktsuttryck är det 12

Dårhus_inl.indd 12

09-06-16 09.16.36

nog officiellt sumpat nu, mitt försök till en bra början.

En eftermiddag för ett par veckor sen stänger farsan plötsligt av teven.

Ajaj, tänker jag, det här är nåt stort.

Teven står på tjugofyra timmar om dygnet hemma hos oss. ”Lexi lilla.” Farsan harklar sig och gnider sig om hakan så att skäggstubben knastrar mot handflatan. ”Lilla”, säger han. Då är det dåliga nyheter. Jag väntar och ger honom onda ögat. Det är inte många som gillar min farsa. Han har gjort en del skumma grejer i sitt liv och åkt fast några gånger, men allt det där ligger bakom honom nu, säger han. Han har kort stubin men han har alltid ställt upp för Devlin och mig, och det är mer än man kan säga om vissa andra.

Farsan skruvar på sig där han sitter, harklar sig igen. ”Lexi … vi måste prata.” Han ser orolig ut men jag blir nyfiken. Vad har han gjort nu? ”Om det här handlar om pluggandet så tänker jag göra det vad du än säger.” Jag stirrar argt på honom. ”Jag kan tjäna pengar på kvällarna.” ”Det är inte det. Jag är stolt över att du ska läsa vidare.

Har jag nånsin sagt att du inte ska göra det?” Farsan rynkar pannan. ”Du har antytt det”, säger jag. ”Du har sagt att du försörjde dig själv när du var sexton …” ”Lexi”, avbryter farsan. ”Det här handlar inte om ditt pluggande. Det är bara …” ”Vad då?” Nu är jag otroligt nyfiken. Så här orolig har jag nog aldrig sett farsan förut. Han kan inte sluta gnida 13

Dårhus_inl.indd 13

09-06-16 09.16.36

sig i ansiktet. Han börjar säga nåt men avbryter sig. Det måste handla om en kvinna. Kanske har han äntligen hittat en ny och vill att hon ska flytta in … ”Jag har ett förslag till dig”, säger han. ”Nej”, säger jag. Jag måste åtminstone få träffa henne först. ”Jättekul”, säger farsan. ”Glöm det.” ”Du vet ju inte vad det är än”, säger farsan. ”Det gör jag visst det”, säger jag och blir förvånad när jag ser fasan som skymtar fram i farsans ansikte. ”Va?!” ”Vad heter hon?” frågar jag och sträcker mig efter fjärren, men han tar den och håller den utom räckhåll för mig. Och drar en suck av lättnad. ”Det handlar inte om nån kvinna, Lexi.” Nu börjar nånting åka hiss i min mage. Jag har ju flyt för en gångs skull. Om en månad ska jag börja plugga psykologi, kommunikation och engelska för att få behörighet att läsa vidare på universitet, och jag har äntligen kommit över mitt ex, Chas Parsons, på riktigt. Vad det än handlar om så vill jag inte veta det. Jag reser mig och tänker gå. ”Sitt!” befaller farsan.

Jag hade fel. Det här är inte stort, det är gigantiskt. Jag sätter mig ner, stirrar ilsket på farsan och lägger armarna i kors. När han får ur sig det är det värre än jag kunde föreställa mig. ”Vad skulle du tycka om att bo hos din mamma några dar?” säger han och gnuggar sig i ögonen för att slippa se på mig. Jag bara gapar. Och skyndar mig att stänga munnen.

Inte min bästa look.

14

Dårhus_inl.indd 14

09-06-16 09.16.37

”Illa”, säger jag.

Mamma gick ifrån oss när jag var två år och Devlin fyra.

Vi kan inte hålla sams. Vi träffas tre fyra gånger om året och det räcker mer än väl. ”Jag måste åka bort”, säger farsan och undviker min blick. ”Det gör inget, jag klarar mig själv”, säger jag. ”Går inte, tyvärr”, säger farsan. ”Jag blir borta minst tre veckor. Så länge kan du inte bo ensam.” ”Några dar, sa du ju.” Jag plockar bort inbillat ludd från min tröja. ”Och jag skulle inte bo ensam. Jag har ju Devlin.”

Men då berättar pappa att han har fixat jobb åt Devlin hos farbror Petey i Kent. Och så säger han att mamma har gått med på att ta emot mig. ”Lexi?” ”Vart ska du åka?” ”Till Frankrike”, säger farsan. ”Och göra affärer med en vinhandlare.”

Farsan köper grejer och säljer dem på Internet. Men det här låter skumt i alla fall. För det första brukar mamma och farsan inte hålla på och snacka bakom ryggen på mig, och för det andra har Devlin, även känd som pratkvarnen, inte sagt ett ord till mig om det här. ”Är det nåt skumt?” frågar jag. ”Nej, för fan!” säger farsan med rynkad panna.

Han tror visst att jag är dum i huvudet. ”Farbror” Petey är kriminell – en av farsans kompisar från forntiden. Att de fortfarande har kontakt är nytt för mig. Jag vågar knappt tänka på vad Devlin kommer att trassla in sig i. ”Kan jag inte få följa med?” frågar jag. ”Jag har läst 15

Dårhus_inl.indd 15

09-06-16 09.16.37

franska i skolan.” ”Det här handlar om jobb”, säger farsan. ”Det är ingen jävla skolresa.” Nu är han irriterad. De flesta skulle backa då. Farsans humör är legendariskt häromkring. Men jag är inte de flesta. ”Du har nåt skumt på gång”, säger jag. ”Berätta vad det är.” ”Lexi”, säger farsan. ”Jag svär på att jag inte håller på med nåt olagligt.” Rösten spricker och han tittar bort. ”Tvärtom.”

Jag går därifrån.

Helknäckt.

16

Dårhus_inl.indd 16

09-06-16 09.16.37

Ylandet

Folk (mamma, farsan, min bästis Moz, för att bara nämna några få) brukar säga att jag alltid är extremt uppe eller nere. Ja, jag är ju tonåring – då ska man ha humörsvängningar. Men det verkar ingen tänka på. Jag blir glad, jag blir ledsen … och? Är det så ovanligt? Men Moz säger att de flesta håller sig nånstans mittemellan. Det låter som ett ingenmansland i mina öron. Jag vill ha lite hetta och spänning i livet. Fast jag måste medge att just nu är jag rätt långt nere. Jag stänger in mig i mitt vita rum och väntar på att mamma och Owen ska åka. Så fort de har stuckit börjar det krafsa på min dörr och hunden kommer inrusande. Mamma har köpt ett nytt halsband åt honom.

Det är silvrigt med hjärtformade nitar. Han tänker hoppa upp i sängen men då ställer jag mig i vägen. ”Stick, din stinkhund.”

Tyson morrar, rynkar på nosen och visar tänder. Vad fort han har blivit stor! Förra gången jag såg honom var han bara en tokig valp. Nu tar han en skutt mot mig och innan jag hinner stoppa honom har han ställt sig på bakbenen och lagt tassarna på mina axlar. Jag får en pust av hans varma unkna andedräkt innan jag lyckas knuffa ner honom.

17

Dårhus_inl.indd 17

09-06-16 09.16.37

Lydnadskursen verkar inte särskilt bra. Han slänger sig ner mitt på golvet och börjar slicka sig på intima ställen. ”Det här är mitt rum nu”, säger jag och pekar på dörren. ”Gå och tvätta din äckliga hundröv nån annanstans.” Till min förvåning slinker han ut, och snart hör jag hans tassar på klinkergolvet en trappa ner, och då bestämmer jag mig för att kolla ordentligt här uppe.

Mamma och Owen har det väldigt välstädat i sitt sovrum.

Det går i rött och gräddvitt med stora tavlor med blommor på. Det är som taget ur en inredningstidning, bortsett från mammas ögonmask och öronproppar som hon har på nätterna. Mamma har alltid varit maniskt mån om sin sömn. Jag öppnar ett skåp och det är fullt med mammas skönhetsmedel. Hon har allt: dyra parfymer, oöppnade sminkförpackningar, hårfärg, behandlingar. Jag önskar att jag hade råd med sånt. Hennes kläder är otroligt välstrukna och välordnade i de inbyggda garderoberna. Jag rör inte vid Owens saker för jag vill inte bli besmittad. Spegeln är bra, jag ser smalare ut i den än i spegeln i mitt eget rum, men håret behöver tvättas …

AJ! Jag håller mig om vaden och ser Tysons lurviga rygg försvinna i dörröppningen. ”Det här ska jag få dig avlivad för!” skriker jag efter honom medan jag sjunker ner på sängen och undersöker benet. Blod sipprar fram ur huden och det gör ont! Hoppas jag inte får rabies eller mask eller nån annan äcklig hundsjukdom. Jag haltar in i badrummet på jakt efter nåt bakteriedödande men det glömmer jag bort, för här inne är hyllorna fulla med ännu fler skönhetsprodukter. Efter en varm dusch känns det inte ett dugg bättre för mammas dyra schampo har gjort 18

Dårhus_inl.indd 18

09-06-16 09.16.37

håret väldigt torrt. Jag tar på mig pyjamas, beväpnar mig med en hoprullad modetidning och går ner för att bre en macka. Tyson kommer störtande och möter mig och jag höjer tidningen, beredd att klippa till honom om det behövs, men han skuttar bort till ytterdörren. ”Jag tänker inte gå ut med dig, otäcka jycke!” Tyson voffar dovt åt mig. Han liksom påminner mig om nån.

Han har samma brist på fint sätt som farsan. Jag undrar hur farsan har det i Frankrike. Han säger att han kanske kommer in i vinbranschen på heltid efter den här resan.

Det är jag inte så säker på. Jag tror han har nåt skumt på gång och att det där med vinet bara är en täckmantel. Förr eller senare får jag veta. Det får jag alltid.

Tyson låter mig inte vara i fred en enda sekund medan jag fixar mackan. Herregud. Han är nog bajsnödig. Jag smyger försiktigt förbi honom – jag är rädd att han ska nafsa mig igen – och fram till ytterdörren. Jag slår upp den på vid gavel. ”Okej då.”

Tyson kastar sig ut och sticker iväg bortåt trädgårdsgången som om han hoppas kunna ta en guldkanin. Jag har ingen lust att titta på när han gör vad han ska, så jag går in igen och brer färdigt mackan. Inte förrän det har gått en halvtimme och jag ligger i soffan och bläddrar bland tevekanalerna kommer jag ihåg honom. Då öppnar jag ytterdörren men ser honom ingenstans. Det är mörkt. Det enda jag hör är surret från den enorma kraftledningspylonen som står på ängen bakom huset. ”TYSON!” Efter en liten stund går jag svärande in efter en jacka, men den enda som hänger på kroken är Owens och den stinker rakvatten och svett, så jag går ut i bara 19

Dårhus_inl.indd 19

09-06-16 09.16.37

pyjamasen. Barfota tassar jag fram till trottoaren och spanar åt båda hållen på den folktomma gatan. Asfalten känns kall under tårna. Alla ytterdörrar är stängda och alla gardiner tätt fördragna, men jag föreställer mig ändå att människor kikar på mig i springorna mellan dem.

Bewlea är den sortens ställe. Mammas hus är ett av dem som kommunen hyrde ut till socialfall förr i tiden. De ligger i nedre änden av byn och hennes är det sista på hela gatan – nummer femtioåtta. ”Tyson”, ropar jag halvhjärtat och slår armarna om kroppen, för det är kyligt här ute. Han kan ha stuckit vart som helst. Nu är jag irriterad. Det är första kvällen och jag har redan gjort bort mig. Men jag kunde väl inte veta att hunden skulle rymma! Strax bortom byn ligger en stor skog. Den brer ut sig kilometervis. Jag hoppas att det inte är dit Tyson har sprungit. Då hittar jag honom aldrig. Jag suckar. Mamma blir galen om han inte kommer hem. Hon kanske till och med tror att jag har tappat bort honom med flit. Jag stirrar på den stora fullmånen. Farsan säger att människor blir lite galna när det är fullmåne. Gravida kvinnor föder barn då, påstår han, och polisen får kalla in extrapersonal för att hantera alla galningar. Han säger att många går upp i varv och gör konstiga saker.

Nu hör jag lätta steg, vänder mig om och får se en mörk gestalt pila ut ur en trädgård och springa bortåt gatan. En stor hund skuttar bredvid. ”TYSON!” vrålar jag och rusar ut på gatan. När killen passerar en gatlykta ser jag att han har långt hår. Han springer vidare med hunden som jag tror är mammas tätt i hälarna. ”HÖRDUDU!” skriker jag. ”Det där är min hund!” Killen 20

Dårhus_inl.indd 20

09-06-16 09.16.37

kastar en blick över axeln men springer vidare. Jag linkar efter – asfalten gör ont i fötterna. Hunden verkar ha så kul att jag börjar tro att det inte är Tyson i alla fall. ”Hallå!”

Gestalten liksom rinner över en hög mur en bit bort och hunden tar ett språng efter. Sen är de borta och där står jag och tittar på den ödsliga gatan. Jag skulle aldrig komma ifatt dem ens om jag hade gympaskor på mig. Killen borde vara med i OS. Jag stirrar på den plätt där jag såg honom senast. Han hoppade över muren hur lätt som helst. Så det händer nåt här i Bewlea i alla fall. Tjuvar är jag inte rädd för. Min bror, Devlin, är rätt tjuvaktig av sig. Det har han varit sen han var typ sju år. Nu börjar fötterna domna i kylan. Bäst att jag går hem. Ska jag – Gud förbjude! – ringa polisen? Men jag är inte riktigt hundra på att det var Tyson.

Han var så långt borta att jag inte kunde vara säker. Och det var nåt med de där förtjusta skutten som inte alls var likt Tyson.

Jag sitter uppe tills mamma kommer hem. Var tionde minut eller så går jag ut och kollar om Tyson har kommit tillbaka. Men mamma kommer inte förrän efter tolv och vid det laget är jag helt slut. Mamma verkar förvånad när hon får se mig utsträckt i soffan. ”Tyson bet mig”, säger jag innan hon ens hunnit ta av sig jackan. ”Va?” ”Och sen smet han, tyvärr. Jag har varit ute och ropat men han har varit borta sen klockan sju. Jag är lite orolig för att han kan ha blivit stulen.” Bra. Nu har jag sagt det.

Efter det kan det bara bli bättre. Mamma stirrar på mig en liten stund. Sen knäpper hon alla knapparna i jackan igen 21

Dårhus_inl.indd 21

09-06-16 09.16.37

och går ut och ropar på honom. Hon är ute i tjugo minuter innan hon kommer tillbaka – ensam, tråkigt nog. ”Du får ALDRIG släppa ut honom utan koppel!” säger hon, storögd av oro. ”Förlåt, det visste jag inte. Jag ville inte komma för nära honom när han hade BITIT mig”, säger jag. ”Titta.” Jag visar henne bitmärket men hon tittar knappt på det. ”Å, Lexi”, säger hon och ansiktet rasar ihop och jag mår jättedåligt. ”Jag tror faktiskt att han blev stulen”, säger jag. ”Av en långhårig typ. Jag såg dem springa bortåt gatan.” ”Är du säker på att det var Tyson?” ”Det var mörkt”, säger jag. ”Men jag tror det.” ”Jag tror du ljuger”, säger mamma och hennes ansiktsuttryck blir hårt. ”Jag tror att du släppte iväg honom med flit och att det här med tjuven bara är ett sätt att skylla ifrån dig …” ”Nej”, försöker jag försvara mig. Men det är ingen idé.

Hon skäller ut mig så mycket hon orkar. Jag ser på läpparna som rör sig och låter orden rinna av mig. Läppstiftet sitter mirakulöst perfekt efter ett femtimmarspass på jobbet. Jag undrar vad hon använder. Till sist slutar hon skälla och går och lägger sig. Klockan är ju mycket och hon kan inte leva utan sina nio timmars sömn. Jag släpar mig upp och i säng men kan inte sova. Efter en stund stiger jag upp och går fram till fönstret. Jag öppnar det och drar in nattluften och tittar på månen. Det var inte meningen att göra mamma ledsen. Det är det aldrig, men det blir alltid så i alla fall.

Kraftledningen surrar och sprakar. Jag hör nånting tvärs igenom de där ljuden. Det kommer långt bortifrån, från skogen utanför byn. Det låter som jämmer, som klagan.

22

Dårhus_inl.indd 22

09-06-16 09.16.37

Ljudet stiger och sjunker med blåsten och medan jag lyssnar pirrar det kallt upp efter ryggen.

Det är hundar som ylar långt borta. Det låter kusligt och liksom sorgset. De ylar väl mot månen. Jag förstår dem, faktiskt – just nu skulle jag kunna yla själv.

23

Dårhus_inl.indd 23

09-06-16 09.16.38

DaĚŠrhus_inl.indd 24

09-06-16 09.16.38

5 !

OO

¤

HADE GE T SIG AV.

DE HADE FEL. 5

ISBN 978-91-27-11875-1 9 789127 118751

%

!

1

ALLY K ENNEN

DÅRHUSET I SKOGEN TRO D DE DE ATT ALLA T

O

DET GAMLA

DÅRHUS

5

NÄR D E STÄNG D E

O

US H R Å D 5

¤

1

ALLY K ENNEN