1
N
är det hände var jag inte alls förberedd. Jag var ungefär lika förberedd på det som på att bli Miss Universum och flyga jorden runt och tvingas jobba med en hög skrikande barn. Det vill säga, det var helt onödigt att ens tänka på det. Och eftersom jag var så fruktansvärt oförberedd reagerade jag ungefär som Scooby Doo när han råkar på ett spöke. Jag följde min intuition, och den visade förstås helt fel och vilse på kartan. Kanske var jag alltför förvirrad för att göra det som var rätt och riktigt. Det som är rätt och riktigt brukar ju inte heller vara särskilt kul. För det mesta betyder det att göra något tråkigt, som att vänta på att snabbpizzan som man just ryckt ut ur ugnen ska svalna till under 100 grader innan man hugger in på den. Eller att bestämma sig för att inte köpa de där sexiga superhögklackade stövlarna för att de garanterat kommer att mosa vristerna och klämma sönder tårna, göra att man får kroppshållning som en grottmänniska, äta upp en stor bit av lönen och sedan ändå bara stå och skräpa längst in i garderoben. Om man alltid valde det som är rätt och riktigt skulle man aldrig få sig ett ligg. Men jag måste berätta att den dagen det hände var jag i alla fall väldigt nära att göra det som var helt rätt och riktigt. Här står det, modigt nedskrivet med svart bläck, i min dagbok med blanka blå pärmar: I morgon gör jag slut med Jasper. De orden kastar mig tillbaka till en annan tidsålder. Det är bara ett år sedan jag skrev det, men det känns som en evighet. Ändå lever den sextonde juli kvar i mitt minne lika 5