9789185763030

– Dansa?

Han blir lite häpen över några tunna, små rynkor mellan brösten i hennes urringning. Det långa ljusa håret fick honom att tro att hon var yngre.

Han tänker att han inte är tillräckligt vuxen, att han är för ung för det här stället. Det är många som vill visa upp sig, folk är stiligt klädda, det är någon sorts återföreningsfest, de spelar åttiotalsmusik, alla vill visa att de har klarat sig bra.

Han vill inte dansa. Nikolai sa att hans pappa inte skulle ha något emot att de kom, och att det skulle vara gratis alkohol.

Plus att det var coolt folk som han borde träffa. Nikolai säger att hans pappa har dåligt samvete för att han jobbar så mycket, att han bara blir glad om de kommer. Nikolais pappa jobbar med reklam. Film. Han har sådana vänner – arkitekter, konstnärer, musiker, filmfolk, skådespelare – som den här kvinnan med rynkor mellan brösten.

– Jag måste ut och pudra näsan, säger han och går.

Först tror han att det är en vanlig rullcigg, men det verkar vara världens grej för killen som ger den till honom, så han skickar den vidare, säger att han har första skiftet på flygplatsen i morgon, att han är rädd för att någon av hundarna ska markera på honom av en slump. Det skulle förmodligen inte hända, men han vill inte röka den där cigaretten.

Han har bara lust att dra.

– Vad gör du på flygplatsen då?

Bredvid honom sitter en man i kavaj och vit T-shirt med blod över bröstet. Han säger till mannen med T-shirten att han är flygplatsarbetare.

– Så du lastar helt enkelt bagage åt alla som ska ut i världen?

Han känner plötsligt igen mannen med T-shirten, han är konstnär. Han tänker att blodet på T-shirten är fejk. Han tänker att konstnären är medveten om att han är känd, han såg nyligen en tjock bok med hans målningar, Nikolais pappa har den i bokhyllan.

– Dina bilder är fina, säger han. De ser ut som … bilder jag känner igen från drömmar.

– Mmm, säger målaren och ser på honom.

Han känner sig som en idiot. Allt man säger till en konstnär är väl fel.

– Är du tillsammans med någon då? frågar konstnären.

Han skakar på huvudet.

– Målar du mer vanliga porträtt också? frågar han för att undvika konstnärens blick, han ser ut i luften, törs inte se på blodet på T-shirten heller.

– Du har ett så ungt ansikte att det inte är någon vits att måla av det, säger konstnären.

Han är på väg ut då han ser henne. Hon är helt skallig, han tänker att det är få tjejer som är vackra utan hår. Hon sitter på en pall borta vid stereon och röker, pratar inte med någon.

Hon har en tunn, brun ulltröja på sig, den sitter tajt på kroppen.

Han tömmer glaset och går över.

– Hej, säger han och frågar om hon har en cigarett, han säger att han har slut på sina. Han sätter sig ner på knä, hon ger honom en, det är bara två kvar i paketet. Hon tänder också cigaretten åt honom, böjer sig fram så att håret, om hon hade hår, skulle kunna kittla honom i ansiktet. Hon kniper igen ögonen när hon får rök i dem.

– Ingrid, säger hon och räcker honom handen som om ingen­ting har hänt. Hon måste förstå hur vacker hon är, det släta huvudet, de spetsiga brösten som får tröjan att strama, den smala handen som håller cigaretten, de långa ögon­ fransarna som nästan ser fejkade ut.

– Markus, säger han efter att ha dragit ett så djupt halsbloss att det flimrar för ögonen.

Hon ler. Ett smalt ansikte, mörka ögon. Hon ser trött ut, lite blek. Han tänker att hon ser trött ut på ett sätt som nästan ingen gör på en fest. Han känner det i magen. Han gissar att hon kanske är fyra år äldre.

10

– Vad jobbar du med? frågar hon. Eller studerar du?

– Jag förebygger terrorism, säger han och måste sätta sig ner på golvet, det är obekvämt att stå på knä så länge, det värker i låren.

Hon ler. Hon slår hela tiden av aska som inte behöver slås av.

– Du ser nästan för ung ut för att jobba inom polisen.

– Jag är för ung för att jobba inom polisen, säger han. Jag jobbar på flygplatsen. Jag kan givetvis inte säga vad jag gör, men det har med bagage att göra.

Hon ser på honom med mörka, bruna ögon.

– Jag ska ut och flyga väldigt tidigt på måndag morgon, går du igenom all min packning då?

– Det beror på vart du ska.

– Till Oslo.

– 06.35-flighten med SAS? – Ja. Det stämmer. Kontrollerar du folks trosor?

– Det kan jag tyvärr inte avslöja.

– Skojar du?

Han skakar på huvudet.

– Det är bra att någon kollar, säger hon. Jag är livrädd för att flyga, det är värst vid landningen, jag hoppas alltid att jag har änglavakt.

11

Han är egentligen inte bakfull, drack mycket vatten innan han gick och la sig, är bara dödstrött. Han vet bättre hur det där fungerar nu, det är viktigt med mycket vatten.

De är bara tre stycken i teamet i dag – förutom han själv är det Rolf och Karsten. Nikolai har inte kommit, han brukar inte vara sen. Markus är stel i kroppen, allt går i slow motion.

Det senaste halvåret efter gymnasiet har han staplat resväskor och bagar på flygplatsen. De är i stort behov av folk, fler och fler reser.

På rasten äter han en tjock skiva bröd med leverpastej och syltgurka. Det hjälper också. Syltgurkorna och vattnet är hans egen uppfinning. Han har en liten glasburk med franska små syltgurkor i personalmatsalens kylskåp.

Nikolai ringer och säger att han är sjuk, kräkningar och feber, influensa. Markus erbjuder sig att ta hans måndagspass innan Nikolai har hunnit fråga.

12

Han sitter hela söndagen utan att gå ut från hyresrummet, han ser en film på tv som han har sett förut, går de få metrarna över till sängen och lägger sig klockan halv elva.

Han försöker läsa lite i en bok som han tror att han borde tycka om.

Han har fått tag i några piller i Turkiet som en kompis sa att han skulle köpa, han var där på semester i fjol, bestämde sig för att det skulle vara den sista semestern tillsammans med mamma och pappa. Pillren ger honom en konstig smak i munnen morgonen efter, han tar bara ett halvt, han tycker inte om natten, vaknar så ofta, kan inte sova, men ett halvt piller är inte så dumt, han blir bara lite lagom dåsig. Han kände sig halvkriminell när han smög sig in på apoteket och köpte dem. Halvkriminell och vuxen.

Han tänker på hennes vackra huvud, ansiktet som var så nära hans då hon tände cigaretten. Han känner en svag värk i magen, han har en plan, han vill att natten ska gå fort.

13

Kanske har hon bara handbagage? Han är rädd att han ska missa det, så han säger att han letar efter en väska eller bag som det står Ingrid på. Han säger till Rolf att hon är kompis med hans syster, att han vill skoja med henne.

Rolf skiter i vem det är. Vill han skoja med någon så är han på. En gång stoppade Nikolai ner handklovar med rosa ludd i vad han trodde var väskan till en gammal tant.

Han känner värken i magen då han hittar den, en liten, ljusblå väska. En ljusblå väska med blixtlås. Det finns bara en Ingrid som ska till Oslo, Ingrid Rasmussen. Kodlåset framtill visar 000. Han chansar på att det är rätt. Han öppnar. Ser trosor högst upp. En bh. Hennes. Jo, väskan är hennes, där ligger en röd ulltröja som liknar den bruna. Han blir yr.

Och utan att Rolf ser det lägger han ner en liten ikon i väskan. Ärkeängeln Mikael. Han lägger ikonen överst, så att hon ser den meddetsamma hon öppnar väskan. En ängel vakade över dig under flygturen, skriver han på en liten lapp. Han skriver ner sitt mobilnummer också. Han känner sig misstänkt slug när han stänger igen den.

Efteråt, när planet lyfter, när det är för sent, då ångrar han sig. Hon tycker säkert att han är en idiot som har rotat i 14