© Max Erixon 2017 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7569-116-9
Förord Max Erixon - From Umeå with love
För den som är van att hålla i kameran kan det kanske kännas obekvämt att helt plötsligt befinna sig i centrum. Men en sådan här bok kräver en presentation av människan bakom bilderna, Max Erixon. Det är ju trots allt hans blick som vi möter, fast fäst på världen runt omkring oss. En fredag i slutet av januari 2010, i ett litet kök i en studentlägenhet på ett gråblekt och ruggigt Ålidhem, skrev jag: ”Umeå är en märklig stad, där man vistas bara ett litet tag i väntan på något annat. Som ett rymdskepp i väntan på att få återvända till Jorden och civilisationen. Livet pågår någon annanstans, och jag ska bara bli klar, sedan börjar livet även för mig. Sedan blir jag också en del av det. Och vi tillfälliga Umeåbor, vi drar av oss våra människomasker och visar vårt verkliga jag, liksom ödlorna i `V´: Nej jag är inte härifrån egentligen, jag är från Stockholm. Nej jag är inte härifrån, jag är bara här och pluggar. Nej jag är inte härifrån men jag önskar att jag vore det. Hemma var ligger du någonstans? Efter snart ett år ombord på rymdskeppet vet jag inte riktigt längre.” Jag var full av misstro mot min gamla hemstad, tyckte att Umeå representerade lugnet och något slags sunt förnuft i kontrast till det hektiska egofixerade Stockholm. Det var ombord på rymdskeppet Umeå som jag träffade Max. Han var den ende i vår lilla konstellation av blivande kulturjournalister på universitetet som vågade säga vad han tyckte. Och det gjorde han också, ofta och högt. Han ifrågasatte det mesta. Och det är, naturligtvis, en mycket bra egenskap hos en fotograf. En annan bra egenskap hos en fotograf är att våga. Att ha mod att möta en människa precis där det är som mest känsligt, kanske som mest olämpligt, men ändå, med stor respekt för integriteten hos den som blir fotograferad: våga ta bilden. Att våga och att vilja visa resten av världen hur något verkligen är. Den sortens mod och vilja har Max mycket av. Därav kanske hans förkärlek för närbilder och udda detaljer. Bilder som inte är tillrättalagda eller vackra, där skavanker och det som är inkomplett får synas.
Max Erixon är en man som tycker om att samtala, gärna och helst med människor han inte känner. Diskussionerna kan handla om allt från politik till etik, men det är Max kärlek till jazz och rock som framför allt märks i hans bilder. Just genom att visa vad han känner får han dem han avbildar att öppna sig och det gör bilderna autentiska, ”äkta” som en stockholmare skulle säga. Max bjuder inte bara på sig själv, utan även på en och en annan konsert. När han på grund av ett oväntat men allvarligt insjuknande blev förhindrad att gå på Ozzy Osbourne på Stockholms Stadion sommaren 2012 efterskänkte han biljetterna till mig och min hårdrocksälskande hjärtevän med orden ”Du kan ju ta några bilder”. Konserten var kanon, men det blev inte mycket till bilder med min skruttiga mobiltelefon vilket jag fortfarande har dåligt samvete för. För mig är en bra bild en bild som fångar en känsla som många människor delar. Om många kan känna samma sak vid betraktandet av bilden, då är det en bra bild. Jag upplever att Max Erixon har den förmågan att fånga människor och skeenden. Max bilder från Umeå får mig att känna samma saker som jag gjorde när jag var där, under två ganska omtumlande år av mitt liv då mycket hann hända, och hans bilder får mig också att längta tillbaka dit. En glass och en kaffe på trappan vid Rådhustorget, promenaden från tegelhusen på Ålidhem till universitetsområdets glasfasader, de sena cykelturerna hem från Scharinska med ölsmak i munnen och ett svagt ringande i öronen...men framför allt alla människor, alla möten. Allt det som fick mig att älska Umeå, det mystiska rymdskeppet i norr. Jenny Johansson
Photo Art