__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Erika Svernstrรถm

Det รถvergivna barnhemmet


Det รถvergivna barnhemmet Erika Svernstrรถm


Tidigare utgivna böcker av Erika Svernström: Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa, 2015 Surtanten Birgitta och mc-knuttsgänget, 2016

Det övergivna barnhemmet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Erika Svernström © Illustratör: Mira Svernström Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2016 ISBN: 978-91-7577-445-9


Till Loke Utan din förkärlek för böcker med läskiga omslag hade jag aldrig utmanats till att skriva en dramatisk och spännande historia. Jag trodde att äventyrsböcker med humor var min genre. Så tack! Du har klokt och kreativt tyckt till om vartenda stycke, varit min läskighetskompass och största supporter. Nu är det läge att förhandla om månadspengen – all min kärlek har du redan.


Kapitel 1 Efteråt, när allt var över, sa mamma att hon borde ha förstått omedelbart när vi såg huset. För jag kände tydligt att något var märkligt redan när vi bromsade in på gruset vid det gamla barnhemmet i den sörmländska byn Julita. Men där och då ville mamma nog bara tro att allt skulle bli bra, fast det verkligen inte var det varken med semestern eller familjen. – Har ni sett barn? Men vilket underbart hus! Här kommer vi att få det jättemysigt, ropade hon glädjestrålande medan hon öppnade bildörren på vid gavel. Ja, inte för att vi skulle flytta in på barnhem på riktigt, det var inte så. Vi skulle bara hyra det under två sommarveckor. – Varför åkte vi inte till I-t-a-l-i-e-n? sa min storasyster Alice surt. Vi skulle ju åka dit de här två veckorna! Jag har ju sagt det till alla mina kompisar och allting, och så hamnar vi h-ä-r, sa hon och gjorde en missnöjd gest.

7


Huset hade varit barnhem under större delen av 1900-talet och stått tomt ganska länge. Men jag behövde inte ens gå in för att förstå att det var något märkligt med huset. Ja inte för att jag är synsk eller något. Tror jag. Men när jag tittade upp över den vitmålade fasaden och såg alla fönster med blommiga gardiner så utmärkte sig ett fönster. Det var det högst upp, det som senare skulle visa sig vara husets vindsfönster. I samma ögonblick som jag tittade upp anades en märklig rörelse i gardinen. Ingen annan såg. Mamma var fullt upptagen med att beundra pionerna, min buttra storasyrra sparkade i gruset och min glada lillasyrra Alva började omedelbart leka ”hur många barn får jag när jag blir stor” bredvid henne. Men jag såg. En skugga visade sig hastigt samtidigt som gardinen fladdrade till. Som om någon stått där och väntat. Varför rör det sig i en gardin om ingen bor där? Om det inte hade hänt mer hade jag aldrig brytt mig. Men efter allt märkligt som hände under den korta tid vi bodde där så var den där rörelsen i gardinen bara början. En gång i tiden hade vinden kallats för övervåning, eftersom det var där alla barnhemsbarnen bodde. Men nu när vi skulle bo i huset kallades plötsligt övervåningen för ”vind”.

8


– Ja, här bakom dörren är trappan upp till vinden, sa mannen som hyrde ut huset. Vi stod i hallen och han skulle precis visa oss runt. – Men vinden är inte mycket att se, sa han och såg hastigt på vindsdörren. En stor vind och så ett sommarrum som inte används. Ni kommer inte att behöva använda vinden alls Eva, sa han och pratade som om vi barn inte fanns. – Nuförtiden ligger alla moderna sovrum här nere – vi går inte upp där längre, sa han och flackade med blicken. Han gick snabbt förbi den gråmålade vindsdörren som hade både nyckel och hasp. Varför har man hasp på utsidan av en dörr? Hade de stängt in barnen? Mamma verkade inte alls fundera på det utan kvittrade glatt efter gubben och sa ”ååh så fint, med mårbackapelargoner och allt” eller ”men vilket romantiskt rum, är det äkta träspröjs i fönstren?” Mina syrror verkade inte heller reagera. Ett stort gammalt dockskåp med fina tapeter och gamla minimöbler intresserade istället Alva. Hon är fyra år och älskar sitt kaningosedjur Serafina, sin prinsessklänning, sin ficklampa med magnetremsa och allt som är blått. Hon är väldigt söt, pratar roligt men kan vara asjobbig när hon inte får som hon vill. Då brukar mamma

9


mima åt min storasyrra Alice att komma. För Alice är den som Alva gillar mest i hela världen efter mamma. Och pappa. Och kaningosedjuret Serafina då. Sedan kommer jag. Alice har sådant tålamod med Alva och kan alltid lirka med henne när hon får spel och bara gråter för att hon inte får tre kex istället för ett, eller inte får cykla i sina glitterskor när det snöar och sånt. Men med mig har Alice minsann inget tålamod. – Alviiin! Har du snott iPaden?! kan hon gasta över hela huset när hon inte hittar den. Då brukar jag demonstrativt gå ner till hennes rum och viska: – Titta i köket, där du hade den senast. – Vaaa?! skriker hon då eftersom hon alltid har hörlurar på sig. Men hon är rätt okej. Ibland. Jag får sova i hennes säng när jag har sett skräckfilm hos någon kompis. Och ibland får jag smaka av hennes lördagsgodis, för mitt tar jämt slut först. Alice kan spara sitt godis i veckor i en ”hemlig” låda i sin bokhylla. Jojo, jag vet nog. Och hon är alltid på min sida när mamma och pappa tjatar på mig att sluta spela, sluta tugga med öppen mun eller sluta kliva i den omklädda soffan. ”Vet du vad det kostade att klä om den där soffan?

10


Dessutom är det en äkta Carl Malmsten-soffa som vi ärvt från min mormor så var lite försiktig, okej?” Jag har hört det där så många gånger. Om man nu har tre barn, måste man klä om en soffa så dyrt då? Alla vuxna vet väl att barn hoppar och spiller och sånt? I alla fall, när jag såg Alva där vid dockskåpet och Alice hade hittat en hallspegel som hon gjorde snyggminer i medan mamma kvittrande vidare, så fick jag en asläbbig känsla av den där vindsdörren. Det var som om något kom emot mig, gick rakt igenom kroppen och lämnade kvar en sträv känsla av obehag. Jag snubblade iväg till rummet där jag hörde mamma säga ”en likadan gammal kökssoffa stod i mitt föräldrahem! Visst är de charmiga?” Jag ryckte henne i armen och sa orden som fick uthyrningsgubben att stelna till och mamma att tystna. – Mamma, det känns som om det finns något konstigt här i huset … Hon såg underligt på mig, men rufsade mig sedan i håret och log osäkert. – Va? Inte då! Det här huset är ju jättefint? Eller hur? sa hon och kastade en blick på uthyrningsgubben som plötsligt började bläddra i sina papper.

11


– Ja, men det känns som om det är någonting … någonting konstigt med huset, började jag. Mannen skruvade på sig. – Nej, men vad då? sa mamma och klappade mig på kinden. Jag tycker att det känns som ett hus med … ett hus med ett stort hjärta! Tänk så många barn som skrattande sprungit här och lekt kull och busat. Nej Alvin, det här är ett gott hus, skrattade hon. Men jag såg på uthyrningsgubben att jag hade rätt. Han fick med ens bråttom ut. – Eva, ni kan slå på elementen om ni fryser … Ja, men ska vi kanske titta på trädgården då? Ute var det varmt och nästan vindstilla, så där härligt som det bara är på sommarlovet. Svalorna kvillrade högt däruppe och en miljard bin surrade i rosorna längs husväggarna. Det vita sekelskifteshuset var dekorerat med snickarglädje och gamla fina fönster. Från verandan kunde man skymta en sjö längre bort, den hette tydligen Öljaren. Den stora tomten ramades in av en syrénhäck med vitt staket utanför, och upp till huset ledde en grusad gång som delade gräsmattan i två lika stora delar. – Titta, Alvin, det är ju som gjort för oss, sa mamma

12


och pekade mot en liten syrénberså med sittgrupp, hängmatta och lekstuga. – Där ska jag sitta i skuggan och rensa grönsaker, medan du och Alice slåss om hängmattan och Alva leker i lekstugan. Hon såg nöjd och fin ut där hon stod med fräknar på näsan i sin nya sommarblus. En gammal brunn med tungt lock såg inte ut att ha använts på år, och längst bort i hörnet av tomten låg en liten kulle med en dörr på. Uthyrningsgubben nickade ditåt och sa: – Ja, jordkällaren har inte kunnat öppnas sedan det där … eller … ja på över 20 år. Mamma såg undrande på honom. Jag tittade frågande på honom. Vad menade han? Sedan vad då? Han harklade sig och log stelt. – Men nu finns det kylskåp inne i huset så jordkällaren behövs inte längre som extra matförråd, sa han och skyndade vidare till grönsakslandet. – Här får man ta precis vad man vill om man rensar lite då och då. Ja, jag planterar här för jag har så liten tomt själv, men för gäster ingår alla frukter och bär i hyran. Han log och drog upp kepsen i pannan. Det såg ut som om han tänkte säga något mer, men ångrade sig. Två minuter senare hade han tackat för sig, skakat

13


hand med mamma, gett henne sitt telefonnummer, tittat surt på mig och sedan knölat in sig i sin fula, vita gamla Volvo V70 och kört därifrån. Mamma strosade glatt vidare genom sekelskiftesrummen innan hon samlade oss i det soliga köket. Ljuset strilade in genom spetsgardinerna och på väggen tronade en gammal klocka. Det luktade skorpor och sommarsött, och det bredplankade trägolvet var alldeles lent av många par träskor och fötter som nött det genom decennier. – Visst kommer det att bli toppen här? sa mamma med ett leende som inte kunde sägas emot. – Jag längtar efter pappa, jag villde att han skulle följa med hit, sa Alva trumpet medan Alice la armen om henne. – Jag med, sa jag och petade i den randiga trasmattans fransar med tårna. – Jag vet, sa mamma sammanbitet och strök sitt blonda hår bakom ena örat. Men nu är det som det är. Mamma svalde hårt och bet ihop. Jag såg att hon var upprörd och kämpade för att inte visa det. Det var något hon inte berättade … – Jamen förstår ni vilken tur vi hade som fick hyra det här huset? Alla andra hus jag ringde på var fullbo-

14


kade sedan februari. Men det här, det fick vi på stört! Vilken tur – eller hur? Ja. Eller hur? Eller så var det för att alla andra visste det vi inte visste. Att ingen med lite koll ville hyra det här huset. Att det i trakten var känt som ”huset som barnhemsbarnen aldrig lämnat”. Att det var något underligt här. Något … kusligt. Något … spöklikt.

15


är Alvins familj hyr ett gammalt barnhem som semesterboende är han den ende som anar varför ingen har hyrt huset på över 20 år. Vem är flickan som bara Alvins lillasyster kan se? Vad döljer sig i det låsta rummet på vinden? Och vad hände egentligen när barnhemsbarnen bodde här? Oförklarliga, spöklika saker börjar hända och när ett märkligt fynd hittas i en brunn rullas en dramatisk historia upp som byborna länge försökt glömma. Alla döljer något de inte kan berätta, men vem vet sanningen? Det står plötsligt klart att allt inte alls är som syskonen tror. Det är mycket värre … ”En av de bästa böcker jag har läst.” Edvin, 12 år

”Boken var sååå spännande – särskilt hur allt faller på plats i slutet.” Ebba, 12 år

ISBN 978-91-7577-445-9

www.idusforlag.se

9 789175 774459

Profile for Smakprov Media AB

9789175774459  

9789175774459  

Profile for smakprov