Forum/Ă„lskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 5
Till min mamma
Forum/Ă„lskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 6
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 7
1
Victoria Stratford ansåg att makens fyrtioårsfest var så lyckad den under rådande omständigheter kunde bli. Salongen sorlade av livlig konversation, rökarna hade uppmärksammat hennes lilla vink och strövat ut i trädgården, och hittills hade hon lyckats undvika alla längre samtal med någon av gästerna. Men mannens fortsatta frånvaro blev alltmer irriterande. Hon var inte rädd för att det kunde ha hänt en olycka eller något annat allvarligt. Tvärtom kunde man alltid lita på att David skulle vara sen, bara för att slutligen storma in i rummet och – med historier om halsstarriga domare och den hemska Londontrafiken – be om ursäkt för sin bortovaro på ett sätt som antydde att han inte alls var särskilt ledsen utan väntade sig att omgående få förlåtelse för sin sena ankomst. Han skulle mycket riktigt förlåtas av de vänner, släktingar och grannar som hade samlats för att fira hans födelsedag och framför allt få beskåda hans hus i Wimbledon, som efter ett år av renoveringar på tre våningsplan och för tusentals pund äntligen var beboeligt igen. Det var hans hus, trots att han hade varit gift med Victoria i femton år och de hade två barn tillsammans. David var advokat ut i fingerspetsarna, och därför hade han inte skrivit huset på dem båda två. Dessutom fanns det, som gästerna vid ett passande ögonblick skulle få veta, ännu en anledning att fira. Victoria hörde att det kom mer folk. Hennes hemhjälp Consuela hade placerats vid dörren för att ta emot ytterkläder och visa nyanlända gäster in till salongen. Men nu hade sex personer anlänt tillsammans och stod irriterande tätt ihop i tamburen, intill två servitriser som bar brickor med marmeladtäckt varmkorv. Victoria hade tvekat inför just den smaksensationen, men Panda hade försäkrat henne om att det skulle göra succé och efter viss, inledande osäkerhet verkade gästerna ge henne rätt. Ärligt talat tyckte Victoria att Panda var rätt skrämmande, men hon hade rekommenderats livligt av mamman till en av sonens klasskamrater och såg verkligen rätt ut för uppgiften – aningen knubbig, på väg mot de 7
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 8
fyrtio och ständigt iförd en blåvitrandig mansskjorta, marinblå uppvikta jeans och sådana där blå pumps utan klack och med guldfärgade kedjor framtill som Victoria hade trott slutade tillverkas för åratal sedan. Panda var en av de få övervintrade åttiotalssnobbar som fortfarande kan ses i full frihet på King’s Road, och i telefon hade hon klargjort att hon vanligtvis bara åtog sig catering på fester i centrala London. Men eftersom hon för tillfället hade få uppdrag skulle hon göra ett undantag och våga sig söder om Themsen. Vid deras första möte hade Panda naturligtvis genomskådat Victoria på nolltid – gissat sig till att hon aldrig hade anlitat cateringpersonal förr, lättvindigt ersatt det vita vinet med champagne och lett nedlåtande åt Victorias fråga om servetter innan hon försäkrade att papperstillbehör naturligtvis ingick. Och David hade varit orubblig eftersom många inflytelserika personer skulle vara med på den här festen – framgångsrika jurister, vänner med användbara kontakter och alla grannar. Alltså inte bara grannarna från deras sida av gatan – den med parhus från förra sekelskiftet – utan framförallt också folk från de imponerande viktorianska husen mittemot som hade större gräsmattor, källare, fyra sällskapsrum och garage. Och de ursprungliga klockor man hade tillkallat tjänarna med. Det var hus som blev sålda innan bostadsmäklarna ens hade hunnit skriva färdigt annonserna – ”Generöst tilltagen villa med gott om äldre charm i hjärtat av Wimbledon Village, utmärkt pendlarläge, nära till en mängd förstklassiga privatskolor”. Hus som beboddes av sofistikerade människor man inte kunde bjuda på Victorias vanliga festmat – rostat bröd skuret i trekanter med laxpaté, vol-au-vents i miniformat, salta pinnar, ostbollar, jordnötter och diverse tilltugg inbakade i smulig smördeg. Victoria fick se sin syster och svåger stå och tveka i hallen och skyndade sig fram mot dem, lättad över att se deras välbekanta ansikten i ett hav av ytligt bekanta. ”Vi tog med en flaska rödvin.” Tom langade fram en plastkasse. Matlagningsvin, utan tvekan. Victoria påminde sig själv att ge det till Consuela imorgon. Men hon var tacksam för att de hade kommit, hon visste ju hur Tom avskydde cocktailpartyn. ”Inte behövde ni ta med er något”, sa hon. ”Och innan ni frågar så nej, han har inte kommit än.” Tom höjde på ögonbrynen, men innan han hann svara tog Clara till orda: ”Oroa dig inte för oss. Ta hand om dina riktiga gäster istället.” Hon pratade som vanligt lugnt och fullt av självförtroende. Liksom Tom var Clara absolut ingen festmänniska utan föredrog avgjort att ägna sig åt 8
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 9
forskning angående någon obskyr juridisk princip i universitetsbiblioteket, så Victoria blev överraskad och rörd när hon såg att Clara hade bjudit till inför festen. Hon var iförd den svarta stickade klänning som var det närmaste Clara hade till vad andra, mer eleganta kvinnor skulle kalla en cocktailklänning. Men det var inte ett plagg många kvinnor skulle ha valt till en fest som denna. Och även om Clara hade satt på sig svarta pumps lyckades de kraftiga svarta strumpbyxorna, för att inte nämna det grova pärlhalsbandet och de tjocka glasögonen, på något vis bara understryka hennes tantighet. Trots att Clara var fyra år yngre än Victoria kunde man lätt ha tagit henne för den äldre systern: hon brydde sig aldrig om att använda smink för att framhäva de framträdande kindbenen, de fylliga läpparna och de milda blå ögonen. Dessa fördelaktiga drag doldes ännu mer av det tjocka, kastanjefärgade håret som tungt föll ner på båda sidor av ansiktet och hängde över axlarna. Tom hade redan blicken på de små clubsandwichar som bars ut från köket. I egenskap av släkting ansåg han sig vara befriad från alla krav på formell klädsel, och han hade redan påpekat för Clara att det ju var fredagskväll – de som verkligen tvingades jobba för brödfödan kunde knappast hinna med att byta om. Toms jeans och jeansjacka var hans ständiga arbetskläder, han ville gärna tro att den utstyrseln gjorde honom mindre officiell och mer lättillgänglig för de fattiga och utsatta i bostadsområdet i södra London där han arbetade heltid som socialassistent. I tamburen såg Victoria paret Bolton från huset intill, och noterade utan förvåning att de kom tomhänta. Major Bolton var eldsjälen i Wimbledonavdelningen av en kulturbevarande arkitekturförening och hade varit rena plågan under renoveringsarbetet med sina ständiga, hjälpsamma förslag vad gällde tidstrogna detaljer. Det blev ännu mer irriterande av att hans eget hus höll på att förfalla, var fullproppat med smaklösa möbler och möglande chintz och främst hölls ihop av linoleum och lilamålade strukturtapeter. Makarna Bolton hade rört sig framåt och blockerade nu salongsdörren, där de stod och gapade över den nymålade taklisten. Major Bolton föreläste utan att bry sig om ifall någon hörde på: ”Bra gjort. Originalfärgen från artonhundratalet. Hjälpte själv till att leta upp den. En kurre i Wales tillverkar den, han använder bara naturliga färgämnen …” Allt var original – eller åtminstone äkta och pietetsfullt renoverat i tidsenlig stil. De hade haft gott om tid att planera arbetet, närmare bestämt tio år. Det var den tid det hade tagit dem att hämta sig efter själva hus9
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 10
köpet, som blev en mardröm på grund av det extralån de tvingades ta när deras lägenhet i Clapham förblev osåld. Men David hade inte låtit sig påverkas. I slutet av åttiotalet hade de betvivlat att de någonsin skulle få råd att köpa hus, så när nedgången på bostadsmarknaden kom i början av nittiotalet var de fast beslutna att passa på. Mäklarfirman hade velat sälja snabbt, och David kunde ge dem ett anbud omgående. Sex veckor efter första titten hade de flyttat in och hållit tummarna för att de krisdrabbade före detta ägarna inte hade stoppat sardiner bakom elementen och höjt värmen som hämnd före sin påtvingade utflyttning. Det hade de inte. Som Victoria senare fick veta av mrs Bolton hade de varit ett rätt trevligt par. Han var börsmäklare i London, hon var hemmafru. Så tråkigt det var att han blev arbetslös. Men mrs Bolton fortsatte hålla kontakten med dem och blev faktiskt riktigt ledsen när frun sex månader senare skrev och berättade att de skulle skiljas. Victoria kunde bara dra slutsatsen att börsmäklaren under sin tid som anställd hade fått enastående summor i bonus: det hon och David flyttade in i var en lätt tilltufsad version av en hotellsvit i Las Vegas, idel spotlights och sidentapeter och märken på heltäckningsmattan där vita skinnsoffor hade stått. Badrummet i svit med sovrummet gick i svart marmor från golv till tak, utom en vägg av rökfärgat spegelglas och själva badkaret som visade sig vara en jacuzzi. Mattan var vit och så tjock att man behövde ett speciellt, räfsliknande plastredskap för att kamma igenom den ordentligt. Alltihop var väldigt modernt, bortsett från det lantliga köket i handsnidat ekträ. Och det hade varit kul att bo så och ha diverse olika finesser att leka med, som elektroniskt flyttbara gardiner och en tv inbyggd i sängens huvudgavel och nersänkt blå belysning längs trädgårdsgången. David tröttnade först. Efter ett par år började han få större uppdrag och mer pengar, liksom inbjudningar hem till domare och framstående advokater. Deras hus hade oftast en viss sorts klassiskt engelsk stil gemensam. Han återvände hem frustrerad och missnöjd och – om huset de hade besökt var särskilt storslaget – generad. Han skrattade inte längre när dörrklockan spelade upp en fånig hitlåt från åttiotalet. Istället ville han ha samma sorts hus som de framgångsrika kollegerna, och dessutom den mer storslagna vokabulär som hörde till. Divaner och förrådskammare och badrum i svit och vinkällare och burspråk. Särskilt burspråk. Ja, och så ville han förstås ha ett lantställe. David längtade efter ett lantställe så intensivt som bara en pojke uppväxt i ett fattigt bostadsområde kan. 10
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 11
Där Victoria stod i dörren till salongen gjorde hon bedömningen att de flesta gästerna måste ha kommit nu. Ungefär fyrtio människor befann sig utspridda, och den handfull som var gamla nog att anse att det bästa med fester var det som fanns i köket hade samlats i tamburen efter att ha schasats iväg av Panda. Ute i trädgården trotsade rökarna den kyliga marskvällen. Genom de öppna glasdörrarna såg Victoria sin yngsta syster Annie därute på den nylagda kalkstensterrassen tillsammans med maken Hugo. Annie rökte något som liknade en egenhändigt rullad cigarett, och med tanke på alla närvarande jurister kunde Victoria bara hoppas att innehållet var lagligt. Annie och Hugo verkade som vanligt fullkomligt nöjda med enbart varandras sällskap och pratade glatt medan skymningen föll. Victorias blick svepte över rummet för att kontrollera att alla umgicks och ingen hade blivit över. Hennes gäster hade format förutsägbara grupper. Major Bolton höll nu låda för alla i närheten om farorna med uttjänta viktorianska avloppsrör och den följande anstormningen av råttor. I det bortersta hörnet hade överrättsadvokaterna samlats och berättade historier om inkompetenta biträdande advokater, sovande domare och sina klienters osannolika alibin. I mitten stod mammorna från skolan. Victorias son Alex gick i Wimbledons mest exklusiva skola, även om ”exklusiv” i Victorias mening bara betydde ”dyr”. Hennes dotter Emily hade nyligen börjat i samma skolas lekis. Det var de här kvinnorna hon utväxlade skolskvaller med när de stod tillsammans vid skolgrindarna och väntade på att lassa in barn, sportutrustningar och musikinstrument i herrgårdsvagnar och stadsjeepar. Ikväll hade de bytt ut den chict vardagliga klädseln vid skolturerna – för närvarande silverfärgade täckjackor och Armanijeans – mot ett hav av korta, åtsmitande designerklänningar. Runt dem stod männen i en yttre cirkel och såg trötta ut efter en vecka då de från tidig morgon till sen kväll hade jobbat i banker och på mäklarkontor i London. De berättade roliga historier och skrattade alltför högt. Bland dem utgjorde Victoria med sin enkla klänning av cerise silke och det uppsatta, blonda håret en glimt av äkta, om än oavsiktlig, glamour i ett rum fullt av små svarta klänningar. Några få tappra själar hade lämnat sina grupper och tagit kontakt med andra. Victoria fick se sir Richard Hibbert, Davids chef, sakta men bestämt backa bort från hennes svåger. Hon tog sig smidigt fram genom rummet just som sir Richard flydde ut i trädgården. ”Tom, det är några människor jag vill presentera för dig”, sa hon, och med ett grepp om 11
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 12
Toms arm förde hon honom med sig mot en grupp yngre män. ”Det är jurister från Davids kontor, de har precis börjat och får massor av kriminalfall. Jag vet att de väldigt gärna vill höra om dina erfarenheter. Du har ju riklig erfarenhet av sådana problem.” ”Ja, och just jurister har ibland ett väldigt inskränkt medelklasstänkande.” ”Precis.” Hon puffade iväg honom mot tre välklädda unga män som slutade länsa en bricka kanapéer med rökt lax och mjuk gräddost, hållen av en ung servitris i extremt snäv vit blus och synnerligen kort svart kjol. Otur för dem, tänkte Victoria, men någon måste prata med Tom och nu var det dags för dem att göra sig förtjänta av maten. ”Ni måste bekanta er med Tom Parker”, sa hon. ”Han jobbar på Southheadområdet.” ”Den där slummen?” frågade en av dem lite intresserat, trots att det betydligt attraktivare sällskapet försvann. Tom kastade sig in i en passionerad föreläsning om att bostadsområdet stod för så mycket mer än de där negativa rubrikerna från ifjol, men Victoria hade hört alltihop tidigare och avlägsnade sig för att ta emot eventuella nya gäster. Sedan måste hon se till dem som hade gått ut. Och få tag på David. Klockan var kvart över sju, och festen var avsedd att sluta vid åtta. På det här sättet skulle han knappt hinna vara med om sista halvtimmen. Som tur var kunde hon inte se någon nyanländ gäst som behövde införlivas med sällskapet – salongen gränsade redan till att vara för full för att kännas trivsam. För elva år sedan, när de hade köpt huset, hade det inte funnits någon salong. Men det hade funnits ett allrum. David hade infört namnbytet strax efteråt – och utsatt Victoria för familjens sarkasmer och menande kommentarer om sociala uppåtsträvare. I de kritiska ögonblick när Victoria var tvungen att nämna rummet i närvaro av både David och sin familj brukade hon mumla lite obestämt om vardagsrummet. Salongen tog upp hälften av bottenvåningen och löpte från fram- till baksidan så man hade fönster åt flera håll, och det var tydligen kännetecknet för en riktig salong. Victoria hade övervakat renoveringen av rummet ända fram till dagens fulländade resultat: varje stycke av taklisten, prydnadslisterna och karmarna hade tidstroget lagats, målats och satts upp igen. Sedan hade hon – till major Boltons förtjusning – åstadkommit en klassisk engelsk salong, bekostad av lönen för ett ovanligt motbjudande mord som David jobbat med vid Old Bailey. Och det var 12
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 13
tur att de tvingades avbryta rättegången efter tre veckor när man upptäckte att en jurymedlem hade en affär med en av poliserna från mordutredningen. De tre extraveckorna hade betalat den förgyllda spegeln ovanför öppna spisen, mattorna, bordslamporna och räkningen från den unge mannen som hade satt upp och målat de vita hyllorna på vardera sidan om eldstaden. David hade blivit väldigt uppjagad av hela saken – inredningen, inte mordet – och korsförhörde Victoria om varje inköp. Och det var ungefär då hon hade börjat upptäcka att det var lättare att blidka honom än att ha ännu ett gräl. Hon hade tvingats att söka igenom alla Londons auktionskammare – antikvitetsaffärerna tog ockerpriser – och släpade hem diverse skänkar i mahogny, silveraskar, prydnader och tavlor. Men sällan reproduktioner, eftersom David bara betraktade sådana i begränsade upplagor som godtagbara. Inför festen hade Victoria skjutit undan sofforna, de två fåtöljerna från början av sjuttonhundratalet och spelbordet från början av artonhundratalet med det omsorgsfulla arrangemanget av små juvelbesatta etuin, fint utformade porslinshundar – spaniel, labrador och setter – och tunga fotoramar i silver. Oräkneliga bilder av barnen stod runt det stora fotografiet av David och Victoria när de kom ut från kyrkan på bröllopsdagen – de blickade in i varandras ögon med ömsesidig dyrkan. När hon gick igenom rummet uppfattade Victoria brottstycken av olika samtal: huspriser och parkeringstillstånd, vinterversionen av skoluniformen och läxscheman. Livliga samtal men aldrig passionerade, och de enda avbrotten uppstod när champagne hälldes upp och tilltugg erbjöds. De små knyten med fyllning som hade bjudits runt i början av festen dök upp för en ny omgång. Victoria började drabbas av panik. Snart skulle Panda skicka ut de andra B-lagskanapéerna: pizzabitar och de där hemska krabbpajerna. Gud, de kom allt närmare det hemska ögonblick när maten skulle ta slut helt och hållet. Hon måste ringa David. Säga till honom att genast komma hem. Folk skulle snart börja gå sin väg – somliga hade säkert bokat bord på restauranger, och en fredagskväll fanns alltid risken att någon annan fick bordet om man inte kom i tid. Och när väl en gäst bröt upp skulle det sätta igång rena utvandringen, tills bara tråkmånsarna och gratisätarna blev kvar. David skulle inte ens få träffa sina gäster, och ännu mindre hinna göra sitt viktiga tillkännagivande. När hon var på väg genom tamburen med kurs mot det lilla arbetsrummet där telefonen fanns öppnade Consuela ytterdörren. Var det David? 13
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 14
Nej. Förbaskat också. Istället stod där två unga kvinnor i strikta, svarta dräkter. Victoria kände igen Kitty Standing från Davids arbetsplats. Hade han bjudit in samtliga kolleger? ”Kitty! Välkommen. Vad kul att du kunde komma.” ”Hej, Victoria!” Kitty mönstrade Victoria uppifrån och ner och log konstlat, men lyste sedan upp vid åsynen av en bricka med champagneglas. Kitty Standing var knappast Londons mest begåvade advokat, men det hon saknade i intellektet uppvägdes av ambition och ett oförstörbart självförtroende. Hon vände sig mot främlingen bredvid henne. ”Det här är Arabella ClevelyJones. Vårt nyaste tillskott. Hon har precis fått fast anställning, men hon har praktiserat hos oss också.” Den långa, blonda Arabella klev fram, log obekymrat och sträckte fram handen. ”Alla kallar mig Bella. Tack för att ni bjöd mig, mrs Stratford. Det är en stor ära.” Innan Victoria hann svara hördes ett fruktansvärt vrål uppifrån övervåningen. Det förvandlades snabbt till en klagande jämmerlåt. ”Det är min dotter. Förlåt mig.” ”Kan jag hjälpa till?” frågade Arabella, och utan att vänta på svar följde hon efter Victoria uppför trappan och övergav Kitty, som snappade åt sig ett glas champagne och nyfiket såg sig omkring i tamburen. ”Jag är ledsen att behöva släpa med dig uppför trapporna”, sa Victoria under tiden de gick upp till översta våningen. De hittade Emily på golvet, hon hade fallit ur sängen men var oskadd. Fast hon lät inte detta hindra sin alltmer energiska gråt. ”Sluta nu, allt är bra”, lugnade Victoria och lyfte tillbaka dottern till sängen. ”Det är det inte alls, jag är sjuk”, protesterade Emily med anletsdragen formade till en min av plågad uppriktighet, och de stora blå ögonen omgavs av det kortklippta håret i blekaste blonda nyans. ”Hejsan, Emily!” sa Arabella. ”Vilket underbart sovrum! Jag önskar att jag hade haft ett sådant rum när jag var i din ålder. Hur gammal är du?” Emilys snyftningar upphörde. ”Fyra.” ”Fyra! Oj, vilken stor flicka! Är det du som har valt de här tapeterna med djur på?” ”Ja. Och moster Annie målade bilden på väggen där. Det är ett zoo.” Arabella såg ut att vara imponerad av väggmålningen med zoomotiv, den vackra tapeten och de matchande, volangprydda gardinerna. Victo14
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 15
ria visste att hon skämde bort sin dotter – det här var det enda rummet som hade spräckt hennes noggrant planerade budget – men till sist hade det ändå ordnat upp sig tack vare den där fotbollstränaren som anklagades för fylleri och förargelseväckande beteende. Arabella slog sig ner på Emilys säng med höga gavlar och Victoria lade dit det tiotal leksaker som hade fallit till golvet. Arabella såg Victorias förtvivlade min och vände sig mot Emily. ”Hör du, tror du att du kan hjälpa mig?” sa hon. ”Jag har jobbat hela dagen och haft det jättetrist. Men det är en sak som verkligen skulle muntra upp mig …” ”Vad då?” frågade Emily. ”En saga. Men inte vilken saga som helst. En saga ur en av dina sagoböcker som du tycker är bra. Den måste vara rolig också.” Hon hade fångat Emilys uppmärksamhet. Emily såg på sin bokhylla och började tänka högt. Kanske sagan om isbjörnen, eller den om mössen, eller den om flickan som egentligen är prinsessa fast ingen tror på henne? ”Absolut den med prinsessan”, sa Arabella bestämt. ”Vill du verkligen göra det här?” mumlade Victoria. ”Det är inget särskilt kul sätt att tillbringa en fest på.” ”Visst vill jag det. Vi ska läsa en saga, och sedan kan Emily lägga sig och fundera på vad hon ska läsa för sin mamma imorgon.” Victoria kände stor tacksamhet, och med den flyktiga tanken att hon själv också skulle ha mer kul häruppe började hon backa ut genom dörren. ”Jag ska skicka upp lite champagne.” ”Bara om du kan undvara någon som gör det. Jag klarar mig …” Victoria rusade utför trappan och kom ner i hallen lagom för att se David kliva in genom dörren. ”Älskling! Gud, förlåt mig! Jag förtjänar dig inte! Men du har hållit ställningarna. Och jag har uppfört mig motbjudande!” David kysste henne översvallande på båda kinderna. Han luktade dyr aftershave och en aning whisky. Han var en av de få män Victoria visste som såg bättre ut i slutet av dagen än i början. För han blev inte tillskrynklad eller rynkad eller solkig på något sätt: hans exklusiva mörka kostym och propra vita skjorta verkade lika nystrukna som för tolv timmar sedan. Och antydningen till skäggstubb i ansiktet förstärkte bara hans mörka, stiliga utseende. Etthundraåttiofem centimeter lång, i perfekt trim och med det tjocka håret tillbakastruket från den höga pannan höll David inte bara medelåldern på avstånd, utan han både utmanade och besegrade den. 15
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 16
Consuela dök upp bakom honom för att ta den svarta attachéväskan. Han log mot henne: ”Consuela, du ser underbar ut. Tack så hemskt mycket för all hjälp. Jag vet att Victoria aldrig skulle ha klarat sig utan dig.” Victorias outgrundliga spanska hemhjälp Consuela log sällan. När hon tyst rörde sig i huset på måndagar och fredagar mellan nio och elva hade hon oftast en min av koncentrerad ängslan. Men nu log hon kokett mot David och nickade mot honom på ett sätt som Victoria bara kunde tolka som ett försök till lätt flirtighet. En ung servitris kom försiktigt närmare med en bricka. ”Champagne? Precis vad jag behöver. Tack så mycket.” Han tog ett glas – var det bara som hon tyckte eller nuddade hans hand vid servitrisens? – och stegade iväg genom hallen medan Victoria försökte hålla samma takt tre steg bakom honom. När han kom in i salongen verkade samtliga därinne genast känna hans närvaro, och Victoria kunde nästan ta på den kollektiva uppskattning som strömmade emot den länge väntade värden. David började genast umgås med sina gäster, han hälsade entusiastiskt på var och en och lyckades dra sig till minnes vilken händelse eller vilket intresse som just nu var det viktigaste i deras liv. Med männen jämförde han banker i London och USA. Med kvinnorna uttryckte han sitt medlidande över svårigheten att hitta en pålitlig au pair. Sir Richard Hibbert blev utfrågad om vilket som var det bästa rödvinet att köpa i år. Och Clara hedrades med hans åsikter om hur absolut nödvändigt det var att höja lönen för universitetslärare. Alla fick i tur och ordning hans fulla uppmärksamhet, hans förtjusta beundran och ungefär tre och en halv minut av hans tid innan han suckade att han så gärna skulle ha pratat vidare hela kvällen, men att artigheten krävde att han fortsatte till sina andra gäster. Klockan närmade sig åtta, men Davids ankomst hade sopat bort alla tankar på att avsluta kvällen. Victoria kände sig plötsligt trött. Nu när David var här kunde hon åtminstone försöka koppla av. Han kunde få sköta samtalen och presentationerna ett tag. Och han var så enormt bra på det eftersom han verkligen älskade fester, han närmade sig andra med ett okonstlat självförtroende som hon kände att hon aldrig skulle uppnå. Visst kunde hon göra allt på rätt sätt, hon som var så noga med att memorera allas namn och yrke och till och med deras barns namn, men hon kunde aldrig riktigt släppa kravet att hålla ordning på allt och alla och bara ha kul. Och när hon såg sig om i det överbefolkade rummet slogs hon av den plötsliga och ganska 16
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 17
illavarslande tanken att hon skulle känna sig mycket lyckligare när de allihop gick hem och hon hade huset för sig själv igen. Hon bestämde sig för att gå ut i trädgården och leta upp Annie och Hugo. Den trettiotvååriga Annie var yngst av systrarna. Som familjens minsting blev hon fruktansvärt bortskämd och favoriserad, och Victoria och Clara hade ofta opponerat sig mot de friheter hon fick men de hade nekats. Deras föräldrar hade faktiskt varit alltigenom inkonsekventa i sitt planlösa sätt att sköta föräldraskapet. I Victorias fall hade de oroat sig och tvistat om varenda liten detalj av hennes utveckling och skolgång. Men när Clara föddes fyra år senare hade de kommit fram till att deras hållning gentemot Victoria hade gjort henne blyg, och därför skulle Clara uppmuntras till större självständighet. Clara skötte sig vederbörligen strålande i skolan och var den enda av de tre som fortsatte till universitetet – hon fick ett stipendium till Oxford. Men vid det laget hade föräldrarna bestämt sig för att de hade drivit henne för hårt och förvägrat henne all barndomens glädje. Följden blev att Annie tilläts göra ungefär som hon ville, och det var ingen överraskning att hon utvecklades till den vilda och tanklösa tonåring som hon fortfarande påminde om ibland. När Victoria hittade Annie och Hugo småpratade de gemytligt om lite av varje. Hugo hade slagit klorna i en bricka med lövtunna bakverk och vädjade till servitrisen att inte gå riktigt än. Annie drog djupa bloss på en cigarett, och Victoria blev lättad över att bara känna doften av tobak. Systern hade som vanligt lyckats med konsten att se otvunget elegant ut i en enkel vit linneklänning som kompletterades av en av hennes typiska, exotiska sjalar med ett invecklat mönster i gult, rött och brons. Det var en ung stil, men hon bar upp den bra med sin pojkaktiga figur och spröda skönhet. ”Jag har precis sagt till Hugo att han kommer att spricka om han äter mer”, sa hon tillgivet. ”Dumheter”, sa Hugo. ”Jag råkar bara ha grov benstomme. Det är tonårshull alltihop. När jag blir fyrtio försvinner det över en natt.” ”Du är perfekt som du är”, sa Annie och klappade hans kulmage kärleksfullt. Hugo var rejält överviktig, men eftersom hans mamma gnatade på honom angående hans vikt – och dessutom många andra saker – ansåg Annie att mer tjat skulle vara fullkomligt verkningslöst. Hon fick helt enkelt tro att han skulle banta när han kände för det, men inte förr. Nu erbjöd hon Victoria sin cigarett. Victoria kontrollerade först att David inte kunde se henne och tog sedan ett hastigt, förstulet bloss. 17
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 18
”Vicky, du har gjort ett storslaget jobb! Det är jättefint. Jag hoppas verkligen att David uppskattar det.” ”Jodå, det tror jag säkert att han gör. Det är inte riktigt färdigt än. En del av köksinredningen ska justeras och det saknas fortfarande några växter i trädgården.” De vände sig allihop om för att se på den lilla trädgården. Sir Richard Hibberts fru hade rekommenderat David att anlita en trädgårdsarkitekt vars verk hon hade sett på en stor blomsterutställning, och resultatet blev en japansk zenträdgård, bara ljus sten, bonsaiträd och vit singel runt en stenlanterna i mitten. Det var oerhört trendigt men gick inte så bra ihop med huset, och innerst inne oroade sig David för att det kanske inte varit helt rätt. En uppseendeväckande vacker flicka stod lutad mot bambustaketet och pratade med en ung pojke. ”Elizabeth blir nog snart upptäckt av en modellagentur”, kommenterade Victoria. ”Inte om jag kan sätta stopp för det”, sa Annie med inlevelse. ”Jag vill inte att hon ska hoppa av skolan som jag gjorde. Jag vill att hon ska få bra betyg. Ha något att falla tillbaka på.” Ingen kunde ha tagit Elizabeth för Hugos dotter. Vid fjorton års ålder var hennes utseende exotiskt men ändå klassiskt skönt – ett resultat av Annies ungdomsaffär med en pojke från Pakistan som hade krossat hennes hjärta. I några sekunder glömde de trängseln inne i huset och njöt bara av trädgårdens stillhet medan de betraktade Elizabeth och Alex, Victorias son. Alex, som var lång för sin ålder och hade faderns mörka hår och ögon, var alldeles tydligt våldsamt förälskad i kusinen. Han stod bredvid henne och försökte verka längre, större och äldre än sina tio år. Inför festen hade han bett att få ha gräddfärgade chinos och en blå oxfordskjorta, i ett försök att klä sig som fadern alltid gjorde under helgerna. Victoria hade börjat undra om det var just det faktum att barnen knappt träffade sin pappa – han kom hem när de redan hade gått och lagt sig och ägnade söndagarna åt att jobba med sina papper – som paradoxalt nog gjorde David så populär hos dem. Alex var speciellt förtjust eftersom han fick stanna uppe medan Emily hade skickats i säng redan halv sju och hotats med att inte få se på tv på en hel vecka om hon visade sig därnere. David hade bestämda idéer om barnens plats i familjen och hade låtit förstå att han inte väntade sig att behöva snava över sin fyraåriga dotter. Där de stod tysta och lyssnade på surret av samtal inifrån huset fick de sällskap av Clara. 18
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 19
”Åh, gud, rena häxträffen. Nu sticker jag.” Hugo kysste Clara, och med en min av låtsad skräck skyndade han sig inomhus för att leta upp mer mat. Victoria och Annie vände sig instinktivt bort från barnen. Systerns barnlöshet var inte ett tabubelagt ämne, men det var inte heller enkelt att diskutera i sorlet från ett cocktailparty. ”Häxträff, minsann!” Clara sänkte rösten. ”Hur är det med den riktiga häxan, Annie?” ”Fråga inte. Hugo har haft en hemsk dag med henne på kontoret och hon har ringt tre gånger sedan han gick.” ”Affärer eller privatsamtal?” ”Privat. Hon är numera övertygad om att hon har gikt.” ”Gikt!” utropade Victoria och Clara i kör. ”Ja. Hon envisas med att Hugo ska ta med henne till läkaren det första han gör på måndag morgon. Men han har två kostnadsförslag att räkna ut då och en installation att övervaka.” ”Det måste göra honom väldigt stressad.” Clara lät orolig. ”Men han kan ju inte ignorera henne. Och han måste jobba med henne.” Hugo de Longden hade den inte odelade turen att arbeta i familjens sedan länge etablerade firma som ritade och byggde drivhus, glasverandor och lusthus. Firman hade grundats av hans far Charles, en gentlemannabyggare som kombinerade överlägset yrkeskunnande med otvungen charm. De rika och nyrika i Surrey avgudade honom. Hans idéer var kreativa utan att vara bisarra, och han hade förmågan att skapa saker som passade kundernas personlighet och smak snarare än hans egen. De Longdens glashus var synonymt med kvalitet, och hans kunder i Surrey uppskattade särskilt det värde de tillförde husen. Hugo hade ärvt sin fars personlighet och talang, och efter Selchester – en exklusiv privatskola – hade han med förtjusning gjort honom sällskap i firman. Ingen hade räknat med att Hugo, som enda barnet, vid tjugofem års ålder skulle tvingas ta över firman efter faderns tidiga och oväntade död av stroke. Makens bortgång hade varit ett fruktansvärt slag för Barbara de Longden, och den osunda dominans som alltid hade karaktäriserat hennes relation med Hugo blev ännu mer kvävande. Hon insisterade på att han skulle lämna sin ungkarlslägenhet och flytta ihop med henne, och hotade med självmord om han vägrade. När han väl var installerad därhemma började hon bevaka hans vanor, hans vänner och alla hans försök till umgängesliv. Hon inbillade sig att hon hade den ena sjuk19
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 20
domen efter den andra. Hugo tappade räkningen på alla gånger han hade fått ställa in semesterresor eller lämna middagsbjudningar på grund av någon medicinsk akutsituation som alltid verkade lösa sig på ett mirakulöst sätt några timmar efter hans hemkomst. Hon förkunnade också sin avsikt att hjälpa honom genom att på heltid jobba med firmans administration. Så de arbetade och bodde ihop i fem års tid, fram till den ödesdigra dag för fyra år sedan när Hugo avslöjade att han skulle gifta sig med Annie. Genom förstulet bruk av en mobiltelefon och skickligt hopsatta lögner hade han lyckats hålla förhållandet relativt hemligt för sin mamma. Han visste att giftermålet med en ensamstående mor som hade en tioårig dotter skulle chockera mamman, som snarast ansåg att om han nu måste gifta sig så borde det vara med en oskuld till prinsessa från något av de europeiska kungahusen. Efter att ha gjort allt för att hindra Hugo från att gifta sig med Annie vägrade Barbara att ens vara med på bröllopet, och efteråt hade hon lika flitigt gjort allt för att störa sonens äktenskapliga samliv. När Annie drog sista blosset på cigaretten hörde de ett knackande i salongen som fick rummet att tystna. Victoria hoppade skuldmedvetet till. ”Gud, han kommer att bli galen om jag inte är på plats.” ”Han kan vänta!” utropade Clara mer än en aning förbittrat. Men Victoria hade redan kilat iväg in och tvingade sig igenom det fullpackade rummet för att ta sig fram till David, som stod vid öppna spisen. Ett uttryck av lätt irritation drog över hans ansikte men ersattes genast av ett avsiktligt vänligt leende. ”Älskling. Kom hit nu.” Victoria kom fram och ställde sig plikttroget vid hans sida. Hon blev glad över att se Arabella smyga in i rummet. David tog ett steg fram för att göra sitt uttalande, men väntade sedan tills de sista viskningarna hade tystnat och servitriserna lämnade rummet. Nu var salongen alldeles tyst. Luften vibrerade av förväntan. ”Vi är glada och stolta över att ni allihop ville komma hem till oss ikväll. Somliga av er har kanske märkt några små förändringar här i huset.” Det hördes artiga skratt. ”Sedan sist”, fortsatte David, ”har jag varit upptagen med lite rättssaker och Victoria har spenderat sin tid med att … ja, låt oss bara säga att Victoria har spenderat.” David väntade på att det företrädesvis manliga skrattet skulle tystna. ”I vilket fall är vi tacksamma för att ni kunde göra oss sällskap ikväll, och vi hoppas kunna räkna med ert sällskap långt in i framtiden. För det 20
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 21
är vår förhoppning att det här huset ska vara ett hem inte bara för oss utan även för våra barn. Och med tiden också för våra barnbarn, om den välsignelsen unnas oss.” ”Hjälp, vilket kräkmedel han är”, viskade Tom till Clara. ”Det finns ännu en sak som gör det här huset så speciellt. Det ligger längs vad jag råkar anse vara en av de vackraste gatorna här i byn.” Detta mottogs med instämmande mummel från klungorna av grannar, som envist kallade sitt samhälle för byn trots att det hade alla kännetecken av en mellanstor stad. ”Och därför är det desto mer oroande att vår gata, liksom Wimbledon Village som helhet, ständigt möter nya hot. Av folk utan känsla för traditioner. Av folk som gärna skulle överösa våra gator med kvällsöppna snabbmatställen, skrälliga nattklubbar och … ännu värre saker.” Det var ingen tvekan om vad David menade: planen som kommunen hade presenterat förra året om att bygga femtio billiga bostäder på platsen där en övergiven skola låg, strax intill strövområdet. Han hade helt på egen hand bekämpat kommunens plan för invånarnas räkning och vunnit en omtalad juridisk seger i överhuset. ”De fattiga och utsatta måste naturligtvis få hjälp. En del av dem förtjänar säkert den hjälpen. Men det finns platser som passar dem. Och det här är inte en sådan.” Unisona applåder utbröt, medan Tom demonstrativt lade armarna i kors. Clara betraktade honom ängsligt, livrädd för att han skulle börja käbbla emot. ”Men det kommer nya hot och nya utmaningar. Jag är inte någon politiker av naturen, men det finns tillfällen i livet när man måste låta plikten gå före personliga önskningar. De flesta av er känner till att sir Reginald Summerston, vår enastående parlamentsledamot, tråkigt nog tänker dra sig tillbaka efter nästa val. Han blir svår, eller kanske omöjlig, att efterlikna. Men det är oerhört viktigt att en lokal kandidat med insikt i lokala förhållanden tar över den börda han ädelt nog har burit så länge. Idag fick jag veta att jag har blivit utsedd till en av de fem kandidater som är aktuella som ersättare för uppdraget att representera Wimbledon Village.” ”Bravo!” hojtade major Bolton. Rummet dånade av applåder. ”Vilka är de andra kandidaterna?” ropade en röst längst bak i rummet. ”Två okända namn. Och Charles Lamming, den förre försvarsministern. Ja, och så …” David gjorde en effektfull konstpaus och log ironiskt. ”… Janet Williamson.” 21
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 22
Det hördes ett par rätt obehagliga skratt. Janet Williamson hade figurerat på förstasidorna ifjol när hon hade hållit tal på de konservativas partikonferens och krävt mer i moderskapspenning och en mängd andra bidrag till kvinnor. En rättfram, intelligent kandidat från norra England som var precis den sorts ogifta karriärkvinna som absolut inte skulle uppskattas av den ålderstigna kommittén med uppdrag att välja toryrepresentant i Englands mest konservativa valkrets. Men numera ansågs det som oacceptabelt att ha kandidatlistor där inte åtminstone en kvinna ingick, och den formella funktionen dög hon ju till lika bra som någon annan. De insatta ansåg att kampen egentligen stod mellan David och Charles Lamming, en populär minister som hade blivit av med sin portfölj vid det senaste valet. Åhörarna splittrades upp i mindre grupper, och David tog emot gästernas gratulationer. ”Han kommer att bli outhärdlig som parlamentsledamot”, sa Tom till Clara. ”Vilken jävla hycklare. ’Tar över den börda’ – i helvete heller. Det här har han planerat för i tio år. Konstigt att han inte lade arsenik i gamle Summerstons drink redan för åratal sedan.” Clara log elakt. ”Han har inte vunnit än.” ”Det kommer han att göra”, sa Tom dystert. ”Han är kanske en skitstövel, men han är en slug skitstövel. Man tar sig inte från ett slummigt hus vid en bakgata till ett sådant här ställe utan begåvning, hårt arbete och en ständig beredskap att sticka kniven i alla andras ryggar.” Clara skrattade mot sin vilja. ”Jag hoppas Victoria vet vad hon ger sig in på.” ”Det är knappast särskilt krävande. Han får sitt namn på valsedeln, blir vald och sitter sedan i parlamentet tills han går hädan. Summerston har inte gjort ett dyft på flera år utan att någon har reagerat. De flesta väljare tror att han redan är död.” Men Claras min hade blivit alltmer tankfull. ”Nej, jag tänkte mer på den offentliga sidan av jobbet. Att tvingas inviga festligheter och kyssa småbarn och sådant. Och så alla de där sena kvällarna. De kommer knappt att se skymten av varandra.” ”Det är väl bara en fördel? Att inte behöva umgås med honom. Och hon kommer inte att behöva inviga något som kräver att man håller tal. Vår framtida premiärminister skulle aldrig lämna ifrån sig en chans att stå i centrum.” ”Tror du verkligen …?” 22
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 23
”Javisst. Deprimerande men sant. Han ser bra ut, han kommer att fungera utmärkt i tv och han är smart nog att fiffla sig förbi motståndare i alla lägen.” När Tom såg att Victoria närmade sig tystnade han. Hon verkade lite generad. ”Jag ville berätta det för er tidigare, det ville jag verkligen. Men David fick mig att lova att inte säga ett knyst.” ”Oroa dig inte för det”, sa Clara lugnt och tillade sedan mer försiktigt: ”Grattis … Det här innebär väl en hel del omställningar för er båda två.” Victoria uppfattade bitonen av reservation i Claras röst men slapp svara eftersom Annie kom framrusande. ”Wow! Grattis! Vad spännande!” I skarp kontrast till Clara var Annies röst fylld av oskuldsfull entusiasm. ”Hugo säger att han alltid har drömt om att åka omkring i en sådan där bil med högtalare på valdagen. Han kallar det för en ouppfylld ambition.” Trots skrattsalvorna runt henne fortsatte Clara sin tankegång. ”Och du själv då?” undrade hon och såg rakt på Victoria. ”Är du verkligen säker på det här? Att det är vad du vill?” ”Ja, naturligtvis!” Victoria talade med stort eftertryck. ”Och det kommer trots allt inte att bli en så stor förändring. Vi kommer att bo kvar här, barnen behöver inte byta skola och David säger att han kan fortsätta med juristjobbet på deltid.” Clara misstänkte att Victoria mycket väl förstod att det inte var så hon menade. Hon hade gärna velat säga mer, men insåg samtidigt att det här knappast var vare sig rätt tid eller rätt plats att framhålla att en politisk karriär bara kunde förvärra det hon uppfattade som systerns självuppoffring för den otacksamme maken. Livet med Tom var visserligen inte särskilt spännande, men vare sig hon eller Tom skulle ha drömt om att fatta ett livsavgörande beslut utan många timmars grundliga diskussioner, medan Clara hade ett starkt intryck av att David skulle inleda sitt politiska liv oberoende av vad Victoria tyckte. ”Förresten”, fortsatte Victoria och förde in samtalet på säkrare mark, ”så kanske han inte ens blir vald. Det är flera månader till första urvalsmötet, det är inte förrän i juni. Det är då man utser två kandidater bland de nuvarande fem. Sedan blir det en omröstning bland alla lokala partimedlemmar, men det är inte förrän efter sommaren. David ska träffa så många kommittéledamöter han kan. Allt jag behöver göra är att se till så att barnen inte stör honom. Jag tänker ta med dem till Marlow under påsken. Kan du fortfarande åka dit?” ”Skulle inte missa det för allt i världen”, svarade Clara artigt. ”Bara fyra 23
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 24
veckors undervisning kvar nu, och sedan är det äntligen lov. Och jag måste absolut hinna med att läsa lite – jag har hittat en sak som verkligen är rätt spännande. Jag ska berätta mer när jag kommer dit. Men Tom kan tyvärr bara stanna över helgen.” De visste båda två att detta inte var helt sant. Tom och David utgjorde alltid en riskabel kombination, och de två systrarna lyckades oftast hålla dem åtskilda. Davids och Victorias hus nere vid Themsen i Marlow hade varit platsen för många magnifika gräl mellan de två männen, som kom ihop sig om politik, religion och praktiskt taget varje annat ämne de någonsin diskuterade, från sport till litteratur och bilar. ”Jag ska säga till cateringpersonalen att sluta bära runt mat och plocka undan glasen”, viskade Victoria till Clara. ”Det borde ge folk en vink om att det är dags att avlägsna sig.” Men först måste hon tacka Arabella. Victoria hittade henne i samspråk med sir Richard Hibbert. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen”, sa hon översvallande. ”Äsch, det var bara kul …” ”Visst är hon en prima flicka?” avbröt sir Richard. ”En pärla. Arabellas pappa och jag kände varandra i Cambridge. Nu är han domare vid appellationsdomstolen, medan jag bara är en enkel advokat som ska framträda inför honom nästa vecka. Någon kvinna som mördade sin man och har överklagat med hänvisning till PMS, vad nu det ska betyda …” Victoria och Arabella log mot varandra i samförstånd och sedan smet Victoria iväg till köket, där hon hittade Hugo i full färd med att länsa en tallrik havskräftsstjärtar sauterade i vitlök och smör. En stor smörklick hade hamnat på slipsen, och Annie försökte avlägsna den med en kökshandduk. Elizabeth såg på och skrattade. ”Hugo, du borde aldrig uppträda i sällskapslivet utan haklapp.” ”Bra idé. Jag kunde skaffa en sådan där av plast som fångar upp maten längst ner. Så förgås ingenting.” Annie slutade uppgivet. ”Jag tror jag bara har gjort det värre! Jag ger upp!” ”Jag kan väl bara ta av mig den?” föreslog Hugo. ”Och förresten borde vi åka hem innan jag blir alltför mätt och måste lyftas härifrån med vinsch.” ”Och så ska vi stiga upp tidigt imorgon”, upplyste Elizabeth Victoria. ”Jag jobbar med ett konstprojekt just nu. Jag gör en hel serie bilder på temat ’konst i naturen’. Hugo ska skjutsa mig till Wisley Gardens och så ritar vi av några magnoliablommor där.” 24
Forum/Älskande systrar
05-02-28
13.51
Sida 25
”Egentligen”, sa Hugo, ”så är det bara ett knep för att slippa undan Annies trädgårdsjobb. Alternativet är nämligen att hjälpa henne med gräsmattan. Jag har en otäck känsla av att när hon väl har fått bort all mossa kommer det inte att finnas något gräs kvar heller.” ”Det beror på den regniga vintern”, förklarade Annie, som visste att Victorias trädgårdskunnande inskränkte sig till att vattna krukpelargonerna som stod utomhus om sommaren. ”Men just nu kan jag inte föreställa mig att jag stiger upp särskilt tidigt imorgon.” Victoria blev alltid lika imponerad av det sätt Annies, Hugos och Elizabeths liv sammanflätades. Hon trodde det berodde på Hugo, eller snarare Hugos medfödda osjälviskhet och generösa natur. Ända från början hade han sympatiserat med det plågsamt blyga barnet som han skulle dela Annie med. Till skillnad från Annies tidigare pojkvänner hade han inte försökt muta Elizabeth med leksaker och utflykter. Istället hade han väntat tills hon närmade sig honom – och när hon gjorde det upptäckte de att de delade ett intresse för teckning och design. Det var på Hugos inrådan som Annie hade valt Elizabeths nuvarande skola The Maltings, ett litet, kreativt läroverk med inriktning på estetiska ämnen. Skolavgiften var för dyr för Annie, men Hugo hade insisterat på att få betala – fast utan att hans mamma informerades. Nu hade Panda demonstrativt börjat städa upp och Victoria, som kände att hon vare sig behövdes eller var önskvärd i köket, gick ut för att ta farväl av gästerna. Consuela höll fram ytterkläder och Victoria såg en skymt av Kitty Standing som skyndade uppför trappan på väg till badrummet. Gästtoaletten på bottenvåningen måste vara upptagen. Hon var irriterad på sig själv för att hon inte hade pratat med Kitty. David var en framstående person på jobbet och det var hans policy att flitigt hålla kontakten med alla och envar. Mrs Bolton skyndade fram mot henne. ”Det har varit en underbar tillställning. Du har verkligen fått jobba. Jag hoppas David bjuder dig på middag på en fin restaurang nu.” ”Javisst”, ljög Victoria. Hon hade ingen aning om ifall han planerade något sådant. ”Det blir förmodligen L’Auberge.” Det var hennes favoritrestaurang, men man hade ingen chans att få ett bord där utan att boka flera dagar i förväg. Mrs Bolton gav Victoria en uppskattande kyss och tryckte hennes hand. ”Du är en verklig tillgång för din make. Underskatta inte din egen betydelse!” 25