Issuu on Google+

Mage som en aladåb

S

olen som tidigare strålat från en klarblå himmel har försvunnit, istället

lägger sig ett tungt molntäcke som ett lock över staden och plötsligt börjar regnet falla och vin- den tar vid. Eva tittar ut genom fönstret och tackar för det snabba vä- deromslaget, nu får hon en bra ursäkt till att slippa ge sig ut på motionsrundan. Det är bara att ta av sig träningskläderna, de trånga avslöjande trikåbyxorna, dry-fit tröjan och slutli- gen knäppa av sportbehån. Hon står naken framför spegeln i sovrummet och inser att egentligen borde det inte finnas någon ursäkt att avstå från träningen. Magen är plufsig, brösten hänger tungt och de fasta låren har försvunnit och istället framträder något rynkigt och slappt. Till och med fötterna ser tjocka ut och de en gång smäckra vaderna är ett minne blott. Det är bara att inse, det är en kvinna i övre medelåldern som står här. Inga korsetter i världen kan hjälpa till att göra henne slank igen. Det lätt cendréfärgade håret, döljer de få men ändå stän- digt nytillkomna gråa stråna. Runt munnen sitter ett nätverk av små fina rynkor och de två vecken som börjar vid näs- vingarna och går vidare lodrätt förbi munnen, är djupa som raviner och slutar i något som mer påminner om en hamsters kindpåsar. 11

Den en gång så vackra skarpa hakan är som bortblåst, i- stället finns något som hänger slappt och dallrigt över halsen ner till strupen. Vad var det som hände? Åren bara rusade fram och det som blev kvar är en tant. Det är svårt att ta till sig, ena dagen var hon ung och vital till att nu ha blivit gammal. Trots självförnekelsen, det är en tant som står framför henne. Spelar någon henne


ett spratt, är det den första april? En vallning kommer, svetten rinner utmed ryggen och mellan brösten, med van hand drar hon några fingrar mellan brösten för att stoppa flödet. En hörbar suck kommer över läpparna, ska det aldrig ta slut? Det här eviga blossande och svettande, ständigt jagande efter toaletter eftersom blåsan stup i ett behöver tömmas. ”Om nästan tio år, tio år är jag ålderspensionär”, hon smakar på ordet i munnen. ”Ålderspensionär, ålderspensio- när”, det känns inte bra, något är fel. ”Tant, tant ...”, säger hon högt. ”Tant, tant.” Hon tar ett kraftigt tag i magen och drar ut den mellan tummen och pekfingret, skakar lite lätt och hela magen dall- rar, som en aladåb. ” ... som en aladåb ... Herre gud, jag är tant. Ingen under femtio skulle jämföra en mage med en aladåb, de har ingen aning om vad det är. De skulle jämföra det med något annat dallrig, slemmig, ja kanske sådan där grön slime som ung- arna köper, men aldrig, aldrig skulle de säga aladåb”, säger hon och skakar vidare på magen. Hon ställer sig i profil och ser hur magen börjar skjuta ut som en boll redan under brösten för att sluta nere vid ve- nusberget, som också fått ett nytt utseende. De få fjun som är kvar av busken, den har glesnat avsevärt under de senaste åren, döljs numer av en fettvalk, stor som en limpa. Den bör- jar vid ena höften, går sedan över hela nedre delen av magen 12

för att sluta vid den andra. Gynekologen har berättat att un- der klimakteriet får ofta kvinnor något som hon kallar för östrogendepåer, är det limpan? Eva sätter på sig behån, trosorna, de blåa stretchjeansen och slutligen dras en tunika över allt, för att dölja den förhat- liga tantkroppen, som visar något som inte är hon. Hon kän- ner hur livssaften rinner iväg och hamnar åter i det vanliga sinnestillståndet och vemodet tar över.


Huvudet hänger och om hon inte känt sig gammal innan kroppsstudien, passeras nu alla trappsteg i ålderstrappan och bildligt talat sitter hon på en parkbänk och matar duvor. Hon är förbrukad och passé. Innan magen blev som en aladåb, ändrade form och blev en limpa och då brösten och låren ännu var fasta var hon stridbar och skulle aldrig lägga sig ner med blottad hals. Men det var innan den stora smällen. Smällen som raserade hen- nes liv och lycka, innan hon kom in i hennes liv. Eva försvinner in i minnenas värld, tiden då hon var ung och vacker. Då livet lekte och hon ägde världen, då ingen kunde sätta sig på eller manövrera bort henne. ”Då var jag odödlig och stark, en sådan skit som hon, skulle jag ha ätit upp till frukost”, säger hon indignerat. Hon går ut till köket och häller upp kaffe från den röda Steltontermosen. ”Det var då, nu är det en annan tid och bäst före datum har sedan länge passerat. Nu är jag nedslagen till marken av en ung kvinna med en kropp som är vacker och fast, och här sitter jag med aladåbmage och ett hjärnspöke som äter upp mitt inre.” 13

En orm i paradiset

N

är de älskar anar hon att han är tillsammans med någon annan. Det finns

en tredje person, som tränger sig in som en kil mellan dem. Inkräktaren suger sig fast som en igel på deras hud. Hon känner inte igen hans rörelse, det är någon annan han vill behaga. Det är inte med henne han älskar utan någon annan har bränt sig fast bakom hans ögonlock och i tanken är han någon annanstans.


Efter så många år som de varit ett par, känner hon hans kropps alla rörelser under deras älskog. Samspelta som om de vore fastklistrade vid varandra brukade de ge och få kär- lek, men nu är det som om han är en ny bekantskap, hans rörelser är i otakt med hennes och känns främmande. Det sitter en annan person på hans axel och dirigerar ho- nom. Hon äter upp deras relation och viskar ord som bara han kan höra. En orm har nästlat sig in i deras paradis och lockar med ungdom och odödlighet. Eva hade under en längre tid känt av en främmande doft från hans kavaj, slips och skjorta. Frågat om och om igen, men fått tillbaka en ögonbrynshöjning, rynkad panna och en huvud- skakning som svar. Djupt inom henne spred sig en oro och 14

misstanke, något var fel. Hon började tvivla på sig själv; jag duger inte, är passé, han ser mig inte längre. Adam sökte sig allt längre bort från deras egen sfär, öpp- nade sin innersta dörr och släppte in en annan, delade sina drömmar och hemligheter, och stängde henne ute. Kanske är det just det som är det största sveket, att han lämnade henne utanför. Fåfängt sökte han efter ungdom, rädd för den annalkan- de skröpligheten som fanns bakom knuten. Hon, fresterskan iklädde sig ormens roll och viskade; ung är jag, jag ger dig min ungdom, som en Adonis ska du åter vandra på jorden. Han drack essensen, men istället för odödlighet förvand- lades han till falskhet ... och plötsligt blev det gamla paret medvetna om sin nakenhet och sårbarhet. Evas själ blir aldrig densamma, den naiva tron på kärle- ken har eroderats sönder. I uppvaknandet inser hon att allt går runt i cirklar, ingenting är nytt under solen, vattnet rin- ner stilla i ån, fåglar flyger högt, barn föds och gamla dör, ingenting nytt sker. Han är inte unik, vi strävar alla efter att komma bort


från det enformiga livet, den grå vardagen, få mer variation och spänning, men måste vi svika och trampa på andra i vår strävan? Med vilken rätt har han och hon, att krascha mitt liv, och ge mig sår som aldrig kommer att läkas? Har jag fått Broken heart syndrome, kommer mitt hjärta att brista? Det känns så, smärtan är olidlig, jag känner mig som en förstenad fossil. Evas fot sticker ut utanför täcket, kylan kryper sakta uppför benet, snart svalkas hela hon. Den våta ryggen och bröstet skakar till av nedfrysningen. Natten segar sig fast, och ännu en gång hemsöks hon av ångesten, den som bara vägrar läm- na henne. Det känns som en elefant står på hennes bröst och trycker ner det tills det möter kotorna i ryggen, och andning- en stannar upp i svalget. Bredvid ligger han, till synes helt 15

oberörd, under det att maran rider henne; Hör du inte hur maran skriker; du är sviken, du är sviken? Hör du inte, tän- ker hon, men det enda som hörs är hans tunga lugna andetag. Hon kämpar med gråten, sväljer tårarna och håller inne med hulkningen, och hela tiden surrar frågorna i huvudet; Hur kunde han, hur kunde du svika mig? Som vanligt sitter hon på Evas axel och skrattar hånfullt åt hennes själsliga misär. Åsa, ständigt påmind, alltid närva- rande och aldrig glömd, hon som smög sig in hennes liv, stal hennes lycka, slog ner bopålarna i deras innersta och som aldrig kommer lämna dem. Ibland tar hon upp striden och ropar inne i sitt huvud: ”Åsa, Åsa din satans hynda du ska fördrivas ut från vårt liv.” Men lika ofta faller hon ner i pas- sivitet, dränerad på all energi. Smärtan när hon insåg att Adam bedragit henne, finns ännu kvar. Som en knivspets sprättade den upp henne och blodet flöt ut, andningen blev tung, benen som vek sig, en märkbar torrhet i munnen. Hela hon bestod av en odör, en lukt som erinrade om död och förruttnelse. Allt liv och vär- me lämnade henne, och det blev bara kvar ett tomt skal.


16

Vi uppfann ju för fa... discon

E

va sitter och tittar ut genom caféfönstret med re- signerad blick, hon har

insett att det inte finns något liv efter femtio. När kvinnan lämnar det fertila och går in i vallningarnas förlovade land, då hamnar hon i något som närmast kan beskrivas som en gråzon, ett ingenmansland, där ingen längre ser henne. Om hon haft en attraktionskraft, antingen till det yttre eller mentala innan, har den helt rade- rats bort. Hon kommer ihåg en föreläsare som kom till arbetet, vad var det han hette? Jo, Sverre Sjölander och han berättade om hur lika vi är djuren. Det fanns mer som överensstämde mel- lan oss än olikheterna. Egentligen var den största skillnaden att just vi kvinnor hamnar i klimakteriet, vilket inga andra djur gör, alla andra hondjur kan producera liv tills döden hinner ifatt dem. Sverre ansåg att en av orsakerna till varför människo- släktets honor övergår från att vara reproduktiva till att vara ofruktsamma, beror på att när vi började gå runt på savan- nen, behövde mammorna och papporna barnvakter. Det innebär alltså att när mensen försvinner, vallning- arna kommer när man minst önskar det och munnen är torr som Sahara, då finns vi bara till för att snyta ungar och av- lasta de yngre förmågorna. Får man inte bli äldre utan att bli 17

satt på undantag? Får man inte ha celluliter, grått hår och hängiga bröst utan att man ska behöva ängslas över att ens äkta man ska förgapa sig i ungdomens fagra ansikte? Bara ett naturligt steg i vår evolution, så i helvete heller! ”Det var ju för fa... vi som uppfann discon”, säger hon lite högt, i ett tappert


försök att ingjuta stridslust. Det fanns en olikhet till, minns hon att Sverre berättade. Trots att vi människor till vår natur är monogama, så ser män och kvinnor olika ut. I resten av djurriket är det bara djur som inte lever i parrelation som skiljer sig åt, de måste ju imponera på varandra, speciellt hannarna får iögonfallande attribut. Då har Sverre inte träffat på min man, han har verkligen missat att man ska hålla sig till en partner. Tills döden skiljer oss år, haha det var bara tomma ord för honom. Känns bit- tert, varför får man inte längre dansa utan att bli betraktad som en övervintrad hippie, förklädd pedofil, eller senil gam- ling som råkat gå fel? Varför får vi inte ha apelsinlår, vall- ningar och rynkor som täcker vårt ansikte som fiskenät? Låt mig få åldras med värdighet och stolthet. Jag har aldrig känt mig så gammal som nu, döden står och flåsar mig i nacken och gör sig ständigt påmind. Våren har kommit till Stockholm och Eva har som vanligt placerat sig vid fönsterbordet på stamfiket, Mallas hörna. Framför sig på bordet ångar det från koppen med cappuc- cino. Baristan Matte och kocken Jonte kivas som vanligt och musiken från spelaren går i ett. Fy, vilken skitmusik de spe- lar, tänker hon. Det är samtidigt skönt att bara få sitta ner och lyssna på deras nonsensprat utan att behöva engagera sig och få möj- lighet att skingra tankarna. Förhoppningsvis tänka på nå- got annat än det vanliga hjärnspöket, som ständigt hemsökt henne under det senaste halvåret. 18

Den stora hemligheten, att Adam har varit otrogen. Han har haft en affär, en smutsig affär med Åsa, satan själv som slingrats sig in i deras liv. Det smutsiga hade varat i över ett år. Hon, är föremålet för hennes outtömliga hat; hon som bara är trettiotvå, mer än tjugo år yngre; hon som frestade Adam med sin ungdom och fräschör; hon som med falskhet och lis- mande fick honom på kroken.


Det är den fruktansvärda vetskapen som ligger som ett ok över Evas axlar, förmörkar hennes liv, gnager sönder sjä- len och gör henne sjuk. Svartsjukan äter henne sakta inifrån och snart finns inget kvar av det som en gång var hon. Hatet håller på att kväva henne och det finns inget syre kvar att inandas. Den smärta som hon har genomlidet sedan upptäckten, är tusenfalt värre än all fysisk smärta hon tidigare känt. Hon är övertygad om att det är helvetet hon befunnit sig och kan- ske ännu är i, och att inget kan bli värre. Aldrig mer kommer hon att bli riktigt glad och lycklig. Det är som när novisen förlorat sin oskuld, det blir aldrig rosenrött igen. Att bli sviken av sin bästa vän, är så avskyvärt att det övergår hennes förstånd. Att behålla det för sig själv, kanske gör det ännu värre. Varför? Varför berättar hon inte för någon? Är det för att skydda sig själv eller hennes otrogna man? Det är smutsigt och förnedrande att visa upp deras miss- lyckande och sårbarhet. Det kommer inte att finnas något att skyla sig med och nakna kommer de springa inför öppen ridå. Publiken kommer tissla och tassla bakom deras ryggar, folk kommer säga i korus: ”Det är självklart att han var ihop med henne, istället för sin gamla uttjänta fru.” De kommer vända sig till Eva och säga, samma sak om och om igen: ”Lämna honom, lämna den otrogna hunden, lämna honom”. 19

Eva är rädd för att hon kommer lämna honom, den enda mannen hon älskat, utan att veta om det är rätt. Utan kom- mer bara att följa allas råd. Men det kanske inte är rätt för henne. Hur ska hon kunna veta om ensamhet är bättre. Plötsligt blir allt unket, fult och ruttet och hon ställer sig frågan om och om igen: Är jag för gammal för kärlek, för gammal att bli älskad? Hon försöker koncentrera sig, och säger om och om igen som ett mantra, för


att ingjuta mod och hopp: Det är jag som är gift med Adam, det är jag som älskar honom. På en given signal knackar hjärnspöket på dörren och allt börjar åter kretsa runt samma tvivel Vad gör han nu?!Håller han på att sms:a henne nu?!Träffas de i smyg någonstans, nu?!Knullar de just nu?!Ständigt återkommer hon till insikten om hans otrohet och stressen nagelfar henne. Känslan av maktlöshet och så- rad stolthet tar över och hon faller tillbaka till sitt vanliga sorgmod. ”Hallå Eva, var är du? Kom tillbaka till jorden”, skrattar Matte. Hon vaknar upp ur mardrömmen, rättar till anletsdragen och sätter på leendet: ”Jordkontakt upprättad. Sannolikt är det er skitmusik som får mig att flyga iväg.” ”Vadå dålig musik, kom igen, det finns inget bättre än det här.” Han höjer volymen ytterligare och tonerna av något ul- tramodernt jazzigt sprider sig i rummet. Det låter mer som om att alla försöker spela åt varsitt håll, än att försöka hålla samma melodi. Eva reser sig upp och sätter på sig kappan: ”Tack Matte, det känns som vi inte kommer vidare i vår relation, vi ses senare”, och hon går ut från fiket. 20

Väl ute på trottoaren bestämmer hon sig för att ta en prome- nad i det vackra vädret. Alla tankar roterar som en centrifug, runt, runt över det som hänt och det gör ont. Att sätta in allt i rätta proportioner, är en del av smärtan. Inse hur omfat- tande hela affären var, han var otrogen i över ett år. Det är så fruktansvärt svårt att ta till sig, ett helt år, ett helt år hade han en affär med den där kvinnan, ett helt år ljög han för henne. Varje dag gick han upp, åt sin frukost, kysste henne hej då, för att direkt gå


till den andra. Hur kunde han? Omfattning är svårast att förstå och acceptera, men det är sanningen, Adam var otrogen, hade en affär med Åsa i över ett år. Hur kunde han leva med vetskapen över sin ohederlig- het? Är han ännu helt ärlig? Kan det finnas fler sanningar som ännu inte kommit upp till ytan? Oron över vad han gör bakom hennes rygg, vad som har hänt och sker hemsöker henne oavbrutet. Hon kan inte slå bort tankarna och börja lita på honom igen. Varför kan hon inte erkänna inför sig själv att han är en lögnhals, en otrogen hund. Varför förnekar jag det, frågar hon sig, men den up- penbara sanningen vill hon inte se. När allt uppdagades ville hon skrika; Vad har jag gjort dig för ont, att jag förtjänar det här? Varför svek du? Varför stannar du här hos mig? Men hon teg, var rädd för svaren då hon är helt säker på att orsaken finns att finna hos henne själv. På nätterna när hon gråter, kanske han vaknar till och frågar hur det är. Hon skyller på klimakteriet, men egentli- gen vill hon säga; Jag gråter för all smärta du gett mig de se- naste åren. Hur du svikit mig och bedragit mig. Det är därför jag gråter. Jag gråter för att du inte tar hand om mig när jag känner mig ensam och börjar bli gammal. Inte står vid min sida och tröstar när min kropp ändrar form och funktion, när blöd- ningarna först blev oregelbundna för att slutligen upphöra, 21

när ångesten hemsöker mig på nätterna och svettattackerna kommer helt oanmäld, när hela samhället skriker att jag är passé, då när jag som mest behöver dig, då sviker du. Jag gråter för att du inte är min underbara varma Adam längre, utan är en iskall jäkla pösmunk som bara tänker först och främst på dig själv. Hon hoppas att han ska lägga sin arm om henne och trös- ta, men det gör han inte, utan han vänder henne ryggen och somnar om.


Hon sätter sig på en parkbänk och tittar på barnen som le- ker på lekplatsen intill. Där står unga mammor som gungar sina telningar, och hon minns hur hon en gång själv stod och gungade sina barn. Deras små händer som stacks in i hennes, hur de skrattande skrek av glädje när hon gav dem hög fart. Men det var då, nu känner hon sig gammal och väldigt trött och plötsligt börjar tårarna rinna och hon snyftar lite tyst för sig själv: För gammal för kärlek, för gammal att bli älskad. Vi som för fa... uppfann discon! Plötsligt väller åter hatet över henne, hatet över alla unga som knuffar bort henne, för att ta hennes plats, ta alla mog- na kvinnors plats. De satans sjuttiotalisterna, som drar sina ungar i vagnar och dricker caffelatte och tycker att de äger stan. Vart hon än ser är det kvinnor i trettioårsåldern som do- minerar. När hon drar hem maten i sin shoppingvagn och möter dem där de går i bredd, får hon flytta ut i gatan för de vägrar låta någon passera. En gång sa hon ironiskt, vid ett sådant möte: ”Det är självklart att jag får gå ut i gatan, så att ni med tre vagnar i bredd får plats.” De tittade på henne som om hon kom från en annan planet. Lika säkra och självbelåtna som Åsa, rena conquistadorerna som tar vad de vill ha utan pardon. Gud, vad jag hatar dem!


9789187001628