9789197124041

Inledning

Han drog yllefilten över axlarna och rös av kyla, trots att svetten flödade ymnigt från hans kropp.

Handen som höll gåspennan darrade av ansträngning.

Han fick inte vila, han måste först skriva ned allt han hade bevittnat. Något måste leva kvar till eftervärlden.

Om det nu fanns någon enda levande människa, förutom han själv, kvar i denna värld.

Tanken skrämde honom. Ännu en feberrysning for genom hans kropp. Han var så otroligt törstig! Huvudvärken var sprängande, det kändes som om huvudet snart skulle gå i bitar.

Han såg ned på den bit bara arm som stack fram ur munkkåpan. Armen var missfärgad av svarta fläckar, Svarta Döden! Han insåg att tiden var kort, alldeles för kort.

Han fortsatte skriva: ”Sedan jordens begynnelse har det aldrig talats om att så många människor har dött av pest, hungersnöd eller ålder under så kort tid. Jordbävningar som sträcker sig över många mil, förstör städer, byar och slott och uppslukar dem. Pesten utplånar städer, byar, slott och gårdar på alla invånare så totalt, att där knappast finns någon enda levande kvar. Pesten är så smittosam att den 7

som rör den döde eller sjuke genast blir smittad och dör.

Både den sjuke och hans biktfader blir begravda tillsammans. På grund av rädsla och skräck, vågar människor inte besöka den sjuke eller begrava de döda. Många dör av bölder och varblåsor som slår ut på ben och i armhålor. Andra dör vansinniga efter att pesten slagit sig på huvudet, eller av att de kräks blod.

Detta häpnadsväckande år har varit helt enastående på ett motsägelsefullt sätt – överflödande bördighet och ändå på samma gång så stor sjuklighet och dödlighet.”

Hans hand darrade av trötthet, men den skälvde också av det oerhört ofattbara som den skrev på pergamentet.

Så många människor, så många liv som släckts.

Han fortsatte skriva, orden flöt av sig själv, det var bråttom, bråttom. Inte lång tid kvar nu. ”Det är ovanligt att bara en enda person dör i ett hushåll, oftast dör både man, hustru, barn och alla tjänarna i samma hushåll.

Och jag, broder John Clynn, från Tiggarmunksorden Minor av Kilkenny, har nedtecknat i denna bok det osannolika som drabbat oss under min livstid, detta är vad jag själv sett eller har hört av ärliga män. Det har jag gjort för att denna anmärkningsvärda händelse inte skulle försvinna med tiden och för alltid vara glömd inför kommande generationer.

Jag, som har sett alla dessa sjuka, och att hela världen är omsluten av detta onda, väntande bland alla dessa döda på att döden ska komma, har åtagit mig att skriva ned vad jag ärligen sett eller hört, och för att skriften inte ska försvinna med författaren… eller arbetet med hantverkaren… har jag lämnat några pergament för att ar8

betet ska kunna fortgå, i den händelse att någon ännu lever i framtiden, att någon son av Adam har lyckats fly undan pesten och kan fortsätta det arbete jag påbörjat…”

Han lät gåspennan sjunka ned i bläckhornet, tog stöd av bänken för att resa sig upp och gick sedan stapplande de få stegen till den enkla britsen. Där sjönk han ned med en djup suck av lättnad. Hans stund var kommen…

John Clynn drog sitt sista skälvande andetag.

(Detta är skrivet av John Clynn, Franciskaner tiggarmunken, som själv dog av pesten 1348. Efter hans sista ord har någon skrivit ”Här ser det ut som om författaren dog!”)

9

Kapitel 1

Det var våren 1348, den stora Pestens tid/Digerdöden/ Svarta Döden, ja många var de namn som sjukdomen fick när den drog land och rike runt och dödade utan urskiljning. Många trodde det var jordens undergång, precis som munken John Clynn. Vår berättelse börjar innan munken John Clynn skrev sina anteckningar och drog sitt sista andetag. Än så länge lever våra huvudpersoner, Ramona och Theo, i lugn och ro i nutid, utan att ana det fruktansvärda som inom kort kommer att hända. Nu tar vi tag i dem och drar in dem under historiens vingslag: ”HJÄLP!” skrek Ramona förskräckt, när hon plötsligt föll.

Theo slängde sig fram och fick tag om Ramonas handled. I samma stund som hans hand slöts om Ramonas arm kände han den välbekanta pirrande känslan. Omgivningen blev suddig, han blev yr och illamående och insåg genast vad som var på väg att hända. De höll på att förflyttas i tiden!

I nästa stund mådde han bättre, men insåg också att hans föraning hade stämt. Hans grepp om Ramona hade inte hjälpt. Hon föll rakt mot ett fruktstånd som inte 11

hade stått där tidigare. Högen med äpplen stöttes till och började ramla nedför kanten. I ett försök att rädda äpplena sträckte Ramona fram handen och lyckades hejda ett av dem, medan flera av de röda glänsande frukterna föll till marken.

Ramona stod och höll äpplet i sin hand, samtidigt som hon vände sig om mot Theo med ett förvånat och lite bekymrat uttryck i ansiktet, eftersom även hon förstod att de hade förflyttats i tiden. För en betraktare kunde Ramonas ansiktsuttryck tas för skyldigt, och det var just vad fruktståndsinnehavaren gjorde. Mannen trodde att han tagit två tjuvar på bar gärning när de försökte stjäla hans frukt. ”STOPP DÄR!” skrek mannen och började ta sig runt ståndet för att fånga Theo och Ramona.

Då blev det fart på de båda ungdomarna. Även om de inte var skyldiga till att ha stulit mannens frukt, förstod de att det inte var någon idé att stanna för att förklara. De visste ju inte var de befann sig, eller i vilket århundrade, men en sak var säker, de befann sig inte längre i sina hemtrakter med välkänd omgivning.

Fortfarande med handen runt Ramonas handled tog Theo ledningen och förde dem genom trängseln av människor på torget. De snirklade sig hit och dit, hela tiden hörde de mannens rop bakom sig: ”TA FAST TJUVARNA! STOPPA DEM!” De tog sikte på ett stort stentorn i ena ändan av torget och kom andfådda in på gatan vid tornet. Även där var fullt av människor.

De verkade ha kommit in mitt i en karneval, fast en ganska hemsk sådan. Folk släpade på stora kors. Andra 12

piskade sig själva så att de var alldeles blodiga på ryggen, en del kröp på knäna med händerna knäppta till bön. Många av dem sjöng sorgliga psalmer.

Theo och Ramona sprang så snabbt de kunde mellan folket på den smala, vindlande gatan. Runt dem reste sig höga hus där träportarna och fönsterluckorna var stängda. Många hus hade gallerförsedda fönster på nedervåningen. Husen såg övergivna ut. Men de behövde inte vara det, fönsterluckorna och portarna kunde vara stängda för att stänga ute den starka solvärmen som dallrade mellan husväggarna.

Nu var Ramona och Theo igenom karnevalen och kom ut på en något bredare affärsgata. Där vandrade folk håglöst omkring utan att bry sig så mycket om de varor som bjöds ut till försäljning i marknadsstånden. Människor vände sig om och stirrade på Theo och Ramona som kom rusande i full fart. Någon, som förmodligen hört mannens rop, försökte ta tag i dem, men de slet sig loss och fortsatte sin vilda flykt. Det gick bättre för mannen som förföljde dem, eftersom människorna vek undan för honom, samtidigt som en del försökte stoppa Theo och Ramona. Snart skulle han vara ikapp dem!

När Theo och Ramona rundade ett hörn på en hög stenbyggnad, och svängde in på ännu en smal, vindlande gata, hörde de en röst ropa: ”In här!”

En smal, brunbränd arm sträcktes ut genom en port, fattade tag om Theos hand och slet med förvånansvärd styrka in både honom och Ramona innanför träporten.

Just i tid för att dölja dem från förföljaren, som skrikande passerade utan att ha en aning om att tjuvarna 13

befann sig bara några decimeter från honom.

Ramona lutade sig mot väggen och pustade ut. Theo släppte taget om Ramonas hand och såg till sin förvåning att det var en flicka i deras egen ålder som dragit in dem i skydd. ”Tack”, pustade han och lutade sina händer mot låren medan han hämtade andan. ”Theo…” sa Ramona och lät mycket förvånad.

Han vred på huvudet och såg på henne. Hon stod där med en bekymrad min och sträckte fram handen. Där låg det röda äpple som hon försökt rädda från att falla till marken.

Theo skrattade så han skakade, vilket fick Ramona att till slut instämma i hans skratt, när hon insåg det lustiga i situationen. Hon hade ju faktiskt stulit ett äpple av mannen, även om det inte hade varit hennes mening.

Inte underligt att mannen förföljt dem. ”Här”, sa Ramona och räckte fram det glänsande röda äpplet till flickan som räddat dem.

Flickan ryggade tillbaka och stirrade på äpplet.

Vad har jag gjort? Är jag alldeles galen? Jag hade ju bestämt mig för att stanna här i tryggheten, inte ge mig ut på gatan, inte träffa främmande människor. Och så gör jag något så här dumt, sliter in vilt främmande människor i huset!

Theo och Ramona såg oförstående på flickan som skräckslagen stirrade på äpplet. Var det något fel på det?

Ramona vred runt äpplet och studerade det. Nej, det var ett friskt, glänsande, rött äpple. Såg mycket välsmakande ut!

Theo klädde Ramonas tankar i ord och sa: 14

”Är det något fel på äpplet?” frågade han och försökte fånga flickans blick.

Hon stod där med vilsna ögon och såg väldigt frånvarande ut, samtidigt som hon skakade på huvudet som bevis på hon hade hört Theos fråga. ”Varför räddade du oss?” undrade Theo, som nu hämtat andan och var mer än nyfiken på den mystiska flickan. Han ville också gärna fortsätta att fråga ”…när du verkar så rädd för oss…” Men han sa inte de orden.

Han var rädd att flickan skulle bli ännu mer skrämd om hon förstod att de märkt hennes rädsla. ”Ja, varför inte? Jag vet faktiskt inte själv, det bara föll sig så”, sa flickan lågmält.

Vad var det som fick mig att öppna porten och kika ut just när dessa två människor kom springande? Varför drog jag in dem? Var det Guds hand som fick mig att göra det? Vad är det som är så speciellt med de här två?

Varför ville Gud att jag skulle träffa just dem?

Flickan hade inga svar på alla de frågor som tumlade omkring i henne. Men en sak var säker, hon trodde sig ha gjort något väldigt dumt som hon snart skulle få ångra. ”Tur att du kände för att hjälpa oss”, sa Ramona. ”Mitt namn är Ramona och detta är min vän Theo. Vad heter du?”

Ramona försökte tala så vänligt och mjukt som möjligt. Hon var tacksam för flickans hjälp och förstod inte skälet till hennes rädsla, men svaret skulle säkert komma av sig själv, bara de tog det lugnt och lät flickan vänja sig vid dem. ”Minette”, svarade flickan, samtidigt som hon slängde 15

med det stora, yviga, svartlockiga hårsvallet som räckte henne ända ned till midjan.

Plötsligt började Minette flämta av rädsla när hon insåg vidden av vad hon hade gjort. Hon granskade Theo och Ramona noga, samtidigt som hon tog ett steg ifrån dem.

Tänk om de var sjuka, tänk om de bar på smittan som hade tagit så många liv.

Minette tittade efter tecken på sjukdom, på svaghet, rodnad på kinderna orsakade av feber, matthet eller smärta. Hon tyckte sig lägga märke till något hos pojken, Theo. Hon tog ytterligare ett steg ifrån dem. Åh, varför var jag så dumdristig att jag genast sträckte ut min hjälpande hand, varför ska jag alltid vara så hjälpsam? Visst ser pojken matt ut, han verkar lite darrig i benen. Vågar jag fråga dem? Det är något som inte stämmer med dem, men vad?

Minette svalde hårt och bet sig i läppen samtidigt som hon granskade de båda hon hade räddat. De hade väldigt annorlunda kläder! Ramona var klädd i samma slags byxor som Theo, konstiga blå byxor. Theo hade en randig skjorta, med krage. Ramona hade bara ett linne med korta ärmar. Så konstigt att gå omkring i endast underkläder… Minette stirrade på dem med uppspärrade ögon.

Det var något alldeles galet med de här två!

Vad Minette inte visste var att det Ramona hade på sig var något som var väldigt vanligt i hennes tid, en helt vanlig enfärgad vit t-shirt.

Nu kunde Ramona inte längre hålla tillbaka sin fråga, eftersom hon såg hur Minette hela tiden verkade bli räddare och räddare för dem och såg ut som om hon var på 16

väg att fly ifrån dem. ”Varför är du rädd för oss?” frågade Ramona, när hon såg Minette backa ytterligare ett steg ifrån dem. ”Har vi sagt eller gjort något som skrämt dig?”

Minette skakade på huvudet och vände sig mot Theo. ”Mår du dåligt?” frågade Minette.

Hon grep tag i en lång svart hårlock, tvinnade den mellan fingrarna, stoppade in den i munnen och sög fundersamt på den, helt omedveten om vad hon höll på med. Allt Minette hade i huvudet var att hon ångrade att hon gripit tag i främlingarna. ”Nej då, jag mår bra! Varför undrar du det?” frågade Theo.

Vad konstig hon såg ut. Rädd, osäker och så noggrant hon studerade dem. Var det deras främmande kläder, eller varför uppförde hon sig plötsligt så misstänksamt mot dem? tänkte Theo. ”Theo! Du mår inte alls riktigt bra!” sa Ramona och fick till sin förvåning se hur flickan tog flera steg ifrån dem.

Ramona bestämde sig för att berätta för Minette varför Theo såg så trött ut efter språngmarschen. Men innan hon hann påbörja berättelsen blev hon medveten om en fruktansvärd stank, det luktade… Ja, vad luktade det egentligen? ”Vad är det som luktar?” utbrast Ramona. ”Luktar?” sa Minette och sniffade i luften. ”Det är väl inget som luktar?” ”Men det stinker ju!” utbrast Theo som nu också blivit uppmärksam på stanken.

Minette skakade på huvudet och såg begrundande på 17

dem. Hur kunde de fråga vad det var som luktade? Hela staden stank ju och hade gjort så en längre tid. Varför hade de inte varit medvetna om det tidigare? Vilka konstiga människor! ”Jag måste hämta min bror”, sa hon istället för att svara på deras fråga, svaret var ju så självklart.

Minette skyndade inåt huset mot stora trappan. ”Bor du här?” undrade Ramona som följde tätt efter Minette och nu såg sig omkring i den stora hall de stod i.

En stor stentrappa ledde upp till andra våningen. Väggarna var fulla med vackra väggmålningar och i nischer stod vita byster av män. Utefter väggarna i hallen stod vita statyer av människor och djur. Taket var målat så att det såg ut som en himmel. Där svävade änglar och fjärilar tillsammans med fåglar, moln och en stor gul sol.

Ramona tog blicken från prakten runt omkring dem och såg på Minette som stannat på nedersta trappsteget. Hon hade en enkel svart, höghalsad klänning med långa ärmar. Klänningen nådde ända ned till golvet. Till den hade hon ett alldeles för stort vitt förkläde. Hon såg ut som en blandning av en tjänarinna och en fin dam.

Hon var finlemmad och hade vackert ansikte. Hennes händer var smala och inte alls lika grova och vanvårdade som de kunde bli, efter att under en längre tid ha skurat golv och tvättat. Ramona visste inte riktigt vad hon skulle tro om Minette.

Minette fortsatte att stirra på Ramona och Theo och kom sig inte för med att svara. Bodde hon här? Visst bodde hon här. Hon hade bott här större delen av sitt liv.

Men tänkte hon fortsätta att bo här? Det var den stora 18

frågan just nu. Så, vad skulle hon svara dem?

Till slut nickade hon. ”Vilket hus du har!” sa Theo hänfört och drog handen över det vackra trappräcket i mörkt trä.

Han vände sig om och såg på den stora träport de kommit in genom. Den var hög och bred nog för att man skulle kunna rida in med hästar. Kanske gjorde de det också.

Det kanske var därför golvet var gjort av stora stenplattor. ”Ska vi följa med dig?” frågade Ramona och klev närmare Minette, vilket fick flickan att snabbt ta två steg uppför trappan. ”Varför är du rädd för mig?” frågade Ramona. ”Först räddar du oss, och sedan kan du inte snabbt nog komma bort ifrån oss.”

Nu började Ramona bli smått irriterad på Minette.

Hon kunde inte alls förstå varför flickan uppförde sig på det här sättet. Varför svarade hon inte på deras frågor?

Varför undvek hon dem? Minette verkade väldigt rädd för kroppskontakt, ändå hade hon alldeles nyss gripit tag i dem och dragit in dem i huset. Varför? ”Han är sjuk!” sa Minette lågmält, bet sig i läppen och nickade mot Theo. ”Theo är inte sjuk!” sa Ramona. ”Han är bara lite matt!” ”Ja, det börjar så ibland”, sa Minette och gick baklänges ytterligare ett steg uppför trappan så att hon kunde se om de följde efter henne. ”Vilket börjar så?” sa Ramona och tog även hon ett steg uppför trappan.

Theo hade nu vänt sig om och stod häpen och lyssnade på deras samtal.

19

”Döden!” sa Minette och sedan fortsatte hon hastigt: ”Stanna här! Jag kommer strax. Jag ska hämta min käre bror!”

Hon snurrade snabbt runt och rusade uppför trapporna och lämnade Theo och Ramona stående förvånat stirrande uppför trappan efter henne. ”Vad tog det åt henne?” sa Theo och skakade på huvudet samtidigt som han såg på Ramona. ”Theo… Det är något som inte stämmer här”, sa Ramona. ”Vart tror du egentligen vi har kommit? Vi var i Florens på semester. Nu har vi förflyttats i tiden. Vi brukar alltid komma till något hemskt. Vad finns det för hemskt som har hänt Florens? Om det nu är där vi fortfarande är? Och varför är hon så rädd för oss?” ”Hon pratade om döden”, sa Theo. ”Människorna vi såg ute på stan, de såg lidande ut, de sjöng sorgsna sånger. Kanske var det ett begravningståg vi sprang förbi.

Minette är svartklädd, sorgens färg. Det kanske är någon släkting till Minette som har dött. Vi kanske har brutit någon sed de har i samband med begravning, eller något sådant!”

I trappan ovanför dem stod Minette tryckt mot väggen och lyssnade på vartenda ord de sa. Orden fördes tydligt uppåt på grund av akustiken i hallen. Tidigare hade Minette varit irriterad över att ljudet fördes upp genom trapphallen. Det hade varit svårt att prata med någon när man befann sig i trappan eller hallen, utan att hela huset hörde det. Nu var hon glad för att ljudet fördes uppför trappan till henne, nu kunde hon höra allt de sa.

Men vad pratade de om? De verkade ju inte alls veta 20

något om den farsot som hade drabbat staden! Och vad var det för prat om att resa i tiden…? Det kunde man inte. Det var till och med svårt att ta sig till närmsta stad i dessa tider. Och om man kom dit… då blev man inte insläppt!

Theo lät rar. Ramona verkade också snäll. Och båda var så oförstående… Vågade hon gå ned till dem igen?

Ja, varför inte. Om de hade smittan, då var hon smittad.

Hon hade redan rört vid dem.

Minette blundade och bet sig i läppen. Hon ångrade sin dumdristighet att dra in Theo och Ramona i huset.

Men gjort var gjort. Och vad var det som sa att just hon skulle överleva när alla andra dog?

21