vinkel, passerade så nära akterrelingen att den svedde målarfärgen och träffade mitt på fartygets skorsten. Skorstenen var bepansrad för att skydda den sofistikerade radarkupolen, som var dold i den, men granaten detonerade ändå med sådan kraft att radarsystemet slogs ut. ”Jag tar det”, ropade Hali när hans bildskärm blev svart och sprang ut ur kommunikationscentralen. Brandbekämpningsmanskap och elektronikspecialister larmades automatiskt av fartygets datorer. Linda Ross, en älvlik kvinna med fräknar och gäll, nästan flickaktig röst tog smidigt över Halis arbetsstation. ”Helikoptrarna är en minut bort, chefen, och den sista bilden från radarn visade trafik på väg uppströms.” Juan förbättrade upplösningen på kamerorna som var riktade för ut. Floden var svart som olja och omgiven av kullar som såg silverfärgade ut i månskenet. Framför dem svängde just en stor färja runt en krök. Färjan hade tre däck och bred för, men det som fångade besättningens uppmärksamhet var bilden från de infraröda kamerorna. Det översta däcket var fullt med passagerare på väg mot Matadi längre inåt land, och det såg ut att vara likadant på de andra däcken. ”Herregud, hon måste ha fem hundra personer ombord”, sa Eric. ”Och jag kan slå vad om att hon inte är klassad för att ta fler än två hundra”, svarade Cabrillo. ”Håll henne på vår babordssida. Jag vill ha ’Oregon’ mellan granatgevären och den där skorven.” Stone rörde vid sina spakar och kastade ett öga på ekolodet. Djupet minskade snabbt. ”Chefen, vi har mindre än sex meter under kölen. Fem. Fyra. Tre meter.” ”Håll kursen”, sa Juan samtidigt som det kom ännu några ak-47salvor inifrån djungeln och flera granatgevär avfyrade sina projektiler lika snabbt som romerska ljus. Varje gång rebellerna fick in en träff lystes himlen upp och lastfartyget skakade, men hon fortsatte ändå rakt mot den klumpiga färjan. En projektil missade målet och det såg för ett ögonblick ut som om den skulle träffa färjan, men i sista sekunden stannade den 53
Cussler Skelettkusten.indd 53
11-03-04 10.24.26