9789113031705

PER BAUHN DILSA DEMIRBAG-STEN

Till frihetens fรถrsvar

n ulturalisme ik lt u m a iv t den norma v a ik it r k n E

ISBN 978-91-1-

www.norstedts.se

PEr Bauhn Dilsa DEmirBag-sTEn

Till frihetens fรถrsvar

tiva den norma v a k ti ri k En lismen multikultura

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten och Norstedts, Stockholm Omslag: Anna Davison Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978-91-1-303170-5

Innehåll

Kapitel 1.

Inledning: Om multikultur och multikulturalism Invandringens politisering turalismen

12

9

Den normativa multikul­

Individen och rätten till frihet

Orsakstesen och historisk utveckling tesen och rätten till frihet krati

25

21

19

17

Relativism­

Frihet och demo­

Olika kulturbegrepp

27

Kapitel 2.

Om friheten Frihet som förutsättningar för målförverkligan­ de

35

Negativa och positiva skyldigheter

ta skyldigheter

38

Indirekta skyldigheter

borgargemenskapen

43

37

Direk­

40

Med­

Det multikulturalistiska

frihetsbegreppet

48

Kapitel 3.

Multikulturalismens problem Kulturer nödvändiga för meningsfulla val? lighetsargumentet individer

59

54

pet

68

Omöj­

Problem med idén om respekt för

kulturella identiteter universalism

51

Kulturer och respekten för

65

61

Multikulturalistisk anti­

Det strukturalistiska rättvisebegrep­

En frihetlig kritik av den normativa multikul­ turalismen

78

Kapitel 4.

Multikulturalism och friheten inom minoritetskulturer Hedersrelaterat våld gen

91

85

Olikhet inför la­

Klädkoder i skolan

skärelse av småpojkar lämnas i sticket

102

religiös extremism

98

92

Halal­TV

105

Burkan

95

Om­

Interna kulturkritiker 103

Hanterandet av

De självutnämnda kulturföre­

trädarna

107

Kapitel 5.

Förlusten av medborgerlig frihet Ofrihetens återkomst

113

Ytterligare fall av konflikt

mellan yttrandefrihet och religion

120

Renässans för

blasfemilagar

125

lämpa religioner

Fallet Irland – förbud mot att föro­

125

ning mot ”religiöst hat”

Fallet Storbritannien – lagstift­ 127

Fallet Norge – om att be­

skära yttrandefriheten av hänsyn till religion 129 diskrimineringslagstiftning

Om

134

Kapitel 6.

Refeodaliseringen av samhället Kollektiva eller individuella kompensationsrättighe­ ter?

153

Kravet på religiösa särrättigheter

157

Integrationsargumentet för särlagstiftning och dess tillkortakommanden

160

Den politiska gemenskapen

som byte

165

Slutord:

Till försvar för frihetens kultur 171

Register

175

Kapitel 1.

Inledning: Om multikultur och multikulturalism De senaste tjugo åren har migrations- och integrationspolitiken flyttats upp på den politiska agendan i västeuropeiska länder. Invandringen och dess faktiska och tänkbara konsekvenser analyseras och debatteras allt mer intensivt på våra ledar- och kultursidor. I centrum för diskussionen står det multikulturella samhället som ett löfte eller som ett hot, beroende på debattörernas utgångspunkter.

Nu är ju inte migration precis någon nyhet för Västeuropa. Arbetskraftsinvandring har förekommit under hela efterkrigstiden.

Invandringen var till exempel en förutsättning för den svenska industrins expansion och därmed indirekt för det svenska välfärdssamhällets utbyggnad.

Invandringens politisering

Invandrare från Jugoslavien, Grekland, Italien och Turkiet var med och byggde den svenska välfärden. Detta skedde utan några större skälvningar i det politiska systemet. Vid den här tiden ± på 1950- och 1960-talen ± hade inte ord som ”integration” och ”kulturell identitet” den framträdande roll som de senare skulle få i 9

den politiska debatten. De nyanlända invandrarna fick de mest grundläggande behoven tillgodosedda ± arbete, bostad och skola för barnen. Resten fick de klara själva.

Posten som invandrarminister i den svenska regeringen kom under 1970-talet att läggas under arbetsmarknadsdepartementet, vilket ger en fingervisning om hur man såg på de nyanlända. Invandrare var i Sverige för att arbeta.

Efter det kalla krigets slut kom bilden att förändras ± av invandringen såväl som av den politiska diskussionen kring invandrarna.

I stället för arbetskraftsinvandring, så fick man nu i Västeuropa, och inte minst i Sverige, en flyktinginvandring från sönderfallande stater som Jugoslavien och Somalia, och från krigshärdar och diktaturer som Irak och Iran. Detta sker samtidigt som de västeuropeiska ekonomierna genomgår en serie kriser och gamla industrier försvinner utan att omedelbart ersättas av nya arbetsgivare.

För grupper på högerkanten var detta ett gyllene tillfälle att hävda sitt gamla paradnummer om den hotade nationen. Det fanns inte längre något självklart samband mellan tillflödet av flyktingar och vinster för samhällsekonomin i stort. Man kunde spela på oron hos de medborgare som såg sin egen vardag hotad av arbetslöshet och höjda räntor, och som nu misstänkte att de dessutom skulle få betala notan för de nyanlända.

Men även vänstern utnyttjade situationen till sin fördel. Just när industrisamhället verkade packa ihop och arbetarklassen inte längre kunde förväntas utgöra en växande politisk kraft att räkna med, så dyker det upp en ny underprivilegierad grupp att ta sig an, nämligen flyktingar och invandrare. Den postmarxistiska retoriken var tillräckligt influerad av postkoloniala teorier för att snabbt kunna ställa om till att föra ”Den marginaliserade andres” talan. Dessa flyktingar kunde, åtminstone med lite ansträngning, utmålas som globala offer för västerländsk imperialism, och att 10

föra deras talan kunde ses som en logisk fortsättning på en klassisk vänsterlinje om kamp mot strukturella orättvisor.

För den extrema högern såväl som för den extrema vänstern innebar tiden efter det kalla kriget en hel del strategiska omprövningar av det ideologiska budskapet. För den yttersta högern handlade det inte längre bara om att försvara den egna nationen, utan också om att försvara vad man såg som västerländsk kultur.

Här föll det sig naturligt att se muslimerna som den stora faran.

De representerade det icke-kristna Österlandet, och islam hade tillräckligt anseende som en kompromisslös och stridbar religion för att kunna utgöra ett trovärdigt hot.

För den yttersta vänstern handlade det i stället om att ge upp den universalism och förnuftstro som hade förknippats med en äldre generation av marxister och ersätta dessa byggstenar med identitetspolitik och kulturrelativism. Man kom att uttrycka sympati för militanta islamistiska rörelser, som med sina våldsdåd mot vänsterns gamla hatobjekt Israel och USA levde upp till maximen ”Min fiendes fiende är min vän”. På hemmaplan utvecklade man en retorik kring ”islamofobi” och ”hatet mot muslimer”.

Det handlade inte längre om att ställa förnuft och utveckling mot reaktionära religioner. När Hamas och Hizbollah är de nya allierade, så duger det inte längre med tal om religion som ”opium för folket”. Problemet med muslimska invandrares utanförskap kom allt oftare att beskrivas som en fråga om att ändra samhällets syn på religionen islam.

Intressant nog kommer alltså muslimerna och islam i blickfånget för såväl högern som vänstern. Och i båda fallen blir muslimerna föremål för en kollektivisering. De blir på en gång demoniserade och idealiserade, och upphör att vara människor med individuella drag och individuella förhållningssätt till sin tro och till samhället.

11

Den normativa multikulturalismen

Parallellt med höger- och vänsterextrema gruppers utnyttjande av invandrarna för sina egna strategiska syften, har flera västerländska regeringar efter det kalla krigets slut försökt att manövrera sig fram till en politisk modell som man ser som funktionell för ett multikulturellt samhälle. Bakgrunden har i många fall varit en ärlig vilja att göra gott och rätt. Men det hindrar inte att det finns anledning att kritisera resultatet.

Dels har det handlat om att kompensera nationella minoriteter för gångna tiders mer eller mindre omfattande övergrepp. Dels har det handlat om att skydda invandrade grupper från diskriminering, rasism och olika typer av hatbrott. En övergripande målsättning har dessutom varit att ge grupper som i det förflutna varit missgynnade med avseende på inflytande en större delaktighet i samhället. Eftersom nationella minoriteter och invandrade grupper har varit utsatta för rasism och diskriminering på grund av sin etniska eller religiösa identitet, så har man sett det som rimligt att den förda politiken ska ta hänsyn till just sådana kulturella identitetsfaktorer. Denna politiska modell brukar kallas multikulturalism.

Här ska emellertid genast göras ett förtydligande. Det finns nämligen två olika betydelser av multikulturalism.

Först har vi den deskriptiva betydelsen, där multikulturalism helt enkelt innebär att man bejakar påståendet att det i ett enskilt samhälle finns flera olika kulturer. Deskriptiv multikulturalism handlar bara om en beskrivning av verkligheten. Denna beskrivning kan vara sann eller falsk, men i det här sammanhanget förekommer ingen värdering av om det är bra eller dåligt, rätt eller fel, att samhället är multikulturellt. Den deskriptiva multikulturalismen hävdar heller inte att det finns någon koppling mellan kultur och moraliska eller politiska rättigheter.

12

Annorlunda är det med den normativa multikulturalismen, som knyter samman påståenden om kulturell tillhörighet och kulturell identitet med antaganden om moraliska rättigheter och skyldigheter. Den normativa multikulturalismen hävdar att alla kulturer är lika mycket värda och att det bör råda jämlikhet mellan kulturer. Som en följd av detta normativa antagande menar man vidare att medlemmarna i minoritetskulturer bör ges särskilda rättigheter, eller särskilda undantag från skyldigheter, som inte tillkommer andra medborgare i det omgivande samhället.

Man vill också att samhällets lagstiftning i allmänhet tar hänsyn till kulturella minoriteters behov, intressen och vilja att bevara sin identitet. Härigenom ska minoritetskulturer kunna skyddas mot majoritetskulturens försök att assimilera dem, och också kompenseras för tidigare rasism och diskriminering.1 Man kan alltså vara en deskriptiv multikulturalist utan att vara en normativ multikulturalist. Det är man till exempel om man anser att ett samhälle består av flera olika kulturer, utan att därför dra några slutsatser om vilka rättigheter och skyldigheter de olika kulturernas medlemmar ska ha. I fortsättningen är det, när vi talar om multikulturalism och där inget annat sägs, den normativa versionen som avses.

I denna bok kommer vi att kritisera den normativa multikulturalismen. Vi avvisar tanken att medborgerliga rättigheter och skyldigheter ska bestämmas av kulturell identitet. Den jämlikhet i rättigheter och skyldigheter som bör eftersträvas är en jämlikhet mellan individer och medborgare, inte mellan kulturellt definie1

För distinktionen mellan deskriptiv och normativ multikulturalism, se Per Bauhn, ”Normative Multiculturalism, Communal Goods, and Individual Rights”, i Per Bauhn, Christer Lindberg och Svante Lundberg, Multiculturalism and Nationhood in Canada, Lund University Press, 1995, s. 86±8 7.

13

rade kollektiv. Detta innebär emellertid inte att vi ställer oss avvisande till multikulturella samhällen i sig. Tvärtom.

Ett multikulturellt samhälle kan och bör vara ett tecken på frihet och öppenhet. Hit söker sig människor från olika delar av världen för att genom eget arbete förbättra sin lott och ge sina barn en bättre start i livet. I ett sådant samhälle, med ett rikt utbud av kulturella värdesystem, erbjuds alla medborgare ett flertal alternativa förebilder för ett gott liv och en repertoar av livsstilar att hämta inspiration ur. Förekomsten av flera kulturer i ett samhälle kan också signalera ett tolerant klimat, utan krav på konformism och anpasslighet. För att ett multikulturellt samhälle verkligen ska ha denna karaktär fordras dock att det håller sig med lagar och regelverk som skyddar alla medborgares lika rätt till frihet, inklusive friheten att ifrågasätta och lämna kulturer.

Ett multikulturellt samhälle som fungerar på sådana premisser ser vi närmast som ett ideal. Ett normativt multikulturalistiskt samhälle är däremot något helt annat. I ett sådant samhälle gäller inte idealet om alla medborgares lika rätt till frihet. Här är det i stället jämlikhet mellan kulturer som premieras. Som en följd av denna målsättning kan olika grupper av individer ges olika legala rättigheter beroende på deras kulturella tillhörighet. Vissa grupper av medborgare kan också kräva undantag från regler som alla andra medborgare är skyldiga att respektera med hänvisning till att dessa regler är oförenliga med deras kulturella identitet.

Kravet på respekt för kulturers lika värde snarare än för individers lika rättigheter kan också ligga till grund för inskränkningar i friheten att kritisera kulturella normer och värderingar. Detta gäller inte minst om kritiken kommer från personer utanför minoritetskulturerna och riktas mot dessa kulturers normer och värderingar, och om den framförs på ett sätt som får företrädare för minoritetskulturerna att känna sig kränkta. En medborgerlig 14

rätt till yttrandefrihet kan här komma att underordnas en generös tolkning av till exempel religionsfriheten.

Men även inom minoritetskulturerna kan friheten komma i kläm, om dessa kulturer beviljas undantag från den lagstiftning som garanterar övriga medborgares lika rättigheter. Om man låter religion och tradition grunda undantag från generella rättigheter, så innebär det att religion och tradition i motsvarande grad sätter gränser för individens frihet inom minoritetskulturen. Om majoritetskulturen, utifrån multikulturalistiska hänsynstaganden, avhänder sig rätten att lägga sig i minoritetskulturernas inre angelägenheter, så kan den inte heller garantera medlemmarna i dessa kulturer deras rätt till frihet.

En multikulturalistisk politik förstärker skillnaderna mellan kulturella grupper och premierar dem som vill främja kulturella särintressen på samhällsgemenskapens bekostnad. I förlängningen kan en sådan politik erodera den övergripande solidaritet medborgare emellan som håller samman samhällsgemenskapen.

I stället uppmuntras kulturella grupper att se till sina egna identitetsrelaterade intressen. När det omgivande samhället visar att man hellre vänder sig till grupper än till individer, så motiveras också enskilda medlemmar i minoritetsgrupper att definiera sig i termer av en kollektiv kultur.

Man bör även tänka sig möjligheten att medlemmar i majoritetskulturen, som känner sig provocerade av en politik som förefaller att ensidigt gynna medlemmar i minoritetskulturer, låter sig attraheras av etnonationalistiska grupper som lovar dem en identitetspolitik på deras egna villkor. Så polariseras samhället utefter kulturella skiljelinjer och övergår från att vara ett gemensamt projekt och ansvarsområde till att bli ett byte för identitetsmedvetna och bakåtsträvande grupper att slåss om.

Multikulturalismen och främlingsfientligheten är på ett in15

tressant sätt varandras spegelbilder. Medan multikulturalismen vill att särskilda hänsyn ska tas till grupper på grund av deras kulturella bakgrund, så vill de främlingsfientliga rörelserna kasta ut samma grupper, också på grund av deras kulturella bakgrund.

Men båda tankemodellerna innebär att man reducerar individer till bärare av gruppidentiteter, och att man vill ge eller beröva individer rättigheter på grund av deras kulturella eller religiösa bakgrund.

Vi vill i stället se individer som aktörer och skapare av kultur, inte bara som mottagare och bärare av en kulturell identitet. Individens och medborgarens rätt till frihet anger också ramarna för ett samhälle där medlemmarna ser som sin uppgift att ta ansvar för en gemensam framtid, snarare än att klamra sig fast vid ett särskiljande förflutet.

En sådan samhällsgemenskap ser inte som sin uppgift att vare sig uppmuntra eller motverka sina medlemmars utövande av deras kultur eller religion. Staten ska inte tjäna Gud eller traditionen, utan sina medborgare ± och den ska tjäna alla medborgare i lika grad. Ett samhälle som har individens och medborgarens frihet som överordnad ledstjärna är heller inte ute efter att likrikta människor. Tvärtom. Den medborgerliga friheten syftar till att ge människor bästa möjliga förutsättningar att skapa sig ett gott och meningsfullt liv efter eget huvud. Däremot kommer samhället inte att acceptera att religiösa eller kulturella grupper med hot, tvång eller våld söker påtvinga individer, inom eller utanför grupperna, ett visst sätt att leva. Ur ett frihetligt perspektiv är likriktning inte bättre bara för att det är minoriteter, och inte staten, som står för den.

16