28
göring
heter av fångarna. Åtskilliga av dem behövde tuktas, ansåg Andrus, eftersom de inte kunde glömma sin tidigare ställning, utan fortfarande verkade tro att de var mäktiga ministrar och viktiga fältmarskalkar, vana att befalla och bli behandlade därefter. Förhörsledarna som arbetade i lägret var dock kritiska mot Andrus attityd, som knappast underlättade deras ansträngningar att få fångarna att prata. Mellan Göring och Andrus skar det sig genast och Göring kallade föraktfullt kommendanten för ”brandkårsöversten” på grund av dennes skinande blanka hjälm.27 Kudde tilläts han inte använda på natten och efter en och en halv vecka i Mondorf blev han även av med sin betjänt. När han hade kommit fram till att det hjälpte föga att klaga på den förödmjukande behandlingen fann han sig i situationen och utstod med stoiskt lugn förhållandena långt bättre än många av sina medfångar. Hans galghumor övergav honom aldrig i detta läge. När han exempelvis fick klart för sig att den förnäme ungerske riksföreståndaren Nicholas Horthy också befann sig i lägret och tvingades äta den amerikanska arméns vanliga soldatranson som alla andra, skrockade han förtjust: ”Jag skulle gärna ha velat se Horthys min när ni serverade honom det här! Jag har ätit soldatransoner hela mitt liv. Men den där figuren fick cordon bleu-rätter redan som barn. Blev han grön i ansiktet vid åsynen av det här?”28 Trots sin hårda attityd var Andrus i grund och botten en hygglig man, vilken oavsett sina personliga känslor för fångarna, ville få dem i bästa möjliga fysiska och psykiska skick inför rättegången. Han gav därför bland annat order om att Görings morfinmissbruk skulle stävjas och satte honom på diet för att minska hans midjemått. ”När Göring kom till mig i Mondorf, var han en fånigt leende slusk med två resväskor fulla av kodeintabletter. Jag trodde han var en knarkhandlare. Men vi vande honom av med drogen och gjorde en man av honom”, skröt Andrus senare.29 Underrättelseofficeren och psykiatern Douglas M. Kelley kunde dock fastställa att påståendena om Görings morfinmissbruk inte helt stämde överens med verkligheten. Senare tog major Kelley åt sig äran för att ha avvant Göring från pillren, men det arbetet hade redan inletts av en tysk läkare i lägret före hans ankomst till Mondorf. Kelley var dock överraskad över att pillrens verkan var så svag. ”I själva verket innehöll dessa små tabletter bara en liten mängd kodein och 100 stycken, Görings genomsnittliga dagsdos, var lika med 190–250 milligram morfin. Detta är inte någon ovanligt stor dos. Det var inte tillräckligt