Av Kristina Ohlsson: Askungar 2009 Tusenskönor 2010 Änglavakter 2011 Paradisoffer 2012 Davidsstjärnor 2013 Den bekymrade byråkraten 2014 Lotus blues 2014 Mios blues 2015 Sjuka själar 2016 På Lilla Piratförlaget: Glasbarnen 2013 Silverpojken 2014 Stenänglar 2015 Mysteriet på Hester Hill 2015 Zombiefeber 2016 Det magiska hjärtat 2016
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0505-6 © Kristina Ohlsson 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild: Eva Lindblad, 1001bild.se Tryckt hos Bookwell i Finland, 2017
Den förste mannen: Testamentet
A
l l a d e s s a b e s l u t . Under sina sista månader i livet var det detta han skulle tänka på mest av allt. Alla frågor som förtjänade ett svar, alla svar som i sin tur var beslut. Om hur han ville leva, om hur han ville dö. Och vilka hemligheter han ville dela med sig av och hur många han skulle ta med sig i graven. Hon förtjänade att få veta. Det var hans fasta övertygelse. Däremot var han mindre säker på om hon verkligen behövde få veta vad han dolt i alla år medan han fortfarande var i livet. Han trodde att deras förhållande skulle må bäst av att han fortsatte tiga. Tiden var så knapp och han hade så mycket kvar att göra. För att använda ett slitet uttryck: det hade blivit dags för honom att betala för gamla synder. Så en regnig förmiddag i april satte han sig vid sitt skrivbord och skrev det viktigaste brevet han författat under hela sin livstid. Varje ord måste väljas med största omsorg, varje mening måste finslipas till det yttersta. När han var klar läste han igenom texten fler gånger än han i efterhand kunde räkna till. Till sist kände han sig nöjd. Eller inte nöjd, mer uppgiven. Bättre än så här skulle det inte bli. Och han skulle aldrig få veta hur hon reagerade när hon fick reda på vad han gjort. Utmattad reste han sig upp. Han behövde äta lunch, vila, ta en promenad. Han behövde komma bort. Men med ens kom ångesten och oron över honom. Han satte sig ner. Igen, tänkte han. Jag måste läsa brevet igen. Och så gjorde han det.
11
Älskade, Det har nu gått en tid sedan vi fick det värsta av besked. När du läser det här är jag borta. Min dödsdag är bestämd och det datumet är känt för oss båda. Det är obegripligt – går inte att ta in – att jag sitter här och skriver, och samtidigt vet att min tid är utmätt. Det har den, för all del, alltid varit, även om vi människor ofta slarvar och tror att döden är för andra och inte för oss själva. Som om det fanns ett tredje alternativ någonstans mittemellan det eviga livet och den eviga vilan. Som om man kunde komma och gå som man ville genom porten som skiljer de levande från de döda. Tro mig, det gör det inte. Kanske förtjänar jag inte bättre än så här. Kanske är det till och med rättvist att just jag rycks bort tidigare än vi båda hade önskat. Det är därför jag skriver det här brevet. För att jag är så rädd att jag förtjänar den död jag har framför mig. Du förstår, jag gjorde något så erbarmligt dumt för ett antal år sedan. Minns du när vår dotter var nyfödd och jag fortfarande var skadad efter bilolyckan? Naturligtvis minns du det, det var en vidrig tid. Säkert minns du också tabletterna jag åt, hur vi skrattade åt att de var tillräckligt starka för att söva en häst. Gud vet att jag behövde dem för att få vardagen att fungera, för att vinna tillbaka orken och kroppen. Men det var som du sa – jag blev inte klar i skallen och blicken förrän värken försvunnit och jag frigjort mig från morfinet.
12
En enda gång slarvade jag. En enda gång. Men det räckte för att ödelägga en annan människas liv. Det var en tisdag. Följande skedde: Jag satte mig i bilen och körde till Uppsala för att träffa min chef i samband med en middag som skulle hållas senare under kvällen. Trots att jag var sjukskriven, trots att jag hade problem med att röra mig. Och trots att mina sinnen inte var klara på grund av alla tabletter. För det har jag aldrig förlåtit mig själv. Jag skulle inte ha kört den kvällen. Jag skulle ha tagit tåget. Men det gjorde jag alltså inte. Och jag körde på en annan människa. Jo, du läste rätt. Det är förfärligt och alldeles jävla omöjligt att göra ogjort. Ljudet när hon flög upp på motorhuven, när hennes huvud dunkade i vindrutan. Och sedan den fullkomligt bisarra synen av hur hon på kortare tid än tre sekunder låg livlös på vägen bakom bilen. Jag minns hur jag stirrade i backspegeln, att jag inte kunde förstå hur hon hamnat där. Allting annat förstod jag dock alldeles för väl. Antingen stannade jag och tog ansvar för vad jag gjort och då skulle livet vara över. Kanske skulle jag till och med förlora dig och vårt barn. Eller också körde jag vidare och låtsades som om ingenting hade hänt. Jag tittade mig omkring, såg inte en människa. Inga vittnen, bara stillhet. Så jag valde det senare. Jag lämnade henne där på vägen. Tänkte att ett sådant här beslut fattar man bara en enda gång och utan ångerrätt. Jag minns inte vilka tankar som for genom skallen när bilen började rulla, sannolikt inte så många. Men skulden och skammen satte sig i ryggmärgen och det har inte gått en dag sedan dess som jag inte kämpat med minnet av vad jag gjorde. Tidningarna skrev förstås om det och i smyg följde jag hur det gick för kvinnan jag kört på. Hon överlevde nämligen, till min stora förvåning. Eller överlevde – allt det som en gång var hon var borta. Vi gör ju tyvärr så – räddar människor till vilket pris som helst. Vid det här laget är du säkert väldigt chockad. Säkert klandrar du mig för min feghet, undrar vad i helvete jag tänkte på. Mig själv, är väl
13
det korta svaret. Och dig och vår dotter och senare även vår son. Och så förblev det fram till för några månader sedan. Du vet, då när allt förändrades. När allt brast och jag fick veta något om min död som jag inte ens kunnat ana. Då bestämde jag mig för att det var dags att ta ansvar för det som en gång gått åt helvete. Att sona mitt brott. Så det har jag gjort. Jag har försökt kompensera mitt offer. Åtminstone så långt det går. I den processen är jag rädd att jag ofrånkomligen har lämnat spår efter mig. Det är därför jag skriver det här brevet, för jag tror att det finns en risk för att polisen återigen ska börja gräva i olyckan som jag orsakade och faktiskt hitta mig. Hitta mig och konstatera att jag är död. Och det är naturligtvis inte så du ska få veta vad jag gjort. Du ska få det direkt från mig. Jag körde på en ung kvinna och lämnade henne på vägen utan att hjälpa henne. Fler än jag har gjort liknande saker, betett sig som ett as och sedan smitit undan allt ansvar. Jag vill inte att du minns mig så, som en sådan som smet. Därför vill jag berätta att jag är annorlunda än andra smitare. Jag försöker nämligen ta ansvar, trots alla år som gått. Som en författare en gång sa: Jag ställer allt tillrätta. Mer är jag rädd att jag inte kan åstadkomma. Älskar dig över allting annat.
14
Den andre mannen: Huset
S
a m t i d i g t s o m m a n n e n som visste när han skulle dö undertecknade sin skriftliga bekännelse, stod en annan man och betraktade ett hus som egentligen mer var att likna vid en hemlighet. Luften var kall och hög, kliade i luftrören när han andades in. Aprilvädret var ombytligt. Det här skulle bli bra. Mycket bra. Huset hade byggts av händer så diskreta att nästan ingen visste att det fanns. Nästan ingen. Det var gott nog för mannen som vände sig till kvinnan som stod vid hans sida. – Skulle jag kunna få se hur det ser ut invändigt också? sa han. – Självklart, sa hon. Mannen såg sig omkring. Tomten kring huset var väl tilltagen, och där tomten tog slut öppnade sig ett mindre fält. Sedan fanns det bara skog så långt ögat kunde nå. Perfekt, tänkte han. Kvinnan låste upp ytterdörren och höll upp den för honom. – Huset byggdes för knappt fem år sedan. Det finns inget kriminellt i hur det uppfördes, men vi var väldigt noga med att så lite som möjligt av bygget skulle bli känt. Huset är inte anslutet till kommunalt vatten och avlopp. Vi har borrat egen brunn och använder toalett med septiktank som vi själva tömmer. Och så har vi egen elförsörjning. Vi har ett eget elverk, ett dieselaggregat. – Jag förstår, sa mannen men det gjorde han egentligen inte alls. Att det kunde finnas ställen som detta. Det fick honom att häpna.
15
Dessutom kände han sig inte så lite naiv. Var det så här det kändes när tiden gick ifrån en? Eller var det helt enkelt så att det här huset var en konsekvens av ett samhälle som bara blev kallare och kallare? Han visste ju vilka byggherrarna bakom husprojektet var, visste hur deras historia sett ut. När han klev in i huset kände han på ytterdörren. Den var tjockare än en vanlig dörr, verkade väga ett ton. Kvinnan blev nöjd. – Både fönster och dörrar ska tåla beskjutning, sa hon. Glasen är specialbeställda från en leverantör i Tyskland och har en hållfasthet som ska tåla så mycket som dussintals slag med hammare eller annat tillhygge innan de ger efter. – Låter som fönstren som sitter i Ovala rummet, sa mannen. Hans sällskap skrattade till. – Vi hade faktiskt Vita huset i tankarna när vi designade den här bunkern. Jag tycker vi kom hyfsat långt i våra ansträngningar. Mannen höjde på ett ögonbryn. – Bunkern? sa han. – Så att ingen glömmer bort att det inte är ett vanligt hus. Förstummad gick han från rum till rum. Pulsen steg, han hade inte i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig att det fanns en så enkel lösning på hans problem. Huset var perfekt, varken mer eller mindre. – Hur länge får jag hyra det? sa han. Han kunde inte hjälpa att rösten blivit hes. – Det är ledigt i minst ett halvår. Tror du att det är tillräckligt? Han blev oväntat tveksam. – Jag vet inte, sa han. Du förstår, jag behöver inte huset omgående utan först senare i vår. När min dotter kommer hem från sin utlandsvistelse. Kvinnan lade en hand på hans axel. – Jag hörde vad du råkat ut för, sa hon. En fruktansvärd historia.
16
Solen sken in genom ett av fönstren. Man kunde tydligt se hur ljusstyrkan påverkades av tjockleken på glaset. – Ja, sa mannen som skulle hyra huset. Det är en fruktansvärd historia. Men mer för min dotter och hennes familj än mig. Det skulle vara fantastiskt om de äntligen kunde få en fristad. Jag menar, de kan ju inte gömma sig utomlands för evigt. Kvinnan sträckte på sig. – Det får de garanterat här, sa hon. Här kan ingen hitta dem. Så om deras situation inte förändrats till dess att de kommer hem… – Det kommer den inte att ha gjort. – … så är de välkomna hit. Mannen som skulle hyra huset unnade sig ett leende. – Utmärkt, sa han. Utmärkt.
17
Den tredje mannen: Tomheten
O
c h s å va r det den tredje mannen. Han som varken kände något behov av att bekänna sina synder eller av att hitta en fristad åt någon som stod honom nära. Mannen som förlorat så mycket att han inte längre var sig lik. Han satt på sitt arbetsrum och tittade tyst in i väggen. Han reagerade inte när hans chef gick förbi hans dörr och hejdade sig mitt i ett steg. – Men sitter du här, sa han. Jag trodde du var ledig. Det hördes att han inte tyckte om vad han såg. Och ledig var inte rätt ord i sammanhanget. – Jag hade några saker jag var tvungen att fixa. Hans chef dröjde sig kvar. – Vet du, jag märker ju att du inte mår så bra, sa han. Rösten var mjuk och viljan att göra gott var stor. – Det är lugnt, jag vill bara inte vara hemma hela tiden. Hans chef harklade sig generat. – Du behöver ett break, du funkar inte här just nu. – Ursäkta? Chefen såg besvärad ut. Mer än besvärad. – Det funkar inte att du snedtänder på allt och alla, sa han lågt. Din attityd, din obalans, det här går inte längre. Det var därför vi kom på det här med sjukskrivning. Det blev tyst.
18
Så var det sagt. Det som han väntat på så länge. Han var inte välkommen, han fick inte vara kvar. – Stick, sa han. Stick. Jag vill inte ha någon jävla sjukskrivning. Hans chef backade ett steg, men inte mer. – Jag vill att du lämnar oss redan idag, sa han. Jag har gett dig fler chanser än du förtjänar. Chefen gick därifrån med tveksamma steg. Han skulle få vara i fred nu, det visste han. Ingen jävel vågade sig nära en man i sorg, och absolut inte en man som dessutom var kränkt. Ingen av hans polare, ingen av hans kollegor. För de visste inte vad de skulle säga. Det var inget som han klandrade dem för, han hade själv svårt att sätta ord på vad han nu gick igenom. Och hur svårt måste det då inte vara för någon annan? Timmarna passerade alldeles för långsamt. Han satt kvar och fortsatte titta in i väggen. Det var så han såg ut när han tänkte. Chefen hade bett honom gå på dagen men inte gett honom något klockslag. En idé höll på att ta form och han ville utveckla den i stillhet. Mycket hade han slarvat med men det här bara måste bli rätt. Inte enbart för hans egen skull, utan för så många andras. Alla de där som inte förmådde ge sig själva upprättelse, alla de där som övergivits. Tid hade blivit något han både hade för mycket och för lite av. Just den här dagen var det för mycket. Men till sist kom kvällen och då måste han gå hem. Hem till det som kallades för livet, hem till det som kändes så tomt, så ödelagt. Det går aldrig att göra bra igen, tänkte han. Men jag kan göra det bättre. Och så reste han sig upp och lämnade sitt arbetsrum.
19
Förhör med Alex Recht, 6 september 2016
Närvarande: förhörsledare 1 (F1), förhörsledare 2 (F2),
kriminalkommissarie Alex Recht (Recht) F1:
Tack för att du hade tid att ses idag. Vi har förstått att du ska på begravning imorgon? Recht: Ja, det stämmer. F2: Måste kännas tungt. Recht: Uppriktigt sagt känns det för jävligt. F2: Saknar du henne? F1:
(tystnad)
Vi vet att du och Fredrika… Alltså, om du inte orkar prata om henne nu får vi försöka lösa det på något sätt. Vi fattar att du är under press, men vi måste likväl genomföra det här samtalet. En kollega står anklagad för brott och vi måste prata med någon som var med från början. Recht: Då får ni snacka med någon annan. För jag var inte med från början. Det var ingen av oss. F2: Hur menar du? Recht: Jag menar att vi var blinda för vad den här historien handlade om. Jag menar att det hade underlättat om vi förstått vissa grundläggande omständigheter. Som till exempel hur många offer vi skulle få se och i vilken ordning dessa människor bragts om livet. (tystnad)
21
F1:
Ok, men då tar vi och låter det vara utgångspunkten för vår diskussion. Vem var det första mordoffret? (tystnad)
Recht: En man som var som vi andra. F2: Förlåt? Recht: Jag sa en man som vi andra. En man som inte var mer än människa.
22