Page 1

Sociala medier – vetenskapliga perspektiv

Tobias Olsson (red.)


Författare Tobias Olsson (red.) är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Sedan 1990-talet har han bedrivit forskning och undervisat på universitetskurser om internets sociala, kulturella och politiska betydelse. Magnus Andersson är docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Hans forskning tar sin utgångspunkt i relationen mellan mediering, vardagsliv och rumslighet med publiceringar i tidskrifter som European Journal of Cultural Studies och Crossings: Journal of Migration and Culture. Härutöver är Magnus bland annat författare tillsammans med André Jansson till monografin Landsbygdens globalisering (2012). Marie Cronqvist är docent och universitetslektor i mediehistoria och journalistik. Hon ägnar sig i sin forskning i huvudsak åt kalla krigets kultur, medier och minne samt transnationell radio och television. Joanna Doona är filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Hennes avhandling handlar om betydelsen av unga medborgares intresse för politisk satir, och hennes forskning och undervisning fokuserar på mediepubliker, populärkultur och politisk kommunikation. Erik Edoff är filosofie doktor i mediehistoria vid Lunds universitet. Han disputerade 2016 på en avhandling om boulevardpressen och det lokala mediesystemet i Stockholm under slutet av 1800-talet. I pågående forskningsprojekt intresserar sig Erik för 1800-talets mediala geografier relaterade till tidningsmannaroller respektive nationsformering. Mia-Marie Hammarlin är docent i etnologi och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, verksam vid Institutionen för kommunikation och medier, Lunds universitet. I sin senaste bok I stormens öga (2015) undersöker hon medie­ skandalen som kulturellt fenomen. Ett pågående projekt behandlar kungaskandaler i ett historiskt perspektiv.


Ola Isaksson är universitetsadjunkt vid journalistutbildningen på Lunds universitet och arbetar också som frilansjournalist med särskilt fokus på ekonomi och entreprenörskap, både i Sverige och på global nivå. Han har arbetat vid flera tidningsredaktioner i Sverige och är även medgrundare till ett coworkingkontor i Lund för egenföretagare inom mediebranschen. Charlie Järpvall är filosofie doktor i mediehistoria vid Lunds universitet. Han disputerade hösten 2016 på en avhandling om kontorspapper som medium. Hans forskning är inriktad på medieringsfrågor kopplade till information och kunskap utifrån ett historiskt och materiellt perspektiv. Patrik Lundell är professor i historia vid Mittuniversitet. Han har forskat om bland annat offentlighetsideal, mediesystem, medieinstitutioners legitimitetssträvanden och högerextrem opinionsbildning. Carolina Martínez är filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap och verksam som lärare och forskare vid Institutionen Barn–Unga–Samhälle, Malmö universitet. Carolinas forskning rör framförallt kommersialiseringen av internet med fokus på hur barn förhåller sig till reklam i digitala medier. Hennes vetenskapliga publikationer återfinns i internationella tidskrifter som Television & New Media och Nordicom Review. Andreas Mattsson är universitetsadjunkt vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. De senaste åren har han bedrivit forskning och undervisning om den digitala utvecklingen inom journalistiken i Vietnam och Indien. Andreas är också frilansjournalist och hans reportage och artiklar publiceras regel­ bundet i olika dagstidningar och magasin. Fredrik Miegel är docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för kommunikation och medier, Lunds universitet. Hans forskning handlar främst om ungdomskultur, kultursociologi och medier och medborgarkultur. Michael Rübsamen är doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lunds universitet. Han under­ visar huvudsakligen på kurser om publikstudier, populärkultur och opinions­ bildning. Michaels avhandlingsarbete behandlar celebriteters mediala värdeskapande.


Helena Sandberg är docent och universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. I sin forskning intresserar hon sig för barn och reklam, med fokus på nya former av marknadsföring i digitala medier. Under 2010–2016 ledde hon forskargruppen CAI@LU (Children Advertising and Internet at Lund University) med finansiering från Crafoordska stiftelsen och Vetenskapsrådet. Helena är en ofta anlitad expert och föredragshållare, såväl nationellt som internationellt, när det gäller frågor som rör digitala medier, barn och reklam. Fredrik Schoug är universitetslektor och studierektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet, men sedan tidigare också docent i etnologi och har undervisat i detta ämne vid lärosätena i Lund, Bergen, Växjö och Halmstad. Fredrik har publicerat böcker om sport och medier, kunskapssamhället och utbildningssystemet och verkar dessutom som wrestlingfotograf.


Innehåll Sociala medier – en introduktion

9

Tobias Olsson

1. Medierad social interaktion

21

Magnus Andersson

2. Selfiekulturen i sociala medier

37

Fredrik Schoug

3. Digital (o)moral

55

Mia-Marie Hammarlin & Fredrik Miegel

4. Sociala medier som affärsmodeller: Kritiska perspektiv

67

Carolina Martínez & Helena Sandberg

5. Sociala medier och politisk mobilisering

83

Tobias Olsson

6. Redaktionellt arbete i förändring

97

Ola Isaksson & Andreas Mattsson

7. Fankulturer i sociala medier

113

Joanna Doona & Michael Rübsamen

8. Alla/inga medier är sociala: Historiska perspektiv

127

Erik Edoff & Patrik Lundell

9. Kommunikationsdrömmar. Utvecklingen av och föreställningar om sociala medier efter 1970 Marie Cronqvist & Charlie Järpvall

139


2 Selfiekulturen i sociala medier Fredrik Schoug Under lång tid har det varit tradition att amerikanska presidenter under sina valkampanjer och eriksgator ska skaka hand med representanter av folket och pussa deras bebisar. Att döma av ett offentligt utspel den 10 februari 2016 av den dåvarande ämbetsinnehavaren Barack Obama är denna sedvana nu ett minne blott. Vid ett tal vid Hoogland Center for the Arts i Springfield,8 som därefter kom att citeras i otaliga medier, utbrast Obama: ”Folk är så upptagna av sina telefoner att de inte längre vill skaka hand med mig.” Som avgående president kunde han ta sig råd att avslöja att han hade tröttnat på allmänhetens ständiga vilja att fotograferas vid hans sida och hävdade att om människor i gemen hade haft smartphones vid tiden för hans första kandidatur 2008 kanske han aldrig ens hade ställt upp. Obamas reaktion ägde rum i ett samhälle där bilden kan sägas ha gjort ett fullständigt segertåg. Att vi lever i ett sådant mediesamhälle, där vi dagligen översköljs av fotografier och visuella intryck, har otaliga gånger noterats. Redan på 1970-talet hävdade Susan Sontag (1981/1977 s. 35) att industriella samhällen förvandlar sina invånare till ”bildnarkomaner” och i den sociologiska debatten om det postmoderna, som fördes med stor intensitet ett par decennier före de sociala mediernas genombrott, poängterades ofta att medieutbudet hade blivit så visuellt att den samtida kulturen undergått förskjutningar och förändringar. I denna anda talade exempelvis Mike Featherstone (1992 s. 270ff) om en pågående ”estetisering av vardagslivet”, och Scott Lash (1988) kontrasterade en idealtypiskt diskursiv modern sensibilitet mot en figurativ postmodern motsvarighet. Medan moderniteten, enligt Lash, innebar en rationalistisk kultur som gynnade ordet framför bilden och tenderade att distansera människor från företeelser, hade det postmoderna tillståndet genom att prioritera bilden och det visuella snarare en benägenhet att stimulera begär och passioner. Den kanske mest välkända kommentatorn av det postmoderna bildflödet, Jean Baudrillard (1983), hävdade att det verkliga och det imaginära alltmer hade kommit att blandas i en hyperrealitet av estetisk fascination och njutning, där fotografiets 8  https://twitter.com/BuzzFeedNews/status/697575134127747073 [2016-04-20]

37


Fredrik Schoug makt övertrumfade skriftens. I en värld där de flesta av våra vardagliga intryck formades via medierna hade verkligheten ersatts av bilden av verkligheten. Även om dessa diskussioner innehåller en del tidstypisk terminologi är det svårt att förneka riktigheten i sådana iakttagelser. Bara genom att jämföra en dags- eller veckotidning från 1940- eller 50-talet med dagens motsvarigheter framträder skillnaderna i öppen dager. Medan den tidens publikationer framför allt bestod av text har bildmaterialet och de layoutmässiga finesserna förvandlat dagens tidningar till ett fyrverkeri av bilder, färger och symboler i en sådan utsträckning att läsandet av ett magasin alltmer kommit att påminna om hur det är att titta på tv (Schoug 2001 s. 100). Och frågan är också om inte dessa alltmer visuella medierepresentationer genomsyrar vardagen i så stor utsträckning att de faktiskt tenderar att bli en tongivande del av vår verklighet. Många av de sociala medier som tillkommit efter dessa diskussioner är utan tvivel lika orienterade mot det visuella som massmedierna. Här är det emellertid användarna själva som står för innehållet och eftersom de mobiltelefoner som ofta används för att kommunicera via sådana plattformar dessutom innehåller kameror, som gör det möjligt att publicera sina alster i nästan samma ögonblick som de skapas, bidrar alla och envar till det gränslösa flödet av bilder. I de sociala medierna kommunicerar vi därmed i ökad utsträckning via visuella tekniker, vilket har gett upphov till en rad konventioner och stereotyper i bildspråket. Gulliga bilder av katten eller hunden laddas upp för beskådan inom bekantskapskretsen. Partnern eller barnen porträtteras i vardagliga situationer eller på semesterresor med sevärda vyer i bakgrunden. Den måltid som just ska intas förevigas och genom snapshots av fötterna från stranden eller ett spa gestaltas bilden av det goda livet. Katten, hunden, partnern, barnen, lunchen och fötterna i all ära, men frågan är om någon motivkategori slår den så kallade selfien vad gäller popularitet. I skrivande stund9 finns i varje fall över 339 miljoner uppladdade bilder på Insta­ gram försedda med hashtaggen #me, drygt 284 miljoner med #selfie, knappt 40 miljoner med #I och nära 12 miljoner med #myself, vilket totalt ger omkring 675 miljoner träffar. Ingen vet hur många otaggade selfies detta sociala medium dessutom har berikats med, men den totala siffran skulle säkerligen med bred marginal ha överstigit en miljard om det hade varit möjligt att räkna dem alla. Som jämförelse kan nämnas att taggarna #pet och #pets tillsammans med #cat eller #dog samt alla andra hashtaggar som börjar med dessa ord genererade ungefär 510 miljoner träffar, men #child, #children, #son och #daughter långt färre än så, även om man slår samman resultaten. På Facebook och Twitter saknas uppgifter om antalet taggar, men det finns knappast anledning att tro att skillnaderna skulle vara radikala. Denna lavin av visuella självrepresenta9  Närmare bestämt den 18 april 2016.

38


2. Selfiekulturen i sociala medier tioner tyder på att vanan att förse omgivningen med bilder av sig själv är en av de allra vanligaste praktikerna i sociala medier i dag. Hur kan vi förstå detta förehavande? Vilka funktioner fyller alla dessa bilder? Och varför valde folk företrädesvis andra motiv före digitaliseringen och de sociala mediernas tid?

Selfien och självporträttet Uttrycket selfie sägs ofta ha etablerats 2013, då The Oxford Dictionaries dessutom utsåg det till ”årets ord”, och åsyftar vanligtvis ett slags självporträtt av improviserad karaktär som utmärks av att fotografen självmedvetet tittar rakt in i kameran på nära håll, antingen direkt eller via en spegel. Även om själva ordet selfie är nytt har konstnärer och fotografer emellertid länge förevigat sig själva under beteckningen självporträtt och man kan därför fråga sig hur explosionen av selfies i sociala medier förhåller sig till det traditionella konstnärliga självporträttet. Psykologen John Suler (2015) skiljer mellan ”objektiva” och ”subjektiva” självporträtt. Medan objektiva självporträtt, genom att tas från ett längre avstånd, där den avbildade personen kanske dessutom tittar åt ett annat håll, ger illusion av att de har skapats av någon annan, är det i den subjektiva motsvarigheten tydligt att det är den avporträtterade personen själv som håller i kameran, antingen genom att hans eller hennes utsträckta arm syns i bild eller att den är tagen i en spegel. Konstnärliga självporträtt tenderar att vara av den förra typen och syftar ofta till att kommunicera djupare symboliska innebörder. De saknar därmed improvisatorisk karaktär och handlar snarare om att utforska det egna jaget eller att använda detta för att gestalta något allmängiltigt. Selfien tillhör snarare kategorin subjektiva självporträtt, där posen utmärks av ett självmedvetet ansiktsuttryck och det är uppenbart att fotografen och modellen är samma person. Som den indiske journalisten Tejas Harad (2014 s. 79) har påpekat, associeras självporträttet med den seriösa målarkonsten, medan selfien utgör något spontant och roligt och som av detta skäl kräver en neologism, vilken passande nog råkar vara kortare och därmed fungerar väl med Twitters begränsning till 140 tecken. En föregångare till dagens utbredda vana att ta selfies var en del av självförevigandet i den analoga världens fotoautomater, som brukade vara placerade i varu­hus eller på tågstationer och primärt var ämnade för pass- och körkortsfoton. I en tid då folk sällan bar kameran med sig till vardags lockade dessa apparater emellanåt till spontana självporträtt, inte sällan tillsammans med kamrater. Men det breda genomslaget för detta slags subjektiva självavbildningar har ändå kommit med smartphones och sociala medier. Facebook, Instagram och andra likartade plattformar har utvecklats till arkiv över den egna liv­shistorien och selfien utgör ett centralt inslag i dessa berättelser. Genom 39


Fredrik Schoug att ladda upp bilder på oss själva skapas visuella narrativ om vad vi gör, var vi befinner oss och vilka vi umgås med. Även om detta avbildande äger rum i vardagliga sammanhang utgör selfien ändå primärt ett icke-dokumentärt foto. I och med den höga graden av medvetenhet om kamerans närvaro spelar vi snarare roller i syfte att representera oss själva för omgivningen. Och till skillnad från bruket av det objektiva självporträttet som ett verktyg för utforskandet av det egna jaget och en konstnärlig uttrycksform, har floden av alla likartade subjektiva självporträtt i sociala medier, som Suler (2015 s. 179) påpekar, gjort selfien till en typ av bild utan bestående värde som ofta bara tjänar som bevis för att man har befunnit sig på en viss plats eller i en viss situation. Selfiegenren består av en rad undergenrer. En av de allra vanligaste är skönhetsselfien, där fotografen och tillika modellen försöker fånga sig från sin mest attraktiva sida, ibland med putande mun eller så kallat ”duckface”. Från gymmet tas träningsselfien, där man gärna poserar i svettigt linne omgiven av träningsredskap. De äldre praktikerna att skaka hand med politiker på kampanjturnéer och att samla autografer av kända och bemärkta personer har i dag ersatts av selfies, där man poserar tillsammans med prominenta gestalter som fotografiskt bevis på att man har träffats. På semestern tar vi reseselfies med sevärdheter i bakgrunden, kanske med mobilen på en selfiepinne som ökar avståndet mellan kamera och huvudmotiv och därmed synliggör mer av vyn i fonden. Denna praktik har blivit så utbredd att saluförandet av selfiepinnar blivit en

Figur 2.1.  Turistselfien. (Foto: Fredrik Schoug)

40


2. Selfiekulturen i sociala medier

Figur 2.2.  Selfie av ”Russia’s Spiderman” Kirill Oreshkin. (Foto: Kirill Oreshkin)

41


6 Redaktionellt arbete i förändring Ola Isaksson & Andreas Mattsson Under många decennier fungerade det lokala torget som en metafor för att ­beskriva lokaltidningens uppdrag. Runt och på torget befann sig stadens invånare. De bodde, arbetade eller handlade i några av torgens bostäder, arbetsplatser eller butiker. Företagen, å sin sida, annonserade i papperstidningen, som under den här tiden var det givna skyltfönstret för den som ville förmedla extrapriser eller bygga sitt varumärke. Sedan ett decennium tillbaka har torg runt om i hela världen flyttats från fysiska platser till internet. Samtal och diskussioner som på 1800-talet utspelade sig på kaféer, sker nu på digitala plattformar. Internet, som i Sverige runt millennieskiftet var tillgängligt med modem som blockerade telefonlinjer över hela landet, finns nu i fickan hos alla och envar. Den 1 juli 2014 hade Sverige 8 581  261 internetanvändare, vilket innebar 89,10 procent av befolkningen. När Facebook grundades år 2004 och när ­Twitter lanserades två år senare var det nog få som fullt ut kunde ana eller förstå hur detta skulle påverka medielandskap runt om i världen. Över tre miljarder personer är numera uppkopplade mot internet, varav drygt hälften använder Facebook. Detta har medfört att traditionella medieföretag, tv-stationer, dagstidningar och radio har fått sin dominans att producera nyheter utmanad. Nu kommer vårt dagliga nyhetsflöde allt oftare från helt andra aktörer, som företag, organisationer och myndigheter, med egna agendor och motiv för att sprida nyheter och information genom sociala medier. Information, oavsett om den är journalistisk eller inte, är ofta förpackad på ett sätt som vi känner igen från de traditionella medierna, som artiklar med intresseväckande rubriker, ingresser och grafik. Med andra ord, det går inte längre att dela upp ”traditionella medier” och sociala medier, eftersom de är tätt sammanlänkade. För ytterst få medieföretag skulle i dag vilja kategorisera sig som ett asocialt medium. Detta innebär dock inte att distributörerna av nyheter har slutat följa de pressetiska reglerna. Däremot har nya utmaningar uppstått i form av konkurrensen från forum och alternativa medier som tar lättare på, eller bortser från, pressetiska regler, som till exempel granskningar av källor och namnpubliceringar. 97


Ola Isaksson & Andreas Mattsson Detta kapitel kommer att diskutera hur sociala medier har påverkat journalistiken och i vilken riktning utvecklingen går.

Fler aktörer i nyhetsflödet Genom sociala medier, och genom att vi nu har tillgång till andra medier från hela världen, har vi också fått tillgång till fler nischade källor och kan på så sätt, på gott och ont, få ett alltmer nischat flöde (jfr Hammarlins & Miegels kap. i denna volym). Är jag väldigt intresserad av handboll är troligtvis mitt Facebookflöde färgat av det genom att jag ”gillar” sidor som på olika sätt har med mitt intresse att göra. Troligtvis har jag flera vänner som också har liknande intressen, vilket gör att jag också genom dem får tips på artiklar, sajter och evenemang som intresserar mig. Har jag en tydlig politisk inriktning kommer mitt flöde med största sannolikhet att präglas av artiklar som på olika sätt förstärker min övertygelse. Däremot finns det en risk att artiklar som kan bredda mitt perspektiv, få mig att se saker ur nya perspektiv, inte tränger igenom på samma sätt som när jag läser en tryckt dagstidning som ofta strävar efter en bred mix av nyheter och röster. I stället har användarna fått makten genom kommentarer och delningar. På exempelvis Facebook och Google styrs innehållet av alltmer avancerade algoritmer som bestämmer hur artiklar och annat innehåll syns i våra flöden. Samtidigt har mediebranschens brutna dominans också inneburit att den elitcentrering som traditionellt funnits i medier inte längre syns på samma sätt. Detta har liknats vid en demokratisering, där enskilda användare får ett större inlyftande över nyhetsagendan. Diskussionen om dessa så kallade filterbubblor utgör samtidigt en demo­ kratisk uppgift, då mediernas roll i samhället riskerar att undermineras när andra, mindre seriösa, medier som inte följer de pressetiska reglerna får ett större inflytande över opinionen. Detta kan man tydligt se i diskussionerna som följt efter presidentvalet i USA. Flera initiativ har tagits för att få medierna att återta sin position genom att bland annat realtidsgranska påståenden från politiker samt fånga upp och källgranska virala artiklar och videoklipp. Bland de tidigare fanns PolitiFact som lanserades av Tampa Bay Times, som vann Pulitzer­priset 2009. I Sverige har Metros Viralgranskaren fått mycket uppmärksamhet. Det går med andra ord att anta att läsarnas flöden i sociala medier innehåller tips på artiklar, filmer och bilder som på olika sätt förmedlar ett budskap nära mottagarnas egna tankar och åsikter. Mång­falden i nyhetsflödet riskerar att minskas när nyhetsorganisationer inte längre kontrollerar hela innehållet. Mycket är sig annars likt när det gäller vilket material som blir välläst i ­sociala medier jämfört med i den tryckta papperstidningen. Igenkänningsfaktorer, liksom fysisk och kulturell närhet mellan mottagarna och innehållet, är ­viktiga för 98


6. Redaktionellt arbete i förändring att vi ska klicka och läsa (Wadbring & Ödmark 2014). Samtidigt har sociala medier också kommit att påverka diskussionen av nyheter inne på redaktionerna. Hur användarna tar till sig redaktionens material måste i större utsträckning beaktas än tidigare. Till exempel spelar delningarna via sociala medier större roll än hur tidningens nyhetssajt är disponerad eller designad. Detta visar sig också när alltfler tidningar skapar algoritmstyrda sajter, där användarnas beteenden styr sajtens utseende (Kihström 2017). Att granska källor har också blivit något som de enskilda läsarna måste sköta på egen hand. Falska nyheter kan snabbt få spridning genom sociala medier. Genom kampanjer från tidningshus och myndigheter uppmanas allmänheten till återhållsamhet, källkritik och eftertanke innan de delar (Hammarlin & Miegel i den här volymen). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gick exempelvis ut med en vädjan 2015 till allmänheten om behovet av att vara källkritisk på nätet. En rad checkfrågor ställdes till användarna om sådant som alla bör fundera igenom innan de delar ett inlägg: Vem ligger bakom informationen? Vilken är den ursprungliga källan? Vem tjänar på att du sprider informationen? Hur gammal är informationen? Är källan pålitlig och levererar som regel relevant information? Har fler än en källa använts? Verkar informationen vara för bra för att vara sann? MSB uppmanar också användarna att söka efter information som utmanar ens egen uppfattning och ståndpunkt i stället för att enbart leta efter information som stärker det vi redan tänker. Uppmaningarna är på många sätt förenliga med det som svenska nyhetsredaktioner traditionsenligt förknippar med god journalistik (MSB 2016). 2014 startade tidningen Metro undersajten Viralgranskaren med syftet att få läsarna att tänka till innan de delar, men också för att granska och ta tempen på virala ”snackisar”. Genom klassiska metoder för källkritik granskar tidningens journalister sanningshalten i det delade materialet och avgör om det ligger ­någon sanning i det eller inte. Så här skrev journalisten Jack Werner i samband med lanseringen: En Facebookstatus som börjar delas kan plötsligt ha nått tusentals människor, och leda till löpsedlar och heta debatter. Men eftersom över 4,7 miljoner svenskar har Facebook kan texter delas tiotusentals gånger utan att någonsin passera en journalists flöde. Och det är ett problem. För när en berättelse om något känsligt eller viktigt, något som placerar sig mitt i samtidens strömningar, läses av många människor formar de inte sällan sin verklighetsbild efter den. Oavsett om det är sant. (Metro 2014)

De sociala medierna har det senaste decenniet utvecklats och med det också journalisters kunskaper om hur de kan använda dem. För medieföretag har ­sociala medier dels inneburit ett nytt sätt att distribuera material, dels ett nytt sätt att arbeta med journalistiskt innehåll. Trots det behandlades fortfarande 99


Ola Isaksson & Andreas Mattsson sociala medier som en bisyssla på många redaktioner när detta skrevs. Inte sällan var redaktionen aktiv i sina kanaler enbart när den enskilde webbredaktören hade ”tid över”. I takt med att fler redaktioner inom tv, radio, dagspress och magasin inser att det gamla torget flyttat ut på nätet ställer det nya krav på den redaktionella organiseringen.

Redaktioner organiserar sig efter sociala medier Varje vardag mellan klockan 08.30 och 09.30 samlar sig dagstidningsjournalister runt om i hela Sverige i konferensrum, runt avlånga mötesbord och vid nyhetsdeskar. Det har nämligen blivit dags för morgonmötet, där dagens nyhetshändelser ska gås igenom, diskuteras och prioriteras. Oftast leds mötet av en nyhetschef eller en nyhetsredaktör, som fördelar ordet till sina reportrar eller redaktörer. Hen har redan varit på plats i någon timme och gått igenom nyhetsflödena, läst konkurrenternas tidningar och scannat igenom otaliga nyhetssajter. Högst troligt har hen också läst igenom nyhets­byrån TT:s morgon-PM, där de berättar vad de kommer att arbeta med och vilka texter de levererar under den kommande dagen. Så har dagstidningsredaktionens morgonrutiner sett ut i många år. På en del redaktioner har det varit på samma sätt sedan tidningen grundades. I takt med att sociala medier har blivit mer framträdande och därigenom ökat sin betydelse för tidningen som publiceringskanal har också deras inflytande över nyhetsproduktionen ökat. Likväl som att reportrarna, redaktören och nyhets­cheferna måste ha läst konkurrenternas papperstidningar och nyhetssajter måste de också ha kännedom om vad som är de stora diskussionsämnena eller ”snackisarna” på sociala medier. För journalisterna på en svensk underhållningssajt är det numera naturligt att dagen inleds med en ”koll” på de senaste snackisarna på amerikanska nöjes- och skvallersajter. Krimreportern, som börjar dagen med att ringa polisen angående nattens bombexplosion, går säkert igenom Facebook- och Twitterflöden i jakt på grannar och ögonvittnesskildringar. Kanske kan där också finnas detaljer som polisen inte har snappat upp ännu? Det är med andra ord långt ifrån bara de relativt nytillkomna sociala medier-redaktörerna som har till uppgift att använda de sociala medierna i det redaktionella arbetet – det gör så gott som alla journalister, oavsett specialisering. Webbredaktionen och sociala medier-redaktörerna planerar också dagen för sociala medier. Flera frågor blir då relevanta att bolla på redaktionen, däribland: • Vilket innehåll från papperstidningen kan resultera i snackisar på nätet? • Finns det skäl att posta något på Facebook för att skapa trafik till den egna sajten? 100


9 Kommunikationsdrömmar. Utvecklingen av och föreställningar om sociala medier efter 1970 Marie Cronqvist & Charlie Järpvall Det känns som om det var länge sedan, men när Apple 2010 släppte sin reklamfilm för iPhone 4 visade det sig att företaget satsat på att i sin nya telefonmodell integrera ett särskilt program för videochatt, FaceTime. I reklamfilmen ses en gravid kvinna vid en ultraljudsundersökning. Med hjälp av telefonen kan hon och hennes partner dela den glädjefyllda stunden trots att fadern befinner sig på annan plats. Det är en känslofylld stund. Kvinnan håller telefonen framför sig, växlar mellan sitt eget ansikte och fostret på den korniga ultraljudsbilden framför. Faderns ögon tåras på skärmen när han ser vad hon ser. Ett nytt barn. Ett nytt medium. Nu kretsar reklam förvisso allt som oftast kring det som är nytt och revolutionerande; det tillhör reklamens inneboende logik. Men i just det här sammanhanget handlade det inte bara om att lansera en ny teknisk produkt, utan också om ett nytt sätt att kommunicera. Precis som det lilla barnet skulle komma att fullständigt revolutionera dessa två unga människors liv, så lovade teknikföretaget att med den nya videochatten skänka oss alla nyckeln till den ideala kommunikationen, möjligheten att nå varandra på djupast tänkbara plan, även om vi inte står öga mot öga. Den beräknade förlossningen var nära. ”It’s gonna change the way we communicate – forever”, hette det i en annan reklamfilm för samma produkt vid samma tidpunkt. Sexton år tidigare, 1994, uttrycktes det i den svenska IT-kommissionens slutbetänkande – med den poetiska titeln Vingar åt människans förmåga – att informationsteknologin inte bara var en ersättningsteknologi, som gjorde att gamla rutiner kunde effektiviseras, utan att den också möjliggjorde nya sätt att vara, nya sätt att arbeta och nya sätt att mötas och umgås. Kommissionen, som leddes av dåvarande statsministern Carl Bildt, siade om att informations­teknologin skulle komma att förändra ”människors och länders villkor i grunden” genom att avstånden skulle minska, gränser brytas ned och vetandet flöda fritt (SOU 1994:118 s. 6; Ilshammar 2002). 139


Marie Cronqvist & Charlie Järpvall Dessa två inledande exempel, från 2010 respektive 1994, visar båda på den diskurs och de idéer om nya kommunikationstekniker som dagens sociala medier är en del av. Denna diskurs – om diskurs definieras i termer av begreppsvärld och sätt att resonera – har beskrivits av sociologen Patrice Flichy som kretsande kring föreställningen att varje ny apparat ersätter tidigare apparater. En annan sak som kännetecknar denna diskurs, enligt Flichy, är bilden att massmedierna gradvis gett plats till självmedier i vilka alla individer kan uttrycka sig ständigt, fritt och utan mellanhänder. Och ur detta skapas nya gemenskaper som för samman människor från olika delar av världen och som främjar demokrati och delaktighet (Flichy 2007 s. 1). Medievetaren John Durham Peters spårar detta sätt att tänka till en teknisk diskurs kring kommunikation som är djupt rotad i efterkrigstidens informationsteori. Problem med den mellanmänskliga kommunikationen kan enligt ett sådant synsätt lösas med hjälp av förbättrad teknologi; det är i teknologin som svaret på frågan om den ideala kommunikationen ligger förborgad (Peters 1999 s. 23). Det är bara en uppgradering som behövs. Det är angeläget att problematisera ett sådant innovationscentrerat synsätt. I detta kapitel kommer vi att sätta dagens sociala medier i en vidare historisk kontext genom att med hjälp av forskare som Flichy, Durham Peters och andra blicka bakåt till början på 1970-talet, då datorn utvecklades från att huvudsakligen ha varit en beräkningsmaskin till att bli ett verktyg att kommunicera med. På detta följde framväxten av infrastruktur, hård- och mjukvara, för att skicka data och meddelanden, tekniker som likt dagens sociala medier i många fall var omgivna av olika typer av föreställningar och högt ställda förväntningar. Vårt syfte är att lyfta fram dessa föreställningar och exemplifiera med olika medieformer för att på så sätt bredda förståelsen för dagens sociala medier, men också de kommunikationsdrömmar som tenderar att omge dem och följa dem i spåren.

Datorn från beräkningsmaskin till kommunikationsmedium Från 1970-talets början fram till introduktionen av World Wide Web under 1990-talets första år skedde en intensiv teknikutveckling på dator- och nätverksområdet. De viktigaste orienteringspunkterna för detta kapitel är dels infrastrukturen för att överföra information, det vill säga internet, dels det som kopplades samman med denna infrastruktur, datorn. Under denna tjugoårsperiod mellan 1970 och 1990, före hemsidor, webbportaler och sökmotorer, lanserades flera former för att kommunicera mellan människor via datorer. I det som följer kommer vi att lägga tonvikten vid e-post, BBS:er och Usenet. Den infrastruktur som möjliggjort dagens sociala medier har sin historiska bakgrund i USA i slutet av 1960-talet, då man inledde arbetet med att koppla samman datorer för att effektivare utnyttja deras kapacitet. Det som i dag kallas 140


9. Kommunikationsdrömmar. Utvecklingen av … internet såg dagens ljus i början av 1980-talet och var, som termen beskriver det, ett nätverk av nätverk. Med ett gemensamt protokoll för överföring av data mellan de nätverk som byggts upp under 1970-talet kunde datorer i olika delar av världen kopplas samman. När en dator kopplas till ett nätverk, och kommunikation möjliggörs, kan den i sig betraktas som ett medium. Men det som fick datorn att utvecklas till vad vi kan kalla ett socialt medium var möjligheten att utväxla meddelanden, alltså e-post. Det första initiativet att koppla samman datorer i ett nätverk fick namnet ARPANET och lanserades av den amerikanska militärindustrin 1969 för att minimera risker vid kärnvapenangrepp. I ett så kallat distribuerat kommunikationsnätverk, med många noder, skulle sårbarheten helt enkelt vara så mycket mindre än i ett centraliserat nätverk, där ett fåtal noder lätt kunde slås ut. Utvecklingen av internet är dock knappast någon given och linjär historia som kan berättas enbart utifrån ett snävt teknikhistoriskt utvecklings- eller innovationsperspektiv. Inte heller var det möjligt för den amerikanska militären att ensamt lansera och få ARPANET att blomstra, det behövdes civila aktörer, inte minst universitetsforskare och studenter i datavetenskap (Nørretranders 1998 s. 25f; Castells 2010). Teknikhistorien beskrivs ofta bäst som en utveckling där tillfälligheter och sammanträffanden – må de vara tekniska, kulturella eller politiska – spelar avgörande roller. Inte heller datorns övergång från beräkningsmaskin till kommunikationsmedium är särskilt tydligt identifierbar. Framför allt har den att göra med att människor genom historien ofta har tenderat att använda tekniska verktyg på för innovatörerna helt oförutsägbara sätt. Historien om ARPANET är inget undantag. Inledningsvis var det inte alls avsett att vara ett medium för mellanmänsklig kommunikation, utan snarare ett sätt för forskare att kunna köra program och utväxla filer mellan datorer (Abbate 1999 s. 2). Utvecklingen av programvara för att skicka e-post i nätverket tycks enligt forskningen ha skett oplanerat och informellt (ibid. s. 106). Samtida betraktare beskrev e-posten snarare som en upptäckt av ett naturfenomen än en medveten utveckling av tekniken (Flichy 2007 s. 46). E-postens motsvarighet till fonografens Thomas Edison och radions Guglielmo Marconi är Ray Tomlinson. År 1971 tog han fram programvara för att överföra meddelanden mellan datorer genom att använda @-tecken, vilket inneburit att han i dag anses vara e-postens fader. Under 1970-talet ökade användningen av e-post stadigt och för ARPANET innebar detta att nätverket blev ett medium för mellanmänsklig kommunikation, inte bara ett sätt att tillhandahålla datorkraft för beräkningar. Från att jämföras med telefon, telex och vanliga brev fanns idéer om att sprida medieformen utanför nätverket, där e-posten av vissa uppfattades ha potential att förändra kommunikation i samhällets alla sektorer (Flichy 2007 s. 46–47). 141


Sociala medier – vetenskapliga perspektiv Tobias Olsson (red.) Sociala medier är något som vi både använder oss av och pratar om mer eller mindre dagligen. De är ständigt närvarande och har nästan blivit något vi tar för givet. Men varifrån kommer de? Hur fungerar de och vilken betydelse har de? I den här boken belyser, diskuterar och analyserar författarna olika aspekter av de sociala medierna. Texterna berör allt från deras historiska bakgrund, via de affärsmodeller de bygger på, till deras betydelse för politisk mobilisering. Även själva begreppet sociala medier behandlas. I boken framträder en bild där de sociala medierna ses som symptom på bredare samhällsförändringar, snarare än orsaken till sådana. Det rör sig om en pågående samhällsomvandling från modernitet till vad som brukar beskrivas som senmodernitet. Det handlar inte minst om hur de sociala medierna, liksom alla medier före dem, luckrar upp etablerade tids- och rumsgränser.

Tobias Olsson (red.) är professor i medieoch kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Bokens övriga författare är alla etablerade medieforskare.

ISBN 978-91-40-69480-5

9 789140 694805

Profile for Smakprov Media AB

9789140694805  

9789140694805  

Profile for smakprov