Agnes orig
09-01-07
22.36
Sida 1
ANNE
Maria Ekman är en av våra mest namnkunniga översättare från engelska. Av de författare hon översatt kan nämnas Jane Austen, E. M. Forster, Janet Frame, Ian McEwan och Virginia Woolf.
BRONTË
Pressröster om Främlingen på Wildfell Hall: »Dramatik har Anne Brontë ett fullt utvecklat sinne för. Hon vrider all tänkbar spänning ur den komplexa intrigen. Bit för bit, inom ramarna för en fruktat snygg litterär struktur, rullas sanningen upp. Gestaltningen fungerar dessutom som en perfekt tidlös meditation över tillvarons premisser: Kärlek, svek och det sociala spelets lika flacka som stenhårda regler.« Upsala Nya Tidning »Att Anne Brontë, den yngsta av de tre berömda systrarna Brontë, nu äntligen översatts till svenska måste betraktas som en litterär sensation.« Sundsvalls Tidning
agnes grey
Anne Brontë föddes 1820, som yngst av sex syskon. Under pseudonymen Acton Bell debuterade hon 1846 som poet tillsammans med sina systrar Charlotte och Emily. Året därpå kom hennes första roman Agnes Grey, och ytterligare ett år senare Främlingen på Wildfell Hall. Liksom sin syster Emily avled hon i tuberkulos 1849, endast 29 år gammal.
»Annes Agnes Grey bemöttes till största delen med tystnad. Sedan vet vi förstås hur det gick. Charlottes Jane Eyre fortsatte sitt segertåg och Emilys enda roman Svindlande höjder hyllades långt efter systrarnas död som ett återupptäckt mästerverk. Också i fortsättningen var det dock tyst om Annes första roman, även om den irländske författaren George Moore på 1920-talet inledde en intensiv kampanj i dess sak: ›Om Anne Brontë fått leva i ytterligare tio år skulle hon ha nått lika långt som Jane Austen, kanske till och med längre.‹ I hans ögon var Agnes Grey ett exempel på en perfekt genomförd roman tack vare dess skenbara enkelhet. Framtiden har åtminstone till viss del gett honom rätt. I dag räknas Charlotte, Emily och Anne var för sig till den viktorianska litteraturens viktigaste företrädare.«
anne brontë
Den unga Agnes Grey tar anställning som guvernant för att hjälpa till med försörjningen när hennes familj har kommit på obestånd. På sin första plats försöker hon förgäves komma till rätta med de bortskämda barnen, på nästa blir svårigheterna om möjligt ännu större.
»… en överraskande levande klassiker.« Sydsvenska Dagbladet »När vi nu kan läsa den i utmärkt svensk översättning av Maria Ekman visar den sig vara så hisnande bra, att man inte kan tro annat än att den motarbetats sedan 1848, då den först kom ut.« Dagens Nyheter
Ur Håkan Bravingers förord
Agnes Grey isbn 978-91-1-301767-9
9
789113 017679
Omslag: Arne Öström/Ateljén Omslagsmålning: Ivan Kramskoy. Sophia Kramskaya Reading. 1863.
Th
Titel Agnes
08-12-29
12.24
Sida 2
Anne Brontë
Agnes Grey översättning maria ekman
I_Agnes Grey.indd 3
2009-01-08 11:38:55
Av Anne Brontë har tidigare utgivits: Främlingen på Wildfell Hall 2004
isbn 978-91-1-301767-9 © Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Agnes Grey Översättning: Maria Ekman Omslag: Arne Öström/Ateljén ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Agnes Grey.indd 4
2009-01-08 11:38:55
kapitel ett Prästgården
Alla sanna berättelser rymmer kunskap; fast i vissa av dem kan den klenoden ibland vara svår att upptäcka, och när den väl påträffas visar den sig kanske vara så obetydlig till formatet att det knappt lönar mödan att knäcka nöten för att komma åt den torra, skrumpna kärnan. I vad mån detta gäller min berättelse är jag knappast behörig att avgöra; ibland tror jag att den kanske kan vara till nytta för somliga människor och roa andra, men den saken får folk avgöra själva: i skydd av min egen obemärkthet och årens gång och några uppdiktade namn är jag inte rädd för att våga försöket, och ska för läsekretsen uppriktigt lägga fram sådant som jag inte skulle avslöja ens för den förtroligaste vän. Min far, som var präst i norra England, åtnjöt välförtjänt respekt hos alla som kände honom, och i unga dagar levde han ganska gott på de sammanlagda inkomsterna från ett litet pastorat och en egen nätt liten förmögenhet. Min mor, som gifte sig med honom mot sin familjs önskemål, var dotter till en godsägare, och hon var en mycket envis kvinna. Förgäves påpekade man för henne att om hon blev den fattige kyrkoherdens hustru skulle hon tvingas avstå från sin vagn och sin kammarjungfru och alla de rikedomens njut11
I_Agnes Grey.indd 11
2009-01-08 11:38:56
ningar och bekvämligheter som var närmast livsnödvändiga för henne. Vagn och kammarjungfru var förstås stora förmåner; men Gud vare tack och lov, hon hade fötter som kunde bära henne och händer med vilkas hjälp hon kunde skaffa sig livets nödtorft. Ett elegant hus och en vidsträckt park var alls inte att förakta, men hellre ville hon leva i en stuga med Richard Grey än i ett palats med vilken som helst annan man i hela världen. Då hennes far märkte att det inte lönade sig att diskutera saken sade han slutligen till de älskande att de kunde få gifta sig om de så önskade, men att dottern därigenom skulle gå miste om varenda vitten av sin hemgift. Han räknade med att det skulle kyla av de heta känslorna hos de tu; men där tog han fel. Far var alltför väl medveten om mors stora förträfflighet för att inte inse att hon var en dyrbar skatt i sig, och om hon bara gick med på att lysa upp hans enkla hem skulle han med glädje ta henne på vilka villkor som helst; medan hon å sin sida hellre ville arbeta med sina egna händer än vara skild från mannen hon älskade, den man som det skulle bli henne en fröjd att lyckliggöra och som redan var förenad med henne i själ och hjärta. Så hennes hemgift kom i stället att hamna hos en förståndigare syster som hade gift sig med en förmögen nabob,1 medan hon själv till alla sina bekantas förundran och medlidsamma beklagande begravde sig i den enkla lantliga prästgården bland kullarna i ––. Men trots allt detta, och trots mors envishet och fars nycker, tror jag ändå att man får söka över hela England utan att kunna hitta ett lyckligare par. Av sex barn var det bara min syster Mary och jag som 12
I_Agnes Grey.indd 12
2009-01-08 11:38:56
överlevde spädbarnstidens och småbarnsårens faror. Jag, som var fem sex år yngre, betraktades alltid som barnet och var familjens kelgris; far, mor och min syster, alla skämde de bort mig – inte med någon orimlig släpphänthet så att jag blev kinkig och självsvåldig, utan med en ständig godhet som gjorde mig alltför hjälplös och beroende, alltför illa lämpad att kämpa mot livets alla bekymmer och svårigheter. Mary och jag uppfostrades i största avskildhet. Mor, som både var ytterst kultiverad, fint bildad och gärna ville ha något att sysselsätta sig med, tog hela ansvaret för vår undervisning med undantag för latinet – som far åtog sig att lära oss – varför vi faktiskt aldrig gick i skolan; och eftersom det inte fanns något herrskapsfolk i trakten bestod vårt enda umgänge med andra i en och annan stor tebjudning för de förnämare bönderna och handelsmännen i trakten, så att vi inte skulle stämplas som alltför högfärdiga för att umgås med våra grannar, samt ett årligt besök hos vår farfar, där de enda människor vi någonsin träffade var han själv, vår snälla farmor, en ogift faster och två tre något till åren komna damer och herrar. Ibland underhöll mor oss med berättelser och anekdoter från sina yngre dagar och det roade oss kolossalt, samtidigt som det – åtminstone hos mig – väckte en obestämd och hemlig önskan att få se lite mer av stora världen. Jag tänkte att hon måste ha varit mycket lycklig, men hon tycktes aldrig känna saknad efter det förflutna. Däremot hände det ofta att far, som varken var lugn eller gladlynt till sinnes, alldeles i onödan plågade sig med tankar på de uppoffringar hans älskade hustru hade gjort för honom, 13
I_Agnes Grey.indd 13
2009-01-08 11:38:56
och försjönk i ändlösa grubblerier över hur han för hennes och vår skull kunde öka sin lilla förmögenhet. Förgäves bedyrade mor att hon var fullkomligt nöjd, och sade att om han bara ville lägga undan lite åt barnen skulle det finnas mer än nog för oss alla, både nu och i framtiden; men sparsamhet var inte fars starka sida: han satte sig inte i skuld (mor såg åtminstone noga till att han inte gjorde det), men när han hade pengar skulle han prompt ge ut dem; han ville gärna att hans hem skulle vara bekvämt och hans hust ru och döttrar välklädda och väl uppassade; och dessutom var han givmild och skänkte gärna åt de fattiga så mycket som hans tillgångar medgav, eller, fanns det de som ansåg, långt däröver. Men slutligen kom en hjälpsam vän med ett förslag på hur han i ett slag skulle kunna fördubbla sin förmögenhet och därefter få den att stiga till en oerhörd summa. Den gode vännen var köpman, en mycket företagsam och avgjort begåvad man, som till följd av kapitalbrist hade vissa svårigheter i sin handelsverksamhet, men som frikostigt erbjöd sig att ge far en skälig andel av vinsten om denne bara anförtrodde honom så mycket som han kunde avstå från, och han trodde sig säkert kunna lova att vilken summa far än valde att anförtro honom skulle den öka med hundra procent. Det lilla han ärvt efter sin far såldes i största hast och hela likviden anförtroddes åt den vänlige köpmannen, som lika skyndsamt började ta ombord sin last och förbereda sjöresan. Både far och vi andra var förtjusta över våra ljusnande framtidsutsikter: visserligen hade vi just nu ingenting utöver 14
I_Agnes Grey.indd 14
2009-01-08 11:38:56
de knappa inkomsterna från prästtjänsten, men far tycktes mena att våra utgifter inte nödvändigtvis måste hålla sig inom ramen för dem; så med ett konto i mr Jacksons butik, ett annat hos Smith och ett tredje hos Hobson levde vi ännu bättre än förut, trots att mor bestämt hävdade att det vore säkrast om vi höll oss inom vissa gränser eftersom våra utsikter till rikedom trots allt var ytterst osäkra; och att om far bara ville låta henne sköta allt skulle han aldrig behöva känna att han måste avstå från något; men för en gångs skull var han oförbätterlig. Vilka lyckliga stunder Mary och jag hade medan vi satt med vår sömnad vid brasan, eller vandrade över de ljungbeväxta kullarna, eller satt och gjorde ingenting under hängbjörken (det enda större trädet i trädgården) och pratade om den lycka som väntade oss själva och våra föräldrar, om vad vi skulle göra, och se, och äga; detta utan att ha någon säkrare grund för våra behagliga antaganden än de rikedomar som förväntades strömma in tack vare den gode köpmannens framgångsrika spekulationer. Far var nästan lika omöjlig som vi, med den enda skillnaden att han låtsades som om han inte tog dem på samma stora allvar, utan formulerade sina glada förhoppningar och optimistiska förväntningar som skämt och kvickheter vilka jag alltid fann kolossalt slagfärdiga och lustiga. Mor skrattade förtjust när hon såg honom så hoppfull och glad; men likafullt befarade hon att han lade alldeles för stor vikt vid saken; och en gång när hon lämnade rummet hörde jag henne viska: ”Gud give att han inte blir besviken! Det vet jag inte hur han skulle uthärda!” 15
I_Agnes Grey.indd 15
2009-01-08 11:38:56
Men besviken blev han; bittert besviken. Det drabbade oss alla som en blixt från klar himmel att fartyget som innehöll vår förmögenhet hade lidit skeppsbrott och gått till botten med hela sin last, tillsammans med åtskilliga i besättningen, även den olycksdrabbade köpmannen själv. Jag sörjde honom; jag sörjde över att alla våra luftslott raserades; men med ungdomens formbarhet återhämtade jag mig snart från chocken. Visserligen var rikedom lockande, men för en oerfaren flicka som mig var fattigdom ingenting skrämmande. Sanningen att säga låg det rentav något spännande i tanken att vi skulle råka i ekonomiska svårigheter och tvingas klara oss själva. Jag önskade bara att pappa, mamma och Mary skulle se saken på samma sätt som jag; då skulle vi i stället för att jämra oss över våra tidigare olyckor med gemensamma krafter och glatt humör kunna ta itu med att avhjälpa dem; och ju större svårigheterna var, och ju tyngre våra nuvarande försakelser, med desto bättre humör borde vi uthärda försakelserna och med desto större energi borde vi kämpa mot svårigheterna. Mary klagade inte, men hon grubblade ständigt över motgången och försjönk i ett missmod som inga ansträngningar från min sida kunde skingra. Jag kunde omöjligt få henne att se saken från den ljusa sidan, som jag gjorde; och jag var faktiskt så rädd för att bli anklagad för barnsligt lättsinne eller dum okänslighet att jag såg till att hålla de flesta av mina ljusa idéer och uppmuntrande infall för mig själv, eftersom jag mycket väl visste att de inte skulle bli uppskattade. 16
I_Agnes Grey.indd 16
2009-01-08 11:38:56
Det enda mor tänkte på var att trösta far och att betala våra skulder och minska våra utgifter på alla till buds stående sätt; men far blev fullkomligt överväldigad av katastrofen – hans hälsa, krafter och goda humör sviktade under slaget och han återvann dem aldrig helt. Förgäves försökte mor muntra upp honom genom att vädja till hans fromhet, hans mod, hans kärlek till henne och oss. Just denna kärlek var hans största plåga: det var för vår skull han hade längtat så hett efter att öka sin förmögenhet – det var omsorgen om oss som hade gjort hans förhoppningar så ljusa och som gjorde hans nuvarande olycka så bitter. Nu plågade han sig med samvetsförebråelser för att han nonchalerat mors råd, som åtminstone skulle ha räddat honom från denna extra börda att behöva skuldsätta sig – han ägnade sig åt meningslösa självanklagelser för att han lockat henne att överge sin tidigare höga ställning, sitt bekymmerslösa liv, sitt välstånd, för att tillsammans med honom tvingas utstå fattigdomens bekymmer och hårda arbete. Det var en bitter förödmjukelse för hans själ att se hur denna underbara, högt bildade kvinna, fordom så uppvaktad och beundrad, hade förvandlats till en flitig, strävsam husmor vars händer och tankar ständigt sysslade med hushållsbestyr och hemmets skötsel. Själva hennes helhjärtade sätt att sköta dessa plikter, den munterhet med vilken hon bar sina motgångar och den godhet som avhöll henne från att rikta den allra minsta anklagelse mot honom, allt detta lyckades den uppfinningsrike självplågaren vantolka så att det gjorde hans plågor ännu svårare. Själen tärde alltså på kroppen och bringade nervsystemet i olag och det i sin tur förvärrade 17
I_Agnes Grey.indd 17
2009-01-08 11:38:56
själens besvär, tills hans hälsa genom denna växelverkan blev allvarligt försämrad; och ingen av oss lyckades övertyga honom om att våra utsikter inte var hälften så mörka, inte så absolut hopplösa som hans sjukligt dystra fantasi framställde dem. Den behändiga ponnyfaetongen2 såldes, tillsammans med den tjocka välgödda ponnyn – den gamla älsklingen som vi hade tänkt låta sluta sina dagar i frid och varit fast beslutna att aldrig släppa ifrån oss; det lilla vagnslidret och stallet hyrdes ut, betjäntpojken och den duktigare (och därmed dyrare) av de båda jungfrurna avskedades. Våra kläder lappades, vändes och stoppades ända till anständighetens yttersta gräns; vår kost, som alltid varit enkel, blev nu torftigare än någonsin – så när som på fars älsklingsrätter; vi var plågsamt sparsamma med kol och talgljus, så de två ljusen minskades till ett, som användes ytterst återhållsamt, och vi hushållade noga med kolet på det halvtomma spisgallret, särskilt när far var ute i sina församlingsåligganden, eller var sängliggande på grund av sjukdom – då satt vi med fötterna på gnistgallret, skrapade då och då ihop den falnande glöden och fyllde någon gång emellanåt på med lite koldamm och småstycken av kol bara för att hålla liv i den. Vad våra mattor beträffar blev de småningom ännu mer trådslitna och lappade och stoppade än våra kläder. För att spara in på kostnaden för en trädgårdsmästare tog Mary och jag på oss att hålla trädgården i stånd, och all matlagning och allt hushållsarbete som inte kunde skötas av en ensam jungfru utfördes av mor och min syster, någon gång med lite hjälp från mig – men bara lite, för trots att 18
I_Agnes Grey.indd 18
2009-01-08 11:38:56
jag i mina egna ögon var en vuxen kvinna, var jag i deras fortfarande ett barn; och som de flesta energiska, handlingskraftiga kvinnor var mor inte begåvad med särskilt energiska döttrar, vilket berodde på att hon, som själv var så duktig och flitig, aldrig frestades att överlåta sina göromål på någon annan, utan tvärtom var beredd att handla och tänka både för andra och för sig själv; och oavsett vad det var som skulle utföras, brukade hon tycka att ingen kunde göra det lika bra som hon själv; så var gång jag erbjöd mig att hjälpa henne fick jag sådana svar som: ”Nej, min älskling, det kan du faktiskt inte – här finns ingenting som du kan göra. Gå och hjälp din syster, eller övertala henne att ta en promenad med dig – säg åt henne att hon inte får sitta stilla så mycket, och jämt och ständigt hålla sig inomhus så som hon gör – inte undra på att hon ser mager och missmodig ut.” ”Mary, mamma säger att jag ska hjälpa dig; eller övertala dig att ta en promenad med mig; hon säger att det inte är konstigt om du ser mager och missmodig ut ifall du ständigt och jämt sitter inomhus.” ”Du kan inte hjälpa mig, Agnes, och inte kan jag gå ut med dig – jag har alldeles för mycket att göra.” ”Låt mig hjälpa till i så fall.” ”Det kan du faktiskt inte, kära barn. Gå och öva på fortepianot, eller lek med kattungen.” Det fanns alltid mycket som behövde sys; men jag hade inte fått lära mig att klippa till ett enda klädesplagg, och utöver att sy enkla fållar och sömmar var det inte mycket jag kunde göra ens i det avseendet; för båda två hävdade 19
I_Agnes Grey.indd 19
2009-01-08 11:38:56
att det var mycket lättare för dem att utföra arbetet själva än att förbereda det så att jag kunde ta vid; och dessutom ville de hellre se mig sköta mina studier, eller roa mig – tids nog, när min älskade lilla kattunge hade blivit en stadgad katta, skulle jag få sitta böjd över sömnaden som en allvarlig matrona. Under sådana omständigheter var min lättja inte alldeles oursäktlig, trots att jag knappast var till mycket större nytta än kattungen. Bara en enda gång under alla våra bekymmer hörde jag mor klaga över vår brist på pengar. När sommaren närmade sig sade hon till Mary och mig: ”Vad jag önskar att er pappa kunde tillbringa några veckor vid en kurort. Jag är övertygad om att havsluften och miljöombytet skulle göra honom oändligt gott. Men, som ni förstår, det finns inga pengar”, tillade hon med en suck. Båda två önskade vi hett att det skulle kunna genomföras, och beklagade djupt att det var omöjligt. ”Så, så!” sade hon, ”det tjänar ingenting till att klaga. Det skulle kanske ändå vara möjligt att hitta något sätt att genomföra den planen. Mary, du tecknar fantastiskt bra. Vad säger du om att göra några bilder till, i din bästa stil, och få dem inramade, tillsammans med akvarellerna som du redan har gjort, och försöka få dem sålda till någon frikostig konsthandlare som begriper sig på deras värde?” ”Å, mamma, jag skulle bli förtjust om mamma tror att de kunde bli sålda, och till ett pris som lönar mödan.” ”Det är i alla fall värt ett försök, kära barn, skaffa du fram teckningarna bara, så ska jag försöka hitta en köpare.” ”Jag önskar att jag kunde göra något”, sade jag. 20
I_Agnes Grey.indd 20
2009-01-08 11:38:56
”Du, Agnes! tja, vem vet? Du tecknar ganska bra du med: om du väljer något enkelt motiv kan du säkert åstadkomma något som vi alla kan vara stolta över att visa upp.” ”Men jag har en annan plan i tankarna, mamma, och det har jag haft länge … jag ville bara inte nämna den.” ”Jaså, minsann! berätta vad det är!” ”Jag skulle vilja bli guvernant.” Mor ropade till av förvåning, och så skrattade hon. Min syster tappade i häpnaden sin sömnad, och utbrast: ”Du guvernant, Agnes! Vad är det du drömmer om?” ”Jag tycker inte att det skulle vara så väldigt underligt. Jag påstår inte att jag skulle kunna handleda stora flickor; men småflickor skulle jag säkert kunna undervisa … och jag skulle så gärna vilja göra det … jag tycker så mycket om barn. Snälla mamma, låt mig få göra det!” ”Men kära barn, du har ännu inte lärt dig att ta hand om dig själv; och det kräver mer omdömesförmåga och erfarenhet att ta hand om små barn än äldre barn.” ”Men mamma, jag är över arton, och fullt kapabel att ta hand om mig själv, och andra med. Mamma känner inte till hälften av min klokhet och mitt förstånd, för jag har aldrig blivit satt på prov.” ”Tänk efter”, sade Mary, ”vad skulle du ta dig till i ett hus fullt av främlingar, utan mig och mamma som kan tala och handla å dina vägnar … med en skock barn att ta hand om och inte bara dig själv; och ingen att fråga till råds? Du skulle inte ens veta vilka kläder du skulle sätta på dig.” ”Ni tror att bara för att jag alltid gör som ni säger så har jag inget eget omdöme; men sätt mig på prov bara – det 21
I_Agnes Grey.indd 21
2009-01-08 11:38:56
är det enda jag begär – så får ni se vad jag kan åstadkomma.” Just då kom far in, och ämnet för vår diskussion förklarades för honom. ”Vad, min lilla Agnes guvernant!” ropade han, och trots sin nedstämdhet skrattade han åt den tanken. ”Ja, pappa, inte ska väl pappa göra invändningar mot det; jag skulle så gärna vilja det, och jag är säker på att jag skulle klara det fantastiskt bra.” ”Men älskade vän, vi kan omöjligt vara av med dig.” Och en tår blänkte i hans öga när han tillade: ”Nej, nej! hur hårt drabbade vi än må vara, är det inte så illa ställt med oss ännu.” ”Nej, verkligen inte!” sade mor. ”Det finns inget som helst behov av något sådant; det är bara ett infall hon har fått. Du får allt lov att hålla mun, stygga flicka, för även om du är så beredd att lämna oss, vet du mycket väl att vi inte kan skiljas från dig.” Det fick tyst på mig den dagen, och många dagar efter den; men helt övergav jag ändå inte min älsklingsplan. Mary fick sina tecknarattiraljer och började lugnt arbeta. Jag fick mina också, men medan jag tecknade tänkte jag på annat. Vad det skulle vara underbart att bli guvernant! Att ge sig ut i världen; att börja ett nytt liv; att göra något på egen hand; att använda mina outnyttjade färdigheter; att pröva mina okända krafter; att förtjäna mitt eget uppehälle, och därmed inte bara befria far, mor och min syster från att sörja för mat och kläder åt mig, utan dessutom bistå och hjälpa 22
I_Agnes Grey.indd 22
2009-01-08 11:38:56
dem; att visa pappa vad hans lilla Agnes kunde uträtta; att övertyga mamma och Mary om att jag inte var en riktigt så hjälplös, tanklös varelse som de trodde. Och vidare, så underbart att få förtroendet att vårda och undervisa barn! Vad andra än sade ansåg jag mig fullt kvalificerad för uppgiften: det tydliga minnet av hur jag själv tänkte och kände i den tidiga barndomen skulle vara ett pålitligare rättesnöre än den mognaste rådgivares lärdomar. Jag behövde bara gå från mina små elever till mig själv vid deras ålder, så skulle jag genast veta hur jag skulle bära mig åt för att vinna deras förtroende och kärlek; hur jag skulle väcka syndarens botfärdighet; hur jag skulle få den blyga att bli djärvare och trösta den bedrövade; hur jag skulle göra Dygden möjlig, Undervisningen eftersträvansvärd och Religionen underbar och begriplig. ”– Ljuva värv! Att lära det unga sinnet att växa.” Att forma de späda plantorna, och se deras knoppar veckla ut sig dag för dag!3 Under inflytandet av så många lockande möjligheter bestämde jag mig för att ändå hålla fast vid min idé; men rädslan för att förarga mor eller oroa far hindrade mig i flera dagar från att på nytt ta upp ämnet. Till slut nämnde jag det åter för mor mellan fyra ögon, och med viss svårighet fick jag henne att lova att hon skulle försöka hjälpa mig. Sedan fick jag fars motvilliga samtycke, och då började min kära, snälla mor söka efter en plats åt mig, även om Mary fortfarande suckade ogillande. Mor skrev till fars släktingar och 23
I_Agnes Grey.indd 23
2009-01-08 11:38:56
läste annonserna i tidningarna – sina egna släktingar hade hon för länge sedan helt brutit kontakten med – enstaka formella brev var det enda hon någonsin hade fått sedan hon gift sig och hon skulle aldrig någonsin ha vänt sig till dem i ett ärende av det här slaget. Men mina föräldrar hade levt avskurna från den stora världen så länge och så fullständigt, att det hann gå många veckor innan det dök upp någon lämplig plats. Till slut blev det till min stora glädje bestämt att jag skulle ta hand om de små barnen till en viss mrs Bloomfield, som min välmenta, prudentliga faster miss Grey hade känt i ungdomen och som, enligt vad hon försäkrade, var en mycket trevlig kvinna. Hennes make var en handelsman som hade dragit sig tillbaka med en ansenlig förmögenhet efter att ha avvecklat sin rörelse, men han kunde inte övertalas att betala sina barns lärarinna högre lön än tjugofem pund. Jag tackade dock gärna ja till det i stället för att säga nej till anställningen – vilket mina föräldrar nog skulle ha ansett vara bättre. Men nu skulle ytterligare några veckor ägnas åt förberedelser. Så långa, så tröttsamma dessa veckor tycktes mig! Ändå var de på det hela taget lyckliga – fyllda av ljusa förhoppningar och ivriga förväntningar. Det var med en alldeles särskild glädje jag hjälpte till med att sy mina nya kläder och, efter det, med att packa mina koffertar! Men där fanns också ett inslag av bitterhet vid packningen – och när den var klar, när allt var redo för min avfärd nästa dag och den sista kvällen hemma närmade sig, var det som om en plötslig beklämning grep om mitt hjärta. Mina närmaste såg så sorgsna ut och sade så många vänliga ord att det var knappt 24
I_Agnes Grey.indd 24
2009-01-08 11:38:56
att jag kunde hindra ögonen från att svämma över; men jag låtsades ändå vara glad. Jag hade gått min sista tur med Mary på heden, min sista promenad i trädgården och runt huset; tillsammans med henne hade jag för sista gången matat våra älsklingsduvor – de vackra varelserna som vi hade tämjt så att de åt ur handen på oss. Jag hade smekt dem alla över den silkeslena ryggen till farväl där de trängdes i min famn. Jag hade ömt kysst mina särskilda älsklingar, paret av snövita påfågelsduvor; jag hade spelat min sista melodi på det gamla välbekanta fortepianot och sjungit min sista sång för pappa; inte den sista, hoppades jag, men den sista under vad som tycktes mig som en mycket lång tid; och när jag på nytt gjorde allt detta skulle det kanske vara med andra känslor – situationen kunde ha ändrats, och detta hus skulle kanske aldrig mer vara min fasta bostad. Min kära lilla vän kattungen skulle helt säkert vara förändrad; hon började redan utvecklas till en fin katta; och när jag återvände, kanske redan på ett hastigt besök vid jul, skulle hon förmodligen ha glömt både sin lekkamrat och sina glada upptåg. Jag hade tumlat om med henne för sista gången; och när jag smekte hennes mjuka glänsande päls medan hon låg och spann sig till sömns i mitt knä var det med en sorgsenhet som jag hade svårt att dölja. När så Mary och jag vid sängdags drog oss tillbaka till vårt eget lilla tysta rum, där mina lådor redan var tömda och min del av bokhyllan var tom, och där hon fortsättningsvis skulle bli tvungen att sova ensam, i dyster ödslighet, som hon uttryckte det, sjönk mitt mod mer än någonsin: det kändes som om jag hade varit självisk och elak när jag 25
I_Agnes Grey.indd 25
2009-01-08 11:38:56
envisades med att lämna henne; och när jag än en gång knäböjde vid vår lilla säng bad jag innerligare än någonsin om att hon och mina föräldrar skulle välsignas. För att dölja min sinnesrörelse begravde jag ansiktet i händerna, och de blev snart översköljda av tårar. När jag reste mig upptäckte jag att också hon hade gråtit, men ingen av oss sade något och under tystnad lade vi oss för att vila och kröp tätt ihop eftersom vi visste att vi så snart skulle skiljas från varandra. Men med morgonen följde nytt hopp och gott humör. Jag skulle ge mig av tidigt för att vagnen som körde mig (en gigg4 hyrd av mr Smith, byns klädes-, speceri- och tehand lare) skulle hinna tillbaka samma dag. Jag steg upp, tvättade mig, klädde mig, svalde en hastig frukost, fick en kärleksfull omfamning av far, mor och min syster, kysste katten, detta till tjänsteflickan Sallys stora förtret, skakade hand med henne, steg upp i giggen, drog slöjan över ansiktet och då, men först då, brast jag i en störtflod av tårar. Giggen rullade iväg – jag såg mig om – min kära mor och syster stod ännu kvar vid dörren, följde mig med blicken och vinkade farväl: jag besvarade deras vinkning och bad innerligt att Gud skulle välsigna dem; vi rullade nedför backen och jag såg dem inte mer. ”Det vart allt en kulen morgon för miss Agnes”, sade Smith, ”och mörk är den med; men kanske att vi hinner fram innan det börjar regna på allvar.” ”Ja, jag hoppas det”, svarade jag så lugnt jag kunde. ”Det vräkte ner rätt bra i går kväll med.” ”Ja.” 26
I_Agnes Grey.indd 26
2009-01-08 11:38:56
”Men kanske att den kalla vinden kan hålla undan regnet.” ”Det kanske den kan.” Här slutade vårt samtal; vi korsade dalen och började ta oss uppför kullen mittemot. Medan vi strävade uppåt såg jag mig på nytt om: där var bykyrkans torn och där bortom den gamla grå prästgården, badande i en sned solstråle – det var bara en ynklig liten stråle, men byn och de omgivande kullarna låg alla i dyster skugga och jag hälsade den förlupna solstrålen som ett lyckligt omen för mitt hem. Med knäppta händer bad jag en innerlig bön om välsignelse för dess invånare och vände mig snabbt om eftersom jag såg att solen höll på att försvinna, och jag undvek noga att kasta ännu en blick ditåt för att slippa se det i dyster skugga, likt resten av landskapet.
27
I_Agnes Grey.indd 27
2009-01-08 11:38:56
Agnes orig
09-01-07
22.36
Sida 1
ANNE
Maria Ekman är en av våra mest namnkunniga översättare från engelska. Av de författare hon översatt kan nämnas Jane Austen, E. M. Forster, Janet Frame, Ian McEwan och Virginia Woolf.
BRONTË
Pressröster om Främlingen på Wildfell Hall: »Dramatik har Anne Brontë ett fullt utvecklat sinne för. Hon vrider all tänkbar spänning ur den komplexa intrigen. Bit för bit, inom ramarna för en fruktat snygg litterär struktur, rullas sanningen upp. Gestaltningen fungerar dessutom som en perfekt tidlös meditation över tillvarons premisser: Kärlek, svek och det sociala spelets lika flacka som stenhårda regler.« Upsala Nya Tidning »Att Anne Brontë, den yngsta av de tre berömda systrarna Brontë, nu äntligen översatts till svenska måste betraktas som en litterär sensation.« Sundsvalls Tidning
agnes grey
Anne Brontë föddes 1820, som yngst av sex syskon. Under pseudonymen Acton Bell debuterade hon 1846 som poet tillsammans med sina systrar Charlotte och Emily. Året därpå kom hennes första roman Agnes Grey, och ytterligare ett år senare Främlingen på Wildfell Hall. Liksom sin syster Emily avled hon i tuberkulos 1849, endast 29 år gammal.
»Annes Agnes Grey bemöttes till största delen med tystnad. Sedan vet vi förstås hur det gick. Charlottes Jane Eyre fortsatte sitt segertåg och Emilys enda roman Svindlande höjder hyllades långt efter systrarnas död som ett återupptäckt mästerverk. Också i fortsättningen var det dock tyst om Annes första roman, även om den irländske författaren George Moore på 1920-talet inledde en intensiv kampanj i dess sak: ›Om Anne Brontë fått leva i ytterligare tio år skulle hon ha nått lika långt som Jane Austen, kanske till och med längre.‹ I hans ögon var Agnes Grey ett exempel på en perfekt genomförd roman tack vare dess skenbara enkelhet. Framtiden har åtminstone till viss del gett honom rätt. I dag räknas Charlotte, Emily och Anne var för sig till den viktorianska litteraturens viktigaste företrädare.«
anne brontë
Den unga Agnes Grey tar anställning som guvernant för att hjälpa till med försörjningen när hennes familj har kommit på obestånd. På sin första plats försöker hon förgäves komma till rätta med de bortskämda barnen, på nästa blir svårigheterna om möjligt ännu större.
»… en överraskande levande klassiker.« Sydsvenska Dagbladet »När vi nu kan läsa den i utmärkt svensk översättning av Maria Ekman visar den sig vara så hisnande bra, att man inte kan tro annat än att den motarbetats sedan 1848, då den först kom ut.« Dagens Nyheter
Ur Håkan Bravingers förord
Agnes Grey isbn 978-91-1-301767-9
9
789113 017679
Omslag: Arne Öström/Ateljén Omslagsmålning: Ivan Kramskoy. Sophia Kramskaya Reading. 1863.
Th