Issuu on Google+

Till Peggy Flynn


Om du blickar omkring dig, min konung, ser du hur landet härjas grymt av detta odjur som kom från havet. Överallt ser du blodet flyta, ser hur mänskoliv förspillas. Varhelst du går hör du blott jämmer och fasans skri om de giftiga ångor som odjuret sprider. Mozart, Idomeneo


Kroppen låg och flöt med ansiktet nedåt i kanalens mörka och grumliga vatten. Tidvattnet, som nu höll på att sjunka undan, drog den försiktigt med sig ut mot lagunen som bredde ut sig där kanalen slutade. Huvudet dunsade ett par gånger mot de mossbevuxna trappstegen vid kajen utanför kyrkan Santi Giovanni e Paolo och låg först kvar där en stund innan fötterna dansade i väg i en elegant cirkelbåge så att kroppen drogs loss och kunde driva ut mot det öppna vattnet och friheten. Kyrkklockorna slog fyra på morgonen och vattnet började stillna som om klockorna hade befallt det. Vattnet blev allt mer stilla tills det nådde det ögonblick av fullkomlig vila som utgör gränsen mellan ebb och flod, då vattnet väntar på att det nya tidvattnet ska börja sitt dagsverke. Den lealösa kroppen syntes inte där den låg i sina mörka kläder och guppade i det stillastående vattnet. Minuterna gick under tystnad men efter en stund bröts den av två män som gick förbi och småpratade med dämpade röster på den lätt väsande venetianska dialekten. Den ene sköt en liten kärra fulllastad med tidningar framför sig och var på väg till sin tidningskiosk och den andre skulle till sitt arbete på sjukhuset, vilket upptog en hel sida av det jättestora, öppna torget. Ute i lagunen körde en liten båt förbi i maklig takt och de små svallvågor som uppstod krusade vattenytan i kanalen och

1

9


lekte med kroppen så att den återigen stötte emot kajkanten. När kyrkklockorna slog fem öppnade en kvinna i ett av husen som låg vid kanalen och vette mot torget de mörkgröna fönsterluckorna i sitt kök och gick sedan bort till spisen och skruvade ner gaslågan under espressobryggaren. Utan att ännu vara riktigt vaken lade hon i några skedar socker i en liten kopp, stängde av spisen med en väl inövad handrörelse och hällde upp kaffe i en tjock stråle. Med kaffekoppen i handen gick hon fram till det öppna fönstret igen och precis som hon hade gjort varenda morgon i alla år tittade hon bort mot ryttarstatyn av Colleoni, som en gång i tiden hade varit den mest skräckinjagande av Venedigs alla härförare men som numera var en av hennes närmaste grannar. Det här var den mest fridfulla stunden på hela dagen för Bianca Pianaro och Colleoni, som för flera hundra år sedan för evigt hade fjättrats i brons och tystnad, var det perfekta sällskapet under den här dyrbara kvarten som hon hade helt för sig själv. Hon njöt av det starka, varma kaffet, som hon drack i små klunkar, och tittade på duvorna som redan hade börjat picka sig fram mot statyns sockel. Hon kastade en blick rakt nedåt, mot den plats där mannens lilla båt låg och guppade i det mörkgröna vattnet. Det hade regnat under natten och hon ville se efter om presenningen låg som den skulle. Om den hade blåst loss så fick Nino gå ner och ösa båten innan han gick till jobbet. Hon lutade sig ut genom fönstret för att kunna se fören ordentligt. Först trodde hon att det var en sopsäck som under natten hade spolats ner från kajen av tidvattnet. Men den var så egendomligt symmetrisk och långsträckt och det stack ut något på båda sidor om mittdelen nästan som om det hade varit … ”Herregud”, flämtade hon och släppte kaffekoppen så att den ramlade rakt ner i kanalen, inte långt från den underliga skepnaden som låg och flöt med ansiktet nedåt. ”Nino, Nino”, skrek hon bort mot sovrummet. ”Det ligger en död människa i kanalen.” 10


Med samma meddelande – ”Det ligger en död människa i kanalen” – blev Guido Brunetti väckt tjugo minuter senare. Han hävde sig upp i halvliggande ställning i sängen och drog till sig telefonen. ”Var då någonstans?” ”Vid Santi Giovanni e Paolo. Utanför sjukhuset”, svarade polismannen som strax innan hade tagit emot samtalet till polishuset. ”Hur gick det till? Vem var det som hittade honom?” frågade Brunetti samtidigt som han drog av sig täcket och satte sig upp på sängkanten. ”Jag vet inte. Det var en man som hette Pianaro som ringde och berättade det.” ”Och varför ringer ni till mig?” frågade Brunetti utan att försöka dölja hur irriterad han var, vilket naturligtvis var en direkt följd av att han hade tittat på de självlysande siffrorna på klockan bredvid sängen: 5:31. ”Finns det ingen där som jobbar natt?” ”De har gått hem allihop. Jag ringde till Bozzetti, men frun sa att han inte hade kommit hem än.” Den unge mannen lät allt mer osäker på rösten. ”Då ringde jag till er eftersom jag vet att ni ska jobba dag.” Det är om två och en halv timme det, tänkte Brunetti, men han sade ingenting. ”Är ni kvar?” ”Ja, det är jag. Och klockan är halv sex.” ”Jag vet det”, sade den unge mannen nästan med gråten i halsen. ”Men jag kunde inte få tag på någon annan.” ”Ja, ja. Jag går väl dit och tittar då. Skicka hit en båt. Bums.” Han kom att tänka på hur tidigt det var och att nattskiftet redan verkade ha gått av, så han frågade: ”Finns det någon som kan komma hit med den?” ”Ja då. Bonsuan har precis kommit. Ska jag skicka honom?” ”Ja, genast. Och ring till de andra som ska jobba i dag. Säg till dem att vi träffas där.” ”Javisst”, svarade den unge mannen och lät märkbart lättad över att någon annan övertog ansvaret. 11


”Ring dottor Rizzardi också. Be honom komma dit så fort som möjligt.” ”Javisst. Något annat?” ”Nej, se bara till att skicka hit båten omedelbart. Och säg till de andra att de ska spärra av området om de kommer dit före mig och att de inte ska låta någon komma i närheten av kroppen.” Hur mycket bevismaterial förstördes inte just i denna stund genom att folk slängde cigarettfimpar på marken och klampade omkring på trottoarerna? Brunetti lade på utan att säga något mer. Paola rörde på sig bredvid honom i sängen och sedan tittade hon på honom med ena ögat och höll sin nakna arm över det andra som skydd mot det skarpa ljuset. Hon utstötte ett ljud som han tack vare lång erfarenhet visste var en fråga. ”En död människa. I en kanal. De kommer hit och hämtar mig. Jag ringer.” Ljudet som han fick till svar var en bekräftelse på att hon hade hört vad han sade. Hon rullade över på mage och somnade direkt och var säkerligen den enda i hela staden som var fullkomligt ointresserad av det faktum att man hade hittat en kropp som flöt omkring i en av kanalerna. Han klädde snabbt på sig samtidigt som han beslöt sig för att inte ödsla tid på att raka sig och gick sedan ut i köket för att se om han hann dricka kaffe. Han öppnade locket på espressobryggaren och såg att det fanns ungefär en centimeter kaffe kvar från kvällen innan. Trots att han avskydde uppvärmt kaffe hällde han över det i en kastrull som han ställde över gaslågan och inte släppte med blicken medan han väntade på att det skulle koka upp. När det hade gjort det hällde han den grumliga vätskan i en kopp, lade i tre skedar socker och tömde den snabbt. Det ringde på dörren vilket betydde att polisbåten hade kommit. Brunetti tittade på sitt armbandsur. Åtta minuter i sex. Då måste det vara Bonsuan, för ingen annan skulle kunna få hit en båt så snabbt. Han ryckte till sig en yllekavaj ur garderoben vid ytterdörren. Septembermorgnar kunde vara kyli12


ga och det blåste ofta vid Santi Giovanni e Paolo som låg väldigt nära lagunens öppna vatten. Han skyndade nedför de fem trapporna, öppnade porten och fick syn på Puccetti, som bara hade arbetat hos dem i knappt fem månader. ”Buon giorno, signor commissario”, hälsade Puccetti glatt och gjorde honnör på ett bra mycket mer högljutt och utstuderat sätt än vad Brunetti tyckte var lämpligt vid den här tiden på dygnet. Brunetti vinkade som svar och gav sig av längs den smala gränden där han bodde. När han kom fram till kanalen såg han att polisbåten med taktfast blinkande blåljus låg förtöjd vid kajen. Vid ratten satt Bonsuan, en polislots som hade oräkneliga generationer Buranofiskares blod i sina ådror, vilket med all säkerhet hade blandats med lagunens vatten eftersom han tycktes ha en medfödd kunskap om tidvatten och strömmar som gjorde att han skulle kunna ta sig fram på Venedigs alla kanaler med förbundna ögon. Bonsuan, som var kort och satt i kroppen och hade ett stort skägg, nickade åt Brunetti och det var lika mycket ett uttryck för att det var tidigt på dagen som att han hälsade på sin chef. Puccetti klättrade ombord på båten där det redan stod några uniformerade poliser. Den ene lossade förtöjningsrepet och Bonsuan backade snabbt ut båten på Canal Grande, varefter han gjorde en skarp sväng och körde tillbaka mot Ponte di Rialto. De susade under bron och svängde in i en enkelriktad kanal till höger. Strax därefter gjorde de en skarp gir åt vänster och sedan tog de återigen av till höger. Brunetti stod på däck med kragen uppfälld mot blåsten och morgonkylan. Båtar som låg förtöjda längs kajen på båda sidor av kanalen guppade i kölvattnet och andra som kom åkande och var lastade med frukt och grönsaker från Sant’ Erasmo körde åt sidan och höll sig intill husfasaderna när de fick se det blinkande blåljuset. Till sist svängde de in på Rio dei Mendicanti som är den ka13


nal som går längs sjukhuset och mynnar ut i lagunen precis mitt emot kyrkogårdsön. Att kyrkogårdsön och sjukhuset ligger så nära varandra är förmodligen en slump, men för de flesta venetianare, och i synnerhet de som har överlevt en sjukhusbehandling, är kyrkogårdens läge en tyst kommentar angående sjukhuspersonalens kompetens. Vid mitten av kanalen fick Brunetti syn på en liten grupp människor som stod församlade nära kajen. Bonsuan stannade båten femtio meter därifrån i ett fåfängt försök att inte förstöra något bevismaterial. En av poliserna kom fram till båten och sträckte ut handen mot Brunetti för att hjälpa honom i land. ”Buon giorno, signor commissario. Vi har fått upp honom, men som ni ser så har vi redan fått sällskap.” Han gjorde en gest i riktning mot nio eller tio personer som stod och trängdes kring något på trottoaren som Brunetti inte kunde se eftersom de stod i vägen. Polisen började gå mot folkhopen och sade: ”Flytta er. Polisens order.” Det var inte befallningen utan snarare det faktum att de båda poliserna kom gående mot dem som gjorde att folk började dra sig bakåt. På trottoaren fick Brunetti syn på en död ung man som låg på rygg med ögonen vidöppna mot morgonljuset. Bredvid den döda kroppen stod två uniformerade poliser som var genomvåta ända upp till axlarna. Båda två gjorde honnör när de fick se Brunetti. När de sänkte armarna igen droppade det vatten ner på marken. Det var Luciani och Rossi som båda var bra killar. ”Jaha?” sade Brunetti i frågande ton och tittade ner på den döde mannen. Luciani, som var äldst av de två, svarade: ”Han låg och flöt i kanalen när vi kom hit, dottore. Det var en man som bor i huset där borta som ringde till oss”, sade han och pekade på en ockrafärgad byggnad på andra sidan kanalen. ”Frun fick syn på honom.” Brunetti vände sig om och tittade dit bort. ”Fjärde våning14


en”, upplyste Luciani. Brunetti tittade lite högre upp och såg att en gestalt i samma ögonblick avlägsnade sig från fönstret. Medan han stod där och stirrade på huset och på dem som låg bredvid lade han märke till åtskilliga mörka skuggor vid fönstren. En del gick undan när han tittade på dem och andra inte. Brunetti vände sig mot Luciani igen och nickade åt honom att fortsätta. ”Han var nära trappan men vi var tvungna att gå i för att kunna dra upp honom. Jag lade honom på rygg och försökte få liv i honom, men det var hopplöst. Det verkar som om han har varit död länge.” Han lät skamsen, ungefär som om han tyckte att hans misslyckade försök att andas liv i den unge mannen på något sätt hade bidragit till att han var oåterkalleligt död. ”Har ni undersökt kroppen?” frågade Brunetti. ”Nej. När vi märkte att det inte fanns något att göra så tyckte vi att det var lika bra att låta läkaren ta hand om det.” ”Det är bra”, mumlade Brunetti. Luciani darrade, antingen för att han frös eller för att han tänkte på sitt misslyckande, och det fortsatte att droppa från honom. ”Åk hem med er nu, båda två. Ta ett bad och se till att ni får något i er. Och drick något varmt.” Luciani och Rossi log tacksamt åt förslaget. ”Bonsuan skjutsar hem er med polisbåten.” De båda männen tackade honom och banade sig väg genom folkhopen som hade blivit större under de få minuter som Brunetti hade varit där. Han vinkade till sig en av de uniformerade poliserna som hade följt med honom i polisbåten och sade till honom: ”Se först till att de här människorna flyttar på sig och ta sedan namn och adress på allihop. Fråga när de kom hit och om de har hört eller sett något konstigt nu på morgonen. Sedan kan ni skicka hem dem.” Han avskydde dem som alltid samlades vid olycksplatser och tyckte att det var obegripligt att man kunde dras till och fascineras av så ruskiga händelser som mord. Han tittade återigen på den unge mannen som låg på trottoaren och som nu var föremål för så många obarmhärtigt stir15


rande bickar. Det var en stilig ung man med kortklippt blont hår som hade mörknat av vattnet som fortfarande droppade från honom. Han hade kristallklara blå ögon, regelbundna drag och liten, smal näsa. Bakom sig hörde Brunetti att poliserna högljutt började fösa undan folkhopen. Han kallade till sig Puccetti och reagerade inte när den unge mannen återigen gjorde honnör. ”Gå bort till husen på andra sidan kanalen och ta reda på om det är någon som har hört eller sett något.” ”När då?” Brunetti tänkte efter en liten stund och försökte komma på vilken fas månen var i. Det hade varit nymåne för två nätter sedan, så tidvattnet borde inte ha varit så starkt att kroppen kunde ha förflyttat sig särskilt långt. Han fick fråga Bonsuan om tidvattensförhållandena i går kväll. Den döde mannens händer var märkligt skrynkliga och vita och det var ett säkert tecken på att han hade legat länge i vattnet. Så fort Brunetti fick reda på hur länge den unge mannen hade varit död skulle han låta Bonsuan räkna ut hur långt han kunde ha flutit. Och varifrån. Men nu var det Puccetti han pratade med. ”Fråga om de märkte något i går kväll eller i natt. Se till att området spärras av också och skicka hem de där människorna om det går.” Han visste att det inte skulle bli det lättaste. Venedig hade väldigt lite att erbjuda sina invånare i fråga om den här sortens händelser, så de skulle nog gå därifrån högst motvilligt. Han hörde ljudet av en båt som var på väg mot dem. Ännu en polisbåt med blinkande blåljus svängde in i kanalen och stannade vid samma förtöjningsplats som Bonsuan hade lagt till vid. På den här båten fanns det också tre uniformerade poliser och en civilklädd person. Precis som solrosor vändes ansiktena i folkhopen bort från den sol som hade tilldragit sig deras uppmärksamhet, nämligen den döde mannen, och vreds mot männen som hoppade ur båten och därefter började gå mot dem. I täten gick doktor Ettore Rizzardi som var stadens rättslä16


kare. Helt oberörd av alla stirrande blickar gick Rizzardi fram till Brunetti och sträckte vänligt ut handen mot honom. ”Buon dì, Guido. Vad är det som har hänt?” Brunetti tog ett steg åt sidan för att Rizzardi skulle kunna se det som låg på marken. ”Han låg i kanalen. Luciani och Rossi drog upp honom men kunde ingenting göra. Luciani försökte, men då var det för sent.” Rizzardi nickade och gav en grymtning till svar. Den skrynkliga huden på händerna sade honom att det hade varit mycket för sent att kunna hjälpa den unge mannen. ”Det ser ut som om han har legat där länge, Ettore. Men du kan säkert ge mig ett mer exakt besked.” Rizzardi reagerade inte på komplimangen utan började i stället ägna sig helhjärtat åt sitt arbete. Viskningarna från människorna runt omkring blev allt högre. Han tog ingen notis om dem utan ställde bara försiktigt ner sin väska på en torr fläck och böjde sig ner över den döda kroppen. Brunetti vände sig om och gick bort mot dem som stod i det som nu hade blivit det främre ledet av folkhopen. ”Om ni har lämnat namn och adress så kan ni gå. Det finns inget mer att se, så var vänliga och gå härifrån allihop.” En gammal man med gråsprängt skägg lutade sig så mycket han kunde åt vänster eftersom Brunetti stod i vägen och han inte kunde se vad läkaren höll på med. ”Jag sa att ni kan gå nu.” Brunetti pratade direkt till den gamle mannen. Denne rätade på sig, tittade fullkomligt ointresserat på Brunetti och lutade sig sedan åt sidan igen med uppmärksamheten riktad enbart mot läkaren. En gammal kvinna ryckte ilsket i kopplet på sin terrier varpå hon gick sin väg och såg påtagligt upprörd ut efter att ha fått ännu ett bevis på polisens brutalitet. Poliserna rörde sig långsamt i folkhopen och tvingade sakta men säkert folk att gå därifrån genom att säga något eller lägga handen på deras axel. Den siste som gick var den gamle mannen med skägg och han gick inte längre bort än till järnräcket runt Colleonistatyns sockel. Han vägrade att avstå från vare sig 17


det som hände på torget eller sina medborgerliga rättigheter. ”Kom hit lite, Guido”, ropade Rizzardi bakom honom. Brunetti vände sig om och gick och ställde sig bredvid läkaren som låg på knä och hade knäppt upp den döde mannens skjorta. En dryg decimeter ovanför midjan på vänster sida fick Brunetti se ett vågrätt gapande sår som var ojämnt i kanterna och där köttet hade en märklig gråblå färg. Han lade sig på knä i en kall vattenpöl bredvid Rizzardi för att kunna se bättre. Snittet var ungefär lika långt som hans tumme och att det var så besynnerligt blekt berodde förmodligen på att kroppen hade legat länge i vattnet. ”Det här är inte någon berusad turist som har trillat i kanalen, Guido.” Brunetti nickade tyst instämmande. ”Vad är det som kan ha orsakat det där?” frågade han och nickade mot såret. ”En kniv. Med brett blad. Och den som gjorde det var antingen väldigt skicklig eller hade en väldig tur.” ”Hur så?” frågade Brunetti. ”Jag vill inte gärna peta för mycket i det, utan jag vill först öppna honom och titta efter ordentligt”, sade Rizzardi. ”Men om det är rätt vinkel, och det jag kan se tyder på det, så gick den raka vägen in i hjärtat. Det är inga revben i vägen, ingenting. Det räckte att stöta eller trycka bara lite grand för att han skulle dö.” Än en gång sade Rizzardi: ”Antingen var vederbörande väldigt skicklig eller också hade han en väldig tur.” Brunetti såg bara hur brett såret var och hade ingen aning om hur skadan inne i kroppen såg ut. ”Kan det ha varit något annat? Förutom en kniv, menar jag?” ”Jag kan ju inte vara helt säker förrän jag har sett hur vävnaderna ser ut, men jag tvivlar på det.” ”Vad tror du om drunkning? Om hugget inte gick in i hjärtat, finns det då någon möjlighet att han kan ha drunknat?” Rizzardi satte sig på hälarna och såg till att stoppa in regnrocken under sig för att inte blöta ner fållen. ”Nej, det tvivlar 18


jag på. Om den inte träffade hjärtat så hade han inte blivit så illa skadad att han inte hade kunnat ta sig upp ur vattnet. Se bara hur blek han är. Jag tror att det var precis så här det gick till: ett enda hugg i rätt vinkel. Han måste ha dött så gott som omedelbart.” Läkaren reste sig upp och det han sade var nog det närmaste en bön för den unge mannen som de skulle få höra den här morgonen. ”Stackars sate. Det är en stilig ung man och han är i utmärkt fysisk kondition. Jag skulle vilja påstå att han var idrottsman eller åtminstone en person som skötte om sig själv väldigt väl.” Han böjde sig ner över kroppen igen och med en rörelse som såg märkligt faderlig ut förde han handen över den döde mannens ögon för att försöka sluta dem. Det ena ögonlocket gick inte att rubba. Det andra stängdes för ett ögonblick men gled sedan långsamt upp så att ögat återigen stirrade upp i himlen. Rizzardi mumlade något för sig själv och tog sedan upp en näsduk ur bröstfickan och lade över den unge mannens ansikte. ”Täck över hans ansikte. Han dog ung”, mumlade Brunetti. ”Vad sa du?” Brunetti ryckte på axlarna. ”Ingenting. Det var bara något som Paola brukar säga.” Han tog blicken från den unge mannen och stod en stund och betraktade kyrkofasadens harmoniska form som hjälpte honom att samla ihop sig. ”När kan du ge mig ett mer exakt besked, Ettore?” Rizzardi kastade en hastig blick på klockan. ”Om dina killar kan köra ut honom till kyrkogården nu, så tar jag itu med honom framåt förmiddagen. Ring mig efter lunch så kan du få ett klart besked. Men jag tror inte att det råder något tvivel, Guido.” Läkaren tvekade ett ögonblick eftersom han inte gärna ville tala om för Brunetti hur denne skulle sköta sitt jobb. ”Ska du inte undersöka fickorna?” Brunetti avskydde att behöva vara den som gjorde det här allra första intrånget i den dödes privatliv, trots att han hade gjort det så många gånger under sin tid som polis. Han upplevde det som en kränkning av den döde. Han tyckte illa om 19


att behöva gå igenom dagböcker och skrivbordslådor, att söka igenom brev och ta i kläderna. Men eftersom kroppen redan hade flyttats från platsen där den påträffades, fanns det ingen anledning att inte rubba den innan fotografen kom. Han satte sig på huk bredvid den unge mannen och kände med handen i hans ena byxficka. Där hittade han några mynt som han lade bredvid kroppen. I den andra låg en enkel metallring med fyra nycklar. Utan att Brunetti hade bett om det böjde sig Rizzardi ner och hjälpte till att vända kroppen på sidan så att Brunetti kunde komma åt bakfickorna. I den ena låg en genomblöt, gul, fyrkantig pappersbit som såg ut att kunna vara en tågbiljett och i den andra låg en lika blöt pappersservett. Han nickade åt Rizzardi och därefter lade de försiktigt ner kroppen igen. Han tog upp ett av mynten och höll fram det mot läkaren. ”Vad är det?” frågade Rizzardi. ”Amerikanskt. Tjugofem cent.” Det verkade vara en konstig sak att hitta i fickan på en död man i Venedig. ”Det kanske är förklaringen”, sade läkaren. ”En amerikan.” ”Vad då?” ”Förklaringen till att han är i så god fysisk form”, svarade Rizzardi utan att tänka på det bittert motsägelsefulla i att använda den tempusformen. ”Det kanske förklarar saken. De ser alltid så vältränade och friska ut.” Båda två tittade på kroppen, på den smala midjan som syntes under skjortan som fortfarande var uppknäppt. ”Jag kommer att se på tänderna om han är det”, sade Rizzardi. ”Hur då?” ”Det syns på lagningarna. De har en annan teknik än vi och bättre material. Om han har några lagningar så kan du få veta i eftermiddag om han är amerikan.” Om Brunetti hade varit en annan person så hade han kanske bett Rizzardi ta en titt på det redan nu, men egentligen var det ju ingen brådska och han ville inte ofreda den unge mannen 20


mer. ”Tack, Ettore. Jag ska skicka hit en fotograf som får ta några bilder. Tror du att det går att stänga ögonen?” ”Givetvis. Jag tänker göra mitt bästa för att han ska bli sig så lik som möjligt. Men du vill väl att ögonen ska vara öppna när han fotograferas, eller hur?” Brunetti hade så när sagt att han aldrig mer ville se där ögonen öppna, men i stället svarade han: ”Ja, det är klart.” ”Skicka hit någon som tar fingeravtryck också, Guido.” ”Ja.” ”Bra. Ring mig vid tretiden.” De skakade hand som hastigast och Rizzardi tog upp sin väska. Utan att säga adjö gick han tvärs över torget mot sjukhusets storslagna portal för att börja arbeta två timmar för tidigt. Medan kroppen undersöktes hade det kommit fler poliser och det måste nu vara åtminstone åtta stycken som bildade en skyddande halvcirkel ungefär tre meter från kroppen. ”Vianello”, ropade Brunetti, varpå en av dem tog ett steg bort från raden och kom fram till honom där han stod bredvid kroppen. ”Be två av killarna bära bort honom till polisbåten och kör sedan ut honom till kyrkogården.” Medan detta gjordes återgick Brunetti till att betrakta kyrkofasaden och lät blicken glida upp mot de höga tornspirorna. Han lät sedan blicken vandra vidare över torget och bort till statyn av Colleoni som kanske hade bevittnat brottet. Vianello kom och ställde sig bredvid honom. ”Nu har jag skickat i väg honom till kyrkogården. Var det något annat?” ”Ja. Finns det någon bar här i närheten?” ”Där borta bakom statyn. Den öppnar klockan sex.” ”Bra. Jag behöver en kopp kaffe.” På väg till baren började Brunetti dela ut order. ”Vi behöver ett par dykare. Se till att de sätter i gång att jobba där kroppen påträffades. Jag vill att de plockar upp allt som skulle kunna vara ett vapen. Det rör sig troligen om en kniv med ett ungefär två centimeter brett blad men det kan också vara något annat, till och med en metallbit, så be dem ta upp allt som skulle ha kunnat åstadkomma ett så21


dant sår. Verktyg eller vad som helst.” ”Javisst”, sade Vianello och försökte skriva i sin anteckningsbok medan han gick. ”I eftermiddag kommer dottor Rizzardi att tala om hur länge han har varit död. Så snart vi vet det vill jag träffa Bonsuan.” ”Angående tidvattnet?” frågade Vianello som genast fattade galoppen. ”Ja. Och sätt i gång att ringa till hotellen. Hör om det är någon som saknas på sitt rum, särskilt amerikaner.” Han visste att killarna tyckte illa om att behöva ringa dessa oräkneliga samtal till alla hotell, sida upp och sida ner ur polisens listor. Och efter hotellen återstod pensionaten och vandrarhemmen och därmed ännu fler sidor med namn och nummer. Det kändes skönt och välbekant att komma in i den ångande värmen i baren liksom att känna lukten av kaffe och bakverk. En man och en kvinna som stod vid disken tittade på den uniformerade polisen men återgick sedan till sitt samtal. Brunetti beställde en espresso och Vianello en caffè corretto, svart kaffe med en rejäl skvätt grappa i. När kaffet ställdes fram på disken framför dem lade de i två skedar socker var och höll sedan händerna runt de varma kopparna en liten stund. Vianello tömde sin kopp i en enda klunk, ställde tillbaka den på disken och frågade: ”Var det något annat?” ”Undersök hur det ser ut med narkotika i området. Vem sysslar med det och var? Ta reda på om det finns någon här omkring som är registrerad för narkotikainnehav eller för att ha sålt, använt eller stulit narkotika, vad som helst. Ta också reda på vart de går för att injicera, undersök alla de där smågatorna som slutar vid kanalen och hör efter om det finns något ställe där man brukar hitta tomma sprutor på morgnarna.” ”Tror ni att det här brottet har med knark att göra?” Brunetti drack upp sitt kaffe och nickade åt servitören att ge honom en kopp till. Vianello skakade nekande på huvudet trots att ingen hade frågat honom. ”Jag vet inte”, svarade Brunetti. ”Det är möjligt och därför tittar vi på det först.” 22


Vianello nickade och skrev i sin anteckningsbok varefter han stoppade ner den i bröstfickan och började treva med handen efter plånboken. ”Nej, nej”, sade Brunetti bestämt. ”Jag betalar. Gå tillbaka till polisbåten och ring efter dykare. Se till att området spärras av också och stäng av infarterna till kanalen medan dykarna arbetar.” Vianello nickade som tack för kaffet och gick. Genom barens immiga fönster såg Brunetti hur folk rörde sig fram och tillbaka som tidvattensvågor över torget. Han såg hur de kom gående på den stora bron som ledde till sjukhuset, fick se poliserna på höger sida och därefter frågade folk som stod och tittade vad som hade hänt. De flesta stannade till och tittade först på de mörka uniformerna som det fortfarande kryllade av och sedan på polisbåten som låg och guppade vid kanten av kanalen. När de inte kunde se något ovanligt utöver det, fortsatte de med sitt. Han lade märke till att den gamle mannen fortfarande stod och lutade sig mot järnräcket. Ännu efter alla år som polis kunde han inte förstå att folk så gärna ville titta på sina döda medmänniskor. Det hade alltid varit en gåta för honom hur man kunde fängslas av döden och i synnerhet när det var fråga om att någon hade bragts om livet som i det här fallet. Han återgick till sin andra kopp kaffe och tömde den snabbt. ”Hur mycket blir det?” frågade han. ”Femtusen lire.” Han betalade med en tiotusenliresedel och väntade på växeln. När servitören gav den till Brunetti frågade han: ”Har det hänt något hemskt?” ”Ja, något hemskt”, svarade Brunetti. ”Något väldigt hemskt.”

23


9789175250205