Page 1

BLUNDA OCH KYSS MIG MONICA ÖSTERDAHL

EN UNGDOMSBOK OM PSYKISK OHÄLSA OCH SEXUELLA TRAKASSERIER


BLUNDA OCH KYSS MIG Monica Österdahl


Tidigare böcker: Andas och räkna till tre, 2014 Sami räddar Glädjen, 2016

Blunda och kyss mig Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Monica Österdahl Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-88769-45-9


Kapitel ett

Jag stirrar upp i taket och önskar att jag bara skulle kunna blunda, slappna av och somna, men det går inte. Jag får panik av att inte kunna sova, eller snarare: jag är rädd för att somna. Rädd för att jag ska dö. Att inte få luft mitt i ett andetag. Bli medvetslös och aldrig vakna mer. Typiskt att det är upprop i morgon. Jag kommer att se ut som ett lik eller som om jag har knarkat hela sommarlovet. Och typiskt att jag skulle möta Isabelle och Emma när jag var ute på en powerwalk mitt på dagen idag, iklädd mysbyxor, osminkad och med smutsigt hår uppsatt i tofs uppe på huvudet. Allt för att försöka gå ner några mikrogram till skolan börjar. När jag fick syn på dem gömde jag mig bakom en buske. De var som vanligt uppklädda till tänderna och sminkade som värsta fotomodellerna. Jag har inte träffat Emma en enda gång på hela sommarlovet. Bara sett henne när hon var på stan med sin pappa. Emma vände bort blicken när hon fick syn på mig men hälsade med ett leende som såg mer ut som en grimas när hennes pappa pekade åt mitt håll.

5


Emma och jag som var så bra kompisar innan Isabelle kom ny i klassen. Jag önskar varje dag att det kunde bli som förr igen. Emma tog hand om mig från första dagen när jag var ny i klassen. Vi delade allt. Alla våra hemligheter. Att Emma kämpar med sin mamma och hennes alkoholproblem. Och jag med mina stenåldersgener som gör att jag måste tänka på vad jag äter i hela mitt liv. Tänk att vara allergisk mot kalorier? Hur dumt låter inte det? Emma skyddade mig när någon försökte mobba mig. Hon var min egen skyddsängel. Jag skickade några mess under sommaren men fick inget svar. Åh, vad pinsamt det var när Isabelle upptäckte mig bakom busken och skrek med sin gälla röst: – Minna?! Är det du som ligger här i busken? Jag stammade något om att jag tappat min mobil och försökte dölja mina säckiga och smutsiga mysbrallor med händerna. Isabelle tittade på mig uppifrån och ned med avsmak och vände sig till Emma och sa: – Kom nu Emma. Vi har viktigare saker för oss. – Vi ses i skolan i morgon Minna, men lova att du tar på dig något annat då, sa Emma. Hon tog Isabelle under armen och de gick skrattande därifrån. Jag önskade att jag hade kunnat sjunka genom marken eller bli överkörd av en bil. Jag spanade en lång stund efter dem och såg att de var på väg till Café 66 där de brukar hänga med några äldre killar från gymnasiet. Sommarlovet var väl okej. Först åkte vi till Bulgarien. Jag, mamma och lillebror, fast vi egentligen inte har råd, som mamma alltid säger. Vad gör man inte för sina älsklingar är mammas favorituttryck. Jag har fördrivit tiden med att spela spel med min lillebror

6


Emil och att drömma mig bort. Drömmarna handlar alltid om när jag kommer tillbaka till skolan och är skitsnygg och smal. Alla samlas runt mig och vill vara kompis med mig. Men det har tyvärr inte hänt det här sommarlovet heller. Att jag blivit smal och snygg alltså. Trots allt ska det bli kul, eller snarare intressant, att börja skolan igen. Vill så gärna träffa Sebbe, skolans värsting och min numera bästa vän, eller kanske enda vän. Sebbe är klottrare och har taggat halva blå linjen ända till Akalla. Det går rykten om att han tar droger. Jag har inte märkt något när vi har träffats. Vi har pussats en gång men jag vet inte om jag är kär i honom. Han känns spännande på något sätt. Sov nu dumskalle.

7


Kapitel två

Ny termin, nya möjligheter och gamla förutsättningar. Jag är på väg till skolan och funderar på hur det kommer att bli att börja i åttan. Alla säger att det är det tuffaste året i högstadiet men inget kommer att vara förändrat, tror jag. Samma klassföreståndare. Hasse är schyst och rättvis men han gillar inte mig. Han tycker nog att jag är en komplicerad varelse som inte passar in och han vet inte riktigt hur han ska hantera mig. Samma klasskompisar. Emma kommer att hänga med Isabelle hela tiden så henne kan jag inte räkna med. Jag har försökt hänga med dem men de hittar hela tiden på ursäkter till varför inte jag kan vara med. Man kan inte vara tre när man ska skriva en modeblogg och man kan inte vara tre när man ska måla naglarna. Så låter det hela tiden. Sebbe går i nian nu och är en ensamvarg så han finns bara tillgänglig när han själv vill. Jonte är som han är, klassens clown. Det tragiska är att han har en pappa som slår honom och någon har sagt att de har en nazistisk flagga med hakkors hängande på väggen i vardagsrummet. Han har blivit

8


hjärntvättad av sin pappa och tror att förintelsen inte har ägt rum. Jag tycker synd om honom. Sara är plugghästen som har perfekt hy, perfekta naglar. Inte ett hårstrå ligger fel. Hon ser knappt åt mitt håll och när hon gör det så tittar hon med avsmak på hela min uppenbarelse. Alex är snyggingen i klassen och är fortfarande tillsammans med Anna. Han skulle aldrig ens lägga märke till mig. – Nej! Ensam är stark, säger jag högt för mig själv och undrar vilken dåre som har hittat på det och i vilket sammanhang. – Det var värst vad du är glad åt att äntligen få komma till skolan, säger Hasse som står och håller upp dörren åt mig. – Det är klart att man längtar efter att få träffa alla trevliga klasskamrater, svarar jag lagom syrligt och skyndar mig in genom dörren för att visa att jag inte har lust att prata med honom. Den välbekanta skollukten slår emot mig och ljudet av plåtskåp som öppnas och stängs ekar i korridoren tillsammans med skratt och prat som låter mer glatt än sorgligt. Jag lyssnar spänt för att försöka urskilja vad som sägs men det går inte. Allt är som vanligt men ändå inte. Det är något som är annorlunda. Det ligger en spänning i luften som jag inte har känt tidigare.

9


Kapitel tre

Det luktar stekt fisk. Ljudet av plastbrickor som med ovarsamma händer ställs ned på borden och stolsben som skrapar mot det hårda golvet får matsalen att koka. Jag står med min bricka och tittar mig omkring och får se Isabelle och Emma sitta tillsammans med Jonte och Axel. Det finns en plats kvar men när Isabelle får syn på mig flyttar hon sin bricka och placerar den demonstrativt på den lediga platsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Skit också, varför ska jag bli så blödig nu. Jag vänder tvärt, ställer ned min bricka med maten orörd på närmaste bord. Jag tvingar mig själv att gå lugnt mot utgången istället för att rusa ut. Min klassföreståndare Hasse och rektorn står mitt i dörröppningen och spärrar min väg. Jag tar sats mot den smala öppningen mellan dem och trycker mig ut. Det ser nog snarare ut som en tackling. Min enda tanke är ut och bort därifrån. Ut och få luft. När jag kommer ut på skolgården sätter jag mig på en bänk men känner mig iakttagen och ensam. Jag lämnar skolgården och går planlöst omkring med min smärta i bröstet som växer

10


till en stor klump. Jag sätter mig på en bänk i parken bredvid och spelar några spel på mobilen för att försöka tänka på något annat men tankarna maler på i huvudet: Varför föddes jag till en udda, konstig varelse som ingen tycker om? Som ingen vill vara med? Människor är flockdjur och har större tendens att följa flocken än sin egen inre övertygelse, har jag läst någonstans. Varför följer inte jag flocken? Eller passar jag inte in i flocken? Jag struntar i de lektioner som är kvar. Om jag fortsätter att skolka kommer det snart att synas på betygen och mamma kommer att få reda på att jag inte varit i skolan. Mamma kommer att bli jättebesviken på mig men jag står bara inte ut. På vägen hem ser jag Sebbe stå och hänga med sina klotterkompisar. Jag tar en omväg. Vill inte möta honom tillsammans med de andra. Sebbe har förändrats under sommarlovet. Hans vanligtvis bruna glada ögon har blivit tomma och ledsna. Han rör sig nervöst och ryckigt precis som om han är på väg någon annanstans hela tiden. Sist jag träffade honom stod han och trampade och tittade bort. Ville inte se mig i ögonen, som om han försökte dölja något. Han lyssnade inte på vad jag sa. De där gulliga stöttande orden som jag är van att höra från honom när jag beklagar mig, besvarades med en stor suck och en ursäkt att gå därifrån så fort som möjligt. Ryktet att han tar droger kanske är sant. Jag får ångest bara jag tänker på det och skakar på huvudet för att känslan ska försvinna. Jag orkar inte tänka mer på det just nu. När jag kommer hem är mamma redan hemma och har radion på för full volym; så gör hon alltid när hon är glad och hör en bra låt på radion. Vem har radio nuförtiden och väntar på att en bra låt ska komma när det finns Spotify? Jag fnissar tyst för mig själv när jag tänker på det. Mamma kan vara en

11


”pain in the ass” ibland med alla sina frågor och förmaningar, men oftast smittar hennes glädje av sig på mig. – Hej, är du redan hemma? ropar jag från hallen. – Jag gick hem tidigare för jag har en överraskning till dig, svarar mamma. Min lillebror Emil sitter redan och äter och har knappt tid att lyfta blicken från tallriken när jag kommer och sätter mig mittemot honom. – Tja! säger han med munnen full och fortsätter skyffla in ännu mer mat. – Det låter spännande, svarar jag en aning skeptiskt för jag vet att mammas överraskningar ibland inte riktigt är i min smak. – Minna, vad tror du om att gå på ett trevligt sommarkollo med likasinnade? – Sommarkollo? Jag är väl ingen barnunge heller, svarar jag argt. Och vadå likasinnade? skriker jag. Du är ju inte riktigt klok! Jag reser mig så hastigt från bordet att stolen ramlar omkull. – Lugn Minna, låt mig förklara. – Nej, du behöver inte förklara. Jag förstår precis, säger jag argt. – Det är ett sommarläger för tjejer där man kan prata om hur man mår och bygga upp sin självkänsla, svarar mamma som nu har höjt rösten. – Nej tack, jag har ingen lust att lämna ut mig till helt okända människor, skriker jag från vardagsrummet. – Vi kanske kan prata om det lite senare. Det är ju bara i början av terminen, ropar mamma uppgivet. Senare på kvällen ringer jag till Sebbe men får inget svar.

12


Kapitel fyra

Idag är det onsdag och vi har biologi med temat sex och samlevnad. Pinsamt värre kommer det att bli, är min första tanke när jag är på väg till lektionen. Problemet är inte ämnet i sig utan att vi har den mossigaste läraren i hela skolan i just biologi. När jag ser att folk tvärstannar i dörröppningen blir jag först orolig, men blir sedan glatt överraskad när jag kliver in genom dörren. Framme vid katedern står det en ung tjej i kortklippt kolsvart hår och en svart T-shirt som det står #respekt på i chockrosa. Jonte och Anton som varit mitt uppe i en livlig diskussion tystnar tvärt och tittar på varandra med en förvånad min. Alla går snabbt till sina platser. Det har aldrig varit så tyst i klassen förut. Allas blickar riktas mot den nya läraren. – Hej, jag heter Livia och kommer att vara vikarie för Sven som är långtidssjukskriven, säger hon medan hon går längs med bänkraderna och tar i hand med alla. Ni får gärna säga ert namn och ett favoritord eller intresse så kommer jag ihåg era namn snabbare. Inga fula ord, tack. Jag funderar på vad jag ska välja för ord eller intresse. Jag har

13


fortfarande inte kommit på något ord när Livia kommer fram till mig. Shit, mitt hjärta bultar så jag tror jag ska sprängas. Jag räcker fram handen och säger: – Minna och sommar. Totalt ointressant men jag vill vara så neutral som möjligt i den här klassen. Allt kan användas emot mig. – Det står sex och samlevnad på schemat idag, har jag blivit informerad om, säger Livia. Jag tänkte inte att vi skulle prata om blommor och bin för det kan ni säkert redan och om ni inte kan det så kan ni läsa om det i boken på sidan 23–36. Jag vill att vi pratar om respekt. Vad är respekt och hur visar man respekt? Någon? – När alla är rädda för någon och inte vågar säga vad man tycker, svarar någon. – Ja respekt kan åstadkommas av rädsla och det är kanske den vanligaste uppfattningen, men det är inte den formen jag är ute efter. Varför tror ni att jag tar upp respekt när det handlar om sex och samlevnad? – För att vi tjejer har det ganska jobbigt när vi blir tafsade på och blir kallade horor och blir uthängda på Instagram och sådant och då har man inte respekt för tjejer, säger Isabelle och tittar snabbt ned i bänken som om hon ångrar det hon precis sagt. – Det är ju det du vill, skriker Jonte från sin plats längst bak i klassrummet. Livia går ned och ställer sig vid Jontes bänk, så nära hon kan komma utan att nudda honom. – Varför tror du det? – Hon går ju jämt i korta kjolar, säger Jonte och skrattar nervöst. – Så då blir hon helt plötsligt ett objekt som alla har rätt att ha åsikter om och att ta på? frågar Livia.

14


Hon vänder sig först till Jonte som inte tycker det är särskilt kul längre, och sedan vänder hon sig till hela klassen: – Är det så här? Det mumlas i klassrummet. Om än otydligt, så kan man urskilja ett ja eller snarare ett mm. – Isabelle är en människa av kött och blod med känslor och personliga gränser. Är det inte det ni glömmer när ni kommenterar och tar saker för givet? När man objektifierar ett beteende eller en klädstil och glömmer bort att det finns en människa bakom, en tjej eller kille precis som du. Även om Isabelle klär sig i en kort kjol för att hon gillar det betyder det inte att det är okej att ta henne på rumpan eller brösten. Respekt innebär också att respektera en annan persons gränser. Krama inte någon som inte vill bli kramad, ha inte sex med någon som inte vill ha sex. Ett nej är ett nej. Det är enkla regler. Livia gör inte som någon av de andra lärarna och står vid tavlan så det känns som ett avstånd mellan lärare och elever, utan hon går runt i klassrummet och lutar sig mot någons bänk, tittar på var och en, rakt i ögonen. Plötsligt säger hon: – Men det här med HORA? Varför används det ordet så ofta? Är det okej att kalla någon för hora? Nu är det tystare än i en gravkammare, tänker jag och tycker att den här lektionen är den bästa jag någonsin varit på. Den är samtidigt ganska läskig och spännande. Den kan sluta hur som helst. Jag snurrar mitt hår mellan tummen och pekfingret medan jag lyssnar koncentrerat och tittar ned i bänken. Bara hon inte frågar mig. Det suger i magen och jag börjar svettas i min tjocka tröja. – Det används hela tiden och överallt, säger Emma och ser arg ut. Både på nätet och ute på skolgården. – Kan vi komma överens om att det inte är okej att kalla

15


någon hora? Är det någon som inte håller med? säger Livia och tittar ut i klassrummet. – Ja, skriker jag alldeles för högt och på fel ställe. Alla stirrar på mig. – Jag menar att det inte är okej, stammar jag. Shit, nu vill jag bara sjunka genom bänken, ned genom golvet och upplösas i små atomer. – Till nästa gång vill jag att ni skriver en berättelse som handlar om näthat och sexuella trakasserier. Det kan vara via nätet eller i verkligheten, antingen om du själv blivit utsatt eller om du har en kompis som blivit det eller om det är du själv som är förövaren, säger Livia. – Jag vet i alla fall vad jag ska skriva om, säger Isabelle och tittar sig runt omkring i klassrummet. Några av killarna skruvar på sig och stirrar ned i bänken.

16


Kapitel fem

Jag vaknar kallsvettig med en olustig känsla i magen. Två dagar. Det är två dagar sedan någon senast såg Sebbe. Jag har sovit oroligt och tanken på Sebbe har hållit mig vaken halva natten. Ingen vet var han är. Jag ringer Sebbe igen men får inget svar. Jag går upp och klär på mig och går ut trots att klockan bara är sex på morgonen. Jag går planlöst omkring i flera timmar och letar, försöker minnas de platser som han brukar vara på men jag kommer inte på en enda. Mina tankar är ett enda stort kaos, huvudet värker och jag huttrar till i mina tunna kläder som är fuktiga av duggregnet. Jag är så himla orolig. Sebbe kan vara borta några dagar från skolan ibland men när till och med hans klotterkompisar frågar om jag har sett honom, då är det allvarligt. Jag sätter mig ned på grillplatsen vid motionsspåret för att än en gång ringa till Sebbe. – Snälla Sebbe svara nu, ber jag tyst men mobilen är avstängd. Jag hamnar i hans röstbrevlåda där han säger: Tja, spela inte in något jävla meddelande här för jag kommer ändå inte att lyssna på det.

17


”Jag ska åka buss. Det är väl inget konstigt med det kanske du tycker, men för mig har det blivit ett problem. Jag är livrädd att jag ska få panik som jag fick förra gången. När jag inte kunde andas och trodde jag skulle dö. Du som är så ung har väl inget att oroa dig för, säger de som inte har en aning om hur det känns att gå omkring med en tickande bomb i huvudet som när som helst kan utlösas. Mina tankar äter upp mitt inre.”

Monica Österdahl debuterade 2014 med ungdomsromanen Andas och räkna till tre som blev nominerad till Selmapriset samma år. Nu är hon tillbaka med den fristående fortsättningen om Minna som för sin kamp mot sina antagonister, kämpar med sin panikångest som kommer allt oftare och att försöka passa in i en miljö som inte är gjord för henne. Hon funderar mycket på varför det är så dåligt att vara annorlunda. Minna funderar även över sin sexualitet och möter sin första kärlek som inte blir den hon hade tänkt sig.

www.vistoforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789188769459  

9789188769459  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded