9789132154768

Översättning John-Henri Holmberg

Grant Gone 3.indd 3

11-06-16 16.10.05

de Sales-ön

San Francisco

Stilla havet

Odlingsområde

NATIONALPARK

Diameter: 20 km med kärnkraftverket i centrum

Santa Elissa-ön

Crabclawön

Ac

n ode huttfl

REY

STEFANO

SKOG

SKOG

EVANSTONS

e

åd

RV Ä

TO

MO

G

PERDIDO BEACH

COATES ACADEMY

EREMITJIMS STUGA

FLYGVAPENBAS

BITTERWEED VALLEY (ÖKEN)

mr

gso

lin

Od

KÄRNKRAFTVERK

sjön

SANTA KATRINA-BERGEN

SKOG

ontu

Tram

GRUV­ SCHAKT

ZONEN

n

Gräns till nationalpark

rge rbe

VÄG TOR

Tro tte

Grant Gone 3.indd 6 MO

11-06-16 16.10.06

Grant Gone 3.indd 7

11-06-16 16.10.06

A – Järnhandel och dagis B – Utbränt hyreshus C – Kyrka D – Stadshus E – Quinns hus F – Astrids hus G – Sams hus H – McDonald’s I – Mobbargränd J – Brandstation K – Skola

Småbåtshamn

lex

omp

etsk

enh

Läg

Par ker ing

ts

spla

V

N

S

Ö

d

Stran

Torg

p

kö

na bb

ss

lph

Ra

on

ati

nst

nsi

Be

äg

Motorv

Vågbrytare

Bergssida

Diverse bu tiker

Eyeteeth Rocks

t ran pb Klip

Klippskogen

Barriär

PARDIDO BEACH

KALIFORNIEN

Ett

66 timmar och 52 minuter

Obscent klotter.

Sönderslagna fönster.

Människofrontens insignum, deras logga, och varningar åt miss­ fostren att hålla sig borta.

I fjärran, långt bort på gatan, för långt för att Sam skulle vilja jaga dem, såg han ett par småungar, på sin höjd tio år gamla, kanske inte ens det. Nätt och jämnt synliga i det falska månskenet.

Bara konturer. De räckte en butelj fram och tillbaka mellan sig, drack, raglade. Överallt växte gräs. Ogräs tvingade sig upp genom sprickor i gatu­ beläggningen. Sopor: chipspåsar, kapsyler och burkringar, snabb­ köps­plastpåsar, papper, klädesplagg, skor, hamburgerkartonger, trasiga leksaker, sönderslagna flaskor och hopknycklade konservburkar – allt som inte gick att äta – låg i kringströdda, färgrika drivor. De var bittra påminnelser om bättre tider.

Mörkret var så djupt att man förr i tiden skulle ha behövt ge sig långt ut i vildmarken för att få uppleva något liknande.

Inte en enda tänd gatlykta eller verandalampa. Elektriciteten var borta. Kanske för alltid.

Ingen slösade heller på batterier, inte nu längre. De hade ont om batterier också.

Och det var inte många som tände stearinljus eller gjorde upp eld. Inte efter den eldsvåda som bränt ner tre villor och givit en pojke så svåra brännskador att det tagit Lana, Helaren, ett halvt dygn att rädda honom.

Det fanns inget tryck i vattenledningarna. Alltså kom inget vatten ur brandposterna. Började någonting brinna kunde de inte göra något mer än att titta på och hålla sig ur vägen.



Grant Gone 3.indd 9

11-06-16 16.10.07

Perdido Beach, Kalifornien. Åtminstone brukade staden ligga i Kalifornien.

Nu var den Perdido Beach i Zonen. Vad, var och varför den nu än kunde vara och finnas.

Sam hade kraften att skapa ljus. Han kunde skjuta iväg det i dödande strålar från händerna. Eller han kunde skapa klot av bestående ljus som svävade som lyktor i luften. Som blixtar fångade i flaskor.

Men det var inte särskilt många som ville ha Sams ljus, som småungarna kallade för Sammysolar. Zil Sperry, ledaren för Människofronten, hade förbjudit sina anhängare att ta emot ljusen. De flesta av de normala lydde. Och några av missfostren ville inte ha någon lysande skylt som avslöjade vad de var och var de befann sig.

Rädslan hade spritt sig. En sjukdom. Den smittade från person till person.

Människor kurade i mörkret, skrämda. Alltid rädda.

Sam befann sig i östra delen av staden, den som var farlig, den del som Zil hade deklarerat som förbjuden för missfoster. Han måste visa flagg, så att säga, demonstrera att det fortfarande var han som hade befälet. Visa att han inte tänkte låta sig skrämmas av Zils hotelser.

De andra behövde det. De behövde få se att någon fortfarande var beredd att försvara dem. Att någon var Sam. Han hade försökt slippa undan den rollen, men den hade ändå blivit hans. Och han var fast besluten att spela den till slutet. Varje gång han slappnade av, varje gång han tappade målet ur sikte, försökte leva ett annat liv, hände någonting hemskt.

Så han promenerade längs gatorna klockan två på natten. På helspänn. Bara ifall att.

Sam gick nära stranden. Det fanns förstås inga bränningar. Inte nu längre. Inget väder. Inga väldiga vågor som korsat Stilla havet för att brytas i storslagna skumkaskader mot stränderna vid Perdido.

Nu var vågorna bara ett svagt viskande. Hysch. Hysch. Hysch.

Bättre än ingenting. Men inte mycket bättre.



Grant Gone 3.indd 10

11-06-16 16.10.07

Han var på väg till Clifftop, hotellet där Lana numera bodde.

Henne hade Zil lämnat ifred. Hon kunde vara så mycket missfoster hon ville; ingen gav sig på Helaren.

Clifftop låg nästan framme vid Zonens mur, gränsen för Sams an­svars­område, slutet på hans nattliga vandring.

Någon kom gående mot honom. Han spände sig och fruktade det värsta. Det fanns inget tvivel om att Zil skulle vilja få se honom död. Och där ute – någonstans – fanns Caine, Sams halvbror. Caine hade hjälpt till med att förgöra gaiafagen och psykopaten Drake Merwin. Men Sam försökte inte ens lura sig själv att tro att Caine hade förändrats. Levde Caine fortfarande, skulle de mötas igen.

Och Gud visste vilka andra fasor som lurade i den bleknande natten – mänskliga eller inte. Ute i de mörka bergen, de svarta grottorna, öknen, skogen i norr. Eller i det alltför lugna havet.

Zonen gav aldrig med sig.

Men det här såg bara ut som en tjej. ”Det är bara jag, Sinder”, sa en röst, och Sam slappnade av. ”Läget, Sinder? Är det inte lite sent?”

Hon var en rar gothtjej som för det mesta lyckades hålla sig utanför både krigen och gruppbildningarna som hemsökte Zonen. ”Bra att jag stötte på dig”, sa Sinder. I ena handen höll hon ett stålrör med ett handtag tillverkat av silvertejp. Ingen gick omkring utan vapen, särskilt inte om natten. ”Är allting okej? Äter du?”

Det hade blivit standardhälsningen. Inte ”Hur är det med dig?”, utan ”Äter du?” ”Jadå, vi klarar oss”, sa Sinder. Hennes spöklikt bleka hud fick henne att verka mycket ung och sårbar. Även om röret, de svartmålade naglarna och kökskniven hon hade instucken under bältet fick henne att se mindre fridsam ut. ”Hördu, Sam. Jag gillar inte att typ tjalla på folk, vet du”, sa Sinder. Illa till mods. ”Det vet jag”, sa han. Han väntade. ”Det är Orsay”, sa Sinder med en skuldmedveten blick över axeln. ”Ibland snackar jag med henne, typ. Hon brukar vara rätt cool. Intressant, va.”



Grant Gone 3.indd 11

11-06-16 16.10.07

”Ja.” ”För det mesta.” ”Ja.” ”Men, du vet, typ rätt knasig också.” Sinder log snett. ”Ska jag säga, va?”

Sam väntade. Långt borta bakom sig hörde han ljudet av en glasflaska som krossades och av gällt fnittrande. Ungarna som slängde sin tömda spritflaska. Det var inte länge sedan man hittat en pojke som hette K. B. död med en flaska vodka i handen. ”Hur som helst, Orsay alltså, hon är borta vid muren.” ”Muren?” ”På stranden, nere vid muren. Hon typ, hon tror … Hördu, ta och snacka med henne, okej? Säg bara inte att jag har sagt nåt.

Okej?” ”Är hon där nu? Klockan är ju snart två.” ”Det är då de gör det. De vill inte att Zil eller … eller du, antar jag, ska käfta med dem. Vet du var muren kommer ner från Clifftop till stranden? De där klipporna där ute? Det är där hon är. Fast inte ensam. Det är andra där också.”

Sam kände en ovälkommen ilning längs ryggraden. De senaste månaderna hade han utvecklat en rätt pålitlig instinkt för trassel.

Det här kändes som trassel. ”Okej, jag ska ta en titt.” ”Schyst. Coolt.” ”Natt, Sinder. Ta hand om dig.”

Han lämnade henne och gick vidare medan han undrade vilka nya vettlösheter eller faror som låg framför honom. Han tog vägen upp förbi Clifftop. Tittade upp på Lanas balkong.

Patrick, Lanas labrador, måste ha hört honom, för han gav till ett kort, skarpt varningsskall. ”Bara jag, Patrick”, sa Sam. Mycket få hundar eller katter levde fortfarande i Zonen. Det enda skälet till att Patrick inte hade slutat som hundstuvning var att han tillhörde Helaren.

Från toppen av klippan tittade Sam ner och trodde att han kunde urskilja en grupp människor på klipporna, mitt i bränningarna



Grant Gone 3.indd 12

11-06-16 16.10.07

som inte riktigt var några bränningar. Klipporna var stora, farliga på den tiden då Sam och Quinn tagit sig dit ut med brädorna för att vänta på en stor våg.

Sam behövde inget ljus för att klättra nedför klippan. Han kunde ha gjort det med förbundna ögon. Förr i tiden hade han gjort det fullastad med vindsurfutrustningen.

När han nådde sanden hörde han låga röster. En talade. En grät.

Muren till Zonen, den ogenomträngliga, orubbliga, ofattbara barriär som angav gränserna för Zonen, glödde nästan omärkligt.

Inte ens glödde, egentligen; där fanns bara en antydan till genomskinlighet. Den var grå och tom.

På stranden brann en liten lägereld och spred ett svagt orange­ gult ljus över en liten cirkel av sand och sten och vatten.

Ingen lade märke till Sam när han närmade sig. Så han hann identifiera de flesta av det halvdussin människor som fanns där ute.

Francis, Cigarren, D-Con, några andra. Och så Orsay själv. ”Jag har sett någonting …”, började Orsay. ”Berätta om min mamma”, utbrast någon.

Orsay sträckte upp handen i en lugnande gest. ”Snälla. Jag ska göra mitt bästa för att få kontakt med era närmaste.” ”Hon är ingen mobil”, snäste en mörk flicka bredvid Orsay. ”Det är mycket smärtsamt för Profetissan att vara i kontakt med barriären. Låt henne vara i fred. Och lyssna till hennes ord.”

Sam kisade men kunde inte riktigt känna igen den mörkhåriga flickan i det fladdrande eldskenet. Någon av Orsays vänner? Sam hade trott att han kände varenda människa i Zonen. ”Börja om igen, Profetissa”, sa den mörkhåriga flickan. ”Tack, Nerezza”, sa Orsay.

Sam ruskade förbluffad på huvudet. Inte nog med att han inte känt till att Orsay höll på med det här, han hade inte heller vetat om att hon fått en personlig manager. Och den här flickan Nerezza var inte ens någon han kände igen. ”Jag har sett något …”, började Orsay igen och tvekade som om hon väntade sig att bli avbruten. ”En vision.”

Det framkallade ett mumlande. Eller kanske var det bara det sugande ljudet av vattnet mot sanden.



Grant Gone 3.indd 13

11-06-16 16.10.07

”I min vision såg jag alla barnen i Zonen, både de äldre och de yngre. Jag såg dem stå på toppen av klippan.”

Alla vred huvudet för att kunna titta upp på klippan. Sam duckade och kände sig genast dum. Mörkret dolde honom. ”Barnen i Zonen, fångarna i Zonen, blickade ut på den sjunkande solen. En så vacker solnedgång. Rödare och skarpare än något ni någonsin sett.” Hon verkade hypnotiserad av sin vision. ”En alldeles röd solnedgång.”

Nu var allas uppmärksamhet återigen riktad mot Orsay. Det kom inte ett ljud från hennes lilla publik. ”En röd solnedgång. Alla barnen såg in i den röda solen. Men bakom dem lurade en djävul. En demon.” Orsay grimaserade som om hon inte stod ut med att se på varelsen. ”Sedan insåg barnen att i den där röda solen fanns alla deras närmaste med utsträckta armar. Mödrar och fäder. Och alla förenade, alla uppfyllda av längtan och kärlek. Av längtan efter att få välkomna sina barn hem.” ”Tack, Profetissa”, sa Nerezza. ”De väntar …”, sa Orsay. Hon höjde ena handen, viftade med den mot barriären, lät den fladdra i luften. ”Precis bortom muren.

Precis bortom solnedgången.”

Hon satte sig tung ner, som en marionettdocka vars trådar plötsligt klippts av. En stund satt hon så, hopsjunken, med de öppna handflatorna uppåtvända i knäet och huvudet böjt.

Men sedan rätade hon på sig med ett osäkert leende. ”Jag är beredd”, sa Orsay.

Hon lade handflatan mot Zonens mur. Sam grimaserade ofrivilligt. Han visste av egen erfarenhet hur smärtsamt det kunde vara.

Det var som att gripa tag i en oisolerad elledning. Man blev inte skadad, men nog tusan kändes det som om man blev det.

Orsays smala ansikte var förvridet av smärta. Men när hon talade var hennes röst klar och lugn. Som om hon läste en dikt. ”Hon drömmer om dig, Bradley”, sa Orsay.

Bradley var Cigarrens verkliga namn. ”Hon drömmer om dig … ni är på nöjesfält, på Knott’s Berry Farm. Du är rädd för att åka med i bergbanan … Hon kommer ihåg att du försökte vara modig … Din mamma saknar dig …”



Grant Gone 3.indd 14

11-06-16 16.10.07

Cigarren snörvlade. Han bar på ett vapen han själv konstruerat, en leksaksljussabel med dubbelsidiga rakblad instuckna i spetsen.

Han hade håret i hästsvans, hopsatt med en gummisnodd. ”Hon … hon vet att du är här … Hon vet … hon vill att du ska komma till henne …” ”Jag kan inte”, stönade Cigarren, och Orsays medhjälpare, vem hon nu än var, lade en tröstande arm runt hans axlar. ”… när tiden kommer …”, sa Orsay. ”När?” snyftade Cigarren. ”Hon drömmer om att du snart kommer att vara hos henne …

Hon drömmer … bara tre dagar, det vet hon, det är hon säker på …” Orsays röst hade fått en nästan extatisk ton. Jublande. ”Hon har sett andra göra det.” ”Göra vad?” frågade Francis. ”… de andra som har dykt upp igen”, sa Orsay. Nu lät hon drömsk, som om hon höll på att somna. ”Hon såg dem på TV. Tvillingarna, de där två flickorna Anna och Emma … hon har sett dem … De ger intervjuer och berättar …”

Orsay ryckte bort handen från Zonens mur som om hon just upptäckt hur ont det gjorde.

Fortfarande hade ingen fått syn på Sam. Han tvekade. Han borde ta reda på vad det här handlade om. Men han kände sig underlig till mods, som om han trängde sig på någon i ett mycket personligt ögonblick. Som om han kom inrusande mitt under en predikan.

Han drog sig bakåt, in bland de djupaste skuggorna, och såg till att inte ge några ljud ifrån sig som skulle gå att höra över vattnets låga hyssch … hyssch … hyssch. ”Det var allt för i kväll”, sa Orsay och hängde med huvudet. ”Men jag vill veta hur det är med pappa”, vädjade D-Con. ”Du sa att du skulle ta mig i kväll. Det är min tur!” ”Hon är trött”, sa Orsays medhjälpare bestämt. ”Förstår du inte hur jobbigt det här är för henne?” ”Men pappa är antagligen där ute och försöker prata med mig”, klagade D-Con och pekade på en fläck på barriären, som om han föreställde sig att hans far befann sig just där, försökte kika in genom murens frostade glas. ”Han är nog precis utanför muren. Han



Grant Gone 3.indd 15

11-06-16 16.10.07

försöker nog …” Han tystnade, oförmögen att fortsätta, och nu tog Nerezza honom i famnen liksom hon gjort med Cigarren, tröstade honom. ”De väntar allihop”, sa Orsay. ”Allihop är där ute. På andra sidan om muren. Så många … så många …” ”Profetissan försöker igen i morgon”, sa medhjälparen. Hon reste D-Con upp på fötter. ”Gå nu, allihop. Ge er iväg. Ge er iväg!”

Gruppens medlemmar reste sig motvilligt och Sam insåg att de snart skulle komma rakt mot honom. Den lilla elden sjönk ihop och sände upp en fontän av gnistor i luften.

Han klev bakåt, in i en skreva. Det fanns inte en kvadratcentimeter av den här stranden och den här klippan som han inte kände till. Han väntade och såg på medan Francis, Cigarren, D-Con och de andra tog sig uppför stigen och försvann i natten.

En uppenbart utmattad Orsay klättrade ner från klippan. När de gick förbi honom, arm i arm och med Orsay stöttad på medhjälparen, stannade Orsay. Hon tittade rakt på Sam, trots att han visste att hon omöjligt kunde se honom. ”Jag drömde henne, Sam”, sa Orsay. ”Jag drömde henne.”

Sam var torr i munnen. Han svalde hårt. Han ville inte fråga.

Men han kunde inte låta bli. ”Min mamma?” ”Hon drömmer om dig … och hon säger … hon säger …” Orsay sjönk ihop, föll nästan ner på knä, och hennes medhjälpare fångade upp henne. ”Hon säger … låt dem ge sig iväg, Sam. Låt dem ge sig iväg när deras tid är inne.” ”Va?” ”Sam, det kommer en tid när världen inte längre behöver hjältar. Och den dagen har den verklige hjälten kraft nog att ge sig av.”



Grant Gone 3.indd 16

11-06-16 16.10.07

Två

66 timmar och 47 minuter

Hysch min vän, gråt ej sen, Somna nu in, kärasten min.

När dagen sen rår, kakor du får Och alla söta små ponnyer …

Antagligen hade det alltid varit en vacker vaggvisa, tänkte Derek. Förmodligen var den vacker till och med när normala människor sjöng den. De som hörde den fick kanske till och med tårar i ögonen.

Men Dereks syster Jill var inte någon normal människa.

Vackra sånger kunde ibland ta människor ut ur sig själva och bära dem bort till en magisk plats. Men när Jill sjöng handlade det egentligen aldrig om sången. Hon kunde sjunga telefonkatalogen.

Hon kunde sjunga en inköpslista. Vad hon än sjöng, vilka orden och melodin än var, sjöng hon så vackert, så värkande underbart, att ingen förmådde lyssna utan att bli berörd.

Han ville somna.

Han ville få alla de söta ponnyerna.

Medan hon sjöng ville han ingenting annat. Medan hon sjöng var det allt han någonsin velat.

Derek hade försäkrat sig om att fönstren var stängda. För när Jill sjöng kom varenda människa inom hörhåll för att lyssna. De kunde bara inte låta bli.

Först hade ingen av dem förstått vad det var som hände. Jill var bara nio år gammal och absolut inte någon utbildad sångerska.

Men en dag för ungefär en vecka sedan hade hon börjat sjunga.

Någonting fånigt, mindes Derek. Titellåten till den tecknade TVserien Fairly Odd Parents.



Grant Gone 3.indd 17

11-06-16 16.10.07

Derek hade tvärstannat. Han hade inte kunnat röra sig. Inte kunnat sluta lyssna. Han hade flinat brett åt smattret av Timmys önskningar och velat ha varenda en av sakerna själv. Han hade längtat efter egna magiska gudföräldrar. Och när Jill till slut hade tystnat var det som om han vaknade ur en absolut fulländad dröm och upptäckte att verkligheten omkring honom var grå och hemsk.

Det tog bara något dygn för Derek att inse att det här inte var någon normal begåvning. Han hade blivit tvungen att inse att hans lillasyster var ett missfoster.

Det var en skräckinjagande upptäckt. Derek själv var normal.

Missfostren – sådana som Dekka, Brianna, Orc och i synnerhet Sam Temple – skrämde honom. Deras krafter innebar att de kunde göra precis vad de fick lust med. Ingen kunde hejda dem.

För det mesta uppförde sig missfostren okej. För det mesta använde de sina krafter till att göra sånt som behövde göras. Men Derek hade sett Sam slåss. Han hade sett Sam strida mot det där andra megamissfostret, Caine Soren. Medan de försökte döda varandra hade de förstört halva torget i staden. Derek hade krupit ihop till en boll och gömt sig så gott han kunde medan striden rasade.

Alla visste att missfostren trodde att de var speciella. Alla visste att de fick bättre mat än andra. Man såg aldrig något missfoster som var tvungen att äta rått kött. Man såg aldrig ett missfoster äta insekter. För några veckor sedan, när hungern varit som värst, hade Derek och Jill gjort det. De hade fångat och ätit gräshoppor.

Missfostren? De behövde aldrig sjunka så lågt. Det visste ju alla.

Eller åtminstone sa Zil att alla visste det.

Och varför skulle Zil ljuga?

Och nu var Dereks egen lillasyster en av dem. En mutant. Ett missfoster.

Men när hon sjöng … när hon sjöng befann sig Derek inte längre i Zonens mörker och förtvivlan. När Jill sjöng sken solen klart och gräset var grönt och en sval bris susade. När Jill sjöng var deras mor och far där tillsammans med alla andra som hade för­svunnit.

När Jill sjöng bleknade den mardrömsaktiga verkligheten i Zonen bort och ersattes av sången, sången, sången.

Det var där Derek befann sig nu, svävande upp mot himlen på



Grant Gone 3.indd 18

11-06-16 16.10.07

magiska vingar.

När jag dör, halleluja, när jag dör …

En sång om döden, det visste Derek. Men så vacker när Jill sjöng den. Den trängde rakt in i hans hjärta.

Så glad och så lycklig när vi möts …

Så lycklig, trots att de satt i mörkret i ett hus fyllt av sorgsna minnen.

Ljusstrålen överrumplade dem fullständigt.

Jill slutade sjunga. Den var förödande, den där tystnaden.

Strålen av ljus sken genom de tunna gardinerna. Den spelade runt om i rummet. Hittade Dereks ansikte. Vred sig sedan vidare tills den lyste upp Jills fräkniga ansikte och fick hennes blå ögon att se ut som glas.

Ytterdörren slogs upp med en smäll. Slutblecket sprack.

Inkräktarna sa inte ett ord när de rusade in. Fem pojkar med basebollträn och ringjärn i händerna. Några hade på sig halloweenmasker, de andra strumpor nerdragna över ansiktet.

Men Derek visste vilka de var. ”Nej! Nej!” skrek han.

Alla de fem pojkarna hade på sig stora hörselskydd. De kunde inte höra honom. Än viktigare kunde de inte höra Jill.

En av pojkarna stannade i dörröppningen. Han var ledaren. En liten skit som hette Hank. Strumpan han dragit ner över ansiktet plattade ut hans ansiktsdrag till modellera, men det kunde inte vara någon annan än Hank.

En av pojkarna, fet men snabb och med påskharemask över ansiktet, klev fram till Derek och slog till honom i magen med sitt bollträ av aluminium.

Derek föll ner på knä.

En annan pojke grep tag i Jill. Han lade handen över munnen på henne. Någon plockade fram en rulle silvertejp.

Jill skrek. Derek försökte resa sig, men slaget i magen hade fått honom att tappa andan. När han kom upp på fötter tryckte den fete pojken ner honom igen. ”Var inte dum, Derek. Det är inte dig vi är ute efter.”

Silvertejpen lindades varv efter varv över munnen på Jill. De



Grant Gone 3.indd 19

11-06-16 16.10.07

arbetade i ficklampsbelysning. Derek såg att Jills ögon var vilda av skräck. De vädjade ljudlöst till hennes bror att rädda henne.

När hon var effektivt tystad drog inkräktarna av sig sina hörsel­ skydd.

Hank steg fram. ”Derek, Derek, Derek”, sa Hank och skakade långsamt och beklagande på huvudet. ”Nog vet du bättre än så här.” ”Låt henne vara”, lyckades Derek flämta medan han höll sig för magen och kämpade mot impulsen att kräkas. ”Hon är ett missfoster”, sa Hank. ”Hon är min lillasyster. Det här är vårt hem.” ”Hon är ett missfoster”, sa Hank. ”Och det här huset ligger öster om Första avenyn. Det ligger i en missfosterfri zon.” ”Men hör på nu”, vädjade Derek. ”Hon har inte gjort någon illa.” ”Det är inte det det handlar om”, sa en pojke som hette Turk.

Han hade ett försvagat ben som fick honom att halta så att det var omöjligt att inte känna igen honom. ”Missfoster bland missfoster, normala bland normala. Det är så det måste bli.” ”Det enda hon gör är –” Hanks örfil sved. ”Håll käft. Förrädare. Normala som försvarar missfoster blir behandlade som missfoster. Är det vad du önskar dig?” ”Och förresten”, sa den fete pojken fnissande, ”ska vi vara hyggliga mot henne. Vi tänkte fixa henne så att hon aldrig mer kunde sjunga. Eller prata. Om du fattar hur jag menar.”

Han drog fram en kniv ur en slida han bar på korsryggen. ”Fattar du, Derek? Fattar du?”

Dereks motståndsvilja dog. ”Ledaren var barmhärtig”, sa Turk. ”Men Ledaren är inte svag.

Så antingen slänger vi det här missfostret över gränsen västerut nu med detsamma. Eller …” Han lät hotet hänga i luften.

Jills tårar flödade. Det rann ur näsan på henne så att hon nätt och jämnt kunde andas. Det såg Derek på hennes sätt att suga in tejpen i munnen när hon försökte få luft. Släppte de henne inte snart skulle hon kvävas. ”Låt mig åtminstone hämta hennes docka”, sa Derek.



Grant Gone 3.indd 20

11-06-16 16.10.07

”Det är Panda.”

Caine steg uppåt genom lagren av dröm och mardröm, som om han trevade sig fram mellan tjocka ridåer som snärjde hans armar och ben och gjorde varje rörelse till en ansträngning.

Han blinkade. Fortfarande mörkt. Natt.

Rösten hade inget uppenbart ursprung, men han kände trots det igen den. Till och med om det varit ljust skulle han kanske inte ha kunnat se pojken som hade förmågan att blekna bort och nästan försvinna. ”Bug. Varför stör du mig?” ”Panda. Jag tror att han är död.” ”Har du kollat om han andas? Lyssnat på hjärtat?” Sedan slogs han av en annan tanke. ”Varför väcker du mig för att tala om att någon har dött?”

Bug svarade inte. Caine väntade, men Bug kunde fortfarande inte säga det högt. ”Gör vad du måste göra”, sa Caine. ”Vi kan inte komma fram till honom. Det var inte bara så att han dog. Han tog bilen, va. Den gröna.”

Caine ruskade på huvudet, försökte vakna ordentligt, försökte ta sig tillbaka till fullt medvetande. Men lagren av dröm och mardröm, och av minne, höll honom tillbaka och gjorde honom förvirrad. ”Det finns ingen bensin i den bilen”, sa Caine. ”Han sköt igång den”, sa Bug. ”När den hade börjat rulla hoppade han in. Den rullade nedför vägen. Fram till kurvan.” ”Där finns ett räcke”, sa Caine. ”Han körde rakt igenom. Kraschade. Och studsade hela vägen ner. Det är långt. Jag och Penny har just klättrat ner, så jag vet hur långt det är.”

Caine ville att det här skulle ta slut. Han ville inte behöva höra det som nu skulle följa. Panda hade varit okej. Ingen vidrig typ.

Inte som några av Caines få återstående anhängare.”

Men det förklarade kanske varför han kört en bil över kanten på en klippa. ”Hur som helst så är han totaldöd”, sa Bug. ”Jag och Penny fick



Grant Gone 3.indd 21

11-06-16 16.10.07

ut honom ur bilen. Men vi kan inte få honom uppför klippan.”

Caine reste sig. Benen var ostadiga, magen kändes som ett svart hål, huvudet var fyllt av mörker. ”Visa mig”, sa han.

De gick ut i natten. Deras fötter knastrade på gruset där det nu växte högt ogräs. Stackars gamla Coates, tänkte Caine. Förr i tiden hade skolan alltid varit så perfekt välskött. Rektorn skulle helt klart inte ha gillat det stora hål som var utsprängt i fasaden, eller soporna som låg utströdda här och där i det förvuxna gräset.

Det var ingen lång promenad. Caine sa ingenting. Ibland använde han sig av Bug; Bug var bra att ha till hands. Men det lilla krypet var knappast någon vän.

I det pärlvita stjärnljuset var det lätt att se var vägräcket hade slitits upp. Det såg ut som ett band av stål, avklippt och sedan kvarlämnat utåtböjt och med ändarna dinglande över stupet.

Caine stirrade genom mörkret. Han såg bilen. Den låg på taket.

En av dörrarna var öppen.

Det tog honom ett litet ögonblick att få syn på kroppen.

Caine suckade och höjde händerna. Avståndet var nära gränsen för hans krafter, så Panda flög inte upp från marken. Först snarare hasade och släpade han sig fram. Som om ett osynligt rovdjur försökte ta kroppen med sig till sin håla.

Men så fick Caine ett bättre ”grepp” och Panda höjde sig från marken. Han låg på rygg och stirrade upp på de overkliga stjärnorna med ögonen fortfarande öppna.

Caine leviterade kroppen upp från olycksplatsen, högre och hög­ re upp tills han så milt han förmådde sänkte Panda ner på vägen bredvid sig.

Utan ett ord började Caine gå tillbaka till Coates. ”Tänker du inte bära honom med dig?” gnällde Bug. ”Hämta en skottkärra”, sa Caine. ”Du kan släpa på ditt eget dödkött.”



Grant Gone 3.indd 22

11-06-16 16.10.07

Tre

63 timmar och 31 minuter

Piskan snärtade till.

Den var av kött och hud men i hans mardröm var den en orm, en slingrande pytonorm som flådde huden från hans armar och rygg och bröst.

Smärtan var för fasansfull för att uthärda. Men han hade uthärdat.

Han hade vädjat om att få dö. Sam Temple hade bett att få dö.

Han hade tiggt psykopaten om att döda honom, göra slut på det, skänka honom den enda möjliga lättnaden.

Men han hade inte dött. Han hade stått ut.

Smärta. Det var ett för litet ord. Smärta och en fruktansvärd förödmjukelse.

Och piskan hade fortsatt att snärta, om och om och om igen, och Drake Merwin hade skrattat.

Sam vaknade i en säng av hopsnodda, svettvåta lakan.

Mardrömmen lämnade honom inte. Till och med när Drake låg död och begravd under ett berg av sten kunde han behärska Sam med sin piskarm. ”Hur är det med dig?”

Astrid. Nästan osynlig i mörkret. Bara det svagaste stjärnljus silade in genom fönstret och ramade in henne där hon stod i dörröppningen.

Han visste hur hon såg ut. Vacker. Inlevelsefull, intelligenta blå ögon. Blont hår som var krusigt och tovigt eftersom hon just stigit ur sängen.

Han kunde alltför lätt föreställa sig henne. Och bilden han frammanade av henne var mer detaljerad än verkligheten. Han före­ ställde sig henne ofta när han låg ensam i sin säng. Alldeles för ofta, och för länge. Alltför många nätter.



Grant Gone 3.indd 23

11-06-16 16.10.07

”Bara bra”, ljög Sam. ”Du drömde en mardröm.” Det var ingen fråga.

Hon kom in. Han hörde fraset från hennes nattlinne. Han kände värmen från henne när hon satte sig på hans sängkant. ”Var det samma?” frågade hon. ”Ja. Den börjar bli lite långtråkig vid det här laget”, skämtade han. ”Jag vet hur den slutar.” ”Den slutar med att du överlever och allt blir bra”, sa Astrid.

Sam sa ingenting. Så hade det slutat: han hade överlevt. Ja, han levde. Men hade allt blivit bra? ”Gå och lägg dig igen, Astrid”, sa han.

Hon sträckte sig efter honom, en smula tafatt, kunde inte hitta hans ansikte. Men sedan rörde hennes fingrar vid hans kind. Han vände sig bort. Han ville inte att hon skulle känna fukten efter hans tårar. Men hon lät honom inte fösa bort hennes hand. ”Låt bli”, viskade han. ”Det känns bara så hårt.” ”Var det där ett skämt, eller?”

Han skrattade. Spänningen brast. ”Inte avsiktligt, i alla fall.” ”Tro inte att jag inte vill, Sam.” Hon böjde sig fram och kysste hans mun.

Han sköt undan henne. ”Nu försöker du distrahera mig. Få mig att tänka på något annat.” ”Funkar det?” ”Ja, jag måste nog medge att det funkar väldigt bra, Astrid.” ”Dags för mig att ge mig iväg.” Hon reste sig upp och han hörde henne röra sig bort.

Han rullade ur sängen. Satte ner fötterna på det kalla golvet. ”Dags för mig att ta en sväng genom staden.”

Hon hejdade sig i dörren. ”Sam, jag hörde dig komma hem för två timmar sedan. Du har nästan inte sovit alls. Och det blir ljust om ett par timmar. Till dess överlever staden utan dig. Edilios folk är i tjänst.”

Sam drog på sig ett par jeans och drog upp dragkedjan i dem. Han funderade på att berätta för henne om Orsay, om den här senaste dumheten. Men det skulle han hinna göra senare. Det var ingen brådska. ”Det finns saker som Edilios folk inte kan klara”, sa Sam.



Grant Gone 3.indd 24

11-06-16 16.10.07

”Zil?” sa Astrid. Värmen höll snabbt på att försvinna ur hennes röst. ”Sam, jag föraktar Zil lika mycket som du gör. Men än kan du inte ge dig på honom. Vi behöver ett system. När det kommer till kritan är Zil en brottsling, och vi behöver ett system.” ”Han är ett värdelöst kräk, och tills du är klar med ditt fantastiska system måste någon hålla ett öga på honom”, snäste Sam. Innan Astrid hunnit komma med en ilsken reaktion på hans ton tillade han: ”Ursäkta. Jag menade inte att avreagera mig på dig.”

Astrid kom tillbaka in i rummet. Han hoppades att det var för att hon kände sig så dragen till honom att hon inte stod ut med att gå, men så var det förstås inte. Han kunde nätt och jämnt urskilja henne, men han hörde och kände att hon var mycket nära. ”Sam. Hör på. Du behöver inte bära på allting längre.” ”Vet du, jag kommer faktiskt ihåg en gång när ni allihop ville att jag skulle ta hela ansvaret”, sa Sam. Han drog en t-shirt över huvudet. Den var stel av salt och luktade som lågvattenståndet. Så blev det när man tvättade kläderna i saltvatten. ”Det är sant”, sa Astrid. ”Du är en hjälte. Vi har ingen större hjälte än du. Men Sam, i långa loppet kommer vi att behöva mer än en hjälte. Vi behöver lagar och vi behöver människor som upprätthåller lagen. Vad vi inte behöver …” Hon avbröt sig i sista sekunden.

Sam gjorde en grimas. ”Är en ledare? Det är bara lite svårt att anpassa sig så snabbt. Ena dagen är jag bara mig själv och sköter mitt. Sen kommer Zonen och plötsligt säger alla åt mig att ta över.

Och nu vill ni allihop att jag ska lägga av.”

Orsays ord ekade i huvudet på honom, någonstans ur minnets oskarpa, sömniga djup. Den verklige hjälten har kraft nog att ge sig av. Det kunde lika gärna ha varit Astrid som sagt det. ”Allt jag vill är att du går och lägger dig igen”, sa Astrid. ”Jag kan tala om precis hur du ska göra för att få mig i säng”, retades han.

Astrid gav honom en lekfull knuff med handflatan mot hans bröst. ”Bra försök.” ”Sanningen är att jag ändå inte kan somna om nu”, sa Sam. ”Så jag kan lika gärna ta en promenad.”



Grant Gone 3.indd 25

11-06-16 16.10.07

”Okej, men försök låta bli att döda någon”, sa Astrid.

Det var menat som ett skämt, men det störde Sam. Var det verkligen vad hon trodde om honom? Nej. Nej, det var bara ett skämt. ”Jag gillar dig”, sa han och gick till trappan. ”Jag med”, sa hon.

Dekka kom aldrig ihåg drömmar. Hon var säker på att hon drömde, för ibland vaknade hon med skuggan av en i huvudet. Men några detaljer mindes hon aldrig. Drömmarna eller mardrömmarna måste ha funnits där – det sades ju att alla drömde, till och med hundar – men det enda Dekka bevarade av dem var en känsla av onda aningar.

Hennes drömmar – och mardrömmar – fanns alla i verkligheten.

Dekkas föräldrar hade skickat bort henne. De hade sänt henne till Coates Academy, en internatskola för besvärliga barn. I Dekkas fall bestod det besvärliga inte av de enstaka gånger hon gjort något fel. Inte heller bestod det av de slagsmål hon deltagit i – Dekka brukade försvara flickor som ingen annan ställde upp för, och ibland ledde den saken till konfrontationer. Nio gånger av tio tog bråket bara slut. Dekka var stor och stark och orädd, så mobbarna brukade hitta på någon ursäkt för att backa när de väl insett att Dekka inte skulle göra det. Men ett halvt dussin gånger hade hon blivit tvungen att slåss.

Några gånger hade Dekka vunnit, de andra gångerna hade hon förlorat.

Men slagsmålen var inte heller problemet för hennes föräldrar.

Dekkas föräldrar hade lärt henne att stå på sig.

Problemet hade varit en kyss. En lärare hade sett henne kyssa en flicka och ringt hennes föräldrar. Det hade inte ens hänt i skolan, utan på en parkeringsplats utanför en restaurang i kedjan Claim Jumper.

Dekka mindes varenda detalj av den där kyssen. Det var hennes första. Den hade skrämt henne mer än någonting annat någonsin gjort. Och efteråt, när hon hämtat andan, hade den gjort henne mer upphetsad än någonting annat någonsin gjort.

Hennes föräldrar hade blivit upprörda. För att uttrycka saken



Grant Gone 3.indd 26

11-06-16 16.10.07

milt. I synnerhet när Dekka för första gången öppet uttalade Lordet. Hennes far tänkte inte ha någon lesbisk dotter. Fast han uttryckte saken betydligt grövre än så. Han hade givit henne två örfilar. Hårda. Hennes mor hade stått där, velat och ingenting gjort, ingenting sagt.

Så hon forslades iväg till Coates för att umgås med andra elever som täckte in fältet från hyggliga ungar vars föräldrar bara ville slippa ifrån dem och hela vägen till den hyperbegåvade, manipulative mobbaren Caine och hans sadistiske, vidrige hantlangare Drake.

Hennes föräldrar föreställde sig att hon skulle stå under ständig bevakning. När allt kom omkring hade Coates rykte om sig att lyckas bra med att fixa till trasiga ungar. Och en del av Dekka ville bli fixad eftersom det skulle göra livet så mycket enklare. Men hon hade aldrig valt att bli den hon var, lika lite som hon hade valt att vara svart. Det fanns ingen som kunde fixa till henne.

Och på Coates hade Dekka träffat Brianna. Och med det hade varje tanke på att försöka ändra på sig, försöka bli ”normal”, gått upp i rök.

Hon hade blivit förälskad i Brianna vid första ögonkastet. Till och med då, långt innan Brianna blev Brisen, hade hon en självsäkerhet och en stil som var oemotståndliga för Dekka. Men hon hade aldrig delat sina känslor med Brianna. Förmodligen skulle hon aldrig göra det.

Där Dekka var dyster och inåtvänd var Brianna högljudd, utåtriktad och dumdristig. Dekka hade letat efter något tecken på att också Brianna kunde vara gay. Men om hon var ärlig tvingades Dekka medge att det inte verkade så.

Fast kärleken var inte rationell. Kärleken behövde inte vara rimlig. Lika lite som hoppet. Så Dekka höll fast vid sin kärlek och vid sitt hopp.

Drömde hon om Brianna? Det visste hon inte. Förmodligen ville hon inte veta det.

Hon rullade ur sängen och reste sig upp. Det var kolmörkt.

Hon trevade sig fram till fönstret och drog undan jalusierna. Det var fortfarande minst en halvtimme kvar till gryningen. Hon hade ingen klocka. Vad skulle hon med en klocka till?



Grant Gone 3.indd 27

11-06-16 16.10.07

Hon tittade bort mot stranden. Hon kunde precis urskilja sanden och den svaga fosforescensen vid vattenbrynet.

Dekka lyckades hitta boken hon läste, Den okända stranden.

Den ingick i en serie böcker om sjöresor som hon hittat i huset.

Det var kanske ett udda val, men hon fann det säreget tryggt att leva en stund varje dag i en fullständigt annorlunda värld.

Hon tog boken med sig nedför trappan till det enda ljuset i huset. Ljuset bestod av en liten boll som svävade i luften i hennes ”vardagsrum”. Småbarnen kallade sådana ljus för Sammysolar.

Sam hade gjort den åt henne med den bisarra kraft han hade. Den brann dygnet runt. Den kändes inte varm om man rörde vid den, hade ingen glödtråd och ingen energikälla. Den bara brann, som en tyngdlös glödlampa. Ren magi. Men magi var inget nytt i Zonen. Dekka hade sin egen magi.

Dekka rotade i skafferiet och hittade en kall, kokt kronärtskocka. Det fanns gott om kronärtskockor i Zonen. Det var inte precis bacon och ägg med stekt potatis, men bättre än alternativet, som var att svälta. Tillgången på mat i Zonen – så kallade de till vardags området som de döpt till Nedfallsgrändens Ungdomszon – var prekär och det som fanns att äta var i de flesta fall obehagligt och gjorde en ibland bokstavligen illamående, men Dekka hade under månaderna som gått varit hungrig i långa perioder, så hon hade ingenting alls emot en kronärtskocka till frukost.

Hur som helst hade hon gått ner lite. Hon förmodade att det bara var bra.

Hon kände snarare än hörde luftdraget. Dörren slog igen och ljudet nådde henne samtidigt som Brianna. Brianna tvärstannade svajande mitt i rummet. ”Jack håller på att hosta upp lungorna. Jag behöver hostmedicin.” ”Hej, Brianna”, sa Dekka. ”Det är typ mitt i natten.” ”Än sen. Snygg pyjamas, förresten. Hittade du den på Gaps avdelning för lastbilschaffisar?” ”Den är bekväm”, sa Dekka milt. ”Visst. För dig och dina tolv närmaste kompisar. Du har ju former, till skillnad från mig, så var stolt över dem, det är allt jag säger.”



Grant Gone 3.indd 28

11-06-16 16.10.07

”Är Jack sjuk?” påminde Dekka henne och dolde ett leende. ”Ja, för sjutton. Han hostar. Och har värk och är tjurig.”

Dekka tryckte undan svartsjukan hon kände över att Brianna tog hand om en sjuk pojke. Och dessutom Data-Jack. Data-Jack var ett tekniskt geni som såvitt Dekka kunde bedöma fullständigt saknade all moral. Viftade man med ett tangentbord framför näsan på honom gjorde han precis vad som helst som man bad honom om. ”Det låter som influensa”, sa Dekka. ”Självklart”, sa Brianna. ”Jag sa väl inte att han hade mul- och klövsjukan eller digerdöden eller nåt. Men du fattar inte. När Jack hostar får han kramp, typ. Stampar till med foten eller slår handen i sängen eller nåt. Förstår du?” ”Åh.” Till sin förfäran hade Jack utvecklat en mutantkraft. Han var stark som tio vuxna karlar. ”Han har slagit sönder min säng!” ”Ligger han i din säng?” ”Han ville inte krossa några av de dumma datorerna han har i sin äckliga lägenhet. Så han kom hem till mig. Och nu slår han sönder allt jag har. Så jag har en plan. Du kan väl komma över?

Och sen kan du levitera honom. Hänger han i luften kan han ju inte göra nån skada.”

Dekka såg forskande på Brianna. ”Du är helknäpp, vet du det?

Finns det nånting vi har gott om så är det hus. Lägg honom i ett som står tomt.” ”Mm.” Brianna lät en smula stukad. ”Visst.” ”Om du inte bara vill att jag ska komma och hålla dig sällskap”, sa Dekka och avskydde tonen av hopp i sin röst. ”Nej, det behöver du inte. Gå och lägg dig igen.” ”Ska vi kolla där uppe om jag har någon hostmedicin?”

Brianna höll fram en halvtom flaska med en röd vätska. ”Det har jag redan gjort. Du pratade. Sa nånting. Tack.” ”Okej”, sa Dekka och kunde inte helt och hållet dölja sin besvikelse över att Brianna tackat nej till att hon erbjudit sig att hjälpa till. Inte för att Brianna skulle märka det. ”Influensa brukar gå över på ungefär en vecka. Om det nu inte är tjugofyratimmarsflunsan.



Grant Gone 3.indd 29

11-06-16 16.10.07

Men hur som helst kommer Jack inte att dö av det.” ”Visst, okej. Ses”, sa Brianna. Och var borta. Dörren slog igen. ”Fast det händer ju att folk dör i influensan”, sa Dekka till det tomma rummet. ”Man har ju rätt att hoppas.”



Grant Gone 3.indd 30

11-06-16 16.10.07