9789176998175 by Smakprov Media AB

Styggt Jobbat

Står man i vägen för sig själv är det ingen idé att be någon annan flytta sig

G A Lorén

STYGGT JOBBAT

Innehåll Herden är min herre............................................. 7 Härifrån till veligheten ....................................... 19 Snyggt förpackat................................................ 51 Bekantas bekanta .............................................. 65 Ovälkommet besök ............................................ 79 Väska på resa ..................................................... 95 Bland blindskär................................................. 131 Dubbla budskap ............................................... 141 Girighetens dilemma........................................ 153 Avtryck och Intryck........................................... 173 Kalla kårar ........................................................ 189 Mycket att tänka på, lite att tänka med .......... 203 Sanningens liv................................................... 233 Kungligt inkognito ............................................ 247 Ändrade förutsättningar .................................. 259 Välkommen eller felkommen ........................... 265 Talande Bevis ................................................... 283 Varför skall det vara enkelt.............................. 289 Flykt och undanflykt ......................................... 299 Att förhålla sig till ett förhållande.................... 321 Antiklimax ........................................................ 331

Herden är min herre

ag vände paketet och tittade på baksidan som om jag hoppades att det skulle stå ett meddelande till mig. Men står inga meddelanden till privatdeckare på paket med tamponger.

Jag fattade ingenting. Just som jag skulle kasta det i papperskorgen och avfärda det hela som ett misstag eller ett dåligt skämt hörde jag att lägenhetsdörren öppnades. Jag behövde inte gissa vem det var. Det finns två personer som går rakt in i mitt hem utan att vänta på att jag skall öppna. Den ene har åtminstone vett på att ringa på dörrklockan innan han går in, den andra var den som stod på tröskeln till mitt deckarkontor en stund senare och stirrade på paketet i min hand. Tokskrattet som bröt ut när hon såg vad det var tänker jag inte beskriva. Jag har försökt beskriva det i termer av blod som fryser till is och skenande hästflockar som vildsint gnäggande rasar utför stup, men ord blir bara bleka återsken av det ljudet. Hon sträckte sig över skrivbordet och ryckte paketet ur min hand. 7

”Jag har alltid misstänkt att du bär på perversa böjelser men det här hade jag inte väntat. Vad skall du göra med dem?” Jag förklarade att paketet hade kommit med posten och att det måste vara ett misstag och att någon annan skulle ha det. En kvinna i fertil ålder lade jag till i tillrättavisande ton och skakade på huvudet åt hennes muntra lekfullhet när hon öppnade paketet och drog ut ett handskrivet papper. Jag hade inte tänkt på att öppna det och titta inuti. Män i yngre medelåldern öppnar inte paket med tamponger om man inte är det Jenny antydde. Pervers. Hennes läppar drogs till nästa glada grin medan hon läste. ”Tack för presenten. Ann. Och tack för senast.” Det gick upp ett ljus. Ann var en kvinna jag träffat vid en bardisk och som jag blivit ganska förtjust i. Inte för att jag brukar ha något för att bli förtjust i trevliga damer. De få som lägger märke till mig brukar göra det med ett muntert leende. Men inte så muntert som det Jenny presterade här och nu. Jag hade bjudit Ann på några drinkar och vi hade utväxlat telefonnummer och adresser. Hon hade berättat att hon hade födelsedag några dagar senare. För att hon inte skulle glömma mig bestämde jag att skicka en present. Medan jag berättade detta för Jenny såg jag att leendet dog ut och ersattes av en bedrövad min. Hon drog en djup suck. ”Låt mig gissa. Du köpte ett par svarta sexiga trosor?” 8

Jag skakade på huvudet. Även åt de följande förslagen som handlade om strumpbyxor och behå. Jenny har inga höga tankar om mig som kännare av kvinnosläktet. Den attityden baseras på en och annan groda ur det förflutna, men den här gången var jag stolt över mitt val och förstod inte rekylen i form av paketet med tamponger. Men det gjorde Jenny när jag berättade vad jag köpt. Hon himlade med ögonen. ”Snälla Freddy, säg att jag hörde fel. Jag tyckte precis du sade att du ansträngde din observationsförmåga till det yttersta, såg att hon hade hår på benen och köpte en rakhyvel?” ”Ingen vanlig rakhyvel. En speciell rakhyvel för damer.” Jag gjorde en förklarande gest. ”Det visste du inte att det fanns.” Den uppfattningen baserar jag på att Jenny inte har synligt hår utom där det skall finnas. Hon tittade tyst och länge på mig. Inte vänligt och uppskattande som man kunde vänta sig när storebror informerar om ett okänt utbud av varor. Men det var inte okänt för henne. ”Jodå. Jag har till och med hört talas om tamponger. Synd att hon inte återgäldade den charmanta gesten med ett kastreringsverktyg. En tång för den händige hemmafixaren. Alla tjejer har både önskad och oönskad hårväxt och alla har en rakhyvel eller en rakapparat för kvinnor. Bodytrimmer eller ladyshaver.” Hon gav mig blicken som säger vilken planet har du varit på de sista trettio åren. ”En apparat de köper själva. Inte 9

minst med tanke på bikinilinjen. Vem köper dina rakhyvlar?” Ljuset slocknade. Vad är bikinilinjen? Medan jag bet ihop käkarna för att hålla tillbaka en svagsint kliché om skillnader mellan könen räddades jag av dörrklockan. Två korta och en lång innan dörren öppnades och skor torkades av på dörrmattan. Jens var väntad precis som Jenny. Det var fredag eftermiddag och dags för en drink innan vi gick till puben för att ta en drink innan vi gick till en restaurant för att äta en bit och ta en drink. En drink innan vi går ut för att ta en drink låter inte genomtänkt men det ingår i vår konstiga tradition. När jag tänker efter är det Jens som har börjat med det. Kanske något han tagit med från hemstaden Köpenhamn. Fast jag tror inte att alla danskar tar en drink innan de går ut för att ta en drink. Jag försökte blunda med öronen när Jenny berättade om min senaste saltomortal men det gick inte att stänga ute skrattsalvorna. Jens är också duktig på att skratta. Om det funnits en duettkonst för skrattare hade de två kunnat bilda ett oslagbart team. Jag tyckte inte det fanns något att skratta åt och försökte se likgiltig ut. När de vände sig åt mitt håll och såg mitt krampaktiga uttryck nådde skrattet sitt crescendo. Jens lugnade sig först. ”Tack skall du ha, Freddy. Det var ett tag sedan vi fick nya tillskott till samlingen. Den här kommer att bli uppskattad.” 10

’Samlingen’ är anekdoter om mina klavertramp i den kinkiga disciplinen ’närma sig det motsatta könet’. Kollektionen har med tiden blivit ganska diger och historierna kryddas och förbättras varje gång de återges. Det sker för det mesta på puben i sällskap av lagom skojfriska åhörare. Jag orkar inte ens le åt skröpligheterna längre men jag håller god min. Och jag har aldrig lyckats få en kvinna intresserad. Inte på det riktiga sättet. För att slippa lyssna till tröttsamma axplock reste jag mig och gick till barskåpet. Jag har lärt mig att om inte jag hämtar dryckerna själv gör Jenny eller Jens det. Och då blir det inte Grant’s eller Lauder’s. Då plockar man ogenerat fram en Jack Daniel’s eller en Balvenie. Jag är whiskyfantast och tycker om att ha en liten kollektion hemma. Ett litet kylskåp med frysfack är snyggt inbyggt i ett fint gammalt skåp av valnöt så jag har allt på plats i deckarkontoret som egentligen är tänkt att vara vardagsrum i min tvåa. Men alla rum är stora i de gamla stenhusen i Vasastaden. Innehållet i ungkarlens kylskåp brukar vara en sorglig syn. En falukorv, en burk apelsinmarmelad, kladdigt smör på ett tefat, ett paket mjölk som passerade utgångsdatum för en vecka sedan, en plastburk med något som kan vara leverpastej eller resterna av en fläskkorv. För övrigt tomt. Så ser det inte ut hos mig. Kylskåpet i köket är fullt av läckerheter. Kräftstjärtar i currymajonnäs, vitlöksmarinerade oliver, ibland en stek som jag skär i bitar och doppar i en läcker dip. Och brödet 11

är inte gammalt och torrt, utan färska baguetter som jag gärna stryker persiljesmör på. Och på översta hyllan några sillburkar, lite löjrom och annan fiskrom i burk. Rökt eller gravad lax och en burk hovmästarsås hör också till standardsortimentet.

et låter som om jag är en frossare med ett midjeomfång som en knubbsäl, men jag är lång och smal som en stör. Hör till den sorten som kan äta hur mycket som helst utan att det syns på kropp eller i ansikte. Orättvist, tycker Jens som springer i Slottsskogens branta backar två gånger i veckan för att hålla vikten. Jenny äter oavbrutet under hela sin vakna tid. Ändå har hon figur som en elitgymnast. Samma gener som storebror. Fast där börjar och slutar likheterna. Kylskåpet i deckarkontoret är lite sparsammare. Tilltugget är mer åt det knapriga hållet även om det kan finnas snacks med stenbitsrom, räkor och hackad rödlök på ett fat. Jag har tagit bort alla hyllor utom en så att flaskorna kan stå upp. En av kunderna i min lilla importfirma reser ofta till Tyskland eller Holland och frågar alltid om jag vill ha någonting. Och det vill jag. Men jag är finsmakare när det gäller sprit också så den samlingen skäms inte heller för sig. Men selektionen som jag kallar dyrgriparna är till för kunder som beställer varor för minst femtusen kronor. Då kan det även hända att jag tullar på mitt champagneförråd. Jag importerar onödiga prylar som in12

gen behöver men köper ändå. Och jag säljer till presentaffärer runt om i regionen. När spriten var fördelad i eleganta kristallglas som jag fått i present av en annan kund såg jag att Jens hade dagens GP med sig. Eller hörde att han hade tidningen med sig. Han prasslade högt och smällde med sidorna så att det inte gick att föra ett samtal. När han hittat vad han letade efter lade han den framför Jenny. Hon kastade en blick på en bild av en liten träsnipa och sken upp som om någon meddelat att hon vunnit på lotteri. Jag sneglade också och kände att mitt hjärta tog ett skutt. Det var utan tvekan vår gamla snipa som vi tuffat runt med på somrarna under vår uppväxt. Eller pappas gamla snipa. Den såldes när jag var tjugotvå och Jenny tolv. Vi fick nästan tårar i ögonen när minnena staplades i våra huvuden. Jens hade också varit med några gånger. Han hade just flyttat till Göteborg och vi hade träffats av en tillfällighet. Eller stött på varandra kanske är en bättre beskrivning. Han dunsade emot min bil när han fickparkerade på Vasagatan. Jag stod bredvid med bilnyckeln i hand och tittade på. Jag hade just parkerat själv. Naturligtvis väntade jag mig en ursäkt men han tyckte inte det var något att fästa sig vid utan traskade bortåt gatan så att jag fick ropa tillbaka honom. När jag påpekade att han gjort en buckla lade han sig på knä och plirade en lång stund i olika vinklar innan han reste sig och borstade av händerna. 13

”Minsann om du inte har rätt.” Det var allt. Inget ojojoj, det var inte meningen. Här har du mitt namn och telefonnummer så skall vi ordna det med mitt försäkringsbolag. Istället frågade han om jag hade lust att göra honom sällskap på en bit mat. Jag blev så paff att jag tackade ja. Senare skulle jag lära mig att det beteendet var Jens Laurits Jensen i ett nötskal. Allting tas ner till de rätta proportionerna vilket är detsamma som Jens proportioner. Och ärligt talat, bucklan var knappt synlig och det är inte årets modell jag kör omkring i. På den tiden lika lite som nu. En bil skall vara väl inkörd när man köper den. Numera har jag en rejäl minibuss med gott om utrymme för varorna. Fungerar bra som deckarbil också. Ibland undrar jag om det är deckarjobbet eller importfirman som är bisysslan. Men jag vet att det smäller högre att presentera sig som deckare än handlare i diversebranschen. Åtminstone på puben. Artikeln som bilden illustrerade handlade om att en man skjutits i båten när den varit förtöjd vid en liten holme i norra delen av södra skärgården. Jag nickade igenkännande när jag läste namnet på ön. Där hade vi ofta varit och badat i en liten vik. Det fanns bara en plats där en så stor båt kunde lägga till så det måste varit där den hade legat. Bilden av klippan där jag hoppat i land så många gånger med fånglinan i handen formades på näthinnan. Det kändes både kusligt och spännande att vår gamla snipa varit scen för en så drama14

tisk händelse. Och det på en plats vi kände så väl. Som om vi var delaktiga. Jenny kom också ihåg. ”Det var där jag lärde mig simma.” Jag läste vidare i artikeln. Det handlade om ett drama mellan två män av vilka den ene var kidnappad och den andre kidnapparen. Det var kidnapparen som blivit skjuten. Det stod inte hur det gått till. Däremot kunde jag utläsa av bilden var båten befann sig nu. Det var i en mindre småbåtshamn mellan Nya Varvet och gamla KA4. Jag fick en idé. Varför inte svänga dit och titta på den. Återuppliva gamla minnen. Jenny blev eld och lågor och vi bestämde att åka ut nästa dag. Jens ville också hänga med. Det var slutet av oktober och inte många båtar som låg kvar i sjön. Vi skålade för den gamla trotjänaren och började förlora oss i minnen som berättades med känslosamma stämmor. Åtminstone var min röst känslosam. Det gick över när Jenny berättade en historia om när hon som tolvåring fått sin första bikini. Det innebar att hon för första gången haft anledning att bekymra sig för sin bikinilinje. Sade hon och tittade försmädligt på mig. Inte på Jens som log med hela ansiktet. Jag kanske skall berätta att Jenny har lagt an på Jens sedan hon var tretton och att hon aldrig ger upp. Han är sju år äldre. Idag är hon trettiotre. Ingen av dem har fast sällskap. Båda ser bra ut och har lätt att hitta sängkamrater men de flörtar aldrig med utomstående i varandras närvaro. I synnerhet Jenny bevakar Jens som en katta som 15

försvarar sin unge. Konstigt förhållande tycker jag men jag är bara töntige Freddy som inte fattar. Men jag fattade vad bikinilinjen är och samtidigt förstod jag att detta var ett nytt exempel på taktik från hennes sida. Åtminstone förstod jag det när hon frågade om Jens hade lust att hjälpa henne nästa gång så att linjen blev rak och välansad. Det är så svårt att se vad man håller på med där nere. Jens blir aldrig generad och han tappar aldrig fattningen. Inte ens när dubbelmeningen blir så tydlig som i det här fallet. Men jag som är hennes bror blir förlägen. Jag skyndade mig att återgå till det andra ämnet. ”Kommer ni ihåg snubben som köpte båten. Han var tysk och hade ett konstigt efternamn. Men han hette Max i förnamn.” Ingen kom ihåg det utom jag och ingen tyckte det var viktigt. Men vi behövde inte komma ihåg. Jenny läste vidare i artikeln. ”Schaefer. Mannen som blev skjuten heter så. Måste vara han som köpte båten.” Hon stavade namnet långsamt och övertydligt och satte ögonen på mig. ”Konstigt namn?” Jag kom ihåg när jag hörde det och förklarade att det inte är konstigt om man är hund men ganska märkligt om man är en mänsklig varelse. Jens kunde naturligtvis inte hålla sig utan spånade en stund om märklig varelse och mänsklig varelse och undrade vilken sort jag räknade mig till. Jag förtydligade suckande att det vore konstigt att heta Pudel eller Tax och hörde själv att det blev 16