Page 1

Oss h책ller inga bojor, oss binder inga band! Jan M책rtenson tillsammans med Susanne Giraud

M책rtenson_1_final_CS5,5.indd 3

2012-12-17 12.49


Till kommande generationer

Bonnier Fakta www.bonnierfakta.se Copyright text: Jan Mårtenson och Susanne Giraud 2013 Copyright bild: Se bildkällor s 240 Omslag och grafisk form: Annika Lyth Redaktör: Ingela af Geijerstam Bildredaktör: Ingemar Perup Repro: Bop, Göteborg Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 isbn: 978-91-7424-295-9

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 4

2012-12-17 12.49


innehåll Mormor 7 Prolog 11 Familjen 17 Den stora kärleken 35 Thora och Nils von Dardel 41 Mot Paris 59 Alla vägar bär till Rom 81 Över Apenninerna 97 Italien och alla ryssarna 105 Österrike är annorlunda 129 Från Wien till Sassnitz 136 Hemma igen, 1929 147 På bilfärd med Eva Dickson 155 Bryssel 1930 171 Hem genom ett glåmigt Europa 195 Hans von Rosen och Lindö 219

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 5

2012-12-17 12.49


M책rtenson_1_final_CS5,5.indd 6

2012-12-17 12.49


Mormor. telefonens nummerskiva 0 … 1 … 5 … 5 … 4 … 3 … 0 … 8 … 0 … Nummerskivan drogs upp för varje siffra man slog och skorrade sig sedan mödosamt tillbaka. Två signaler gick fram. »Hallå?«. Som nästan alltid satt mormor vid sitt skrivbord som stod i vinkel mot fönstret. »Susanna-Panna, när kommer du?« var alltid följdfrågan. Utsikten från skrivbordet var Lindös två vackra flyglar och den gamla stentrappan som ledde ner i parken. Längst bort låg rosenträdgården med Castors gravsten i mitten. Ibland gick vi där tillsammans och mormor berättade sin historia – den historia som trots att den bara handlade om cirka sex år under andra hälften av 1920-talet och första åren in på 1930-talet, blev hennes livs historia. Huvudrollen spelades av Castor, och jag växte upp med den villkorslösa kärlek som mormor kände för minnet av sin isabellfärgade häst som bar henne runt på Europas vägar. Lindö var den lugna hamnen som skyddade mig och min storasyster Sigrid från omvärldens stormiga vågor. Mormor bodde ensam i det stora huset, och inredde en »barnkammare« till oss två. Allt var iordning. På lådorna i garderoben var masonittejp prydligt uppklistrad på varje låda; »Sigrid« stod det på hälften av lådorna och »Susanne« på de andra. Rummet, som tedde sig enormt, rymde två sängar utmed vardera väggen, ett skrivbord, ett toilettbord och en fåtölj i det vänstra hörnet. I fönstret stod en stor gammal radio runt vilken man samlades under andra världskriget och lyssnade på krigets framfart utanför de svenska gränserna. På ena väggen, ovanför Sigrids säng, hängde en grön gipsmask föreställande John Bauers ansikte, och ovanför min säng satt små inramade litografier med målningar av densamme. Ramarna var mödosamt handmålade av mormor, liksom väggarnas skira klängväxtblomster. Mormors sovrum låg vägg i vägg med vår barnkammare och mellan hennes skrivrum och oss ledde en smal gång. Steg i den lilla gången, och mormor uppenbarade sig i dörren med tunga pärmar i famnen. »Vill du höra på mitt senaste manuskript?« sa hon och tit-

Små fingrar på

7

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 7

2012-12-17 12.49


tade på mig över läsglasögonen. Hon satte sig i fåtöljen i hörnet och rättade till den gamla utdragbara lampan som med sin blommiga draperade skärm satt fästad i väggen. Jag låg utsträckt på min säng. Så började hon … Mormors trygga röst. Hon tog mig med sig, och hennes livs saga vaknade. Castor, landsvägarna, mänskliga möten … Jag fick se gulnade fotografier på henne sittandes i sadeln på Castor iklädd sin trenchcoat och hatt – sadelväskor fram och bak. Det fanns ingen tvekan om saken. Ingen hade en mormor som min – jag hade världens bästa! När mormor, 98 år gammal, gick bort den 26 mars år 2000 visste min sorg och saknad inga gränser. Det enda jag fann tröst i var att mormor själv flera gånger under de sista åren sagt till mig att hon var alldeles nöjd med att få tacka för sig. Hon var fast övertygad om att hon alltid hade haft en skyddsängel med sig och uttryckte alltid tacksamhet för att hon hade fått ett fantastiskt liv. Dessutom trodde hon fullt och fast på återseende och såg fram emot att få träffa Castor, sin make Hans och många andra nära och kära. Så blev jag kvar. En tid efter mormors bortgång räckte min moster Margaretha Reuterskiöld över en låda med fyrtiofem av mormor intalade kassettband till mig. Det var mormors dagböcker från långritterna under åren 1926–1932. Originalen testamenterade hon till Livrustkammaren, och kassetterna talade hon in vid 90 års ålder. Mormors trygga röst. Fyrtiofem kassettband senare hade jag skrivit ned runt 700 sidor dagböcker. Ljuset hade åter tänts i mormors livssaga och min blyga dröm att dela innehållet med omvärlden i form av en bok hade fötts. Ödet ville att jag skulle få träffa Jan Mårtenson hösten 2010. Var det förutbestämt? Säkert är emellertid att drömmen aldrig blivit verklighet utan Jans engagemang, hans förmåga att skapa en bok av ett material som till sist blivit runt tvåtusen sidor, hans uppmuntran och obotliga optimism. 8

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 8

2012-12-17 12.49


Min önskan är att vår bok om Lindes och hennes syster Thoras frimodighet kommer att inspirera nuvarande och kommande generationer. Jag hoppas att historien kommer att leva vidare. Things don’t fall apart. Things hold. Lines connect in thin ways that last and last, And lives become generations made out of pictures and words just kept. Lucille Clifton Stockholm i december 2012 Susanne Giraud

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 9

2012-12-17 12.49




10 Familjen

M책rtenson_1_final_CS5,5.indd 10

2012-12-17 12.49


Prolog. en bok om Linde von Rosen? För mig började det med en middag i Stockholm. Jag kom att sitta bredvid Susanne Giraud, som berättade om sin mormor, grevinnan Linde von Rosen, född Klinckowström. Hon som i sin ungdom på 20-talet ensam ridit genom Europa på hästen Castor, till Paris och till Rom. I Paris bodde hennes syster Thora som hon kom att stå mycket nära genom hela livet. En självständig och oberoende kvinna som under många år var gift med den svenske konstnären Nils von Dardel, ett av de stora namnen i svensk konsthistoria. I deras umgänge fanns personer som Rolf de Maré, grundaren av Svenska baletten i Paris, poeten och konstnären Jean Cocteau, den geniale målaren Amedeo Modigliani och skulptören Constantin Brancusi. Fernand Léger, Pablo Picasso. Isaac Grünewald liksom Sigrid Hjertén var andra vänner till Thora och Nils i de cirklar där också Ernest Hemingway, Isadora Duncan, F. Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och andra rörde sig. Ett sjudande, livsbejakande och intellektuellt Paris i feststämning efter världskrigets fasor. Man levde, man var ung. Man skapade och skapade nytt. Vräkte det gamla över bord. Framtiden hade kommit. »The Great Gatsby«-eran härskade. »Flappergenerationens« unga kvinnor tog för sig. Varför sk river man

Susanne berättade att Linde lämnat efter sig ett antal böcker om sina äventyr liksom också en stor samling kassetter där hon talat in sina memoarer. Dem hade Susanne lyssnat av och skrivit ner och materialet fanns nu förvarat i stora pärmar. På Riksarkivet fanns också familjen Klinckowströms arkiv med ett unikt fotomaterial. Jag fascinerades av Susannes berättelse om den unga adelsfröken som lämnade sin skyddade tillvaro på godset Stafsund på Ekerö utanför Stockholm. Ensam gav hon sig ut till häst genom ett Europa som mödosamt reste sig ur spillrorna efter ett förödande världskrig. Vad drev henne? Hur reagerade föräldrarna och hur lyckades hon ge11

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 11

2012-12-17 12.49


nomföra sitt äventyr? Det som skulle leda till sex långritter på sammantaget närmare 13 000 kilometer. Visserligen var biltrafiken gles, byar och bondgårdar med stall fanns längs vägarna, liksom smeder som kunde sko Castor, men det Europa som växte fram i Versaillesfredens kölvatten var knappast en lämplig plats för en ung flickas ridturer. Alldeles vind för våg släppte föräldrarna henne inte. Linde hade stränga order att varje dag telegrafera till sin mamma. Av kostnadsskäl fick det räcka med ett ord. »Linde« eller »Castor«. Det var åtminstone ett livstecken och hemma fick man veta på ett ungefär var hon befann sig. Och man får inte glömma att Linde naturligtvis var privilegierad. Fri, obunden och ekonomiskt oberoende hade hon möjlighet att förverkliga sina drömmar. Genom nya giftermålsbalken blev kvinnan också ekonomiskt och rättsligt jämställd med mannen. Susanne talade också om sin dröm den där kvällen, att sammanfatta det stora material hennes mormor lämnat efter sig. Att ge ut en bok om Lindes unika bedrift och hon frågade om jag ville hjälpa henne, om jag ville skriva boken. Ju mer jag gick igenom det omfångsrika materialet, ju mer jag läste, ju fler foton ur familjearkivet jag såg, desto mer intresserad blev jag. Ett intresse som övergick i fascination inför ett märkligt kvinnoöde. Epoken, tjugotalet, fascinerade mig också. Krigets tvångströja var kastad. En ny tid av sorglöshet, kvinnlig emancipation och frigörelse väntade. Kvinnor hade blivit myndiga, kunde ta full kontroll över sina egna liv och kvinnlig rösträtt hade införts. Äktenskapet var inte längre det hägrande målet för många unga kvinnor. Ett eget yrke, ett självständigt liv utan att vara beroende av någon annan blev livets mening för många. Än fanns en lång väg att gå, men patriarkatets dominans utmanades och grunden för den manliga hierarkin hade börjat spricka. Men den nya friheten gällde inte för alla. De sociala spänningarna i samhället växte. Den champagnegnistrande, frigjorda världen med korta kjolar, frisyrer à la garçonne, framtidstro och jazzmusik, som Linde var en del av, blev en parentes mellan världskrigets slut och den stora depressionen i USA som fick återverkningar över hela världen och i förlängningen väntade andra världskriget. Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 fick ett ekonomiskt imperium att rasa och ruinerade många. Och manande röster saknades inte. Ärkebiskop Nathan Söderblom utslungade en bannbulla mot de korta kjolarna. »Det är rent av anstötligt med dessa korta kjolar. Vore det inte, 12

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 12

2012-12-17 12.49


både ur hygienens, anständighetens och det praktiska livets krav, bättre att man övergick till byxor.« Fredsslutet i Versailles med dess hårda villkor kastade en slagskugga med lång räckvidd över efterkrigstidens Europa. I Ryssland hade tsaren störtats och kommunismen gjort sitt blodiga intåg, Kaiser Wilhelm abdikerade i Tyskland, Hitler och Mussolini framträdde på den internationella scenen. Tyskland dignade under ett astronomiskt krigsskadestånd och kommunismens svallvågor spred sig utanför Sovjetunionens gränser. Arbetslöshet och nöd drabbade människor över hela Europa, Sverige var inte något undantag. Också här fanns starka underströmmar som hotade det bestående samhällsskicket. Ett exempel är uppropet 1918 i tidningen Politiken – undertecknat av Socialdemokratiska vänsterpartiet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Sveriges soldat- och arbetareförbund – där man kräver allmän rösträtt och införande av republik. Vid den finländske riksföreståndarens statsbesök 13 februari 1919 utbröt våldsamma demonstrationer i protest mot »arbetarbödeln«, generalen Mannerheim som lett den »vita« sidan under inbördeskriget. Tusentals stenkastande demonstranter hade samlats på Gustav Adolfs Torg och mötts av ridande polis. Men Hjalmar Branting lugnade känslorna. Han var mot våld och terrorism och ledde socialdemokratin bort från revolutionens väg. Ådalskonflikten ett drygt decennium senare när militär gav eld mot demonstrerande arbetare med dödsfall till följd var ännu ett exempel på de sociala spänningarna och det missnöje som jäste i landet. Också Lindes familj måste ha drabbats av tidens omvälvningar. Hennes farmor hade varit hovdam hos den ryska tsarevnan och många i den ryska släktgrenen hade mördats eller tvingats emigrera. Men i Lindes egna böcker eller i hennes dagböcker förmärks inte mycket av tidens konvulsioner. Men Linde skulle mogna, det framgår av hennes noteringar i dagböckerna senare i livet. Hennes medvetenhet växte. Efter hennes äventyrliga ritter genom ett krigshärjat Europa skulle hon gifta sig med den charmige officeren vid Hästgardet, greve Hans von Rosen, också han en lite udda fågel i dåtidens societet. Lindes älskade häst Castor, som kom att stå henne närmare än de flesta mänskliga varelser, begravde hon under en minnessten framför mangårdsbyggnaden på Lindö. Själv slutade hon sina dagar år 2000 på sitt älskade Stafsund, nära hundra år gammal. Min berättelse grundar sig i huvudsak på Linde von Rosens och Thora 13

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 13

2012-12-17 12.49


von Dardels efterlämnade dagboksanteckningar, artiklar, brev och böcker. Vem var hon då, Linde Klinckowström från Stafsund, senare i livet grevinnan von Rosen på Lindö? Vem var människan bakom namnet? Mina samtal med Lindes släkt och vänner ger en bild av en sammansatt människa. Hon var humoristisk, kapabel, viljestark och handlingskraftig, tvivlade aldrig på sig själv men var samtidigt romantisk. Linde var också slagfärdig och social. Umgicks på slott och i salonger men hade också från stallbackar och ridhus fått med sig ett folkligt förhållningssätt till människor. Hon kunde råskälla på försumliga hästskötare och otrevliga tullfunktionärer och svära åt opålitliga värdshusvärdar. Ett häftigt humör bar hon med sig, men inte någon högfärd eller högdragenhet. Snobberi var henne främmande. Tvärtom, hon hade lätt för att ta folk av olika kategorier och, som hon skriver: » jag älskar arbetarnas vänlighet mer än överklassens, för den blir bara krystad, och deras kommer direkt från hjärtat; konvenansen har inte fördärvat deras ärlighet. Jag tycker enormt bra om jobbarna – de är alltid bussiga och hederliga. Vad folk ur våra klasser ofta är trångsynta och dömer fel. Arbetarnas konversation är bra mycket mer värdefull än det skitprat man hör i diplomatiska salonger.« När Linde red genom Europa mottogs hon furstligt. Människomassor. Blommor, festligheter. Castor och Linde var ett »medialt« par i ett krigstrött Europa där man tog tillvara på det som kunde lysa upp vardagen. Hon blev en »celebrity«. Men Linde förlorade inte perspektivet. Lät inte hyllningarna stiga sig åt huvudet. Ett barnbarn ger en karaktäristik av Linde som sammanfattar hennes personlighet: »Man hade respekt för henne. Stor. Manhaftig. Barsk, frispråkig och auktoritär, men snäll. Humoristisk med gott hjärta. Hon berättade alltid om familjelivet på Stafsund som var som en novell av Tjechov. Och om hur Linde och Thora på äldre dagar satt om kvällarna på Stafsund, drack Liebfraumilch och fnissade som skolflickor åt gamla minnen.« Jag har låtit Linde själv berätta genom sina dagböcker och andra skrifter. Gått med varsam hand genom stora textmassor för att fånga väsentligheterna i hennes liv och hennes upplevelser. Jag har också samtalat med släktingar och vänner till Linde, hon dog ju för inte så länge sedan. Många finns kvar i livet som minns henne. Jag sade alltså ja till Susannes förslag och har fått ta del av hennes rika material om sin mormor.

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 14

2012-12-17 12.49


M책rtenson_1_final_CS5,5.indd 15

2012-12-17 12.49


Linde p책 Stafsund. Stafsund fr책n baksidan.

M책rtenson_1_final_CS5,5.indd 16

2012-12-17 12.50


FAMILJEN. Hennes farfar brände Marie Antoinettes brev till Axel von Fersen, innehållet lämpade sig inte för eftervärlden! Hennes farmors mor, Alexandrine, hade som barn kastat blommor till Napoleon när han återkom till Paris 1815 efter fångenskapen på Elba. Vid en middag hade hon haft Talleyrand till bordet och hon hade fött två döttrar i det rum där Charlotte Corday stuckit kniven i hjärtat på den badande revolutionären Marat. Middag hade hon också ätit tillsammans med en åldrande Goethe och Lord Byron hade förevisat henne Vatikanens marmorstatyer. Lindes farmor hette Marie de Labensky och var yngsta dotter till Camille och Alexandrine de Labinsky. Hon kom från en mycket förmögen polsk adelsfamilj och hade varit hovdam hos de ryska kejsarinnorna Alexandra Feodorovna och Maria Alexandrovna. Hon var också katolik och en av de största bidragsgivarna till katolska kyrkan i Sverige. Och det var hon som finansierade köpet av godset Stafsund. Lindes farfar Rudolf Mauritz Klinckowström, »fattig som en kyrkråtta« och yngst av åtta syskon, friade till Marie när han var militärattaché i Wien. Han fick ja vilket också kom att medföra godset Stafsund. Där föddes Linde, alltså Ebba Astrid Beate-Sophie Axelsdotter, 1902 och där skulle hon också gå bort år 2000. Namnet Linde kom från mamma Thyra, som kallade henne sitt »lindebarn«. Släkten Klinckowström kom från Pommern, från byn Klinckow nära Stralsund, adlades 1684 och hade många framträdande företrädare; militärer, administratörer och politiker. Carl Bernhard Klinckowström hade exempelvis varit Karl XII:s page och nära vän, och Lindes farfar Rudolf Mauritz var överste, godsägare och mycket aktiv riksdagsledamot. Hans hustru, Marie Franziska Emilia de Labensky, Lindes farmor, var dotter till den ryske envoyén i Hessen-Darmstadt, geheimerådet Camille de Labensky. Lindes pappa var den omtalade baronen, forskningsresanden, zoologen och docenten Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel Klinckowström.

17

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 17

2012-12-17 12.50


»Klinckan«. Han var född 1867 på ryska legationen i Darmstadt, Hessen, och blev en framstående vetenskapsman, specialiserad på bakteriologi. Han var också en excentrisk sällskapsbroder i dåtidens Stockholm, där han var en av grundarna av Travellers Club och mycket aktiv i Idun liksom i herrklubben Sällskapet. Axel Klinckowström var darwinist med en mycket vidsynt inställning till vad hans barn sysselsatte sig med. Det var frihet under ansvar som gällde. I familjekretsen berättas att Axel brukade säga till sina barn: »Gör vad fan ni vill, bara jag slipper obehag.« Det är kanske symptomatiskt för hans relation till familj och barn att han bara lakoniskt konstaterar i sina memoarer att »min dotter Linde föddes 1902«. Det var en av de få referenserna till henne. Klinckowströms forskningsresor förde honom bland annat till Eldslandet, Surinam, Arktis och Antarktis. Han var också en framgångsrik och mångsidig författare till reseskildringar, jakt- och naturskildringar samt detektivromaner, som Den hemlighetsfulla fotbollen och Guldsaxen med baron Fabian Klevenhüller i huvudrollen. Fornnordiska ämnen behandlade han också. För diktverket Olof Trätälja mottog han Svenska Akademiens stora guldmedalj och han skrev librettot till Waldemarsskatten. Bland hans meriter kan också berättas att Axel. han har fått en skalbagge uppkallad efter sig! Klinckowström gav också ut konsthistoriska verk som Leda med svanen och Djurbilder i konsten. Och i sina memoarer, Klinckans minnen, redovisar han ingående sina forskningsresor. Faktauppgifter och vetenskapliga rön blandas med burleska skildringar av människor och situationer. Några exempel från Surinam: Under en expedition in i djungeln ansågs han stå nära djävulen eftersom han hade en drilling, ett gevär med tre pipor. Befolkningen trodde att den som hade ett sådant vapen måste ha hjälp av djävulen för att avfyra den tredje pipan. Och vid ett besök hos en lokal potentat i ett avlägset område talades det om kannibalism. »Där fanns nämligen inte långt från ›palatset‹ en stor, fyrkantig spjälbur innehållande inte mindre än sju damer, alla, som det försäkrades mig från trovärdigt håll, ursprungligen medlemmar ur den kungliga seraljen och av

©

18 Familjen

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 18

2012-12-17 12.50


högst densamme ertappade vid olika tillfällen in flagranti för att tala juristspråk. De sju otrogna gemålerna hade helt enkelt satts på gödkur, för att i behörig tid förvandlas till vad man på Söderhavsöarna ännu för ett par mansåldrar sedan kallade ›lång-gris‹.« Axel Klinckowström var en mycket bildad man. En samtida, skämtsam artikel i Bonniers Veckotidning 1927 karaktäriserar honom: »Det finns alldeles säkert inte i hela Sverige eller på något annat ställe en sådan mängd brokigt vetande inrymt på ett så litet område som inom baron Axel Klinckowströms kranium, en jämförelse med Nordisk Familjebok ligger nära till hands, men den haltar ändå rätt betänkligt. /…/ Ett allomfattande vetande; allt från anledningen till att befolkningen på S:t Gilda får snuva varje gång postångaren varit där, som alla data rörande svensk taxavel, de aztekiska gudarnas genealogi, fiskemetoder i Amazonfloden, Dalai Lamas ställning till Tashi Lama eller det årtal då tillverkningen av äkta chartreuse förflyttades från Frankrike till Spanien. /…/ På Sällskapet i Stockholm har han tillgång till två ting som är nödvändiga för hans trivsel i tillvaron: böcker och åhörare. Då man är tillsammans med honom har man betydligt mer användning för öronen än för munnen. /…/ Till det yttre liknar Axel Klinckowström en vikingahövding som på äldre dagar mer odelat börjat ägna sig åt mjöd och berättelser om forna bragder.« Lindes mamma Thyra hette Gyldén som flicka. PapThyra. pan, Hugo, var astronom och hade tjänstgjort på det © Nils von Dardel/BUS 2013 ryska centralobservatoriet i Pulkowa innan han blev föreståndare för Stockholms observatorium. En krater på månen är faktiskt uppkallad efter honom liksom en mindre planet, 806 Gyldenia. Hugo Gyldéns hustru, Lindes mormor Therese, föddes i Jena där hennes farfar Karl Ludwig von Knebel var en framstående författare, poet och översättare, och nära vän till Goethe. En gata i Jena är uppkallad efter honom. Knebelstrasse. I Thyras föräldrahem umgicks tidens ledande intellektuella, som Viktor Rydberg, Adolf Nordenskiöld, professorerna Svante Arrhenius och Gösta Mittag-Leffler liksom också den ryska matematikern Sofia Kovalevsky, världens första kvinnliga professor i matematik. När Chrustjov kom på Sverigebesök var Kovalevskys grav det enda hans hustru Nina ville besöka, 19

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 19

2012-12-17 12.50


Thyra blev den fasta punkten på Stafsund. Axel Klinckowström ägnade skötseln av det stora godset liksom de dagliga rutinerna ett mycket begränsat intresse. Hemmet, barnen och affärerna fick Thyra ta hand om. En stor del av tiden spenderade han på herrklubben Sällskapet på Arsenalsgatan. Enligt familjen lär han ha haft en uppgörelse med sin hustru: »Ge mig 400 kronor i månaden, så lägger jag mig inte i vad du gör hemma.« Det gick så långt att Thyra någon gång skickade skräddaren Lindvall, en av Stockholms ledande, till Sällskapet för att ta mått på Axels kostymer när de gamla hade changerat. Thyra var beslutsför och handlingskraftig. Hennes mor, Therese Gyldén, hade varit en drivande styrelseledamot i Fredrika Bremerförbundet och hennes credo var »Kvinnor kan«. Ett uttryck som tagits upp av senare generationer. Och Thyra visade verkligen att hon också kunde.

Uppväxten Detta var något om Linde Klinckowströms bakgrund mot vilken hennes senare livsöde skulle avteckna sig. Hon fostrades i frihet, liksom systern Thora och brodern Harald, blev stark och självständig, inte minst genom sin uppfostran och pappans föredöme. Genom sin ställning och sitt ekonomiska oberoende tyckte hon sig stå över samtidens konventioner i en period där unga flickors givna målsättning var att bli »bra« gifta, få barn och sköta hem och representation. Linde hade också stor integritet och ett starkt självhävdelsebehov. Det berättas i familjekretsen att hennes pappa en gång skämtade med henne: »Liten är du, ful är du, och dum är du. Vad ska det bli av dig?« Den lilla Linde svarade kaxigt: »Jag ska nog klara mig, ska pappa se.« Kanske formades också hennes livsöde av att hon som barn kände sig lite utanför. Hon fick aldrig vara med när de äldre syskonen lekte, hon stod vid sidan om, ville ha uppmärksamhet. Bidrog det till hennes originella beslut att senare rida ensam till både Paris och Rom på sin älskade häst Castor? Men de båda systrarna Linde och Thora kom att stå varandra mycket nära när de blev äldre och periodvis brevväxlade de varje dag. Jämfört med Linde var Thora stor och stark som barn, äppelkindad och robust. Det berättas att hon en gång som tolvåring tog en av pappans jaktkamrater, »en liten jägmästare«, i famn och bar honom runt middagsbordet under allmänt jubel. På dagarna red systrarna omkring på sina ponnyhästar och sjöng för full hals: »Vi är ett kringresande zigenarband, oss håller inga bojor, oss bin20 Familjen

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 20

2012-12-17 12.50


der inga band« med omkvädet »uti skogen«. De var de enda ryttarna på ön och kallades »Ekerös skräck«. Liksom syskonen undervisades Linde som traditionen krävde i hemmet på Stafsund av en guvernant. Skämtsamt sas det att Linde inte lärde sig någonting, men att guvernanten lärde sig rida. På sin 15-årsdag började hon i en flickskola, men slutade ganska snart med underkänt i alla ämnen enligt hennes själv. Linde hade konstnärlig talang och studerade konst i Stockholm liksom i Dresden och München. Men hennes stora intresse i livet var hästar och ridning. Hennes skämtsamma pappa var stolt över sin dotter: »Hon är den enda av mina barn som har en akademisk examen, hovslagarexamen.« Linde fick en gedigen utbildning, bland annat hos den legendariske »Bolten«, överste Gustaf Adolf Boltenstern, som hade varit chef för Strömsholm och sekundchef för Livdragonerna. Han var också olympisk silvermedaljör i dressyr. På långt håll var han släkt med Linde, vilket kanske bidrog till hans intresse för hennes ridning. Och arbetet gav resultat. Linde och Castor deltog i många tävlingar och placerade sig stegvis närmare och närmare toppskiktet i resultatlistorna som dominerades av det militära inslaget. Då, på 1920-talet, hade Sverige åtta kavalleriregementen och ridning hade ännu inte blivit en folksport. Dessutom var kvinnliga ryttare i minori-

21

Syskonskaran Thora, Linde och Harald.

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 21

2012-12-17 12.51


»Jag ska nog klara mig, ska pappa se!«

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 22

2012-12-17 12.51


tet. Men överste Boltenstern hade även andra kvinnor på sina kurser, bland annat två som skulle bli nära vänner till Linde. Marja Flodquist och Barbro Lagerfelt, mera känd som «Nuppe« Mörner sen hon gift sig med akademistallmästaren vid Uppsala universitet, Helmer Mörner. Marja var dotter till »ryttardoktorn« Lars Flodquist, en av förgrundsfigurerna inom svensk ridsport och »fadern« till Civila Ryttarförbundet som grundades på 1920-talet. I Förbundets första tävling 1925 ställde Linde och hennes Castor upp och kom tvåa bland 17 deltagare. I Stockholms Dagblad skrev man att »Den allmänna uppfattningen var att damerna var herrarna betydligt överlägsna. Särskilt frapperade fröken Klinckowströms eleganta ridning som verkligen bragte publiken till hänförelse«. Och flera framgångar skulle följa. Linde Klinckowström var alltså mycket väl förberedd för sina senare ridföretag ute i Europa. Lindes syster Thora reste till Paris, gifte sig med den framstående konstnären Nils von Dardel och levde ett bohemiskt konstnärsliv bland dåtida storheter i teaterns, konstens, musikens och litteraturens värld. Thoras vän, den snillrike Amedeo Modigliani, målade hennes porträtt som nu hänger på The Metropolitan Museum of Art i New York. Lindes och Thoras bror Harald blev också konstnär. Hans verk förekommer fortfarande ibland på auktioner. Harald var pappa Axels favorit. Han skulle »kostas på, bli någonting«. Ta sin rättmätiga Klinckowströmska plats i samhället och societeten. Men kraven kanske blev övermäktiga. Harald var vek och lättledd, hamnade i »fel« sällskap och framgångarna uteblev, också de konstnärliga.

23

»Oss håller inga bojor, oss binder inga band!«

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 23

2012-12-17 12.51


Stafsund Stafsunds herrgård på Ekerö är av sten i två våningar och sannolikt ritad av Nicodemus Tessin den äldre. Den uppfördes på 1660-talet av det kungliga rådet greve Erik Lindsköld, och den unge kronprinsen, senare Karl XII, besökte ofta Stafsund. Namnet lär komma från det färjeläge som låg i närheten där man stakade sig över till andra sidan sundet med en stav. Dit förde Rudolf Mauritz Klinckowström sin konstsamling liksom sitt stora arkiv som bland annat innehöll släktingen Axel von Fersens efterlämnade brev, vilka senare gavs ut i åtta band, Historiska skrifter liksom Le comte de Fersen et la cœur de France, av Alma Söderhjelm, framstående litteraturvetare och docent vid Åbo universitet. Axel von Fersen hade ju gjort ett försök att rädda den franska kunga-​ familjen från giljotinen och hade nästan lyckats. Louis XVI:s högfärd förhindrade dock ett lyckligt slut. I ekipaget som förde familjen ut ur Paris hade kungen vägrat att ta av sig sin kungliga utstyrsel och kändes därför igen av revolutionärernas vakter. Enligt många källor sades Axel von Fersen ha varit drottningens älskare. [Som nämnts brände Rudolf Mauritz i ovist nit brev från Marie Antoinette, vilket jag uppfattar som en bekräftelse på att Axel von Fersen och Frankrikes drottning hade en seriös relation. Det hade ju annars inte funnits någon anledning till att breven förstördes, förf. anm.] Stöd för min teori tycker jag mig finna i en notering den 5 juni 1923 i Lindes dagbok. »Satt efter frukost i biblioteket och läste Sophie Fersens brev samman med Alma (Söderhjelm). I ett fann vi att Sophie varnade sin bror Axel för att flirta med engelskan Madame Crafford Sullivan eller vad hon hette, för skulle det komma till drottning Marie-Antoinettes öron, som då befann sig fängslad, skulle hennes sorg och smärta ytterligare ökas. Därpå borde han tänka.« I arkivet på Stafsund fanns också teckningar av Sergel och Ehrensvärd. Linde berättar att hennes farmor låtit barnen rita på baksidorna eller måla på »de förfärliga ritningarna«, som farmor inte tyckte om. Motiven var mycket erotiska. Brevsamlingen och en del värdefulla inventarier hade kommit från familjen von Fersen. Men den stora förmögenhet familjen samlat på sig försvann till stora delar genom högt spel. Huvudarvingarna hade bokstavligen spelat bort gods och guld på hasardspel. Högt spel var mycket utbrett och populärt i 1700-talets societet, inte enbart inom den ryska adeln där egendomar och livegna kunde försvinna efter en natt vid spelbordet. Via Louise von 24 Familjen

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 24

2012-12-17 12.51


Alma Söderhjelm.

Fersen, dotter till Fabian von Fersen den yngre, och hennes man August Gyldenstolpe försvann till exempel Fersenska palatset i Stockholm, Mälsåker, Ljung och Steninge liksom Finnåkers bruk. På den stora auktionen efter det såta paret lyckades dock Rudolf Mauritz Klinckowström köpa in det Fersenska arkivet liksom en stor del av konsten, möblerna och boksamlingen. I det stora biblioteket på Stafsund fanns över 30 000 volymer. Den färgstarka Alma Söderhjelm kom att ägna en stor del av sin forskargärning åt det Fersenska arkivet som var inrymt i greve Lindskölds »stekarhus«, vilket innehöll en väldig öppen spis där man kunde steka en hel oxe. Det låg i norra flygeln på Stafsund. I äldre byggnader fanns ju tidigare ofta köksavdelningarna avskilda från mangårdsbyggnaderna på grund av brandrisken. Alma Söderhjelm gav också ut Axel von Fersens mycket omfattande dagbok på svenska. Han hade fört dagbok sedan han var 15 år och den innehöll över 20 000 sidor. Alma begränsade sig till tiden från 1789, året för den franska revolutionen. Med tiden blev hon nästan som en av familjen Klinckowström och kom att betyda mycket också för Linde. Hennes stora vänkrets i Stockholms kulturkretsar togs ofta emot på Stafsund. Det var den tidens konstnärer, författare, musiker. Prins Wilhelm fanns bland Almas vänner liksom skalderna Karl Asplund och Gunnar Mascoll Silfverstolpe, operaregissören Ragnar Hyltén-Cavallius och den vittre baronen och historikern Carl-Fredrik Palmstierna som skulle bli Gustav VI Adolfs handsekreterare. I den Klinckowströmska kretsen fanns också ingenjören Salomon August Andrée, initiativtagaren till den olycksaliga ballongexpeditionen till Arktis med »Örnen«, vilken slutade i tragedi och död. Typiskt för Axel Klinckowström var att han hade anmält sig som deltagare, men Andrée valde istället den unge Nils Strindberg, brorson till August. 25

Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 25

2012-12-17 12.51

9789174242959  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you