Page 1


Christina WahldĂŠn


Läs mer om Christina Wahldén på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Christina Wahldén 2011 Omslagsform: Jonas Lindén © Omslagsbild: Malin Hoelstad Tryckt hos Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-29-67657-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


1 Jag springer hela vägen till Sonjas Secondhand, men när jag kommer fram blir jag stående utanför och flåsar. Min hund Gösta, en gammal gråhund, flämtar med tungan långt utanför munnen. Genom dörrens glasruta kan jag se Sonja bakom disken. Framför henne står en person med ryggen mot mig. Det är en ung tjej, så mycket ser jag. Hon har en fint flätad frisyr som ser ut som små antenner som står rakt ut från huvudet. Såna frisyrer är vanliga hemma i östra Kongo där vi kommer ifrån, men väldigt ovanliga här i norra Sverige. Jag drar ett djupt andetag och skjuter upp dörren till butiken. Är det verkligen min lillasyster Maua som kommit? Kanske är det bara någon med samma namn, någon som också har en syster som heter Ombeni? Kanske kommer jag att bli väldigt besviken. I krig händer konstiga saker och det har hänt förr att folk har tappat bort varandra för alltid. – Hej Ombeni, säger Sonja och ler med stora och lite sorgsna ögon när hon får syn på mig. 5


Tjejen framför disken är illa klädd i en smutsig gul t-shirt. Långsamt vänder hon sig om. Jag känner igen Maua, men ändå är det inte hon. Hon är äldre. Hårdare på något sätt. Ännu argare än jag minns henne. Hon stirrar på mig. Även om det är ”fel” syster, även om jag hade blivit mycket gladare om det hade varit Isabelle som kommit hit, så vill jag krama henne. Jag omfamnar henne, men hon kramar inte tillbaka. Hennes kropp är slapp och jag känner mig dum. – Maua! Är det verkligen du? Hon fnyser tillbaka. Jag inser att jag har pratat svenska med henne, innan jag upprepar samma fråga på swahili, det språk vi talade hemma. Då svarar hon: – Fråga vad du vill så ska jag ge dig ett svar som gör att du vet att jag är den jag säger. Jag tänker efter. – Vad hette vår get, vår sista get? Svaret kommer direkt: – Nicole. Mamma slog henne när hon försökte äta upp hennes finaste blomman för dagen. Jag ler, för svaret är rätt. Jag minns både geten och mamma förstås. Andra, mörkare, minnen lurar också bakom mina ögonlock, men jag skjuter snabbt undan dem. I dag borde vara en glädjens dag. Maua ler inte alls. Hon stirrar kallt på mig. – Hur kom du hit? frågar jag. 6


Maua suckar. – Det är en lång historia. Jag är trött. Hon plutar missnöjt med munnen och tittar ut genom fönstret, långt bort. Jag försöker tänka, men det är svårt att hålla fast tankarna. De far omkring som getingar inne i huvudet, ilskna, surrande. Jag borde gå tillbaka och jobba på Tores Tomater. Men min syster har ju kommit. Hon som jag i mina mörkaste stunder trodde var död. Vi borde vara glada nu, för att vi är tillsammans, men hon verkar bara arg. Sonja tänker snabbare än jag. Hon säger: – Gå hem, ni. Jag ringer Tore och berättar vad som har hänt. Du kan säkert få ledigt resten av dagen, Ombeni. Nu när din syster och du har återförenats. Det är ju fantastiskt! Jag ser att Sonja har tårar i ögonen. – Tack! säger jag. Vi hörs i morgon. – Jag ringer, säger Sonja. Jag nickar. – Kom med hem till mig, säger jag till Maua. – Vadå? Har du ett hem? muttrar hon. – Kom får du se. När vi ska gå hörs en jämrande gråt. Först tror jag att det är någonting utanför Sonjas affär som låter, eller kanske vattenledningarna som gnisslar. Men ljudet blir starkare. På en stol bredvid disken ligger ett klädbylte. Sonja tittar på mig. Hon har ett konstigt uttryck i ansiktet. 7


Jag undrar om hon har skaffat en hundvalp eller en kattunge utan att berätta det. Klädbyltet rör på sig. Ljudet blir till ett kort argt skrik. Maua tittar ut genom fönstret utan att röra sig. Jag ser på Maua, som inte besvarar blicken. Sonja höjer på ögonbrynen och suckar. En liten hand sticker upp ur klädbyltet och vinkar, samtidigt som skriket växer till ett gallskrik. Det ligger en bebis på stolen i Sonjas affär. Först förstår jag inte alls. Har Sonja fått barn? Men sånt brukar ju synas och vad jag vet har Sonja inte ens någon man. Jag tittar på den lilla handen som viftar undan tyget som den är inlindad i. En ilsken liten mun blir synlig. Två pyttesmå händer som vevar i luften. Händerna är mörka. Då fattar jag. Det är Mauas barn. Jag är moster. Bebisen är så otroligt liten och söt, men väldigt arg. Faktiskt argare än sin mamma. Den skriker med hopknipna ögon. Jag vet inte så mycket om bebisar. Kanske är den hungrig? Jag tittar på Maua för råd. Hon fortsätter att stirra ut genom fönstret. Jag harklar mig. Ingen reaktion. – Vad fin den är. Är det en flicka eller pojke? säger jag, men får höja rösten för att överrösta gallskriket. 8


Bebisens vrål gör mig osäker, det påminner för mycket om andra skrik, krigets ljud, så som det lät när mamma blev mördad, när jag och mina systrar … Jag orkar inte tänka på det, när rebellerna kom … Jag måste ta stöd mot disken och försöker andas. Vi är i Sverige, det är inte krig, ta det lugnt, det är bara en bebis! Maua rycker på axlarna och sliter åt sig barnet, som tillfälligt tystnar. Jag drar ett djupt andetag och går ut ur butiken. Sonjas och mina ögon möts. – Jag ringer Tore. Och jag finns här om det är nåt, säger Sonja tyst. Vi går ut på gatan. Det har blivit soligt och varmt. Jag tänker hastigt att det är tur att Maua inte vet hur det brukar vara här på vintrarna, för då skulle hon aldrig ha kommit hit. Men är det här verkligen Maua, min syster? Det är fyra år sedan jag såg henne senast, hemma i östra Kongo. Då var hon tretton år, nu är hon sjutton. Hon är sjutton år och mamma. Det är inget konstigt med det i Kongo, men här är det väldigt ovanligt. Jag kände inte igen hennes röst på telefonen när hon ringde för en stund sedan till växthuset där jag arbetar. Sonja, som jag känner sedan tidigare och som har hjälpt mig mycket, sa att hon för en tid sedan haft en kund som berättat att hon kom från Demokratiska Republiken Kongo. Hon hade sagt att hon hade en syster som hette Ombeni, precis som jag. 9


Det dröjde ett tag innan hon kom tillbaka till Sonjas klädbutik. Jag hade väntat otåligt på att telefonen skulle ringa, men det dröjde. Hela tiden trodde jag att det var Isabelle, min favoritsyster, som hade lyckats fly från kriget och rebellerna på något underligt, underbart sätt. Jag var så säker på att det skulle vara hon som kom att jag nästan tappade telefonluren när jag förstod att det var Maua, min arga lillasyster, som hade kommit hit och inte Isabelle. Men en syster är en syster. Då, för fyra år sedan, flydde jag från rebellerna ganska snabbt efter att de hade tagit oss alla tre till fånga. För Maua hade det tagit längre tid. Och Isabelle? Var finns hon nu?

10


2 – Jag bor här i närheten. Jag hade tur och fick kontrakt på en lägenhet som ska renoveras snart. Jag får bo där till dess. Min mun babblar på i panik. Jag försöker låta naturlig, men det går inget vidare, jag hör det. Jag talar swahili igen, det var länge sedan och känns plötsligt ovant. Hur kommer det sig att Maua har barn? Vem är pappan? Hur har de kommit hit? Frågorna surrar, de är som bin inuti mitt huvud igen. Maua går bakom mig och bär på spädbarnet som har börjat skrika på nytt. Jag koncentrerar mig på att ta det lugnt, på att inte låta de gamla dåliga minnena överfalla mig så som de brukar. Det gäller att fortsätta andas. – Här är det, säger jag och öppnar porten. Maua följer efter mig in i det slitna trapphuset. Min lilla etta ligger på andra våningen. Det finns ingen hiss, så vi tar trapporna. Bebisens vrål ekar mot väggarna. Jag fumlar med nyckeln och får till sist upp ytterdörren. Jag låter Maua gå in först. Hon marscherar in med skorna på, hon vet inte att man tar av sig dem inomhus i Sverige. Jag 11


ler lite, hon är ny här, jag ska lära henne det jag vet. Buttert går hon in och sätter sig på min säng. Utan ett ord drar hon upp tröjan och ger barnet bröstet. Skriket upphör direkt och ersätts av ljudet av rytmiska klunkar. Gösta stannar i dörröppningen och ser undrande på det som händer. Till slut lägger han sig vid ena väggen med en suck. Han blundar, men jag ser på hans öron att han är vaken och lyssnar på vad vi säger. – Här bor jag. Det är inte så stort, men det går bra, säger jag. Maua tiger, hon tittar misstänksamt på mig. – Det är inget riktigt kök, bara en kokvrå, men jag lagar ju inte så mycket mat …, säger jag. Tystnaden är det enda svar jag får. Jag känner mig osäker. Vad är det med henne? Arg har hon alltid varit, men den här tystnaden, vad betyder den? – Är det en pojke eller flicka? frågar jag igen och nickar mot bebisen som hon vänder och lägger mot sitt andra bröst. – Hon heter Kitumaini, säger Maua tyst. Jag ser på henne. Namnet betyder Hopp. Hopp för vem? För barnet eller hennes mamma? – Var är hon född? – Där. Jag antar att hon menar hemma. Alltså utanför Walungu. Mauas korthuggna svar och tonfall säger mig att jag ska sluta fråga. Ändå fortsätter jag: – Och pappan? 12


Blicken jag får är lika isande som en svensk midvintervind. Jag tystnar. Jag fattar inte varför jag känner mig så osäker inför henne. – Om du stannar här så går jag till affären och handlar lite. Vi måste ju fira att vi har hittat varandra, att du är här. – Fira? säger Maua helt oförstående. – Ja. Att vi har överlevt. Jag går till Konsum. I Kongo äter den som har råd kött. Den europeiska idén om att det är hälsosamt att vara vegetarian finns det ingen förståelse för. Så jag köper kött, det är självklart. Extrapris på fläskkotletter, det blir bra. Lite potatis, några läskflaskor och en kaka till efterrätt. Sådan får vår fest bli. Bebisen, Kitumaini, sover när jag kommer tillbaka. Det luktar kraftigt av svett i lägenheten, min näsa verkar ha blivit svensk och van vid tvål och deodorant på de här åren, men jag vill inte genera Maua, hon måste vara lika slut efter flykten som jag var. Så jag öppnar fönstret i stället. Det är ju varmt ute, så det är inget konstigt med det. Jag tänder några värmeljus och ställer på mitt enda bord. Maua stirrar på mig som om jag var tokig. – Är det nån som har dött? frågar hon. – Nej, här i Sverige tänder man ofta ljus för att det är trevligt, säger jag. – Trevligt? – Du ska se vintern, den är hemsk. Då är det mörkt nästan 13


dygnet runt. Då behöver man verkligen ljus, säger jag, men hör själv hur dumt det låter i kongolesiska öron. Vila dig, Maua, så ordnar jag med middagen, säger jag sedan. Hon lägger sig på min säng bredvid sin dotter och snart sover båda djupt. Det känns som en lättnad att slippa prata. Trots att vi egentligen har massor att tala om är det som om ingen av oss vet var vi ska börja, vilket ord som ska komma först. Så det blir bara tystnad i stället. En ekande tystnad. Jag steker fläskkotletterna så bra jag kan, potatisen delar jag och ställer in i en form i den lilla ugnen. Jag har några frysta ärtor i frysfacket, dem kan jag värma. Jag inser att jag inte lagat mat åt någon annan än mig själv sedan jag flyttade från Valter och Kajsa, där jag bodde tills jag fyllde arton. Jag ger Gösta hans mat i den rostfria skålen. Han tittar på mig med frågande ögon. Jag stryker honom över öronen och viskar på svenska: – Jag tror inte att de kommer att stanna här så länge. Hon är min syster. Vi måste ha tålamod! Gösta viftar långsamt på sin gamla trötta svans och glufsar i sig torrfodret innan han sjunker ihop med en suck under bordet. Han är min bästa vän, fast han bara är en hund. Jag dukar så fint jag kan med mina udda tallrikar och glas. Jag häller upp läsken och viker lite papper från hushållsrullen som servetter. Sedan väcker jag Maua. – Maten är klar, säger jag. Hon sätter sig yrvaket upp. 14


– Varsågod, säger jag och håller fram fatet med de stekta kotletterna. Maua ser ut som om hon ska kräkas. – Nej, inte kött. Jag äter inte kött, viskar hon. – Men du har väl alltid gillat … – Jag äter inte kött, säger jag, ryter hon med så stark röst att lilla Kitumaini rycker till och börjar gråta. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel, men jag kan ju inte tvinga henne. Hon tar några potatisklyftor och två skedar ärtor på sin tallrik. Ändå är det bara läsken hon rör. Jag får äta upp fläskkotletterna själv. Under hela måltiden undviker Maua att titta mig i ögonen. Jag försöker få igång samtalet igen: – Hur kom du hit? – Det är en lång historia. – Men vem hjälpte dig? – Efter … efter allt det där … tog jag mig till Bukavu. Precis som jag gjorde, tänker jag. – Jag träffade en nunna. En gammal tant. Hon körde mig till Kigali. – En nunna? Vad hette hon? – Syster Anne. – Men … så hette ju nunnan som hjälpte mig också! – Kanske alla nunnor i Bukavu heter Anne? – Hur gammal var hon? – Hundra år. Vet inte. Hon hade vitt hår. Hon sa att hon varit sjuk. Att hon rest hem för att hon trodde att hon skulle 15


dö, men att hon underligt nog fortfarande levde och hellre ville tillbaka till Kongo. Att det var hennes plats i världen. Hon ville dö där. – Hon skulle hem för behandling när hon smugglade ut mig. Var du på ett hotell i Kigali? – Kanske det. Jag dukar av. Huvudet surrar av frågor. Syster Anne, hon som hjälpte mig hit, överlevde hon sin sjukdom? Vad som hände i lägret hos rebellerna sedan jag flytt vågar jag inte fråga om, inte redan nu. Hur Maua flydde, hur barnet kom till och föddes, var vår syster Isabelle finns, det får vänta. Likaså varför Maua inte äter kött. Det är väldigt konstigt. – Var bor du här? frågar jag och hoppas att det är en tillräckligt ofarlig fråga. – Det är nåt slags förläggning. En massa folk. Hutuer från Burundi, Rwanda och Uganda. Killar från Somalia och Afghanistan. Det är inte tryggt där. De är ute efter mig, jag känner det. Stället är fullt av onda andar, säger Maua. Hon ser sig om i min lilla lägenhet och jag säger det enda möjliga: – Du kan bo här om du vill. Du och Kitumaini. Ni är ju min familj. Vi måste ta hand om varandra. Hon svarar snabbare än jag skulle ha önskat: – Visst. Bra. Plötsligt är vi tre personer och en hund i min etta.

16

9789129676570  

Christina Wahldén Läs mer om Christina Wahldén på www.rabensjogren.se Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Ch...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you