9789100137410 by Smakprov Media AB

infer no

DAN BROWN

•

INFERNO

•

Översättning av Lena Karlin Peter Samuelsson

albert bonniers förlag

Av Dan Brown har tidigare utgivits: Da Vinci-koden 2004 Änglar och demoner 2005 Da Vinci-koden – den illustrerade utgåvan 2005 I cirkelns mitt 2005 Gåtornas palats 2006 Den förlorade symbolen 2009

Den här boken är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, organisationer, platser och händelser är antingen påhittade av författaren eller används fritt som en del av fiktionen. Alla likheter med verkliga personer, levande eller döda, händelser eller platser är helt tillfälliga.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013741-0 Amerikanska originalets titel: Inferno Copyright © 2013 by Dan Brown First published by Knopf Doubleday. All rights reserved. Published by arrangement with Sanford J. Greenburger Associates, Inc. GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2013

till mina fĂśrĂ¤ldrar

Helvetets mörkaste platser är reserverade för dem som förhåller sig neutrala i tider av moralisk kris.

Fakta

Inga omnämnda konstverk, vetenskapliga fakta eller historiska händelser är påhittade. ”Konsortiet” är en privat organisation med kontor i flera länder. Av säkerhetshänsyn och för att skydda vissa privatpersoner har dess namn ändrats. Inferno är det dödsrike som beskrivs i första delen, Helvetet, av Dante Alighieris diktverk Den gudomliga komedin, en utstuderat uppbyggd värld befolkad av väsen som kallas ”skuggor” – själar utan kropp fångade mellan liv och död.

Prolog

Jag är Skuggan. På flykt genom sorgestaden. Genom plågor utan ände. Längs Arnos stränder kravlar jag med andan i halsen … vänster, in på Via dei Castellani, norrut, hukande i Uffiziernas skuggor. Och de fortsätter att jaga mig. Stegen bakom mig växer sig starkare när de blir alltmer beslutsamma i sin jakt. I många år har de varit efter mig nu. Deras envishet har tvingat ned mig under jord … drivit mig till ett liv i skärselden … där jag gräver mig fram likt ett underjordiskt monster. Jag är Skuggan. Här ovan jord höjer jag blicken mot norr, men jag finner inte den raka vägen till räddningen för Apenninerna skymmer det första gryningsljuset. Jag tar mig förbi palatset med det krenelerade tornet och klockan med den ensamma visaren, snirklar mig fram mellan den tidiga morgonens försäljare på Piazza di San Firenze som skriker med hesa röster och doftar av lampredotto och stekta oliver. Jag passerar Bargellomuseet och genar västerut mot Badiatornet och möts av järnporten vid foten av trappan. Lämna all tvekan innan du här inträder. Jag trycker ned handtaget och stiger in i den passage från vilken det inte finns någon återvändo. Jag manar på mina blytunga ben uppför den smala trappan … en spiral av lena marmorsteg, håliga och nötta. Röster ekar nedanför. Enträgna. 11

De är bakom mig, obevekliga, hela tiden knappar de in. De förstår inte vad som är på väg … eller vad jag har gjort för dem! Otacksamma land! På vägen upp kommer de svåra bilderna … kättjefulla kroppar som pinas i eldregnet, frossare nedsänkta i träck, bedragare infrusna i Satans iskalla grepp. Jag kliver uppför de sista trappstegen och stapplar nästan död ut i den fuktiga gryningen. Jag rusar mot det manshöga värnet och blickar ut genom skottgluggarna. Långt därnere ligger den välsignade staden som jag gjort till min tillflyktsort från dem som förvisat mig. Ropen, närmare, bakom mig nu. ”Det ni gjort är galenskap!” Galenskap föder galenskap. ”För Guds skull”, ropar de, ”säg var ni har gömt den!” Men det är just för Guds skull som jag inte vill avslöja det. Jag reser mig, trängd, med ryggen mot den kalla stenmuren. De stirrar in i mina klargröna ögon och deras miner förmörkas, inte längre vädjande utan hotfulla. ”Ni vet att det finns metoder. Vi kan få er att prata.” Av just den anledningen har jag tagit mig halvvägs upp till himlen. Utan förvarning vänder jag mig om och sträcker mig upp, griper med fingrarna om den höga avsatsen. Drar mig upp. Upp på knä och ställer mig sedan ostadig vid randen. Vergilius, du som vägleder mig, för mig över avgrunden. De rusar fram, kan inte tro sina ögon och vill gripa tag i mina fötter, men de fruktar att jag ska tappa balansen och falla. De vädjar nu, i tyst förtvivlan, men jag har vänt mig bort. Jag vet vad som måste göras. Nedanför, svindlande långt därnere, breder de röda tegeltaken ut sig som ett eldhav i landskapet och lyser upp detta sköna land där giganter en gång vandrade … Giotto, Donatello, Brunelleschi, Michelangelo, Botticelli. Jag makar mig närmare kanten. ”Kom ned!” skriker de. ”Det är ännu inte för sent!” Hopplösa idioter! Ser ni inte framtiden? Fattar ni inte storheten i min skapelse? Det nödvändiga? Det är med glädje jag gör detta yttersta offer … och med det släcker 12

jag ert sista hopp om att finna vad ni söker. Ni kommer aldrig att hitta den i tid. Långt under mig lockar piazzans kullerstenar likt en fridfull oas. Hur mycket mer tid skulle jag inte vilja ha … men tid är det enda som inte ens mina enorma rikedomar kan köpa. Under dessa sista sekunder blickar jag ned mot piazzan och ser något som får mig att spritta till. Jag ser ditt ansikte. Du tittar upp på mig ur skuggorna. Dina ögon är sorgsna och ändå uppfattar jag vördnad för vad jag har åstadkommit. Du förstår att jag inte har något val. För mänsklighetens skull måste jag skydda mitt mästerverk. Till och med nu … väntande … sjudande under det blodröda vattnet i lagunen utan stjärnor. Och därpå lyfter jag blicken från dig och ser mot horisonten. Högt ovan denna nedtyngda värld ber jag en sista bön. Käre Gud, jag ber för att världen ska minnas mig, inte som en avskyvärd syndare, utan som den ärofulle frälsare du vet att jag egentligen är. Jag ber för att människorna ska förstå vilken gåva jag har lämnat efter mig. Min gåva är framtiden. Min gåva är frälsningen. Min gåva är Inferno. Därmed viskar jag fram mitt amen … och tar ett sista steg ut i avgrunden.

• 1 •

Minnena tog långsamt form, likt bubblor som steg till ytan ur en bottenlös brunn. En beslöjad kvinna. Robert Langdon tittade intensivt på henne där hon stod på andra sidan floden, vars skvalpande vatten var blodrött. Kvinnan på den motsatta stranden stod vänd mot honom, orörlig och värdig med dolt ansikte. I händerna höll hon ett blått tainia-tyg, som hon nu lyfte av respekt för havet av lik vid hennes fötter. Överallt kändes lukten av död. Sök, viskade kvinnan. Och ni skall finna. Det var som om hon uttalade orden inne i Langdons huvud. ”Vem är ni?” ropade han, men inget kom över hans läppar. Tiden är snart ute, viskade hon. Sök och ni skall finna. Langdon tog ett steg mot floden, men han såg att vattnet var rött av blod och för djupt för att han skulle kunna ta sig över. När han åter höjde blicken mot den beslöjade kvinnan hade antalet kroppar vid hennes fötter flerdubblats. De var hundratals nu, kanske tusentals, några ännu vid liv. De vred sig i plågor och dog under ofattbara kval … de brann, var nedsänkta i exkrementer, åt på varandra. Han hörde klagoskriken av mänskligt lidande som ljöd över floden. Kvinnan rörde sig mot honom och sträckte fram sina tunna händer, som om hon bad om hjälp. ”Vem är ni?” ropade Langdon igen. Till svar höjde kvinnan händerna och drog långsamt undan slöjan från sitt ansikte. Hon var påfallande vacker och samtidigt äldre än 15

da n brow n

Langdon hade trott – drygt sextio kanske, furstlig och stark, som en tidlös staty. Hennes mun var bister, hennes ögon djupa och intensiva, och hennes långa och silvergråa hår föll i lockar över hennes axlar. Hon bar ett halsband med en amulett av lapis lazuli – en orm som ringlade sig omkring en stav. Langdon tyckte att han kände igen henne … kände att han litade på henne. Men hur? Varför? Hon pekade mot ett par sprattlande ben som stack upp ur marken och som tydligen tillhörde någon stackare som begravts till midjan med huvudet före. På mannens bleka lår stod en bokstav skriven med lera – R. R? tänkte Langdon osäkert. Som i … Robert? ”Är det … jag?” Kvinnans ansikte avslöjade inget. Sök och ni skall finna, upprepade hon. Utan förvarning började hon stråla av ett vitt sken, starkare och starkare. Hela hennes kropp började vibrera kraftigt och sedan, som i en blixt, exploderade hon i tusen ljusskärvor. Langdon vaknade med ett ryck och skrek. Det var tänt i rummet. Han var ensam. Han kände en frän lukt av läkarsprit och någonstans pep en maskin stilla i takt med hans hjärtslag. Han försökte röra på höger arm men en skarp smärta hindrade honom. Han tittade ned och såg en kanyl som slet i huden på hans underarm. Hans puls slog snabbare och maskinen hängde med och pep snabbare. Var är jag? Vad har hänt? Det bultade i Langdons bakhuvud, en molande värk. Försiktigt förde han sin fria hand upp till huvudet och försökte hitta stället som gjorde ont. I sitt toviga hår hittade han ett tiotal stygn täckta av intorkat blod. Han blundade, sökte i sitt inre och försökte minnas. Inget. Det var helt tomt. Tänk! Allt var svart. En man i sjukvårdskläder kom inskyndande, tydligen larmad av Langdons EKG som löpte amok. Han hade yvigt skägg, spretig 16

infer no

mustasch och vänliga ögon som strålade av eftertänksamt lugn under buskiga ögonbryn. ”Vad har hänt?” lyckades Langdon få ur sig. ”Har jag varit med om en olycka?” Den skäggige mannen satte ett finger till läpparna och rusade ut samtidigt som han ropade på någon längre bort i korridoren. Langdon vred på huvudet, men rörelsen fick smärtan att skära genom skallen. Han tog några djupa andetag och väntade på att den skulle gå över. Sedan började han mycket försiktigt och metodiskt inspektera sin omgivning. I salen fanns bara en säng. Inga blommor. Inga kort. Han såg sina kläder ligga hopvikta i en genomskinlig plastpåse på en bänk inte långt ifrån honom. De var blodiga. Gud. Det måste vara något allvarligt. Mycket långsamt vred Langdon huvudet mot fönstret vid sängen. Det var mörkt ute. Natt. Det enda han såg i rutan var sin egen spegel bild – en askgrå främling, blek och kraftlös, kopplad med slangar och kablar till medicinska apparater omkring honom. Röster närmade sig i korridoren och Langdon vände blicken mot rummet. Läkaren var på väg tillbaka, nu i sällskap av en kvinna. Hon såg ut att vara strax över trettio och hade blåa sjukhuskläder och blont hår i en tjock svängande hästsvans. ”Hej, jag är doktor Sienna Brooks”, sa hon och log mot Langdon. ”Jag har nattskiftet tillsammans med doktor Marconi.” Langdon nickade matt. Doktor Brooks var lång och smidig och gick som en idrottskvinna med bestämda steg. Till och med i oformliga överdragskläder lade man märke till hennes gracila elegans. Även osminkad tycktes hyn ovanligt len och den enda skönhetsfläcken var en mouche vid överläppen. Trots hennes vänliga bruna ögon tycktes blicken osedvanligt genomträngande, som om hon sett saker som få personer i hennes ålder varit med om. ”Doktor Marconis engelska är inte så bra”, sa hon och satte sig vid hans sida, ”så han har bett mig fylla i er inskrivningsblankett.” Hon log mot honom igen. ”Tack”, kraxade Langdon till svar. 17

da n brow n

”Då så”, började hon i rutinerad ton. ”Namn?” Det tog honom ett ögonblick. ”Robert … Langdon.” Hon lyste med en ficklampa i hans ögon. ”Yrke?” Det tog ännu mer tid för den uppgiften att dyka upp i hans minne. ”Professor. Konsthistoria … symbolik. Harvard University.” Doktor Brooks sänkte ficklampan och såg överraskad ut. Läkaren med de buskiga ögonbrynen verkade lika häpen. ”Är ni amerikan?” Langdon tittade förvirrat på henne. ”Det är bara så …” Hon tvekade. ”Ni hade inga identitetshandlingar på er när ni kom ikväll. Ni hade en kavaj av Harris Tweed och Somersetloafers, så vi gissade att ni var från England.” ”Jag är amerikan”, försäkrade Langdon, för trött för att förklara sin förkärlek för välskräddade kläder. ”Har ni ont någonstans?” ”I huvudet”, svarade Langdon. Den bultande värken förvärrades av det skarpa skenet från ficklampan. Tack och lov stoppade hon undan den och istället höll hon Langdons hand och tog pulsen. ”Ni vaknade och skrek”, sa kvinnan. ”Minns ni varför?” En märklig bild av den beslöjade kvinnan omgiven av förvridna kroppar glimtade till igen för Langdons inre. Sök och ni skall finna. ”Jag hade en mardröm.” ”Om vadå?” Han berättade. Doktor Brooks ändrade inte en min medan hon antecknade. ”Har ni en aning om vad som kan vara orsak till något så skrämmande?” Langdon sökte i minnet och skakade på huvudet, som bultade i protest. ”Okej, mr Langdon”, sa hon och fortsatte skriva, ”ett par rutinfrågor. Vilken dag är det idag?” Langdon tänkte efter ett ögonblick. ”Det är lördag. Jag minns att jag gick över universitetsområdet på väg till en föreläsning igår eftermiddags och sedan … ja, det är ungefär det sista jag minns. Har jag ramlat?” ”Vi kommer till det. Vet ni var ni befinner er?” Langdon gissade så gott han kunde. ”Massachusetts General Hospital.” 18

infer no

Doktor Brooks antecknade igen. ”Och vill ni att vi ska kontakta någon åt er? Är ni gift? Har ni barn?” ”Nej”, svarade Langdon instinktivt. Han hade alltid njutit av sin ensamhet och friheten i sitt självvalda ungkarlsliv, även om han villigt måste erkänna att han i den här situationen gärna hade haft ett välbekant ansikte vid sin sida. ”Jag har några kollegor som jag kan ringa, men jag klarar mig.” Doktor Brooks lade ifrån sig pennan och den äldre läkaren kom fram. Han strök sig över de buskiga ögonbrynen och tog fram en liten diktafon ur fickan som han visade för doktor Brooks. Hon nickade förstående och vände sig till sin patient igen. ”Mr Langdon, när ni kom hit i natt mumlade ni något om och om igen.” Hon tittade hastigt på doktor Marconi, som höll upp diktafonen och tryckte på en knapp. Den började spela och Langdon hörde sin egen omtöcknade röst som flera gånger muttrade samma ord: ”Ve … sorry. Ve … sorry.” ”På mig låter det som om ni säger: ’Very sorry. Very sorry’”, sa kvinnan. Langdon instämde och samtidigt hade han inget minne av det. Doktor Brooks såg med oroväckande sträng blick på honom. ”Har ni någon aning om varför ni sa så? Vad kan det vara som ni är ledsen för?” När Langdon rannsakade de mörkaste hörnen av sitt minne såg han åter den beslöjade kvinnan framför sig. Hon stod på stranden till den blodröda floden omgiven av lik. Stanken av död kom tillbaka. Langdon drabbades av en plötslig och instinktiv känsla av fara, inte bara för sig själv utan för alla. Pipet från EKG-apparaten blev snabbare. Hans muskler spändes och han försökte sätta sig upp. Doktor Brooks lade snabbt en fast hand på Langdons bröst och tvingade ned honom igen. Hon kastade en blick på den manlige läkaren, som gick fram till en bänk och började göra i ordning något. Doktor Brooks stod över Langdon och viskade: ”Mr Langdon, det är vanligt med ångestattacker om man har fått hjärnskakning, men ni måste hålla nere pulsen. Inga häftiga rörelser. Ingen upprördhet. Ligg bara still och vila. Ni kommer att bli bra igen. Ert 19

da n brow n

minne kommer långsamt att återvända.” Den manlige läkaren kom nu tillbaka med en spruta, som han räckte till doktor Brooks. Hon sprutade in innehållet i Langdons dropp. ”Bara något lätt lugnande för att ni ska kunna slappna av”, förklarade hon, ”och för att ni inte ska ha så ont.” Hon reste sig för att gå. ”Ni kommer att bli återställd, mr Langdon. Sov bara. Om ni behöver något, tryck på knappen där bredvid er.” Hon släckte och gick ut med den skäggige läkaren. I mörkret kände Langdon nästan omedelbart hur den lugnande medicinen sköljde genom hans kropp och drog ned honom i den svarta brunn som han just hade stigit upp ur. Han kämpade emot känslan, tvingade sig själv att hålla ögonen uppspärrade i det mörka rummet. Han försökte sätta sig men hans kropp var som cement. När Langdon bytte ställning låg han plötsligt vänd mot fönstret igen. Nu när det var släckt i rummet var hans egen spegelbild i fönstret försvunnen och istället såg han en upplyst stadshorisont. Bland silhuetterna av spiror och kupoler dominerade en ensam majestätisk fasad synfältet. Den tillhörde en ståtlig stenborg med tinnar och ett hundra meter högt torn som nära toppen svällde till ett massivt bröstvärn med skottgluggar. Langdon satte sig kapprak upp i sängen med värken blixtrande i huvudet. Han kämpade mot det genomträngande bultandet och fäste blicken på tornet. Langdon kände mycket väl till detta medeltida byggnadsverk. Det var ensamt i sitt slag. Olyckligtvis låg det tusentals kilometer från Massachusetts. Därute, i mörkret på Via Torregalli, klev en muskulöst byggd kvinna smidigt av sin motorcykel av märket BMW och rörde sig med intensiteten hos en panter som smyger på sitt byte. Hennes blick var skarp. Hon hade kortklippt taggigt hår och kragen på hennes svarta motorcykelställ var uppfälld. Hon kontrollerade ljuddämparen på sitt vapen och stirrade upp mot Robert Langdons fönster som just hade släckts. 20

infer no

Tidigare på kvällen hade hennes ursprungliga uppdrag gått fruktansvärt fel. En ensam duvas kuttrande hade förändrat allt. Nu hade hon kommit för att ställa saker tillrätta.

• 2 •

Är jag i Florens? Robert Langdons huvud bultade. Han satte sig upp i sängen och tryckte gång på gång på larmknappen. Trots det lugnande medlet han fått slog hans hjärta häftigt. Doktor Brooks skyndade sig tillbaka med gungande hästsvans. ”Hur är det fatt?” Langdon skakade förvirrat på huvudet. ”Är jag i … i Italien?” ”Bra”, sa hon. ”Ni börjar minnas.” ”Nej!” Langdon pekade ut genom fönstret mot den dominerande byggnaden på avstånd. ”Jag kände igen Palazzo Vecchio.” Doktor Brooks tände i rummet igen och Florens silhuett försvann. Hon gick fram till hans säng och viskade lugnt. ”Mr Langdon, ni behöver inte oroa er. Ni har bara drabbats av en lättare minnesförlust, men doktor Marconi har undersökt er och er hjärna fungerar som den ska.” Den skäggige läkaren hade tydligen också hört larmet och kom inrusande. Han kontrollerade Langdons EKG medan den yngre läkaren talade snabbt med honom på flytande italienska – något om att Langdon var ”agitato” av att ha fått veta att han befann sig i Italien. Upprörd? tänkte Langdon argt. Snarare häpen! Adrenalinet som nu strömmade genom hans kropp stred mot den lugnande medicinen. ”Vad har hänt?” frågade han. ”Vad är det för dag?” ”Allt är bra”, sa hon. ”Det blir strax morgon. Måndagen den artonde mars.” Måndag. Langdon tvingade sin värkande hjärna att spola tillbaka 22

infer no

till de sista bilderna han kunde minnas – kalla och mörka – när han ensam gick över Harvards universitetsområde till en föreläsning på lördagskvällen. Hade det gått två dagar sedan dess? En häftig känsla av panik grep honom när han försökte minnas föreläsningen och det som hade hänt efteråt. Ingenting. EKG-apparaten pep snabbare. Den gamle läkaren kliade sig i skägget och fortsatte att justera apparaterna medan doktor Brooks satte sig hos Langdon. ”Ni kommer att bli bra”, försäkrade hon med lugn röst. ”Vi har konstaterat att ni har drabbats av retrograd amnesi, vilket är mycket vanligt vid skallskador. Era minnen från de senaste dagarna kan vara förvirrade eller helt försvunna, men ni har förmodligen inte drabbats av bestående skador.” Hon tystnade. ”Minns ni vad jag heter? Jag sa det när jag kom in.” Langdon tänkte efter ett ögonblick. ”Sienna.” Doktor Sienna Brooks. Hon log. ”Ni ser. Ni har redan fått nya minnen.” Smärtan i Langdons huvud var nästan outhärdlig och han såg suddigt på nära håll. ”Vad har hänt? Hur har jag hamnat här?” ”Jag tycker att ni ska vila och kanske …” ”Hur har jag hamnat här?” krävde han att få veta. EKG-apparaten pep ännu häftigare. ”Okej, andas bara lugnt”, sa doktor Brooks och utbytte nervösa blickar med sin kollega. ”Jag ska berätta.” Hennes tonfall blev påfallande mycket allvarligare. ”Mr Langdon, för tre timmar sedan kom ni instapplande på akutmottagningen med blödande huvud och förlorade nästan genast medvetandet. Ingen hade en aning om vem ni var och hur ni tagit er hit. Ni mumlade något på engelska, så doktor Marconi bad om min hjälp. Jag är här på ett sabbatsår från England.” Langdon kände sig som om han hade vaknat i en Max Ernstmålning. Vad sjutton gör jag i Italien? Vanligtvis kom Langdon hit vartannat år i juni för en konsthistorisk konferens, men nu var det mars. Det lugnande medlet sänkte sig tyngre över honom. Det kändes som om gravitationen blev starkare för varje sekund och höll på att dra honom genom madrassen. Langdon kämpade emot, lyfte på huvudet och försökte hålla sig vaken. 23

da n brow n

Doktor Brooks lutade sig fram och svävade över honom likt en ängel. ”Snälla mr Langdon”, viskade hon. ”Man ska vara försiktig med skallskador det första dygnet. Ni måste vila, annars kan det bli allvarligt.” En röst sprakade plötsligt på snabbtelefonen. ”Doktor Marconi?” Den skäggige läkaren tryckte på en knapp på väggen och svarade: ”Si?” Rösten i snabbtelefonen talade fort på italienska. Langdon uppfattade inte vad som sades, men han uppfattade de två läkarnas förvånade blickar. Eller är det oro? ”Un minuto”, svarade Marconi och avslutade samtalet. ”Vad var det?” frågade Langdon. Doktor Brooks kisade misstänksamt. ”Det var mottagnings sköterskan på akuten. Någon är här för att träffa er.” En strimma av hopp trängde igenom hans omtöcknade tillstånd. ”Skönt att höra! Kanske det är någon som vet vad som har hänt.” Hon såg osäker ut. ”Det är bara konstigt att någon är här. Fram till nu har vi inte vetat vad ni heter och ni är inte ens officiellt inskriven än.” Langdon kämpade mot medicinen och satte sig upprätt i sängen. ”Om någon är här måste det vara någon som vet vad som har hänt!” Doktor Brooks tittade hastigt upp på doktor Marconi, som skakade på huvudet och knackade på klockan. Hon vände sig om mot Langdon igen. ”Det här är akuten”, förklarade honom. ”Ingen släpps in förrän tidigast klockan nio. Doktor Marconi ska strax gå och se vem det är och vad personen vill.” ”Hur är det med vad jag vill då?” frågade Langdon. Doktor Brooks log tålmodigt, sänkte rösten och lutade sig närmare. ”Mr Langdon, det finns saker som ni inte känner till från igår kväll … om vad ni har råkat ut för. Och innan ni talar med någon är det bäst att ni har alla fakta. Tyvärr tror jag inte att ni är tillräckligt stark för det än …” ”Vadå för fakta?” krävde Langdon att få veta och ansträngde sig för att stötta sig upp. Droppnålen i hans arm gjorde ont och det kändes som om han vägde flera hundra kilo. ”Det enda jag vet är 24

infer no

att jag är på ett sjukhus i Florens och att jag när jag kom hit sa orden ’very sorry …’” En skrämmande tanke dök nu upp för hans inre. ”Har jag orsakat en bilolycka?” frågade Langdon. ”Har jag skadat någon?” ”Nej, nej”, sa hon. ”Det tror jag inte.” ”Men i så fall vad?” insisterade Langdon och blängde ilsket på de båda läkarna. ”Jag har rätt att få veta vad som händer!” Det blev tyst en lång stund och doktor Marconi nickade till slut motvilligt mot sin vackra kollega. Doktor Brooks andades ut och tog ett steg närmare. ”Okej, jag ska säga vad jag vet … men ni får lova att lyssna lugnt.” Langdon nickade och smärtan strålade genom hans huvud. Han struntade i den och ville bara ha ett svar. ”För det första … Ni skadade er inte i en olycka.” ”Ja, det var ju för väl.” ”Inte egentligen. Skadan kommer faktiskt av en pistolkula.” Langdons EKG började pipa snabbare. ”Förlåt, vad sa ni?” Doktor Brooks talade hastigt men med stadig röst. ”En kula snuddade vid ert huvud och gav er sannolikt en hjärnskakning. Ni har haft tur som inte dog. Ett par centimeter lägre så …” Hon skakade på huvudet. Langdon stirrade misstroget på henne. Har jag blivit skjuten? Ilskna röster hördes när ett gräl bröt ut i korridoren. Det lät som om Langdons besökare inte ville vänta. Nästan direkt efteråt hörde Langdon en tung dörr som slogs upp i den bortre änden. Han tittade ditåt tills han såg en person närma sig. Kvinnan var klädd i ett svart läderställ. Hon var muskulös och hade kort spretigt hår. Hon rörde sig obesvärat, nästan som om hennes fötter inte rörde vid marken, och hon var på väg rakt mot Langdons rum. Utan att tveka ställde sig doktor Marconi i den öppna dörren för att stoppa besökaren. ”Ferma!” befallde mannen med framsträckt hand som en polis. Utan att stanna drog främlingen en pistol med ljuddämpare. Hon siktade mot doktor Marconis bröst och sköt. 25

da n brow n

Det hördes ett slags stötvisa väsande ljud. Langdon såg skräckslaget på när doktor Marconi stapplade bakåt in i rummet och föll med händerna för bröstet på sin nu blodiga läkarrock.