det kommit rök ur öronen på henne, tänkte Miranda. Det var något på gång här, något stort och viktigt. Jag bara måste få veta, tänkte hon och sträckte försiktigt ut handen. Utan att Scurvley märkte det rörde hon vid hans morgonrock. Sidentyget var svalt och mjukt mot hennes fingrar. Hennes förmåga att se det som hänt bara genom att röra vid ett föremål eller en person var både en gåva och en förbannelse. Men ibland var den bra att ha. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig. Även om hon alltid haft förmågan hade skolan på något sätt g jort den tydligare, lättare att kontrollera. Bilderna kom direkt: Hon såg det som hänt – men suddigt – som genom en smutsig spegel. Scurvley var nyvaken och letade efter tofflor medan trollkarlen med glödlampor i mustascherna pratade upprört. Scurvley såg förfärad ut men hann med att stoppa en pipa i fickan. Tändstickorna glömde han på nattygsbordet. Hon kunde inte höra vad de sade. Ljud brukade gå bra, men tal var svårare att uppfatta i hennes klarsyner. Plötsligt kom Malda in i rummet och de tystnade. Hon var arg och pekade anklagande på Scurvley innan alla tre stormade ut. En känsla dröjde sig kvar. Rädsla. Scurvley var rädd för något. En hemlighet som inte fick avslöjas men som precis … ”Miranda Mörkmåra”, sade Scurvley Briskit. ”Har du något att tillägga?” ”Nej”, svarade hon och blundade hårt under luggen. ”Kan du vara snäll och släppa min morgonrock då?” Hon släppte och tog ett steg bort från prefekten. Hon hade blivit påkommen – men det hade varit värt det. ”Kom ihåg”, sade Scurvley. ”Ni har inget med det
» 26 «