Issuu on Google+

KERSTIN LUNDBERG HAHN

– Du tror väl inte på spöken? – Klart jag inte gör. Micke och hennes mamma har just flyttat in i ett gammalt hus i en by i norr. Här ska allt bli så bra, är det tänkt. Men skuggan i väggen i Mickes rum lämnar henne inte i fred. Kan det vara flickan som en gång bodde i huset som spökar? Hon som blev knuffad i älven? Micke börjar upptäcka att det som hände för länge sedan fortfarande påverkar folk i byn. Och vissa händelser upprepar sig, igen och igen . . .

SKUGGAN I VÄGGEN

En mångbottnad spökhistoria i magisk, norrländsk miljö.

O_skugganivaggen.indd 1

2012-03-29 14.06


KERSTIN LUNDBERG HAHN

SKUGGAN I VÄGGEN

I_Skuggan.indd 3

2012-04-03 12.31


Läs mer om Kerstin Lundberg Hahn på www.rabensjogren.se www.lundberghahn.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Kerstin Lundberg Hahn 2012 © Omslag och kapitelvinjett: Emma Ekstam 2012 Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012 ISBN 978-91-29-68123-9 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Skuggan.indd 4

2012-04-03 12.31


Huset är tomt. En gång i tiden var det vitt, men nu har färgen spruckit så det gråa träet syns på flera ställen. En gammal villa är det, som ligger lite för sig själv alldeles vid vägen i en by i norr där solen lyser långt in på natten om sommaren. Snart är det sommar. I ett rum på husets övervåning finns en skugga i väggen. Snart ska en flicka komma in i huset och upptäcka den där skuggan. Hon kommer först att tro att det bara är en fläck i tapeten, en fuktfläck kanske. Hon kommer att prata med skuggan, skoja med den, medan hon bär in sina saker. Det är innan hon upptäcker att skuggan är något mer än bara en skugga. Men än så länge sitter hon ovetande, inklämd i framsätet på en flyttbil mellan sin mamma, som kör, och Vilgot.

5

I_Skuggan.indd 5

2012-04-03 12.31


1

Vägen går asfaltsgrå genom skogen. Skog och skog och skog, och trädens skuggor forsar in under flyttbilen. Radion är på. De möter nästan inga bilar. – Mikaela, säger mamma och lägger armen om henne. Nu börjar vårt nya liv. Mamma säger bara Mikaela om det är något särskilt högtidligt eller allvarligt, annars säger hon Micke som alla andra. Micke sneglar upp på hennes ansikte och ser att hon ler och är röd om kinderna. – Håll händerna på ratten nu, skrattar Vilgot i sitt skägg och pekar på vägskylten. Snart framme! LJUSFORSEN står det med stora bokstäver. – Åh, titta, säger mamma. 6

I_Skuggan.indd 6

2012-04-03 12.31


De kör över en bro. Nedanför brusar älven blåsvart med skummiga toppar. – Gud, så vackert, säger mamma. Tänk att vi ska bo här, stumpan. När de bromsar in på den smala, grusiga remsan utanför huset skyndar sig Micke att hoppa ut. – Hej huset! säger hon. Ytterdörren är grön och har en liten ruta av knottrigt glas. Mamma får fram nyckeln och sticker den i låset. – Jag får öppna, säger Micke. Mamma stiger åt sidan. Micke skjuter upp dörren och kliver in i hallen. Det luktar plastmatta. Hon kikar in i köket. Det är blommigt kakel ovanför diskbänken. Så gläntar hon på dörren mitt emot. Jaha, badrummet. Sedan går Micke rakt fram, in i vardagsrummet. Golvet knakar under fötterna. – Lite slitet kanske, säger mamma som kommer in med en ranglig krukväxt i famnen. Trägolvet är nött där folk har gått. Det ser nästan ut som stigar över parketten. Micke tittar ut genom fönstret mot baksidan. Där finns ingen gräsmatta, bara hårt packad mark med lite grus på. Det ser mest ut som en 7

I_Skuggan.indd 7

2012-04-03 12.31


parkering, fast det enda som står där är en gammal hammock. Längre bort börjar skogen. Den riktiga skogen. Det är ingen liten park bara, utan en skog som fortsätter och fortsätter. Micke har aldrig bott så här på landet förut. Mamma ställer ner krukväxten. – Det här blir så bra, stumpan. Vi kan måla väggarna sedan om vi vill, fräscha upp lite. Men vi får bo här så länge vi vill. Och billigt är det också. Det här ska de byta, förresten. Hon drar pekfingret över en spricka i fönsterglaset. – Var är mitt rum? frågar Micke och ser sig om. Det finns ett sovrum innanför vardagsrummet. Det ska vara mammas för där ryms den stora sängen. – Gå upp får du se, säger mamma och sätter en kasse med Mickes grejer i handen på henne. Från hallen leder en trätrappa upp till övervåningen. Det knarrar under Mickes fötter för varje steg. Trappan tar slut i ett stort, ljust rum med takfönster. Det ska bli mammas målarateljé som hon har tjatat så mycket om. Till vänster finns en rödmålad dörr. Micke skjuter upp den och stannar på tröskeln. Det första hon ser är skuggan i väggen. Först tror hon 8

I_Skuggan.indd 8

2012-04-03 12.31


att det är hennes egen skugga, en suddig, grå figur i tapeten. Men när hon går längre in i rummet står skuggan kvar. Är det kanske något slags fuktfläck? Micke går fram och stryker handen över skuggfiguren. – Hej på dej, säger hon. Jag tänkte flytta in här. Micke heter jag. Hon ställer ner kassen. I samma stund kommer mamma och Vilgot pustande med Mickes säng. De makar in den i hörnet och försvinner nerför trappan igen. – Kommer du och hjälper till och bär, ropar mamma över axeln. – Snart, svarar Micke och vänder sig sedan till skuggan i väggen igen. – Och det där var min mamma, den fantastiska konstnären Anna Vederhag. Tyvärr är hon helt okänd, och tjänar typ noll på sina tavlor. Men det är vi som ska bo här i alla fall. Micke är på väg ut ur rummet när hon hör en svag susning bakom sig. Hon vänder på tröskeln. Fönstret är stängt. Vad var det då som lät? Hon rycker på axlarna. – Och han med skägget heter Vilgot, bara så du vet. 9

I_Skuggan.indd 9

2012-04-03 12.31


Han är mammas kille. Han brukar komma och hälsa på lite då och då. De lyfter och bär och släpar och skruvar och monterar och packar upp och ställer in och håller på i många timmar. Sedan äter de chili con carne som mamma haft med sig i en plastlåda och värmt på spisen. Det är ljust ute fast det är långt in på kvällen. – Så är det här i Norrland, säger Vilgot och ser nöjd ut. – På sommaren, ja, säger mamma. Sedan är det dags för Vilgot att åka. Han kysser mamma och säger att han snart kommer tillbaka, nu när det inte är så långt. Två timmar är ingenting i jämförelse med förut, tycker han. Flyttbilen rullar iväg och Micke är trött i kroppen men ändå inte riktigt sömnig. Mamma hjälper henne att bädda. – Tänker du på imorgon? frågar hon men väntar inte på Mickes svar utan fortsätter prata själv: Jag vet att det blev lite konstigt, att flytta så här två veckor före sommarlovet. Men nu har du chansen att hitta kompisar du kan vara med i sommar, vet du. 10

I_Skuggan.indd 10

2012-04-03 12.31


– Måste du jobba hela sommaren, då? säger Micke, fast hon har ställt samma fråga många gånger och vet svaret. Mamma lägger huvudet på sned. – Jag har ju haft tur som har fått ett fast jobb, säger hon. Och här har du … hela naturen, och älven och … ja, och så träffar du nya kompisar imorgon. Mamma går och letar efter tandborstarna. Micke drar upp en hög skolkataloger ur en av sina flyttkassar och sätter sig på sängkanten. Hon tittar på skuggan. – Norrköping i ettan, förklarar hon och viftar med en av katalogerna. Linköping i tvåan och halva trean. Och här har vi … Västerås och Gävle … Hon tittar på det senaste klassfotot. Det är bara ett par dagar sedan hon lämnade klassen. Men ansiktena känns redan platta och leendena fastfrusna. Hon har någras mobilnummer, men hon kommer nog inte att ringa. Det är för långt för att hälsa på, och förresten vet hon hur det brukar vara. Man kanske pratar eller messar lite i början, men det blir snabbt långt mellan gångerna. Tills det blir tyst. Mamma kommer in med tandborstarna och säger tadaa. 11

I_Skuggan.indd 11

2012-04-03 12.31


– Är du säker på att jag inte ska följa med dig imorgon då? frågar hon. – Det behövs inte, suckar Micke. Jag är vaan. Hon gör ett grimas-leende och slänger in skolkatalogerna i garderoben. Mamma slår ut med händerna, ger Micke hennes tandborste och lämnar rummet. Då pekar Micke på skuggan med sin tandborste. – Nu räcker det med flyttar faktiskt. Här tänker jag stanna. Är det okej med dig?

12

I_Skuggan.indd 12

2012-04-03 12.31


9789129681239