Page 1

Rapport från Hundhimlen

När min egensinniga tibetanska terrier Wilma dog började jag bearbeta sorgen genom att skriva om Hundhimlen och upptäckte att här fanns ett enormt tomrum att fylla hos varje hundägare, som mist sin hundvän. Här är Rapport från Hundhimlen med änglahundarnas vardag och viktiga högtider, skrivet med hjärtat och ett öppet barnasinne! Jag håller med Sankt Bernhard, när han tycker att det vore slöseri med de trognaste själarna på jorden, om de inte hade en egen himmel.

Lena Deimo

Rapport från Hundhimlen

Hundarnas ärkeängel Sankt Bernhard skapar Hundhimlen... "Så fort han bara kunde flög han tillbaka till sin egen drömska tillvaro under Hundstjärnan och började placera ut de vackraste molntussar han kunde tänka sig i omgivningen. En vacker äng måste det finnas tänkte Sankt Bernhard och med en varsam vingrörelse svepte han fram den grönaste av ängar, fylld med blommor av alla de slag. Hans vinge trollade fram mystiska små hålor i marken och backar som sträckte sig i serpentinliknande vindlingar mellan molntapparna.Alldeles särskilt roligt hade han, när han svepte vingen över en vänlig dal, som bildats mellan molnkullarna, för där placerade han en trivsam liten å, som skrattande kluckade fram mellan stenar och strandvegetation. Skrattbäcken tänkte han och måste slå ihop händerna av förtjusning. Där bäcken slutade placerade han en sjö som glittrade i solen och som sakta förlorade sig i skyarna. Badsjön tänkte han belåtet."

En tröstebok för stora och små hundägare

Lena Deimo

www.bod.se


Rapport från Hundhimlen En tröstebok för stora och små hundägare och andra som har barnasinnet kvar av

Lena Deimo

Tillägnad mina saknade änglahundar tibetanerna Wilma och Gizmo, de fyra skottarna och klokaste Juni, som inspirerade mig. Tack Jenny för att jag fick låna dina kattdamer och placera dem i Hundhimlen!

3


© 2012 Lena Deimo Omslag, foto och teckningar Lena Deimo FörlagRFKWU\FN: BoD ISBN: 978-91-7463-101-2

4


Innehåll: Inledning Hur Hundhimlen kom till Bernhard skapar sin himmel Ivriga diskussioner I Hundhimlen En överraskande korg dimper ner Varför finns det inte sockerärtor? Fullmåne i Hundhimlen Besök i Vintergatan Vägskälet nere i dalen Wilmas valpar Snö till jul Ett märkligt besök i Flygledartornet Filosoferat vid Skrattbäcken Hur många gånger åker man ”ner”? Ett hemligt besök Simlektioner i Hundhimlen och Sankt Bernhard försvinner Sagan om Hundhimlen När upp blir ner En underbart vacker planet Slutord

5

6 7 13 17 27 37 43 51 56 72 75 80 86 93 103 106 111 132 139 144 149


Vi åker genom en grå oktoberdag. Jag sitter i bilens baksäte med Wilma i famnen. Hon lutar sig tungt mot mig och hennes vita huvud med det typiska rufset ligger mot min arm. Hon känns kraftlös och tömd - så olik den energiska, nyfikna och envetna tibetanska terrier hon varit under elva år av vår bekantskap. Hon är varm och febrig och insikten, om att det var dags kom för några dagar sedan. Ansvaret tynger som en sten i hjärttrakten på mig, men jag vet att undanflykterna, bortförklaringarna och förhoppningarna om någon förbättring har tagit slut. Vi åker vidare den långa, oändliga och stillastående milen och Wilma vilar, sover och hennes grågrumliga ögon öppnas bara korta stunder. Jag bär henne in på veterinärmottagningen…

6


Hur Hundhimlen kom till

Om man ser uppåt mot den oändliga stjärnhimlen nattetid kan man med lite god vilja se stjärnbilder med olika djurnamn. Det finns en svärm av stjärnor, som går under namnet Canis Majoris - den Stora Hunden. I denna stjärnbild härskar den ljusstarka stjärnan Sirius och sedan årtusenden tillbaka har människorna hälsat den, när den blev synlig över horisonten vid en viss tid varje år. Men var så fascinerad av denna ljuskraftiga stjärna, att man byggde tempel till dess ära. Det var dessutom den största stjärna man upptäckt och den kom på sin färd så pass nära jorden för att en speciell grannkänsla skulle uppstå. Om människan kisade en aning ut i nattmörkret kunde hon tolka in guden Orion med hans koppel av jakthundar på väg mot jaktmarkerna ute i den oändliga rymden. Det kom en tid då astronomerna kunde bygga så starka teleskop, att de upptäckte en märklig egenskap hos denna stora, härliga stjärna. Den vaggade som en hund, som viftar på svansen och vill att man ska komma dit och hälsa. Eftersom dessa astronomer var intelligenta män, som behärskade alla möjliga sorters uträkningar förstod de, att denna vaggning, eller viftning på svansen som vi skulle kalla det, berodde på att någonstans i närheten fanns en annan himlakropp, som påverkade Hundstjärnan. För över hundra jordår sedan hittade de vad som på astronomiskt språk kallas för en ”vit dvärg”. Denna vita dvärg lockar den stora hunden att vifta på svansen och det kan vilken hundägare som helst förstå att en vit dvärg, 7


vare sig det är en vit dvärgpudel, en malteser eller till och med en mallig vit tibetan måste den absolut träffa sin stora kompis. Om Alvan Graham Clark, som en fantastisk dag 1862 fick syn på denna följeslagare och fick stor berömmelse för denna bedrift, bara hade stannat kvar en stund till vid sitt teleskop hade han kanske sett en skymt av den vidvingade stolta ängel, som gjorde en stor sväng in i Stora Hundens stjärnbild och planade ut för landning någonstans bakom ett dis, som liksom vägrade att lyfta eller förtunnas. Kanske hade han fascinerats av vingspannet hos ängeln och gnuggat sig i ögonen, men eftersom han tillhörde de klokaste vetenskapliga hjärnor, som fanns på jorden skulle han förmodligen skakat av sig upplevelsen och rengjort objektivet från störande partiklar och annat skräp. Men vi som inte är så duktiga på mattematik och hellre drömmer än beräknar omloppsbanor, förstår naturligtvis hur det ligger till! Tänk om Alvan Graham Clark bara anat att han varit så nära, så nära att göra en mycket större upptäckt? Att där bakom det envisa diset i stjärnbilden Stora Hunden finns en plats som de flesta människor grubblar hela livet över Hundhimlen! Universum är så oändligt stort att det rymmer planeter och världar av alla de slag och det mesta kan vi människor skriva ingående och lärda avhandlingar om. Vi vet att ljusår är avstånd som nästan är ofattbara, men bara nästan. Vi vet precis hur lång tid och med vilken fart man måste färdas för att nå planeten Mars inom en människas livstid. Men det enda vi egentligen kan kontrollera med full visshet är vår egen livstid, 8


men var håller alla livstider för universums varelser hus? Hur många ljusår går det på en livstid, var slutar och börjar livet och den tidsaxel som sträcker sig ut i rymden; bryts den bara av, när en varelses liv avslutas? Är det inte möjligt, att denna tid som sträcker sig ut och framåt egentligen inte har någon början eller slut, utan rullar som en harmonisk cirkel mellan alla dessa fantastiska stjärnbilder? Även om våra liv är lika korta som ett hastigt uppflammande ljusbloss kanske vi, liksom olika stjärnor, tillhör en större stjärnbild, som bara kan ses av någon annan betraktare mycket långt borta? Kanske är avstånden så stora, för att vi inte ska se och förstå allt. Till och med en snöflinga eller iskristall har ett unikt mönster som förgrenar sig i ofattbar skönhet inåt, kanske finns det i varje kristall en värld av andra mindre kristallvärldar. På samma sätt är stjärnhimlen uppbyggd. Inuti stjärnbilderna öppnar sig andra världar, som finns tillgängliga för den, som vågar söka i sina egna inre irrgångar och världar. För länge sedan levde myterna och sagorna var allas vardag. Fortfarande sökte grupper av människor skydd i grottor och primitiva hyddor och hunddjuret sprang vilt i skogar och på savanner utan att tillhöra någon. Men ute i stjärnrymden levde gudar och änglar och fick natthimlen att sjuda av liv och omen för den som kunde tolka tecknen. En av gudarna var Orion som jagade över himlavalvet med sina flåsande och grönögda jakthundar. Ibland korsades änglars och gudars vägar och en viss irritation uppstod när ängladun letade sig in i gudarnas ögon och näsor. Änglarna, som hade för vana att svepa fram i glidflyg, sveptes åt sidan av de mäktigt flängande gudarna och deras 9


vagnar. Guden Orion var en av de vildare gudarna och rykten gick i rymdhavet om hans förehavanden och i gudapalatsen var det ideliga upprörda sammanträden, där man tog Orion i örat och bad honom att lugna ner sig. Men eftersom han efter många klagomål vägrade att foga sig, blev han till slut bannlyst i den övriga storrymden och fick sig tilldelat ett speciellt område, som vi nu känner som Stora Hundens stjärnbild. Ärkeängeln Sankt Bernhard var en vis ängel och efter några hundra ljusårs tid vande han sig vid Orion och alldeles särskilt vid hans stjärnhundar. Hundarna i sin tur började hålla utkik efter Bernhard och hans vänliga vingar, som alltid passade på att stryka dem över ryggar och huvuden. Deras vänskap blev så stor, att Bernhard beslöt sig för att stanna kvar vid den största stjärnan i gruppen, den ljusstarka Sirius, men för att få någon sorts avskildhet och lugn svepte han in sin egen stjärnhimmel i änglastoft och molndis. Det gick säkert flera årtusenden till ute i universums stillhet och Bernhard var i stort sett nöjd med sin rofyllda tillvaro, som bara stördes av Orions hundar som med viftande kometsvansar rusade in i hans lugna himmel och tiggde om en vänlig klapp på sina huvuden. Men ibland blev de långa glidturerna bland stjärnbilderna en aning tråkiga. När det högsta änglarådet samlades undrade han försynt om andra änglar möjligen kände på samma vis. Ett förvirrat fingrande på glorior och änglasärkar började sprida sig i gruppen av änglar och det fundersamma hummandet spred sig ända ut i Vintergatan, när alla tusentals änglar funderade och till 10


slut skamset nickade och medgav, att lite trist kunde det allt bli däruppe bland skira molntappar och änglalik vänlighet. Att aldrig kunna ta itu med några problem eller sysselsätta sig med något, som smutsade ner de vita änglasärkarna kunde bli lite frustrerande. Inte för att de ville klaga, men några enstaka kollisioner mellan himlakroppar och en och annan komet på avvägar var händelser, som kunde ge viss underhållning vartannat århundrade, men i övrigt… Änglarådet antecknade med bekymrade suckar i sina protokoll. Ett sådant spirande missnöje hade aldrig noterats förut! De insåg att det här måste meddelas till allra högsta ort och det var inte utan, att de kände en viss nervositet. Hur skulle detta uppfattas? Tråkighetens disgrå täcke tycktes ha lagt sig över änglarnas vardag och det kan tyckas förvånande att så vackra varelser med vingar så vita som nytvättade lakan och mjuka som finaste ejderdun flög omkring ute i lufthavet och hade tråkigt. Det fanns som vi förstått en bieffekt av gudarnas bråk nere på jorden. När ett bråk, som oftast slutat med ond bråd död, blev avgjort hände det att den förlorande guden kastades ut i rymden och blev en stjärnbild. Så var det också med Orion och hans hundar. Bernhard hade länge tyckt att det var att skräpa ner ute i rymdhavet och om jordgudarna trott att deras offer nu var avpolletterade för gott, tog de grundligt miste. Visserligen blev det lugnare på jorden, men ute bland stjärnorna fortsatte bråken och de vilda gudarna fortsatte att rusa runt i rymden, jagade och rasade över sina öden och längtade efter sina kärestor. Men bland alla dessa stjärnbilder fanns Orions jakthundar och 11


trots att de andra änglarna tyckte att hundarna flängde runt och spred oro och dessutom inte var speciellt vackra kunde inte Bernhard låta bli att stryka vingspetsen över deras pälsar och lämna stjärnstoft i deras pälsar. Det var något hos dessa varelser med uppmärksamma ögon och glada svansar som träffade Bernhard rakt i hjärtat.

12


Rapport från Hundhimlen

När min egensinniga tibetanska terrier Wilma dog började jag bearbeta sorgen genom att skriva om Hundhimlen och upptäckte att här fanns ett enormt tomrum att fylla hos varje hundägare, som mist sin hundvän. Här är Rapport från Hundhimlen med änglahundarnas vardag och viktiga högtider, skrivet med hjärtat och ett öppet barnasinne! Jag håller med Sankt Bernhard, när han tycker att det vore slöseri med de trognaste själarna på jorden, om de inte hade en egen himmel.

Lena Deimo

Rapport från Hundhimlen

Hundarnas ärkeängel Sankt Bernhard skapar Hundhimlen... "Så fort han bara kunde flög han tillbaka till sin egen drömska tillvaro under Hundstjärnan och började placera ut de vackraste molntussar han kunde tänka sig i omgivningen. En vacker äng måste det finnas tänkte Sankt Bernhard och med en varsam vingrörelse svepte han fram den grönaste av ängar, fylld med blommor av alla de slag. Hans vinge trollade fram mystiska små hålor i marken och backar som sträckte sig i serpentinliknande vindlingar mellan molntapparna.Alldeles särskilt roligt hade han, när han svepte vingen över en vänlig dal, som bildats mellan molnkullarna, för där placerade han en trivsam liten å, som skrattande kluckade fram mellan stenar och strandvegetation. Skrattbäcken tänkte han och måste slå ihop händerna av förtjusning. Där bäcken slutade placerade han en sjö som glittrade i solen och som sakta förlorade sig i skyarna. Badsjön tänkte han belåtet."

En tröstebok för stora och små hundägare

Lena Deimo

www.bod.se

9789174631012  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you